Det ljugs mycket om flyktinginvandringen. Som att hundratusentals människor kommer till Sverige varje år. Att det fortsätter komma fler och fler och att de tar med sig massor av anhöriga. I det här inlägget ska jag med hjälp av Sveriges officiella siffror avslöja dessa lögner.
1. Flyktinginvandringen har minskat dramatiskt
Påståendet att det fortsätter komma hundratusentals flyktingar är en myt som har eget liv. Om vi räknar flyktingar OCH deras anhöriga så har de tillsammans aldrig varit fler än 87 000. De människor som fick uppehållstillstånd efter den dramatiska hösten 2015 nådde en topp år 2016. Då fick drygt 86 000 människor tillstånd att bo i Sverige.
Redan året därpå – 2017 – sjönk siffran till 55 000 – en minskning med 36 %. Den som nu påstår att det bara blir fler och fler som kommer och att det handlar om hundratusentals bör nog kolla sina siffror. Och sluta sprida osanningar.
2. De flesta anhöriginvandrare är INTE anhöriga till flyktingar
ANHÖRIGINVANDRING. Det har blivit ett sånt där ord som illvilligt används för att skrämmas. Det talas om ”en massinvasion av flyktingarnas anhöriga”. Detta är en ren myt. De flesta som kommer till Sverige som anhöriga är alltså INTE anhöriga till flyktingar.
De som fått uppehållstillstånd som anhöriga till flyktingar har aldrig varit fler än 20 000. I genomsnitt under dessa år handlar det om knappt åttatusen människor.
Vi skulle kunna räkna ALLA som har kommit till Sverige som anhöriga – fruar från Thailand, likväl som barn till forskare från Kanada eller barn till flyktingar från Syrien. Men inte ens då har de varit fler än 50 000 per år. Och de allra flesta som invandrar som anhöriga är alltså INTE anhöriga till flyktingar.
I genomsnitt under dessa år har andelen anhöriga till flyktingar varit en fjärdedel (24 %) av alla anhöriginvandrare. De senaste fyra åren har den siffran legat på omkring 40 %. Massinvasion av hundratusentals anhöriga? Knappast. Detta handlar om försåtlig propaganda.
3. Flyktingarna tar INTE med sig hela släkten
Av alla vedervärdiga lögner om flyktingar är myten om att de tar hit en massa anhöriga den allra värsta. Enligt denna lögn finns en sorts dold invasion i spåren av flyktinginvandringen. Flyktingen får uppehållstillstånd och tar sen hit mängder av anhöriga.
Men här talar siffrorna sitt tydliga språk. I genomsnitt 2000 – 2017 handlar det om att två flyktingar tar med sig en anhörig. Som ett föräldrapar som tar med sig ett barn.
Och sedan 2010 har det handlat om ännu färre. Tre flyktingar tar tillsammans med sig en anhörig.
Lögnen om massinvasionen av flyktingarnas anhöriga har förändrat den svenska politiken och skapat stort lidande. Familjer splittras på ett omänskligt sätt. Vi måste avvisa denna lögn. Vi måste krossa myten. Familjerna måste få återförenas.
Källor ochframställning:
Här följer en översikt över hur jag har utgått från Migrationsverkets tabeller. Värt att särskilt notera är den gröna kolumnen längst till höger – inget år har de flyktinganhöriga varit fler än flyktingarna. Som synes har antalet anhöriga per 100 flyktingar pendlat mellan 15 (år 2006) och 95 (år 2008).
Detta innebär att frågan om hur många anhöriga varje flykting tar med sig kan besvaras med ”färre än en”. Toppnoteringen 95 från år 2008 innebär i klartext att varje flykting det året tog med sig en anhörig – en fru eller make eller ett barn. I kolumnen näst längst till höger kan vi se att år 2006 med 15 anhöriga per 100 flyktingar motsvarar sju flyktingar på en anhörig.
Den som vill påstå att detta är en massinvasion av anhöriga bör nog först leva sig in i situationen att inte ens få ta med sig en enda närstående människa när man flyr för sitt liv. Inte din fru, inte din man och inget av dina barn.
Jag skriver det här på Facebook för att du mår så dåligt att du inte orkar svara på mobilen. Du är ung och har flytt till Sverige utan föräldrar. Det är så svårt att jag inte ens kan förstå hur du klarar av det. Jag är mycket imponerad och ser dig som en hjälte!
Man måste vara modig, smart och stark för att klara av att leva såhär i ett främmande land. Alla kan få depression, ångest och självmordstankar – även i ett rikt land som Sverige – där det inte har varit krig på ca 200 år. Så du är inte konstig på något sätt.
Tänk inte att du alltid kommer att ha ett svårt liv och att det bästa är att dö redan nu. Jag förstår att du vill slippa all ensamhet, all fattigdom, all oro inför framtiden, alla förnedrande åldersbedömningar, alla avslag, all hunger, all rasism, all kyla, allt lidande.
Men alla människor kommer att dö. Varför har du så bråttom? Många asylsökande har fått flera avslag eller utvisningsbeslut innan de beviljats permanent uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap. En del av dessa personer jobbar idag som handläggare på Migrationsverket och vill stödja unga människor i din situation.
Vem vet? Du kanske uppnår dina drömmar om bara några år. Lagar förändras hela tiden, samhället förändras hela tiden, människor förändras hela tiden. Fortsätt att kämpa med de möjligheter du har, även om de är små just nu!
Du ska inte skämmas för att be om hjälp, jag hjälper gärna till om jag kan. En vacker dag kan det vara jag som behöver ringa och be om din hjälp. Om du inte orkar kämpa för dig själv, så kämpa åtminstone för mig. Jag behöver dig, både idag och i framtiden.
Ta hand om dig! Du är värd det allra bästa här i livet. Och jag ser dig växa som person för varje dag som går. Du pratar till exempel jättebra svenska nu, fast du bara kunde säga några meningar förra året! Våga leva vidare – en timme i taget! Du kommer som sagt att dö ändå, precis som alla andra människor.
Kommer du ihåg första natten som vi sittstrejkade och tittade på ”Game of Thrones” för att hålla oss vakna på Medborgarplatsen (fotot på mig är från den natten)? Skulle du stänga av Tv-serien redan i början på avsnittet? Det är ju i slutet som vi brukar bli överraskade!
Och det är därför vi är beredda att vänta i två år på att få se den sista säsongen: Vi är nyfikna och vill veta vad som händer i karaktärernas liv. Glöm inte bort att vara nyfiken på din egen livshistoria också!
Om du trycker på ”stopp-knappen” redan nu i början av filmen om ditt liv, får vi aldrig veta hur du kommer att utvecklas under din resa och hur ditt liv kommer att sluta när du blir gammal.
Puss & kram
För alltid din jobbiga storasyster
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Det är känt sedan tidigare att den moderna rasismen främst baseras på innehåll med föreställningar om kultur än om ras i biologisk mening. Därför uppstår också två situationer för en anti-rasist att förhålla sig till.
Vi måste tänka på att begreppet kultur omfattar allt mänskligt handlande oavsett bakomliggande idéer och beteenden. Vi behöver också ta i beaktning att diskussioner om mänskliga, sociala och kulturella skillnader kan ses som både positiva och negativa beroende på avsikten.
Därför finns det invändningar till begreppet kulturrasism (eller kulturell rasism) utifrån argumentet att kultur (social handling) och ras (biologiska föreställningar) är olika saker. Dessutom är fallet att det ofta uppstår svårigheter med att bedöma när och hur ett budskap om kultur handlar om rasism, nedvärdering eller kollektiv skuldbeläggning. För att förstå en sådan problematik behöver man förstå det moderna begreppet ”kulturism”.
