I rasistiska kretsar cirkulerar ständigt myten om att framför allt afrikaner skulle ha lägre IQ än andra baserat på etnicitet. Att hävda att intelligens skulle vara avhängigt etnicitet är klassisk, rasideologisk retorik. Motargument, och många andra, har knäckt myten många gånger. Men i rasisters värld är föreställningen om att människor skulle vara olika värda baserat på etnicitet så djupt rotad att myten tyvärr kommer att fortleva.
Myten om afrikaners låga IQ har ingen vetenskaplig grund. Den baseras på felaktig och partisk forskning. Studier som tyder på ett mycket lågt genomsnittligt afrikanskt IQ baserar sig ofta på osystematiska urval, felaktig presentation av data och icke-representativa urval. Exempel på detta är en studie i Ekvatorialguinea som undersökte barn med kognitiv funktionsnedsättning från en helt annan region och population. Dessa resultat stöds inte av metodologiskt korrekt forskning som visar att de observerade skillnaderna i testresultaten till stor del är avhängiga miljö samt påverkas av faktorer som nutrition, utbildning och socioekonomisk status.
Det finns inga direkta genetiska bevis som stöder påståendet att rasmässiga skillnader i intelligens skulle vara medfödda, eftersom forskare inte har kunnat identifiera gener för komplexa kognitiva färdigheter.
Vissa studier, särskilt de som utförts av forskaren J. Philippe Rushton och hans kollegor, har kritiserats för sina osystematiska metoder då de beräknat nationella IQ-värden.
Forskning visar att andra faktorer har stor påverkan för människors kognitiva förmåga. Nutrition, hälsovård, socioekonomi och utbildning är de främsta orsakerna till skillnaderna i testresultat mellan de olika grupperna.
De psykometriska egenskaperna, dvs de psykologiska mätningarna som omfattar statistiska metoder som används för att utveckla och analysera psykologiska mätinstrument, samt själva mätinstrumenten, hos de tester som används i vissa studier kan göra dem ojämförbara mellan olika populationer. Detta blir tydligt särskilt när Flynneffekten (den observerade ökningen av IQ-poäng över tid) ännu inte har slagit igenom i en region.
Myten om att människor skulle ha olika IQ-nivåer baserat på etnicitet är klassisk rasism grundad i den förlegade rasideologiska forskningen, som bl a bedrevs av Rasbiologiska institutet.
Sverigedemokraterna har nyligen presenterat en karta som delar upp befolkningen, baserat på människors etnicitet. Siffrorna i SD:s karta skiljer sig från befintlig statistik eftersom den bygger på andra definitioner än de definitioner som exempelvis SCB använder. Enligt SCB:s officiella definition räknas en person som har “utländsk bakgrund” om hen antingen är född utomlands, eller född i Sverige med två utrikes födda föräldrar. Det är en etablerad, jämförbar definition som används för att kunna studera skillnader i livsvillkor och integration.
SD:s ”Migrationskarta” räknar i stället även in personer med en svensk och en utländsk förälder. Det gör att siffrorna ser mycket större ut – men också att många människor räknas som “utländska” trots att de är födda och uppvuxna i Sverige. Kartan presenteras tillsammans med teorier som bygger på en konspirationsteori om ett pågående ”folkutbyte”. Folkutbytesteorin ofta kallad ”The Great Replacement” på engelska är en högerextrem konspirationsteori som påstår att befolkningar i västvärlden, särskilt i Europa, medvetet ”ersätts” av människor med bakgrund i Mellanöstern, Afrika eller andra delar av världe Folkutbytesteorin bygger på tre centrala, men falska, antaganden:
Att det pågår en planerad konspiration för att förändra Europas befolkning.
Att infödda européer håller på att bli en minoritet på grund av invandring och låga födelsetal.
Att det kommer att leda till kulturell och civilisatorisk kollaps.
Teorin saknar all vetenskaplig grund men har fått starkt genomslag i nationalistiska och främlingsfientliga rörelser. Det finns mycket mer att säga om denna, och andra teorier som betraktar människor och kultur som någonting statiskt, men en av de allvarligaste aspekterna med SD:s karta är partiets ambitioner om att åstadkomma en uppdelning.
