Sara Mohammad och GAPF ägnar oportionerligt mycket arbete åt att bekämpa ”muslimskt” hedersförtryck. Om man tittar på rörelsens arbete hörs nästan aldrig något om hedersförtryck i andra religioners namn. Jag har tittat på hur exakt det gestaltar sig i deras arbete.
I en artikel skrev vi i Motargument att Sara Mohammad och riksföreningen GAPF (tidigare Glöm Aldrig Pela och Fadime) kopplar ihop hedersvåld och islam. Vi visade att retoriken kollektivt skuldbelägger och svartmålar islam och muslimer och – ännu allvarligare – riskerar att det förebyggande arbetet missar de grupper som är mest utsatta för hedersvåld.
Att Sara Mohammad ena stunden generaliserar om slöjan som ”förtryckande” för att i andra stunden kampanja mot saudiska halshuggningar är inte oproblematiskt.
Om man studerar intervjuer, artiklar, debattinlägg, föredrag, tweets och Facebookpostningar som Sara Mohammad och GAPF gör ser man tydligt hur ensidigt rörelsen utmålar ”islam” som problemet.
Statistik
Om man tittar på GAPF:s tweets från 27 juni 2017 till den 2 december 2018 hittar man 144 tweets som handlar om sådant hon anser vara hederskultur med islamska förtecken. 4 tweets handlar om hinduisk hederskultur. En (1!) tweet innehåller både en judestjärna och ett kristet kors på en bild, tillsammans med en muslimsk halvmåne, och får anses handla om kristen och judisk hederskultur.
Jag undersöker sådana tweets som direkt med ord eller bildval kan kopplas till islam. Det är en blandning av allt från kampanjer mot slöjan till tweets om islamister och artiklar om övergrepp i Iran och Saudiarabien. Alltså samma blandning mellan riktiga övergrepp och attacker på religiösa symboler och attribut som kännetecknar hennes arbete i stort.
Metoden är väldigt oprecis. De tweets som görs där man inte kan identifiera någon religion som nämns innehåller oftast en länk till en artikel eller liknande som handlar om islam som problem.
Skärmdump från Twitter.
Artiklar och föredrag
Jag lyssnade på 8 föredrag och läste 20 debattartiklar och såg eller läste 6 intervjuer. Slumpmässigt utvalda. Det var samma mönster där. Islamska övergrepp och islamsk religion nämndes 787 gånger. Kristna övergrepp nämndes sju gånger (!), varav fyra i en artikel (kristen och jul, källa). Hinduiska övergrepp nämndes tre gånger och judiska sex gånger.
Ofta nämndes de med våldsamma överdrifter. Ett exempel kan nämnas. En av artiklarna i min undersökning är från Expressen 2010. Den efterlyser burkaförbud och gör det genom att prata om burka och slöja som om det var samma sak. (Det ena är heltäckande klädsel, det andra är en huvudduk.) Sen jämförs båda med nazisymboler: ”Innebörden av religionsfriheten får inte inskränka på kvinnors rättigheter. Vi har yttrandefrihet i väst, men vi får till exempel inte bära nazistsymboler på offentliga platser. Varför ska vi tillåta en symbol som kränker halva världens befolkning? ”
Problemet med detta fokus på islamska problem, påhittade lika väl som reella, är att man osynliggör de andra offren och sätter likhetstecken mellan muslim och förtryck, samt förtryckare.
Fakta
Fakta motsäger detta ensidiga fokus på islam.
Mohammads ensidiga fokus på muslimsk hederskultur motsägs av nationell kartläggning gjord 2017/2018. Kartläggningen har gjorts av Örebro universitet på uppdrag av landets tre storstäder, Stockholm, Göteborg och Malmö, och publicerades i november 2018.
Kartläggningen har gjorts bland niondeklassare i de tre städerna. Kartläggningen har undersökt hur många som lever med hedersförtryck i form av någon av två olika hedersnormer. Oskuldsnormen, det vill säga kontroll av ens sexualitet, och våldsnormen, det vill säga hot om kollektivt/familjemässigt sanktionerat våld.
Den studien visar att våldsnormen är starkast i familjer utan uttalad religiös tro. Sen är det ett lika stort problem i kristna och muslimska familjer. Totalt lever mellan 7-9 % barn i de tre storstäderna under våldsnormen.
Däremot är oskuldsnormen starkare kopplad till muslimsk tro än till annan religiös tro i de tre storstäderna. 10-20 % av eleverna lever med oskuldsnormen. Och runt 70 % av fallen är kopplade till muslimsk tro och runt 20-25 % till kristen tro.
Men det bör nämnas att i kontrollgruppen, med barn som lever utan hedersförtryck finns även en stor andel muslimer. Ungefär lika stor som andelen muslimska barn i städerna i skolorna. Det går alltså alldeles bra att vara muslim och inte hedersförtryckas.
Det vi brukar kalla hedersvåld kan alltså inte kopplas till just islam, utan är åtminstone i storstäderna lika starkt eller starkare kopplat till kristendom eller ingen religion alls.
Däremot är oskuldsnormen starkare kopplad till muslimsk tro än till annan religiös tro i de tre storstäderna, som framgår av tabellerna ovan. Mellan 10 och 20 % av eleverna lever under oskuldsnormen. I ca 56-84 % av fallen är det kopplat till muslimsk tro. I 11-37 % av fallen är det kopplat till kristen tro.
Det bör nämnas att i kontrollgruppen, med barn som lever utan hedersförtryck finns även en stor andel muslimer. Det går alltså bra komma från en muslimsk familj och inte hedersförtryckas. Men det framgår inte om man studerar det GAPF och Sara Mohammad säger och gör. På dem verkar det snarare som om islam är problemet, och det enda problemet.
Har Sverige varit mångkulturellt tidigare, eller är det en myt att säga att Sverige alltid varit ett invandrarland och mångkulturellt? Sverige har aldrig varit ett invandrarland är ett påstående man hör ibland i debatten. Men det stämmer inte.
Så här skrev Samhällsnytt i en artikel 19 november 2018.
Sverige har alltid varit ett invandrarland, är ett argument som ibland brukar framhållas. Titta bara på exempelvis alla tyska köpmän och holländska skeppsbyggare som kom hit. För att inte tala om alla valloner som kom på 1600-talet. Sveriges befolkning var på den tiden knappt en miljon och utav det “enorma” antalet på 2500 valloner som under en 50-årsperiod invandrade – alltså i snitt 50 personer per år – återvände cirka 20 procent till sina hemländer.
Det Samhällsnytt missat att göra är att kika på en karta från 1600-talet. Om man gör det ser man att Sverige var mångkulturellt. I det svenska imperiet pratades svenska, finska, tyska, polska, estniska, lettiska, litauiska, ryska, samiska, danska, norska och ingermanländska samt lite polska och frisiska. Och då har jag inte räknat in invandrarna, som valloner, skottar, holländare och engelsmän.
Här nedan ser ni en bild på Sverige på den tiden.
CC BY 3.0
Inom det svenska mångkulturella imperiet var det en ganska livlig migration. Det bildades en finsk församling i Stockholm 1533 som snart hade över tusen medlemmar. Detta i en stad med 10 000 invånare (1600).
I slutet av 1500-talet började finska bönder från Savolax och norra Tavastland flytta till Sverige, i synnerhet Värmland. Man räknar med att 12 000 flyttade under 1500-talet och totalt 40 000 allt i allt. Det svenska imperiet hade då runt 1,2 miljoner invånare.
Sedan medeltiden fanns det tyska församlingar i de största städerna. Tyska kyrkan i Stockholm är välkänd. När Göteborg grundades fick tyskarna en kyrka även där. Den kan ni se nedan. På 1620-talet kom det många tyska flyktingar till Sverige i och med det blodiga 30-åriga kriget i Tyskland. Från och med 1630 till 1815 kom Sverige att kontrollera territorier i Tyskland, med Stralsund som största stad.
Tyska kyrkan i Göteborg. Creative Commons Erkännande-Dela Lika 3.0 Generisk
Tyska var så vanligt i Sverige att landet i praktiken var tvåspråkigt under 1600-talet. Kungafamiljen pratade oftare tyska privat än svenska. Gustav II Adolf lärde sig skriva på tyska innan han lärde sig skriva på svenska.
Studerar man protokoll från riksdagen visar det sig att det ofta pratades tyska. Speciellt i borgar- och adelsståndet. Den 16 oktober 1644 voterade ståndet i frågan om adelns kostnader för rusttjänsten och då lät det så här:
Joachim Transehe: Nach den guttern wie sie einbringen undt nach eines jeden Vermuegen.
Jacob Steinb[erg]: Von sein Eigenthumb undt nach eines jeden Lohn undt Lehnung.
Lov. De Geer: Nao den paorden iss wol gutt maor beter nao Vermoegenheit.
Jörgen Schildt: Nach dem Rossdienst undt nach jeder Marck so er verrossdiensten muss.
Joh. Appelg[ren]: Effter rosstiensten och marketals förmedelst samma verderingh.
Oluf Rosemsch[öld]. Effter rosstiensten och dess verderingh.
Class Plantting samma meening.
And. Swensche samma manier.
Casp. Liliencron blifver vid Louis de Geers mening … (källa)
Sveriges näst största stad från 1629 till 1721 var Riga, i Lettland. Den tredje största var Tallinn i Estland. Migrationen av balter till Sverige var ganska liten. Men det bidrog till att göra Sverige multikulturellt.