Redan under 1930-talet när nazisterna hade makten i Tyskland och rasbiologin tillämpades i delar av Europa och i USA fanns det kritiska röster som argumenterade både emot den rasbiologiska forskningen och den politiska tillämpningen som i samband med ”raslagarna” och segregationen. Ett av argumenten var att rasbiologin bara producerade massa onödig statistisk som inte gav någon praktisk nytta. Spelade det verkligen någon roll för samhällslivet och vardagliga mellanmänskliga relationer hur lång en same eller en jude var eller hur ens näsa såg ut? Faktumet var att vetenskapliga argument emot rasbiologin och rasismen i sig var etablerade under sin samtid. Att rasbiologin kunde fortsätta bedrivas berodde mer på starka politiska intressen att behålla den.
Efter andra världskriget och med tanke på Förintelsen kom rasbiologin att bli allt mer diskrediterad som en vetenskaplig disciplin. Rasbiologin kom att ses som moraliskt förfallet, rentav som omänskligt med tanke på dess påföljder. Vetenskapen kunde med allt mer övertygande argument visa att det som ansågs vara biologiska skillnader mellan människor i Europa, Afrika eller Asien var något som var mycket obetydligt och obefintligt. På det sättet slog vetenskapen hål på rasbiologiska myter. Samtidigt, som fallet är idag, kunde vetenskapen bland annat genom sociologi, antropologi och historia på objektivt sätt presentera att det finns kulturella likheter och olikheter mellan människors handlande både inom och mellan olika kategorier som politiska aktörer, sociala gemenskap eller geografiska regioner.
Harari: Hierarkisera inte kulturer
Som historikern Yuval Noah Harari menar i sin nyutgivna bok ”21 Lessons for 21st Century” så handlar inte kulturfrågan om det ska finnas skillnader mellan människor eller inte. Kulturfrågan handlar om hur vi ska förhålla oss till våra skillnader. Till exempel är den kulturrelativistiska synen att alla kulturer i grunden är lika mycket värda. Därför ska det inte formas några hierarkier mellan kulturerna medan den kulturella mångfalden ska bejakas så långt som det går. Men kulturrelativismen ses ofta som något negativt, inte minst i diskussioner om heder och brottslighet. De flesta kan acceptera mångfald, pluralism och olikheter när det kommer till mat och poesi men långt färre skulle acceptera häxbränningar och slaveri som också anses vara kultur genom idéer och beteenden. Som Harari menar så kommer det alltid att finnas skillnader och därför blir frågan vilka skillnader som ska få finnas i ett samhälle.
Vidare menar Harari att mycket av dagens anti-rasistiska kamp är kvar i gamla konflikter och föreställningar. Dels på grund av att den traditionella, biologiskt baserade rasismen är mycket mindre idag än för 30-40 år sedan och dels eftersom dagens diskussioner om rasism oftare handlar om kulturism. Det är sant att hudfärg och synen på kroppsformen fortfarande har betydelse i debatten men kulturismen förklarar även varför vissa av dagens politiska aktörer i Europa och USA, samt på andra håll i världen som i Sydafrika och Indien, stödjer diskriminerade och exkluderande åtgärder utifrån argumentet om kultur. Dessutom, som Harari menar, är dagens kommunikation om kultur också paradoxal. Bland annat eftersom kulturistiska aktörer kan presentera sig som mer toleranta än rasistiska aktörer som baserar sin kommunikation på den äldre biologiskt baserade rasismen.
Fallet är också enligt Harari att diskussioner om kulturella skillnader även har sidor som kan anses som goda och positiva. Något som till exempel visar sig i diskussioner kring migration. Mer objektivt sett, som rörande policy- utformning och attityder i samhället, är Tyskland ett samhälle med högre grad av acceptens och öppenhet för invandring än exempelvis Saudiarabien. Sedan är också fallet att delar av Tyskland som den gamla Östtyska delen anses vara mindre öppna och accepterande gentemot migrerande individer på grund av annorlunda historiska erfarenheter jämfört med det gamla Västtyskland. I Tysklands fall är det lättare för en muslim oavsett födelseort att flytta till Tyskland än för en kristen, men även för en muslim, att flytta till Saudiarabien. På det sättet kan man fråga sig om det verkligen vore moraliskt fel eller rasistiskt att anse att Tysklands kultur är bättre och mer överlägsen än Saudiarabiens när det kommer till migration?
Krav på assimilering
Å andra sidan innebär kulturismen ofta krav på assimilering enligt vad kulturister anser är den sanna kollektiva identiteten. Sådana krav på assimilering riktas idag i EU ofta gentemot muslimer från Mellanöstern och Nordafrika. Och som Harari menar är kraven på att till exempel afrikaner och muslimer ska anpassa sig efter ”västerländska normer” inte alltid något positivt eller rättfärdigat i sig. Tvärtom, det kan handla om krav som att man ska fira påsk eller jul trots att det råder religionsfrihet i samhället och där många samhällsmedlemmar inte firar religiösa högtider. Dessutom, kulturistiska krav gör skada i samband med att det finns problem med institutionell diskriminering. När människor försöker anpassa och utveckla sig men misslyckas då man möter olika former av hinder samtidigt som man kollektivt blir anklagad för att inte ha gjort tillräckligt.
Slutsatsen med begreppet kulturism är följande; å ena sidan innebär påståenden om kultur ofta åsikter som angränsar rasism eller är direkt rasistiska i sig. Å andra sidan kan kulturistiska påståenden vara vetenskapligt underbyggda och stödda. En historiker eller antropolog skulle misslyckas med sitt jobb om man hävdade att det inte fanns några kulturella skillnader mellan människor på basis av idéer, språk och mentaliteter. Jag som författare av denna artikel skulle ljuga för mig själv om jag hävdade att det inte finns skillnader mellan Sverige och Bosnien när det exempelvis kommer till människors syn på individen och familjen. Däremot finns det enligt Harari tre faktorer som är viktiga att förstå varför kulturistiska påståenden ofta är svaga eller osanna:
Kulturister blandar ihop lokal överlägenhet med objektiv överlägsenhet. Det som fungerar bra i en viss kontext fungerar sämre i en annan. Exempelvis är den amerikanska kedjan Pizza Hut mer dominerande globalt än sina indiska motsvarigheter. Men för att lyckas i Indien var Pizza Hut tvungen att vara”glokal” genom att deras pizzarestauranger måste ha två kök, både för vegetariskt och icke-vegetariskt matlagning, för att vara framgångsrika på marknaden.
Generaliserande påståenden om kultur är problematiska. Ta till exempel påståendet att ”muslimsk kultur är intolerant”. Vilken muslimsk kultur? Den i Indonesien eller i Goa. Eller den i Syrien eller i Paris? Kulturen gentemot barn och äldre eller gentemot politiska och religiösa aktörer? Sådana påståenden betyder lite om den sociala kontexten inte presenteras.
Fördomar gentemot individer. World Value Survey menar att trots mer generella skillnader mellan länder och regioner är värderingar idag mer globaliserade och delas av fler människor världen runt. Vi som människor präglas av en viss eller flera kollektiva kulturer men vi har också unik genetik och personliga historier som individer. Därför finns det individer i Afghanistan och Irak som kan vara lika individualistiska och acceptera jämställdhet mellan könen som merparten av människor gör i Sverige.
Alltså, det som kan beskrivas som en paradox med kulturismen är att kulturistiska påståenden inte per automatik behöver vara negativa, rasistiska eller exkluderande. Tvärtom kan sådana påståenden även vid generalisering grunda sig på en avsikt att kommunicera om det som anses vara positivt, som att ett visst samhälle är öppen för förändringar, nya människor och olikheter. Å andra sidan är kulturistiska påståenden ofta baserade på rasistiska föreställningar om kultur och kollektiv identifikation.