När ett politiskt parti börjar dela in människor efter hudfärg och etnisk bakgrund, som SD gjort med sin karta och retorik, handlar det inte om att presentera samhällsnyttig statistik, det handlar om att definiera vem som anses tillhöra samhället och vem som ska ställas utanför. Att beskriva och kategorisera människor utifrån deras ursprung på det sätt som SD gör är inte en neutral handling. Det är ett sätt att försöka forma föreställningar om andra människor och skapa sociala gränser mellan ”vi” och ”dom andra”. Det är ett politiskt språk som syftar till att urholka principer om alla människors lika värde, vilket både svensk och internationell rätt har som mål att värna.
Europakonventionen och FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter slår fast att ingen människa får särbehandlas på grund av etnicitet eller bakgrund. När politiska aktörer ändå väljer att framhäva skillnader som bygger på egna föreställningar om ”kultur och etnicitet”, undergräver det inte bara moraliska värden, det utmanar också själva rättsstatens grund. Historien visar vart den sortens tänkande kan leda.
Under 1990-talet, i det forna Jugoslavien, började framförallt etnonationalistiska politiker rita kartor över folkgrupper och tala om etniska och religiösa skillnader som ett hot mot nationens framtid. Uppdelningen som ägde rum fungerade som ett verktyg för att kunna splittra samhället, rättfärdiga exkludering och olika former av våldsamma övergrepp. Etnicitet förvandlades till ett politiskt vapen.
Samma mönster att först särskilja, sedan misstänkliggöra är en välkänd mekanism i processer av avhumanisering. När människor slutar ses som individer och i stället definieras genom sin bakgrund, blir det lättare att ifrågasätta deras rättigheter och tillhörighet. Sveriges demokrati och rättsordning bygger på motsatsen: att medborgarskap och mänsklig värdighet gäller alla, oberoende av ursprung. Att bryta mot dessa principer är att angripa de gemensamma grunder som håller samhället samman.
Vi har sett flera exempel på hur SD:s försök att avhumanisera och demonisera minoriteter har haft begränsade framgångar. Partiets önskan om att måla ut ”invandrare” som mer kriminella än andra på grund av deras ”kultur” misslyckades stort när det blev tydligt att sverigedemokratiska företrädare var dubbelt så kriminella som de grupper man försökte demonisera. Samtidigt ska man inte underskatta riskerna med att om och om igen beskriva vissa delar av befolkningen som ”dom andra”.
Många människor var förvånade över hur snabbt människor var beredda att angripa tidigare grannar och bekanta i Jugoslavien. Sanningen är att avhumaniseringsprocessen börjat långt tidigare med samma typ av retorik som vi kan höra från sverigedemokratiska företrädare.
Brottsförebyggande rådets (BRÅ) nationella trygghetsundersökning 2025 visar att människor upplever större oro och känsla av otrygghet idag än för 10 år sedan. Oron för brottsligheten i samhället har under perioden 2014-2024 nästan fördubblats, från 28 % till 54 %. Brottsutsattheten under samma tioårsperiod ligger däremot stabilt på runt 20 %, vilket innebär att 1 av 5 uppger att de utsatts för någon typ av brott. Att siffrorna för upplevd oro och känsla av otrygghet inte synkar med faktiskt brottsutsatthet beror till stor del på att media och folkvalda politiker målar upp en skev bild av att kriminaliteten i Sverige skulle vara i ökande.
Vad är anledningen till att oron och otryggheten, dvs känslan, har ökat så mycket samtidigt som faktiskt brottsutsatthet, dvs fakta, ligger kvar på samma nivåer som tidigare?
Tidöregeringen använder människors oro och känsla av otrygghet i sin propaganda och förda politik för att de vet att det genererar röster. Ju större oro och känsla av otrygghet, desto fler röster på hårdare kriminalpolitik och lägre invandring, samt kraftigt ökad återvandring.
