Begreppet hatbrott är ett samlingsnamn för olika brott som begås på grunder av gärningspersonens negativa inställning till exempelvis offrets hudfärg, religionstillhörighet eller sexualitet. Hatbrott avser brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. Om en person döms för ett brott med hatbrottsmotiv kan gärningspersonen få straffskärpning. Dock finns det problem med tillämpningen av denna regel. Eva Tiby, professor i kriminologi och Anna-Lena Lodenius som är författare och journalist har påpekat detta sedan straffskärpningen infördes. Dessvärre tar inte problemen slut där, genom hela rättskedjan – från anmälan till dom stöter vi på problem.
När ett brott har begåtts och kommit till kännedom för polisen börjar man med att starta en förundersökning, och då en person anses skäligen misstänkt är åklagaren inkopplad och leder då förundersökningen. Skulle det röra sig om mindre allvarliga brott är det polisen som håller i förundersökningen. Till sådana brott hör till exempel snatterier, trafikbrott och stöld. I utredningarna följer polisen åklagarens direktiv och åklagaren följer utredningen och avgör vilka beslut eller utredningsåtgärder som krävs (Åklagare).
Hatbrott kan ge straffskärpning
En person som döms för ett brott som har ett hatbrottsmotiv kan få en straffskärpning då hen döms för den brottsliga gärningen. En person som exempelvis har klottrat, eller för den delen misshandlat någon, kan således få ett strängare straff om det bedöms som ett hatbrott (Polisen).
Eva Tiby (1999), professor i kriminologi, uppmärksammar i sin avhandling Hatbrott? homosexuella kvinnor och mäns berättelser om utsatthet för brott, ett problem som gäller huruvida straffskärpningsregeln tillämpas. Det är av stor betydelse att polisen uppmärksammar hatbrottsmotivet och att de samtidigt underrättar åklagaren att de ska använda sig av straffskärpningsregeln. Åklagaren ska i sin tur ta upp straffskärpningsregeln i stämningsansökan för att sedan domstolen ska ange om den har tillämpats. Problemet är dock att domstolen inte är skyldig att göra detta (Brå 2008:18 fotnot:26).
Anna-Lena Lodenius, författare och journalist, skriver att straffskärpning har funnits sedan 1994 där meningen var att via straffskärpning skulle det möjliggöras att ge hårdare straff. Dessvärre har införandet inte erhållit den betydelse man hoppats på. Dessutom används den olika, beroende på typ av brott. När brotten varit som mest allvarliga har straffskärpningsregeln inte varit till stor betydelse, likaså när det gäller lindrigare brott. I de fall man tillämpar straffskärpning är när det gäller olaga hot eller misshandel (Lodenius 2004:10).
Detta leder i sin tur till att det blir svårt att följa vidare i rättskedjan, det finns inte någon enhetlig praxis för tillämpning av straffskärpningsregeln. Åklagaren måste nämna straffskärpning i stämningsansökan men sedan är det dock upp till domstolen om de uppger att regeln tillämpats. Det här är ett problem och det är därför högst aktuellt att se över detta i framtida studier. Inte heller är inte något nytt problem, det har tidigare uppmärksammats i bland annat en rapport från Brå (2002)[1] (Holm 2008:33)
Konklusion
Det finns alltså begränsade möjligheter idag att följa hatbrott genom rättskedjan;
Områden som är relativt outforskade är hur genomströmningstider för hatbrottsärenden i rättskedjan ser ut jämfört med ärenden utan ett straffskärpande motiv, samt vad som händer med anmälda hatbrott senare i rättskedjan.
Majoriteten av personuppklarade anmälningar leder till åtalsbeslut. Men hur många av dessa åtalsbeslut som senare i domstol leder till fällande dom samt straffskärpning vet vi inte i dagsläget (Brå 2014:115).
Källor:
Brottsförebyggande rådet, Brå 2008. Hatbrott 2007. En sammanställning av polisanmälningar med främlingsfientliga, islamofobiska antisemitiska och homofobiska motiv. Rapport 2008:15
Brottsförebyggande rådet, Hatbrott 2014, Statistik över polisanmälningar med identifierade hatbrottsmotiv och självrapporterad utsatthet för hatbrott. Rapport 2015:13.
Holm, Tina, (2008) Vem är värdig vitheten? En kritisk diskursanalys av förundersökningsprotokoll i hatbrottsutredningar. Studentuppsats (Examensarbete), 2008.
Lodenius, Anna- Lena, (2004) Hatbrotten och kriminalvården. Norrköping: Kriminalvården.
Tiby, Eva, (1999) Hatbrott? homosexuella kvinnor och mäns berättelser om utsatthet för brott, kriminologiska institutionens avhandlingsserie Stockholms Universitet.
Hatbrott brukar betecknas som bias crime i USA och Kanada vilket betyder fördomsbrott. Hatbrott är en samlingsbeteckning på olika brott, och det kan röra sig om allt från klotter till mord (Borell 2012). Kriminologen Eva Tiby är den som introducerade begreppet hatbrott i Sverige genom sin avhandling. I Sverige väljer man att redovisa de hatbrott som har motiven: afrofobiska, antiromska, antisemitiska, islamofobiska, kristofobiska, andra antireligiösa, homofobiska, bifobiska, heterofobiska samt transfobiska (BRÅ, 2014). Alltså, hatbrott består av två delar – dels brottet, dels motivet.
Det som gör hatbrott speciellt är att angrepp riktas inte mot brottsoffret som individ utan mot den grupp som individen tillhör eller anses tillhöra. Offret är således enligt Barbara Perry (2001) en representant för en hel grupp människor som förövaren har fördomar mot. Eva Tiby är inne på samma spår och menar att hatbrott kan ses som särskilt skadliga, eftersom individen attackeras på grund av sin identitet. Men brottet är även skadlig för samhället eftersom det finns en risk för att olika grupper i samhället kommer strida mot varandra (Tiby 1999:10,13).
Dock kommer motivet rasistiska/främlingsfientliga hatbrott att belysas mest, bland annat på grund av att det är de vanligaste typen av hatbrott som sker i Sverige. Vilken typ av brott är då vanligast när det kommer till hatbrott? Den vanligaste typen av brott är olaga hot/ ofredande (BRÅ 2014).
Varje dag begås hatbrott som aldrig kommer till rättsväsendets kännedom, och mörkertalet är därför stort. Det finns många olika faktorer för varför man inte anmäler hatbrott. Det kan bero på bland annat att man inte definierar händelsen som hatbrott, eller att man känner skam eller rädsla. Det kan vara svårt att veta vad ett hatbrott är men min ambition är att det ska bli tydligt med vad ett hatbrott är och att man således väljer att anmäla framför att inte anmäla.
Tryckta källor:
Borell, Klas, 2012, Islamofobiska fördomar och hatbrott. En kunskapsöversikt. SST skriftserie 1, Stockholm.
Perry, Barbara, Shahid Alvi, 2006, We are all vulnerable’: The in terrorem effects of hate crimes. International Review of Victimology 2012 18:57.
Tiby, Eva, (1999) Hatbrott? homosexuella kvinnor och mäns berättelser om utsatthet för brott, kriminologiska institutionens avhandlingsserie Stockholms Universitet.