För framtidens anti-rasistiska kamp gäller det därför att gå emot rasistisk kulturism genom att ifrågasätta kollektivistiska generaliseringar av individen och genom att kommunicera positivt om gemensamma institutioner som demokrati, civilitet och konstitutionalism som behövs för att fler ska känna sig inkluderade och accepterade i samhällslivet.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
I min tidigare artikel ”Ras” – att synliggöra ett normsystem riktade jag strålkastarna mot normens vitöga och vilka förtjänster det innebar att uppmärksamma just begreppet ”ras”. I artikeln förklarades det även att det finns olika former av ”vithet”, där den hegemoniska vitheten hamnar högst upp i hierarkin. Syftet med denna artikel är att synliggöra hur ”ras” skapas och återskapas i olika former av kommunikation, med fokus på kommunikation via språk och ord.
Ras är inte bara en historiskt skapad kategori och föreställning. Ras upprätthålls också utifrån en social och kulturell nivå, och den upprätthålls även utifrån vad man kallar en performativ handling. Med detta menas att ras ”görs” och pågår i olika former av kommunikation, detta oavsett om det gäller bild eller ord, eller för den delen kroppsliga framträdanden.
Vem anses vara svensk medborgare, bl*tte eller n*ger?
Även ord som ”invandrare” har alltmer att kommit att bli synonymt med en icke-vit person. Detta gäller oavsett om personen i fråga har invandrat till, eller är född och uppvuxen i Sverige.
Att uttrycka nedsättande ord som exempelvis ”bl*tte” och ”n*ger” skapar och återskapar också ras. Personen som är icke- vit blir i detta ögonblick rasifierad, vilket leder till att den vita personen får en överordnad position. Här är det dock inte kroppen i sig som är underordnad. Det är alltså språket som skapar underordningen i situationen, vilket uppmärksammas i ”Om ras och vithet i det samtida Sverige”.
Bruten svenska och ”orten” = icke-vit och icke-svensk
Det finns en ytterligare rasifierad dimension som är värd att nämnas i detta sammanhang – de som förväntas eller ej, tala flytande och korrekt svenska. Att ha överseende med någon som har vad man refererar till ”bruten svenska” är svårt, det är låg tolerans för det. Därför är det kanske inte helt oväntat att en vit kropp går hand i hand med att tala ”ren” svenska, det vill säga, utan brytning.
”Förorten” fungerar som ett lysande exempel på hur ras också görs. Förorten, det vill säga de områden som numera kommit att innefatta de stadsdelar som domineras av icke-vita personer. Dessa skiljer sig från förorter som domineras av vita, som inte längre anses vara förorter. Förorten, eller ”Orten”, har alltså kommit att uppfattas som en plats som dels en icke-svensk plats, dels där det bor icke-svenskar – ännu en indikation på att icke-vita människor inte anses vara svenskar till fullo.
Sammanfattningsvis kan vi utifrån denna artikel läsa oss till, att beroende på hur vi använder språket är det således aldrig neutralt, inte heller hur vi uttalar orden. Det görs alltså antaganden, fördomsfulla kopplingar och kategoriseringar, människor blir rasifierade. Det blir också ganska tydligt att om en ska accepteras som svensk utan att bli ifrågasatt behöver du prata på ett visst sätt (utan brytning), se ut på ett visst sätt (hudfärg), kopplingen mellan ”vithet” och svensk är svårt att förneka. Det här är ett ytterligare sätt som ”ras” skapas och reproduceras på som också behöver uppmärksammas.
Vi behöver således bli mer medvetna om vilken inverkan språket faktiskt har, hur det får oss att kategorisera, diskriminera och rasifiera ”dom andra”. Att reproducera ord vars syfte är att särskilja ”oss” från ”dom”, skapar en verklighet som kan innebära negativa konsekvenser för ”dom andra” – de fråntas rätten att få leva på lika villkor som ”oss”.
När du å ena sidan möter Sverigedemokrater som verkar snälla och å andra sidan hört en massa om att SD skulle vara farligt så kan det lätt kännas som att dessa båda bilder inte riktigt passar ihop.
Inför valet tittade jag förbi några av SD:s valstugor och pratade med några av deras valarbetare. Det intryck jag fick av dem var att de var trevliga och välmenande unga män som absolut inte tror på att varje ras/folkgrupp har en särskild ”nedärvd essens” eller på att varje svensk som ”inte är lojal” ska sluta räknas som svensk. Här tror jag absolut att de flesta av dem är ärliga: De är där för att de tror att de ska rädda Sverige, och i det projektet ingår inte att nörda ner sig i vad partiets principprogram egentligen innebär i praktiken.
Eftersom jag har läst det finstilta i SD:s principprogram och är en smula insatt i hur partiets toppolitiker har agerat både i riksdagen och i andra sammanhang så påverkade valstugornas glada volontärer inte min syn på själva partiet. Men jag har full förståelse för om du som läser detta har fått för dig att SD skulle vara ofarligt.
SD:s anhängare på sociala medier och volontärer i valstugorna har i de flesta fall inte någon önskan att underminera HBTQ-personers mänskliga rättigheter, att beskära kvinnors reproduktiva rättigheter eller att driva en ekonomisk politik som gynnar de rikaste på vanliga svenskars bekostnad. Ändå är det denna politik som partiet systematiskt har drivit under sina åtta år i riksdagen, och som de kommer att fortsätta driva under de kommande fyra åren också. Och ju mer själva SD får vind i seglen, desto mer vädrar också renodlat nazistiska grupper morgonluft. Grupper vars anhängare inte bara vill få stopp på Pridefestivalerna, utan även är beredda att misshandla eller mörda vem som helst som i deras ögon framstår som alltför bögig eller som inte tillräckligt vit.
Bilder av den yttersta ondskan
Visst. Jag förstår om du är trött på allt tjat om nazister. Vi som är uppväxta i åttiotalets Sverige med omnejd har växt upp i ett samhälle med två visioner om det yttersta onda, två avgrundskategorier för oss alla att definiera oss mot: Å ena sidan Nazisten, och å andra sidan Pedofilen. Naturligtvis fanns det alltid olika idéer om det yttersta onda, men de flesta var ändå överens om att sätta just idén om nazisten och idén om pedofilen som två av sina främsta idéer om vad ondska är för något. Men andra världskriget var för länge sedan, medan elfte september var mer nyligen. Allt fler började se islamistiska terrorister som ett större hot än nazistiska terrorister, och plötsligt fanns det utrymme för att börja normalisera nazism och att misstänkliggöra inte bara totalitära islamister utan även alla världens muslimer.
En enskild fanatiker kan skada många medmänniskor, och en enskild terrorist kan döda många medmänniskor. Detta oavsett om fanatikern eller terroristen är en islamist som kallar sin islamism för att vara ”äkta muslim” eller en nazist som kallar sin nazism för att vara ”äkta svensk”. Men politiskt är det de självutnämnda ”äkta svenskarna” som har makt makt nog att utgöra ett hot mot demokratin här i Sverige. En röst på SD skyddar inte mot någon muslimsk världskonspiration: Någon sådan konspiration finns inte, hur mycket islamisterna själva än önskar att de hade sådan makt. Inte heller utgör SD något skydd mot de samhällsproblem som finns på riktigt. Deras politik bygger på att utse syndabockar, inte på att faktiskt lösa de verkliga problemen.
Välvilja och sekterism
När jag möter anhängare av SD eller av än mer högerextrema grupper så är de nästan alltid artiga och trevliga. Men deras sätt att bemöta mig hänger ihop med att jag är vit, hänger ihop med att det inte syns på mig att jag är HBTQ-person, hänger ihop med att jag är socialt kodad som man, och hänger ihop med att jag oftast inte är konfrontativ med att jag inte delar SD:s värderingar. Du som också blir väl bemött av SD har förmodligen också dessa egenskaper. Mörkhyade personer och uppenbara HBTQ-personer riskerar att helt oprovcerat få helt annan typ av bemötande från SD-volontärer.
