Etikettarkiv: etnicitet

Myter

Allard (ÖP): ”Och vad FAN ska jag med samer till?”

Markus Allard, partiledare för det lokala partiet Örebropartiet, siktar på att ställa upp i riksdagsvalet 2026. I ett grovt rasistiskt inlägg på X går han hårt åt Sveriges nationella minoriteter. I skärmdumparna nedan läser vi inlägget i sin helhet.

Motargument har tidigare uppmärksammat Allards grova rasism då han i ett anförande i Örebros kommunfullmäktige dundrade att Sverige enbart är för majoritetsbefolkningen.

Att länder enbart skulle tillhöra majoritetsbefolkningen har yttrats av många högerextrema före honom. Det finns en gammal, ”fin” tradition hos nazister, fascister, nationalister, nationalkonservativa, högerpopulister, vit makt-anhängare, alt-rightare och ”socialkonservativa” (SD, alltså) att närmast tvångsmässigt kategorisera människor i ”vi och dom”, ”svenskar och icke-svenskar”.

Motargument har vid ett flertal tillfällen ifrågasatt mantrat om att Sverige skulle vara enbart svenskarnas land.

  • Hur många generationer krävs för Allard, och andra, för att en person ska kunna betraktas som svensk?
  • Sverige är alla invånares land.

Sverige rymmer människor med olika bakgrund, kultur, religion och språk. Sverige är vårt land, inte bara ”svenskarnas” land. Förutom svenskar bor romer, judar, samer, sverigefinnar, tornedalingar och invandrare från hela världen i vårt land Sverige.

Människor som tvångsmässigt kategoriserar andra människor mot bakgrund av ursprung, religion och språk. är etnonationalister, vilket innebär att de i praktiken baserar sin människosyn på biologisk rasism.

Att vi väljer att uppmärksamma Allards grova rasism beror på att detta parti har för avsikt att ta plats i riksdagen efter valet 2026, och att det är av stor vikt att partiet synas i sömmarna.

Länk till Allards inlägg på X: x.com/Markus_Allard/status/2005020067809886496

Lästips:

Motargument: ”Myt: Sverige är svenskarnas land”

Krönikor

Att låta vargen vakta fåren

Gästkrönika av anonym

Sverigedemokraterna har gått ut med vad de kallar för ”förslag för att slå sönder den organiserade brottsligheten i Sverige”. Förslagen är talande exempel för partiets performativa populism. Partiet beskriver att ”man vill att samtliga personer med utländska medborgarskap, som är verksamma inom kriminella nätverk ska fängslas och därefter utvisas”. Det är ett bedrägligt förslag som kan tilltala människor på ett känslomässigt plan.

När man satsar på den typ av populistiska utspel som SD gör, finns det vissa vinster att kamma hem. Populistiska förslag får politiker att framstå som kraftfulla. Populismen leder inte till verkliga förändringar sådana kräver att man samlar på sig både resurser och kompetens för att kunna komma åt de problem man vill adressera. SD:s förslag är särskilt bedrägliga eftersom de kan ge en illusion om att det är möjligt att ”utvisa bort problem” och att ”man kan placera samhällsproblem hos individer baserat på deras etnicitet”.

Handeln med illegala droger omsätter ca 15 miljarder kronor per år i Sverige. Internationell forskning visar att etnicitet inte är centralt när det handlar om illegal handel med droger eller annan organiserad brottslighet. Vilka som är aktiva i den aktuella brottskategorin varierar över tid. De viktiga och avgörande aspekterna är inte varifrån människor eller deras föräldrar kommer, utan att samhället bygger kunskap och förmåga för att möta den kriminella världens nya metoder och former för organisering.

Vill man hitta gemensamma nämnare hos människor i dessa miljöer bör man lägga fokus på andra faktorer än etnicitet, ursprung eller religion hos kriminella, samt ta i beaktning att personer diskrimineras i alla led i rättsprocessen mot bakgrund av just ovan nämnda faktorer. Sverige har en hel del att göra när det handlar om att hitta verkningsfulla insatser för att bryta individers brottsutveckling.

