Etikettarkiv: människosyn

Krig mot vårt statsskick

Oavsett om vi är alliansväljare eller rödgröna väljare har nog alla 87 procent en klump i magen efter denna vecka. SD har ökat oavbrutet i många år. De har aldrig någonsin minskat. Det känns nästan otänkbart att de inte får fler procentenheter i mars. Men någonstans måste trenden brytas. Av allt att döma får de en mängd empatiröster för att det är synd om dem som är så mobbade (!), från väljare som egentligen inte ens tycker att de är det bästa partiet.

Från Motargument kommer vi att göra allt under denna valrörelse för att möta SD:s politik med sakliga argument. Vi kommer från båda sidor mittlinjen, men vi förenas i insikten att främlingsfientlighet inte hör hemma i Sverige.

Det finns en dimension i händelseförloppet som lite drunknat i bruset.

Mattias Karlsson (SD:s vikarierande partiledare) sa:

Sverigedemokraterna kommer att agera för att försöka fälla varje regering som väljer att verka för en ökad invandring och ge Miljöpartiet ett avgörande inflytande över svensk migrationspolitik

Så vad har då den nuvarande regeringen gjort för att förtjäna sitt straff? Hur har de valt att verka för ökad invandring?

SD härskarDet är ju uppenbarligen inte så att det i regeringens budget står att vi ska ta emot nittiotretusentvåhundrafemtionio flyktingar, och sedan stänger vi portarna. Antalet invandrare kan bara påverkas indirekt – genom lagändringar – men dessa har förstås inget med några budgetramar att göra. Alltså är det bisarrt att tänka sig att en budget skulle kunna användas som migrationsregleringsverktyg. Kostnader för flyktingmottagning m.m tas om hand där, men de siffrorna är bara ett eko av ett behov.

Men lagändringar kan förstås beslutas genom propositioner. Dock är det rätt sällan det händer – undantaget är migrationsöverenskommelsen mellan MP och Alliansen. Inte ens det, av SD så utskällda, beslutet att låta syrier som flyr till Sverige få permanent uppehållstillstånd fattades av regering eller riksdag. Det fattades av tjänstemän på Migrationsverket utifrån gällande lagar. SD protesterade i Riksdagen, men det var också enda gången frågan nådde upp till den nivån.

Den nuvarande regeringen har alltså inte fattat något enda beslut gällande migration. Alls. Det har de inte hunnit.

Ändå anser Mattias Karlsson att de ska straffas.

Därur följer att den som sitter still i båten ”väljer att verka för ökad invandring”. Enbart den som aktivt beslutar om neddragningar förtjänar att få regera.

SD säger därmed att de kommer att sänka varje framtida regering. Enda undantaget är de som aktivt genomför regelförändringar som påverkar vilka som får uppehållstillstånd.

SD har faktiskt därmed gjort det nödvändigt för övriga sju partier att navigera runt dem – genom uppgörelser och kanske lagändringar.

Vi vet vad som kommer att hända. Ännu mer offerkoftor, snyftande om att alla är odemokratiska, att SD:s väljare inte tas på allvar och yadayada.

Det är då vi måste hjälpas åt, från vänster till höger, och förklara att det är SD som förklarat krig mot vårt statsskick.

Stigmatisera inte oss som följer hatgrupper!

tiggarhatVi på Motargument följer de flesta nationalistiska fora på nätet. En del av oss gör det som ”oss själva”, och andra med fejkade konton, eftersom de flesta grupper kollar upp dem som går med, och det blir fort uppenbart att vi inte är sverigedemokrater, sverigepartister, tiggarhatare eller håll-den-vita-rasen-ren-ivrare.

Varje dag – oftast flera gånger om dagen – går en del av oss in och läser om apjävlar som ska skickas hem med bananbåt, om smutsiga äckeltiggare som ska drivas bort, om hur hemskt det är att bo i ett land där man inte får säga negerboll och om Jimmie Åkesson som det är så synd om för att alla vuxenmobbar honom. Hjärtan. Puss. SD forever.

Det är vår bestämda uppfattning att vi som följer dessa grupper – och som inte lämnar nationalisterna ifred i sina unknaste hörn – behöver bli långt fler. En del av oss har ibland uppmanat intresserade vänner som följer vad vi återger att gå med själva, och läsa. Prova några grupper. Det vi delar vidare av det vi läser är ju en så liten skärv av helheten. Men svaret blir nästan alltid ”å nej det kan jag inte med – då kan ju folk se det, och vad ska de tänka!”. Det är ett förståeligt ställningstagandet fullständigt, även om det är synd.

Det är därför vi tycker det är lågt av Nyheter24 att stigmatisera Palacios Deidre för att hon gör just detta: Går med i grupper och läser vad folk skriver. Vi får ett märkligt klimat när media drar slutsatser av facebookgrupptillhörighet. Likes/Gilla är en sak. Det är mer ett aktivt ställningstagande. Men att följa en grupp utan att skriva något är inte att säga ”jag tycker som den här gruppen”, utan att säga ”jag vill läsa vad dessa människor skriver”.

Det är ju alldeles uppenbart att inte Palacios Deidre är en av hatarna. Vi får hoppas att Nyheter24 backar från sina absurda antydda anklagelser, och att media istället berömmer den som orkar följa med och läsa.

Vad är din hemliga agenda, Nalin Pekgul?

Krönika av Ida Dzanovic

Nalin Pekgul (S) har, i en artikel i Dagens Industri, framlagt grova anklagelser mot Mehmet Kaplan (Mp). Anklagelserna är identiska med teorin om Eurabia.

På grund av rädsla för att stämplas som islamofob vågar ingen ifrågasätta Mehmet Kaplan och hans dolda agenda

Paradoxalt nog, efter att Pekgul ifrågasatt Kaplan med en tapetlång text, så säger hon att ingen vågar göra just det. Hon förklarar att man inte vågar för att man kan komma att stämplas som islamofob, samtidigt som hon använder typisk islamofobikryddad retorik.

Vad som är Kaplans dolda agenda har Pekgul naturligtvis aldrig förklarat eller belagt. Det verkar som att det viktiga är att slänga ut anklagelser, skrämma allmänheten, nå dramatikens topp och kanske vinna mer uppmärksamhet för sin nyutkomna bok. Eller vad är Pekguls hemliga agenda?

Mehmet Kaplan
Mehmet Kaplan

Senast, i en intervju i SVT 14 oktober 2014 talade Nalin Pekgul om sin bok och i frågan kring muslimer så delade hon upp muslimer i ”fundamentalistiska” och ”sekulära”. Om jag hade varit den journalist som hållit mikrofonen framför Pekgul, så skulle jag bett henne förklara vilka som är fundamentalistiska och vilka som är sekulära muslimer i hennes ögon. Den här frågan skulle jag se som väldigt intressant och viktig i sammanhanget för att få Pekgul att förklara varför hon identifierar Kaplan som islamist.