Visst så låter det som Egyptens farao, men naturligtvis så är det ingen av oss som skulle undra om detta är hat mot judar eller inte, om det är hot mot en minoritetsgrupp i Sverige eller inte, eller om det är uttryck för motstånd till religionsfrihet eller inte.
Amineh Kakabavehs Facebook-sida 160430.
Men i skärmdumpen ovan står det annat på persiska:
”Död åt Mohammed! Död åt islam!”
Och det är Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh som ”gillar” kommentaren på sin Facebook-sida. Inlägget finns kvar, och återfinns här. Kommentaren skrevs som stöd då den här politikern tog på sig offerkoftan efter att hon spridit ett fejkat nazistiskt videoklipp med antisomalisk propaganda. På Expo har man skrivit om hur Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt saknar förtroende för Amineh Kakabaveh.
Senast jag hörde orden ”Död åt islam” var på 1990-talet, och då i serbnationalistiska sånger inför Balkankriget.
Det var inte islam som dödades då. Det var inte islam som kastades i massgravar. Det var inte islam som sattes i koncentrationsläger. Det var människor som du och jag, just för att de var muslimer.
Nu är det inte serbnationalister som darrar berusade på torg, utan vänner till en politiker i vår riksdag som ”gillar” den här aggressionen.
En politiker som påstår sig stå för mänskliga rättigheter, människors lika värde… och religionsfrihet som en viktig del av vår demokrati.
Jag undrar hur Amineh Kakabaveh försöker framstå som ”kämpe” för muslimska kvinnors rättigheter, samtidigt som hon hatar deras religion i så hög grad? Hur går det ihop?
Det berömda frikortet ”jag-är-själv-muslim” används av Amineh Kakabaveh. Som om det skulle ge henne något slags licens med stämpeln ”jag-kan-sprida-hatet-mot-den-här-gruppen”. Ett sådant beteende med liknande debatterror har vi sett redan, med tanke på förintelseförnekare med judisk bakgrund, som t ex Lasse Wilhelmsson.
Att Amineh Kakabaveh står upp mot patriarkatet och mot hedersförtryck är något som de flesta av oss kan stödja.
Men att kämpa mot kvinnohatet samtidigt som man sprider hatet mot en annan, är som att äta och borsta tänderna samtidigt. Det är just det som Amineh Kakabaveh gör, och i så fall är det viktigt att Vänsterpartiet fokuserar på hennes munhygien i debatten.
Det hela handlar om Amineh Kakabavehs spridning av en fejkad nazistisk propagandafilm som hon, när hon ifrågasattes, tog bort för sitt eget bästa.
Amineh Kakabavehs numera raderade Facebook-inlägg från 160426.
Det handlar också om att hon samtidigt fortsatte att stödja de graverande åsikter som framfördes i videoklippet.
Amineh Kakabaveh raderade även detta Facebook-inlägg.
Förklaringarna varierade hela tiden: ”argumentet” liknar TV4:s program ”Vem vill bli miljonär” då hon använde en livlina och påstod att ”en vän hade lagt upp videon” på hennes Facebook-sida. Kritiken avfärdar hon som en arrangerad ”mobbningskampanj” utförd av partikamraterna.
Hon definierade somaliesvenskar, som har uttryckt sin oro genom kritiken i debatten, hållit demonstrationer och möten med flera organisationer, som ”onda krafter” som vill ”tysta ner” en viktig röst i kampen mot kvinnoförtryck.
Här har vi Amineh Kakabavehs nästa rasistiska angrepp; svensksomalierna försvarar inte sina rättigheter som Amineh Kakabaveh har kränkt.
Hon utmålar den här minoriteten även som motståndare till kvinnorättigheter när de står upp mot rasism.
Hennes “ursäkt” innehåller inte den minsta promille av trovärdighet.
Två vanliga käpphästar i diskussioner om islamofobi är att muslimer inte skulle vara en folkgrupp, och att hatiska eller hånfulla kommentarer om muslimer endast är kritik mot islamism, och att det därför inte kan vara hets mot folkgrupp att uttala sig nedsättande om islam.
En dom i Södertörns tingsrätt i mars i år slår undan båda argumenten. Domen gäller en man som på sin offentliga Facebook-profil – vilken har några tusen följare – beskriver islam som ”ondskans ideologi”, kallar muslimer för ”mördare” och uppmuntrar till våld mot muslimer.
Mannen tycker inte att det ska betraktas som hets mot folkgrupp, eftersom han anser att muslimer inte är en folkgrupp i lagens mening, och menar att hans inlägg är saklig kritik mot till exempel IS och al-Shabaab.
Tingsrätten konstaterar att muslimer som grupp omfattas av bestämmelsen om hets mot folkgrupp på grund av deras trosbekännelse. Det framgår redan av bestämmelsens ordalydelse.
Tingsrätten bedömer också att uttalandena är våldsbejakande och kränkande mot muslimer i stort, spridda bland många personer och inte kan uppfattas som saklig kritik mot exempelvis IS eller al-Shabaab:
Sammanfattningsvis anser tingsrätten att det är styrkt att NN uppsåtligen har spritt meddelanden som ger uttryck för missaktning mot en grupp personer med anspelning på deras trosbekännelse. Han ska därför dömas för hets mot folkgrupp. Brottet är inte att se som ringa, eftersom meddelandena har kunnat läsas av vem som helst och har fått en relativt stor spridning.
Dom meddelad 2016-03-23 i Huddinge, Södertörns Tingsrätt Avdelning 1, mål nr: B 1659-16
Tingsrätten bedömer straffvärdet på brottet till en månads fängelse, men dömer till villkorlig dom och dagsböter eftersom mannen är tidigare ostraffad. Domen kan komma att överklagas till högre instans (Hovrätten), och skulle alltså kunna ändras.
Det gäller i så fall bedömningen av om uttalandena är riktade mot muslimer generellt, och hur stor spridning de fått, inte om muslimer är en folkgrupp i lagens mening. I den frågan ger lagen om hets mot folkgrupp (Brottsbalkens 16:e kapitel, §8) inget utrymme för tolkningar:
Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.
Dom meddelad 2016-03-23 i Huddinge, Södertörns Tingsrätt Avdelning 1, mål nr: B 1659-16
”Jämför inte med nazismen”. Detta hör man ofta när någon jämför något med det nazisterna sa eller gjorde. Vare sig det gäller flyktingpolitik eller massmord eller rasism. Ibland med tillägget ”du förringar Förintelsen”. Men hur är det med den saken? Kan man jämföra politiska skeenden med nazismen, och bör man kanske till och med göra så?
Det här med jämförelser är inte lätt. Om man läser tyska judiska tidningar från 1920-talet ser man att det fanns några sionister som varnade för nazismens frammarsch. De sa att om inte nazisterna stoppas kommer det att bli pogromer liknande dem i Östeuropa eller kanske till och med liknande de som skett mot armenierna i Turkiet.
De fick mothugg. Ni vet: ropa inte ”vargen kommer”… Det ansågs både vanvördigt och fel att jämföra något som kunde ske framöver i det fredliga, liberala Tyskland med det horribla som skedde judar i östra Europa.