I Dorpat (Tartu), beläget i Estland, grundades ett universitet på 1630-talet som då det grundades var Sveriges andra universitet: Det första grundades i Uppsala på 1470-talet. Sveriges tredje universitet var inte Lund, som det ofta antas, utan Greifswald , beläget i norra Tyskland, som Sverige tog i freden efter 30-åriga kriget 1648 och behöll till 1815. Det var då Sveriges äldsta universitet eftersom det bildades på 1450-talet.
Så man kan visst säga att Sverige alltid varit mångkulturellt.
Fast på ett sätt stämmer det ändå att Sverige var monokulturellt. Vi var ett protestantiskt land, men flerspråkigt och multietniskt. Katoliker och muslimer var inte tillåtna här, mer än på tillfälligt besök som ambassadörer eller handelsmän t.ex. Än mindre givetvis muslimer. (Läs Tusen år av invandring, Islam i Sverige) 1617 års beslut i Örebro föreskrev dödsstraff för alla svenskar eller svenska undersåtar som blev katoliker (källa) Det började inte luckras upp förrän under frihetsstiden på 1700talet. (källa)
Det finns röster i debatten som säger att politikerna inte gör något för att förhindra barnäktenskap. Men det stämmer inte. Det har gjorts mycket, det görs mycket och det kommer att göras mycket. Nu har riksdagen klubbat igenom en lagändring som gör gällande att utländska barnäktenskap inte kommer att godkännas.
En myt som snurrar runt i debatten är den om att våra politiker inte gör något för de som utsätts, eller har utsatts för, barn- och tvångsäktenskap. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som ligger till grund för hedersproblematiken. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.
Men det stämmer inte. Riksdagen skärpte 2014 lagstiftningen, bl a genom att äktenskapstvång blev olagligt. I lagändringen 2014 tog man också bort möjligheten för dispens för barn att ingå äktenskap.
Riksdagen säger ja till regeringens förslag om att skärpa reglerna kring utländska barnäktenskap. Idag kan utländska barnäktenskap erkännas i Sverige om ingen av parterna hade anknytning hit när äktenskapet ingicks. De nya reglerna innebär ett förbud mot att erkänna utländska barnäktenskap, oavsett vilken anknytning till Sverige som personerna hade när äktenskapet ingicks eller hur gamla de är när frågan prövas av en myndighet. Om minst en av personerna fortfarande är ett barn vid prövningen ska det aldrig gå att göra undantag från förbudet.
Riksdagen håller med regeringen om att barnäktenskap är en skadlig sedvänja och anser att det är av stor vikt att alla som befinner sig i Sverige har samma rättsliga skydd mot sådana äktenskap.
Det vi behöver vara på det klara med är att vägen till en lagändring är lång och ska inte heller vara något man hastar fram. Det här är resultatet av flera års arbete.
Lagändringen är naturligtvis glädjande. Det som ändå ger smolk i glädjebägaren är att barnäktenskap som har erkänts före lagen vinner laga kraft inte kommer att kunna rivas upp. Det betyder att det fortsatt kommer att finnas barnäktenskap i Sverige. Det betyder också att arbetet kring denna företeelse kommer att fortsätta.
Vi på Motargument vill tydligt markera att vi starkt motsätter oss alla former av äktenskap där en, eller båda, inblandad/e part/er är under 18 år eller är utsatta för tvång.
Sverigedemokraternas politik har på intet sätt blivit mer rumsren trots den påstådda nolltoleransen. Det är heller inte några enstaka ruttna ägg som diskussionen tidigare gick, utan detta är deras politik och om man i det senaste valet röstade på Sverigedemokraterna så kan man inte längre gömma sig bakom att man inte visste vad de ville.
Richard Jomshof (SD) har än en gång lagt en motion om att man ska beslagta flyktingars ägodelar med hänvisning till att ”så gör man bland annat i Danmark”. I Danmark har man en omtvistad lagstiftning som ger staten rätt att beslagta ägodelar från flyktingar om värdet överstiger 3 000 kr. Vidare gör Jomshof en jämförelse med kraven som gäller vid försörjningsstöd. Denna jämförelse haltar dock avsevärt då flyktingar sällan har någon bil eller liknande av värde med sig . Därför beslagtar inte socialen några värdesaker utan du ombes att sälja det som är av sådant värde att det kan förbättra din ekonomiska situation, därefter gör man en ny kontroll av inkomst och bedömer utifrån de nya siffrorna.
Richard Jomshofs avsikt med motionen är att hetsa svansen mot flyktingarna likt nazisterna gjorde mot judarna då man beslagtog vigselringar, företag, hus och hem samt andra värdesaker. Vem har inte hört argument som att ”jag såg en flykting prata i den senaste modellen av iPhone”, ungefär som att man som flykting inte skulle ha haft råd att köpa en ny mobil i sitt hemland innan landet hamnade i konflikt. Motionen i likhet med mycket annat som Jomshof uttryckt de senaste åren är skrämmande likt det tankegods som nazisterna hade.
SD maskerar sin girighet
Judarna var förvisso inte migranter i de länder som de tillfångatogs i, men de var inte desto mindre oönskade av nazisterna på samma sätt som flyktingarna är av Sverigedemokraterna idag. Man kan se girigheten hos Sverigedemokraterna efter dessa oönskade människors kära ägodelar. Man maskerar det i förklaringsmodeller som att man inte ska bli försörjd om man kan försörja sig själv vilket kanske inte låter så farligt. Om en person vill söka försörjningsstöd måste personen först använda alla möjliga tillgångar innan man får rätt att söka försörjningsstöd. Nu är det oftast inte så att flyktingar har något av värde med sig, ofta har de en lättpackad ryggsäck och en mobiltelefon. De som kommer till Sverige med större tillgångar brukar heller inte låta sig försörjas av bidrag. Det debatten ofta handlar om är de ensamkommande barn och ungdomar som kommit till Sverige de senaste åren. Om man är barn eller ungdom har man ofta inga tillgångar alls. Deras flykt från det ursprungliga landet är ofta kantat av stora traumatiska händelser. Mer om ensamkommande barn och ungdomar finns att läsa här.
För att ta oss tillbaka till jämförelsen med nazismen och judarnas situation under andra världskriget så kan jag nämna att man redan tidigt under 1930- och 1940-talen, då man samlade judarna i ghetton, beslagtog deras tillhörigheter. Egendom och rättigheter i form av fastigheter, medborgarskap och rätten att försörja sig konfiskerades, men även ägodelar som vigselringar och tandguld beslagtogs. Om du är intresserad att läsa mer om förintelsen kan du göra det på Forum för levande historia. Även en skrivelse som heter Naziguldet och Riksbanken nämner att beslagtagandet av den lösa egendomen i form av bland annat guld främst skedde då ghettona tömdes på judar för att transporteras till koncentrationslägren.
Nazismen började inte med en uttalad tanke om etnisk rensning
Man får heller aldrig glömma att nazismen inte började med en uttalad idé om förintelsen. Den började med att man diskriminerade judar och andra minoriteter genom olika lagstiftningar som isolerade dessa grupper i samhället samt genom idéer om att tvinga dessa folkgrupper att emigrera. Vill du läsa mer om förintelsen finns det en hel del att läsa här. Dessa diskriminerande lagförslag kan vi hitta i Sverigedemokraternas principprogram där de bland annat talar om att precis som man kan få ett medborgarskap så ska man även kunna förlora sitt medborgarskap om man har fel lojaliteter. Mer om Sverigedemokraterna och deras principprogram finns att läsa här. På sidan 15 hittar du passagen om att man kan förlora sitt medborgarskap. Det är med andra ord viktigt, för att inte säga helt centralt för Sverigedemokraterna att skilja mellan olika kulturer och diskriminera mellan dessa. Under 1940-talet var det viktigt att peka ut judarna som vidriga och giriga personer. Idag är det framförallt muslimer och människor från Mellanöstern som målas upp som den främmande fienden.
Som asylsökande har man redan idag krav på sig för att få bidrag. Man får inte ha tillgångar som innebär att man kan försörja sig själv på samma sätt som gäller för den som söker försörjningsstöd, och på samma sätt som för svenska medborgare som söker försörjningsstöd måste man meddela om man får ändrad ekonomisk förmåga. Som ensamstående vuxen kan man som mest få 71 kronor per dag och som lägst, om man är klassad som barn under 17 år, 12 kronor per dag beroende på om man bor där mat ingår eller inte. Mer information om den ekonomiska ersättningen som man som asylsökande kan uppbära finns att läsa här.
Slutligen kan man fråga sig huruvida Ekeroth och Almqvist fick sina tillgångar i form av saker och pengar beslagtagna då dessa migrerade till Ungern, då Ungern har just den politik som Sverigedemokraterna förespråkar.
Många kopplar ihop begreppet heder och hedersrelaterat våld och förtryck med religion. Ibland utförs hedersrelaterat våld ”i religionens namn”, men då det förekommer bland följare till flera religioner, blir slutsatsen att det inte är ett hållbart argument. Det är inte heller där vi ska angripa problemet.
Det finns människor som har en uppfattning om att alla aspekter av livsstil och kultur är relaterat till tron. Uppfattningen är felaktig och strider mot den ”officiella” religionen.
Hedersnormer, hedersförtryck och hedersrelaterat våld har en komplex och allvarlig problematik och baserar sig på traditionella, sociala och kulturella mönster. Inte på religion. Hederskulturen används som ett politiskt slagträ för att svartmåla muslimer, och i förlängningen används den som ett argument för en begränsning av invandringen.
