I fokus

Danmarks socialdemokrater vill överge Flyktingkonventionen

Sydsvenskan rapporterar att danska Socialdemokraterne vill skärpa möjligheterna till att få asyl i landet. Enligt förslaget ska det inte gå att söka asyl vid gränsen eller vid landets största asylmottagning, Center Sandholm. Partiet vill i stället att asylsökande skickas till ett tredje land, exempelvis i Nordafrika, där mottagningscentrum ska upprättas och som ska skötas av danskar. Där ska personerna som sökt asyl vistas under tiden deras ansökan behandlas. Men de flyktingar som beviljas asyl i det nya systemet ska heller inte få komma till Danmark. De ska i stället skickas till ett av FN:s flyktingläger, enligt förslaget.

Socialdemokraternes partiledare Mette Frederiksen säger till DR Nyheter att de föreslagna lagändringarna är ”mer humana” än Danmarks nuvarande asyllagstiftning.

Danmark har ratificerat Förenta Nationernas Flyktingkonvention och dess tilläggsprotokoll.

Av artikel 40 i Flyktingkonventionen framgår att:

”Stat må vid undertecknande eller ratifikation av konventionen eller vid anslutning till densamma förklara, att denna skall utsträckas att gälla för alla de områden för vilkas internationella förbindelser staten i fråga är ansvarig, eller till ett eller flera av dem. Förklaringen blir verkande,
då konventionen träder i kraft för sagda stat.”

Det medför att Danmark har förpliktigat sig att pröva asylansökningar på danskt territorium.

Artikel 4 ger en flykting rätt att utöva sin religion inom asyllandets territorium. Något som Danmark inte kan garantera om flyktingen förpassas utanför danskt territorium.

Artikel 5 förbjuder asyllandet att tillämpa konventionen på ett sätt som ger flyktingen sämre rättigheter enligt konventionen. Det blir inte möjligt om Danmark skickar asylsökande till ett annat lands territorium.

Artikel 6 ger flyktingen rätt att så långt som möjligt försättas i samma situation som om vederbörande inte vore flykting. Något som inte är möjligt om flyktingen förvisas från danskt territorium till ett flyktingläger.

Artikel 7 ger flyktingar rätt att inom senast tre års vistelse i asyllandet vistas där under samma förutsättningar som utlänningar i allmänhet. Något som inte är möjligt om den asylsökande skickas från Danmark till ett läger i annat land.

Artikel  13 ger flyktingen rätt till samma rätt till ägande av fast och lös egendom och hyreskontrakt som utlänningar i allmänhet. Det omöjliggörs om Danmark skulle skicka asylsökande till läger i andra länder. Artikel 15 ger en flykting rätt till föreningsfrihet i asyllandet, vilket inte blir möjligt om Danmark förvisar asylsökande beviljar asyl och tvångsbosätter flyktingen till läger i ett annat land.

Artikel 16 ger flyktingar rätt till full tillgång till nationella domstolar inom asyllandet, vilket blir omöjligt om Danmark förpassar flyktingar till ett läger i ett annat land.

Artikel 17 flyktingar rätten till ”den förmånligaste behandling” av rätten till avlönad anställning inom asyllandet. Det blir inte möjligt för flyktingar att ta anställning i Danmark och Danmark förbjuder flyktingar att vistas i Danmark, utan istället förpassar dem till läger i ett annat land.

Artikel 18-19 ger flyktingar rätt till fri näringsverksamhet och fri yrkesutövning som motsvarar utlänningar i övrigt. Det blir inte möjligt om Danmark förvisar flyktingar till läger i andra länder.

Artikel 21 ger flyktingar rätt till ”så förmånlig behandling som möjligt” avseende tillgång till bostäder och på ett sätt som inte får vara sämre än för utlänningar i övrigt. Det blir inte möjligt om Danmark förvisar flyktingar till läger i andra länder.

Artikel 24-25 ger flyktingar rätt till samma arbetsrättsliga skydd och stöd av asyllandets förvaltningsmyndigheter som asyllandets egna medborgare. Det blir inte möjligt om Danmark förvisar flyktingar till läger i andra länder.

Artikel 26 ger flyktingar rätt att visas och röra sig fritt inom asyllandet, inklusive rätten att välja bostadsort och enbart med de begränsningar som gäller utlänningar i övrigt som vistas lagligt i asyllandet. Det blir inte möjligt om Danmark förvisar utlänningar till läger i andra länder. 

Partiledningen i det danska socialdemokratiska partiet kanske inte inser vad det innebär när ett land ratificerar en FN-konvention och det kan inte uteslutas att partiledningen inte heller är närmare bekant med FN:s Flyktingkonvention.

Partiledningen har inte föreslagit att Danmark skall frånträda eller ignorera FN-konventionen. Det är något som inget land hittills har gjort och om ett land försöker, måste det enligt artikel 38 i Flyktingkonventionen underkastas en prövning av Internationella domstolen. FN:s medlemmar av vilka Danmark är ett, riskerar att vid systematiska brott mot sina konventionsförpliktelser att i förlängningen bli föremål för FN-sanktioner.

En ratifikation av Flyktingkonventionen är därutöver ett av flera krav för att ett land skall beviljas och behålla sitt EU-medlemskap.

De danska Socialdemokraternas förslag skulle därutöver och parallellt bryta mot ett flertal artiklar i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Efterföljande av den konventionen är ett krav för medlemskap i Europeiska rådet och medlemskap i Europeiska rådet är ett krav för bibehållet EU-medlemskap.

Därutöver utgör förslaget om det realiseras i dansk lagstiftning ett flagrant åsidosättande av bland annat EU:s Asylprocedurdirektiv, familjeåterföreningsdirektiv och skyddsgrundsdirektiv. Denna artikel saknar utrymme för att gå in hur de danska Socialdemokraternes lagförslag i detalj, artikel för artikel, strider mot EU:s lagstadgade reglering av EU:s totala regelsystem för flyktingar.

De danska Socialdemokraterne ”erbjuder sig” att som ”kompensation” för förslagets genomförande att ta emot 500 kvotflyktingar om året, till skillnad från dagens noll kvotflyktingar.

Den fråga som återstår i sammanhanget, är huruvida de danska Socialdemokraternes förslag kommer att stoppas av Folketinget och om inte, av behöriga internationella domstolar till vilka asylsökande i Danmark kan vända sig.