SD:s återkommande fokus på etnicitet är vilseledande. Felaktiga kriminalpolitiska satsningar bidrar till att hela samhället drabbas. Resultat uteblir, samtidigt som tid, pengar och andra resurser går förlorade. Sverige har inte råd med performativa populistiska kriminalpolitiska åtgärder. Svensk polis har redan en uppklaringsprocent som är tre gånger lägre än exempelvis Tysklands polis. Sverige behöver börja med att satsa på att Polismyndigheten fungerar som den ska. Vi behöver också identifiera och utveckla verkningsfulla insatser för att på ett bättre och tidigare sätt, identifiera individer som är på väg att kliva in i kriminella miljöer. Det behövs dessutom utvecklas metoder som gör att det blir lättare bryta med en destruktiv livsstil.

Sveriges nuvarande påföljdssystem är ett kapitel för sig, där politiker från flera olika partier försökt plocka politiska poäng genom att överträffa varandra i populistiska utspel av repressiv karaktär. Det har varit tydligt att repressionen varit överordnad viljan att uppnå resultat. Annars skulle man inte gå rakt emot befintlig forskning och vetenskap när det handlar om lämpliga påföljder.

Det politiker gör just nu är att upprepa förslag som redan har misslyckats i andra delar av världen. Man kan förstå drivkrafterna bakom att gå ut offentligt och vill visa att man är ”hård mot kriminella” samtidigt måste man fråga sig om det är viktigare att se kraftfull ut än att åstadkomma riktiga resultat. Det finns mängder av viktiga behov och uppgifter som Sveriges polis och andra myndigheter står inför. Inget av dessa behov och uppgifter finns med i SD:s förslag.

Tidigare erfarenheter från Sverige visar att polis och andra myndigheter har misslyckats med att slå sönder flera organiserade kriminella nätverk, där medlemmarna är blonda. Det vi behöver är en kreativ, nyfiken och proaktiv polis, snarare än den reaktiva polis vi tidigare sett flera exempel på. Som tidigare nämnts är det viktigt att vi undviker felaktiga populistiska och känslobaserade kriminalpolitiska satsningar. Vi har inte råd med fler misslyckanden. Att låta SD få ett ökat ansvar för kriminalpolitiska frågor är verkligen att låta vargen vara den som vaktar fåren.

/Anonym

Lästips:

TV4: SD vill utvisa 3 000 kriminella

Motargument: Varför invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

Motargument: Invandrare diskrimineras i alla led i rättsprocessen

Myter

Myten om afrikaners ”låga IQ”

I rasistiska kretsar cirkulerar ständigt myten om att framför allt afrikaner skulle ha lägre IQ än andra baserat på etnicitet. Att hävda att intelligens skulle vara avhängigt etnicitet är klassisk, rasideologisk retorik. Motargument, och många andra, har knäckt myten många gånger. Men i rasisters värld är föreställningen om att människor skulle vara olika värda baserat på etnicitet så djupt rotad att myten tyvärr kommer att fortleva.

Myten om afrikaners låga IQ har ingen vetenskaplig grund. Den baseras på felaktig och partisk forskning. Studier som tyder på ett mycket lågt genomsnittligt afrikanskt IQ baserar sig ofta på osystematiska urval, felaktig presentation av data och icke-representativa urval. Exempel på detta är en studie i Ekvatorialguinea som undersökte barn med kognitiv funktionsnedsättning från en helt annan region och population. Dessa resultat stöds inte av metodologiskt korrekt forskning som visar att de observerade skillnaderna i testresultaten till stor del är avhängiga miljö samt påverkas av faktorer som nutrition, utbildning och socioekonomisk status.

Det finns inga direkta genetiska bevis som stöder påståendet att rasmässiga skillnader i intelligens skulle vara medfödda, eftersom forskare inte har kunnat identifiera gener för komplexa kognitiva färdigheter.