Kaplan var ordförande för SUM (Sveriges Unga Muslimer) mellan 2000 och 2002, något som används som belägg för att han bör granskas som en islamist. Egentligen borde, i så fall, alla vi muslimer som någon gång haft någon kontakt med muslimska ideella organisationer, och varit aktiva i församlingar, granskas som islamister.
Personligen har jag utfört en rad projekt i arbete och samarbete med alla muslimska organisationer. Det finns tusentals muslimer som på olika sätt har varit aktiva i alla dessa organisationer, med olika aktiviteter, arbete, samarbete, föreläsningar och projekt. Många har suttit i styrelserna och haft tillfälliga ordföranderoller, men ändå så ser de på ett sekulärt samhälle, liksom jag själv, som en odiskutabel självklarhet.

Här ser vi de totala och helt medvetna generaliseringarna av muslimer, vi ser brist på nyans, vi ser en vilja att se muslimer som en homogen grupp där alla tycker, tror och tänker på samma sätt, likt klonade kopior, enbart för att alla har funnits på samma plats, i samma moské eller i samma församling.

Det är ett typiskt islamofobiskt tankesätt.

Inte ens den före detta ordföranden för SMF (Sveriges Muslimska Förbund) Mahmoud Aldebe, som har grundat Muslimska Brödraskapet i Sverige och som satte igång ett samarbete med det internationella Brödraskapet FIOE, har en enda gång, nämnt Mehmet Kaplan i sammanhanget som vare sig kollega eller medlem. Dokument finns och visar tydligt vilka som är med och vilka som inte är med i Brödraskapet, om vi väljer att tala med fakta och bevis istället att slänga ut grova anklagelser.

Framför allt så handlar det om den långa period som förflutit sedan Mehmet Kaplan ”var” ordförande i det som idag är den problematiska organisationen SUM (Sveriges Unga Muslimer). Allt som hände i den här organisationen under denna långa period försöker Pekgul skuldbelägga Kaplan för och säger att SUM är ”hans organisation”, precis som att Kaplan är organisationens livstidsägare efter att han har varit ordförande för 12-14 år sedan.

Hur rimligt är det?

När en talare, som bjöds in i riksdagen av Mehmet Kaplan, ifrågasattes i medierna för sina antijudiska uttalanden, så var Kaplan snabbast att kalla en spade för spade. Han valde konsekvent att se ett fel som ett fel. Han kände inte till bakgrunden av föreläsaren och bad om ursäkt.

Minns att Leni Björklund (S), för många år sedan, bjöd in internationellt efterlysta krigsförbrytare från Tjetjenien till en militär övning i Sverige. Alla kan begå misstag men allt beror på hur man väljer att handskas med misstaget. En annan som kritiserats i debatten är Omar Mustafa. Han är ett exempel på motsatsen till Kaplan, Mustafa har har förnekat att en rasist är rasist och trots kritiken och varningar under 2 år har sagt att han ska fortsätta bjuda in talare som han brukar göra.

Han har inte bett om ursäkt. Det är stor skillnad.

En skillnad som Nalin Pekgul inte ser eller inte vill se alls.

Nalin Pekgul
Nalin Pekgul

Jag förstår inte att Pekgul saknar hänsyn till att Kaplan är en offentlig person som brukar röra sig bland muslimer, vilket innebär att man träffar olika typer av människor, blåa, randiga, blommiga, prickiga, fyrkantiga, gröna och rosa muslimer, men det är helt orimligt att tillskriva honom alla dessa färger och former.

För Pekgul gäller det bara en enda form – islamist! Islamistfärg och islamistform för att man fanns i organisationer, moskeer, föreningar och församlingar där alla, någon gång, på något sätt, har varit aktiva oavsett vilken syn på samhället eller vilken religion man har.
Det kopplar hon med hemliga agendor kända från Eurabia-teorin och ordförandeskap i SUM för 12 till 14 år sedan.

Jag är fullständigt övertygad att Kaplan inte är en perfekt person eller politiker.
Ingen av oss är det. Hans förslag att det behövs mer pengar för att bekämpa radikalisering har vi inte hört i sin helhet, med nödvändiga konkreta planer och skisser. Därför vet vi inte om förslaget är bra eller dåligt. Personligen har jag andra idéer kring kampen mot radikalisering bland muslimer där det inte behövs extra ekonomiska resurser, men om detta kommer jag skriva i en annan text här på Motargument. När det gäller Mehmet Kaplans uttalande kring ”jihadister” som åker till Syrien så hänvisar jag gärna till texter som Torbjörn Jerleup har skrivit, till exempel ”Kaplan har helt rätt om Syrien”.

Men vilken hemlig agenda som Nalin Pekgul egentligen har är fortfarande ett frågetecken.

Enligt Pekgul så är vi, mer eller mindre, alla islamister och det vill hon att man inte ska se som problematiskt och islamofobiskt. Precis som en SD:are så säger Pekgul mellan raderna att ”man inte får säga allt man vill…” samtidigt som hon slänger ur sig tomma anklagelser. I Pekguls texter finner man också många goda saker som de allra flesta av oss kan hålla med om, men personligen så ser jag henne inte som en person som talar utifrån kunskap, belägg, nyans eller balans då det gäller muslimer. Det är mer eller mindre hennes panikslagna fördomar som talar. Det kan också vara ett publicistiskt skrik på hjälp då hon behöver en livbåt så att hon kan ta sig fram till rampljuset.

SD + HBTQ = sant?

Kärlek är bland det absolut finaste vi människor kan uppleva. Att älska någon, att bli älskad och att få dela sitt liv med den man älskar är, för många, det bästa i livet. För många är önskan att få ett barn ännu starkare än att älska någon. Ibland leder det ena till det andra.

Det känns som en självklarhet, för de allra flesta av oss, att alla ska ges möjlighet och utrymme att få älska den man vill. Det känns också som en självklarhet, för många, att alla ska ges möjlighet att få barn, antingen på naturlig väg eller genom insemination eller adoption. Det finns, trots allt, vissa som inte vill ge alla människor dessa möjligheter. Det är framför allt ett parti i Sveriges riksdag som inte vill ge alla människor dessa möjligheter.