Enligt artikel 6 i Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna har var och en rätt till en rättvis rättegång.

Om det i framtiden blir aktuellt för asylsökande i Danmark att vända sig till Europadomstolen görs det genom en ansökan från dess hemsida.

 

 

Myter

Myt: Politikerna och könsstympning

Kvinnor får ofta agera slagträ när ”sverigevänner” ger sig på att debattera invandrings- och flyktingpolitik. Vi har tidigare på Motargument tagit upp myter om politikers påstådda flathet kring barn- och tvångsäktenskap och hedersvåld.

En annan myt som florerar i debatten är den om att politikerna inte gör något för att stoppa kvinnlig könsstympning, och inte heller något för de som kommer till Sverige som har blivit utsatta för detta illvilliga övergrepp. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som är boven bakom övergreppen. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.

Det stämmer inte. Och det kommer vi till senare. Men först behövs lite bakgrundsinformation så att vi blir medvetna om vad vi diskuterar.

Vad innebär kvinnlig könsstympning?

Kvinnlig könsstympning (klicka på länken för en mer ingående förklaring) genomförs utan medicinska skäl, och innebär att delar av, eller hela, yttre könsorganet skärs bort, eller att könsorganet på annat sätt skadas. Det finns inget hälsofrämjande i sedvänjan, tvärtom så kan det få allvarliga konsekvenser för hälsan, t ex spädbarnsdöd, infektioner, menstruationsproblem och död.

Det finns obehaglig statistik som visar på att fler än 200 miljoner flickor och kvinnor världen över har utsatts för könsstympning. Det har förekommit i ca 3 000 år, och är således inte religiöst betingat, vilket är en felaktig uppfattning hos många som sprider myten. Det finns inget stöd i någon religion för könsstympning. Däremot görs det felaktigt ”i religionens namn”. I detta innefattas såväl katoliker som protestanter, kopter och muslimer. Det finns däremot sociala, kulturella och traditionella betingelser till sedvänjan.

Könsstympning är sedvänja i ett 30-tal länder. De flesta utsätts för övergreppet före sin 5-årsdag. Övergreppet ses som en del i processen att bli vuxen. Andra orsaker är att ingreppet anses bevara oskulden inför giftermålet. Den sexuella njutningen är ytterligare en faktor: Den minskade njutningen ska medföra att risken för otrohet minskar. Att få ett slut på denna gamla och fasansfulla sedvänja är en global angelägenhet.

Internationellt, och nationellt, arbete för att stoppa könsstympning

2012 kom så FN:s historiska resolution om att arbetet för att få ett slut på könsstympningar skulle intensifieras. Tre år senare, 2015, togs nästa steg: Nya utvecklingsmål sattes upp, i vilka det står att år 2030 ska bl a all kvinnlig könsstympning vara utrotad. Resolutionen och utvecklingsmålet visar på den politiska viljan att samarbeta internationellt och nationellt för att få ett slut, och en avsevärd förbättring av kvinnorättigheter världen över. För att skapa förutsättningar för att nå detta gemensamma utvecklingsmål krävs en oändlig satsning och tillgång till mer, och bättre, uppgifter.

Så vad händer på det nationella planet här i Sverige? Görs verkligen ingenting för att stoppa kvinnlig könsstympning?

1982, enligt Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor, förbjöds kvinnlig könsstympning och straffskalan ligger på mellan två och sex års fängelse, men om brottet betraktas som grovt (omfattande ingrepp, eller belagt med livsfara) kan straffet bli upp till tio års fängelse.

Det finns statistik som säger att ungefär 38 000 kvinnor (varav 7 000 är under 18 år) i Sverige har utsatts för könsstympning. Enligt Socialstyrelsen har näst intill alla genomgått ingreppet innan de kommit till Sverige. De som är mest utsatta i Sverige idag är kvinnor med ursprung i Somalia, Egypten, Etiopien, Eritrea och Gambia.

Nationella handlingsplaner omkring kvinnlig könsstympning blir vanligare. I Sverige finns ännu inte någon framtagen nationell handlingsplan, men det har kommit motioner då och då, och i höstas kom den senaste (Nationell handlingsplan mot kvinnlig könsstympning Motion 2017/18:823). I motionen läser vi:

Nationella handlingsplaner tillämpas idag i allt fler länder, genom vilka regeringar stödjer olika program och initiativ för att motarbeta förekomsten av kvinnlig könsstympning. Sådana program och initiativ berör allt ifrån hur vård och behandling av utsatta kvinnor och flickor fungerar till utformandet av rådgivningsservice och utbildning. Det är mycket förvånande att Sverige ännu inte har någon nationell handlingsplan för hanteringen av denna förskräckliga sedvänja och att kunskapen över landet är minst sagt varierande.

Staten, kommunerna, civilsamhället och media har alla viktiga roller i arbetet för avskaffandet av kvinnlig könsstympning. För att uppnå målet att avskaffa kvinnlig könsstympning är det av stor vikt att förändra de förväntningar som ställs på kvinnor och flickor av familj såväl som av samhället i stort. Upplysning och förebyggandearbete är oerhört viktigt.

Med anledning av ovanstående föreslår jag att det inrättas en nationell handlingsplan mot kvinnlig könsstympning. Detta bör tillkännages för regeringen.

27 mars 2018 ska ärendet beredas. Riksdagen ställer sig bakom motionen och tillkännager den för regeringen.

Sedan 2003 finns det en specialistmottagning för könsstympade på Södersjukhuset i Stockholm. På Amel-mottagningen kan kvinnor som blivit utsatta för könsstympning få behandling för besvär som orsakats av ingreppet. Amel är arabiska och betyder ”hopp”. Mottagningen har hittills tagit emot 1 300-1 400 patienter, de allra flesta med komplikationer orsakade av könsstympning. Även kvinnor som inte utsatts är välkomna.

Så jo, det görs massor internationellt, och i Sverige, för att utrota kvinnlig könsstympning. Påståendet att ingreppen skulle vara sedvänjor inom islam, eller andra religioner, är felaktigt. Eftersom politiker och makthavare såväl i Sverige som i världen, arbetar hårt  för att eliminera dessa fasansfulla övergrepp på kvinnor, så behövs inte ens ”argumentet” om den påstådda flatheten och rädslan för att gå i polemik med ”mångkulturens värdegrund” bemötas.