Yttrandefrihetsgrundlagen syftar till att säkerställa att vi har rätten att uttrycka våra åsikter oavsett vad våra åsikter är. Samma grundlag innehåller dock undantag för vad vi får uttrycka. Vidare menar jag att vårt sunda förnuft måste kunna reglera vad vi låter oss uttrycka i samtal och inte.
Vad hände med det allmänna sunda förnuftet som vi alla en gång besatt?
Efter ett samtal fick jag höra att det inom sjukvården är ett vardagligt problem bland personal att man börjat uttala sig i rasistiska ordalag om sina kollegor och till och med fått personal avskedade för att någon av de svenska kollegorna bestämt sig för att det inte går att samarbeta med någon kollega av en viss ursprunglig nationalitet.
Idag har rasismen vuxit sig starkare och mer synlig i vardagen och tidigare ‘snyggt’ paketerad smygrasism har blommat ut i regelrätt förakt mot vissa folkgrupper. Man tror att åsikter om andra människor får uttryckas fritt enligt yttrandefriheten och att inga inskränkningar i yttrandefriheten finns. Man pratar om censur av åsikter som att det vore något helt främmande med inskränkningar i vår yttranderätt. Jag känner därför att det är på sin plats att berätta om yttrandefriheten och åsiktsfriheten samt skillnaderna mellan dessa.
Yttrandefrihetsgrundlagsstiftningen
Mer om yttrandefrihetsgrundlagen kan du läsa här. I grundlagen går bland annat att läsa vad lagen ämnar att säkerställa.
Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.
Dock finns i vår grundlag, i detta fall i yttrandefrihetslagstiftningen, undantag för vår yttrandefrihet, bland annat om man yttrar åsikter som kan utgöra hets mot folkgrupp.
Justitiekanslern får överlämna åt allmän åklagare att vara åklagare i yttrandefrihetsmål om ansvar eller konfiskering på grund av olaga våldsskildring, hets mot folkgrupp, brott mot medborgerlig frihet, olaga hot, hot mot tjänsteman eller övergrepp i rättssak i tekniska upptagningar. Rätten att väcka allmänt åtal får dock inte överlämnas när det gäller yttrandefrihetsbrotten hets mot folkgrupp eller brott mot medborgerlig frihet.
Man får alltså inte uttrycka vilka åsikter som helst om andra folkgrupper med hänvisning till yttrandefriheten, vidare reglerar yttrandefriheten relationen mellan individen och staten och inte mellan människor. I ett samtal mellan två personer kan inte den ena parten hävda sin rätt enligt yttrandefriheten att få stå oemotsagt.
Vidare för att leda min text in mot åsiktsfriheten så är skillnaden mellan en åsikt och att få yttra densamma diametralt åtskild, jag har givetvis rätt att tycka att en folkgrupp är underlägsen en annan men jag äger inte rätten att yttra den åsikten och det är här min ursprungliga fråga om det sunda förnuftet kommer in. Tidigare, tycker jag att vi hade en bättre förförståelse för vad man får säga och inte i samtal. Idag verkar inga spärrar finnas för vad man tror sig få uttrycka i samtal med andra.
Vardagsrasismen
Vi har den senaste tiden översköljts av artiklar om den tilltagande vardagsrasismen. Exempelvis har vi situationen med apotekspersonal som bland annat avkrävs att ta av sig sin slöja för att tillfredsställa kunders perversa behov av att förnedra andra människor, men även hotfulla situationer har uppstått som i flera fall lett till polisanmälan. Mer om detta går att läsa hos Sveriges Radio.
PK-samhället dödar inte det fria ordet
Vidare gör Alex Schulman en analys i sin text rörande Peter Dalles utspel i Skavlan där Dalle säger att han hatar PK-samhället som effektivt dödar det fria ordet. Alex Schulman säger med några väl valda ord vad jag och många med mig också känt länge.
Jag tänker att detta är det nya Sverige. Vi lever inte i det politiskt korrekta tidevarvet längre. Vi lever i avhumaniseringens tid.
Det är en tid där människor tillåts att använda sina minst smickrande sidor mot medmänniskor där de utan att skämmas kan säga till en annan människa ”att han äcklas av sådana som hon”, att hon som slöjbärare ska ”ta av sig skiten på huvudet” och att hon skulle sluta stirra på honom med sina ”äckliga svarta ögon”. Artikeln finner du här.
Vardagsrasismen som begrepp
Vardagsrasismen är inget nytt fenomen, men den har tilltagit drastiskt. Begreppet ”vardagsrasism” introducerades inom forskarvärlden under 1990-talet och har sedan dess debatterats flitigt där en del menat att ett dylikt begrep riskerade att urvattna begreppet rasism. Idag råder det dock mer eller mindre konsensus kring vikten av begreppet och man har ändrat fokus inom forskningen från att ha handlat om intention från förövaren till att handla om hur den drabbade upplever situationen och vilka konsekvenser det får i vardagen. Mer om detta finns att läsa på SVT.
Vardagsrasismen i samtalet
Rösterna är många kring den tilltagande vardagsrasismen och många svenskar förstår nog inte ens att de gör sig skyldiga till att få en annan människa att tvivla på att hen hör hemma i vårt samhälle. Det kan vara ständigt återkommande frågor om var man kommer från, trots att man är född i Sverige men råkar ha en mörkare hudfärg, eller att man tvingas att välja ett mer svenskklingande namn för att inte direkt bli avvisad i ett telefonsamtal, men det kan också handla om att man blir utvald för ett specifikt projekt inte på sina meriter utan som representant för det multikulturella Sverige. Här kan du läsa mer om människors vittnesmål om vardagsrasism under hashtagen #nostranger.
Min fråga är än en gång, vart tog det sunda förnuftet vägen som en gång hindrade oss från att uttrycka sådana värderingar? Samhället har idag kommit till en punkt där det är offrets tolkning av vad som upplevs som är rasism ska vara vägledande och inte uppsåtet i det sagda, men människors tolkning är att det är fritt fram att uttrycka minsta missaktning man må känna mot en annan människa eller folkgrupp och att allt annat är censur och en inskränkning av dennes yttrandefrihet.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Kan barn och ungdomar analysera och diskutera, oavsett vad de själva har för kön? Ja, givetvis kan de det: Debattören och psykiatern David Eberhard är snett ute när han i biologins namn diskvalificerar pojkar.
Varje barn som växer upp behöver förstå vår tillvaro, behöver lära sig analysera den och behöver lära sig att diskutera den på ett konstruktivt sätt. Varje växande barn behöver även bli bemött som en individ med sina egna personliga förutsättningar och behov – inte som ett kollektiv där alla med samma kön eller hudfärg eller annan kategoritillhörighet förväntas ha dels samma förutsättningar och dels samma behov. Därför är det djupt problematiskt att som David Eberhard i Expressen dra upp skarpa linjer mellan barn av olika kön och kräva att barnen skall uppmuntras till tävlingsmentalitet istället för att uppmuntras till att analysera och diskutera.
Denna förmodade oförmåga påstår Eberhard att den skulle vara en omtvistlig biologisk sanning, och utmålar det som om alla som inte håller med honom skulle vara någon sorts knäppa flummisar utan verklighetsförankring. De båda förankringar som han själv använder för sin ståndpunkt är dock allt annat än verkliga till sin natur: Den ena utgör en total förvrängning av en artikel om forskaren Fredrik Zimmerman, och den andra är ett mycket tveksamt påstående om att skolan skulle ha fungerat bättre för pojkar förr i tiden. Här bör vi sålunda ta oss en titt på fyra saker:
1. Forskningsläget och vad Zimmerman faktiskt säger
2. Biologistiska generaliseringar utifrån kön
3. Ogrundat att skolan skulle ha varit bättre för pojkar förr
4. Fördelar och faror med tävlingsmentalitet
1. Forskningsläget och vad Zimmerman faktiskt säger
Härom veckan hade Svenska Dagbladet en artikel om forskaren Fredrik Zimmerman, som förespråkade att vi dels bör motverka antipluggkultur och dels ge pojkar utrymme att prata om känslor.
Det mesta av det som Zimmerman tar upp är känt sedan tidigare. Att pojkar nuförtiden har lägre genomsnittsbetyg än flickor förklarade redan SOU-rapporten ”Könsskillnader i skolprestationer – idéer om orsaker” från 2010 med en kombination av två faktorer: å ena sidan en machokultur som pressar killar till att vara ”coola” och till att undvika sådant som anses ”omanligt”, och å andra sidan en antipluggkultur där det ses som coolt att inte plugga och inte bry sig. En intressant sak som rapporten tar upp är hur könsstereotyperna har förvandlats över tid. Förr i tiden ansågs det manligt med ”ordning och reda, logik och förnuft, driftskontroll och självdisciplin”, och på den tiden var det också så att den genomsnittliga pojken gjorde bättre ifrån sig i skolan än vad den genomsnittliga flickan gjorde. Att de nämnda dygderna nuförtiden ses som kvinnliga snarare än som manliga bör enligt rapporten vara en bidragande orsak till att den genomsnittliga. Zimmerman i sin tur lyfter fram en studie som kom fram till att det lönar sig att lära pojkarna studieteknik och att uppmuntra dem att se skolans ämnen som någon man BLIR bra i genom att träna sig, snarare än något som man i sig själv ÄR antingen bra eller dålig i. Kloka råd.