Vissa studier, särskilt de som utförts av forskaren J. Philippe Rushton och hans kollegor, har kritiserats för sina osystematiska metoder då de beräknat nationella IQ-värden.

Forskning visar att andra faktorer har stor påverkan för människors kognitiva förmåga. Nutrition, hälsovård, socioekonomi och utbildning är de främsta orsakerna till skillnaderna i testresultat mellan de olika grupperna.

De psykometriska egenskaperna, dvs de psykologiska mätningarna som omfattar statistiska metoder som används för att utveckla och analysera psykologiska mätinstrument, samt själva mätinstrumenten, hos de tester som används i vissa studier kan göra dem ojämförbara mellan olika populationer. Detta blir tydligt särskilt när Flynneffekten (den observerade ökningen av IQ-poäng över tid) ännu inte har slagit igenom i en region.

Myten om att människor skulle ha olika IQ-nivåer baserat på etnicitet är klassisk rasism grundad i den förlegade rasideologiska forskningen, som bl a bedrevs av Rasbiologiska institutet.

Källor:

Bowdoin’s MacEachern on ‘Fast Science’ and the Myth of African National IQ

Science Direct: Another failure to replicate Lynn’s estimate of the average IQ of sub-Saharan Africans

Brookings: The Black-White Test Score Gap: Why It Persists and What Can Be Done

Wikipedia: Race and Intelligence

AEI: How Malleable Are Worldwide IQ Differences?

Wikipedia: Intelligence quotient

I fokus, Myter

SD:s etniska karta är inte statistik, det är ideologi

Sverigedemokraterna har nyligen presenterat en karta som delar upp befolkningen, baserat på människors etnicitet. Siffrorna i SD:s karta skiljer sig från befintlig statistik eftersom den bygger på andra definitioner än de definitioner som exempelvis SCB använder. Enligt SCB:s officiella definition räknas en person som har “utländsk bakgrund” om hen antingen är född utomlands, eller född i Sverige med två utrikes födda föräldrar. Det är en etablerad, jämförbar definition som används för att kunna studera skillnader i livsvillkor och integration.

SD:s ”Migrationskarta” räknar i stället även in personer med en svensk och en utländsk förälder. Det gör att siffrorna ser mycket större ut – men också att många människor räknas som “utländska” trots att de är födda och uppvuxna i Sverige. Kartan presenteras tillsammans med teorier som bygger på en konspirationsteori om ett pågående ”folkutbyte”. Folkutbytesteorin ofta kallad ”The Great Replacement” på engelska är en högerextrem konspirationsteori som påstår att befolkningar i västvärlden, särskilt i Europa, medvetet ”ersätts” av människor med bakgrund i Mellanöstern, Afrika eller andra delar av världe
Folkutbytesteorin bygger på tre centrala, men falska, antaganden:

  • Att det pågår en planerad konspiration för att förändra Europas befolkning.
  • Att infödda européer håller på att bli en minoritet på grund av invandring och låga födelsetal.
  • Att det kommer att leda till kulturell och civilisatorisk kollaps.

    Teorin saknar all vetenskaplig grund men har fått starkt genomslag i nationalistiska och främlingsfientliga rörelser. Det finns mycket mer att säga om denna, och andra teorier som betraktar människor och kultur som någonting statiskt, men en av de allvarligaste aspekterna med SD:s karta är partiets ambitioner om att åstadkomma en uppdelning.

    När ett politiskt parti börjar dela in människor efter hudfärg och etnisk bakgrund, som SD gjort med sin karta och retorik, handlar det inte om att presentera samhällsnyttig statistik, det handlar om att definiera vem som anses tillhöra samhället och vem som ska ställas utanför. Att beskriva och kategorisera människor utifrån deras ursprung på det sätt som SD gör är inte en neutral handling. Det är ett sätt att försöka forma föreställningar om andra människor och skapa sociala gränser mellan ”vi” och ”dom andra”. Det är ett politiskt språk som syftar till att urholka principer om alla människors lika värde, vilket både svensk och internationell rätt har som mål att värna.