I en undersökning, där riksdagspartierna fick möjlighet att svara på sex frågor beträffande HBTQ-personer och deras rättigheter, som jag gjorde inför valet 2014, kan man tydligt se att det parti som är minst tolerant i denna fråga är Sverigedemokraterna. SD har en annorlunda människosyn beträffande HBTQ jämfört med vad de andra partierna har. Man kan kalla SD:s HBTQ-politik heteronormativ, heterosexistisk eller, till och med, homofobisk. Dessa begrepp är alla, i varierande grad, uttryck för att kärlek är förbehållet man och kvinna. Jag tänkte nu belägga varför jag anser att SD inte är ett parti för alla, varför SD inte är ett parti för HBTQ-personer. Så här skriver SD på sin hemsida om HBT (SD godkänner inte Q:et):

Ingen människa väljer sin sexuella läggning. Trakasserier och diskriminering mot människor p.g.a. deras sexuella läggning är oacceptabelt och skall rättsligt beivras. Vidare anser Sverigedemokraterna att människors sexuella preferenser primärt är en privat fråga och ingenting partiet fäster någon vikt vid.

1995 stiftades enFamily Equality lag som gav samkönade par möjlighet att ingå registrerat partnerskap. 2009 kom lagen om samkönade äktenskap, som kom att innebära att alla, oavsett sexuell läggning, nu kunde gifta sig. Det enda parti som var emot lagen om samkönade äktenskap var SD. De menade, och menar fortfarande, att äktenskapet är exklusivt för man och kvinna. Detta innebär att man sidsteppar mellan 5 och 10 % av befolkningen, man väljer att inte ge dessa människor samma möjlighet att få konfirmera sin kärlek. SD är fortfarande emot den samkönade äktenskapslagen, även om man inte planerar att ändra på det.

För de, samkönade par, förutsatt att de är gifta, som vill adoptera barn kan, enligt lag, göra det. Det kallas homoadoption, eller samkönad adoption. SD motsätter sig denna lag. Deras förklaring till detta är att man anser att alla barn har rätt till en mamma och en pappa. Detta är en tydlig markering som gör gällande att samkönade par inte har rätt att bli föräldrar. SD:s motstånd till, idag laglig, insemination för lesbiska par, förstärker synen på att ett barn har rätt till en mamma och en pappa. Vad man inte tänker på är att det, samtidigt, innebär att många par exkluderas från möjligheten att bli föräldrar. Övriga partier i riksdagen vill att såväl homoadoptioner som insemination för lesbiska par fortsatt ska vara lagligt.

Det är svårt att säga var på skalan heteronormativitet-heterosexism-homofobi man ska placera SD. Att de är heteronormativa är ställt utom allt tvivel. Att vara heteronormativ innebär snarare att man har en omedveten föreställning om att män är tillsammans med kvinnor, men det betyder inte att man anser att homosexualitet är något fel. Att de är heterosexistiska tycker jag också är rimligt att hävda, eftersom de anser att rätten till kärlek och rätten att bli föräldrar ska vara möjligt uteslutande för heterosexuella par. Genom lagstiftning avser SD att inskränka HBTQ-personers möjlighet att bygga ett liv med kärlek och barn tillsammans. Att de är homofobiska tycker jag KAN vara rimligt att hävda, åtminstone i vissa aspekter. Deras åsikter i HBTQ-frågan skiljer på människor, tanken om alla människors lika värde är inte applicerbar i detta fall. Homosexuella behandlas i samhället, men också juridiskt, på ett annat sätt än heterosexuella. Om vi dessutom adderar alla de homofobiska uttalanden som, genom åren, gjorts av folkvalda SD-politiker, är det inte särskilt vågat att hävda att SD är ett homofobiskt parti.

Det borde vara en självklarhet att alla människor har rätt att få älska vem man vill. Det borde ockå vara en självklarhet att alla människor har rätt att få barn, oavsett sexuell läggning. Detta är grundläggande behov som vi människor har, och då finns det inget utrymme för att exkludera människor på grund av vem vi attraheras av. Vi har alla samma rätt till kärlek. Vi har alla samma rätt till föräldraskap. På många ställen är det inte så. I SD:s Sverige är det inte heller så. Det är upp till oss att se till att det förblir så.

 

Normal och onormal

Jag halkade över Ivar Lo-Johanssons memoarer, Frihet, nyligen. Den boken är mycket intressant. Det han skriver visar hur fördomar om en funktionsnedsättning kan påverka en människa.

Han beskriver att han blev nästan helt döv då han vintern 1940 gjorde militärtjänsten på en liten ö i Stockholms skärgård. Denna dövhet var tillfällig och hörseln blev bättre med åren. Men det han gjorde när han insåg att han hade en hörselnedsättning kan verka chockerande när man läser det.

I skammen över att ha en grav hörselskada började han förneka att han hade det. Skammen att inte kunna höra och att riskera att verka dum, samt risken att misstänkas vara en ”simulant” som försökte slippa undan militärtjänsten genom att låtsas att vara döv, gjorde att han förnekade hörselskadan och vägrade att gå till läkare.

Men han var ju näst intill döv, vilket gjorde att försvaret ratade honom. Han blev frikallad och slapp göra militärtjänst. Då ljög Ivar Lo-Johansson för sig själv igen och sa att ”jag är inte döv, däremot är jag simulant, jag låtsas vara döv för att slippa militärtjänsten”. Han var stolt över att han var en så skicklig simulant att han lyckades lura försvaret att tro att han vara näst intill döv. Samtidigt var han det, och han hade näst intill inga vänner för att alla var tvungna att skrika i hans öra för att han skulle höra något.

Även när det kom till vänner verkar han ha ljugit för sig själv. Han hade inget hörselfel, däremot var han bohem, en sådan som frivilligt isolerar sig, och det var fint.

Ja, jag vet, det låter konstigt. En människa med hörselskada vill inte visa att han har det och låtsas därför höra bra men vara simulant, av rädsla att bli anklagad för att vara dum, annorlunda och simulant. Helt ologiskt.

Men ändå fullt logiskt.

Så fungerar sociala stigman.

Bild av figur med krycka och figur med hörapparat

Jag vet. Förr, när jag var yngre och dummare låtsades jag ibland höra men ville ge sken av att bara strunta i allt, men det var ju bra korkat, för jag hörde inte. Men stigmat att verka vara dum var för stort – det var på något sätt enklare att verka vara ett rövhål än att verka ha en hörselskada, det vill säga vara korkad. En vän, med ADHD-diagnos, gjorde faktiskt samma sak som Ivar Lo-Johansson. För att slippa fördomar omkring ADHD gav han sken av att låtsas ha grav ADHD, för att slippa viss undervisning och, på så sätt, få fördelar. Så skulle han lura klasskamraterna. Han skulle ge sken av att vara rövhålet som fuskade för att slippa undervisning, för att slippa skammen att vara den med diagnosen.

Fascinerande, och sorgligt, mycket sorgligt.