Något som borde vara självklart för alla är att det är mänskliga individer som går i skolan och lär sig saker. När vi pratar om ”pojkar i skolan” och ”flickor i skolan” bör vi mena ”de individer som går i skolan och som vi kategoriserar som pojkar” respektive ”de individer som går i skolan och som vi kategoriserar som flickor”. Om vi istället får för oss att det är själva kategorierna som går i skolan, då blir våra resonemang snabbt väldigt snurriga. Det som Zimmerman pratar om är helt uppenbart att bemöta individer på ett juste sätt, utifrån deras personliga förutsättningar. Den rubrik som SvD har valt går dock med lite obetänksamhet eller illvilja att tolka i en annan riktning: SvD:s rubriksättare pratar där om att ”Fostra pojkar som flickor”. Just denna rubrik tar Eberhard stenhårt fasta på, men då inte som kritik mot SVD:s sätt att formulera sig utan istället som om det vore relevant kritik mot Zimmerman personligen.
Det förefaller som att Eberhard egentligen inte är intresserad av att bemöta Zimmerman, utan endast intresserar sig för att göra reklam för sin senaste bok och för den egna världsbilden: Zimmerman blir här endast intressant i egenskap av att vara en person som kan användas till förevändning för den egna monologen. Detta förklarar i så fall varför Eberhard inte bemöter, eller ens nämner, någon av Zimmermans faktiska ståndpunkter eller något av hans faktiska argument.
En trist detalj i sammanhanget är att den nyanserade artikeln om Zimmerman inte bara kräver mer av läsaren utan dessutom ligger bakom en betalvägg, medan Eberhards raljanta rallarsvingar inte bara är mer lättlästa utan även är fritt tillgängliga att klicka sig in på. Denna typ av dynamik är tyvärr blott alltför vanligt i dagens samhälle.
2. Biologistiska generaliseringar utifrån kön
Idag är det förhoppningsvis självklart för de flesta att varje människa har växt upp under påverkan av både samhälle och biologi – inte bara det ena eller det andra. Våra förmågor är en fråga både om träning och om biologiska förutsättningar, inte bara det ena eller det andra. Visst är det så att barns mognad i hög utsträckning är en biologisk process, vilken inte kan hastas fram hur som helst. All skolundervisning behöver läggas upp på sätt som är anpassade för att olika elever har kommit olika långt i sin mognadsutveckling. Och visst är det så att den genomsnittliga pojken ligger efter den genomsnittliga flickan i sin utveckling av personlig mognad, detta är en av de statistiska könsskillnader som lyfts fram i SOU-rapporten ”Biologiska faktorer och könsskillnader i skolresultat” (även denna från 2010). Detta innebär dock inte att pojkar generellt skulle vara omogna, utan att av de individer som ligger sämre till i sin mognadsutveckling så är det fler som är pojkar än som är flickor. Varje enskilt barn utvecklas hela tiden, och behöver få uppmuntran i detta. Att ensidigt framhäva det biologiska skapare en illusion av att vi inte kan förbättras, att vi inte kan utveckla oss. Denna illusion är förödande, eftersom den så lätt blir självuppfyllande: Precis som Zimmerman påpekade så blir elever bättre endast när de tror på att de KAN bli bättre.
Det bör även påpekas att en biologisk kropp med en genetisk kod är något som en enskild människa har. Kategorier som till exempel en uppdelning ”män” och ”kvinnor” är något som vi människor gör, en uppdelning som existerar i våra egna huvuden snarare än i naturen. Att förstå detta är nödvändigt för att förstå evolutionen, eller i det här fallet för att förstå barns utveckling. Precis som det inte finns någon nedärvd ras-essens så finns det inte heller någon nedärvd köns-essens.
När en person har sämre biologiska förutsättningar för något viktigt så behöver hen i de flesta fall extra träning för att kompensera för de sämre förutsättningarna. Det är inte alls konstruktivt att istället ge hen en förevändning för att ge upp och strunta i alltihop. Detta oavsett om förevändningen är individuell eller utifrån kategoritillhörighet, men sistnämnda för dessutom med sig ytterligare problem.
Den diskvalificering av pojkars kognitiva förmåga som Eberhard helt utan belägg presenterar som om den vore oomtvistad biologisk sanning ligger helt i linje med den förändring av könsstereotyper som den tidigare nämnda SOU-rapporten lyfte fram: Förr i tiden förutsatte folk att det bara är pojkar som är rationella och ordentliga, nuförtiden förutsätter personer som Eberhard att det istället bara är flickor som har dessa egenskaper. De nämnda SOU-rapporterna lyfter fram forskning som indikerar att de relevanta statistiska skillnaderna mellan pojkars och flickors kognitiva förmåga är små eller obefintliga: Vissa studier tyder på att pojkar i genomsnitt har bättre spatial förmåga än flickor, medan andra studier pekar mot att det inte är någon egentlig skillnad på det området heller. Att en del elever (varav de flesta pojkar) är mindre mogna än andra elever innebär inte att de skulle vara oförmögna att analysera och diskutera. Däremot innebär det att de kan behöva mer struktur och uppmuntran för att komma igång, och att de kan behöva extra träning med sådant de ligger efter i.
Idén att pojkar i allmänhet skulle sakna förmåga att analysera och diskutera förefaller sakna stöd i relevant forskning. Tvärtom pekar forskningen mot att barn oavsett kön i allmänhet besitter dessa förmågor, samtidigt som det definitivt är förmågor som alla blivande vuxna behöver utveckla efter bästa förmåga. Om det nu är Eberhards personliga livserfarenhet att pojkar i allmänhet inte klarar av att analysera och diskutera så motsägs denna livserfarenhet i så fall av min egen livserfarenhet: I de barn- och ungdomsgrupper som jag lett respektive deltagit i brukade både pojkar och flickor vara duktiga på att analysera och diskutera.
3. Ogrundat att skolan skulle ha varit bättre för pojkar förr
Är det så att en genomsnittlig pojke idag klarar sig sämre i skolan jämfört med en genomsnittlig pojke för femtio eller hundra år sedan? Kanske, kanske inte: Tyvärr finns det väldigt ont om förutsättningar för att göra någon vettig jämförande studie, även om vi bortser från att skillnaderna mellan världen då och nu innebär helt olika kunskapslägen att förhålla sig till. Att könsstereotyperna förr uppmuntrade pojkar att plugga men idag uppmuntrar dem att strunta i skolan är helt klart en faktor som gjorde det lättare för pojkar förr, men det finns också många andra faktorer. Här är det i vilket fall Zimmermans resonemang som pekar mot att pojkar hade det lättare förr, inte Eberhards.
Det resonemang som Eberhard använder begränsar sig egentligen till att pojkar förr i tiden klarade sig bättre än vad flickor förr i tiden gjorde, medan flickor nu för tiden klarar sig bättre än vad pojkar gör nuförtiden. Denna förändring skulle lika gärna kunna betyda att både flickor och pojkar lär sig mer nu än vad de gjorde förr, bara att ökningen är större för flickorna än för pojkarna. Dessutom låter det på Eberhard som om ”pojkarna” vore en enhet som antingen vinner eller förlorar. Men i själva verket så är det enskilda barn som klarar sig bättre eller sämre i skolan, och ser man det i stort så är de individuella skillnaderna i skolresultat oändligt mycket större än de små statistiska variationer som kan uppmätas utifrån till exempel könstillhörighet.
I själva verket var det förr i tiden väldigt många pojkar som for väldigt illa i skolan, och som fick väldigt dåliga förutsättningar för att lära sig och utvecklas. Allt talar för att pojkar idag har det mycket bättre än vad pojkar hade det förr, och att flickor idag har det mycket bättre än vad flickor hade det förr. Det vore grymt mot pojkarna att dra ner dem i ett system som skadar dem, och otillständigt att rättfärdiga en sådan förändring med att den skadar flickorna ännu mer och därmed medför att gruppen pojkar klarar sig bättre än gruppen flickor.
Ebenhard sparar det värsta till sist: Hans slutpoäng är ett krav på att skolan ska sluta uppmuntra ungdomarna till att analysera och diskutera, att den i stället ska ha dem till att tävla mot varandra. Detta är problematiskt på flera plan. Skolans syfte måste vara att hjälpa våra barn att förstå tillvaron. Barnen bör lära sig att de har ett ansvar att analysera och försöka förstå. Det vore förödande att ta bort analysmomenten för att istället lära dem att kunskap skulle vara en fråga om att vinna över de andra eleverna. Sådant fostrar lydiga auktoritetstrogna undersåtar snarare än fritänkande kritiskt tänkande medborgare. Även om det nu vore så att pojkar i allmänhet skulle få högre betyg i ett sådant system så skulle förlusten i personlig utveckling vara ett på tok för högt pris att utsätta dessa pojkar för.
Därmed inte sagt att tävlingar i sig skulle behöva vara något dåligt. Det går utmärkt att låta analysmoment och tävlingsmoment samexistera med varandra, att ha båda utan att den ena ska behöva vara på bekostnad av det andra. Men frågan är då vilka fördelar och faror det finns med tävlingsmentalitet i sig.
En rimlig hypotes är att tävlingar i allmänhet å ena sidan är kul för de som vinner och för de som oavsett resultat väljer att delta för att ta det som en utmaning, men å andra sidan betydligt mindre kul eller rentav direkt destruktivt för de som blivit tvingade eller pressade att med sin stolthet och sociala position som insats delta i en kamp som de inte har någon ärlig chans att vinna.