Tidöregeringens förenklade narrativ innefattar att korta straff och invandring skulle vara orsaker till kriminalitet, som alltså ligger på samma nivåer idag som för 10 år sedan.
Tidöregeringen påstår att höga straff, minskad invandring och ökad återvandring skulle minska kriminaliteten. Det finns däremot inga belägg för att höjda straff skulle minska kriminalitet. Det finns heller inga belägg för att etnicitet eller religion skulle vara faktorer för att hamna i kriminalitet.
Den kriminalpolitiska och migrationspolitiska debatten är skev, och saknar verklighetsförankring. Media och folkvalda politiker bär det yttersta ansvaret för att känsla och fakta, dvs oro och otrygghet kontra faktisk brottsutsatthet, inte är i synk.
När Richard Sörman i SD:s propagandakanal Riks utropar att “svenskar också har mänskliga rättigheter” låter det kanske oskyldigt. Men skrapar man lite på ytan är budskapet något helt annat: en omskrivning av invandrarfientlig radikalnationalism. Det är retoriskt och ideologiskt farligt.
Sörman beklagar sig över att Pride och minoritetsrättigheter får politiskt utrymme, medan han påstår att “svenskars” rätt att “slippa gängkrig, islamism, hedersvåld och folkutbyte” ignoreras. Det låter som en rimlig vädjan om trygghet – tills man ser vad som faktiskt sägs.
Han pekar ut invandrare som ett existentiellt hot mot det svenska. Han använder begrepp som “folkutbyte” och “indirekt folkfördrivning” – låneord från vit makt-rörelser och konspirationsteorier som “The Great Replacement”. Det är ingen slump. Det är medvetet kodad retorik med rötter i extremhögern.
Mänskliga rättigheter är inte etniska privilegier
Det mest anmärkningsvärda är att Sörman hävdar att svenskar utgör en “ursprungsbefolkning” vars rättigheter hotas av invandring. Det är faktamässigt fel. Samer är enda grupp i Sverige som har status som ursprungsfolk enligt FN, ILO och Sveriges grundlag. De har levt här i flera tusentals år före den svenska statsbildningens uppkomst.
Retoriken är inte bara okunnig, falsk – det är ett försök att vända upp och ned på historien. Den koloniala verklighet som samerna tvingats leva under osynliggörs till förmån för en vanföreställning. Det är inte ett försvar av rättigheter – det är etniskt kodad politisk manipulation.
Rasismen i det outtalade
Sörman säger aldrig uttryckligen vilka det är vars rättigheter han känner hotas. Men budskapet är tydligt. I hans narrativ och kontext är det “de andra”: människor med bakgrund i Mellanöstern, Afrika, muslimer, HBTQI+-personer som inte passar in i Sverigedemokraternas snäva svenskhetsnorm. Det är ett smalt “vi” – och därmed ett exkluderat “dom”.
Och det är så samtalet förskjuts. Det är så demokratier förlorar sitt moraliska ankare: när universella rättigheter börjar definieras utifrån majoritetens upplevda “förluster”, och när trygghet förutsätts kräva kulturell likriktning.
Att samhällen dras med kriminalitet, segregation och ojämlikhet är ingen nyhet. Men att vända dessa problem till bevis för att vissa människor borde lämna landet – är inte samhällsanalys. Det är rasism iklädd slips. Det är en politik som utnyttjar rädsla för att driva ett etnonationalistiskt projekt.
Om Sörman verkligen bryr sig om mänskliga rättigheter, borde han försvara dem oavsett personernas ursprung, tro eller sexualitet. I stället attackerar han Pride och kallar myndighetsdeltagande “grupptänkande”. Men att Sörman påstår att polismyndigheten är ideologisk då den går med i Pride – det är hans markering – mot just det hat som Sörman bidrar till att elda på.
Vi ska aldrig sluta tala om rättigheter. Men vi måste avslöja när rättighetsretorik används för att legitimera etnisk exkludering. Richard Sörmans utspel är inte ett rop på rättvisa – det är ett eko av en gammal lögn: att trygghet bara finns om “alla de andra” försvinner.
