Etikettarkiv: kriminalstatistik

Korta motargument

Kort om antal anmälda brott

Brottsförebyggande rådet har till uppgift att samla på statistik över antal anmälda brott. Men, är det då så många utförda brott som deras insamling och rapporter visar?

Nej. Eftersom det dels är ett mörkertal som beror på att alla handlingar och företeelser i samhället som är misstänkta brott inte alltid polisanmäls. Kommer misstänkt brottsliga handlingar inte till rättsväsendets kännedom så blir de aldrig med i statistiken över antal anmälda brott.

Det finns dessutom en helt annan aspekt bakom varför man måste särskilja mellan antal faktiska brott i Sverige från antalet anmälda brott. Det beskriver BRÅ såhär:

”Statistiken över anmälda brott omfattar alla händelser som anmälts och registrerats som brott hos Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Tullverket eller Ekobrottsmyndigheten. Anmälda brott inkluderar även händelser som efter utredning visar sig vara annat än brott.

(För en mer detaljerad beskrivning, se avsnittet Statistikens innehåll.)

Ändamålet med statistiken är att ge en bild av nivån och utvecklingen av de händelser som anmälts och registrerats som brott hos de brottsutredande myndigheterna under den redovisade perioden. Statistiken visar således inte hur många brott som faktiskt har begåtts. Statistiken är deskriptiv och ger inga djupgående förklaringar till de förändringar som skett under perioden.” – sidan 5 i Sammanfattning, BRÅ, Brottsförebyggande rådet.

Källa:

BRÅ

Korta motargument, Myter

Myt: Mörkar Motargument?

Det förekommer ständigt nya kreativa försök att hävda att Motargument och andra personer skulle försöka mörka brottslighet, eller att det pågår ett ”förringande av invandringens stora påverkan på den enormt stora kriminaliteten” i Sverige.

En hel del som spekulerar om detta konstruerar ofta en paradox eller retorisk rävsax, som det ibland blir komplext att diskutera om. Men, det enkla svaret blir nästan alltid till att börja med att påvisa att den anklagande personen har fel.

Motargument har visat upp statistik över antal polisanmälda brott vilka redovisas av t ex BRÅ – Brottsförebyggande rådet. Per definition så har Motargument då visat upp statistik över brott, och påvisar därmed att det förekommer brott i Sverige. De publiceringarna är bevisen för att Motargument inte förvanskar statistik. Därför kan inte någon påstå att Motargument mörkat eller försökt förringa eller undanhålla fakta.

Varken har Motargument haft för avsikt eller syfte eller ambitionen att ignorera, ljuga om eller förringa något enda brott – vi som driver projektet är kategoriskt emot alla brott och andra handlingar som orsakar lidande. Vi som driver Motargument som folkbildning och upplysning emot desinformation, önskar att människor kunde sluta försöka konstruera myter och felaktiga anklagelser.

Den som påstår en anklagelse om att det skulle pågå mörkning, det är den som har bevisbördan. Det är enkel logik.

Så om någon försöker påstå att Motargument försöker mörka något, då är det den personen som måste visa upp belägg på att det finns publicerad text som explicit betyder att Motargumentredaktionen anser att det inte har inträffat så många polisanmälda brottsliga handlingar i Sverige som faktiskt visas i statistiken.

Motargument: De polisanmälda brotten har inte ökat under 2010-talet

Läs gärna fler mytknäckare på Motargument, och artikelserien om logiska felslutledningar och retoriska rävsaxar.

Artiklar

Systematiska mätfel i NTU

Det finns två centrala källor när det gäller våldsbrottsligheten i Sverige – kriminalstatistiken över våldsbrott och Socialstyrelsens statistikdatabas över vård för våldsskador.

Därutöver finns NTU – Nationella Trygghetsundersökningen – en årlig brottsofferstudie baserad på intervjuer med ett urval personer i Sverige.