Det finns väldigt lite som talar för att tävlingsmentalitet skulle gynna de flesta av de personer som är pojkar. Förvisso nämner den tidigare nämnda SOU-rapporten om biologiska könsskillnader att Idrott och hälsa (även känt som gymnastiken eller gympan) dels har mer tävlingsmoment än skolans övriga ämnen, och dels är det enda ämne där pojkar har högre snittbetyg. På köpet nämner den då även en spekulation om att detta skulle kunna tänkas bero på att fler pojkar känner sig mer utmanade av tävlingsmoment, men denna spekulation gör inte anspråk på att vara mer än just en spekulation. En annan möjlig förklaring är att den tävlingsmentalitet som är utbredd inom Idrott & hälsa missgynnar en stor andel av pojkarna, ja kanske det stora flertalet av pojkarna, och samtidigt även missgynnar en ÄNNU större andel av flickorna. Sistnämnda medför då att pojkar i snitt klarar sig bättre än flickor, trots att många eller rentav de flesta pojkar klarar sig sämre än vad de annars skulle ha gjort.
En sak vet vi, och det är att på tok för många pojkar går ut både grundskolan och gymnasiet utan att ha lärt sig något vettigt på gymnastiktimmarna: Det enda de har fått lära sig är att de inte duger och att de bör hålla sig borta från fysisk träning eftersom de ändå bara gör bort sig om de försöker. Kanske är det i själva verket så att överdriven tävlingsmentalitet inom ämnet Idrott & hälsa utgör ett hot mot folkhälsan, eftersom tävlingsmentaliteten endast uppmuntrar de pojkar och flickor som redan är bra på idrott medan de pojkar och flickor som verkligen hade behövt komma igång med att träna bara blir avskräckta?
Det är känt sedan tidigare att den moderna rasismen främst baseras på innehåll med föreställningar om kultur än om ras i biologisk mening. Därför uppstår också två situationer för en anti-rasist att förhålla sig till.
Vi måste tänka på att begreppet kultur omfattar allt mänskligt handlande oavsett bakomliggande idéer och beteenden. Vi behöver också ta i beaktning att diskussioner om mänskliga, sociala och kulturella skillnader kan ses som både positiva och negativa beroende på avsikten.
Därför finns det invändningar till begreppet kulturrasism (eller kulturell rasism) utifrån argumentet att kultur (social handling) och ras (biologiska föreställningar) är olika saker. Dessutom är fallet att det ofta uppstår svårigheter med att bedöma när och hur ett budskap om kultur handlar om rasism, nedvärdering eller kollektiv skuldbeläggning. För att förstå en sådan problematik behöver man förstå det moderna begreppet ”kulturism”.
Redan under 1930-talet när nazisterna hade makten i Tyskland och rasbiologin tillämpades i delar av Europa och i USA fanns det kritiska röster som argumenterade både emot den rasbiologiska forskningen och den politiska tillämpningen som i samband med ”raslagarna” och segregationen. Ett av argumenten var att rasbiologin bara producerade massa onödig statistisk som inte gav någon praktisk nytta. Spelade det verkligen någon roll för samhällslivet och vardagliga mellanmänskliga relationer hur lång en same eller en jude var eller hur ens näsa såg ut? Faktumet var att vetenskapliga argument emot rasbiologin och rasismen i sig var etablerade under sin samtid. Att rasbiologin kunde fortsätta bedrivas berodde mer på starka politiska intressen att behålla den.
Efter andra världskriget och med tanke på Förintelsen kom rasbiologin att bli allt mer diskrediterad som en vetenskaplig disciplin. Rasbiologin kom att ses som moraliskt förfallet, rentav som omänskligt med tanke på dess påföljder. Vetenskapen kunde med allt mer övertygande argument visa att det som ansågs vara biologiska skillnader mellan människor i Europa, Afrika eller Asien var något som var mycket obetydligt och obefintligt. På det sättet slog vetenskapen hål på rasbiologiska myter. Samtidigt, som fallet är idag, kunde vetenskapen bland annat genom sociologi, antropologi och historia på objektivt sätt presentera att det finns kulturella likheter och olikheter mellan människors handlande både inom och mellan olika kategorier som politiska aktörer, sociala gemenskap eller geografiska regioner.
Harari: Hierarkisera inte kulturer
Som historikern Yuval Noah Harari menar i sin nyutgivna bok ”21 Lessons for 21st Century” så handlar inte kulturfrågan om det ska finnas skillnader mellan människor eller inte. Kulturfrågan handlar om hur vi ska förhålla oss till våra skillnader. Till exempel är den kulturrelativistiska synen att alla kulturer i grunden är lika mycket värda. Därför ska det inte formas några hierarkier mellan kulturerna medan den kulturella mångfalden ska bejakas så långt som det går. Men kulturrelativismen ses ofta som något negativt, inte minst i diskussioner om heder och brottslighet. De flesta kan acceptera mångfald, pluralism och olikheter när det kommer till mat och poesi men långt färre skulle acceptera häxbränningar och slaveri som också anses vara kultur genom idéer och beteenden. Som Harari menar så kommer det alltid att finnas skillnader och därför blir frågan vilka skillnader som ska få finnas i ett samhälle.
Vidare menar Harari att mycket av dagens anti-rasistiska kamp är kvar i gamla konflikter och föreställningar. Dels på grund av att den traditionella, biologiskt baserade rasismen är mycket mindre idag än för 30-40 år sedan och dels eftersom dagens diskussioner om rasism oftare handlar om kulturism. Det är sant att hudfärg och synen på kroppsformen fortfarande har betydelse i debatten men kulturismen förklarar även varför vissa av dagens politiska aktörer i Europa och USA, samt på andra håll i världen som i Sydafrika och Indien, stödjer diskriminerade och exkluderande åtgärder utifrån argumentet om kultur. Dessutom, som Harari menar, är dagens kommunikation om kultur också paradoxal. Bland annat eftersom kulturistiska aktörer kan presentera sig som mer toleranta än rasistiska aktörer som baserar sin kommunikation på den äldre biologiskt baserade rasismen.
Fallet är också enligt Harari att diskussioner om kulturella skillnader även har sidor som kan anses som goda och positiva. Något som till exempel visar sig i diskussioner kring migration. Mer objektivt sett, som rörande policy- utformning och attityder i samhället, är Tyskland ett samhälle med högre grad av acceptens och öppenhet för invandring än exempelvis Saudiarabien. Sedan är också fallet att delar av Tyskland som den gamla Östtyska delen anses vara mindre öppna och accepterande gentemot migrerande individer på grund av annorlunda historiska erfarenheter jämfört med det gamla Västtyskland. I Tysklands fall är det lättare för en muslim oavsett födelseort att flytta till Tyskland än för en kristen, men även för en muslim, att flytta till Saudiarabien. På det sättet kan man fråga sig om det verkligen vore moraliskt fel eller rasistiskt att anse att Tysklands kultur är bättre och mer överlägsen än Saudiarabiens när det kommer till migration?
Krav på assimilering
Å andra sidan innebär kulturismen ofta krav på assimilering enligt vad kulturister anser är den sanna kollektiva identiteten. Sådana krav på assimilering riktas idag i EU ofta gentemot muslimer från Mellanöstern och Nordafrika. Och som Harari menar är kraven på att till exempel afrikaner och muslimer ska anpassa sig efter ”västerländska normer” inte alltid något positivt eller rättfärdigat i sig. Tvärtom, det kan handla om krav som att man ska fira påsk eller jul trots att det råder religionsfrihet i samhället och där många samhällsmedlemmar inte firar religiösa högtider. Dessutom, kulturistiska krav gör skada i samband med att det finns problem med institutionell diskriminering. När människor försöker anpassa och utveckla sig men misslyckas då man möter olika former av hinder samtidigt som man kollektivt blir anklagad för att inte ha gjort tillräckligt.
Slutsatsen med begreppet kulturism är följande; å ena sidan innebär påståenden om kultur ofta åsikter som angränsar rasism eller är direkt rasistiska i sig. Å andra sidan kan kulturistiska påståenden vara vetenskapligt underbyggda och stödda. En historiker eller antropolog skulle misslyckas med sitt jobb om man hävdade att det inte fanns några kulturella skillnader mellan människor på basis av idéer, språk och mentaliteter. Jag som författare av denna artikel skulle ljuga för mig själv om jag hävdade att det inte finns skillnader mellan Sverige och Bosnien när det exempelvis kommer till människors syn på individen och familjen. Däremot finns det enligt Harari tre faktorer som är viktiga att förstå varför kulturistiska påståenden ofta är svaga eller osanna:
Kulturister blandar ihop lokal överlägenhet med objektiv överlägsenhet. Det som fungerar bra i en viss kontext fungerar sämre i en annan. Exempelvis är den amerikanska kedjan Pizza Hut mer dominerande globalt än sina indiska motsvarigheter. Men för att lyckas i Indien var Pizza Hut tvungen att vara”glokal” genom att deras pizzarestauranger måste ha två kök, både för vegetariskt och icke-vegetariskt matlagning, för att vara framgångsrika på marknaden.
Generaliserande påståenden om kultur är problematiska. Ta till exempel påståendet att ”muslimsk kultur är intolerant”. Vilken muslimsk kultur? Den i Indonesien eller i Goa. Eller den i Syrien eller i Paris? Kulturen gentemot barn och äldre eller gentemot politiska och religiösa aktörer? Sådana påståenden betyder lite om den sociala kontexten inte presenteras.