Och sådana lögner ska aldrig få stå oemotsagda.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
För den som vill läsa Sörmans artikel utan att ge Riks klick/trafik finns den här sparad i webbarkiv:
Detta är åttonde och avslutande delen i en serie artiklar om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut. Avslutning: Där det börjar – och där det redan har börjat.
Det finns en farlig föreställning om att nazism är något som hör till det förflutna. Något som endast kan kännetecknas av massutrotning, krig och koncentrationsläger. Men nazismen började inte med gaskamrar. Den började med ord. Med motioner. Med ett nytt sätt att tala om folk, lojalitet, moral och gemenskap – och med ett gradvis avskaffande av de institutioner som kunde utmana makten.
Vi ser samma mönster i dag, i ett svenskt riksdagsparti som bär kostym och kallar sig demokratiskt. Sverigedemokraterna försöker inte längre dölja sin ideologiska agenda – de förverkligar den, motion för motion. Genom att förklara att vissa organisationer inte är värdiga bidrag, att vissa kulturer inte är jämlika, att vissa medier inte är folkets röst, att vissa människor inte hör hemma i välfärden eller i landet överhuvudtaget.
Vi måste våga säga det: SD är inte bara ett högerparti med en “annan syn på invandring”. De är ett ideologiskt projekt som hämtar näring ur samma idétraditioner som födde Europas 1900-talsdiktaturer: nationalism, etnisk homogenitet, misstänksamhet mot minoriteter, kontroll över kultur och utbildning, hat mot liberal universalism.
Principprogrammet är skrivet för att lugna. Det talar om demokrati, rättvisa, välfärd. Men handlingarna säger något annat. I riksdagen, i kommunpolitiken och i deras egna medier för SD redan en offensiv mot demokratins pelare. Det är en politik som i praktiken bygger på att rättigheter inte är universella utan villkorade. Att medier ska spegla makten, inte granska den. Att utbildning ska fostra lydnad, inte kritiskt tänkande. Att civilsamhället ska enas i lojalitet – eller tystna.
Vi kan inte längre tillåta oss att bara reagera på det som sägs. Vi måste reagera på vad som görs. Vi måste se igenom fernissan av folklighet och reformiver, och kalla detta projekt vid dess rätta namn: auktoritärt, nationalistiskt – och djupt antidemokratiskt.
Vi har sett vart denna väg leder förut.
Och vi ser nu hur den börjar på nytt – här, framför våra ögon.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Ett vanligt påstående från Sverigedemokraternas företrädare och partinära medier som Samtiden är att “vänstern hatar nationalism”. Men detta är en retoriskt konstruerad konflikt som bygger på ett snävt tolkningsföreträde kring vad nationalism är – och borde vara.
”Vänstern hatar nationalismen eftersom den är i vägen, för att den begränsar dem. Dessa begränsningar är nationalismens kärna – att olika folk ska vara självstyrande och följa egna lagar. Från det följer också att man inte ska tvinga på andra folk sådant de inte vill ha. Alltså begränsas politik, lag, religion och ideologi bokstavligen av just nationsgränserna. På den ena sidan gränsen gäller en sak, på den andra sidan något annat.” (Källa: Samtiden)
Sverigedemokraterna förespråkar en form av etnisk-kulturell nationalism där nationell samhörighet definieras genom gemensam etnicitet, språk, kultur och historia.
“Den svenska nationen har historiskt vuxit fram ur en relativt etniskt, kulturellt och språkligt homogen befolkning” (SD:s principprogram 2023, s. 11).
Dessa formuleringar visar tydligt på den ideologiska grunden i SD:s nationalism: en idé om ett Sverige som bygger på etnisk och kulturell likhet – inte en öppen, inkluderande medborgargemenskap.
”Vänstern” har genom historien aldrig haft något emot en medborgerlig nationalism – där gemenskapen bygger på delade rättigheter och skyldigheter, inte på födelseort eller blod. Tvärtom har arbetarrörelsens folkhemsvision varit en inkluderande idé om att vi gemensamt bär upp samhället, där ingen lämnas utanför.