    Europakonventionen och FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter slår fast att ingen människa får särbehandlas på grund av etnicitet eller bakgrund. När politiska aktörer ändå väljer att framhäva skillnader som bygger på egna föreställningar om ”kultur och etnicitet”, undergräver det inte bara moraliska värden, det utmanar också själva rättsstatens grund. Historien visar vart den sortens tänkande kan leda.

    Under 1990-talet, i det forna Jugoslavien, började framförallt etnonationalistiska politiker rita kartor över folkgrupper och tala om etniska och religiösa skillnader som ett hot mot nationens framtid. Uppdelningen som ägde rum fungerade som ett verktyg för att kunna splittra samhället, rättfärdiga exkludering och olika former av våldsamma övergrepp. Etnicitet förvandlades till ett politiskt vapen.

    Samma mönster att först särskilja, sedan misstänkliggöra är en välkänd mekanism i processer av avhumanisering. När människor slutar ses som individer och i stället definieras genom sin bakgrund, blir det lättare att ifrågasätta deras rättigheter och tillhörighet. Sveriges demokrati och rättsordning bygger på motsatsen: att medborgarskap och mänsklig värdighet gäller alla, oberoende av ursprung. Att bryta mot dessa principer är att angripa de gemensamma grunder som håller samhället samman.

    Vi har sett flera exempel på hur SD:s försök att avhumanisera och demonisera minoriteter har haft begränsade framgångar. Partiets önskan om att måla ut ”invandrare” som mer kriminella än andra på grund av deras ”kultur” misslyckades stort när det blev tydligt att sverigedemokratiska företrädare var dubbelt så kriminella som de grupper man försökte demonisera. Samtidigt ska man inte underskatta riskerna med att om och om igen beskriva vissa delar av befolkningen som ”dom andra”.

    Många människor var förvånade över hur snabbt människor var beredda att angripa tidigare grannar och bekanta i Jugoslavien. Sanningen är att avhumaniseringsprocessen börjat långt tidigare med samma typ av retorik som vi kan höra från sverigedemokratiska företrädare.

Källor:

SD:s migrationskarta

Europakonventionen

FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter

Artiklar

Skev debatt skapar oro och otrygghet

1 kommentar

Brottsförebyggande rådets (BRÅ) nationella trygghetsundersökning 2025 visar att människor upplever större oro och känsla av otrygghet idag än för 10 år sedan. Oron för brottsligheten i samhället har under perioden 2014-2024 nästan fördubblats, från 28 % till 54 %. Brottsutsattheten under samma tioårsperiod ligger däremot stabilt på runt 20 %, vilket innebär att 1 av 5 uppger att de utsatts för någon typ av brott. Att siffrorna för upplevd oro och känsla av otrygghet inte synkar med faktiskt brottsutsatthet beror till stor del på att media och folkvalda politiker målar upp en skev bild av att kriminaliteten i Sverige skulle vara i ökande.

Vad är anledningen till att oron och otryggheten, dvs känslan, har ökat så mycket samtidigt som faktiskt brottsutsatthet, dvs fakta, ligger kvar på samma nivåer som tidigare?

Tidöregeringen använder människors oro och känsla av otrygghet i sin propaganda och förda politik för att de vet att det genererar röster. Ju större oro och känsla av otrygghet, desto fler röster på hårdare kriminalpolitik och lägre invandring, samt kraftigt ökad återvandring.

Tidöregeringens förenklade narrativ innefattar att korta straff och invandring skulle vara orsaker till kriminalitet, som alltså ligger på samma nivåer idag som för 10 år sedan.

Tidöregeringen påstår att höga straff, minskad invandring och ökad återvandring skulle minska kriminaliteten. Det finns däremot inga belägg för att höjda straff skulle minska kriminalitet. Det finns heller inga belägg för att etnicitet eller religion skulle vara faktorer för att hamna i kriminalitet.