Det handlar om ”självrapporterad utsatthet” – personerna får själva uppge om de har utsatts för brott. Ingen kontroll av uppgifterna görs.

Ett centralt motiv att göra denna studie är att få en bild av det s k mörkertalet – de brott som aldrig polisanmäls.

Därför är det också en smula komplicerat att granska denna studie – den handlar ju om sådant som inte finns registrerat någon annanstans.

En kategori frågor handlar om misshandel.

Den första grafen ger antalet självrapporterade fall av misshandel 2009 – 2016. Ökningen är dramatisk – från 381 000 fall 2009 till 711 000 år 2016.

Men det finns ett avgörande problem med siffrorna från NTU
I genomsnitt en tredjedel av alla händelser uppgavs vara polisanmälda. Men om vi nu jämför med det faktiska antalet polisanmälda fall av misshandel så är skillnaden mycket stor.

2016 var antalet som uppgavs vara polisanmälda mer än dubbelt så högt som kriminalstatistikens korrekta siffror.

Denna diskrepans sätter frågetecken kring alla siffror från NTU. Att den kraftiga ökningen inte heller motsvaras av en ökning från sjukvårdsdata och kriminalstatistiken understryker att en viss försiktighet bör iakttas när det gäller NTU:s siffror.

Men det är inte bara kriminalstatistiken som ger oss en varningsflagga inför siffrorna i NTU. Även när det gäller antalet personer som fått vård för våld så finns det frågetecken.

Var fick 43 000 människor vård?

Förra året var det 56 000 personer som sökte vård för skador av våld. Det är i alla fall det resultat som NTU presenterade i sin årliga rapport.

Antalet personer som uppgav att de utsattes för misshandel under åren 2009 – 2018 ökade kraftigt. Från 174 000 år 2009 till 285 000 förra året.

Ett antal av dessa personer uppger att de hade uppsökt vård för skador av detta våld. Men det finns ett avgörande problem med dessa siffror.

Om vi jämför med Socialstyrelsens statistikdatabas över antalet personer som fått vård för våld* så ser vi en stor skillnad.

Drygt 12 000 fick förra året vård för våld enligt Socialstyrelsen, men enligt NTU var det 4,5 gånger så många eller drygt 43 000 fler.
Denna diskrepans är genomgående för alla redovisade år.
Var fick dessa människor vård egentligen?

* Socialstyrelsens Statistikdatabas ger antal personer som fått vård för våld (diagnoskoder X85-Y09) i slutenvård (inlagda på sjukhus) och/eller specialiserad öppenvård.

Källa: Kriminalstatistiken & NTU (BRÅ) samt Socialstyrelsens Statistikdatabas.

Artiklar

Statistik-Sverige

Det är fantastiskt vad många olika siffror och uppgifter man som nyfiken privatperson kan få ut från svenska myndigheters officiella, offentliga webbsidor. Statistik kan vara den viktigaste faktabakgrunden till många olika sansade och sakliga debatter.

Har man intresse för kriminalstatistik kan man titta på varje kalenderårs summerade polisanmälda brott ända sedan 1975. Det är otroligt att Brottsförebyggande rådet – BRÅ – har en hel statistik-tjänst på nätet, så att du kan välja att läsa varje månads eller varje kvartals siffror från och med år 1994. Deras tjänst är regelbundet uppdaterad, siffror för oktober 2019 ligger ute redan nu. Du kan välja samtliga brott eller gå in på detalj i de olika brottskategorierna eller undergrupperna.

Motargument valde att ta fram några exempel. Ett enkelt test gjordes för att leta upp några kategorier brott som vi gissade har ökat kraftigt, enbart för att göra exempel till denna artikel. Tankarna gick kring att leta upp ”nya brott” där man kan ana att det utfördes extremt få och lagfördes få sådana brott under 1970-talet.