Idag är det många som anser att man inte kan eller bör jämföra nazismen och förintelsen med dagens politiska fenomen. Eller som anser att man inte kan jämföra det med andra politiska skeenden.
”Jämför inte dagens behandling av flyktingar med nazismen.”
”Jämför inte nazisternas dödande av ryssar med förintelsen av judar.”
”Jämför inte islamhatet med nazisternas judehat.”
”Jämför inte folkmordet i X med förintelsens massmord på judar”.
Etc, etc, etc…
Men hur korrekt är detta? Kan man inte visa likheter mellan historiska skeenden för att varna för saker som sker idag så gör man ju samma misstag som när man häcklade de som varnade för nazismen på 1920-talet, och med exakt samma sorts argument.
Förhistorien
Nazismen hade en förhistoria.
På 1930-talet var inte den nazistiska terrorregimen nämnvärt värre än andra terrorregimer i världen. Nazisternas massutrotning kom inte igång på allvar förrän 1939 då man både började mörda judar och romer och drog igång förintelsen av personer med funktionsnedsättningar. Men några år innan, 1936-1937 t ex pågick massutrotningen i Sovjet. Miljontals människor strök med. Diktatorer lite varstans i världen utrotade både politiska motståndare och folk av fel ”ras”.
Kemalister i Turkiet, japaner i Kina, kineser i Kina, kommunister, fascister och konservativa av olika slag (Franco!) och kolonialismens diktaturer i kolonierna. Det finns många exempel. Fram till den industriella massutrotningen drog igång var inte nazisterna värre än andra massmördande regimer.
Men det fanns personer som på 30-talet varnade för nazismen och sa att de riskerade att bli lika vidriga som till exempel Stalins kommunistiska terror, eller värre.
Innan de kom till makten var nazisterna en sekt som ville avskaffa demokratin och spred en massa hat och som hade kontakt med mördare. Men sekten bedrev också en massa politisk propaganda på ett mer ”respektabelt” sätt. Delar av nazismen var inte ens nära att mörda någon. Deras idéer massmordiska. De var s k skrivbordsmördare. Och går man riktigt långt tillbaka var nazisterna så få och obetydliga som rörelse att de inte hade dödat en enda människa.
Och samtidigt som nazismen växte fanns många andra liknande rörelser i Tyskland med ungefär samma vanvettiga innehåll. Exempel på detta var blåskjortorna i Pan Europarörelsen, det Tyska nationella Folkpartiet, och Organisation Konsul, vars medlemmar mördade utrikesministern Walther Rathenau.
Hur kan man se på en rörelse som inte har mördat en enda människa att de bär med sig idéer och metoder som kan leda till massmord?
Hur kan man se att idéer riksdagsmän har som inte ännu kommit till makten, kan leda till massmord? Och när de tagit makten?
Det handlar om att lära av historien och studera massmördares väg till makten. Där finns massor att jämföra med de mest skilda politiska rörelser. Vi inte bara kan utan också BÖR jämföra dagens politiska rörelser med sådant som nazismen, kommunismen och andra sekter, INNAN de dragit igång sina massmord.
Det var ju då man hade chansen att stoppa dem, innan de börjat massmörda. Det är poängen.
Och samma möjlighet har man att stoppa dagens sekter som riskerar att bli lika vidriga som Sovjets kommunister eller Tysklands nazister.
Flyktingpolitiken
Samma sak med flyktingpolitiken. Det finns MÄNGDER av likheter mellan dagens flyktingpolitik och behandlingen av de flyende judarna och romerna på 1930-talet.
På 1930-talet var inte den nazistiska regimen värre än sådant som t ex Syriens regim idag. Syriska regimen har mördat långt fler civila än nazisterna gjorde på under fram tills andra världskriget startade.
Flyktingar behandlades också på samma teknokratiska sätt som idag och mötte ungefär liknande hatretorik. Fast då var det judarna som var faran, och ”judefieringen av Sverige”, idag muslimerna och den s k ”islamiseringen av Sverige”.
Omvärlden tog emot en hel del judar, men tyvärr alltför få. Försöken att rädda judar hejdades av retorik om bristande resurser och sådant i Europa och USA. Folk försökte fly till säkerheten medan världens ledare möttes och stängde gränser.
En direkt likhet är retoriken om att flyktingar som flyr ekonomisk nöd är lyxflyktingar och inte ”äkta” asylsökande. Samma sak sa man om judarna på 1930-talet. Då var nämligen inte religiös förföljelse ett giltigt asylskäl. I Sveriges riksdag stod man och sa att reglerna om asyl inte täckte det judarna var utsatta för eftersom judarna ”inte var politiska flyktingar”. Definitionerna av begreppet asyl har varierat med tiden och har ofta använts för att stoppa flyende människor.
Trots detta tog man emot en del i väst. Men debatten är avslöjande.
De flyende romerna, homosexuella och funktionsnedsatta från naziregimen på 1930-talet hör man inte talas om. Ingen tog emot dem. De fanns inte som flyktingar för de ansågs inte vara det. De hade inte legitima asylskäl, sa man. Det skulle ansetts som vanvett att ta emot flyende med cerebral pares (CP) eller homosexuella till exempel. En del funktionsnedsatta och romer försökte fly men avvisades vid gränserna.
Förintelsen
Den nazistiska industriella Förintelsen av judar i koncentrationsläger är svår att likställa med andra massmord genom historien. Men den går att jämföras, genom att Förintelsen har en förhistoria, som jag skrev ovan.
Men det var ”bara” hälften av judarna som massmördades industriellt, ca 3 miljoner brukar anges. De andra 3,5 miljonerna sköts till döds eller mördades av nazisterna genom misshandel, genom sänkt levnadsstandard, genom att beröva dem vård, genom att sprida sjukdomar, eller genom utsvältning. Genom sänkt levnadsstandard. Den delen av förintelsen går direkt att jämföra med liknande händelser i historien.
Dessutom var det inte bara judar som var offer för Förintelsen. Romer och personer med funktionsnedsättningar förintades också i nazisternas förintelseprogram och massmorden på ryssar ingick i förstadiet till en förintelse som skulle äga rum även på dem.
Man kan direkt jämföra Förintelsen av de 3,5-4 miljoner judarna, romerna och funktionshindrade utanför koncentrationsläger och gaskamrar, med de massmord som pågick 1941 till 1945 på ryssar och ukrainare. Hur många civila ryssar som massmördades är osäkert. Det brukar sägas 10 miljoner. De båda grupperna dödades på direkt order från Hitler själv (dokumenten har bevarats) på ett utstuderat vidrigt sätt. Man sänkte levnadsstandarden. Man klumpade ihop folk. Man tog ifrån dem mat och hälsovård. Och man dödade massor av dem för hand.
Exakt de metoderna är klassiska metoder som alla massmördare använt: kung Leopold i Belgien, turkarna i Armenien, britterna i Indien, Mao i Kina, Pol Pot i Kambodja, Rwandas massmördare, massmorden i Kongo/Zaire sen 1990-talet, Stalin och Lenin i Sovjet, Srebrenica, etc, etc.