När SD och deras mediekanaler som t ex Samtiden och Riks, talar om “vänstern”, handlar det sällan om ett ideologiskt definierat politiskt block. Istället används termen som ett retoriskt spöke – en projiceringsyta för allt som SD vill utmåla som motståndare till deras politik. Hit räknas inte bara klassiska vänsterpartier, utan också liberaler, borgerliga opinionsbildare, forskare, journalister och människorättsorganisationer.
Vad ”vänstern” verkligen kritiserar
Det ”vänstern” vänder sig emot är när nationalism används som vapen för att misstänkliggöra minoriteter, rasera mänskliga rättigheter och urholka det demokratiska samtalet. Sverigedemokraternas politik innehåller flera sådana drag – bland annat förslag om att förbjuda muslimska friskolor (motion 2019/20:2687, Richard Jomshof) och inskränka offentligt stöd till civilsamhällesorganisationer med fel värdegrund (motion 2021/22:2526, Adam Marttinen m.fl.).
Därtill har SD drivit på för ett nationalistiskt tolkningsmonopol genom att angripa oberoende medier som public service (motion 2020/21:604) samt förnekat sina kopplingar till anonyma sociala mediekonton som i själva verket drivits från deras kommunikationsavdelning – som avslöjades i dokumentären Undercover i trollfabriken (TV4 Kalla fakta, maj 2024).
En bredare gemenskap
SD:s exkluderande nationalism riskerar att skapa splittring snarare än gemenskap. Vänsterns samhällsvision är en annan: den bygger på solidaritet, rättvisa och ett samhälle där alla – oavsett ursprung – kan bidra och känna sig hemma.
Rapporten Vinsten med invandring (Katalys, nr 123, 2025, Tony Johansson) visar att invandring inte är en ekonomisk börda utan ofta leder till ökad sysselsättning, förbättrade offentliga finanser och kompetensförsörjning inom vård, omsorg och skola. Det är ett starkt argument för en inkluderande syn på medborgarskap – och nationell gemenskap.
Att vänstern skulle “hata nationalism” är ett försök att kidnappa begreppet och använda det som murbräcka mot alla som värnar om jämlikhet och öppenhet. Vänstern är inte emot samhörighet – bara mot en nationalism som bygger på exkludering, misstänkliggörande och historieförfalskning. Det finns mer än en version av Sverige. Det Sverige vi tror på är solidariskt, demokratiskt – och tillräckligt starkt för att välkomna fler.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
I ”Veckan med Camilla och Leif GW” i SVT 26 mars 2025 nämner kriminologen Leif GW Persson två viktiga saker som det inte talas om i debatten om kriminalitet. Han tar upp faktorer som han påstår är väldigt viktiga och ”som man inte vill prata om”. Dels är det det genetiska sambandet. Programledaren förtydligar vad GW menar med detta, dvs att man i mångt och mycket ”ärver” sina föräldrars problematik, vilket GW bekräftar. GW nämner sedan den ”etniska faktorn”. Här hade det varit klädsamt om programledaren hade frågat om vad han menar med detta. Men det går istället förbi, och förblir hängande i luften.
Jag hade önskat att GW hade getts utrymme att förklara vad han menar med ”etnisk faktor” gällande kriminalitet.
Vi vet sedan länge att människor med invandrarbakgrund i större utsträckning uppfyller kriterierna för de riskfaktorer som forskning och studier konstaterat finns för att hamna i kriminalitet. Det finns också en viktig aspekt att poängtera, och det är att människor med invandrarbakgrund diskrimineras, och särbehandlas negativt, i alla led i rättsprocessen, från den operativa verksamheten ända fram till slutgiltig dom.
GW:s påstående har fått som konsekvens att många fått sina fördomar om invandrare och kriminalitet bekräftade.
Min fråga till GW är: Vad menar du med att ”etnisk faktor” är en viktig del i varför ungdomar hamnar i kriminalitet?