Det fina bemötande som jag fått från SD har jag för övrigt även fått från Jehovas Vittnen (vars volontärer helt ärligt ville ge mig en gemenskap och frälsa min själ), från Nordiska MotståndsRörelsen (vars volontärer helt ärligt ville ge mig en gemenskap och tyckte genuint synd om mig för att jag inte insett att de organisationer som jag är aktiv inom i själva verket styrs av judarna), från islamister (vars volontärer helt ärligt ville ge mig en gemenskap med manlig överhöghet och i det ena fallet tyckte genuint synd om mig för att jag hade en kvinnlig chef – han vägrade tro på att en man kan ha en kvinnlig chef utan att egentligen känna sig djupt förnedrad över detta brott mot den gudomliga världsordningen) och Scientologerna (vars volontärer helt ärligt ville ge mig en gemenskap och ge mig superkrafter).
Att alla dessa människor vill väl och försöker göra världen bättre utirån vad de tror är sant ändrar inte det faktum att deras trosföreställningar är felaktiga och destruktiva. Den gemenskap som de erbjuder är en illusion: Visserligen är de ärligt välkomnande just nu, men i gengäld så kommer de lika ärligt att börja hata dig när du vägrar underkasta dig deras klaustrofobiska världsbild, deras verklighetsfrånvända alternativa fakta och deras underförstådda sociala normer.
Nu kanske du invänder att sekterism existerar även inom vänstern, och att sekterismen inom SD inte alls är lika illa som den var förr. Den första biten stämmer, så klart. Det hatiska svartvita tänkandet lever även i dessa kretsar vidare på sina håll, numera oftare baserat sig på kön och hudfärg snarare än på samhällsklass. Om du vid flera tillfällen har mött människor som i föraktfullt tonläge har fräst åt dig att du ”är en vit cisman” så är du så klart väldigt trött på detta, precis som folk i tidigare generationer lätt kunde tröttna på att bli anklagade för att inte vara arbetarklass.
Men att då söka sig till SD-sfären är på lång sikt att ge sig ur askan i elden, även om det för stunden kan kännas skönt att vara i en grupp där det är övertydligt att din egen hudfärg och könstillhörighet är de som har högst status. Även om det kanske inte känns så för den som själv inte är utsatt så lever vi i ett samhälle som har utbredda problem med fördomar, bigotteri och diskriminering mot mörkhyade, mot HBTQ-personer och mot kvinnor. Det är hemskt att många far illa av detta.
Givetvis är det inte okej att vissa flippar över och börjar förakta ”vita män” istället, men lösningen på det problemet är att stå upp för alla människors lika värde – inte att söka sig till de krafter som försöker upprätthålla och förstärka det ursprungliga problemet. Och även om vi inte längre har ett klassamhälle som förr så finns det fortfarande stora problem med socioekonomisk utsatthet. För att lösa desa problem krävs sociala insatser och en juste ekonomisk politik, inte att som i SD:s retorik skapa syndabockar att vända folks vrede mot.
En illusion av trygghet
Visst är det sant att SD numera har väljare och volontärer som inte hyser den nynazistiska sekterism som förr i tiden brukade prägla partiet. Men partiledningen är fortfarande från den gamla tiden, samtidigt som SD är det mest toppstyrda av vårt lands riksdagspartier. För att det ska bli rimligt att se SD som ett okej socialkonservativt parti så behöver det först ske ett generationsskifte i partiets ledning, precis som det för länge sedan skedde inom Vänsterpartiet.
Tvärtom skapar partiet en enorm otrygghet hos många svenska HBTQ-personer, hos många svenskar som inte är vita, och hos många svenskar vars tankar och idéer inte passar in i den ”lojalitet” mot Sverigedemokraternas syn på Svenskhet som enligt partiets principprogram krävs för att ”ingå i nationen”.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
I Sveriges Radios Valpodd 2018, där partiledarna frågats ut inför valet 9 september uttryckte Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson sig på följande sätt: “Om man försöker göra en kvinna till en man, så kommer det förmodligen inte att sluta särskilt väl.”
Vad menar Jimmie Åkesson egentligen med detta uttalande? Han kan mena två saker, antingen att könsbyten alltid är ett misslyckande eller att vi inte kan motarbeta könsnormerna i samhället. Att ett könsbyte faller utanför den konservativa normen och inte välkomnas, eller att kvinnan ska behålla den status och roll hon har i samhället – precis som mannens ska behålla sin.
En man kan inte byta kön till en kvinna, och en kvinna kan inte sitta med i ett bolags ledningsgrupp.
De senaste åren har antalet ansökningar om ändrad könstillhörighet ökat, samtidigt som både svensk och internationell forskning visar att få ångrar sitt könsbyte och att de flesta som får behandling upplever en förbättrad livskvalitet (Källa: Socialstyrelsen). Hur kan man då påstå att det “inte slutar särskilt väl” när vi har så mycket underlag för att ett könsbyte just gör det? Rimligen kan man anta att detta faller utanför Sverigedemokraternas ideal. Allt ska se ut som det alltid har gjort, och gärna som det gjorde förr.
Sverige kan stoltsera med att vara det första landet i världen att tillåta byte av juridiskt kön. Vi har en lag i Sverige som heter Könstillhörighetslagen. Könstillhörighetslagen reglerar under vilka omständigheter man får lov att byta kön, och ger tillstånd för medicinska ingrepp som annars är förbjudna. Kraven för att genomgå denna har varit flitigt debatterad under 2018 med anledning att man inte längre kräver tvångssterilisering i samband med könsbytet.
Frågan bör ställas tillbaka till Jimmie Åkesson. För vem slutar det “inte särskilt väl”? För Jimmie Åkesson och hans partikamrater när de möter en transperson? För att han inte vet om det är en man som har blivit en kvinna eller tvärtom? Frågan är också – hur kan det vara intressant och viktigt att påpeka? Är inte det att verkligen göra en inskränkning i den personliga integriteten?
Det vi vet idag är att öppenheten kring HBTQ har haft en betydande påverkan på samhället och vården, och skapat ett mer inkluderande samhälle. Vi har gett och skapat möjligheter som har gjort människor lyckliga, att få känna sig hela, vara den de är. Att försöka begränsa denna rätt, är att anse att lycka och individuell frihet inte ska vara något för alla.
Det vi också vet idag, är att kvinnor i många fall börjar springa om männen vad gäller utbildning och betyg. Fler kvinnor är på väg uppåt i och in i styrelserna. Lönegapen mellan män och kvinnor minskar (Källa: SCB). #Metoo-rörelsen gjorde även en kraftig markering att kvinnan äger rätten till sin egna kropp. Det är inte längre männen som ensamma står för karriär och ekonomisk trygghet, kvinnorna gör det med. Upprepar man påståendet “Om man försöker göra en kvinna till en man, kan det inte sluta särskilt väl”, så kan man se att för kvinnorna så gör det också just det.
Det slutar faktiskt väl, väldigt väl för väldigt många. Eftersom vi har föräldraförsäkring, barnomsorg, särbeskattning och mycket mer som gör det möjligt för kvinnor att finnas kvar i arbetslivet även efter att hon har fått barn. Kvinnorna kan också välja att arbeta, följa sina drömmar världen runt – precis som männen. Men om man anser att en kvinna som gör anspråk på det som faller inom den manliga normen inte kan “sluta särskilt väl”, då faller vi farligt nära gränsen för att ta bort de rättigheter och möjligheter vi skapat för ett jämlikt och tillåtande samhälle.
Med andra ord, enligt Sverigedemokraternas politik och uttalanden, är din frihet begränsad så länge du inte kan uppfylla ett visst antal kriterier. Så länge du inte är “vit”, född i Sverige och har svenska föräldrar, helst född man och kvar i det manliga könet har du inte samma rättigheter och möjligheter som andra. Denna summering är inga nyheter – asylsökande, HBTQ-personer och feminister gör sig i regel inga besvär med att vare sig kräva eller visa behov för något som inte faller inom nämnda norm.
Att en partiledare som aspirerar på statsministerposten uttalar sig på detta sätt år 2018 är skamligt och osmakligt. Det är obildat. Att värdera personliga egenskaper och begränsa en människas frihet efter äggstockar och testiklar hör inte hemma i detta sekel.