Givetvis kan man jämföra allt detta med nazisternas hantering av judarna i de massmord som skedde utanför koncentrationslägren och gaskamrarna.
Så kort och gott. Givetvis ”får” man jämföra med nazismens illdåd. Jag skulle säga att man BÖR göra det. Vi vill ju lära av historien och undvika framtida massmord. Framtida massmördare kommer att använda liknande metoder som nazisterna på sin väg till makten, men de kommer inte att se ut som nazisterna på 1930-talet.
Trots att Avpixlat försökt att bli en seriös aktör i medievärlden och att de till och med skaffat en ansvarig utgivare så är kvaliteten på deras artiklar långt ifrån den man skulle önska sig. De påstår sig också följa de pressetiska reglerna.
Så vad har de gjort den här gången eller ska vi säga inte gjort? I en artikel om att statistik skulle visa att tre av fyra ensamkommande ljuger om sin ålder. Som källa använder de sig av en artikel i tidningen Göteborgs-posten. Avpixlat påstår att av de som kom 2014 vilket var runt 7 000 ensamkommande så testades ”långt ifrån alla” och det ska då ha varit för att läkarna vägrade göra den åldersbedömning som skulle fastställa barnens ålder.
Anledningen till att läkarna vägrar är att undersökningen är så pass osäker. Men det är inte hela anledningen. De som kan verifiera sin ålder och de som uppenbart inte är över arton testas inte av förklarlig orsak. Av dessa 7 049 ansågs 1 161 vara så pass osäkra så det var tvungna att bevisa sin ålder med en så kallad åldersbedömning.
Observera att det heter bedömning och inte bestämning för metoden kan inte exakt bestämma en ålder. Läs denna artikel i Dagens Juridik om den upp till fyra års felmarginal denna metod har. Så det är enbart 3/4-delar eller 77% av de 1 161 ensamkommandes ålder som höjdes. Vilket stannar på 894 personer av de som var osäkra och inte av det totala antalet som Avpixlat påstår. Vilket framgår tydligt i originalartikeln.
Vidare påstår Avpixlat att det enbart är en bråkdel av dessa ensamkommande som kommer från det krigshärjade Syrien. 2015 kom 3 777 av det totala 35 369 från Syrien. Av de övriga kom 23 480 från Afghanistan, 2 058 från Somalia, 1 939 från Eritrea och 1 097 från Irak för att nämna de största gruppernas medborgarskap.
För att få en mer rättvis bild så bör man även se till hur många barn som kom med vuxet sällskap. Sammanlagt så kom 17 596 barn från Syrien och 30 080. Utav dessa siffror kan vi se att det är vanligare att barn från Syrien kommer med vuxet sällskap och i fallet med barn från Afghanistan så kommer den övervägande delen själva.
Under 2015 steg siffran för “ensamkommande” till hisnande 35 000. Nästan alla “ensamkommande” som sökte asyl i EU 2015 gjorde det i Sverige. En helt övervägande del kom från Afghanistan. Bara en bråkdel kom från det krigshärjade Syrien. Dessa omständigheter sammantagna visar med all önskvärd tydlighet att strömmen av “ensamkommande” ingalunda handlar om flyktingskäl utan om ett systematiskt missbruk av asylrätten i allmänhet och Sveriges naivt släpphänta invandringspolitik i synnerhet
I förra stycket nämnde jag några ursprungsländer som då Avpixlat antyder inte skulle vara lika krigshärjade som Syrien och att de från de andra länderna inte skulle ha flyktingskäl. Jag skrev nyligen om hur nationalekonomen Tino Sanandaji vinklade om just afghanska ensamkommande flyktingbarn.
I januari 2014 beslutade Migrationsverket att det som sker i Afghanistan inte längre kan klassas som en väpnad konflikt. Det året blev det dödligaste året sen 2009 när de började med denna statistik. Se bild nedan
När det gäller Somalia så styr den militanta islamistgrupperingen Al-Shabaab som av flera länder bland annat Sverige klassas som en terrororganisation. USA:s utrikesdepartement beskriver Al-Shabaab som ”en våldsam och brutal extremistgrupp med flera medlemmar anknutna till al-Qaida”. Deras mål är att driva ut de etiopiska trupper som finns inom landet, men har inget emot att ge sig på civila mål. Ett exempel är när de den 2 april 2015 attackerade en högskola i Garissa i Kenya. Minst 147 personer dödades. Som vi ser är flera länder i närområdet också drabbade av denna terror.
När det gäller diktaturen Eritrea så bryts de mänskliga rättigheterna konstant och fängslanden utan rättegång och tortyr av fritänkare är vanligt. Kritik av religiösa grupper kan sluta i fängelse. Alla icke-statliga medier är förbjudna. På reportrar utan gränsersWorld Press Freedom Index hamnade Eritrea på 180:e och sista plats 2014, efter Turkmenistan och Nordkorea, och enligt organisationen saknar landet helt och hållet pressfrihet. Claire Beston, Amnesty Internationals Eritrea- och Etiopienexpert beskriver dagens Eritrea
”..dagens Eritrea ser ut understryker hon att militärtjänstgöringen, som är obligatorisk för såväl kvinnor som män, spelar en nyckelroll i samhället och även är ett av myndigheternas främsta verktyg för att kontrollera befolkningen. – Den påverkar varje familj och trots att tjänstgöringen inledningsvis är en period på 18 månader, förlängs majoriteten av fallen på obestämd tid och kan pågå, också i form av tvångsarbete, under många år..”
I Irak pågår fortfarande strider mellan irakiska säkerhetsstyrkor och terrororganisationen Daesh som belägrar flera av de större städerna som Mosul och Fallujah. Huvudstaden Bagdad är fortfarande en skådeplats för ett stort antal terrordåd och då även med civilbefolkningen som mål. Resor till Irak rekommenderas icke. Mer om säkerhetsläget i Irak och här.
Författaren till artikeln hävdar alltså att de övriga asylsökande barnen inte kommer ifrån krigsdrabbade länder. Men det kan pågå konflikter som är våldsamma och dödliga utan att det är ett regelrätt krig. Att författaren sen påstår att vi har en slapp invandringspolitik stämmer inte heller vilket vi kan se på diagrammet nedan gällande året 2015.
Som vi ser så får endast hälften av alla asylsökande uppehållstillstånd. Observera att denna statistik gäller alla asylsökande från Afghanistan och inte endast ensamkommande barn. Anledningen till varför 16% fått avslag är att säkerhetsläget varierar inom landet. Det är Dublinförordningen som leder till att 33% ska prövas i ett annat land. Förordningen innebär att de asylsökande ska söka asyl i det land de först kom till.
I Avpixlat-artikeln beskrivs de asylsökande barnen ljuga om sin ålder för att få ”prinsstatus” i Sverige. Vilka rättigheter får du då som minderårig asylsökande som du inte får som vuxen? Ett barn blir inte placerat på ett boende för vuxna. Ett barn får också en gode man vilken tillgodoser det behov ett barn har av en vuxen. Inte fullt ut som en förälder, men ändå en viktig hjälp så barnets rättigheter blir säkrade. Även vid utvisning gäller särskilda regler för ett barn. Ett barn utvisas inte om det inte finns någon som tar emot barnen i hemlandet. Annars prövas ett barns asylansökan lika som en vuxen. ”Prinsstatus”? Nej, dessa regler är till för att Barnkonventionen följs och ger ingen extra lyx i tillvaron.