”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.
Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.
Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.
Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.
Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.
Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.
Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.
Riskfaktorer:
Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder
Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.
Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.
Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)
Socialt, psykosocialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.
Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.
Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.
Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.
Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.
Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.
Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering, men att det finns fördomar och ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Dessutom finns det belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta sina resurser mot områden där det ger utdelning. Dessa områden är utanförskapsområden, där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. Detta får till följd att svenskar i större utsträckning än invandrare undkommer anmälningar och förundersökningar. Att vara invandrare är dessvärre en belastning såväl när man misstänks som utsätts för brott. Diesen utvecklar sitt resonemang:
Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen
Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering
I forskarrapporten Likhet inför lagen? har man gått igenom flera tusen fall. Resultatet av studien visar på att invandrare oftare blir anmälda för brott. Vi kan också se att invandrare utreds mer ingående och under längre tid. Det finns bevis för att invandrare, jämfört med ”svenskar”, häktas oftare och att häktade invandrare sitter häktade längre tid än ”svenskar”. Människor med invandrarbakgrund åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än ”svenskar”.
Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.
Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna. Att invandrare dessutom bedöms annorlunda än ”svenskar” bidrar naturligtvis också till överrepresentationen.
*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM
Denna artikel är tredje delen i en trilogi. I denna del avhandlas SD:s Israelvänlighet.
I söndagens (13/10) partiledardebatt i Agenda försvarade Jimmie Åkesson (SD) sitt parti från anklagelser om antisemitism genom att förneka att man överhuvudtaget har ett problem med antisemitism inom partiet. Partiledaren anförde Sverigedemokraternas starka stöd för Israel som bevis för detta. Men det ena utesluter inte det andra.
Att antisemitism inte skulle vara ett problem inom SD är ett förbluffande påstående. Det går enbart att tolka på två sätt. Antingen kan det förstås som en ren lögn eller så är det på det viset att man inte tycker att det finns ett problem med antisemitism inom partiet, eftersom antisemitism helt enkelt inte anses vara problematiskt. SD tycks balansera på en skör tråd mellan båda tolkningsalternativ då man förstår att uttalad antisemitism fortfarande betraktas som ej rumsren bland den stora majoriteten väljare.
SD och Israel
Så till Åkessons antydan om att SD inte kan vara antisemitiskt för att partiet stödjer Israel. Medan Israel har en unik innebörd för många judar i världen vilket förtjänar att tas på allvar, går det inte att bortse från att Israels definition som judisk stat passar väl in i SD:s etno-nationalistiska världsbild, där territorier i första hand tillhör en specifik nation. Israel är inte definierat som det israeliska folkets land även om medborgarskapet är israeliskt. Istället tillhör landet formellt sett det judiska folket. På liknande vis avser SD att cementera ”etniska svenskars” självbestämmande över Sverige. Båda dessa projekt konfronteras således med olika ”demografiska problem”. SD:s nazist-kopplingar och judarnas utsatthet i Europa som långt före andra världskriget gav vind i seglen för det sionistiska projektet att upprätta en judisk stat gör dock att dessa förenklade paralleller slutar där. Poängen är att israeliska ledare, t ex nuvarande premiärminister Benjamin Netanyahu, ofta hävdar att judarnas hem är i Israel, snarare än Europa, och att detta ligger i linje med SD:s idé om judar såväl som partiets vision för Sverige.
Antisemitiskt stöd för Israel har historiska paralleller, med början i det avgörande ursprungslöftet i den brittiska Balfourdeklarationen om att i Palestina upprätta ett nationellt hemland för det judiska folket. Deklarationen fick sitt namn efter Lord Balfour, den dåvarande utrikesministern som drygt ett decennium dessförinnan skrev under den antijudiska lagen om begränsad invandring till Storbritannien och sedermera beskrev judisk närvaro som ett hot som befläckat den brittiska civilisationen sedan urminnes tider.