Den kriminalpolitiska och migrationspolitiska debatten är skev, och saknar verklighetsförankring. Media och folkvalda politiker bär det yttersta ansvaret för att känsla och fakta, dvs oro och otrygghet kontra faktisk brottsutsatthet, inte är i synk.

Källa:

BRÅ: Nationella trygghetsundersökningen 2025

Lästips:

Motargument: Oro är inte fakta

I fokus, Krönikor, Myter

Riks: ”Svenskarnas mänskliga rättigheter”

När Richard Sörman i SD:s propagandakanal Riks utropar att “svenskar också har mänskliga rättigheter” låter det kanske oskyldigt. Men skrapar man lite på ytan är budskapet något helt annat: en omskrivning av invandrarfientlig radikalnationalism. Det är retoriskt och ideologiskt farligt.

Sörman beklagar sig över att Pride och minoritetsrättigheter får politiskt utrymme, medan han påstår att “svenskars” rätt att “slippa gängkrig, islamism, hedersvåld och folkutbyte” ignoreras. Det låter som en rimlig vädjan om trygghet – tills man ser vad som faktiskt sägs.

Han pekar ut invandrare som ett existentiellt hot mot det svenska. Han använder begrepp som “folkutbyte” och “indirekt folkfördrivning” – låneord från vit makt-rörelser och konspirationsteorier som “The Great Replacement”. Det är ingen slump. Det är medvetet kodad retorik med rötter i extremhögern.

Mänskliga rättigheter är inte etniska privilegier

Det mest anmärkningsvärda är att Sörman hävdar att svenskar utgör en “ursprungsbefolkning” vars rättigheter hotas av invandring. Det är faktamässigt fel. Samer är enda grupp i Sverige som har status som ursprungsfolk enligt FN, ILO och Sveriges grundlag. De har levt här i flera tusentals år före den svenska statsbildningens uppkomst.

Retoriken är inte bara okunnig, falsk – det är ett försök att vända upp och ned på historien. Den koloniala verklighet som samerna tvingats leva under osynliggörs till förmån för en vanföreställning. Det är inte ett försvar av rättigheter – det är etniskt kodad politisk manipulation.

Rasismen i det outtalade

Sörman säger aldrig uttryckligen vilka det är vars rättigheter han känner hotas. Men budskapet är tydligt. I hans narrativ och kontext är det “de andra”: människor med bakgrund i Mellanöstern, Afrika, muslimer, HBTQI+-personer som inte passar in i Sverigedemokraternas snäva svenskhetsnorm. Det är ett smalt “vi” – och därmed ett exkluderat “dom”.

Och det är så samtalet förskjuts. Det är så demokratier förlorar sitt moraliska ankare: när universella rättigheter börjar definieras utifrån majoritetens upplevda “förluster”, och när trygghet förutsätts kräva kulturell likriktning.

Att samhällen dras med kriminalitet, segregation och ojämlikhet är ingen nyhet. Men att vända dessa problem till bevis för att vissa människor borde lämna landet – är inte samhällsanalys. Det är rasism iklädd slips. Det är en politik som utnyttjar rädsla för att driva ett etnonationalistiskt projekt.

Om Sörman verkligen bryr sig om mänskliga rättigheter, borde han försvara dem oavsett personernas ursprung, tro eller sexualitet. I stället attackerar han Pride och kallar myndighetsdeltagande “grupptänkande”. Men att Sörman påstår att polismyndigheten är ideologisk då den går med i Pride – det är hans markering – mot just det hat som Sörman bidrar till att elda på.

Vi ska aldrig sluta tala om rättigheter. Men vi måste avslöja när rättighetsretorik används för att legitimera etnisk exkludering. Richard Sörmans utspel är inte ett rop på rättvisa – det är ett eko av en gammal lögn: att trygghet bara finns om “alla de andra” försvinner.