Kvinnlig könsstympning är ett patriarkalt, omänskligt, kvinnoförnedrande, ovärdigt och inhumant påfund som till varje pris måste stoppas. För kvinnors skull.

Arbetet pågår. Arbetet skulle ha inletts långt tidigare. Men att påstå att ingenting görs är en lögn.

UPPDATERING: 28 juni 2018 beslutade regeringen om att en nationell handlingsplan mot könsstympning ska implementeras.

Källor:

UNICEF: Kvinnlig könsstympning

FN: Flickaprojektet i Etiopien

Regeringen: Handlingsplan mot kvinnlig könsstympning

Riksdagen: Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor

Riksdagen: Fler åtgärder för att förebygga könsstympning (Motion 2017/18:1025)

Riksdagen: Nationell handlingsplan mot kvinnlig könsstympning (Motion 2017:18:823)

Nationellt centrum för kvinnofrid

WHO: Female genital mutilation

UNICEF’s data work on FGM/C

UN: International Day of Zero Tolerance for Female Genital Mutilation, 6 February

Metro: Så hjälper vi könsstympade kvinnor

Pressmeddelande: Regeringen har beslutat om en plan mot könsstympning

Regeringen: Handlingsplan mot könsstympning av flickor och kvinnor

Myter

Myt: Politikerna och barn- och tvångsäktenskap

Det finns röster i debatten som beskyller politikerna för att vara flata vad gäller barn- och tvångsäktenskap. Det hävdas att man inte tar problemen på allvar, eller arbetar för att förbättra situationen för utsatta.

En myt som snurrar runt i debatten är den om att våra politiker inte gör något för de som utsätts, eller har utsatts för, barn- och tvångsäktenskap. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som ligger till grund för hedersproblematiken. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.

Men det stämmer inte. Riksdagen skärpte 2014 lagstiftningen, och man arbetar fortlöpande med dessa frågor. Under 2017 kom förslag på hur lagstiftningen ska kunna stramas åt ytterligare. Arbetet fortsätter och 1 januari 2019 förväntas det komma ytterligare lagändringar.

Ungefär 700 miljoner av världens kvinnor giftes bort före sin 18-årsdag. 250 miljoner av dessa beräknas ha varit under 15 år gamla. Tvångsäktenskap innebär att en, eller båda, inblandad/e part/er gifts bort genom påtryckningar, tvång, våld eller med hot om våld. Oftast är det flickor som gifts bort med äldre män. Förutom att tvångsäktenskapet ingåtts utan samtycke är misshandel och sexuellt våld direkta konsekvenser för de som gifts bort.

Äktenskapstvång blev olagligt i och med lagändringen 2014. Vi läser bl a följande i beslutet om ”Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap” (JuU30):

Nu införs ett nytt brott – äktenskapstvång. Det innebär att det också blir straffbart att förmå någon att gifta sig genom att utnyttja personens utsatthet. Lagändringen betyder i praktiken att även press från föräldrar eller släktingar kommer att omfattas av strafflagstiftningen. Äktenskapstvång kan ge ett fängelsestraff på högst fyra år.

Samtidigt med de civilrättsliga lagändringarna infördes brottet äktenskapstvång i 4 kap. 4 c § brottsbalken. I lagändringen beaktas också ”vilseledande till tvångsäktenskapsresa”, som sedan 2014 är brottsligt. Tvångsäktenskap, fullmaktsäktenskap (äktenskap som ingåtts utan att båda parter är närvarande) och barnäktenskap genomförda utomlands kan komma att godkännas då det föreligger ”synnerliga skäl”. Tidigare erkändes alltid fullmaktsäktenskap.

Förra året intensifierades arbetet med frågan om barnäktenskap och tvångsäktenskap. I Kommittédirektiv 2017:25, ”Starkare skydd mot barnäktenskap, tvångsäktenskap och brott med hedersmotiv” delges vi bl a följande:

Utredaren ska bl.a.

  • analysera och ta ställning till hur möjligheten att erkänna utländska barnäktenskap ytterligare bör begränsas,

  • utvärdera tillämpningen av straffbestämmelserna om äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa,

  • följa det pågående utvecklingsarbetet inom Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten och bedöma om det bör vidtas ytterligare åtgärder för att öka förutsättningarna för lagföring för brotten äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa,

  • undersöka hur samverkan mellan olika berörda myndigheter fungerar, och

  • lämna förslag till nödvändiga författningsändringar.

Senast 1 september 2018 ska uppdraget slutredovisas.

Riksdagshuset_2I det pågående arbetet med att förbättra situationen för människor som, av olika anledningar, ingår barn- och tvångsäktenskap är utgångspunkten att dessa former av äktenskap inte ska godkännas.

Det som lagstiftaren (regering och riksdag) ständigt arbetar med är att stänga igen de kryphål som tidigare har funnits, och fortfarande finns. 2014 års lagändringar syftade till att stärka det civilrättsliga och straffrättsliga skyddet. Det var ett steg i rätt riktning, men det finns fortfarande massor kvar att göra.

Så visst arbetar både nuvarande och tidigare regeringar med att få bort tvångsäktenskap och barnäktenskap, såväl de som är ingångna i Sverige som utomlands.

5 december 2017 kom så ett pressmeddelande som bekräftar att det inkommit ett betänkande med förslag som innebär att alla barn i Sverige ska ha samma skydd mot barnäktenskap. Förslaget, som föreslås träda i kraft 1 januari 2019, kommer att innebära att barnäktenskap som ingåtts utomlands, oavsett om det finns anknytning till Sverige eller inte, inte kommer att erkännas.

Argument om barn- och tvångsäktenskap används i flyktingdebatten som ett symptom på ”massinvandringen”. Argumenten används inte bara av främlingsfientliga krafter, och alternativ media, utan också av andra som inte är pålästa vad gäller arbetet med att förhindra barn- och tvångsäktenskap.

Vi på Motargument vill tydligt markera att vi starkt motsätter oss alla former av äktenskap där en, eller båda, inblandad/e part/er är under 18 år eller är utsatta för tvång.

Källor:

Riksdagen: Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap samt tillträde till Europarådets konvention om våld mot kvinnor

Riksdagen: Kommittédirektiv 2017:25

Riksdagen: Stärkt skydd mot barnäktenskap

Amnesty: Barn- och tvångsäktenskap

Artiklar

Vad är skillnaden på flyktingar och migranter?