Dessa förhållanden betyder naturligtvis inte att stöd för Israel indikerar stöd för den antisemitism och den etnonationalism som präglar Sverigedemokraternas politik. Inte heller betyder det att alla antisemiter stödjer Israel — att hat mot Israel glider över i antisemitiska uttryck är sedan länge vanligt förekommande. Vad det däremot visar är att Sverigedemokraternas omfamnande av Israel är fullt förenligt med partiets antisemitiska lutning. Inte heller det är något nytt.
Vi på Motargument har genom åren uppmärksammat den SD-kopplade nätbloggen Samnytts (tidigare Politiskt inkorrekt, Avpixlat och Samhällsnytt) återkommande lögner, vinklingar och #fakenews. Detta gör vi mot bakgrund av att Samnytt är den största av de högerextrema nätbloggarna, och tyvärr har ett stort genomslag i opinionen i Sverige.
Enligt Similarweb återfinns Samnytt, med tre miljoner besökare senaste tre månaderna, på 19:e plats bland nyhets- och mediapublicerare i Sverige. Samnytt följer inte publicitetsreglerna, dvs de etiska, traditionella riktlinjer som mediebranschen själv dragit upp. I slutet av denna artikel kommer en sammanställning av de artiklar vi har uppmärksammat genom åren. Tyvärr har vi inte tid att granska allt som Samnytt publicerar, det hade krävt en heltidstjänst.
De högerextrema propagandabloggarna förmedlar alternativa sanningar. De kännetecknas av sin monotona och enkelspåriga agenda. Inte sällan spelar artiklarna på dessa bloggar på såväl medvetna som omedvetna fördomar som sprids i debatten, på nätet och ute i stugorna. Verktygen som man medvetet använder sig av är #fakenews, alternativ fakta, lögner och (medvetna?) sakfel.
Den 1 september 2017 lanserades de, som en ’alternativ nyhetssajt’. Den fick det förtroendeingivande namnet Samhällsnytt. Någon gång under 2022 bytte den högerextrema nätbloggen återigen namn, till Samnytt.
”Samhällsnytt tar ett brett publicistiskt grepp. Vi specialbevakar de områden där etablissemangsmedia uppvisar underlåtenhetsförsyndelser, men fokuserar också brett på allmän nyhetsjournalistik. Dessutom gör vi regelbundet granskande och grävande filmreportage.
Vår målsättning är att vara den publicistiska produkt som framtidens samhällsintresserade mediekonsumenter vill ha och har rätt att kräva.”
Numer har Samnytt uteslutit den första meningen i beskrivningen. Kanske beror det på att de tidigare sade sig ha ambitionen att nyhetsbevaka brett, men att de inte har kunnat leva upp till den föresatsen. Samnytt är enkelspårig, monoton och förutsägbar ”journalistik”.
Samnytt är i stora drag samma som Avpixlat, som la ner samtidigt som Samhällsnytt startade upp.
Varför byter Mats Dagerlind, Kent Ekeroth et al namn med jämna mellanrum? Innan nyhetssajten tog namnet Avpixlat gick man tidigare under namnet Politiskt Inkorrekt. Den enklaste förklaringen var att man känner sig ha förbrukat sin trovärdighet efter några år. Politiskt Inkorrekt, sedermera Avpixlat, var populärt hos redan frälsta, men de bar på ett stigma som hindrade dem att nå ut till icke-frälsta.
I och med namnbytet ser man möjlighet att vinna nytt territorium. Vi som dagligen hänger med i den politiska debatten och följer såväl gammelmedia som alternativ media har sett igenom denna taktik.
Kent Ekeroth, f d sverigedemokratisk riksdagsledamot som under tiden i riksdagen också arbetade administrativt med Avpixlat, sedermera Samnytt. Ekeroth beskrivs som grundare av nätbloggen, samt ”obetald VD” Skriver artiklar, krönikor och gör videoreportage. Ekeroth var också delaktig i den s k ”järnrörsskandalen”. Ekeroth har genom åren varit föremål för många skandaler.
Simon Kristoffersson beskrivs som redaktör för sociala medier, ”grävande” journalist och redaktör. Numer är han ansvarig utgivare. Skriver artiklar.