Så här knappt två veckor före valet ser SD nu en möjlighet att förverkliga sin nollvision på invandring. Partiet föreslår nu att helt stoppa mottagandet av kvotflyktingar.
Sverigedemokraterna slår in på en ny linje i migrationspolitiken i slutskedet inför valet. I det valmanifest som ska offentliggöras på onsdag kommer partiet att lansera ytterligare åtstramningar. Enligt Paula Bieler, SD:s migrationspolitiske talesperson anser man att situationen i Sverige nu gör att vi måste stoppa mottagandet av kvotflyktingar via FN.
”Principiellt tycker vi att kvotflyktingsystemet är något bra. Men vi har också varit tydliga med att det här förutsätter att vi har möjlighet att ta emot i Sverige. Det förutsätter att vi har ordning och reda i våra system. Under ett eller ett par års tid framöver ser inte vi att den möjligheten finns.”
”Sverigedemokraterna menar att det är av största vikt att antalet kvotflyktingar baseras på Sveriges möjlighet till ett värdigt mottagande, vilket omöjliggörs med den senaste tidens höga asylnivåer. Beaktas bör vilka förutsättningar som finns för en kvotflykting att komma in i det svenska samhället och anpassa sig. Sverigedemokraterna avsätter därför resurser för ett mottagande av 4 000 kvotflyktingar per år genom FN:s vidarebosättningssystem under förutsättning att Sverigedemokraternas politik på asylområdet blir verklighet.”
Totalstopp på kvotflyktingar slår mot de allra mest utsatta
SD har fram till igår använt kvotflyktingar som ett alibi för att kunna föra en kraftigt åtstramad migrationspolitik. Man har de senaste åren talat om en utökning av antalet kvotflyktingar. SD:s förslag, som offentliggörs med mindre än två veckor före valet, verkar vara en medveten strategi för att visa på att man är det enda riksdagspartiet som verkligen tänker på invandringen. I och med Socialdemokraternas och Moderaternas tuffare hållning i migrationspolitiken ser SD sig tvungna att ytterligare stärka sin invandringskritiska profil.
I samband med den migrationspolitiska uppgörelsen under flyktingkrisen 2015 ökades antalet kvotflyktingar till 5 000 per år. Tidigare har siffran legat på ungefär 1 900 per år. 2017 tog Sverige emot 3 400 kvotflyktingar och i år har antalet nått de 5 000 man beslutade om 2015.
Om man ska se till de opinionsundersökningar som presenterats senaste tiden så kan man se en nedåtgående trend för SD i opinionen. Partiet ser nu att de blir utmanade av såväl S som M, men också av Alternativ för Sverige (AfS), ett än mer högerextremt parti som består av uteslutna och avhoppade f d sverigedemokrater. S och M har tuffat till sig i migrationspolitiken i förhoppning om att vinna tillbaka röster som förlorats till SD, och AfS har genom tuff retorik angående återvandring marknadsfört sig som det enda parti som verkligen värnar den svenska nationen.
Förslaget om totalstopp på mottagande av kvotflyktingar är en markering från SD att de är Sveriges enda ”invandringskritiska” parti.
Det finns gott om kollapsteoretiker på internet. Uppfinningsrikedomen är stor när det gäller att föra fram budskapet att vi står inför en systemkollaps med fallerande välfärd, kriminalitet, fallande tillit till vitala institutioner i samhället och en ekonomi som tar stryk av så kallad massinvandring.
Ett sådant exempel är Erik Wiklunds debattinlägg på sajten Newsvoice.se den 6:e augusti i år. Rubriksättningen avslöjar ambitionerna: ”Fakta som krossar de som romantiserar massinvandringen”. Bortsett från att man i debatter vanligen riktar sig mot att krossa argument och inte personerna bakom argumenten så haltar Wiklunds framställning betänkligt. Tesen att ”Sverige brottas med enorma samhällsproblem på grund av massinvandringen” håller helt enkelt inte för en närmare granskning.
En bärande idé hos Wiklund är att de flesta invandrare som kommit till Sverige sedan år 2000 är ute efter att leva på bidrag. Den viktiga länken i beviskedjan är att ”svensk personal” som arbetar med nyanlända säger att den första frågan invandrarna ställer är ”hur mycket bidrag kommer jag att få?”. Wiklund anger ingen källa. Wiklund talar inte ens om var denna ”svenska personal” arbetar.
Wiklund hävdar också att dessa invandrare inte har flytt krig och elände utan kommer till Europa endast för dessa bidrags skull. Detta resonemang är så absurt att det är svårt att ta på allvar. Tänk på hur hemmakär och hemmavan du sannolikt är själv. Vad skulle krävas för att välja att lämna allt för att resa till andra sidan jorden?
I en debattartikel skriver psykologen och tidigare verksamhetschefen för Kris- och traumacentrum i Stockholm, Luis Ramos Ruggiero, att flyktingar inte flyr till Sverige utan framför allt från helvetet i exempelvis Afghanistan, Syrien eller Irak.
Det är alltså inte hoppet om socialbidrag utan hoppet om att slippa att leva i helvetiska förhållanden som driver flyktingarna att lämna sina hem.
Har Sverige blivit ett ”råare land”?
Wiklund gör en stor poäng av att ”många svenskar upplever helt enkelt att Sverige blivit ett råare land” på grund av alla flyktingar som kommit hit. Återigen finns ingen källa angiven. Återigen är Wiklunds argument så absurda att det är svårt att ta dem på allvar. Vad värre är, det stämmer helt enkelt inte. Mer än 8 av 10 svenskar känner sig bekväma med att ha en invandrare som vän, enligt Special Eurobarometer 469, 2017, sidan 38. Om invånarna ansåg att invandrarna har orsakat ett ”råare land” så verkar det inte rimligt att man skulle vara så positivt inställd till att ha en invandrare som vän.
Och tittar vi på samhällsnivån finner vi fler saker som motsäger Wiklunds tes om ett ”råare land”. Endast sex procent av svenskarna oroar sig för korruption inom politik- och finansvärlden, enligt What Worries the World, Ipsos Public Affairs, juli 2018, sidan 17. Sverige utmärker sig år efter år som ett högtillitsland i vilket medborgarna både litar på sina grannar och på staten. SOM-institutet vid Göteborgs universitet gör regelbundet den här typen av mätningar. Svenskar är också nöjda med demokratin i sina kommuner. Andelen nöjda var 70 procent 2017.
Det finns också skäl att tro att många människor har en alltför dyster bild av Sveriges läge på grund av hur sociala medier fungerar. Social medier tycks underblåsa faktaresistens. Professor Per Ödling lyfter fram det perspektivet i en intervju i Veckans Affärer.
Tillgänglig statistik visar att Sveriges BNP ökar mer än i övriga EU, rapporterar Bloomberg, och har lyfts av invandringen. Visserligen kan man invända att detsamma inte gäller BNP per capita, men den produktivitetsavmattningen kommer å andra sidan efter många år av mycket stark produktivitetsökning i Sverige. Det har med andra ord knappast så mycket med invandringen att göra.
Poängen vi bör minnas är inte att Sverige är ett mönsterland på alla sätt, det vore att likt Pangloss i Voltaires Candide från 1759 utbrista att vi lever i den bästa av världar. Det finns kriminalitet som ökar oroväckande, till exempel gängrelaterade skjutningar, och integrationen av nyanlända kan utan tvekan bli bättre.
Men Sverige är inte på avgrundens rand. Och invandrarna är inte problemet. Konfliktlinjen går mellan oss som är laglydiga – det vill säga de flesta svenskar och invandrare – och de som begår brott. Inte mellan invandrare och infödda svenskar.
För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.
Detta är den åttonde och sista delen av Motarguments artikelserie om SD:s rasism. I de sju föregående delarna har vi systematiskt redovisat argument för att SD är ett rasistiskt parti.
Varför valde vi att göra detta projekt?