I invandringsdebatten slarvas det inte sällan med begreppen. Flyktingar och migranter är begrepp som blandas samman. Det finns väsentliga skillnader, och det är viktigt att vi skiljer på begreppen, eftersom det kan komma att påverka attityder och åsikter kring extremt utsatta människor.

Flyktingar är människor som flyr väpnad konflikt eller förföljelse. Dessa människor utnyttjar sin asylrätt i enlighet med den Allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna. De länder som har ratificerat FN:s konvention om flyktingars rättsliga ställning och dess tilläggsprotokoll är skyldiga att släppa in skyddssökande människor i landet och tillhandahålla en rättssäker asylprocess. Mottagarländerna är skyldiga att inte skicka tillbaka människor till länder, eller områden, där det finns risk för att dö, bli fängslad, bli utsatt för tortyr eller kroppsstraff.

Migranter är en bredare kategori och innebär människor som, tillfälligt eller permanent, lämnat sitt hemland. De flyttar för att skapa förutsättningar för ett bättre liv. Det kan innefatta att söka arbete, utbildning, familjeåterförening eller andra orsaker. Till skillnad från flyktingar, finns det inga hinder för migranter att återvända. Migranter som uppehåller sig olagligt i ett land kallas irreguljära migranter (tidigare ”illegala invandrare”). De är en utsatt grupp i samhället som saknar rättslig status och är offer för såväl diskriminering som övergrepp. Det är viktigt att betona att det inte är brottsligt att vara irreguljär migrant.

För mottagarländerna är distinktionen flyktingar och migranter fundamentalt viktig.

Mottagarländer behandlar flyktingar i enlighet med såväl nationell som internationell lag om flyktingskydd och asyl. Varje land har särskilda skyldigheter gentemot människor som söker asyl i landet. UNHCR har i uppgift att stötta och hjälpa länderna att uppfylla dessa skyldigheter. När det kommer till migranter ser det annorlunda ut: här gäller landets immigrationslag (i Sverige kallad Utlänningslagen) och processordning.

Det kan vara riskfyllt att sammanblanda begreppen flykting och migrant. Det problematiska är att förfarandet kan komma att påverka de lagliga rättigheter som flyktingar åtnjuter. Det tenderar också att påverka allmänhetens inställning till flyktingar, då det kan skapa misstänksamhet kring människors egentliga status. Även asylmyndigheter (i Sverige Migrationsverket) tenderar att bli misstrodda i sitt arbete.

Om vi kikar lite på de människor som tagit sig över Medelhavet till Europa de senaste åren: Är de flyktingar eller migranter?

De är både och.

De allra flesta är flyktingar, eftersom de har sitt ursprung i krigshärjade länder eller länder som anses vara ”flyktingproducerande”. Detta innebär att det finns behov av internationellt skydd. Det finns en liten del som kommer från andra platser. De flesta av dessa är migranter.

Det finns tydliga skillnader mellan flyktingar och migranter. Låt oss avstå ifrån att klumpa ihop dem. Flyktingar och migranter har olika rättigheter och skyldigheter. Det vi ska ha med oss är att alla människor ska bemötas med respekt och värdighet.

Mot bakgrund av distinktionen mellan flyktingar och migranter är det svårt att se att det skulle finnas substans i retoriken om ”lyxflyktingar” och ”bidragsmigranter” från krigshärjade länder. Debatt är bra, men den måste vara saklig och nyanserad för att vara konstruktiv.

Källor:

Amnesty International: Flyktingar och migranter

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

Flyktingars rättigheter

Migrationsinfo: Irreguljära migranter

UNHCR: Asylum and migration

Riksdagen: Utlänningslagen

Globalis: Konflikter

Artiklar

Har alla rätt till kärlek?

Är kärlek en mänsklig rättighet? Har alla rätt att älska?

1608 kriminaliserades homosexualitet i Sverige officiellt. Om två män hade sex skulle de komma att dömas till döden. Bestraffningarna av sexualbrott i 1734 års missgärningsbalk nämner inte sexuella handlingar mellan personer av samma kön.

Skälet till det anges i missgärningsbalkens förarbete, där ett resonemang om att det var bäst att inte nämna sådana brott, kunde bidra till att samhället på lång sikt skulle komma att ”tiga ihjäl” homosexualitet. Med det menas att om ingen hörde talas om det skulle det försvinna, eftersom ingen skulle kunna inspireras till sodomi.

1864 lagstiftades det om kvinnors homosexualitet. Vid denna tid kunde såväl män som kvinnor dömas till straffarbete. Fram till 1869 talades det inte om homosexualitet, utan ”onaturlig otukt” eller ”sodomi”.

1944 kom så avkriminaliseringen av homosexualitet i Sverige. Fram till 1979 klassades homosexualitet enligt Socialstyrelsen som en sjukdom, en psykisk störning. I detta sammanhang är det intressant att veta att anledningen till att Socialstyrelsen friskförklarade människor var att man satte i system att sjukskriva sig pga homosexualitet. Utan denna protest utförd av hbtq-rörelsen vet vi inte hur länge det kunde ha dröjt innan homosexuella inte ansågs lida av en sjukdom.

Den svenska normaliseringsprocessen – steget före

1995 var året då homosexuella fick laglig rätt att ingå partnerskap i Sverige. 2003 fick samkönade laglig rätt att adoptera. Lagen kom inte att omsättas förrän 2016 då det första gayparet blev godkända för utlandsadoption. 2005 var året då lesbiska fick laglig rätt till assisterad befruktning. 2005 blev sexuell läggning och kön skäl för att söka asyl. 2006 kom lagen om att förbjuda diskriminering pga sexuell läggning och kön i skolan. 2009 fick samkönade laglig rätt att ingå äktenskap.

Man kan tycka att processen har gått långsamt. Faktum är att Sverige ändå är ett av de länder det har gått snabbast att bereda homosexuella samma rättigheter som heterosexuella. I övriga delar av världen ser det annorlunda ut.