Vårt intresse föll på datorbaserade bedrägerier i bedrägeri-kategorin. Klotter, som ligger i kategorin skadegörelse valdes också. Det kändes mest intressant att titta på hur brottens utveckling rört sig i proportion till förändringen av Sveriges befolkningsmängd. Att visa ”brott per hundratusen invånare” valdes och ”Antal brott” valdes bort, för att ignorera faktiska antalet polisanmälda brott i detta exempel.

Brottsstatistik 1975-2018, Källa: BRÅ
Brottsstatistik per 100.000 invånare, hela landet, 1975-2018, Källa: BRÅ (klicka på diagrammet för att se en större version)

Av siffrorna gjorde vi ett diagram med Excel, så vi kan se olika färgade linjer, den brandgula innehåller samtliga polisanmälda brott i kategorin bedrägeri, varav den gula och den blekt gröna linjen ingår i den brandgula totalen. Den bruna linjen visar alla polisanmälda brott som kategoriserats som skadegörelse. Den blå linjen är alla klotter-brott; de ingår i summan för hela skadegörelsekategorin.

En viktig poäng man kan nämna om linjer som visualiserar brott per år i diagram är att linjerna ”hackar”, ”hoppar” uppåt och nedåt, för antal brott varierar från ett år till nästa år. En uppgång under den vänstra delen av grafen betyder inte att man automatiskt kan räkna med att samma uppåt-trend fortsätter i likadan utveckling i diagrammet eller i en tänkt förlängning in i framtiden. Man ska alltså akta sig från att göra prognoser om man inte är expert. Man kan inte ta en kort tids linje och automatiskt förlänga, eller ”extrapolera” ut en trendlinje bort i framtiden. Man kan tänka sig att man tittar tillbaka i historiken på boskapsstöld, och kanske gissar att det långa tidsperspektivet visar en sjunkande linje. En sådan sjunkande linje kan inte heller automatiskt extrapoleras, då den vid något tillfälle kommer gå under noll-linjen. Oavsett hur få eller hur många kor som polisanmälts som stulna på ett år kan det aldrig bli färre än noll stulna kossor.

Om du har intresse att leta statistik, gå in på olika myndigheters webbsidor och titta om de har offentlig statistik. Man kan även ringa eller eposta till statliga myndigheter och fråga vilka historiska uppgifter de har om sin verksamhet. Tack vare en svensk tumregel om transparens och offentlighetsprincip finns det enormt mycket tillgänglig statistik, bara man har intresse av att söka och fråga.

Vill du plocka ut siffror och historik så rekommenderar Motargument att du läser på ordentligt vad siffrorna representerar, vad varje tal betyder och vad man kan läsa ut bakom faktauppgifterna. Man kan också behöva lära sig grunderna i statistik och något kalkylprogram för att skapa visuella och pedagogiska diagram. Lycka till!

Källa: http://statistik.bra.se/solwebb/action/index
Boktips: Googla efter boken Statistik För Dummies (bör finnas på ditt bibliotek)

I fokus

Kriminalstatistiken bekräftar att det grova våldet har minskat i Sverige

Egentligen är allting mycket enkelt. Fakta ÄR. Spelar ingen roll hur många som frustar och skriker, spelar ingen roll hur mycket det hetsas från vissa håll, spelar ingen roll hur stora rubrikerna är, och det spelar heller ingen som helst roll hur många invektiv folk kan häva ur sig per sekund. Fakta bara ÄR. Därför sitter jag lugn när det stormar på diverse kommentarsfält.

Den märkliga polarisering som just nu präglar diskussionen om våldsbrottslighet i Sverige är samtidigt sorglig. Och vi är nu alltfler som reagerar mot detta. Instinktivt inser alltfler att dessa försök att reducera argument till partsinlagor och diskussionen till ett krig är något vi bör undvika.

I onsdags 25 september kom Socialstyrelsens årliga uppdatering med siffror över antalet patienter som 2018 fick vård för ”Skador och Förgiftningar” – där skador av våld ingår.