Och sådana lögner ska aldrig få stå oemotsagda.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

För den som vill läsa Sörmans artikel utan att ge Riks klick/trafik finns den här sparad i webbarkiv:

Riks: Sörman: Dags att prata om svenskarnas mänskliga rättigheter

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 8)

Detta är åttonde och avslutande delen i en serie artiklar om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut. Avslutning: Där det börjar – och där det redan har börjat.

Det finns en farlig föreställning om att nazism är något som hör till det förflutna. Något som endast kan kännetecknas av massutrotning, krig och koncentrationsläger. Men nazismen började inte med gaskamrar. Den började med ord. Med motioner. Med ett nytt sätt att tala om folk, lojalitet, moral och gemenskap – och med ett gradvis avskaffande av de institutioner som kunde utmana makten.

Vi ser samma mönster i dag, i ett svenskt riksdagsparti som bär kostym och kallar sig demokratiskt. Sverigedemokraterna försöker inte längre dölja sin ideologiska agenda – de förverkligar den, motion för motion. Genom att förklara att vissa organisationer inte är värdiga bidrag, att vissa kulturer inte är jämlika, att vissa medier inte är folkets röst, att vissa människor inte hör hemma i välfärden eller i landet överhuvudtaget.

Vi måste våga säga det: SD är inte bara ett högerparti med en “annan syn på invandring”. De är ett ideologiskt projekt som hämtar näring ur samma idétraditioner som födde Europas 1900-talsdiktaturer: nationalism, etnisk homogenitet, misstänksamhet mot minoriteter, kontroll över kultur och utbildning, hat mot liberal universalism.

Principprogrammet är skrivet för att lugna. Det talar om demokrati, rättvisa, välfärd. Men handlingarna säger något annat. I riksdagen, i kommunpolitiken och i deras egna medier för SD redan en offensiv mot demokratins pelare. Det är en politik som i praktiken bygger på att rättigheter inte är universella utan villkorade. Att medier ska spegla makten, inte granska den. Att utbildning ska fostra lydnad, inte kritiskt tänkande. Att civilsamhället ska enas i lojalitet – eller tystna.

Vi kan inte längre tillåta oss att bara reagera på det som sägs. Vi måste reagera på vad som görs. Vi måste se igenom fernissan av folklighet och reformiver, och kalla detta projekt vid dess rätta namn: auktoritärt, nationalistiskt – och djupt antidemokratiskt.

Vi har sett vart denna väg leder förut.

Och vi ser nu hur den börjar på nytt – här, framför våra ögon.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Nationalism – ”vänsterns” fiende eller en annan förståelse för samhörighet?

Ett vanligt påstående från Sverigedemokraternas företrädare och partinära medier som Samtiden är att “vänstern hatar nationalism”. Men detta är en retoriskt konstruerad konflikt som bygger på ett snävt tolkningsföreträde kring vad nationalism är – och borde vara.

I en krönika på SD-nära Samtiden påstås att

”Vänstern hatar nationalismen eftersom den är i vägen, för att den begränsar dem. Dessa begränsningar är nationalismens kärna – att olika folk ska vara självstyrande och följa egna lagar. Från det följer också att man inte ska tvinga på andra folk sådant de inte vill ha. Alltså begränsas politik, lag, religion och ideologi bokstavligen av just nationsgränserna. På den ena sidan gränsen gäller en sak, på den andra sidan något annat.” (Källa: Samtiden)

Sverigedemokraterna förespråkar en form av etnisk-kulturell nationalism där nationell samhörighet definieras genom gemensam etnicitet, språk, kultur och historia.

I SD:s principprogram 2023 beskrivs nationen som:

“den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen” (SD:s principprogram 2023, s. 11)

Vidare står det att:

“Den svenska nationen har historiskt vuxit fram ur en relativt etniskt, kulturellt och språkligt homogen befolkning” (SD:s principprogram 2023, s. 11).

