Etikettarkiv: ras

Artiklar, Myter

Terminologi – antiromism/antiziganism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på funkofobi. Vi fortsätter med antiromism/antiziganism.

Enligt Nationalencyklopedin innebär antiziganism följande:

antiziganism, benämning på rasism riktad mot romer. Ordet har myntats i efterkrigstidens förintelseforskning; jämför engelskans antigypsyism och tyskans Antiziganismus.

På Forum för levande historia kan man läsa följande om antiziganism:

Antiziganismen, rasismen mot romer, har funnits i Europa lika länge som romerna själva. Romer har levt i Sverige sedan början av 1500-talet. Få andra grupper har genom historien blivit så systematiskt förföljda, diskriminerade och trakasserade som romerna. De har de utsatts för tvångssteriliseringar, omhändertaganden av barn och påtvingad assimilation.

Ordet ”antiziganism” är bildat av förleden ”anti-” (mot, eller motstånd till) och efterleden ”zigenare” (den äldre benämningen på romer).

Bundesarchiv_Bild_183-1987-0703-506,_Adolf_Hitler_vor_Rundfunk-MikrofonI samband med Förintelsen, då mellan 200.000 och 500.000 av Europas romer mördades, myntades ordet antiziganism. Folkmordet på romer kommer alltid i skymundan av folkmordet på judar. Likt judar ansågs, och anses, romer vara ett främmande folk som ständigt ses på med misstro och fruktan, och som systematiskt är föremål för både diskriminering och spridning av myter. Antiziganismen har varit allestädes närvarande i Sverige alltsedan 1500-talet, då de första romerna invandrade till Sverige.

Registreringen av romer ger stigmat bränsle

Registreringen av romer, de s k ”z-registren”, i Sverige har resulterat i att romer har fått sina medborgerliga och mänskliga rättigheter inskränkta, eftersom man under den första halvan av 1900-talet betraktade alla romer som statslösa. I praktiken innebar det att romer inte kunde åtnjuta samma rättigheter som svenska medborgare. Romers existens i Sverige betraktades som illegal. Mellan 1914 och 1954 förhindrade utlänningslagen romer att resa in i Sverige. Dessutom skulle romer som redan bodde i Sverige utvisas.

Som en motpol, och försök till förändring, tillkom den s k ”Zigenarundersökningen”. 1962-1963 drevs detta projekt av läkaren John Takman, på uppdrag av Arbetsmarknadsstyrelsen, vars syfte bestod i att undersöka romers situation i Sverige och att vidta åtgärder för att integrera romer i det svenska samhället. Takman verkade, i samarbete med Katarina och Rosa Taikon, för romers medborgerliga rättigheter i Sverige.

Romer ses som andra klassens medborgare

Än idag är romer, förmodligen, den folkgrupp som utsätts för mest hat och diskriminering i världen. Oroväckande är att, i många länder, och till viss del också i Sverige, är antiziganismen fortsatt accepterad och rumsren. Den systematiska diskrimineringen och stigmatiseringen pågår ständigt, och fortlöpande. Relativt nyligen, hösten 2013, visade rasismen mot romer sitt fula ansikte, då det avslöjades att svenska polisen registrerat 4029 personer med romsk bagrund, varav drygt 1000 barn. I avslöjandet ingick uppgiften om att Skånepolisen redan 1998 hade ett register över ”zigenare”. Det uppdagades att polisen systematiskt har märkt foton på människor med ”Z” eller ”zigenare”. Denna registrering påminner oss om rasbiologi och folkmord.

Gypsies in a shanty town in Madrid, SpainI Europa kan man fortfarande bevittna hur många romer förvägras rätten till skolgång, arbete, bostad och sjukvård. På många håll betraktas romer inte som fullvärdiga medborgare. Denna människosyn finns också i Sverige.

Idag görs det mycket för att förändra synen på romer, men det är, inte på långt när, tillräckligt. Till minne av Zigenarnattens offer i Auschwitz-Birkenau hölls 2 augusti 2014 ceremonier på flera håll i världen. Det var 70 år sedan nazisterna avrättade runt 3000 romer i förintelselägret i Auschwitz-Birkenau.

På Göteborgs stadsmuseum hade man mellan 7 mars 2014 och 11 januari 2015 en utställning kallad ”Vi är romer – människan bakom myten” för att skapa förståelse och kunskap om romers vardag, historia, utanförskap, tältliv, kultur, traditioner och språk.