Den bild som används till denna artikel är en som används flitigt av ”alternativ media” när de skriver om ensamkommande flyktingbarn. Det framgår tydligt i ursprungsartikeln i gratistidningen City att personen är över arton år. Han har fått sitt uppehållstillstånd och bor i ett transitboende i väntan på att att få flytta till ett eget.
Inte helt oväntat så delas denna felaktiga artikel från Avpixlat av ledande Sverigedemokrater. Här ser vi deras partisekreterare Richard Jomshof dela den på Twitter.
Inlägget blev längre än vad jag hade tänkt, men komplexa frågor har inga enkla svar vilket Avpixlat borde lära sig, men att förmedla fakta verkar ju inte vara Avpixlats agenda. Det handlar nog mer om propaganda som passar det parti sajten har kopplingar till. Så i frågeställningen i början av inlägget om vad Avpixlat inte gjort blir svaret att de har inte gjort en ordentligt källgranskning och de har inte kollat upp fakta. Så vilka av de pressetiska reglerna bryter detta inlägg emot?
Ge korrekta nyheter:
1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.
3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.
4. Slå vakt om den dokumentära bilden. Var noga med att bilder och grafiska illustrationer är korrekta och inte utnyttjas på ett missvisande sätt.
Var varsam med bilder
12. Bildmontage, retuschering på elektronisk väg eller bildtext får ej utformas så att det vilseleder eller lurar läsaren. Ange alltid i direkt anslutning till bilden om den är förändrad genom montage eller retusch. Detta gäller även vid arkivering.
I ett Facebook-inlägg från 4 mars rasar Agneta Colantoni, kommunfullmäktigeledamot för SD i Tierp, över att skolbarn och förskolebarn under en vecka serveras mat med internationell prägel.
Skärmdump från Colantonis Facebook-inlägg. Klicka på bilden för att förstora.
I Tierps kommun, liksom i andra kommuner, serveras då och då mat som följer ett tema. Notera att matsedeln gäller en enda temavecka, 7-11 mars, och temat för denna vecka är ”Världens mat”. I Facebook-inlägget och i kommentarerna därtill är det onyanserad kritik, och det går att tolka Colantoni som om skolor och förskolor i Tierp alltid serverar internationell mat.
I en diskussion till en annan persons kommentar, insinuerar Colantoni att Tierps kommun ”slickar röv” på nyanlända. Colantoni tycker att det är viktigt att föräldrar agerar, så att eleverna får svensk husmanskost. Hon säger sig inte ha något emot internationell mat, men att det ska finnas plats för i alla fall en ”svensk” rätt varje vecka. Colantoni utvecklar sitt resonemang:
”Det finns inte ens tillstymmelse till mat som barnen är vana vid. Det finns ingen svensk mat som alternativ, det är det jag vänder mig emot. […] går det inte att ge barnen pannkakor längre? Det finns ju vegoalternativ till exempel. Varför tar man bort all svensk mat?”
Temaveckor i skolor och förskolor är inga nya företeelser. Så sent som i höstas serverades det, under en vecka på skolor och förskolor i Tierp, mat från Tyskland, Spanien och Frankrike. På Tierps kommuns hemsida kan vi läsa att nästa termins temavecka blir ”Brasilien”. Enligt Maria Leopardi, kostkonsulent i Tierps kommun, är svensk husmanskost normen och grunden i skolorna, men att det då och då serveras några andra rätter. Hon tänker se över möjligheterna till temaveckor med helsvensk och samisk mat. Leopardi berättar för Metro att temaveckan i Tierps kommun har fler än ett syfte, b la att erbjuda husmanskost från några av de nyinflyttade elevernas tidigare hemländer, och även att förebygga misstänksamhet, rädsla för okända företeelser.
Att en enda temavecka med enstaka persiska, afghanska och marockanska maträtter skulle påverka skol- och förskolebarn i Tierps kommun på ett negativt sätt är svårt att se. Barn har serverats ”utländsk” mat i många år och risken att barnen skulle ta skada är obefintlig.
På hat- och rasistsajten Exponerat hänger man på ”nyheten” och frågar sig vad det är för fel på nyttig svensk husmanskost för barn. Vidare konstateras att svensken och dennes barn ständigt påtvingas och indoktrineras ”denna mångkultur”. På samma nättidning läser vi följande kommentar (skriven av en anonym person) hämtad från Facebook:
”Nästa veckas matsedel i min hemkommun Tierp. Tema vecka skyller man på. Jag har mejlat in min protest och motfråga till Sossehövdingen bengt-olov.eriksson@tierp.se om kommunen även kommer ha Tema vecka fläsk kött och Tema vecka SVENSK Husmanskost. Blir ni förbannade som jag så jaga gärna kommuns hövding sossen bengt-olov.eriksson@tierp.se”
Här kan det vara på sin plats att fråga sig om politiker ska detaljstyra vad vi, eller våra barn, äter? Har den upprörda folkopinionen, som bemödar sig att skriva till politiker och gnälla över detaljer, funderat över huruvida politiker bör lägga sig i vad vi invånare äter och vill göra? I kommentarsfältet till Exponerat-artikeln flödar konspirationsteorierna, hatet, missförstånden och okunskapen beträffande hur halalslakt genomförs i Sverige.
”Det är osmidigt och oprofessionellt. När man är så högt uppsatt ska man klara av att inte säga sådana saker. Man gör inte så.”
”Det är ju inte så mycket mat som är ”svensk” precis. Till och med våra köttbullar kommer från Turkiet.”
”Alltså det är en vecka, fem dagar det är vad det är, inte så länge. Man klarar sig utan köttbullar och pannkaka en vecka”.
Detta Facebook-inlägg förefaller vara ett medvetet, och ohederligt grepp för att stärka och sprida hatet mot mångkultur, invandrare och nyanlända. Populistiska utspel från politiker är vardagsmat på sociala medier. Det obehagliga med internet är att det är lättillgängligt, att åsikterna sällan blir ifrågasatta och att det är alltför enkelt att dela vidare, vilket ofta görs utan större eftertanke.
EDIT: Agneta Colantoni har raderat sitt Facebook-inlägg eller gjort det icke-offentligt. Detta hindrar inte att ”nyheten” lever kvar och fortsätter att spridas.
Uppdatering: Enligt Arbetarbladet gör SD nu politik av något de själva anser att man inte ska göra politik av. Så här skriver SD Tierp på sin Facebook-sida:
”Kostchefens uttalande är mycket belysande för vad det handlar om. ”Det vi vill är att förebygga främlingsfientliga tankar på det här viset”. Det här är alltså inte något som handlar om mat – syftet är politiskt från början”.