Vi på Motargument är en del av den antirasistiska rörelsen och ser det som en del av vårt ideella arbete att bemöta rasism, intolerans och främlingsfientlighet i vårt samhälle med sakliga argument. Vi ser att det finns ett behov av att belysa politiska aktörer som går i polemik med det som vi står för.
I debatten när man tar upp att SD är ett rasistiskt parti så kommer ofta motfrågor som ‘Var i principprogrammet hittar du rasism?’, ‘Var står det att Sverigedemokraterna är mot olika raser?’ och ‘Är islam en ras?’ Givetvis skriver inte SD rakt ut att de är mot olika ‘raser’, och givetvis är principprogrammet skrivet på ett medvetet sätt för att undvika rasismanklagelser. Denna artikelserie är till för att visa upp SD:s rasism på flera olika områden och ge en så komplett bild som möjligt, inte bara i principprogrammet.
Det största hotet mot demokratin i Sverige är inte mer eller mindre högerextrema småpartier som NMR, AfS eller MED. Det största hotet mot demokratin i Sverige är SD. De är ett riksdagsparti med historia, principprogram, företrädare och politik som har rasism och främlingsfientlighet som främsta vapen.
Denna artikelserie har som syfte att på punkt efter punkt förklara varför SD är ett rasistiskt parti. För oss på Motargument är detta nödvändig information att ha med sig då det är dags för oss att lägga vår röst.
Den 9 september är det val.
Mot bakgrund av det parlamentariska läge som med all säkerhet kommer att uppstå är det allas vår skyldighet att noggrant fundera över vilka vi väljer och vad vi får på köpet, förutom våra hjärtefrågor.
Det är ditt val. Du bestämmer vad du vill göra med det.
För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.
I förra delen av artikelserien om SD:s rasism tog vi del av rasistiska uttalanden från några av partiets ledande företrädare, vilka visar på den rasism som genomsyrar deras människosyn och politik. I denna artikel frågar vi oss hur det kommer sig att dessa personer kunnat stanna kvar i SD, trots partiets uttalade nolltolerans mot rasism.
I denna del av artikelserien fokuserar vi på SD:s rasism i debattartiklar, insändare, intervjuer, bloggar, möten och sociala medier.
Vi vill poängtera att det vi presenterar i denna artikel enbart är en liten bråkdel av all den rasism som uttalats av sverigedemokratiska politiker under årens lopp.
Gemensamt för denna sammanställning är att de som citeras är riksdagsledamöter och trots partiets påstådda nolltolerans mot rasism har tillåtits stanna kvar.
Denna sammanställning kommer att göra det smärtsamt tydligt att den ideologiska kärnan i SD är rasism, och att attityderna har inte förändrats. Muslimhatet, som nästintill helt ersatt judehatet, är idag SD:s starkaste bränsle i den populistiska jakten på röster.
Ledare Åkesson, en ulv i fårakläder
Partiledare Jimmie Åkesson kan, vid en första anblick, förefalla diplomatisk och icke-konfrontativ i sin framtoning, men skenet bedrar. Det som genom åren har blivit mest uppmärksammat från herr Åkesson är den notoriska debattartikeln i Aftonbladet från 2009, då han förklarade att muslimer och islam är ”vårt största utländska hot”. Debattartikeln bygger på konspirationsteorier och kan ses som en krigsförklaring mot muslimer.
Förra året kom så Åkessons och Mattias Karlssons omtalade debattartikel i Wall Street Journal. I korta drag appellerar artikeln till president Donald Trumps gamla naziretorik om ”America First”, då herrar Åkesson och Karlsson tydligt markerar att de vill ”sätta svenska medborgares säkerhet och välfärd först” – America First. Den islamofobiska retoriken underblåses med stora åthävor. I debattartikeln får vi lära oss att judar är internflyktingar i deras födelseland. Underförstått är det den muslimska ”massinvandringen” som är orsaken till detta populistiska och alarmistiska påstående.
Vidare hävdar de två SD-topparna att Trumps sverigebild (#lastnightinSweden) inte alls skulle vara överdriven, tvärtom menar de att det snarare var så att Trump underdrev hur det egentligen ser ut: Kvinnor känner sig otrygga i sina egna stadsdelar och sexbrotten har ökat. För att förstärka den blödande rasismen konstaterar de att ”invandrarmän är mer benägna att våldta än svenska män”. Orsakerna till den ”ökande brottsligheten och upploppen” kopplas direkt till migration och flyktingkris. När Richard Jomshof tillfrågas om sina partivänners debattartikel är han till en början en aning försiktig, och medger att Trump kanske uttryckt sig felaktigt. I nästa andetag beskyller ändå Jomshof den s k ”massinvandringen” för maffialiknande uppgörelser, skjutningar, brinnande bilar och gängupprörelser. Utan någon vidare efterforskning maler Åkesson och Karlsson på om ”massinvandringen” i allmänhet, och om muslimer i synnerhet. Taktiken är solklar, och de är väl medvetna om att oroliga, arga och lättpåverkade människor inte bryr sig nämnvärt om det är sanning eller lögn:
”Our nation’s culture hasn’t been spared either. Artists accused of insulting Islam live under death threats. Dance performances and art exhibitions have been called off for fear of angering Islamists. Schools have prohibited the singing of traditional Christian hymns because they don’t want to “insult” non-Christian immigrants. Yet reports made with hidden cameras by journalists from Swedish public media show mosques teaching fundamentalist interpretations of Islam.” (https://www.wsj.com/articles/trump-is-right-swedens-embrace-of-refugees-isnt-working-1487807010)
Låt oss kika på ytterligare några citat signerade partiledare Åkesson. 1997 skrev han ett antal insändare till lokaltidningen Sölvesborgsposten. Innehållet i argumentationen var detsamma då som idag: ”massinvandringen” – ständigt denna ”massinvandring”, antalet spelar mindre roll, för SD är en (1) invandrare en för mycket – avhandlades, flyktingar misstänkliggjordes och främlingar med andra kulturer utmålas som konfliktmakare, rasister och främlingsfientliga.
”Vi är däremot övertygade om att ett kulturellt homogent samhälle har bättre förutsättningar att genomgå en fredlig och demokratisk utveckling än en etnisk heterogen statsbildning. I ett homogent samhälle uppstår inga etniska konflikter, ingen rasism, ingen främlingsfientlighet.” – (insändare Sölvesborgsposten1997)
Som vanligt när det kommer till SD är det egna gissningar och fördomar som blir sanning.
”Men sedan 1984 har en halv miljon etniska främlingar invandrat till vårt land och mellan 1990-1994 var invandringen till Sverige hela 15 gånger större än till Tyskland, per capita. Dessutom har endast en bråkdel av dessa varit flyktingar enligt FN:s konventioner. Det är fråga om massinvandring, hur kan ni påstå något annat?” – (insändare Sölvesborgsposten 1997)
Har Åkesson verkligen kollat upp fakta, så att han tvärsäkert kan fastställa att flyktingarna från gamla Jugoslavien inte var riktiga flyktingar? Eller är det av underordnad betydelse?
”Massinvandringen har omdanat ett etniskt homogent Sverige till ett mångkulturellt, med våld, droger och etniska motsättningar – ett land där framtiden ser allt mörkare ut…” – (insändare Sölvesborgsposten 1997)
Chefsideolog Karlssons ord väger tungt
Vi har redan berört Mattias Karlsson i samband med debattartikeln i Wall Street Journal. Karlsson har en hel del egna uttalanden som med enkelhet kan betraktas som rasistiska. 2007 förklarade Karlsson för oss att Zlatan Ibrahimovic inte är svensk. Henrik Larsson däremot är svensk, utvecklade Karlsson. Karlssons belägg för påståendet var:
”Han har en attityd som på många sätt inte känns svensk, han har ett kroppsspråk och ett språk i allmänhet som inte jag uppfattar som direkt svenskt.”