Den 23 april 2015 höll man i Stockholm en internationell konferens på temat ”Educating about Roma and Sinti genocide – a way to combat discrimination and promote equality”. Syftet var att skapa förutsättningar för att förhindra den fortsatta diskrimineringen av, och rasismen mot, romer i alla delar av samhället.

Rasismen mot romer, eller antiziganismen, förefaller vara den mest utbredda, och accepterade, rasism vi har i världen idag. Århundraden av förföljelser, utanförskap, inskränkning av rättigheter, hat, diskriminering och folkmord präglar synen på romer som lever idag. Det är svårt att se hur det ska kunna skapas förutsättningar så att antiziganismen kan raderas ur mänskligheten.

Lästips:

Emir Selimi: ”Säg aldrig ‘antiziganism’ – säg antiromism!”

Artiklar

Sverigedemokraternas partiprogram del 2: människan

Gästartikelserie om Sverigedemokraterna av Ann Karlsson

Jag måste säga att detta kapitel om människan är ett av de mest spännande i Sverigedemokraternas principprogram. Många av de tankar och idéer som presenteras här är så nyskapande att de är svåra att ta in, men jag ska göra ett tappert försök.

Ta bara detta med den nedärvda mänskliga essensen. Jag ska villigt erkänna att jag innan jag läste SD:s principprogram aldrig hört talas om detta tidigare och jag kittlas av tanken: Finns det en osynlig essens som vi ärver, och hur ser den i så fall ut? Tyvärr blir jag något besviken när de senare skriver:

”Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få.”

Jimmy Åkesson 2011-07-10
Politikerveckan / Foter.com / CC BY-SA

Jag hoppas innerligt att SD i sina kommande skuggbudgetar kommer avsätta forskningspengar till detta då jag inte tror jag är ensam om att vilja få en djupare förståelse för vad det är. Om jag förstått det hela rätt så delar vissa grupper av människor samma mänskliga essens, något som de inte delar med andra grupper av människor. Jag gissar att detta är något som det rasbiologiska institutet kanske hade kunnat förklara, om det nu hade tillåtits vara kvar.

Något annat som fascinerar mig är detta att SD inte tror att vi människor föds som blanka blad och jag gissar att även detta kan härledas till essensen. De tror helt enkelt inte på det sociala arvet. Vidare skriver de att människan inte föds god och därför är det viktigt att upprätthålla de normer, beteenden och traditioner vi idag har i vårt samhälle. Jag vill inte vara kritisk mot detta förhållningssätt då jag inte är påläst gällande essensen och därför förmodligen inte har en djupare kunskap att kunna analysera detta. Men, kan det finns en risk i att upprätthålla normer och traditioner annan än att den mänskliga utvecklingen stannar av? Jag undrar lite över vem som ska bestämma hur normen ska se ut och om det kommer lagstiftas om hur vår norm ska vara för att undvika en förskjutning av denna. Jag har alltid trott att traditioner lever vidare för att människor vill ha kvar dessa, inte för att de är påtvingade.

För SD är det viktig att bygga ett samhälle som består av människor med samma mänskliga essens och de landar tillslut i följande slutsats:

”Av detta drar vi slutsatsen att en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle.”

Ännu en gång är det ju som sagt svårt att hitta forskningsunderlag som kan bekräfta denna bild med tanke på hur lite forskning det idag har gjorts på den mänskliga essensen (åh, vad jag vill veta vad den är!), men jag tror en får utgå från att SD vet vad de pratar om. Visst hade jag här velat se en klassanalys som visa att ju mindre den ekonomiska klyftan är mellan olika sociala grupper desto mindre motsättningar har vi i vårt samhälle. Men självklart förstår jag att det tar mer tid att göra riktiga analyser än att hänvisa till en (påhittad?) essens som klart gör skillnad på folk och folk. Gissningsvis kan en inte plocka lika många populistiska poäng genom detta, så tror SD valt rätt väg här.

Enligt egen utsago skiljer sig SD:s bild av människan från både liberalismen och socialismen då dessa två ideologier anser att människan i grunden är god. Jag var tvungen att googla för att hitta vilken ideologi som ligger närmast SDs syn på människan kopplat till essensen. Det närmsta jag kommer är punkt 4 i det tyska nazistpartiets partiprogram från 1920-talet där de pratar om att en nation enbart kan bestå av människor med ”tyskt blod”. Funderar på om detta tyska blod  skulle kunna kallas essens, men finner tyvärr inga svar. Det är ju inte säkert en hade upptäckt detta med essens redan på 20-talet. Detta är ju som sagt rena spekulationer från någon som precis lärt sig att vi har en mänsklig essens.