Normal och onormal

Det är just detta som är faran med politiska rörelser som skriker högt att de vill behålla svenska värden, moraliska värden, normer och moralregler om hur man bör bete sig för att ses som en ”normal svensk” eller en ”normal medborgare”. Det är faran när det ropas högt att det finns en ”normal kultur”.

Där det finns en normal finns det alltid folk som ses som onormala, avvikande, och därmed riskerar att se sig själv som just det. Som Ivar Lo-Johansson. Eller jag själv i tonåren. Ses man som något av ett hot eller som dum, det vill säga som onormal, är det extremt lätt att man ser sig själv som det också.

Fördomar finns.

Samhället är ännu inte så inkluderande att vi bejakar alla människors olikheter. Det annorlunda ses ännu som ett hot. Den kulturella normen ska följas. Det avvikande är onormalt och därför något man SKA skämmas över.

För att slippa detta måste vi vända på steken, som man brukar säga.

Normaldemokraterna har beskrivit detta så väl:

Enligt ordboken är normal en beskrivning av en organism eller mekanism som inte är avvikande, rörande någon, flera eller alla egenskaper. Applicerar man den definitionen på människor märker man snart att ingen är normal. Alla är avvikande någonstans. Unika som snöstjärnor. Trots att vi alla är medvetna om dessa skillnader, och faktiskt hyllar dem i många sammanhang, så finns det grupper i samhället som oftare än andra stängs ute på grund av sin unicitet. Olika typer av funktionsvariationer bedöms t.ex ofta som ett för stort avsteg från normen, istället för att mer korrekt uppfattas som ytterligare en komponent i det verkligt normala. Nämligen allas individuella särart. 

Det onormala är det normala. Vi avviker egentligen alla från normen. Därför är det avvikande inte ett hot, utan det normala. Vi kan därför lugnt respektera det annorlunda, eftersom det är det normala, och därför inte heller något hot.

Det är just detta tänkande som behövs. Om Ivar Lo-Johansson hade gått till en läkare och lärt sig hantera sin funktionsnedsättning och om han hade slutat skämmas, så hade han kanske varit mindre ensam på 1940-talet. Om inte fördomen att man är dum om man är hörselskadad hade plågat honom och hans omgivning.

 

"Allas lika värde"?

Allas lika värde. Smaka på orden. Visst låter det fint? Visst känns det, näst intill, som en självklarhet? Visst tycker du, och jag, att alla har samma värde? Naturligtvis är det så att alla människor är lika mycket värda? Parollen allas lika värde används, av oss alla, dagligen och är ett uttryck för allt, men det är samtidigt ett uttryck för ingenting. Om vi synar och analyserar frasen och dess innebörd ser vi att det, allt som oftast, blott är tomma ord. Vi säger dessa ord för att vi ska kunna se oss själva i ögonen och för att vi ska kunna ge oss rätten att känna oss som goda, förstående och omtänksamma människor. För alla vill vi väl vara goda? Alla vill vi väl andra väl? Eller?

imagesBegreppet allas lika värde genomsyrar FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Hur är det egentligen? Efterlever vi, och samhället, denna devis? Svaret på frågan är otvetydigt nej. Jag tänker i denna krönika förklara närmare på vilka punkter jag tycker att vi brister i vår vilja att erkänna alla människors lika värde.

I samhället stöter vi varje dag på företeelser och exempel på att människor inte har samma värde. Vi ser det genom att människor diskrimineras på arbetsmarknaden, på arbetsplatser, i skolan, på banken och på bostadsmarknaden. Detta är exempel på strukturell diskriminering. Vi ser varje dag tecken på att alla människor inte har samma värde. I vår vardag ges ständigt uttryck för att vi brister i vår vilja att erkänna alla människors lika värde. Vi kan se det på fotbollsarenan, på bussen, på jobbet, på gatan eller i affären. Vi ser människor som behandlar andra människor på ett sätt som inte, på något sätt, korrelerar med att vi alla har samma värde. Det kan röra sig om glåpord, att tala nedsättande, att titta snett på, att nonchalera eller, i värsta fall, så kan det uttryckas genom våld. Hatbrott är ett obehagligt, men återkommande, bevis på att människor inte anses ha samma värde.

Det finns massor av orsaker till att vi tycker att människor har lika värde. Det finns minst lika många orsaker till att vi inte tycker det. Faktorer som spelar in i vår uppfattning, eller i vår bedömning, om andra människor är etnicitet, kultur, religion, sexuell läggning, kön, ålder och funktionsnedsättning. Dessa faktorer är exempel på hur vi människor skiljer oss åt. Tyvärr är det så att många av oss har fördomar. Detta i kombination med en uppfattning om att det som är annorlunda, exempelvis ursprung, kultur, religion, homosexualitet eller utvecklingsstörning, gör att vi också tycker att något, eller någon, har ett lägre värde.

205905_700b1-thumb1Det är enkelt, och inte alltid smärtfritt, att ge människor som har uppfattning om andra människor, utifrån nämnda faktorer, påklistrade benämningar som rasist, homofob, sexist eller funkofob. Rasism, homofobi, kulturrasism, sexism och funkofobi är uttryck för åsikter som innebär att vi tullar på devisen om allas lika värde. För mig är det viktigt att poängtera att detta är åsikter. Det är föränderliga åsikter. De är icke beständiga och, på samma gång, inte en del av vår egna person. Jag vill flytta fokus till åsikten eller handlingen, och, samtidigt, flytta fokus från själva människan som diskriminerar, mobbar eller trakasserar. Jag tror på att alla människor har en förmåga att förändra stereotypa uppfattningar om andra människor. För att det ska kunna bli verklighet är det viktigt att samhället, och lagsystemet, eliminerar risken för strukturellt utövande av rasism, homofobi, köns- och åldersdiskriminering eller funkofobi.

Det är viktigt att vi inser att vi alla har ett ansvar att reagera, agera och ifrågasätta när människor ger uttryck för brister i principen om allas lika värde. När vi inte reagerar, agerar och ifrågasätter dessa attityder ger vi samtidigt vårt samtycke till attityderna. Vi godkänner dem. Är det inte svårt att godkänna saker som går stick i stäv med vad du anser om människovärde? Det kan vara bra att ha med sig nästa gång du hör fotbollspappan skrika nedsättande invektiv om någon i barnets motståndarlag, eller när tanten på bussen raljerar över busschauffören med invandrarbakgrund.

Alla människor har lika värde, oavsett allt och inget. Vi måste bara förstå det.

 

Jag har tidigare berört ämnet i några krönikor här på Motargument:

Tillsammans kan vi

Vilka mekanismer styr näthat?

Sverigedemokraterna, det HBTQ-vänliga partiet?