Fördomar gentemot individer. World Value Survey menar att trots mer generella skillnader mellan länder och regioner är värderingar idag mer globaliserade och delas av fler människor världen runt. Vi som människor präglas av en viss eller flera kollektiva kulturer men vi har också unik genetik och personliga historier som individer. Därför finns det individer i Afghanistan och Irak som kan vara lika individualistiska och acceptera jämställdhet mellan könen som merparten av människor gör i Sverige.
Alltså, det som kan beskrivas som en paradox med kulturismen är att kulturistiska påståenden inte per automatik behöver vara negativa, rasistiska eller exkluderande. Tvärtom kan sådana påståenden även vid generalisering grunda sig på en avsikt att kommunicera om det som anses vara positivt, som att ett visst samhälle är öppen för förändringar, nya människor och olikheter. Å andra sidan är kulturistiska påståenden ofta baserade på rasistiska föreställningar om kultur och kollektiv identifikation.
För framtidens anti-rasistiska kamp gäller det därför att gå emot rasistisk kulturism genom att ifrågasätta kollektivistiska generaliseringar av individen och genom att kommunicera positivt om gemensamma institutioner som demokrati, civilitet och konstitutionalism som behövs för att fler ska känna sig inkluderade och accepterade i samhällslivet.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
I min tidigare artikel ”Ras” – att synliggöra ett normsystem riktade jag strålkastarna mot normens vitöga och vilka förtjänster det innebar att uppmärksamma just begreppet ”ras”. I artikeln förklarades det även att det finns olika former av ”vithet”, där den hegemoniska vitheten hamnar högst upp i hierarkin. Syftet med denna artikel är att synliggöra hur ”ras” skapas och återskapas i olika former av kommunikation, med fokus på kommunikation via språk och ord.
Ras är inte bara en historiskt skapad kategori och föreställning. Ras upprätthålls också utifrån en social och kulturell nivå, och den upprätthålls även utifrån vad man kallar en performativ handling. Med detta menas att ras ”görs” och pågår i olika former av kommunikation, detta oavsett om det gäller bild eller ord, eller för den delen kroppsliga framträdanden.
Vem anses vara svensk medborgare, bl*tte eller n*ger?
Även ord som ”invandrare” har alltmer att kommit att bli synonymt med en icke-vit person. Detta gäller oavsett om personen i fråga har invandrat till, eller är född och uppvuxen i Sverige.
Att uttrycka nedsättande ord som exempelvis ”bl*tte” och ”n*ger” skapar och återskapar också ras. Personen som är icke- vit blir i detta ögonblick rasifierad, vilket leder till att den vita personen får en överordnad position. Här är det dock inte kroppen i sig som är underordnad. Det är alltså språket som skapar underordningen i situationen, vilket uppmärksammas i ”Om ras och vithet i det samtida Sverige”.
Bruten svenska och ”orten” = icke-vit och icke-svensk
Det finns en ytterligare rasifierad dimension som är värd att nämnas i detta sammanhang – de som förväntas eller ej, tala flytande och korrekt svenska. Att ha överseende med någon som har vad man refererar till ”bruten svenska” är svårt, det är låg tolerans för det. Därför är det kanske inte helt oväntat att en vit kropp går hand i hand med att tala ”ren” svenska, det vill säga, utan brytning.
”Förorten” fungerar som ett lysande exempel på hur ras också görs. Förorten, det vill säga de områden som numera kommit att innefatta de stadsdelar som domineras av icke-vita personer. Dessa skiljer sig från förorter som domineras av vita, som inte längre anses vara förorter. Förorten, eller ”Orten”, har alltså kommit att uppfattas som en plats som dels en icke-svensk plats, dels där det bor icke-svenskar – ännu en indikation på att icke-vita människor inte anses vara svenskar till fullo.
Sammanfattningsvis kan vi utifrån denna artikel läsa oss till, att beroende på hur vi använder språket är det således aldrig neutralt, inte heller hur vi uttalar orden. Det görs alltså antaganden, fördomsfulla kopplingar och kategoriseringar, människor blir rasifierade. Det blir också ganska tydligt att om en ska accepteras som svensk utan att bli ifrågasatt behöver du prata på ett visst sätt (utan brytning), se ut på ett visst sätt (hudfärg), kopplingen mellan ”vithet” och svensk är svårt att förneka. Det här är ett ytterligare sätt som ”ras” skapas och reproduceras på som också behöver uppmärksammas.
Vi behöver således bli mer medvetna om vilken inverkan språket faktiskt har, hur det får oss att kategorisera, diskriminera och rasifiera ”dom andra”. Att reproducera ord vars syfte är att särskilja ”oss” från ”dom”, skapar en verklighet som kan innebära negativa konsekvenser för ”dom andra” – de fråntas rätten att få leva på lika villkor som ”oss”.
För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.
I förra delen av artikelserien om SD:s rasism tog vi del av rasistiska uttalanden från några av partiets ledande företrädare, vilka visar på den rasism som genomsyrar deras människosyn och politik. I denna artikel frågar vi oss hur det kommer sig att dessa personer kunnat stanna kvar i SD, trots partiets uttalade nolltolerans mot rasism.
I denna del av artikelserien fokuserar vi på SD:s rasism i debattartiklar, insändare, intervjuer, bloggar, möten och sociala medier.
Vi vill poängtera att det vi presenterar i denna artikel enbart är en liten bråkdel av all den rasism som uttalats av sverigedemokratiska politiker under årens lopp.
Gemensamt för denna sammanställning är att de som citeras är riksdagsledamöter och trots partiets påstådda nolltolerans mot rasism har tillåtits stanna kvar.
Denna sammanställning kommer att göra det smärtsamt tydligt att den ideologiska kärnan i SD är rasism, och att attityderna har inte förändrats. Muslimhatet, som nästintill helt ersatt judehatet, är idag SD:s starkaste bränsle i den populistiska jakten på röster.
Ledare Åkesson, en ulv i fårakläder
Partiledare Jimmie Åkesson kan, vid en första anblick, förefalla diplomatisk och icke-konfrontativ i sin framtoning, men skenet bedrar. Det som genom åren har blivit mest uppmärksammat från herr Åkesson är den notoriska debattartikeln i Aftonbladet från 2009, då han förklarade att muslimer och islam är ”vårt största utländska hot”. Debattartikeln bygger på konspirationsteorier och kan ses som en krigsförklaring mot muslimer.
Förra året kom så Åkessons och Mattias Karlssons omtalade debattartikel i Wall Street Journal. I korta drag appellerar artikeln till president Donald Trumps gamla naziretorik om ”America First”, då herrar Åkesson och Karlsson tydligt markerar att de vill ”sätta svenska medborgares säkerhet och välfärd först” – America First. Den islamofobiska retoriken underblåses med stora åthävor. I debattartikeln får vi lära oss att judar är internflyktingar i deras födelseland. Underförstått är det den muslimska ”massinvandringen” som är orsaken till detta populistiska och alarmistiska påstående.
Vidare hävdar de två SD-topparna att Trumps sverigebild (#lastnightinSweden) inte alls skulle vara överdriven, tvärtom menar de att det snarare var så att Trump underdrev hur det egentligen ser ut: Kvinnor känner sig otrygga i sina egna stadsdelar och sexbrotten har ökat. För att förstärka den blödande rasismen konstaterar de att ”invandrarmän är mer benägna att våldta än svenska män”. Orsakerna till den ”ökande brottsligheten och upploppen” kopplas direkt till migration och flyktingkris. När Richard Jomshof tillfrågas om sina partivänners debattartikel är han till en början en aning försiktig, och medger att Trump kanske uttryckt sig felaktigt. I nästa andetag beskyller ändå Jomshof den s k ”massinvandringen” för maffialiknande uppgörelser, skjutningar, brinnande bilar och gängupprörelser. Utan någon vidare efterforskning maler Åkesson och Karlsson på om ”massinvandringen” i allmänhet, och om muslimer i synnerhet. Taktiken är solklar, och de är väl medvetna om att oroliga, arga och lättpåverkade människor inte bryr sig nämnvärt om det är sanning eller lögn:
”Our nation’s culture hasn’t been spared either. Artists accused of insulting Islam live under death threats. Dance performances and art exhibitions have been called off for fear of angering Islamists. Schools have prohibited the singing of traditional Christian hymns because they don’t want to “insult” non-Christian immigrants. Yet reports made with hidden cameras by journalists from Swedish public media show mosques teaching fundamentalist interpretations of Islam.” (https://www.wsj.com/articles/trump-is-right-swedens-embrace-of-refugees-isnt-working-1487807010)
Låt oss kika på ytterligare några citat signerade partiledare Åkesson. 1997 skrev han ett antal insändare till lokaltidningen Sölvesborgsposten. Innehållet i argumentationen var detsamma då som idag: ”massinvandringen” – ständigt denna ”massinvandring”, antalet spelar mindre roll, för SD är en (1) invandrare en för mycket – avhandlades, flyktingar misstänkliggjordes och främlingar med andra kulturer utmålas som konfliktmakare, rasister och främlingsfientliga.
”Vi är däremot övertygade om att ett kulturellt homogent samhälle har bättre förutsättningar att genomgå en fredlig och demokratisk utveckling än en etnisk heterogen statsbildning. I ett homogent samhälle uppstår inga etniska konflikter, ingen rasism, ingen främlingsfientlighet.” – (insändare Sölvesborgsposten1997)
Som vanligt när det kommer till SD är det egna gissningar och fördomar som blir sanning.