Om en vill vara cynisk går det också att tolka SD:s avsnitt om människa att människor som kommer från olika delar av världen och har olika kulturell bakgrund inte ska leva tillsammans i samma land. För att motivera detta har SD helt sonika hittat på att människor har en så kallad nedärvd essens som bevis för detta. Jag är medveten om att jag bryter mot Godwins lag när jag jämför SD med nazismen, men när en i sitt principprogram börja diskutera raser (vilket är precis vad essensen handlar om) då är det viktigt att dra öronen åt sig och komma ihåg vår historia. För det fanns ett parti i Tyskland, som jag länkat till ovan, som också ville att ett land bestod av renrasiga individer en gång i tiden. Vi vet alla hur det slutade.

Krönikor

Vit, brun, svart och afro

Gästkrönika av Peter Towers

Minnen av ursprung, färg, ras och klass
Som uppvuxen i Sverige med en vit, svensk mamma och en svart, amerikansk pappa så har jag oftast identifierat mig som en ”brun svensk”. En enkel opretentiös beskrivning av hur jag såg mig själv. Brun och svensk. Ordningen är inte helt oviktig, för nog var jag brun först och svensk i andra hand. Det är svårt att smälta in i ett land som Sverige när man har brunt krulligt hår och en jämn solbränna. Således brun först. Folk som såg mig tänkte ju inte i första hand där går en svensk pojke! De tänkte nog; där går en brun pojke och han verkar vara svensk.

Midsummar berries
Per Ola Wiberg ~ powi / Foter / CC BY

Vilken bra svenska du pratar? Var kommer du ifrån då? Jo, men jag menar var kommer du ifrån.

När jag frågade min mamma när jag var mycket liten varför jag var brun så förklarade hon att jag var ”mulatt”, vilket då ansågs vara en passande beskrivning (en term som sedermera förpassats till arkiven). I ett försök att identifiera mig själv och för att undvika jobbiga följdfrågor när jag träffade nya människor så  började jag därför jag presentera mig med: ”Hej, jag heter Peter och jag är Malutt”…. och om de fortfarande såg frågande ut kunde jag lägga till den biologiska förklaringen att ”min pappa är ifrån amerika och har svarta frön och min mamma har vita ägg, därför är jag brun”. Det svenska 70-talets öppenhet inför sexualitet i aktion. Efter det kom det sällan några fler frågor.

Sedermera blev det ”brun” istället för ”malutt”, det kändes mer naturligt.Under min uppväxt identifierade jag mig med andra bruna människor både med afrikanskt och indiskt arv, men de flesta av mina vänner såg inte ut som jag och det var aldrig några problem med dem. Men häcklingarna från andra ledde mig till Malcolm X, Eldrige Cleaver och Stokely Carmichael (Svarta Pantrarna) i böcker som fanns i min mammas bibliotek. Det var som en liten metamorfos och ett slags ”svart” medvetande började komma över mig, speciellt som mycket av detta utspelade sig i Oakland där min pappa växte upp. Men jag var fortfarande ”brun svensk”.

Från 15 års ålder — och som hyfsad basketspelare — blev det helt plötsligt en fördel att vara brun. Det var lite coolt, t.o.m. Om vi spelade utanför stan fick jag ibland skriva autografer. Det var kanske spännande för småkillarna i mindre samhällen att träffa en riktig brun basketspelare precis som på TV. Eller nå’t.

Som 19-åring flyttade jag till USA direkt ifrån en svensk medelklassförort in i djupaste East Oakland i Kalifornien under 80-talets crack-era, när Oakland toppade mordstatistiken i USA. En helt ny värld öppnades och jag fick snabbt lära mig hur det var att vara ”svart”. Främst ifrån andra svarta amerikaner; ”Brother”, ”blood”, ”nigger” —”what’s up?” ”Whe’ u from man?”, ”Switzerland?”. “I have a brother who lived in Germany in the military”. “Sweden”. “Ya’ll got som fiiiine women over there, ain’t ya?”.

Det positiva var det omedelbara accepterandet från andra svarta och det kändes helt underbart att kunna smälta in i mängden för första gången i mitt liv. Det kändes bra att vara svart. Men trots det, utan det bagage som kommer sig utav att växa upp i ett område som är fyllt av droger, undermålig utbildning och kriminalitet — och som välrest och mångspråkig, hade jag i slutändan mycket svårt att identifera mig med vad jag uppfattade som ”svarta amerikaner”.