Gästinlägg av Polimasaren

I årets Pridefestival så var Sverigedemokraterna portade, men påstod sig i den här artikeln ändå velat vara med. Sverigedemokraterna säger sig vara HBTQ-vänliga, men deras företrädare och olika åsiktsprogram säger tvärtemot.

Några stycken ur Sverigedemokraternas principprogram

Förhållandet mellan man och kvinna, och deras barn, är den nödvändiga förutsättningen för harmoniska samhällsförhållanden

I de fall ett barn har förlorat båda sina biologiska föräldrar bör barnet ha rätt till både en man och en kvinna som en ersättning för den far och den mor man har förlorat. Detta är orsaken till att vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper

Bortsett från att vi inte anser det vara förenligt med barnens bästa att låta samkönade par och polyamorösa grupper adoptera och inseminera…

Klippt ur Sverigedemokraternas kyrkopolitiska valmanifest 2009 Fädernas kyrka:fbac1d62bc0f84a2f0a563b245ca87ca-d38n8oj

Svenska kyrkan skall på ett tydligare sätt arbeta för att försvara och stärka moralens, äktenskapets och den traditionella kärnfamiljens ställning i vårt samhälle. Äktenskapsrådgivning och familjevänliga aktiviteter skall ges fortsatt hög prioritet. Betydelsen av trohet och ansvarsfulla relationer bör betonas. Kyrkan bör motsätta sig homoäktenskap, månggifte, den utvidgade adoptionsrätten och andra försök att underminera familjebegreppet

Några citat från SD-politiker:

Ännu ett avgörande steg i utrotningskriget mot kärnfamiljen och traditionella värderingar är på väg att tas /Mattias Karlsson (hans blogg 2007)

 Äktenskapet har dock alltid varit, och ska så förbli, ett förbund mellan man och kvinna / Richard Jomshof (hans blogg 2007)

Pride hyllas av den politiskt korrekta eliten tillsammans med den mycket framgångsrike och numera inflytelserika homolobbyn försöker normalisera sina sexuella avarter / Björn Söder (hans blogg 2007)

Jag tror förövrigt att det är viktigt att betona just detta, att de flesta homosexuella inte är som de smaklösa figurerna i Prideparaden / Jimmie Åkesson (osläppt stycke från hans bok)

Vad är det som säger att den s k normaliseringen slutar med att homo-, bi- och transpersoner (hbt-personer) skall ”normaliseras”? Varför inte personer som begår tidelag (sex med djur) eller pedofili (sex med underåriga)? / Björn Söder (på hans blogg 2007)

Kännetecknande för ett samhälle i upplösning är hyllandet av perversioner och dekadens / Björn Söder (hans blogg 2003)

Sjukliga beteenden som skulle få vilken normalt funtad människa som helst att känna avsky och få kväljningar är idag helt normala beteenden, enligt massmedierna och våra politiker / Björn Söder (hans blogg 2003)

Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig bli normala / Björn Söder (hans blogg 2007)

Spektakel som Pridefestivalen innebär att det blivit en tunnare gräns mellan det som anses vara acceptabelt och det som är brottsligt, som pedofili / Björn Söder (intervju 2007)

Sverige behöver en moralisk upprustning för att åter komma bli ett friskt och sunt samhälle / Björn Söder (hans blogg 2007)

Homosexuella par skall givetvis inte få bilda familjer genom att adoptera barn. De har själva valt att frånsäga sig de naturliga möjligheterna att skaffa barn. Barn har rätt till en far och en mor! / Björn Söder (hans blogg 2002)

HomophobiaNågra citat från sverigedemokrater som inte längre är kvar i partiet, men som ändå representerar HBTQ-motståndet genom tiderna i partiet:

Sodom och Gomorra har onekligen fått en värdig efterträdare i det land som heter Sverige! / Yngve Johansson fd styrelseledamot (på hans blogg om samkönade äktenskap)

Det är ju rena rama porrfesten, men beskrivs av arrangörerna som folkfest. Och de mest extrema homosexuella där verkar ju bete sig som utvecklingsstörda eller gravt psykiskt störda / David Kronlid fd ersättare i partistyrelsen (på hans blogg)

Inte rasist, men med flera har uppmärksammat homofobin och motståndet mot HBTQ ett flertal gånger. Här följer några länkar:

  1. SD-ordförande: Homosexualitet är orent
  2. Kommunpolitiker ”belyser djurplågeri” – kallar homosexuella ”korvryttare”
  3. Riksdagsledamot: ”Får man inte kalla Jonas Gardell för bög?”
  4. SD-toppar om nolltoleransen – det är helt okej att hata homosexuella, men säg det inte utåt
  5. SD-politiker – Spioner är udda individer och ofta homosexuella
  6. Sverigedemokraterna – enda partiet som vill tvångssterilisera transsexuella
  7. SD-politiker – vi lever i bibelns yttersta dagar när riksbögar dansar på gatorna
  8. SD-ordförande beskriver HBTQ-personer som ett okristet dödligt hot
  9. SD-politiker: ”bögeri” är inte acceptabelt och #ESC14 är ”bögpropaganda”
  10. Erik Almqvist hetsar mot dragqueens – att de deltar i TV är ”osunt” och bryter ner ”familjevärden”
  11. Tommy Hansson rycker ut och försvarar Barilla efter deras homofobiska-uttalande
  12. SD-politiker kastar skit på Pride, får hjärnsläpp, manipulerar en artikel och ser inte att han själv är problemet
  13. Tommy Hansson: Pride är ett vulgärjippo som är våldsamt exhibitionistiskt
  14. SD-politiker rasar över gaygala – Måste allt HBTQ vara vulgärt, provocerande och smaklöst
  15. SD-politiker vill att Sverige ska införa samma antigay-lagar som Ryssland infört
  16. SD-kurirens chefredaktör: HBTQ är ett särintresse utan samhällsnytta
  17. SD-kurirens chefredaktör uttrycker illa dold homofobi
  18. Chefredaktör för SD-kuriren uttrycker sig homofobiskt
  19. Christian Westling stödjer antigaylagar – unga kan lätt få för sig att de är homosexuella
  20. SD-politiker – bibeln fördömer homo-, oral- och analsex
  21. Sverigedemokraterna – HBTQ-personer saknar samhällsnytta och nödvändiga moraliska regler
  22. SD Sundbyberg hänger på Avpixlats HBTQ-hat
  23. SD-politiker: Engagemang för HBTQ-frågor är omoraliskt
  24. Björn Söder vill inte ta avstånd från islamofobiska uttalanden under manifestation
  25. SD-ordförande vill att människor som stödjer pridefestivalen ska brinna i helvetet
  26. SD-politiker – alla samlevnadsformer är inte likvärdiga, man ska förorda heterosexuella
  27. Massivt hat från SD under Pride – stoppa alla vidriga bögar
  28. SD-kandidat slutar – det är onaturligt att vara homosexuell och det får jag tycka

och deras fotsoldater:

  1. Avpixlat försöker blir HBTQ-vänliga – fotsoldaterna spårar fullständigt
  2. Mannen bakom Avpixlat: Homosexuella är HIV-spridare *UPPDATERAT*
  3. Avpixlat – vi måste bevaka manliga, homosexuella barnskötare då de är pedofiler
  4. Avpixlat och hatet mot homosexuella

HBTQ – en bortglömd valfråga?