Mattias Albinsson är en flitig skribent inom alternativmedia. Han har tidigare skrivit för Nyheter idag och Fria tider. Han arbetar främst med ”gräv” och egna reportage.
Vi noterar att det är stor omsättning bland medarbetarna på Samnytt.
Motargument avslöjar Samnytt gång på gång
Motargument har under många år arbetat med att publicera artiklar som avslöjar Samnytts, tidigare Samhällsnytts och Avpixlats, agenda som allra helst tar sig uttryck i lögner, vinklade nyheter, alternativ fakta och #fakenews. Samhällsnytts kall är att bekräfta fördomar. Och man gör det utan skrupler, och gör avkall på etik och moral. Bloggens medarbetare har inga betänkligheter kring att publicera komprometterande uppgifter och foton på icke dömda, misstänkta, gärningsmän.
Då vi har avslöjat felaktigheter i Samnytts nyhetsrapporteringar har vi varje gång uppmärksammat Dagerlind, Ekeroth et al på det. Ett tag svarade de på tilltal via Twitter. Vid några tillfällen tog man till sig av våra konfrontationer och förstod att det är allvarligt att sprida lögner, #fakenews och sakfel. Då valde man att uppdatera, ändra och radera i ett par av sina artiklar.
På senare tid har man valt att ofta svara med tystnad. Vi får sällan svar på X (f d Twitter), och man gör heller inte längre några ändringar i de felaktiga artiklarna. Detta innebär att Samnytts artikelbibliotek är fyllt av artiklar som är #fakenews, lögner och dessutom innehåller sakfel. Detta verkar inte längre bekomma Dagerlind, Ekeroth och deras stab. Samnytts läsare bedriver sällan, eller aldrig, källkritik. Inte heller väljer man att faktagranska det som publiceras på bloggen. Läsarna förefaller vara nöjda med att nyhetsrapporteringen bekräftar de fördomar som de själva besitter. Lögnerna blir till sanning, oavsett.
Nyhetsartiklar, som är rewrites på andra nyhetsförmedlares nyhetsartiklar, är ofta osakliga då de färgas av skribentens åsikter och fördomar. Ofta läggs, för nyheten, irrelevant fakta till i texten.
Vi som arbetar med Motargument har begränsad tid att avslöja Samnytts, och andra alternativa mediebloggars, lögner och #fakenews. Det hade behövts en heltidsanställd för att hinna med att bemöta allt. Denna sammanställning är enbart en bråkdel av alla de artiklar som vi skulle vilja bemöta om vi bara hade förutsättningarna.
Bristen på etik och moral
Samnytt följer inte publicitetsreglerna. Detta är en anledning till att man inte längre erhåller redaktionsstöd. Bloggen finansieras av donationer. För den som är intresserad av att få inblick i publicitetsreglerna och därefter kunna dra slutsatsen att Samnytt inte följer dem kan läsa om det på Medieombudsmannens hemsida.
Mr. Samnytt, Mats Dagerlind, har vid två tillfällen (2021 och 2024) dömts för förtal och grovt förtal. 2024 dömdes han till en månads fängelse. Domen omvandlades sedermera till fotboja i hemmet.
Dåvarande Samhällsnytt uttryckte i samband med lanseringen av bloggen hösten 2017 att man hade för avsikt att bredda sin journalistik och bevaka även andra saker än muslimer, invandrare, migration och flyktingar. Med facit i hand har vi blivit varse att man inte har lyckats med den föresatsen.
Samnytt är inget nytt. Det är samma enformiga, hatiska och främlingsfientliga mantra om och om igen. Samnytt bedriver samma ”journalistik” som dess föregångare Samhällsnytt, Politiskt Inkorrekt och Avpixlat har gjort. Det som är nytt är namnet, designen på hemsidan och några skribenter.
Gå inte på den lätte.
Samnytt har på senare tid haft ekonomiska problem, och riskerar, enligt egen utsago, att tvingas lägga ner verksamheten:
Motargument 