NTU (Nationella trygghetsundersökningen) används av vissa som källa för att påstå någonting om hur många som har utsatts för sexualbrott i Sverige och även för att påstå någonting om en eventuell ökning. Det går inte att använda NTU för dessa påståenden.
Ni har säkert inte undgått rapporteringen om NTU, BRÅ:s årliga intervjuundersökning där man frågar ett urval personer om brott – om de har blivit utsatta för brott, om de är oroliga för brottsligheten och vilket förtroende de har för rättssystemet.
Häromdagen kom den studie som gäller händelser 2017 i en rapport som kallas NTU 2018.
De som har följt mig vet att jag har skrivit flera gånger om just NTU och om det flagranta mätfel som har präglat de studier som hittills har genomförts under drygt tio år.
Det var därför med viss spänning som jag läste igenom årets undersökning. Hur skulle man adressera dessa systematiska mätfel?
Inte alls visade det sig.
Jag har tidigare på Motargument skrivit om dessa mätfel. Jag visar då också på att diskrepansen är stor även när det gäller misshandel.
Men jag ska här rekapitulera vad mätfelen handlar om:
I NTU frågar man ett urval personer i Sverige om de har utsatts för brott. De som svarar ja på frågan om de har utsatts för exempelvis sexualbrott får därefter svara på följdfrågor, bl a frågan om detta har anmälts till polisen.
I höstas gjorde jag en jämförelse mellan de antal som i NTU uppgav att de hade polisanmält med den officiella statistiken om polisanmälningar. Och det visade sig då att skillnaden var stor – vissa år anmärkningsvärt stor.
För år 2016 var det uppgivna antalet polisanmälningar mer än tre gånger så högt som det verkliga antalet. Andra år är skillnaden mindre men inget år är det uppgivna antalet lägre.
Vad kan vi nu dra för slutsats av detta?
Det är något som gör att siffrorna blir fel. Systematiskt och kraftigt fel. Mindre variationer hade kunnat accepteras – framför allt om skillnaderna hade varit åt båda hållen, både högre och lägre siffror. Men det är alltså systematiskt högre siffror i NTU än i den verkliga kriminalstatistiken. Jag har i mail kontaktat BRÅ för att få svar på vad detta kan bero på, men inte fått något annat svar än att det ”inte är lämpligt” att jämföra kriminalstatistiken med NTU.
En mycket märklig reaktion. Givetvis är kriminalstatistiken i det här fallet en sorts objektiv kontroll av om uppgifterna om just polisanmälningar i NTU är korrekta eller inte. Oavsett om felet beror på att respondenterna lämnar felaktiga uppgifter eller om det finns något som kan förklaras statistiskt så är detta ett mätfel som måste bemötas.
Det var därför med stort intresse jag undersökte data i årets NTU. Men det visar sig nu att det i NTU 2018 som kom häromdagen inte finns någon följdfråga om huruvida det brott en person har utsatts för är polisanmält. I årets NTU-undersökning finns det alltså ingen objektiv kontrollmetod.
Jag vill i det här sammanhanget jämföra med USA, där man har genomfört en liknande brottsofferundersökning ända sedan 1973. I National Crime Victimization Survey (NCVS) ställer man en uppsättning liknande frågor som i den svenska NTU – bl a också frågan om brottet är polisanmält.
Även i den amerikanska undersökningen finns vissa avvikelser jämfört med den officiella kriminalstatistiken – som i det här fallet när det gäller ”rape” och ”aggravated assault”, men
de är inte alls av samma storleksordning som i Sverige – och dessutom varierar skillnaden – ibland är det fler i NCVS och ibland är det färre. Och man tar dessa avvikelser på största allvar.
2016 var siffran i NTU över antalet polisanmälda sexualbrott 234 % högre än den officiella siffran. I USA var siffran 25 % lägre. Året därpå var den amerikanska offerundersökningens siffra 50 % högre.
När det gäller misshandel var skillnaderna i USA marginella – mellan 8 och 16 procent lägre för 2016 och 2017 – i Sverige var motsvarande siffra för 2016 150% högre.
Men nu kan vi inte jämföra hur offerundersökningen och kriminalstatistiken skiljde sig åt i Sverige år 2017. Medan vi kan jämföra detta i USA har vi alltså inte denna möjlighet i Sverige.
Detta är beklagligt.
Det finns flera skillnader mellan årets NTU och tidigare års. Bland annat har man räknat om tidigare års resultat med utgångspunkt från vissa metodförändringar. Detta innebär att antalet utsatta personer under åren 2007 – 2016 nu bedöms vara mycket högre än tidigare. I genomsnitt handlar det om en fördubbling.
Detta innebär att tidigare års uppskattningar av antal utsatta har reviderats kraftigt. År 2017 var antalet som enligt NTU 2018 utsattes för sexualbrott närmare en halv miljon (483 000 personer) – en ökning med den reviderade siffran för år 2016 med 130 000 eller 37 procent.
Man har också valt att inte redovisa antalet brottshändelser utan bara antalet utsatta personer. Därför går det inte att utläsa om även antalet brottshändelser ska revideras.
Men om vi utgår från de siffror som finns från tidigare NTU så kan vi se hur ökningen över tid korrelerar med den felaktiga ökningen av hur många händelser som polisanmälts. När antalet polisanmälningar är kraftigt fel så är också den generella siffran mycket hög.
En halv miljon människor som utsatts för sexualbrott. Och ett mörkertal på 96%. Det är förstås förfärliga siffror, men frågan är – kan vi lita på att dessa siffror stämmer?
Kan vi anse oss veta att närmare en halv miljon personer utsattes för sexualbrott 2017 – samtidigt som det ”bara” gjordes 20 284 polisanmälningar?
Jag anser att vi inte kan det. Inte innan BRÅ har rett ut vad de systematiska mätfelen beror på.
Och jag utgår från att NTU inför nästa års studie återställer de frågor som de nu har utelämnat.
Om NTU handlar om att fånga mörkertalet borde det vara en självklarhet att ställa frågor om polisanmälningar. Och det borde också vara en självklarhet att även redovisa antalet händelser – inte bara antalet utsatta personer.
Tills vidare anser jag fortsättningsvis att NTU inte kan användas för att påstå någonting om hur många som har utsatts för sexualbrott i Sverige och därför inte heller för att påstå någonting om en eventuell ökning.
Felen är för allvarliga och sträcker sig över lång tid.
Jämfört med tidigare år har NTU ett betydligt större urval. 200 000 personer ska ha getts möjlighet att via nätet svara på frågorna. Men även bortfallet har ökat. Det är idag på 60% – det var ca 74 000 personer som faktiskt svarade på frågorna.
Jag vill också understryka att rapportförfattarna skriver att de hoppas kunna återkomma med ”följdfrågor” till nästa NTU. Jag utgår från att bland dessa även ska ingå frågan om det brott som en utsatt person berättar om har polisanmälts.
Motargument 