UPPDATERAD 161003

Inför valet den 14 september 2014 sammanställer Motargument tio partiers ståndpunkt i sex frågor rörande HBTQ-personer och deras rättigheter. Detta är en viktig, men i många stycken bortglömd, valfråga. De partier som ingår i undersökningen är de åtta riksdagspartierna, det vill säga Moderaterna (M), Kristdemokraterna (KD), Folkpartiet (FP), Centerpartiet (C), Socialdemokraterna (S), Miljöpartiet (MP), Vänsterpartiet (V) och Sverigedemokraterna (SD), samt Feministiskt Initiativ (F!) och Piratpartiet (PP).

På frågan om huruvida samkönade äktenskap ska vara lagliga, vilket är fallet idag, svarar alla partier att det ska vara lagligt för samkönade att gifta sig. Sverigedemokraterna var emot detta då lagen stiftades, men har inga planer på att ändra på det.

Homoadoption, eller samkönad adoption, förutsatt att det samkönade paret ingått äktenskap, fram till 2009 registrerat partnerskap, ska fortsatt vara lagligt enligt alla partier utom Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Dessa menar att ett barn har rätt till en mamma och en pappa. Miljöpartiet påpekar att det är svårt att få den här lagen att fungera i praktiken då det är få länder som godkänner samkönade par för adoption. Piratpartiet understryker att möjligheterna för samkönad adoption måste förbättras.

Frågan om insemination för lesbiska par besvaras av samtliga partier utom Sverigedemokraterna med att det fortsatt ska vara lagligt i Sverige. Sverigedemokraternas argument mot detta är att de anser att ett barn har rätt till en mamma och en pappa. Socialdemokraterna och Moderaterna utvecklar sina svar med att det också ska vara lagligt för lesbiska singlar att låta sig insemineras. Piratpartiet vill att insemination ska ha samma pris för alla kvinnor, oavsett sexuell läggning. Feministiskt Initiativ verkar för en lagstiftning där anonyma donationer blir möjliga.

De tio partierna är eniga i frågan om huruvida könsbyten ska vara lagliga. Piratpartiet förtydligar sitt svar med att kravet på medborgarskap och civilstånd ska avskaffas.

fbac1d62bc0f84a2f0a563b245ca87ca-d38n8ojFrågan rörande transpersoner och deras lagliga rättigheter besvaras entydigt av alla partier med att transpersoner ska ha samma lagliga rättigheter som alla människor. Kristdemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Piratpartiet svarar att de vill se en utvidgning av nu rådande hatbrottslagstiftning för att stärka transpersoners rättigheter.

Den svåraste frågan i undersökningen är uppenbarligen frågan om huruvida man ska införa ett tredje juridiskt kön. Tre partier; Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ anser att man ska införa ett tredje juridiskt kön. Piratpartiet är av åsikten att det inte ska finnas några juridiska kön alls. Socialdemokraterna vill utreda möjligheten då man ser behovet, medan Folkpartiet och Moderaterna inte har tagit ställning i frågan. Tre partier; Centerpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna säger nej till att införa ett tredje juridiskt kön.

Sammanfattningsvis kan man se att det finns en ganska tydlig glidning från höger till vänster även i HBTQ-frågorna. Det mest konservativa partiet i dessa frågor är Sverigedemokraterna, som säger nej till samkönad adoption, nej till insemination för lesbiska par och nej till att införa ett tredje juridiskt kön. Man har också, i alla fall tidigare, sagt nej till samkönade äktenskap. Kristdemokraterna har en mer liberal uppfattning, då man anser att rätten till insemination för lesbiska par ska finnas kvar. Centerpartiet, i sin tur, accepterar samkönad adoption.

Fortsättningsvis kan vi se att Moderaterna, Folkpartiet och Socialdemokraterna har än mer liberal uppfattning i HBTQ-frågorna än de nyss nämnda då man antingen, som Moderaterna och Folkpartiet, inte tagit ställning till huruvida man ska införa ett tredje juridiskt kön, eller som Socialdemokraterna, vill utforska möjligheten till att införa ett tredje juridiskt kön. Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ har alla samma uppfattning i HBTQ-frågor, dessa partier anser att man ska införa ett tredje juridiskt kön. Piratpartiet är det mest HBTQ-vänliga partiet, eftersom man vill avskaffa kraven på medborgarskap och civilstånd för personer som vill genomföra könsbyte. Piratpartiet vill dessutom att det inte ska finnas några juridiska kön alls.

HBTQ-vänlighetspoäng (av 6 möjliga)

SD 2,5 KD 4 C 5 M 5,5 FP 5,5 S 5,5 MP 6 V 6 F! 6 PP 6

Artikeln är skriven utifrån de svar jag erhållit av respektive partis informationsavdelning/valcenter/HBTQ-talespersoner.

* Kristdemokraterna har sedan hösten 2015 beslutat att även samkönade par ska ha rätt att prövas för adoption

Islamism från nära håll

Jag vill inleda med att säga att du kan gärna länka till den här artikelserien varje gång du hör påståenden som ”muslimer gör ingenting åt extrema islamister”. En del debattörer har till och med förklarat att muslimer som kämpar mot extrema islamister inte existerar över huvud taget. Och när man väl förklarats som icke existerande så har man ingen rätt att finnas i dagsljuset. Vad ska jag kalla den här artikelserien? Kampen för egen existensrätt? För att muslimer som kämpar och som ställer sig emot extremism hela tiden förnekas och ogiltigförklaras i sin kamp, av populister och högerextremister.

Populisternas himmelrike

Det är hur lätt som helst att vara en skrikande populistisk röst som slår sig för bröstet i kampen för att rädda Sverige, liksom övriga världen av islamism – genom ingenting annat än bara hög röstvolym. Vi har alltför många liknande figurer i landet som har byggt en karriär via en skrika-högst-kamp, men utan en enda droppe av effekt, inte en enda promille av synlig åtgärd i ett konkret arbete mot extrem islamism. Det enda som liknande typer av populister har skapat är egna forum där de har lockat fram applåder från olika typer, och nyanser, av muslimhatare. Att kämpa mot islamism innebär, i så fall, att stämma in i liknande skrik-körer. Populisternas utbrott ser nästan ut som att de drar håret från sina huvuden och river sina ansikten med naglarna, samtidigt som de hysteriskt skriker: – ”ISLAMISTER!”