”Men sedan 1984 har en halv miljon etniska främlingar invandrat till vårt land och mellan 1990-1994 var invandringen till Sverige hela 15 gånger större än till Tyskland, per capita. Dessutom har endast en bråkdel av dessa varit flyktingar enligt FN:s konventioner. Det är fråga om massinvandring, hur kan ni påstå något annat?” – (insändare Sölvesborgsposten 1997)
Har Åkesson verkligen kollat upp fakta, så att han tvärsäkert kan fastställa att flyktingarna från gamla Jugoslavien inte var riktiga flyktingar? Eller är det av underordnad betydelse?
”Massinvandringen har omdanat ett etniskt homogent Sverige till ett mångkulturellt, med våld, droger och etniska motsättningar – ett land där framtiden ser allt mörkare ut…” – (insändare Sölvesborgsposten 1997)
Chefsideolog Karlssons ord väger tungt
Vi har redan berört Mattias Karlsson i samband med debattartikeln i Wall Street Journal. Karlsson har en hel del egna uttalanden som med enkelhet kan betraktas som rasistiska. 2007 förklarade Karlsson för oss att Zlatan Ibrahimovic inte är svensk. Henrik Larsson däremot är svensk, utvecklade Karlsson. Karlssons belägg för påståendet var:
”Han har en attityd som på många sätt inte känns svensk, han har ett kroppsspråk och ett språk i allmänhet som inte jag uppfattar som direkt svenskt.”
Vad är egentligen en svensk attityd, ett svenskt kroppsspråk och ett svenskt språk? Det allra mesta talar för att Ibrahimovic är svensk.
När Karlsson, och tidigare nämnde Jomshof, försöker sig på att recensera boken ”Ögonblick i själva verket” har de inga skrupler whatsoever beträffande spridning av främlingsfientliga myter. Efter att ha konstaterat att boken är ”based on a true story” fortsätter de:
”Bland de många roliga episoder som beskrivs kan nämnas: Somaliern som fångar och steker förläggningens halvtama igelkottar och den iranska prinsen som semestrar i Sverige på skattebetalarnas bekostnad, utan någon förhoppning eller önskan om att få stanna och som bjuder på en uppsluppen avskedsfest när han får reda på att han ska åka hem.”
År 2000 skriver Karlsson en debattartikel i Demokraten. Artikeln väljer han att ge rubriken ”Svenska muslimer – en motsägelse i sig självt”. I artikeln fastställer Karlsson helt sonika att muslimer inte kan assimileras, eller ens integreras i svenska samhället. Själva essensen i artikeln är att islam och muslimer inte har någon plats i väst, och att det pågår en ”islamisering”. Karlsson väljer att understryka tesen ”upprättandet av ett muslimskt samhälle i Sverige” med obelagd fakta (myter) om krav på vårdcentraler med könsstympning, separat lagstiftning, undervisning, slakt, sjukvård och arbetstider. SD har en förkärlek till att prata om hur Sverige och väst ”islamiseras”. Ständigt samma återkommande mantra rullas fram i bilden av Sverige i fritt fall. De sa det då, och de säger det nu.
”Den stora avgörande striden om vår civilisation, våra kulturers och våra nationers överlevnad har gått in i en ny mer intensiv och mer avgörande fas.”
Orden är symptomatiska för den sverigedemokratiska sverigebilden. Svenskarna, och den svenska kulturen, håller på att bytas ut mot främlingar och mångkultur. SD:s taktik är att skrämmas, raljera, spela på människors oro och vrida och vända på verkligheten. Man vill få väljarna att se ett Sverige i fritt fall, att domedagen är nära och att SD är de enda som kan rädda skeppet från att förlisa.
Partisekreterare Jomshof är inget undantag
Vi har redan varit inne på Richard Jomshofs rasistiska avtryck i den politiska kampen. En av hans mest ogenomtänkta sägningar är den då han försvarade f d vice ordförande i SD Karlskrona Michael Hess och numer petade Linus Bylunds uttalanden om att ”våldtäkt är djupt inrotat i islamisk kultur”, och att religionen accepterar våldtäkt. Detta säger han som en självklarhet, en sanning. Problemet är att han gör det utan täckning. Det finns inga belägg för att en domstol i ett muslimskt land har dömt ut våldtäkt som straff. Det finns en motsägelse i påståendet då man enligt sharia enbart får ha sex inom äktenskapet. Jomshof tar ingen notis i att flera experter dömer ut den rasistiska myten han odlar. Tidigare har Jomshof poängterat att människor som fastar i enlighet med sin religion inte har någon plats i Sverige:
”Nej, ramadan är ingen svensk tradition. Islams vanföreställningar har lika lite i Sverige att göra som nazism och kommunism”.
”Tidningen rapporterar om en mörk framtid där den europeiska kontinenten hyser en allt större andel muslimer, vilket – om ingenting görs – oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism.”
”Den låga nativiteten bland Europas folk kombinerat med en ökande massinvandring och en betydligt högre nativitet bland vissa invandrargrupper, kommer att ”fundamentalt” förändra vad vi i dag kallar Europeisk kultur och samhälle, om ingenting drastiskt görs.”
”Inte bara Sverige utan hela Europa håller på att gräva sig egen grav och förvandlas till oigenkännlighet. Det svenska folket riskerar en mycket dyster framtid där man förpassats till att vara ett minoritetsfolk i sitt eget land.” (wikiquote)
Jomshof har blivit omtalad för en bild han twittrade ut våren 2017. Bilden föreställer en trojansk häst som det står ”Islam” på. Hästen står utanför en borg med överskriften ”the West”. Symboliken går hand i hand med den klassiska konspirationsteorin om Eurabia. Teorin handlar om hur väst är på väg att tas över av illvilliga muslimer. Att högt uppsatta riksdagspolitiker utan skrupler sprider islamofobiska myter och konspirationer är farligt, samtidigt som det är en viktig del av SD:s populistiska taktik i jakten på nya röster.
I en intervju med Expressen 2015 diskuterar Jomshof judarnas eventuella farlighet i Sverige. När intervjuaren frågar Jomshof om han ser det som ett problem att vi har en judisk minoritet i Sverige, med synagogor, rabbiner och judiska skolor svarar han nej, men tillägger i nästa andetag att:
”Jag har aldrig sett det som ett problem eftersom den judiska gruppen är så pass liten.”
På en följdfråga svarar han:
”Hade vi bara haft 20 000 muslimer här hade jag antagligen inte tyckt att det var ett problem heller. Sen värderar jag som sagt religioner olika. Jag tycker att judendomen är en bättre religion än islam.”
Citaten visar på rasism mot såväl muslimer som judar. I samma stund begår Jomshof ett kardinalfel: han frångår essensen av begreppet religionsfrihet då han värderar religioner enligt en fiktiv skala. OM judarna skulle öka i antal blir de följaktligen farliga för Sverige, så som muslimer är eftersom de är så pass många individer?
Petade Ekeroth är sinnebilden av att nolltoleransen inte gäller alla
Den numer från riksdagslistan petade Kent Ekeroth förtjänar även han en helt egen artikel som med enkelhet skulle kunna fylla flera sidor med rabiat muslimhat. Det skulle komma att ta många år innan Ekeroth tvingades lämna partiet. Anledningen var dock inte hans rasism, utan att han hamnade i klammeri med rättvisan. Ekeroth har haft en betydande roll i det islamofoba Counterjihad-nätverket och har utan skrupler spridit våldsförhärligande propaganda från t ex Fjordman (Breiviks främsta inspirationskälla). Under SD:s landsdagar 2009 talade Ekeroth klarspråk:
”Islamiseringen är dagens viktigaste politiska fråga. Antingen går vi under med en suck, eller också gör vi motstånd. Nu är vi inne i en ny fas i ett uråldrigt krig som går 1 400 år tillbaka i tiden […] islam är en imperialistisk ideologi som arbetar för världsherravälde.”
2009 startar Ekeroth, tillsammans med tvillingbror Ted Ekeroth, Anti-islamiseringsfonden. Fonden har som mål att samla in pengar för att motverka ”islamiseringen” av Sverige, och är resultatet av konspirationsteorier om islam och muslimer. För Ekeroth var ”islamiseringen” den viktigaste valfrågan för tiden:
”Varje civilisation kommer förr eller senare till ett vägskäl, och i det vägskälet så går man antingen under i krig eller i en stilla suck, eller så kämpar man för sin egen överlevnad …”
Till ett av Anti-islamiseringsfondens möten bjöds den brittiske extremisten och EDL (English Defence League)-aktivisten Alan Lake in. Lake uppmanade åhörarna vid mötet att sluta förbund med fotbollshuliganer. Han har också hotat politiker med avrättning och tortyr. Året efter bjöd Ekeroth in en annan kontroversiell gäst till Almedalen: Richard Spencer, en ökänd islamofob som bl a förnekar folkmordet i Srebrenica.
Vid ett möte i Tyskland våren 2010 där Europas ultrahöger har samlats är Kent Ekeroth en av talarna. Syftet med mötet är att lansera en namninsamling om en EU-lagstiftning mot byggande av moskéer. På mötet finns även politiker från det högerextrema Europa, som belgiska Vlaams Belang, österrikiska FPÖ, franska Nouvelle Droite Populaire (utbrytarparti från Front Naional), tyska Pro NRW och ett katalanskt parti. Även andra ökända högerextremister, bl a svenske Patrik Brinkmann och tyske Andreas Molau, båda med kopplingar till NPD, ett parti som sägs vara en modern variant av NSDAP (Hitlers nazistparti). Ekeroth slår åter an en svulstig ton och pratar alarmistiskt om ”islamiseringen” av Sverige. På SKMA läser vi följande om Ekeroths tal:
”Den unge Sverigedemokraten säger sig vara glad att få delta i ”försvaret av den västerländska civilisationen”. Hans förebild är Winston Churchill och dennes kamp mot Nazityskland.