Dessa formuleringar visar tydligt på den ideologiska grunden i SD:s nationalism: en idé om ett Sverige som bygger på etnisk och kulturell likhet – inte en öppen, inkluderande medborgargemenskap.

”Vänstern” har genom historien aldrig haft något emot en medborgerlig nationalism – där gemenskapen bygger på delade rättigheter och skyldigheter, inte på födelseort eller blod. Tvärtom har arbetarrörelsens folkhemsvision varit en inkluderande idé om att vi gemensamt bär upp samhället, där ingen lämnas utanför.

När SD och deras mediekanaler som t ex Samtiden och Riks, talar om “vänstern”, handlar det sällan om ett ideologiskt definierat politiskt block. Istället används termen som ett retoriskt spöke – en projiceringsyta för allt som SD vill utmåla som motståndare till deras politik. Hit räknas inte bara klassiska vänsterpartier, utan också liberaler, borgerliga opinionsbildare, forskare, journalister och människorättsorganisationer.

Vad ”vänstern” verkligen kritiserar

Det ”vänstern” vänder sig emot är när nationalism används som vapen för att misstänkliggöra minoriteter, rasera mänskliga rättigheter och urholka det demokratiska samtalet. Sverigedemokraternas politik innehåller flera sådana drag – bland annat förslag om att förbjuda muslimska friskolor (motion 2019/20:2687, Richard Jomshof) och inskränka offentligt stöd till civilsamhällesorganisationer med fel värdegrund (motion 2021/22:2526, Adam Marttinen m.fl.).

Därtill har SD drivit på för ett nationalistiskt tolkningsmonopol genom att angripa oberoende medier som public service (motion 2020/21:604) samt förnekat sina kopplingar till anonyma sociala mediekonton som i själva verket drivits från deras kommunikationsavdelning – som avslöjades i dokumentären Undercover i trollfabriken (TV4 Kalla fakta, maj 2024).

En bredare gemenskap

SD:s exkluderande nationalism riskerar att skapa splittring snarare än gemenskap. Vänsterns samhällsvision är en annan: den bygger på solidaritet, rättvisa och ett samhälle där alla – oavsett ursprung – kan bidra och känna sig hemma.

Rapporten Vinsten med invandring (Katalys, nr 123, 2025, Tony Johansson) visar att invandring inte är en ekonomisk börda utan ofta leder till ökad sysselsättning, förbättrade offentliga finanser och kompetensförsörjning inom vård, omsorg och skola. Det är ett starkt argument för en inkluderande syn på medborgarskap – och nationell gemenskap.

Att vänstern skulle “hata nationalism” är ett försök att kidnappa begreppet och använda det som murbräcka mot alla som värnar om jämlikhet och öppenhet. Vänstern är inte emot samhörighet – bara mot en nationalism som bygger på exkludering, misstänkliggörande och historieförfalskning. Det finns mer än en version av Sverige. Det Sverige vi tror på är solidariskt, demokratiskt – och tillräckligt starkt för att välkomna fler.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Samtiden: Varför hatar vänstern nationalismen? (sparad i webbarkiv för att inte ge trafik/klick till Samtiden)

Sverigedemokraternas principprogram 2023

Katalys: Vinsten med invandring – Om det pris vi alla betalar för Tidöpolitikens stängda gränser

I fokus

Kriminalitet och den ”etniska faktorn”

I ”Veckan med Camilla och Leif GW” i SVT 26 mars 2025 nämner kriminologen Leif GW Persson två viktiga saker som det inte talas om i debatten om kriminalitet. Han tar upp faktorer som han påstår är väldigt viktiga och ”som man inte vill prata om”. Dels är det det genetiska sambandet. Programledaren förtydligar vad GW menar med detta, dvs att man i mångt och mycket ”ärver” sina föräldrars problematik, vilket GW bekräftar. GW nämner sedan den ”etniska faktorn”. Här hade det varit klädsamt om programledaren hade frågat om vad han menar med detta. Men det går istället förbi, och förblir hängande i luften.