De har skadat den här debatten allvarligt, med hjälp av medier som gav dem enormt utrymme på totalt lösa grunder. Många populister har ställt sig som självutnämda experter i islamism-frågan. Högmodigt har de talat om vad islamism, och islam, är, i några fall med bonuskortet jag-kommer-från-Mellanöstern-och-därför-vet-jag och på så sätt, har de utan någon som helst kunskap, kunnat tränga sig in i debatten. Debatten skadades av populister för att de lyckades vilseleda folkmassorna till avgrunden av sin okunskap. De lyckades skapa rädsla genom islamofobiska murar, samtidigt som de fått utrymme, och möjlighet, att stå i det mediala rampljuset. Jag kallar dem oftast debatt-terrorister, som sprider skräck i samhället, ibland med massa påhittade siffror som de ”kan” bättre än SÄPO och polismakten.

Muslimer i rävsaxen

Populisternas tid är snart över. Det känns i luften.  Möjligtvis inbillar jag mig detta, på grund av min obotligt optimistiska själ. Detta är en av orsakerna till att jag började skriva i ämnet. I nästan ett decennium har jag befunnit mig i rävsaxen mellan extrema muslimhatare och extrema islamister. Jag är långt ifrån ensam om detta. De flesta muslimer är i samma position, medvetet eller omedvetet. De är antingen engagerade i den här frågan, eller inte. Det är en position som muslimer har haft under lång tid.  Det är slitsamt, och det liknar ett vakuum där man bara kan andas genom ett sugrör. Paradoxalt nog, så känns det ofta som att vissa extrema muslimhatare och vissa muslimska organisationer samarbetar med varandra. Ett exempel är IFiS, Islamiska Förbundet i Sverige, som varje år gör sig skyldiga till en rad skandaler, något som det, av muslimhatarna, gång på gång hissats varningsflagg för.

Vad hände då? Muslimhatare fick sina ”bevis” på hur landets muslimer är, samtidigt som IFiS-ledningen pekade ut det hela inför sina medlemmar som en ”islamofobisk attack”. Muslimer var oftast mittemellan. Muslimhatarnas attacker fick det hela att svänga, och man stöttade gång på gång IFiS-ledningen, vare sig man ville det eller inte. Allt detta var på bekostnad av muslimerna. Å ena sidan försökte jag internt peka ut brister inom en rad muslimska organisationer, med stark vilja och ambition att försöka förändra saker, å andra sidan gick jag i clinch med muslimhatare. Pest eller kolera? Ungefär så kändes det.

När jag satte mig in i kritiken mot en del av de muslimska organisationerna och deras representanter så blev jag naturligtvis både mobbad och utpressad. Å andra sidan, i fajten med muslimhatarna blev jag ofta kränkt, hotad och förföljd. Sexuella trakasserier var det värsta och det mest hårresande. Islamist-grupper avfärdade mig som okunnig vad beträffar islam. Muslimhatare avfärdade mig som islamist. Båda har misslyckats. Jag är fortfarande ett levande bevis för deras dumheter. Det är ungefär så kampen i rävsaxen ser ut och de allra flesta muslimer befinner sig i liknande position.

Efter att en del muslimer förlorat förtroendet för stora muslimska organisationer, och deras så kallade företrädare, så har många startat egna organisationer eller hänfallit åt aktivism, eller engagemang på egen hand, beroende på intresse och individuella förmågor. I många moskéer, efter fredagsbönen, talar imamer öppet om faran för att lättpåverkade muslimska ungdomar ska komma in i extrema kretsar och då komma att hjärntvättas, eftersom deras okunskap och brist på livserfarenhet, utnyttjas i detta spel. Medier lockas naturligtvis av denna dramatik och man talar, ofta ensidigt, mer om imamer och demagoger, som uppmanar till våld och deltagande i krig. Jag är en av de som tycker att man borde lyfta fram både imamer och demagoger som uppmanar till fred och de som uppmanar till krig, för att vi ska kunna få en nyanserad bild.

Men vad är det som ”muslimer i rävsaxen” behöver?

* Allt stöd och all hjälp är mer än välkommet, åtminstone genom att minska press och attacker från muslimhatare och islamofober, för att på så sätt skapa utrymme för våra ambitioner, vårt arbete, och för att bana väg för positiva förändringar i den egna gruppen, bland muslimer. Det enda skyddsrummet i det här fallet är antirasistiska organisationer och möjligheten att få utrymme i den antirasistiska rörelsen.

* Att journalister slutar ställa upp sina mikrofoner och kameror framför representanter för de stora muslimska organisationerna. Genom att göra detta ger man dem rollen som representanter för ”Sveriges muslimer”. Detta ser vi ofta. I nästan 10 år frågar man samma personer om det som muslimer generellt tycker, tänker, tror och gör. Vi förvandlas genom medierna till ett homogent kollektiv, eller nästan klonade kopior inför allmänheten, med ansikten som ser ut som det gäng som turas om på representantstolarna med sina barn, kusiner och vänner precis som i ett eget företag.

* Journalister måste skaffa mer kunskap och samtidigt se vilka personer de faktiskt lyfter upp som experter i frågan kring islamism, och enligt vilka grunder de gör det. Man ska definitivt undvika populister och lära sig att identifiera dem.

Kort sagt, vi, det vill säga de som jag kallar för muslimer i rävsaxen, har en rad barriärer framför oss innan vi slutligen når punkten där vi kan arbeta, och kämpa, emot extremism och destruktivitet bland muslimer. Okunniga journalister som söker dramatik, islamofober och muslimhatare i olika nyanser, populister och mycket annat måste man gå igenom… tills man äntligen kommer till målet – att göra något åt situationen! Man måste ha förståelse för den ställning som de flesta muslimer har idag, innan man säger att ”muslimer inte gör något åt det” eller ”det finns inga muslimer som kämpar emot islamism”.