Mikael Eskilandersson, som sitter i riksdagen för SD Gävleborg, menar att den internationella matveckan är en kampanj mot SD, och att skolmaten inte ska användas som ett politiskt verktyg. Så här skriver Eskilandersson i en kommentar på Sverigedemokraternas Facebook-sida:
”Vore nog läge med en JO-anmälan mot kommunens kostchef som bedriver politik, vilket anställda inte ska, i stället för att tillhandahålla bra och näringsriktig mat. Kommer dock inte leda till något, men det skulle vara en markering”.
Nu vet vi alltså att ”Världens mat”-temat i skolorna och förskolorna i Tierps kommun var en komplott mot Sverigedemokraterna.
Tänk om man kunde få betalt för att hata, att sprida muslimhat, islamofobi? Pamela Geller, en ökänd hatisk islamofob är en av dem som gjort hatet till en affärsidé. American Freedom Defense Initiative där hon själv är president betalar hennes lön. 2013 fanns det $192’500 plus $18’370 i ”övriga inkomster” i lönekuvertet. Den islamofobiska kassakon leder alltså till att hon är bland de 5% högst betalda personerna i USA. (AFDI betalar lön även till nedan nämnda Robert Spencer, $24’461)
Enligt rapporten The Roots of the Islamophobia Network in America så påstår Geller att Hitler och nazismen inspirerades av islam och därför bör inte muslimer få göra sin militärvärnplikt. Känner vi igen det? Vi har ju ett svenskt riksdagsparti vars företrädare jämför islam med nazismen.
En annan person som tjänar en grov hacka på att demonisera muslimer är Frank Gaffney. Gaffney’s tankesmedja Center for Security Policy omsatte år 2012 hela $3’200’000 och av det gav Gaffney sig själv ungefär $300’000 i lön.
David Horowitz som fått smeknamnet ”Godfather of the modern anti-Muslim movement” tjänar också en hel del pengar på att sprida hat. David Horowitz Freedom Center hade en inkomst på $7’100’000 och han gav $588’000 till sig själv i lön och bonus. Inte nog med det, han betalade även lön och bonusar till islamofoben Robert Spencer, hela $186’000.
Brigitte Gabriel, som tillhör samma krets av rasister och som passar på att sprida rasism vid varje tillfälle hon kommer åt. Via ”American Congress For Truth” (ACT! for America) betalade hon 2012 ut $132’000 till sig själv PLUS en bonus på $84’090. Gabriel hävdar bl.a. att muslimer har infiltrerat USA. De har enligt henne infiltrerat CIA, FBI, Pentagon och USA:s utrikesdepartement.
Vi har även en svensk som nyttjar hat för sin egen ekonomiska vinning. Kent Ekeroth, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna och innehavare av bloggen Avpixlat samlar in donationer som han påstår ska gå till bloggen, men tar av de pengarna för att betala sina skulder.
Den 22 oktober 2015 kliver 21-årige Anton Lundin-Pettersson in på skolan Kronan i Trollhättan. Han är beväpnad med minst en kniv, ett svärd och iklädd en svart mask, en tysk militärhjälm från andra världskriget och en svart rock. Inne på skolan attackerar han fyra personer varav två avlider av sina skador. När polisen anländer skjuter de honom, så att han avlider. Det blir ett tredje dödsoffer när en av de skadade något senare avlider i december 2015.
Det framkommer tidigt att mannen har högerextremistiska föreställningar och det sammantaget med modus operandi (tillvägagångssättet) görs bedömningen att det är frågan om ett hatbrott.
Hur kan en ung kille, utan tidigare kriminellt förflutet, som för omgivningen framstår som helt ”vanlig”, begå en sådan handling?
Anton Lundin-Pettersson beskrivs som tillbakadragen och tystlåten, singel, ostraffad och intresserad av spel och datorer. Av sina grannar beskrivs han som ”normal” och ”vanlig”. På internet har han levt ett aktivt liv. Han var medlem i högerextrema diskussionsforum där rasism, nazism, hat, hot, förakt för ”etablissemanget” och främlingsfientlighet är norm. Han var inte organiserad i sådana sammanhang utanför internet.
I de grupperna är nationalistiska föreställningar det enda som har utrymme. Alla motsägelser, eller avvikande åsikter, tas bort eller leder till en stigmatisering av den person som skrivit det. Det är uppenbart att självcensur är nödvändigt för alla i gruppen om du vill undvika det missnöje som kommer att riktas tillbaka mot dig om du inte gör det. De saker du inte gillar håller du inne med om du vill fortsätta vara medlem.
Den nationalistiska värdegrunden ”sverigevän” får inte kränkas.
Anton Lundin Pettersson – Fotografi från skolkatalogen
Den var en av de två ordningar (verkligheter) och sociala samspel som Anton Lundin-Pettersson levde i. En homogen värdegrund.
Den andra ordningen var hans privatliv där han var en tystlåten och tillbakadragen ung kille som var praktikant. Han var helt beroende av andra ”sverigevänner” för att känna sig bekräftad i den . Det kunde han bara få på internet.
I en diskussionsgrupp är det både aktörerna (de som skriver) och publiken (de som läser) som skapar den givna situationen (diskussionstråden på internet). I trådarna handlar människor i förhållande till varandra och gruppen som helhet utifrån den innebörd som det ger varje person som ingår i den.
I det här fallet går det, enligt polisen, att säga att Anton Lundin-Pettersson deltagit med eget intresse för att han delar de värderingar som grupperna har; det sverigedemokratiska nationalistiska idealet, världsbilden, föreställningen och värdegrunden ”sverigevän”.
Anton Lundin-Pettersson var inte organiserad i högerextrema grupperingar utanför internet. Det var endast i nationalistiska internetforum han var delaktig.
Innebörden som Anton Lundin-Pettersson ger världsbilden och det som händer i grupperna beror på hur han upplever samspelet i grupperna. Får han stöd eller blir han motarbetad?
Innebörden ändras regelbundet i relation till det han stöter på i grupperna precis som vi människor gör i alla sammanhang. Om hans världsbild formas i den nationalistiska meningen får han som individ bekräftelse. Om han inte får bekräftelse upplever han ett missnöje till följd av det starka grupptrycket.
Anton Lundin-Pettersson får bekräftelse för sin världsbild där. Den nationalistiska meningen blir hans egen.
Precis som alla andra kan han räkna med att bli utesluten om han ställer obekväma frågor eller agerar på ett för gruppen hotfullt vis.
Framstår du i gruppen som en motståndare till gruppens gemensamma nationalistiska mening riskerar du att bli utstött. I samma stund som han slutar resonera eller prata på ett sådant vis som stödjer gruppens sociala ordning kommer den att hotas. Han är tvungen att följa normen i gruppen, annars är han inte välkommen att vara kvar.
Han självcensurerar sig lika mycket i grupperna som han gör i verkliga livet. Den osäkerhet han upplever i samband med det får inte underskattas.
Användandet av metoder som stärker gruppens självbild är viktigt för att skapa och återskapa gruppen. Betydelsen av det går att se när det väcker starka känslomässiga reaktioner hos övriga medlemmar i gruppen när endast en person slutat med att stödja den sociala ordningen som gruppen har. Grupptrycket är ständigt närvarande. Anton Lundin-Pettersson undviker att bli utstött från grupperna genom att anamma sådana metoder. På det viset får han den bekräftelse han söker. Han söker en radikalare hållning för att enklare nå den bekräftelsen.