Den utveckling som jag beskrev i min förra artikel håller i sig. Våldet minskar. I pressmeddelandet från Socialstyrelsen lyfte man också fram just det minskande våldet:

Denna minskning har alltså pågått i mer än tio år – och statistiken har varit fullt tillgänglig för var och en. Men när jag återgav dessa data så slog de ner som en bomb och betraktades som kontroversiella. Situationen är bisarr.

Det handlar alltså om återkommande officiell statistik som år ut och år in har redovisat en stadig minskning utan att detta har satt något avtryck i debatten. Inte bland politiker. Inte bland journalister. Och när jag lyfter fram fakta ur denna offentliga myndighetsstatistik så blir jag anklagad för att ljuga och vilseleda.

Ja, situationen är onekligen bisarr.  Man kan ställa sig frågan vad vi ska ha offentlig statistik till om den betyder så litet för debatten i dessa frågor.

För det råder ingen tvekan. Socialstyrelsens statistik – både över slutenvård och specialiserad öppenvård – visar att antalet personer som fått vård för våld har minskat kontinuerligt och kraftigt. Och är idag den lägsta sedan den här statistiken började föras i slutet av 1980-talet.

Men låt mig nu vara djävulens advokat. Kan det vara så att Patientregistret och Socialstyrelsen har fel? Kan det finnas en felkälla som gör att våldet – särskilt det grova – ändå ökar, trots att antalet personer som fått vård för våld har minskat kraftigt?

Ett förslag som har framförts är att minskningen skulle bero på ändrade vårdrutiner. Denna ”idé” har framförts av Tino Sanandaji. Han tillbakavisar alla försök att använda sig av Patientregistret när det gäller att studera våldsutvecklingen i Sverige. Sanandaji hävdar att ”Patientregistret är värdelöst”.

Enligt honom beror minskningen i Patientregistret inte på att våldet har minskat utan på ändrade vårdrutiner. Framför allt när det gäller hjärnskakning. Eftersom allt färre generellt blir inskrivna i slutenvård för just hjärnskakning så skulle detta förklara minskningen av patienter med skador av våld i Patientregistret.

Men denna hypotes håller inte. Det är nämligen relativt få som får hjärnskakning av våld av det totala antalet inskrivna patienter med våldsskador. Även om lika många hade skrivits in med hjärnskakning av våld 2018 som tidigare år så hade vi ändå haft en minskning av det totala antalet patienter som vårdats för våld.

Patientregistrets data visar helt enkelt att det våld som leder till att människor blir inlagda på sjukhus har minskat – särskilt de senaste tio åren.

Låt oss nu göra en annan sorts felsökning. Kan vi på något oberoende sätt bekräfta eller dementera den bild som vi får av Patientregistret? Finns det andra källor när det gäller utvecklingen av våld?

Ja, en sådan viktig källa är givetvis kriminalstatistiken. Och det visar sig att denna statistik över polisanmälda brott bekräftar Patientregistrets data. Antalet polisanmälningar av grov misshandel har minskat med 16 % under tioårsperioden 2009-2018. Motsvarande minskning i Patientregistrets data är 15 %.

Kriminalstatistiken bekräftar alltså de data vi har från Patientregistret. Våldet har minskat i Sverige – både det grova våld som syns i antalet patienter som får sjukhusvård för våld, och i antalet polisanmälningar om grov misshandel.

I likhet med Patientregistret är även Kriminalstatistiken ett offentligt lättillgängligt register. Båda dessa visar alltså att våldet stadigt har minskat.

Under denna period har den offentliga debatten samtidigt drabbats av panik. Med rubriker som skriker för att överträffa varandra om det tilltagande, allt grövre våldet.

Sedan flera år har den offentliga debatten i Sverige präglats av en bild, som har väldigt litet med sakliga fakta att göra. Vecka ut och vecka in, år efter år översköljs vi av budskapet om ett allt grövre våld som bara ökar och ökar.