Den internationella normaliseringsprocessen går långsamt

I 8 av världens länder är homosexualitet belagt med dödsstraff (2017). Dessa är:

  • Iran
  • Saudiarabien
  • Jemen
  • Sudan
  • Nigeria (12 provinser)
  • Somalia (södra delen av landet)
  • Irak (delar)
  • Syrien (delar)

I 71 av världens länder är homosexualitet belagt med fängelse med en straffskala på allt ifrån 1 månad till livstid. I vissa av de länder där homosexualitet bestraffas med döden är det delvis sharialagar som reglerar straffskalan. Märk väl att vissa länder gör skillnad på manlig och kvinnlig homosexualitet. Manlig homosexualitet ses som en större synd, och straffas därför i fler länder och i större omfattning.

I 19 av världens länder finns s k propaganda- och morallagar som inskränker yttrandefrihet kring sexuell läggning. Kuriosa: Av dessa 19 länder är 2 europeiska: Litauen och Ryssland. I 9 (10 om vi skulle räkna med Kosovo) av världens länder är det förbjudet att diskriminera människor baserat på sexuell läggning. I 72 av världens länder är det förbjudet att diskriminera människor på arbetsmarknaden mot bakgrund av sexuell läggning.

Samkönade äktenskap är lagligt i 23 länder i världen. Senast ut med att legalisera samkönade äktenskap var Tyskland (30 juni 2017). Registrerat partnerskap är tillåtet i 27 länder i världen. Samkönad adoption är lagligt i 26 länder.

Jag skulle vilja avsluta denna artikel med att ställa några frågor, som förhoppningsvis kan leda till eftertanke:

Är kärlek förunnat alla människor? Kan kärlek vara brottsligt? Får man älska vem man vill? Har alla människor samma rättigheter? Känns kärlek olika beroende på kön eller sexuell läggning? Ska alla ha rätt att gifta sig? Avgör sexuell läggning huruvida du är en bra förälder?

Samma mekanismer, moral, normer och människosyn som genomsyrar alla de länder där hbtq-personers rättigheter är inskränkta i olika utsträckning, samma mekanismer, moral, normer och människosyn genomsyrar dem i vårt svenska samhälle som mer eller mindre vill inskränka hbtq-personers rättigheter. Det finns fortfarande, tyvärr, människor i världen och i Sverige, som anser att allas kärlek inte är lika mycket värd.

Krönikor

Det mångkulturella traumat

Varför pratar i stort sett hela den främlingsfientliga rörelsen om “massinvandring”? En snabb jämförelse mellan det framförallt politiska partiet Sverigedemokraterna (SD) och den framförallt nynazistiska kamporganisationen Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) visar hur båda dessa organisationer – NMR i sitt 60-sidiga partiprogram och SD i sitt 48-sidiga principprogram – tar sin utgångspunkt i frågan om just massinvandringen och det mångkulturella samhället. Och de är knappast ensamma om det.

Nästintill varje punkt i respektive program åtminstone snuddar vid dessa frågor ur en eller annan aspekt. Men vad innebär egentligen “massinvandringen”? Vad menar SD/NMR när de talar om den?

Jag har inte för avsikt att i denna text bolla med siffror för att avslöja massinvandringen som den myt den också är. Det har vi på Motargument gjort tidigare; både här, här, här och i vår senaste mytknäckare på samma tema: ”Vi har fullt, vi kan inte ta emot fler”.

Den här gången kommer texten istället att kretsa kring ”massinvandringen” som begrepp och som ett slags känslouttryck – en väg för den främlingsfientliga rörelsen att sätta ord på ett snart 43-årigt trauma och en möjlig förklaring till varför ”massinvandringen” är så central för den.

”Massinvandringen” i SD:s principprogram

SD skriver i sitt principprogram – under rubriken “Sverigedemokraterna och invandringen” (s. 23) – om hur en “oerhört omfattande invandring” utgör ett direkt hot mot “vår nationella identitet eller mot vårt lands välfärd och trygghet”. SD:s lösning är att minska invandringen, skärpa asylreglerna så att flyktinginvandringen begränsas “till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention och som endast beviljas tillfälliga uppehållstillstånd under den period som de livshotande konsekvenserna av den konflikt eller naturkatastrof man har flytt ifrån varar” samt se över anhöriginvandringen. SD förespråkar även ett “aktivt och generöst stöd” för repatriering.

Zaarati-lägret i Jordanien. 2013 beräknades lägret hysa 144 000 syriska flyktingar.

Vad gäller frågan om “utlandsbistånd och hjälp på plats”, skriver SD att de är beredda att ge generösa bistånd till utlandet, men att “(s)tor varsamhet skall vidtas för att undvika riskerna med så kallad fungibilitet, det vill säga att biståndet får oönskade effekter till exempel i form av att ett frigörande av resurser som icke demokratiska regimer kan använda för att öka förtrycket av den egna befolkningen eller till att föra krig mot sina grannar”. SD förespråkar en bistånds-/flyktingpolitik som ska ”vara inriktad på att hjälpa flyktingar på plats, i krisområdenas närhet” (Principprogrammet, s. 23) – i kontrast till att ta emot flyktingar i Sverige.

1975

Förståelsen av invandringen som ett hot mot vår “nationella identitet” är central och kan spåras tillbaka till ett och samma avgörande årtal: 1975.

“Vårt alternativ till mångkulturalismen är en återgång till en gemensamhetsskapande assimilationspolitik liknande den som rådde i landet fram till år 1975, där målsättningen är att invandrare skall ta seden dit de kommer och på sikt överge sina ursprungliga kulturer och identiteter för att istället bli en del av den svenska nationen.” -Principprogrammet, s. 21

Den s k “Invandrarutredningen” tillsattes 1968 som ett uttryck för insikten att invandringen till Sverige inte längre kunde förstås som ett tillfälligt efterkrigstidsfenomen, utan att rörligheten över statsgränserna var här för att stanna och att den tills dess oproblematiserade uppfattningen om att de invandrade självklart både ville och skulle assimileras in i det svenska samhället hade börjat skeva. Bl a fackföreningar hade dessutom, genom att uppmärksamma hur “invandrade arbetares ställning var betydligt svagare än den infödda arbetarklassen” (SOU 2005:56), börjat sätta ord på en pågående, strukturell diskriminering av gruppen “invandrare” och ställde därför krav på särskilda insatser för att underlätta deras position och inkludering i samhället.