Majstång Norrbärke
YlvaS / Foter / CC BY-NC-ND

Vad jag insåg senare var att jag, min brunhet och eventuella svarthet till trots, bar på ett slags ”vitt rikt privilegierad”. Inte rik på pengar i mitt fall, utan rik på kultur och erfarenheter. Jag gick på i ullstrumporna och höll mig inte inom de osynliga rasgränser som fattiga svarta i många fall målade upp för sig själva och som de sällan eller aldrig klev utanför eftersom de inte hade de sociala verktyg som krävdes. Min ljusare hy, mångspråkighet och exotism spelade säkert en roll till att jag accepterades av andra icke-svarta amerikaner och tilläts kliva inför deras osynliga grind. Bara att vara Europé var en stor fjäder i hatten och att vara ifrån Sverige var ”fantastiskt” för liberala San Francisco Bay Area-bor –”why did you leave?”, kunde de fråga. Jag kände mig då manad att inte bara måla upp Sverige som en slags utopi där alla är snygga, vältränade och har fri sjukvård, och delade med mig av rasistiska erfarenheter, talade om mångkulturalism och dess problem och förklarade hur amerikaniserat Sverige är. Men ganska stolt var jag nog.

Efter ett överlag vänligt mottagande i det amerikanska samhället och där jag snabbt befordrades till ett jobb som servitör på ett internationellt hotell efter blott 5 veckor som diskplockare — den svarta snubben som rekommenderade jobbet till mig hade varit diskplockare i 5 år — så började jag tänka, ”vad är det för fel med de svarta amerikanerna?”. Varför kunde de inte ”rycka upp sig”. Jag lärde mig många år senare att jag hade kritiserat svarta amerikaner precis på samma sätt som andra icke-svarta amerikaner som hade lyckats i livet, där den amerikanska ”Pull YourSelf Up Through Your Boot Straps”-mentaliteten är helgad. Det var ju så enkelt för mig, varför kunde de inte göra likadant. Jag hade fortfarande mycket att lära om insitutionell och historisk rasism.

Jag började bli alltmer deprimerad av Oakland för det var inte roligt att vara svart längre och det kändes verkligen inte som hemma. Vad jag förstod senare var att det jag då tolkade som svart och vitt i själva verket var klasskillnad. Som lägre medelklass-svensk utan några speciella pengar hade jag aldrig identifierat mig som ”rik”. Vi hade bott i lägenhet på Hisingen under min barndom och ganska nyligen flyttat in i ett radhus i Landvetter, en villaförort till Göteborg. Jag hade aldrig haft moped, vi hade inget lantställe och åkte inte på några dyra semestrar. Någonstans här slutade jag aktivt att vara ”svart” eller ”brun”, nu ville jag bara vara svensk. En svensk som dock ”råkade” vara brun och som ”råkade” ha en svart pappa — men ändock en svensk.

Jag sökte upp andra svenskar och umgicks uteslutande med dem som en slags metropolisk världsresenär på min egna om än nya hemmaplan. Där umgicks jag som unga svenskar gör utomlands med festande, beachliv, skidsemestrar och mer festande. Men när festen var över slutade jag att vara svensk och åkte hem till ”svarta” Oakland och till min gammeldags farmor ifrån Louisana och åt fried catfish och greens, plockade upp skräp ifrån gräsmattan, passerade blommorna som lagts ut för någon som skjutits ner ett block ifrån farmors hus och undvek crackheadsen som hängde utanför Liquorstoren när jag väntade på bussen för att åka till jobbet. Det var jobbigt att vara svart i veckorna, men det var kul att vara svensk på helgen.

Väl tillbaka i Sverige igen så försvann ”den svenska känslan”. Jag kände mig inte ens brun längre. I svensk miljö blev jag omedelbart ”svart”. Med en ny stolthet och en känsla av tillhörande något större än jag själv, blev det en period av nolltolerans gentemot n-ordet och rasism. Jag var en mycket arg, ung man som KRÄVDE respekt och med taggarna utåt tolkade jag allt som rasistiskt vilket provocerade fram många konfrontationer där jag tidigare skulle ha använt mig av min multi-kulturella diplomati genom att förstå att de menade ju inte något illa, de visste ju inte bättre. Men nu ville jag personligen straffa de som inte visste hur de skulle uppföra sig gentemot mig och sådana som såg ut som jag. Med hela Oakland i ryggen ville jag hämnas för ett helt liv av oförätter och orättvisor. Men det funkade inte så bra.