Mycket få stannar upp och ställer sig frågan – vad har vi för belägg för detta? Överallt – från media och politiker – trumpetas samma budskap ut:

Våldet är grovt, det ökar ständigt och extraordinära åtgärder krävs för att stoppa det. ”Vi behöver utländsk hjälp för att stoppa våldet!”

Samtidigt har alltså två centrala källor inte ens kontrollerats.

Återigen – det handlar alltså om återkommande officiell statistik, statistik som har varit fullt tillgänglig för var och en. Statistik som i flera år har redovisat en stadig minskning av våldet i Sverige, utan att detta har satt något som helst avtryck i debatten. Inte bland politiker. Inte bland journalister.

Och när jag återger dessa data ur denna offentliga myndighetsstatistik anklagas jag för att ljuga och vilseleda och siffrorna ses som kontroversiella. Finns bara en rimlig kommentar kring detta. Det är pinsamt.

Artiklar

NTU:s systematiska mätfel

NTU (Nationella trygghetsundersökningen) används av vissa som källa för att påstå någonting om hur många som har utsatts för sexualbrott i Sverige och även för att påstå någonting om en eventuell ökning. Det går inte att använda NTU för dessa påståenden.

Ni har säkert inte undgått rapporteringen om NTU, BRÅ:s årliga intervjuundersökning där man frågar ett urval personer om brott – om de har blivit utsatta för brott, om de är oroliga för brottsligheten och vilket förtroende de har för rättssystemet.

Häromdagen kom den studie som gäller händelser 2017 i en rapport som kallas NTU 2018.

De som har följt mig vet att jag har skrivit flera gånger om just NTU och om det flagranta mätfel som har präglat de studier som hittills har genomförts under drygt tio år.

Det var därför med viss spänning som jag läste igenom årets undersökning. Hur skulle man adressera dessa systematiska mätfel?
Inte alls visade det sig.

Jag har tidigare på Motargument skrivit om dessa mätfel. Jag visar då också på att diskrepansen är stor även när det gäller misshandel.

Men jag ska här rekapitulera vad mätfelen handlar om:

I NTU frågar man ett urval personer i Sverige om de har utsatts för brott. De som svarar ja på frågan om de har utsatts för exempelvis sexualbrott får därefter svara på följdfrågor, bl a frågan om detta har anmälts till polisen.

I höstas gjorde jag en jämförelse mellan de antal som i NTU uppgav att de hade polisanmält med den officiella statistiken om polisanmälningar. Och det visade sig då att skillnaden var stor – vissa år anmärkningsvärt stor.

För år 2016 var det uppgivna antalet polisanmälningar mer än tre gånger så högt som det verkliga antalet. Andra år är skillnaden mindre men inget år är det uppgivna antalet lägre.
Vad kan vi nu dra för slutsats av detta?

Det är något som gör att siffrorna blir fel. Systematiskt och kraftigt fel. Mindre variationer hade kunnat accepteras – framför allt om skillnaderna hade varit åt båda hållen, både högre och lägre siffror. Men det är alltså systematiskt högre siffror i NTU än i den verkliga kriminalstatistiken. Jag har i mail kontaktat BRÅ för att få svar på vad detta kan bero på, men inte fått något annat svar än att det ”inte är lämpligt” att jämföra kriminalstatistiken med NTU.

En mycket märklig reaktion. Givetvis är kriminalstatistiken i det här fallet en sorts objektiv kontroll av om uppgifterna om just polisanmälningar i NTU är korrekta eller inte. Oavsett om felet beror på att respondenterna lämnar felaktiga uppgifter eller om det finns något som kan förklaras statistiskt så är detta ett mätfel som måste bemötas.

Det var därför med stort intresse jag undersökte data i årets NTU. Men det visar sig nu att det i NTU 2018 som kom häromdagen inte finns någon följdfråga om huruvida det brott en person har utsatts för är polisanmält. I årets NTU-undersökning finns det alltså ingen objektiv kontrollmetod.