För att en person ska stanna under sådana förhållanden krävs det att personen behöver den sociala gemenskap som erbjuds. Annars hade personen lämnat gruppen. Ur det framstår det för individen som ett privilegium att vara medlem i gruppen.
Inbjudan till en grupp där värdegrunden är likriktad och exkluderande framstår för medlemmen som ett privilegium. En exklusivitet. Medlemskapet betyder att du är någon. Du ser och får tillgång till information andra inte får. Du tillhör oss – inte dom.
När Anton Lundin-Pettersson kliver in på skolan har han intagit en roll. Han ser på sig själv genom ”sverigevännernas” ögon. Han agerar för sin publik som består av nationalisterna på internet. De grupper och diskussionsforum på internet som delar hans föreställningar. De människor som han har sitt sociala samspel med. Hans ”sverigevänner”. Inom socialpsykologin kallas det här att skapa en identitet genom sin generaliserade andre.
Vår uppfattning om oss själva och världen formas av inställningen som personen tror att andra har om en själv och omvärlden. Anton Lundin-Pettersson levde sitt sociala liv i diskussionsgrupper på internet. Det är vad han tror att de som grupp anser om honom som är det avgörande för hans handlande den dagen. Det är genom gruppernas ögon han värderar sina egna handlingar. Han gör det han tror att ”folket egentligen vill”.
Kommer ”sverigevännerna” uppskatta det han gör? Kommer folket innerst inne tycka att de är vad de vill? Kommer någon att följa hans exempel?
Anton Lundin-Pettersson lät sig fotograferas
Hans rasistiska urval av offer och kvarlämnande av brev med förklaringar av sina rasistiska motiv visar hans grova rasism.
Anton Lundin-Pettersson attackerade de som var mörkhyade. Det valet gjorde han på grund av sina rasistiska stereotyper.
Facebookgrupper och andra diskussionsforum från den högerextremistiska och nationalistiska föreställningsvärlden anser att invandringen till Sverige är ett hot.
Grovt rasistiska, hatiska och hetsande inlägg och kommentarer är normen.
Hatgruppernas föreställningsvärld ligger i linje med Erich Fromms (1900 – 1980) studie av den personlighetstyp som ”.. kunde tänkas ligga till grund för ett totalitärt samhälle”. Den karaktäriseras som en kombination av underkastelse för auktoriteter, tendenser till överlägsenhet och ett förakt för svaga människor. En sado-masochistisk personlighet.
När en person presenterar sig i vardagslivet skyddar den sig för känsliga situationer. Den självcensurerar sig och håller ”fasaden uppe”. Anton Lundin-Pettersson har beskrivits som en tystlåten ”normal” kille och det är därför rimligt att säga att han levde ett dubbelliv.
Hans internetaktiviteter och hans presentation av sig själv i verkligheten är inte detsamma. Det finns en kognitiv dissonans mellan de två olika ”jag” som han presenterar: ”internet-jag” och ”fasadupprätthållande-verkliga-jag”. En obehaglig känsla uppstår och han vill motarbeta den.
När Anton Lundin-Pettersson gick med i grupperna och tog till sig det sverigedemokratiska nationalistiska idealet ”sverigevän” så skapade han nya sociala nätverk. Han influerades av människor på internet och han anammade nya roller och fick nya livsmål och värderingar.
Värderingar och livsmål som blir viktigare än hans tidigare. Gamla värderingar och livsmål är inte lika intressanta längre. De intressanta värderingarna och livsmålen är nu den sverigedemokratiska värdegrunden och världsbilden ”sverigevän”.
Anton Lundin-Pettersson var en ung kille med identitetstrassel, och hade en önskan att bli bekräftad och han saknade en stabil tillvaro med jobb eller vänner. En ung kille som lever i en historisk tid där rasistisk och främlingsfientlig propaganda är på frammarsch. Vilka alternativ fanns det för den här killen i Trollhättan? Killen som inget hellre vill än att vara en i gänget.
Den kognitiva dissonansen mellan verkligheten och den inbillade föreställningsvärlden som fanns i grupperna blev uppenbar för honom. Anton Lundin-Pettersson hittade en plats i den högerextremistiska internetvärlden. Han hade hittat hem. Han kunde verka på den scen han kände sig bekräftad på. När han stängde av datorn så upplevde han en existenskris. Det kändes som om ingen förstod. Bara han såg ”sanningen”. Han och hans ”sverigevänner” på nätet.
Isoleringen från andra ”sverigevänner” tog ifrån honom möjligheten att känna samhörighet och få sin identitet bekräftad utanför internet. Han kände sig inte ensam när han var i grupperna. Han blev gradvis mer och mer beroende av bekräftelsen han kunde få i grupperna.
Ett misslyckande med att leva upp till de hårda sociala krav och regler som de nationalistiska internetgrupperna har skapar en känsla av isolering, otillräcklighet och främlingskap inför andra människor som inte delar hans uppfattning. Det var bara ”sverigevännerna” som bekräftade honom. Han upplevde att ingen annan förstod honom.
Anton Lundin-Pettersson drevs till en radikalare hållning. Han bekräftades av hetsare på internet och kände främlingskap inför andra människor. Den här känslan drev han till att själv utveckla ett starkt bekräftande av andra ”sverigevänner” i sin strävan efter närhet och gemenskap. ”Sverigevännerna” behöver varandra för att bekräfta att deras verklighet ”stämmer”.
Anton Lundin-Petterson blev 21 år gammal.
Sambandet mellan det allt utökade behov av bekräftelse och gemenskap kombinerat med grupper fyllda av hat, rasism, ledardyrkan och underkastelse inför auktoriteter går inte att förringa.
Betydelsen av den kognitiva dissonans som råder mellan den verklighetsbeskrivning, och den falska gemenskap, som internets hatforum har och den faktiska verkligheten är helt avgörande för hans handlande.
Det enda sättet för Anton Lundin-Pettersson att få bekräftelse är genom att självcensurera sig och presentera sig som en informell ledare i grupperna genom att vara lite mer radikal än övriga. På så vis söker gruppens medlemmar bekräftelse av varandra. Den som gör den godaste gärningen i nationalismens namn är den som kan räkna med störst beundran.
Den nationalistiska sinnesstämningen går att förklara med ett citat av Ernest Gellner (1925 – 1995):
”En nationalistisk sinnesstämning kan vara känslan av ilska över att principen om kravet på nationella ideal har blivit kränkt eller kan vara en känsla av tillfredsställelse över att den förverkligats. En nationalistisk rörelse är något som initieras av en sinnesstämning av detta slag”
Andra människor ses som potentiella hot mot det egna jaget. Han själv. Han upplevde att ”massinvandringen” är ett hot mot majoriteten.
Han agerade utifrån föreställningen att det är vad ”folket vill” och antog felaktigt att alla som inte delade hans världsbild och värderingar är ett hot mot honom som manifesterar sig i form av invandring. De känslorna bygger på en stark känsla av grupptillhörighet. En stark känsla av ”vi” och ”dom”.