Jag hade önskat att GW hade getts utrymme att förklara vad han menar med ”etnisk faktor” gällande kriminalitet.

Vi vet sedan länge att människor med invandrarbakgrund i större utsträckning uppfyller kriterierna för de riskfaktorer som forskning och studier konstaterat finns för att hamna i kriminalitet. Det finns också en viktig aspekt att poängtera, och det är att människor med invandrarbakgrund diskrimineras, och särbehandlas negativt, i alla led i rättsprocessen, från den operativa verksamheten ända fram till slutgiltig dom.

GW:s påstående har fått som konsekvens att många fått sina fördomar om invandrare och kriminalitet bekräftade.

Min fråga till GW är: Vad menar du med att ”etnisk faktor” är en viktig del i varför ungdomar hamnar i kriminalitet?

Motargument har tidigare listat riskfaktorer och icke-riskfaktorer.

Länk till programmet på SVTPlay:

SVT: Veckan med Camilla och Leif GW

Källor:

Motargument: Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

Motargument: Invandrare diskrimineras i alla led i rättsprocessen

Artiklar

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

2 kommentarer

”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken och att invandrare i högre utsträckning misstänks för brott, men att det inte har med ovan nämnda parametrar att göra. Det finns däremot andra faktorer som har inverkan på varför vissa människor väljer en kriminell bana i livet. Vi på Motargument har nämnt dessa förr, och vi kommer att fortsätta nämna dem:

Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.

Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.

Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med  den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.

Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.

Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.

Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.

Riskfaktorer:

Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder

Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.

Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.

Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)

Socialt, psykosocialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.

Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.

Förhållanden kopplade till ursprungslandet eller barndomen – traumatiska händelser (krig, förtryck, våld, tortyr, naturkatastrofer etc) är icke försumbara faktorer att ta hänsyn till vad gäller brottsbenägenhet.

Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.

Faktorer som INTE är risker:

Etnicitet
Religiositet/ateism
Geografisk bakgrund
Föräldrarnas födelseort

Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.

Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.

Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.

Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering, men att det finns fördomar och ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Dessutom finns det belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta sina resurser mot områden där det ger utdelning. Dessa områden är utanförskapsområden, där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. Detta får till följd att svenskar i större utsträckning än invandrare undkommer anmälningar och förundersökningar. Att vara invandrare är dessvärre en belastning såväl när man misstänks som utsätts för brott. Diesen utvecklar sitt resonemang:

Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen

Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering

I forskarrapporten Likhet inför lagen? har man gått igenom flera tusen fall. Resultatet av studien visar på att invandrare oftare blir anmälda för brott. Vi kan också se att invandrare utreds mer ingående och under längre tid. Det finns bevis för att invandrare, jämfört med ”svenskar”, häktas oftare och att häktade invandrare sitter häktade längre tid än ”svenskar”. Människor med invandrarbakgrund åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än ”svenskar”.

Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.

Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna. Att invandrare dessutom bedöms annorlunda än ”svenskar” bidrar naturligtvis också till överrepresentationen.

*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM

Fördjupning:

Kriminalvården: Orsaker till kriminalitet (Sammanfattningsrapport från 2014)

Kriminalvården: Begåvning och brottslighet bland svenska män

Karolinska Institutet: Känsla av sammanhang påverkar upplevelsen av livskvalitet

Karolinska Institutet: Forskare försöker bryta onda cirklar

Missbruket boven bakom kriminalitet

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet

Jerzy Sarnecki: Är rättvisan rättvis?

Sambandet mellan ungdomsarbetslöshet och brottslighet

Därför blir vissa våldsbrottslingar

IFAU: Utbildning och brottslighet – vad hände när man förlängde yrkesutbildningarna på gymnasiet?

BRÅ: Barns väg till kriminalitet

Ungdomar och brott – en intervju med Jerzy Sarnecki

Likhet inför lagen?