Jag vill i det här sammanhanget jämföra med USA, där man har genomfört en liknande brottsofferundersökning ända sedan 1973. I National Crime Victimization Survey (NCVS) ställer man en uppsättning liknande frågor som i den svenska NTU – bl a också frågan om brottet är polisanmält.

Även i den amerikanska undersökningen finns vissa avvikelser jämfört med den officiella kriminalstatistiken – som i det här fallet när det gäller ”rape” och ”aggravated assault”, men
de är inte alls av samma storleksordning som i Sverige – och dessutom varierar skillnaden – ibland är det fler i NCVS och ibland är det färre. Och man tar dessa avvikelser på största allvar.

2016 var siffran i NTU över antalet polisanmälda sexualbrott 234 % högre än den officiella siffran. I USA var siffran 25 % lägre. Året därpå var den amerikanska offerundersökningens siffra 50 % högre.
När det gäller misshandel var skillnaderna i USA marginella – mellan 8 och 16 procent lägre för 2016 och 2017 – i Sverige var motsvarande siffra för 2016 150% högre.

Men nu kan vi inte jämföra hur offerundersökningen och kriminalstatistiken skiljde sig åt i Sverige år 2017. Medan vi kan jämföra detta i USA har vi alltså inte denna möjlighet i Sverige.

Detta är beklagligt.

Det finns flera skillnader mellan årets NTU och tidigare års. Bland annat har man räknat om tidigare års resultat med utgångspunkt från vissa metodförändringar. Detta innebär att antalet utsatta personer under åren 2007 – 2016 nu bedöms vara mycket högre än tidigare. I genomsnitt handlar det om en fördubbling.

Detta innebär att tidigare års uppskattningar av antal utsatta har reviderats kraftigt. År 2017 var antalet som enligt NTU 2018 utsattes för sexualbrott närmare en halv miljon (483 000 personer) – en ökning med den reviderade siffran för år 2016 med 130 000 eller 37 procent.

Man har också valt att inte redovisa antalet brottshändelser utan bara antalet utsatta personer. Därför går det inte att utläsa om även antalet brottshändelser ska revideras.

Men om vi utgår från de siffror som finns från tidigare NTU så kan vi se hur ökningen över tid korrelerar med den felaktiga ökningen av hur många händelser som polisanmälts. När antalet polisanmälningar är kraftigt fel så är också den generella siffran mycket hög.

En halv miljon människor som utsatts för sexualbrott. Och ett mörkertal på 96%. Det är förstås förfärliga siffror, men frågan är – kan vi lita på att dessa siffror stämmer?

Kan vi anse oss veta att närmare en halv miljon personer utsattes för sexualbrott 2017 – samtidigt som det ”bara” gjordes 20 284 polisanmälningar?

Jag anser att vi inte kan det. Inte innan BRÅ har rett ut vad de systematiska mätfelen beror på.

Och jag utgår från att NTU inför nästa års studie återställer de frågor som de nu har utelämnat.

Om NTU handlar om att fånga mörkertalet borde det vara en självklarhet att ställa frågor om polisanmälningar. Och det borde också vara en självklarhet att även redovisa antalet händelser – inte bara antalet utsatta personer.

Tills vidare anser jag fortsättningsvis att NTU inte kan användas för att påstå någonting om hur många som har utsatts för sexualbrott i Sverige och därför inte heller för att påstå någonting om en eventuell ökning.

Felen är för allvarliga och sträcker sig över lång tid.

Jämfört med tidigare år har NTU ett betydligt större urval. 200 000 personer ska ha getts möjlighet att via nätet svara på frågorna. Men även bortfallet har ökat. Det är idag på 60% – det var ca 74 000 personer som faktiskt svarade på frågorna.

Jag vill också understryka att rapportförfattarna skriver att de hoppas kunna återkomma med ”följdfrågor” till nästa NTU. Jag utgår från att bland dessa även ska ingå frågan om det brott som en utsatt person berättar om har polisanmälts.