Invandrarutredningen presenterade så småningom sitt huvudbetänkande (SOU 1974:69) vilket resulterade i ett enigt riksdagsbeslut om de nya riktlinjerna för svensk invandringspolitik; den ödesdigra proposition 1975:26. Och det är alltså dessa då nya riktlinjer som SD (och resten av den främlingsfientliga rörelsen) vänder sig så starkt emot. Det var då Sverige blev – eller “skulle göras” – mångkulturellt. Det var då allting rasade samman.

Nysvenska Rörelsen har rötterna i studentföreningen Det Nya Sverige, som bildades i Uppsala 1930. Genom åren har rörelsen genomgått namnbyten och omorganisationer och hunnit förknippas med både nazism och fascism. (Källa: Expo)

Beslutet och det följande fokus som lades på invandrade grupper av människor blev ett slags trauma för de främlingsfientliga krafterna. Per Engdahl och Nysvenska Rörelsen (NSR) formulerar i aprilnumret 1979 av sin medlemstidning Vägen framåt hur “invandring, som skapar betydande minoriteter med egna mönster utgör /…/ ett hot mot ett folks existens och därmed mot den kultur, som det representerar”.

Leif “Zeilon” Ericsson beskriver på ett liknande sätt sitt personliga trauma när han vid tiden efter 1975 plötsligt insåg att “invandrarna från avlägsna länder och kulturer nu blivit så många att de skulle kunna utgöra direkta hot mot svenska värden. Inte bara kulturellt utan även historiskt, moraliskt, etniskt, socialt och politiskt. Vårt folks själva existens skulle hotas, vårt lilla folk skulle försvinna så småningom – om inget gjordes för att stoppa invasionen” (ur BSS – Ett Försök Att Väcka Debatt (1990)).

Det plötsliga synliggörandet av invandrarna som en grupp/flera grupper med i Engdahls och Ericssons ögon inkräktande, kulturella rättigheter blev alltså till (bevis för) en slags invasion. Som motreaktion grundade Ericsson “kampanjorganisationen” Bevara Sverige Svenskt (BSS), som sedermera skulle upplösas och återfödas under beteckningen Sverigedemokraterna

Ett mångkulturellt trauma

När SD eller någon annan grupp ur den främlingsfientliga rörelsen talar om “massinvandringen” är det alltså framförallt att förstå som sviterna av det trauma som drabbade dem 1975, när det som idag (av SD) hänvisas till som “etablissemanget” enhälligt slog fast att till Sverige invandrade människor skulle ha samma rätt till sitt sätt att leva – till sin kultur – som alla andra här i vårt land. Sverige blev helt enkelt mångkulturellt.

“Massinvandringen” handlar med andra ord inte om siffror. Det är snarare – för att tala med dagens nyhetsspråk – ett uttryck för den främlingsfientliga rörelsens inneboende otrygghet. En otrygghet inför prospektet att inte längre med självklarhet stå i samhällets blickfång och centrum. Att glömmas bort. Bli osynlig. Så när Leif “Zeilon” Ericsson i SD’s förhistoria talar om hotet mot “vårt folks själva existens” och när SD i sitt principprogram varnar för hotet mot “vår nationella identitet” är det ett desperat rop på hjälp.

Att låta dem sätta agendan är dock uteslutet. De uttryck av bl a rasism och radikalnationalism som kännetecknar grupper som SD går stick i stäv med vårt samhälles demokratiska värderingar. Och att gå dem till mötes kan bli en väg mot att – i demokratins och samförståndets namn – börja göra våld på våra egna medmänskliga och demokratiska principer. 

Så hur gör vi? Hur botar vi traumat från 1975?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Myter

Myt: ”Vi har fullt, vi kan inte ta emot fler”

1 kommentar

I flyktingdebatten höjs inte sällan röster om att Sverige antingen borde minska invandringen kraftigt eller stoppa den helt. Argumenten som saluförs av dessa röster baserar sig på myter, som i sin tur bygger på lögner.

Myten jag tänker bemöta i denna artikel är denna:

”Vi har fullt, vi kan inte ta emot fler”.

Sverige är glesbefolkat. Tillväxten av den infödda befolkningen i Sverige, liksom i andra i-länder, är negativ, vilket innebär att utan invandring hade Sveriges befolkning minskat. Migrationen är nödvändig för att förhindra den negativa trenden.

Inflödet av människor till Sverige kan bidra till att befolkningsnivåerna upprätthålls samt se till att tillhandahålla en bas av människor i arbetsför ålder, vilket i sin tur krävs för att stödja det växande antalet pensionärer i Sverige.

Joakim Ruist, nationalekonom vid Göteborgs universitet, skriver följande på Migrationsinfo:

Ett större problem som västvärlden står inför kommande decennier är en ökande andel äldre i befolkningen. De stora barnkullar som föddes tiden närmast efter andra världskriget börjar nu gå i pension. Arbetsmarknadens påfyllnad i form av unga som når vuxen ålder är jämförelsevis mager och därför kommer en arbetstagare om 15 år att i genomsnitt via skatteinbetalningar behöva försörja betydligt fler äldre än idag. I Sverige beräknas kvoten mellan äldre personer och personer i arbetsför ålder i befolkningen – den så kallade äldreförsörjningskvoten – öka från dagens 0.31 till 0.34 om 15 år och 0.39 om 30 år, under antagande om ingen invandring alls. Det motsvarar ett behov av omfördelning av en avsevärt större andel av arbetsinkomsterna än idag.

Det vi inte tänker på i sammanhanget är att fördelningen av flyktingar inte är jämn mellan kommuner. Om vi bara ser till att fördela människorna jämnt över landet så kan Sverige ta emot betydligt fler flyktingar. Enligt Per-Arne Andersson, avdelningschef på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är det krisartat i ett 40-tal kommuner i landet. Detta skulle kunna avhjälpas om anvisningarna sprids ut på ett mer hållbart sätt.

Den 1 mars 2016 kom den nya bosättningslagen. På Migrationsverkets hemsida kan vi läsa följande om lagen:

Från 1 mars i år ska alla kommuner kunna anvisas att ta emot nyanlända som har beviljats uppehållstillstånd. Totalt kommer 21 702 personer att omfattas av anvisningar för bosättning till kommuner i år. Den nya lagen avser att ge en mer rättvis fördelning av nyanlända i landets kommuner och samtidigt förbättra nyanländas möjligheter att komma in i samhället och på arbetsmarknaden.