Vad är egentligen en svensk attityd, ett svenskt kroppsspråk och ett svenskt språk? Det allra mesta talar för att Ibrahimovic är svensk.
När Karlsson, och tidigare nämnde Jomshof, försöker sig på att recensera boken ”Ögonblick i själva verket” har de inga skrupler whatsoever beträffande spridning av främlingsfientliga myter. Efter att ha konstaterat att boken är ”based on a true story” fortsätter de:
”Bland de många roliga episoder som beskrivs kan nämnas: Somaliern som fångar och steker förläggningens halvtama igelkottar och den iranska prinsen som semestrar i Sverige på skattebetalarnas bekostnad, utan någon förhoppning eller önskan om att få stanna och som bjuder på en uppsluppen avskedsfest när han får reda på att han ska åka hem.”
År 2000 skriver Karlsson en debattartikel i Demokraten. Artikeln väljer han att ge rubriken ”Svenska muslimer – en motsägelse i sig självt”. I artikeln fastställer Karlsson helt sonika att muslimer inte kan assimileras, eller ens integreras i svenska samhället. Själva essensen i artikeln är att islam och muslimer inte har någon plats i väst, och att det pågår en ”islamisering”. Karlsson väljer att understryka tesen ”upprättandet av ett muslimskt samhälle i Sverige” med obelagd fakta (myter) om krav på vårdcentraler med könsstympning, separat lagstiftning, undervisning, slakt, sjukvård och arbetstider. SD har en förkärlek till att prata om hur Sverige och väst ”islamiseras”. Ständigt samma återkommande mantra rullas fram i bilden av Sverige i fritt fall. De sa det då, och de säger det nu.
”Den stora avgörande striden om vår civilisation, våra kulturers och våra nationers överlevnad har gått in i en ny mer intensiv och mer avgörande fas.”
Orden är symptomatiska för den sverigedemokratiska sverigebilden. Svenskarna, och den svenska kulturen, håller på att bytas ut mot främlingar och mångkultur. SD:s taktik är att skrämmas, raljera, spela på människors oro och vrida och vända på verkligheten. Man vill få väljarna att se ett Sverige i fritt fall, att domedagen är nära och att SD är de enda som kan rädda skeppet från att förlisa.
Partisekreterare Jomshof är inget undantag
Vi har redan varit inne på Richard Jomshofs rasistiska avtryck i den politiska kampen. En av hans mest ogenomtänkta sägningar är den då han försvarade f d vice ordförande i SD Karlskrona Michael Hess och numer petade Linus Bylunds uttalanden om att ”våldtäkt är djupt inrotat i islamisk kultur”, och att religionen accepterar våldtäkt. Detta säger han som en självklarhet, en sanning. Problemet är att han gör det utan täckning. Det finns inga belägg för att en domstol i ett muslimskt land har dömt ut våldtäkt som straff. Det finns en motsägelse i påståendet då man enligt sharia enbart får ha sex inom äktenskapet. Jomshof tar ingen notis i att flera experter dömer ut den rasistiska myten han odlar. Tidigare har Jomshof poängterat att människor som fastar i enlighet med sin religion inte har någon plats i Sverige:
”Nej, ramadan är ingen svensk tradition. Islams vanföreställningar har lika lite i Sverige att göra som nazism och kommunism”.
”Tidningen rapporterar om en mörk framtid där den europeiska kontinenten hyser en allt större andel muslimer, vilket – om ingenting görs – oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism.”
”Den låga nativiteten bland Europas folk kombinerat med en ökande massinvandring och en betydligt högre nativitet bland vissa invandrargrupper, kommer att ”fundamentalt” förändra vad vi i dag kallar Europeisk kultur och samhälle, om ingenting drastiskt görs.”
”Inte bara Sverige utan hela Europa håller på att gräva sig egen grav och förvandlas till oigenkännlighet. Det svenska folket riskerar en mycket dyster framtid där man förpassats till att vara ett minoritetsfolk i sitt eget land.” (wikiquote)
Jomshof har blivit omtalad för en bild han twittrade ut våren 2017. Bilden föreställer en trojansk häst som det står ”Islam” på. Hästen står utanför en borg med överskriften ”the West”. Symboliken går hand i hand med den klassiska konspirationsteorin om Eurabia. Teorin handlar om hur väst är på väg att tas över av illvilliga muslimer. Att högt uppsatta riksdagspolitiker utan skrupler sprider islamofobiska myter och konspirationer är farligt, samtidigt som det är en viktig del av SD:s populistiska taktik i jakten på nya röster.
I en intervju med Expressen 2015 diskuterar Jomshof judarnas eventuella farlighet i Sverige. När intervjuaren frågar Jomshof om han ser det som ett problem att vi har en judisk minoritet i Sverige, med synagogor, rabbiner och judiska skolor svarar han nej, men tillägger i nästa andetag att:
”Jag har aldrig sett det som ett problem eftersom den judiska gruppen är så pass liten.”
På en följdfråga svarar han:
”Hade vi bara haft 20 000 muslimer här hade jag antagligen inte tyckt att det var ett problem heller. Sen värderar jag som sagt religioner olika. Jag tycker att judendomen är en bättre religion än islam.”
Citaten visar på rasism mot såväl muslimer som judar. I samma stund begår Jomshof ett kardinalfel: han frångår essensen av begreppet religionsfrihet då han värderar religioner enligt en fiktiv skala. OM judarna skulle öka i antal blir de följaktligen farliga för Sverige, så som muslimer är eftersom de är så pass många individer?
Petade Ekeroth är sinnebilden av att nolltoleransen inte gäller alla
Den numer från riksdagslistan petade Kent Ekeroth förtjänar även han en helt egen artikel som med enkelhet skulle kunna fylla flera sidor med rabiat muslimhat. Det skulle komma att ta många år innan Ekeroth tvingades lämna partiet. Anledningen var dock inte hans rasism, utan att han hamnade i klammeri med rättvisan. Ekeroth har haft en betydande roll i det islamofoba Counterjihad-nätverket och har utan skrupler spridit våldsförhärligande propaganda från t ex Fjordman (Breiviks främsta inspirationskälla). Under SD:s landsdagar 2009 talade Ekeroth klarspråk:
”Islamiseringen är dagens viktigaste politiska fråga. Antingen går vi under med en suck, eller också gör vi motstånd. Nu är vi inne i en ny fas i ett uråldrigt krig som går 1 400 år tillbaka i tiden […] islam är en imperialistisk ideologi som arbetar för världsherravälde.”
2009 startar Ekeroth, tillsammans med tvillingbror Ted Ekeroth, Anti-islamiseringsfonden. Fonden har som mål att samla in pengar för att motverka ”islamiseringen” av Sverige, och är resultatet av konspirationsteorier om islam och muslimer. För Ekeroth var ”islamiseringen” den viktigaste valfrågan för tiden:
”Varje civilisation kommer förr eller senare till ett vägskäl, och i det vägskälet så går man antingen under i krig eller i en stilla suck, eller så kämpar man för sin egen överlevnad …”
Till ett av Anti-islamiseringsfondens möten bjöds den brittiske extremisten och EDL (English Defence League)-aktivisten Alan Lake in. Lake uppmanade åhörarna vid mötet att sluta förbund med fotbollshuliganer. Han har också hotat politiker med avrättning och tortyr. Året efter bjöd Ekeroth in en annan kontroversiell gäst till Almedalen: Richard Spencer, en ökänd islamofob som bl a förnekar folkmordet i Srebrenica.