Dessa känslor är sprungna i motsatsen till den strävan efter närhet och gemenskap alla har. ”Dom andra” inkräktar på hans ”jag-territorium” och ”dom andra” våldför sig på den intimitet för hans världsbild han eftersträvar. ”Sverigevännerna” bekräftar det för varandra hela tiden.
De personer som ifrågasätter hans verklighet upplever han som ett ”äkta” hot.
Det enda vis som han kan kombinera sin båda världar är genom att göra det verkligt för honom. Det är viktigt för Anton Lundin-Pettersson att få sin självbild som ”folkets hjälte” bekräftad. Det vittnar fotograferingen han ställer upp på innan han utför sina mord om. Det vittnar också de kvarlämnade lappar i hans bil om och det vittnar hans aktiviteter på internet om.
När han inte längre kände sig behövd av ”sverigevännerna” var han tvungen att bli radikalare. På så vis sticker han ut i gruppen och kan bilda sig en offentlig profil. Gör han inte det försvinner han i mängden och får ingen bekräftelse för det han upplever är sant annat än som publik. Han är själv ingen aktör, bara en del av den sympatiserande publiken i hans eget liv.
För att få sin världsbild bekräftad i det verkliga livet och för att bli bekräftad av ”sverigevänner” utförde han sina attacker.
Anton Lundin-Pettersson ansåg att han agerade i deras intressen och skulle komma att hyllas för det. Hans analys var korrekt i och med att den sverigedemokratiska internetrörelsen har egna falska förklaringar samt hyllar han som en hjälte, eller förminskar hans dåd som en förklaring i linje med Antons egna föreställningar.
Svaren till varför Anton Lundin-Pettersson gjorde som han gjorde kommer alltid att vara ur ett spekulerande perspektiv.
Förhoppningen som författare har varit att möjliggöra nya sätt att betrakta internets hatgrupper och vilka konsekvenser det kan få för människor. Avsikten har inte varit att ge slutgiltiga svar eller att förklara vem Anton Lundin-Pettersson är. Det har istället varit att ge en inblick i hur radikalisering uppstår som en konsekvens av grupptryck och en persons behov av bekräftelse.
Syftet har varit att möta den koppling som finns mellan internets hatgrupper, en ung persons identitetssökande och den radikalisering en person utsätts för genom internetgruppernas psykosociala dynamik.
Som författare av denna text vill jag skänka en tanke till inte bara alla offer och deras anhöriga utan även Anton Lundin-Petterssons familj, släkt och vänner i deras svåra tid. I den här historien finns det inga vinnare. Därför måste händelserna i Trollhättan betraktas som en varning för vad som händer när till synes helt vanliga människor radikaliseras. När ensamma identitetssökande människor söker en gemenskap måste det finnas en plats för de i majoritetssamhället. Det är så vi motverkar att människor radikaliseras i sin ensamhet.
*Det går även att argumentera för huruvida det är ett terrorbrott eller inte, men av utrymmesskäl har den diskussionen utelämnats här.
Referenslista:
Carle, Jan m.fl. (2006) Socialpsykologi: bakgrund, teorier och perspektiv
Goffman, Erving (2013) Jaget och maskerna: en Studie i vardagslivet dramatik
Hewitt, P John (1981) Jaget och samhället: socialpsykologi ur den symboliska interaktionismens perspektiv
Johansson, Thomas (1999) Socialpsykologi: moderna teorier och perspektiv
Lindbom, Jonas & Stier, Jonas (2011) Det socialpsykologiska perspektivet
Miller, D. T. (2006). An Invitation to Social Psychology
Det framkommer nu att ligan bestod av asylsökande från ett boende i närheten
Men i själva artikeln de använder som källa så står det bara ”Enligt Magnus Frank på polisens kriminalavdelning misstänker man att det var en grupp människor från ett av öns nyöppnade asylboenden som genomförde stölderna”.
Det är långt ifrån att misstänka till att det har framkommit.
I Avpixlats text skrivs det ”Det finns inga uppgifter […] och ej heller några uppgifter om vare sig hennes eller den anhållne mannens nationalitet/etnicitet. Varken brottsoffrens eller gärningsmannens etnicitet är av vikt i detta fall. Det räcker med att skriva att de kommer från ett asylboende vilket de pressetiska reglerna påpekar: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”.
I den här artikeln som inte bara är falsk så vinklar Avpixlat rubriken så att läsaren ska tro att det handlar om både flera båtar och att de skulle välla in. Nu handlade det om en skolklass som var på en överlevnadskurs och det var enbart en båt. Vidare så kallar Avpixlat de påstådda flyktingar för välfärdsmigranter, men Avpixlat kan omöjligt veta i förväg vilka orsaker dessa skulle ha haft för avsikt för att söka asyl. Sen är inte en bättre ekonomi ett flyktingskäl.
Trots att polisen inte har gått ut med något signalement så insinuerar Avpixlat att det ska handla om utomvästlig, asylrelaterad invandrarbakgrund.
Trots avsaknaden av information i de aktuella fallen kan det konstateras att denna typ av skottdåd så gott som alltid hör samman med konflikter mellan/inom kriminella invandrargäng, och att både offer och gärningsmän i de flesta likartade fall har utomvästlig, asylrelaterad invandrarbakgrund.
I källan de använder står inget om bakgrund eller etnicitet.
Ett flertal ekonomer visar att Sveriges ekonomi blir stadigare och att BNP ökar, men det avfärdar Avpixlat som en lögn, men de har inga källor till sina påståenden. De källor de avfärdar är SEB:s och Nordeas chefsekonomer.
I texten används citationstecken för att insinuera att det inte alls handlar om barn utan om vuxna. Något som är vanligt bland den högerextrema sfären.
I den här artikeln har Avpixlat använt Fria tider som källa, vilka i sin tur har använt en legitim källa som The sun. Det båda alternativa medierna har missat rättelsen om att det handlar om hur många som har sympatier för alla dom som åker till Syrien för att slåss och är alla parter inkluderade såsom kurderna och Fria syriska armén och inte bara de som åker för att slåss för IS. Från de pressetiska reglerna ”Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer”.
Detta är, förutom artikeln om vapengömman, artiklar under en veckas tid de som jag hittat genom att snabbt skumma igenom deras artiklar och, som vi ser, är det lite för mycket fel i deras artiklar. Trots att flera av deras artiklar visat sig vara helt felaktiga så har de inte gått ut med en rättelse vilket i de pressetiska reglerna särskilt poängteras:
Felaktig sakuppgift skall rättas, när det är påkallat. Den som gör anspråk på att bemöta ett påstående skall, om det är befogat, beredas tillfälle till genmäle. Rättelse och genmäle skall i lämplig form publiceras utan dröjsmål och på så sätt att de kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga uppgifterna. Observera att ett genmäle inte alltid kräver en redaktionell kommentar.
För att vara ett initiativ och projekt av en riksdagsledamot (Kent Ekeroth) så är Avpixlat ett slarvigt försök till att vara en nyhetssajt. Helhetsintrycket är att sajten är oprofessionell och använder sig av en ytterst vinklad journalistik. Som avslutande ord väljer jag dessa:
Motargument 