Kunskap är en avgörande nyckel i kampen mot islamism

10564576_10152270485326479_1343602406_o

En liknande tabell gjorde jag för ca 5 år sedan och det är här har jag funnit grundproblemet:  Samhällsexperter i frågan kring islamisk extremism brukar ofta tala om alla islamist-grupper på ett ensidigt sätt, genom att förklara islamist-grupperna som nästintill identiska.
Allmänheten har sällan, eller nästan aldrig, fått upplysning om gruppernas likheter och skillnader, något som är väldigt viktigt.
Det finns hundratals olika islamist-grupper/-organisationer/-partier. Alla skiljer sig från varandra när det gäller ideologiska stjärnpunkter och olika sätt att använda religionen islam inom sina verksamheter. Deras grundideologi är oftast bestående av en enda pelare, av en enda Koranvers, eller hadith, som de har tolkat på egen hand.
När en del experter talar om Muslimska Bröderskapet, Al Qaida, Boko Haram, Tahrir, Hizbollah, Hamas, Al Shabab, ISIS etc., så känns det som att de talar om en och samma grupp, med samma mål, ideologiska grunder, religiösa övertygelse, samma grad av extremism och samma sätt att använda islam inom sin politik. Men så är det inte.
Mitt schema talar sitt tydliga språk: det finns ett enormt stort behov att fylla i de olika islamistgruppernas variation. I det här fallet behöver man massvis med tid och jag har många gånger önskat att ha några dagar med 70-80 timmar istället för 24.

Det krävs analys av förekommande tal och texter på islamistgruppernas hemsidor.
Det krävs notering av olika händelser kopplade till islamisternas olika aktioner.
Det krävs uppdatering och genomgång i varje analys, för att markera och upptäcka, islamist-gruppernas skillnad och likheter.

Detta är väldigt viktigt.
Utan arbete på det här sättet är det totalt omöjligt att stå emot, att ifrågasätta eller kritisera islamister – med målet att ogiltiggöra islamisternas röst i förhållande till vanliga muslimer, och att på detta sätt hindra flera islamist-anhängare.

Kunskaper inom islam som religion är också väldigt viktigt för oss som brukar ifrågasätta bokstavstolkare, vilka inte alltid är islamister, men som stärker islamisternas positioner, i vissa fall helt omedvetet. Komplicerat nog finns många strikt religiösa, så kallade bokstavstolkare, som inte tillhör någon islamist-grupp och som inte sympatiserar med något islam-politiskt parti. Men deras fyrkantiga syn på religionen hjälper, vare sig de vill eller inte, islamist-grupper att etablera sig lättare bland muslimer.
I denna kamp befinner man sig utanför den intellektuella debatt-plattformen. Man kan enbart motdebattera på religiös nivå. I det här fallet gäller det Koran-kunskaper och hadither, för att motsäga deras religionssyn, vilket jag ofta brukar göra under olika omständigheter och i olika sammanhang.

Islamofobernas kamp mot islamism är det farligaste

Det som jag ser som farligast i arbetet mot islamism är att en rad islamofober, exempelvis Jimmie Åkesson, vill positionera sig som kämpar mot islamism. Åkesson har tagit sig friheten att uppträda som en korsriddare i kamp mot jihadister, vilket bekräftas av, till och med, assyrier och har förklarats av Expo. Detta är farligare än man tror!
Det handlar alltså om en politiker som spelar med två extrema sidor för att få makten. Han ställer extrema muslimhatare, som ofta röstar på honom, mot extrema muslimer. På så sätt skapar man en fajt-plattform som inte kan sluta enbart med retorik. Nästa steg är våld och, till och med, väpnade konflikter. Det är skrämmande då vi allt oftare ser militära ambitioner bland sverigedemokrater och deras anhängare. Vi har skrivit om ”militanta sverigedemokrater” tidigare. En rad militära tendenser bland SD:are har avslöjats av IRM, Inte rasist, men… Det är farligt nog att skapa en plattform för korsriddare och jihadister.

/Ida Dzanovic

 

 

 

Sådant parti sådant ungdomsförbund – rasismen i SDU

Gästinlägg av Polimasaren

SDU

Sverigedemokratiskt ungdom är Sverigedemokraternas ungdomsförbund som bildades 1993. Förbundet lades ner efter ett par år och återbildades 1998. Under den första perioden gav de ut en tidning, kallad Ung front. Tidningen kom endast ut i 6 nummer och det jag ska ta upp kommer från det första numret. De sätter verkligen standarden på sin officiella tidning och de gör det här med en nidvisa:

Jag är flykting jag och jag har det så bra
jag ligger på soffan vareviga dag.
Till Sverige jag kommit och här kan ni tro
här borde varenda människa bo
Så fint som här är; så ordnat och bra
man behöver ej jobba man kan bara dra.
Svensken han sliter; stretar och drar;
jag tror bestämt jag tar hit min far.
Här är det så mysigt, man gör ej ett skvatt
för mig verkar svensken en aning tafatt.
Han jobbar och sliter; surar och glor;
jag tror bestämt jag tar hit min mor.
jag bor på hotell; får pengar och mat
jag kan hela tiden bara va lat.
För svensken han kämpar; jobbar och gnor;
jag tror bestämt jag tar hit min bror.
När aftonen nalkas till puben jag går;
och tar mig en öl för se pengar jag får.
Där sitter svensken så full och så dyster;
jag tror bestämt jag tar hit min syster.
Ibland/ vissa dagar till skola jag går;
Där får jag studera mitt modersmål.
jag snor ibland någon liten pryl
men för det mesta vi lär oss rop ”Asyl”
Det finns några svenskar som ej tycka bra
att vi kilar in här vareviga dag.
Sverigedemokraterna de kallar sig visst
Dom tycka flykting är jättetrist.
Då vi protestera och till friggan gå
hon gapar; skriker och sjunger som få.
Hon kallar på TV på radio och press
dom skriver som om de vore i stress.
att SD de ska vi krossa nu,  för de säger ju
sanningen, hu hu hu.

uf

Här nedan kommer en text från 4:e numret av samma tidning

Svenska flickor måste inse vårt värde och
starkt ta avstånd ifrån etablissemangets förhärligande
av blandförhållande och även ifrån de
osmakliga inviter man tvingas stå ut med från främmande
män från allsköns länder.
Detta ar ju en självklarhet för oss
flickor som redan är SDU-medlemmar.
Alltför ofta träffar man Svenskor
som inte har insett sitt eget värde som
Svensk kvinna och låter sig imponeras
av invandrares raggarkonster. Eller de
som går ett steg längre och blir tillsammans
med dessa och skaffar små
”sota” cafe-au-lait-färgade barn.
Att vara en ung Svensk kvinna är
sannerligen något att vara stolt över
och vi är ämnade att höra ihop med
Svenska män och så småningom bilda
en egen kärnfamilj av Svenskt
ursprung med små söta ljusa barn!

Ung front nummer 4

Sist kommer en skärmdump på SDU’s nyhetsbulletin. Det är en väldigt dålig scan av den och har någon en bättre och då gärna av hela bulletinen hör av er.

541884_200_286

Sådant parti sådant ungdomsförbund

Källa:

Ung front #1

Ung front #4