— Vårt hem är återigen i fara, säger Kent Ekeroth och syftar på islam.
Han berättar om Sverige och pekar på hur ”illa situationen blivit”. Statsminister Fredrik Reinfeldt, oppositionsledaren Mona Sahlin och Maud Olofsson sviker svenskarna . I hans ögon är Sverige nästan som en ”diktatur”. Muslimerna är för många. Deras barn får till och med skolledigt under muslimska högtider.
— Islamiseringen av Sverige har också lett till våldsamheter, påstår Kent Ekeroth. Den judiska befolkningen i Malmö tvingas fly på grund av attacker från den muslimska befolkningen!
Han beskriver stadsdelen Rosengård som ”ett islamiserat territorium”.
— Om detta är tacken för att vi öppnat vårt land för dessa människor, så har jag bara en sak att säga: Tack så mycket och adjö. Åk hem!
Applåderna får nästan slottstaket att lyfta. Visserligen har judar i Malmö farit illa av ökande antisemitism, men Kent Ekeroth vill få det att se ut som att alla Malmös muslimer tvingat alla judar att lämna staden.
— Att det var så illa i Sverige visste jag inte, säger en förfärad FPÖ-politiker.”
I ett blogginlägg 2006 liknar Ekeroth invandring vid HIV. I samband med Breiviks massaker på Utöya 2011 twittrade Ekeroth ”Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge?”. Strax efteråt kom nästa tweet: ”Nej, jag kommer inte kalla er islamofober”.
Stabschef Bylund petad, men inte pga sin rasism
Linus Bylund, som en gång var Åkessons högra hand, har genom åren gjort sig skyldig till några rasistiska klavertramp. Det mest uppmärksammade är då han hävdade att koranen sanktionerar våldtäkt som straff mot otrogna kvinnor. När han blev varse att detta påstående var falskt valde han att omformulera sig och istället hävda att shariadomstolar utdömer våldtäkt som straff trots att det inte är sanktionerat av koranen. Bylund begår argumentationsfelet cherry picking då han använder ett unikt exempel – byn Meerwala (Pakistan) 2002, då ett byråd dömde en kvinna att våldtas av fyra män – som bevis för sin tes. Problemet för Bylund är att byrådet inte dömde enligt sharia, utan enligt stamtraditioner. Straffet var alltså inte religiöst sanktionerat.
Bylund är ytterligare ett exempel på en högt uppsatt SD-politiker som inte petats pga sin rasism. Bylund är petad mot bakgrund av andra orsaker.
Andre vice talman Björn Söder sprider sin rasism på flera minoriteter
Under Almedalsveckan 2011 uttryckte Söder samma sak som Åkesson gjorde i sin debattartikel i Aftonbladet två år tidigare. Vid tidpunkten var Söder SD:s partisekreterare.
”Islam är det största hotet mot västerlandet.”
I samband med att Loreen vann Eurovision song contest 2012 ifrågasatte Söder på Facebook huruvida det faktiskt var Sverige som hade vunnit. Efter att ha uttryckt missnöje med att Sverige ska behöva betala för ”skräpet” i och med vinsten övergår han till att skriva kommentaren ”Sverige?” som svar på att någon var glad för att Sverige vann.
”Alla muslimer är förstås inte fundamentalister, men de som inte är det protesterar ju inte. Precis som nazismen bekämpades måste nu islam bekämpas. […] Det är en ödesfråga för framtiden. Stoppar vi inte utbredningen av islam kommer muslimerna att ta över, och det kommer att gå fort”.
I ett Facebookinlägg 2012 ställer sig Söder frågan om det inte finns en anledning till att romer nekas hyra bil på mackar.
I en uppmärksammad artikel i DN 2014 uttalade sig Söder på ett sätt som fick honom att inta en inte så smickrande sjätteplacering på listan över de tio mest antisemitiska händelserna 2014. På frågan om man kan vara jude och svensk samtidigt svarar Söder:
”Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige. Samer och judar har levt i Sverige under lång tid”.
Mer rasism från riksdagsledamöter
Riksdagsledamot Carina Herrstedt använde sin SD-mejl då hon skrev följande i en mejlkonversation med sin make, tillika SD-politiker:
”Först skaffar man 2 st judar, eftersom det enligt lag är förbjudet att förfölja dem. Anfallet förstärks med en neger, en kines o en indian för att bli mer färgstarka. Som backar värvas 2 bögar för att få mer tryck bakifrån. Till målvakt värvar man en 40-årig nunna, hon har inte släppt in något på 40 år! Som reservmålvakt skaffar man en zigenare, de tar ju allt!”
När Herrstedt konfronteras av Aftonbladet tycker hon mest att det är ”halvroligt” och ”Vill man så kan man läsa ironin i det”.
”Fy fan det va det värsta jag sett!! vad i helvete nu blir jag förbannad”
”satans jävla aphelveten”
”efterblivna jävla pensionsrädder!”
”det gör att jag vill döda folk”
Wiechel har i efterhand försökt bedyra sin oskuld genom att säga:
”Ja, är det så måste det vara någonting som jag måste ha skrivit när jag var antagligen berusad, eller nåt. Jag vet inte. Det är absolut inte någonting som jag skulle skriva i dag, eller stå bakom över huvud taget”.
”Skulle vi återsända 500.000 av de värsta parasiterna i Sverige skulle alla den här typen av problem vi pratar om vara borta.”
Åkerlund syftade på invandrare utan ”något som helst skyddsbehov som enbart utnyttjar Sverige”. I efterhand har Åkerlund hävdat att han var politiskt omogen vid tidpunkten. Åkerlund var 53 år gammal 2002.
Oscar Sjöstedt, riksdagsledamot och finansministerkandidat, uttrycker sig antisemitiskt i en sekvens troligtvis filmad 2011 på en fest. Även Mattias Karlsson syns i klippet. Sjöstedt berättar en historia om två nazistiska f d arbetskamrater.
Vi måste ständigt och jämt påminna oss om att SD har kommit på något de tycker är fräscht, unikt och nyskapande: som enda parti har de något de väljer att kalla nolltolerans mot rasism. Trots detta har ingen av de som tagits upp i artikeln uteslutits ur partiet pga sin rasism. Ju högre upp i hierarkin du befinner dig desto mer rasistiskt kan du uttrycka dig. SD-politiker lägre ner i hierarkin har uteslutits för lindrigare uttalanden än de jag valt ut här.
SD är ett rasistiskt parti.
På en av bilderna syns Björn Söder med en partivän, tillika KKK-sympatisör, Mattias Karlsson syns med GFP-ordförande tillika förintelseförnekare Martin Pfeiffer. Vi ser Henrik Vinge tillsammans med Giuliano Moggi, partiledare för nyfascistiska La destra. Vi ser också Björn Söder sitta på på samma tillställning som Moggi. Ett tidningsurklipp med Karlsson som visar att han skrev för fascistiska Motpol. I flera år i rad så har högt uppsatta Sverigedemokrater åkt till den högerextrema balen i Wien. I SD:s EU-grupp finner vi antisemiten Beppo Grillo och hans Femstjärnerörelse. Sist så ser vi att Oscar Sjöstedt varit på nazikonsert och att Karlsson försvarar honom.
I sista delen av vår artikelserie om SD:s rasism kommer vi att visa prov på SD:s muslimhat.
Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.
Richard Jomshofs avsikt med motionen är att hetsa svansen mot flyktingarna likt nazisterna gjorde mot judarna då man beslagtog vigselringar, företag, hus och hem samt andra värdesaker. Vem har inte hört argument som att ”jag såg en flykting prata i den senaste modellen av iPhone”, ungefär som att man som flykting inte skulle ha haft råd att köpa en ny mobil i sitt hemland innan landet hamnade i konflikt. Motionen i likhet med mycket annat som Jomshof uttryckt de senaste åren är skrämmande likt det tankegods som nazisterna hade.
Sverigedemokraternas principprogram där de bland annat talar om att precis som man kan få ett medborgarskap så ska man även kunna förlora sitt medborgarskap om man har fel lojaliteter. Mer om Sverigedemokraterna och deras principprogram finns att läsa 
Idag har rasismen vuxit sig starkare och mer synlig i vardagen och tidigare ‘snyggt’ paketerad smygrasism har blommat ut i regelrätt förakt mot vissa folkgrupper. Man tror att åsikter om andra människor får uttryckas fritt enligt yttrandefriheten och att inga inskränkningar i yttrandefriheten finns. Man pratar om censur av åsikter som att det vore något helt främmande med inskränkningar i vår yttranderätt. Jag känner därför att det är på sin plats att berätta om yttrandefriheten och åsiktsfriheten samt skillnaderna mellan dessa.
Vardagsrasismen
Min fråga är än en gång, vart tog det sunda förnuftet vägen som en gång hindrade oss från att uttrycka sådana värderingar? Samhället har idag kommit till en punkt där det är offrets tolkning av vad som upplevs som är rasism ska vara vägledande och inte uppsåtet i det sagda, men människors tolkning är att det är fritt fram att uttrycka minsta missaktning man må känna mot en annan människa eller folkgrupp och att allt annat är censur och en inskränkning av dennes yttrandefrihet.