Vissa nyanlända med uppehållstillstånd ordnar sitt boende på egen hand. De som inte gör det blir kvar i Migrationsverkets boenden medan de väntar på anvisning, något som fördröjer en etablering på arbetsmarknaden och i samhället.

Mängden nyanlända som en kommun ska ta emot beror på:

  • kommunens befolkningsstorlek
  • arbetsmarknadsläge
  • det sammantagna mottagandet av nyanlända och ensamkommande barn
  • hur många asylsökande som redan vistas i kommunen

Anvisningar av nyanlända görs av Migrationsverket. Kommuner med goda förutsättningar för integration kommer att anvisas fler nyanlända än kommuner med sämre förutsättningar. Detta medför att fler människor kommer att anvisas till kommuner med goda förutsättningar för etablering.

I förordning 2016:40 om fördelning av anvisningar till kommuner kan vi i detalj läsa oss till hur länstalen och kommuntalen för 2017 såg ut. Länstalen fastställdes av Arbetsförmedlingen (fram till januari 2017 då Migrationsverket tog över hela ansvaret) och Länsstyrelsen i respektive län har fått i uppdrag att föreslå kommuntal, vilka senare har fastställts av regeringen i en av förordningarna. Antalet nyanlända som ska omfattas av anvisningar till kommuner var 23 600 för 2017. Antalet nyanlända som ska omfattas av anvisningar till kommuner ska vara 15 200 för 2018.

Tyvärr är det så att den nya lagen delvis har misslyckats med sitt syfte, vilket var att stärka det kollektiva ansvaret så att alla kommuner får ansvar för att ta emot nyanlända. På sikt skulle detta medföra en bättre integration. Kommunernas ansträngningar har ändå gett resultat. Merparten av Sveriges kommuner har klarat att ta emot de nyanlända som anvisades under 2016 och 2017.

Fördelningen på anvisningarna är trots den nya bosättningslagen fortsatt skev. Som exempel kan nämnas toppkommunen Ljusnarsberg med 129,2 anvisningar per 1 000 invånare och bottenkommunen Staffanstorp med 3,6 anvisningar per 1 000 invånare. Dessa kontraster mellan kommuner visar på att det finns massor att göra vad gäller anvisningar och flyktingmottagandet.

För att kunna ge Sverige förutsättningar att hantera integrationen av nyanlända krävs att fördelningen på anvisningar skärps upp, och troligtvis behöver bosättningslagen ses över ytterligare. Det finns plats, det finns resurser. Det finns ett 40-tal kommuner som är överbelastade, men om andra kommuner tar sitt ansvar och avlastar de kommuner som har det tufft, så finns alla möjligheter för att Sverige skulle kunna ta emot fler flyktingar.

Ännu ett argument för att bemöta myten om att Sverige skulle vara fullt är att kika på hur många nätannonser om bostäder som finns ute till försäljning och uthyrning. Det finns ett icke försumbart antal kommuner där bostadsbristen är överhängande, men det finns också kommuner där motsatsen råder. Även i kommuner där trycket på bostadsmarknaden är stort finns det möjligheter att finna någonstans att bo, oavsett ursprung. Regeringen genomför en kraftfull satsning på nybyggnad av bostäder i Sverige. Mer om detta går att läsa om här. Argumentet att flyktingarna tar våra bostäder håller inte.

Debattera gärna, men jag ber er som deltar att göra det sakligt och utan att sprida lögner och myter.

Så, nej, vi har inte fullt, och vi kan ta emot fler. Sverige behöver invandring, eftersom befolkningstillväxten bland infödda är negativ. Den ökande andelen pensionärer kräver också en större mängd människor i arbetsför ålder. Där är invandringen en viktig faktor.

P.S. Jag vill påminna om att Sverige har ratificerat Flyktingkonventionen, vilket innebär att vi har internationella förpliktelser vad gäller flyktingar, non-refoulement och vilka som inte innehar flyktingstatus. Mot bakgrund av detta kan argumentet ”vi har fullt” inte bedömas vara relevant.

Källor:

Migrationsinfo: Invandring och en åldrande befolkning

SR: ”Sverige kan ta emot fler flyktingar”

Sveriges Riksdag: Lag (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning

Sveriges Riksdag: Förordning (2016:40) om fördelning av anvisningar till kommuner

Migrationsverket: Bosättningslagen

Nyanlända i din kommun 2018

Enorma skillnader i flyktingmottagandet

Korta motargument

Strukturell rasism i Sverige

1 kommentar

Den 17:e januari 2018 uppmärksammar SVT Nyheter oss om hur den strukturella rasismen kan slå mot minoritetsgrupper och migranter i Sverige. Här berättar man om en kvinna vid namn Samira som nekats att skaffa internetbank hos Swedbank i dels Tranås och dels Mjölby efter att de ”över disk” bedömt att hennes språkkunskaper inte var tillräckliga. SVT rapporterar att samma sak hände en man på Swedbanks kontor i Gävle. Mannen önskar dock att inte medverka i artikeln. På frågan om Swedbanks personals behörighet att avgöra en persons språkkunskaper svarar man att det åligger handläggarens uppgifter att göra dessa bedömningar för kundens säkerhet.

Den strukturella rasismen är oftast osynlig för de av oss som den inte berör vilket medför att en del av oss är omedvetna om hur diskrimineringen slår mot olika folkgrupper. Det gör det svårt att identifiera problematiken och att sätta fingret på konkreta exempel. Det är först när solklara exempel dyker upp som den strukturella rasismen påvisas i samhället, ofta dock med bemötandet att det görs en höna av en fjäder. Frågan vi bör ställa oss är dock, vem ska äga frågan? Är det den som utsätts för diskrimineringen eller gärningsmannen?

Definitionen av strukturell rasism är att det ska finnas samhälleliga strukturer som nedvärderar och/eller diskriminerar en folkgrupp i samhället. Med folkgrupp avses etnicitet, sexualitet och även religiös tillhörighet enligt åklagarmyndigheten.

Källor

SVT Nyheter

Åklagarmyndigheten

Artiklar

Ny tillgänglighetslag revolutionerande för funktionsvarierade

Är det ett modernt, jämställt och demokratiskt samhälles skyldighet att vara inkluderande? Det anser våra beslutsfattare och därför har gamla lagstiftningar kring tillgänglighet med åren försvunnit och nya har tillkommit. De nya lagstiftningarna syftar till att samhället ska bli tillgängligt för alla.