Med tiden softade jag ner mig men slutade inte att vara ”svart”, men nu mer på insidan än på utsidan. Jag känner mig fortfarande ”brun” tillsammans med andra svenska ”bruna” barndomskompisar men identifierar mig idag som vuxen, som”svart”. En stor del i det hänger ihop med att jag nu bor i USA. Lustigt nog som ingift i en familj med rötter i Uganda är jag den vitaste familjemedlemmen 🙂 One Love!

P.S. Nyligen blev jag ”afro-svensk”, vilket känns helt OK det med.

Gästkrönika av Peter Towers

Artiklar

Definitioner av rasism, islamofobi och antisemitism

Ibland hör man folk säga att ”det är väl inte rasistiskt att kritisera islam, muslimerna är ingen ras”. Oftast sägs detta av samma personer som gärna uttrycker sig i stil med att ”islam är ett hot” eller ”muslimerna är ett hot”. Det finns en hel del missuppfattningar om rasism, och även om vad islamofobi och antisemitism är. Vi går igenom dem här.

Rasism och antisemitism

Den gamla definitionen av rasism var knuten till genetiken. Till begreppet ras i sig. För att beteckna hat mot kulturer och folk från andra länder har vi i Sverige använt begreppet främlingsfientlighet. Man har ansett att rasism handlar om att vara mot ett folk, med en hudfärg eller härkomst.

På samma sätt kopplades antisemitism till hat mot judar som folk, som genetiskt tillhörande ”judarna”.

Men denna definition visade sig efter kriget vara otillräcklig.

”Racism by proxy”

En tid efter andra världskriget började en hel del antisemiter ändra sin taktik. De hävdade att de inte hade något emot judar som ras eller folk. Istället upprepade de alla de antisemitiska lögnerna från före andra världskriget men riktade mot ”Israel” eller ”sionisterna”. Sions vises protokoll, den gamla antisemitiska förfalskningen som nazisterna använde för att rättfärdiga sitt folkmord, cirkulerade men med förklaringen att den handlade om sionisterna eller om ”den anglo-amerikanska och brittiska eliten”.

Den gamla definitionen av antisemitism räckte inte. Antisemiter demoniserade Israel, den judiska religionen, judisk kultur och sionisterna. Antisemiter drog alla israeler och sionister över en kam. Därför fick de som slogs mot antisemitismen stegvis, under 1900-talets andra hälft, utvidga begreppet antisemitism.

Det mesta som sägs av antisemiter idag, som t.ex. Radio Islam, är inte direkt hat mot judar utan sådant indirekt hat. ”racism by proxy”, som det kallas i USA:

Rasism och islamofobi

Samma utveckling har skett i synen på rasism.

Att generalisera negativt om alla som är från ett land, eller har en kultur eller religion ses numera som rasism också av de flesta kännare, även om definitionerna av rasism inte har förändrats. Det kallas ibland ”kulturell rasism”.

Att antyda att alla som delar en kultur eller religion, eller alla från ett land ”är” på ett visst negativt sätt drabbar folk lika mycket som antydningar om att samma personer är som de är på grund av blodet. Man ser inte till nyanserna och skillnaderna i kulturen/religionen utan betraktar gruppen som en homogen enhet, och som något negativt.

För att ta islamofobi och antisemitism som två exempel kan det alltså vara rimligt att kalla det rasism om någon skulle påstå att ”judendomen” är nazistisk, på samma sätt kan det vara rimligt att kalla det rasism om någon kallar islam nazistiskt.

Jobbigt att tänka före?

”Jamen, vad jobbigt om man inte får uttrycka sig fritt om judar och muslimer”, kanske någon läsare tänker nu.

Jo, det är knepigt att vara människa. Det kan vara jobbigt att behöva tänka innan man öppnar munnen.

Att kritisera religioner, kulturer och ideologier är givetvis inget negativt. Men hat är. Att generalisera grovt om alla medlemmar av en religion utifrån vad en enda individ har sagt eller gjort är negativt.

Om man tycker att det är så svårt och knepigt att formulera sig så man inte antyder att ALLA i en viss kultur och religion delar något negativt som man vill peka ut, då kanske man bör fundera en stund innan man öppnar munnen. Om det är så svårt att undvika att antyda att alla muslimer är som Irans mullor, till exempel, eller om man ”glömmer” att berätta att det inte är alla muslimer som är antisemiter, då är man ute på hal is.