Min idol bland svenska historieforskare, professor Peter Englund, skriver i sin essäsamling ”Brev från nollpunkten” om hur 1900-talet blev historiens blodigaste århundrade.

Han nämner översiktligt hur ny vapenteknologi var en av förutsättningarna. Bombplan, långtskjutande artilleri, raketer och stridsvagnar gjorde det praktiskt möjligt.

Men han går inte djupare in på hur ny vapenteknologi gjorde de snabba massmorden psykiskt möjliga, nämligen avståndet till fienden. Inte ens de mest hjärntvättade, kalla och blodtörstiga personerna klarade av att döda hur många som helst i evighet.

De tyska Einsatzkommando som sköt judar, kommunistiska partimedlemmar och andra i de ockuperade delarna av Sovjetunionen, kunde inte hantera massmorden hur länge som helst. Efter ett drygt år av massmord skickades ett stort antal av soldaterna, från meniga upp till generaler, tillbaka till Tyskland på grund av svåra psykiska problem. Även de mest hatiska och kyliga av dessa massmördare fick sina drömmar övertagna av bedjande, skrikande och gråtande kvinnor, barn och gamla. Och lik med ansikten förvridna av skräck förföljde dem. Alkoholen stillade inte deras nerver hur länge som helst.

Det var därför som gaskamrar kunde möjliggöra att bland annat vanliga f d tyska ordningspoliser kunde gasa ihjäl tiotusentals civila om dagen.

Det var bombplanen som gjorde att unga, livsglada 21-åriga Oxfordstudenter eller jämnåriga bondpojkar från amerikanska mellanvästern kunde massbomba tyska städer med fosforbomber som brände ihjäl hundratusentals människor vid varje bombräd.

Det var bombplanen som fick 30-åriga tyska familjefäder som kramade och pussade sina barn och fruar, som med hjälp av artilleri gavs möjlighet att spärra av städer som Leningrad och svälta ihjäl flera hundratusentals människor.

Tack vare tryckande på knappar, avstånd till motståndaren, eller ”fienden”, som du inte behövde se i ögat eller höra rösten på eller se röra sig, kunde människor med lätthet avhumaniseras.

De senaste få åren har sociala medier expanderat över världen. De har vuxit väldigt mycket, kanske huvudsakligen av godo. De får oss att prata med medmänniskor och skapa vänner som vi sedan träffar i verkliga livet.

Men knapptryckandet och avståndet kan också bidra till avhumanisering. Det som i värsta fall känns som lite råa skämt mot någon som inte är ”som oss”, skapar i själva verket stor vrede och harm som vi inte kunde föreställa oss. Det slår mot våra egna vänner eller de som hade kunnat bli våra vänner. Vi slår ena sekunden bakut när vi själva känner oss träffade men hånskrattar när det drabbar andra.

Tänk på det. Besinna dig. Låt inte det fysiska avståndet och tillgängligheten till tangentbordet förvandla dig till en verbal bombpilot som helt i onödan, helt oproportionerligt, skadar dina medmänniskor, som är eller kan bli dina vänner.

Vi är mer lika varandra än vi tror. Det är just vi, nästan alla av oss hyggliga personer, som har samma oro, drömmar, bryr oss om våra familjer och nära och önskar andra människor gott, som så lätt kan förvandlas till de där sadistiska verbala bombpiloterna.

Var en medmänniska även på sociala medier.

Länk till professor Peter Englunds hemsida och information om boken ”Brev från nollpunkten”