Vid ett möte i Tyskland våren 2010 där Europas ultrahöger har samlats är Kent Ekeroth en av talarna. Syftet med mötet är att lansera en namninsamling om en EU-lagstiftning mot byggande av moskéer. På mötet finns även politiker från det högerextrema Europa, som belgiska Vlaams Belang, österrikiska FPÖ, franska Nouvelle Droite Populaire (utbrytarparti från Front Naional), tyska Pro NRW och ett katalanskt parti. Även andra ökända högerextremister, bl a svenske Patrik Brinkmann och tyske Andreas Molau, båda med kopplingar till NPD, ett parti som sägs vara en modern variant av NSDAP (Hitlers nazistparti). Ekeroth slår åter an en svulstig ton och pratar alarmistiskt om ”islamiseringen” av Sverige. På SKMA läser vi följande om Ekeroths tal:
”Den unge Sverigedemokraten säger sig vara glad att få delta i ”försvaret av den västerländska civilisationen”. Hans förebild är Winston Churchill och dennes kamp mot Nazityskland.
— Vårt hem är återigen i fara, säger Kent Ekeroth och syftar på islam.
Han berättar om Sverige och pekar på hur ”illa situationen blivit”. Statsminister Fredrik Reinfeldt, oppositionsledaren Mona Sahlin och Maud Olofsson sviker svenskarna . I hans ögon är Sverige nästan som en ”diktatur”. Muslimerna är för många. Deras barn får till och med skolledigt under muslimska högtider.
— Islamiseringen av Sverige har också lett till våldsamheter, påstår Kent Ekeroth. Den judiska befolkningen i Malmö tvingas fly på grund av attacker från den muslimska befolkningen!
Han beskriver stadsdelen Rosengård som ”ett islamiserat territorium”.
— Om detta är tacken för att vi öppnat vårt land för dessa människor, så har jag bara en sak att säga: Tack så mycket och adjö. Åk hem!
Applåderna får nästan slottstaket att lyfta. Visserligen har judar i Malmö farit illa av ökande antisemitism, men Kent Ekeroth vill få det att se ut som att alla Malmös muslimer tvingat alla judar att lämna staden.
— Att det var så illa i Sverige visste jag inte, säger en förfärad FPÖ-politiker.”
I ett blogginlägg 2006 liknar Ekeroth invandring vid HIV. I samband med Breiviks massaker på Utöya 2011 twittrade Ekeroth ”Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge?”. Strax efteråt kom nästa tweet: ”Nej, jag kommer inte kalla er islamofober”.
Stabschef Bylund petad, men inte pga sin rasism
Linus Bylund, som en gång var Åkessons högra hand, har genom åren gjort sig skyldig till några rasistiska klavertramp. Det mest uppmärksammade är då han hävdade att koranen sanktionerar våldtäkt som straff mot otrogna kvinnor. När han blev varse att detta påstående var falskt valde han att omformulera sig och istället hävda att shariadomstolar utdömer våldtäkt som straff trots att det inte är sanktionerat av koranen. Bylund begår argumentationsfelet cherry picking då han använder ett unikt exempel – byn Meerwala (Pakistan) 2002, då ett byråd dömde en kvinna att våldtas av fyra män – som bevis för sin tes. Problemet för Bylund är att byrådet inte dömde enligt sharia, utan enligt stamtraditioner. Straffet var alltså inte religiöst sanktionerat.
Bylund är ytterligare ett exempel på en högt uppsatt SD-politiker som inte petats pga sin rasism. Bylund är petad mot bakgrund av andra orsaker.
Andre vice talman Björn Söder sprider sin rasism på flera minoriteter
Under Almedalsveckan 2011 uttryckte Söder samma sak som Åkesson gjorde i sin debattartikel i Aftonbladet två år tidigare. Vid tidpunkten var Söder SD:s partisekreterare.
”Islam är det största hotet mot västerlandet.”
I samband med att Loreen vann Eurovision song contest 2012 ifrågasatte Söder på Facebook huruvida det faktiskt var Sverige som hade vunnit. Efter att ha uttryckt missnöje med att Sverige ska behöva betala för ”skräpet” i och med vinsten övergår han till att skriva kommentaren ”Sverige?” som svar på att någon var glad för att Sverige vann.
”Alla muslimer är förstås inte fundamentalister, men de som inte är det protesterar ju inte. Precis som nazismen bekämpades måste nu islam bekämpas. […] Det är en ödesfråga för framtiden. Stoppar vi inte utbredningen av islam kommer muslimerna att ta över, och det kommer att gå fort”.
I ett Facebookinlägg 2012 ställer sig Söder frågan om det inte finns en anledning till att romer nekas hyra bil på mackar.
I en uppmärksammad artikel i DN 2014 uttalade sig Söder på ett sätt som fick honom att inta en inte så smickrande sjätteplacering på listan över de tio mest antisemitiska händelserna 2014. På frågan om man kan vara jude och svensk samtidigt svarar Söder:
”Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige. Samer och judar har levt i Sverige under lång tid”.
Mer rasism från riksdagsledamöter
Riksdagsledamot Carina Herrstedt använde sin SD-mejl då hon skrev följande i en mejlkonversation med sin make, tillika SD-politiker:
”Först skaffar man 2 st judar, eftersom det enligt lag är förbjudet att förfölja dem. Anfallet förstärks med en neger, en kines o en indian för att bli mer färgstarka. Som backar värvas 2 bögar för att få mer tryck bakifrån. Till målvakt värvar man en 40-årig nunna, hon har inte släppt in något på 40 år! Som reservmålvakt skaffar man en zigenare, de tar ju allt!”
När Herrstedt konfronteras av Aftonbladet tycker hon mest att det är ”halvroligt” och ”Vill man så kan man läsa ironin i det”.
”Fy fan det va det värsta jag sett!! vad i helvete nu blir jag förbannad”
”satans jävla aphelveten”
”efterblivna jävla pensionsrädder!”
”det gör att jag vill döda folk”
Wiechel har i efterhand försökt bedyra sin oskuld genom att säga:
”Ja, är det så måste det vara någonting som jag måste ha skrivit när jag var antagligen berusad, eller nåt. Jag vet inte. Det är absolut inte någonting som jag skulle skriva i dag, eller stå bakom över huvud taget”.
”Skulle vi återsända 500.000 av de värsta parasiterna i Sverige skulle alla den här typen av problem vi pratar om vara borta.”
Åkerlund syftade på invandrare utan ”något som helst skyddsbehov som enbart utnyttjar Sverige”. I efterhand har Åkerlund hävdat att han var politiskt omogen vid tidpunkten. Åkerlund var 53 år gammal 2002.
Oscar Sjöstedt, riksdagsledamot och finansministerkandidat, uttrycker sig antisemitiskt i en sekvens troligtvis filmad 2011 på en fest. Även Mattias Karlsson syns i klippet. Sjöstedt berättar en historia om två nazistiska f d arbetskamrater.
Vi måste ständigt och jämt påminna oss om att SD har kommit på något de tycker är fräscht, unikt och nyskapande: som enda parti har de något de väljer att kalla nolltolerans mot rasism. Trots detta har ingen av de som tagits upp i artikeln uteslutits ur partiet pga sin rasism. Ju högre upp i hierarkin du befinner dig desto mer rasistiskt kan du uttrycka dig. SD-politiker lägre ner i hierarkin har uteslutits för lindrigare uttalanden än de jag valt ut här.
SD är ett rasistiskt parti.
På en av bilderna syns Björn Söder med en partivän, tillika KKK-sympatisör, Mattias Karlsson syns med GFP-ordförande tillika förintelseförnekare Martin Pfeiffer. Vi ser Henrik Vinge tillsammans med Giuliano Moggi, partiledare för nyfascistiska La destra. Vi ser också Björn Söder sitta på på samma tillställning som Moggi. Ett tidningsurklipp med Karlsson som visar att han skrev för fascistiska Motpol. I flera år i rad så har högt uppsatta Sverigedemokrater åkt till den högerextrema balen i Wien. I SD:s EU-grupp finner vi antisemiten Beppo Grillo och hans Femstjärnerörelse. Sist så ser vi att Oscar Sjöstedt varit på nazikonsert och att Karlsson försvarar honom.
I sista delen av vår artikelserie om SD:s rasism kommer vi att visa prov på SD:s muslimhat.
Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.
Motargument 