Fram till 1 juli 2018 omfattas inte företag med färre än tio anställda av kravet på tillgänglighet. Många aktörer kan alltså, lagligt, fram tills dess stänga ute vissa människor från sina etablissemang. Inom ett halvår kommer alltså den nya tillgänglighetslagen, som berör 65 000 företag, att träda i kraft.

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 12 c § diskrimineringslagen

(2008:567) ska ha följande lydelse.

Förbudet mot diskriminering i form av bristande till gänglighet i 12 § första stycket 1 gäller inte

1. i fråga om bostäder,
2. för privatpersoner,
och
3. om det i fråga om tillhandahållande av varor och tjänster krävs åtgärder i fråga om fastigheter och byggnadsverk som går utöver de krav på tillgänglighet och användbarhet som har ställts i bygglov eller startbesked för den aktuella fastigheten eller byggnadsverket enligt plan- och bygglagen (2010:900) eller äldre motsvarande bestämmelser och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser.

Den punkt som i den nya lagen är bortplockad är följande:

3. för företag som vid det senaste kalenderårsskiftet sysselsatte färre än tio arbetstagare

Enligt SCB:s statistik för 2013 (prop. 2013/14:198) har 92 procent av företagen inom handel, 89 procent inom hotell och restaurang, 99 procent inom kulturen och 90 procent inom transport färre än tio anställda.

Den nya tillgänglighetslagen kommer att träda i kraft 1 juli 2018. Förändringen i lagstiftningen är efterlängtad och välkommen, och den lär få stor betydelse.

Mot bakgrund av att så många etablissemang hittills har kunnat stänga ute en stor grupp människor är förändringen närmast revolutionerande. Först nu kan vi börja tala om anpassning för funktionsvarierade utöver myndigheter och storföretag.

En annan bra sak som propositionen till lagförslaget tar upp, är att den beräknar att både funktionsvarierade och företagen gör ekonomiska vinster på förändringarna, då lagändringen beräknas öka konsumtionen av varor och tjänster genom att funktionsvarierade nu lättare kan ta del av dem.

Vi talar gärna och ofta om diskriminering av alla möjliga grupper, men den här stora gruppen av beräknat hundratusentals personer är oftast osynlig. Nu är tiden för upprättelse.

Den nya tillgänglighetslagen innefattar som synes inte bostäder och privatpersoner. Nästa steg torde vara att inkludera även bostäder i lagstiftningen om tillgänglighet. Hur länge ska vi behöva vänta på att kampen mot diskriminering av funktionsvarierade tar nästa steg?
I fokus

Brottslighet och invandring – omtalad ny studie

Brottslighet och invandring är två ämnen som ofta kopplas samman, på olika sätt och av olika anledningar. Aktörer med varierade grader av rasistiska åsikter har en tendens att tolka den här typen av nyheter så simpelt och illasinnat det bara går, men verkligheten visar sig alltid vara mer komplicerad. 

En nyligen publicerad studie rörande brottslighet och asylsökande i den tyska delstaten Niedersachsen har (inte helt oväntat) rönt en del uppmärksamhet.

Vad är då rapportens huvudsakliga fynd? I delstaten Niedersachsen ökade andelen anmälda våldsbrott med 10.4% under 2015 och 2016. Författarna uppskattar vidare att upp till 92.1% av denna ökning går att tillskriva människor som invandrat och sökt asyl.

Analyser från webbtidningarna Vaken.se och Samhällsnytt (Avpixlat) och slutsatser som sprids av många individer i sociala medier nöjer sig ofta med att ta den presenterade statistiken som en enkel sanning utan nyanser.

För de som har både intresset och förmågan att tänka vidare finns dock här ett bra exempel på att verkligheten ofta är mer komplicerad än man tror.

Att det finns en viss överrepresentation bland utlandsfödda i brottsstatistiken är inte superkontroversiellt. Det är dock ett väldigt stort steg att utifrån detta formulera politiska idéer som klassificerar vissa grupper som våldsbenägna främlingar.

Flera faktorer bakom siffrorna

Som exempel kan nämnas att studien fann att anmälningsbenägenheten var dubbelt så stor när ett våldsbrott begicks av en person som uppfattades som utländsk. Det bör redan här betonas att personer som ”uppfattas” som utländska av brottsoffret, inte nödvändigtvis är det. Ytterligare en faktor som presenteras som en förklaring till de uppseendeväckande siffrorna är de invandrades ålder.

Män i ålderskategorin 14-30 är den grupp, oavsett nationalitet, som är mest benägna att begå våldsbrott. Denna grupp var även överrepresenterad bland de som sökte sig till Niedersachsen under de år som undersökts, något som forskarna lyfter fram som en förklaring till ökningen av anmälda våldsbrott.

Resultaten visar även på att det finns stora skillnader mellan olika grupper av invandrare och flyktingar. Asylsökande från länder som Syrien och Afghanistan (med goda chanser att få stanna i landet) var mindre sannolika att begå våldsbrott än personer från Nordafrika (som har väldigt små chanser att få stanna lagligt). Författarna till studien har förklarat att;

”Anyone who as a war refugee regards their chances of staying in Germany as good, will endeavour not to jeopardise those prospects by criminal offences”

Men samma dynamik fungerar även åt andra hållet;

”The situation is completely different for those who find out as soon as they arrive that they are totally undesirable here. No chance of working, of staying here”

Forskarna påpekar även att boendesituationen för asylsökande är en faktor bakom siffrorna. Trångboddhet och frånvaron av övriga familjemedlemmar ökar risken för frustration och ilska, som exempel kan nämnas att i över 90% av de mordfall där en asylsökande var misstänkt var även offret asylsökande eller invandrare.

Detta leder en av författarna till slutsatsen att en ökad möjlighet till familjeåterförening antagligen är en god idé.  En annan möjlig åtgärd som förs fram är lagar som på ett tydligt sätt slår fast kriterier för medborgarskap då detta enligt personerna bakom rapporten skapar incitament och hopp om en hållbar framtid.

Avslutningsvis kan det vara viktigt att påpeka att det alltid är vanskligt att dra allt för långdragna slutsatser baserat på en enda undersökning. Det tåls även att påpekas att det finns studier som inte finner samma samband mellan invandring och brottslighet.