Vi människor har en stark tro på vår goda, hjältemodiga sida. Vi tar den gärna för självklar. Och vi tänker ofta att det är det osjälviska agerandet –  hjältemodet – som gör oss just mänskliga, som skiljer oss från andra varelser. Men hur handlingskraftiga är vi egentligen? Hur bra passar hjälterollen, när det kommer till kritan?

Vi börjar i New York för ca 50 år sedan: 

En ung kvinna, Kitty Genovese, attackerades med kniv på öppen gata en bit utanför sitt hem. Gärningsmannen högg Kitty upprepade gånger. Vid två tillfällen lyckades hon slita sig loss, men gärningsmannen hann ikapp henne båda tillfällena. Det brutala mordet pågick i drygt trettio minuter och som om knivattackerna inte vore nog – i slutskedet våldtog gärningsmannen henne. Det måste ha varit fasansfullt.

Men det anmärkningsvärda i detta fallet var inte själva överfallet och graden av våld – även om det var synnerligen brutalt. Det anmärkningsvärda var det stora antal vittnen som såg och/eller hörde överfallet, utan att på något sätt agera för att avstyra situationen, inte ens när gärningsmannen kom ikapp henne – två gånger. Ingen kontaktade polis, eller bad någon annan göra det. Först när Kitty låg döende i sin egen entré, kom en äldre dam fram till henne och höll om henne.

När det kom fram hur många vittnen som fanns och att de inte agerade, uppstod många frågetecken. Åskådarna intervjuades noggrant av vetenskapsmän och forskare för att komma underfund med hur det var möjligt att ingen ingrep. Det visade sig att de flesta trodde att någon annan skulle ingripa, och att man inte såg det som sitt ansvar att göra något. Vetenskapen undersökte liknande fenomen, och kunde se att fenomenet gäller i större sammanhang också, t ex mellan organisationer och nationer.

Beteendet uppkallades efter offret, och man talar idag om  ”Genovese Syndrome” eller  ”åskådareffekten”:

Ju fler människor som bevittnar en händelse, desto mindre är sannolikheten för att någon ska ingripa. Alla tror att någon annan ska göra något och förblir därmed passiv. Sannolikheten för ett ingripande ökar, paradoxalt nog, om vittnet är ensamt.

Idag pågår ett internationellt Genovese Syndrome!

I dag pågår den största flyktingkatastrofen i människans historia. Det är fler människor på flykt nu än under andra världskriget. Många av de flyende tar riktning mot västvärlden; Europa, USA, Kanada. Precis som Kitty Genovese, befinner de sig ensamma i sin flykt. Många drunknar i Medelhavets vågor, och de som klarar flykten och når någon av de europeiska ländernas stränder kan nu se fram emot en deportering tillbaka till Turkiet.  Likt vittnena till Kittys mord, tittar EU stilla på när människor på flykt försöker ta sig över Medelhavet. Handlingskraften är bortblåst. De flesta nationer talar gärna om vilket ansvar som andra har – man förväntar sig att andra har ett ansvar, något man inte själv anser sig ha. Likheten med vittnena till Kittys mord är slående. Det är samma typ av agerande – åskådareffekten på internationell nivå.

Inte många politiker talar längre högt om asylrätt och mänskliga rättigheter. Och visst är det på sin plats nu att sluta tala om mänskliga rättigheter!

Jag vill lyfta blicken från de flyende, från alla dessa miljontals ”Kitty Genovese” som flyr och gång på gång blir attackerade, allt under stilla betraktelse av oss passiva åskådare. Det är dags att ställa åskådarna, oss själva, till svars. Låt oss skärskåda oss själva. Vi behöver alla hjälpas åt att ta oss över konflikter och konkurrens (verklig såväl som inbillad) mellan olika grupper. Det är dags att sluta rättfärdiga vår, Sveriges och Europas, passivitet med påhitt och lögner. Inte för att vi, som tittar på, bryter mot någon lag. Vi bryter mot något annat, något djupare. Vi bryter mot medmänsklighet och mot grundläggande mänskliga förväntningar. Vi bryter också mot den internationellt överenskomna Konventionen om mänskliga rättigheter.

För att kompensera detta förklarar vi bort våra handlingar med allt mer fantasifulla historier. Några har till och med lyckats lura i sig själva att det är de flyende som är det verkliga hotet!

Vi har rättigheter – och skyldigheter

Vi behöver se situationen så som den verkligen är. Det handlar om människor. Om barn. Om ungdomar. Om vuxna. Om gamla. Om människor som är på olika ställen i sin livsbana, och som behöver en trygg plats att fortsätta leva på. Alternativet – att sluta leva – är oerhört. Vi måste förstå att vi har i vår makt att rädda dessa liv.

Vi kan inte längre tala om de mänskliga rättigheterna. Dessa rättigheter kan inte fungera om det inte också finns en skyldighet för åskådarna runtom att upprätthålla och respektera rättigheterna. En skyldighet att agera. Att aktivt räcka ut en hand, att aktivt föra den hotade i säkerhet. Det är denna skyldighet måste vi tala om. Vi kan inte längre sitta still i den passiviserande åskådareffektens klor.

Vi har alla skyldigheten att leva upp till rättigheterna.

Att hitta handlingskraft är ibland svårt. Särskilt när man är övertygad om att ”någon annan” kommer att göra något. När man tänker att det inte angår mig, det är inte mitt bekymmer. Cynismen och åskådareffekten har oss alla i sitt kalla grepp. För att komma ur det och känna att det här angår faktiskt mig och att förstå att jag kan göra något, kan det hjälpa att påminna sig om det som den här texten inleddes med: att det som gör oss människor just mänskliga, är vår omtanke om andra, vår osjälviska sida, vår inre superhjälte.

Så  – för att finna handlingskraft och mod – välj ut en superhjältedräkt som passar dig. Det finns flera att välja mellan: Amnesty, Röda Korset, Rädda Barnen, Human Rights Watch, Läkare utan gränser, Ingen Människa Är Illegal, Folkkampanj för Asylrätt, med många flera.

Hjälp dina medmänniskor. Och känn din inre mantel fladdra!

 

Relaterade länkar:
Winston Moseley, who killed Kitty Genovese, dies in prison at 81

Behöver vi även mänskliga skyldigheter?