Denna bok gör överskådliga sammanfattningar av grundläggande företeelser i 1800-talets politik – som vissa grupper reagerade emot allt mer. Dessa grupper började utveckla vad som senare kom att bli fascism. Åren mellan de två världskrigen drabbas flera länder av pogromer och stöttrupps-fascism. Författaren Arthur Rosenberg skrev boken vid den tiden och bokens översättning är nyligen moderniserad, av Kristian Borg, och nyutgiven på Verbal Förlag.
Fascismen som massrörelse – omslag formgivet av Kolbjörn Guwallius.
Boken är intressant och väcker en hel del tankar. Särskilt känns beskrivningarna av den ‘nya’ konservativa protektionismen och motståndet mot dåtidens liberalism intressant, då jag kan göra paralleller till nutid. Jag gissar att det i överförd bemärkelse går att göra många jämförelser från denna historik-genomgång, till Pegida och Hogesa i Tyskland och till ryska ”patriot-marscher”.
Antagligen är allt detta tidlösa fenomen, och tyvärr återkommande, så jag tror att många fler behöver uppdatera sig på grunderna. Med hjälp av sådana här böcker kan man få inspiration till fler idéer, argument och fler aktiviteter och initiativ emot organiserat hat.
Man behöver hela tiden ha i åtanke att boken publicerades 1934 och att författaren skrev det ur sitt personliga, ideologiska perspektiv; marxistisk tolkning. Det är ändå olika tydliga infallsvinklar på fascism och på organiserade pogromer mot judar och romer i Ryssland, Österrike-Ungern, Italien, Frankrike, England och vad som sedan skulle ske även i Tyskland.
Förordet som Håkan Blomqvist skrivit i nutid, är utmärkt att ha med sig som förklaring. Jag återvände till det då och då under läsningen, för att inte glömma kontexten.
”Fascismen som massrörelse” är verkligen läsvärd och det känns som att den skulle kunna vara otroligt användbar och nyttig för alla de som funderar kring taktik, metoder till politik, aktivism och argumentation emot de åsikter och strömningar som idag, i nutid hetsar och anstiftar till våld och organiserar sig.
Arthur Rosenberg förlorade sitt jobb, emigrerade och avled 1943, i New York.
Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på antisemitism. Vi fortsätter med nationalism.
Detta är den första delen av artikeln Terminologi – nationalism. Denna del beskriver nationalismen ur ett historiskt perspektiv. Den andra delen reder ut begreppet nationalism.
Det råder delade meningar hos forskare om huruvida nationalismen är en ny, eller gammal, företeelse. På 1240-talet formades i akademiska kretsar, bl a på universitetet Sorbonne i Paris, och på University of Oxford, vad studenterna valde att benämna ”nationer” (från latinets ”natio”; födelse, folk). Nationstillhörigheten baserades på varifrån studenten hade sitt ursprung. På Sorbonne fanns fyra nationer; den franska, den picardiska, den normandiska och den engelska. På University of Oxford delades studenterna upp i nationerna ”North” och ”South”.
Université de Paris-Sorbonne
1725 uttrycktes benämningen i titeln på en bok av den italienske författaren Giambattista Vico, och det var vid denna tid som idén om nationen började formas. Hittills hade det mest handlat om byar och furstendömen, och folket var knutet till en lokal auktoritet, en lokal storman. Många var inte medvetna om vilket rike man egentligen tillhörde. Det fanns en tydlig skillnad mellan makt och folk. Vid denna tid kunde ett landområde, pga krig, inlemmas i ett annat. För de flesta spelade tillhörigheten ingen roll, det fanns varken värnplikt eller rösträtt. Man betalade skatt till den som efterfrågade, men mer än så var det inte.
Sekulariseringen, och den medföljande medvetenheten om att samhällen snarare var en naturlig företeelse än en gudomlig, bidrog till en förståelse av att människor ingår i en historisk, naturlig, utveckling.
En del hävdar att nationalismen, relativt sett, är ny och uppstod i slutet av 1700-talet i samband med franska revolutionen (1789-1799) och Napoleonkrigen (1799-1815). Det finns andra som hävdar att företeelsen har funnits tidigare, även om benämningen inte existerade. Revolutionen och Napoleonkrigen medförde att det nationalistiska tankegodset växte fram. Hotet från Frankrike skapade ett behov av att stärka den nationella identiteten i andra delar av Europa. Nationalismen kom sedermera att göra sitt avtryck i först och främst liberalismen, och senare även i konservatismen.
Med tiden kom nationalismen att prägla människors enade medvetenhet i vissa områden. Ett exempel på sådana områden är den grekiska halvön, där man strävade efter frihet gentemot vad man såg som en främmande, hotfull makt. Ett annat exempel är Italien, där man, mot bakgrund av att man ansåg att man tillhörde samma folk, verkade för att ena självstyrande områden till en nationalstat.
Fransk-tyska kriget, sekelskiftet och första världskriget
Det fransk-tyska kriget (1870-71) om landområdet Alsace-Lorraine (på franska), eller Elsass-Lothringen (på tyska), handlade i stora stycken om nationstillhörighet. Det var vid denna tidpunkten som idén om nationalstater började växa. Vid sekelskiftet kunde man se hur nationsmodellerna målades upp av dåtida massmedier. Modellerna symboliserades alltid av djur; den ryska björnen eller det brittiska lejonet.
I Sverige fanns vid denna tidpunkt en tydlig nationalistisk medvetenhet. En bidragande orsak till att den svensk-norska unionen upplöstes 1905 är nationalismen.
Vid denna tid var det stor oro i Europas sista multinationella rike, Österrike-Ungern, och nationalismen mellan serber och slovener bidrog starkt till första världskrigets utbrott. Första världskriget (1914-18) handlade mycket om kampen mellan nationer. Striderna ägde rum mellan bönder som tidigare knappt hade haft en bild av vilken nation de tillhörde. Vid krigets slut hade de överlevande en annan bild, den nationella tillhörigheten var nu en viktig del av identiteten. Nationalismen var vid denna tidpunkt allenarådande i Europa. Också i Sverige fanns en tydlig nationalistisk medvetenhet i samhället.
Enligt Anne Knudsen, dansk doktor i antropologi, och en av Nordens främsta på nationalism, påverkade första världskriget på så sätt att den nationalistiska medvetenheten spreds till andra delar av världen. De krigande makterna hämtade soldater från sina kolonier, exempelvis från Vietnam till Frankrike och från Indien till England.
Under första världskriget grodde en mikronationalism hos soldater som inte riktigt kände sig som en del av den nation de stred för, läs bretagnare och korsikaner stridandes för fransmännen, och walesare som stred för britterna. Mot bakgrund av att de hade ett annat språk och kultur valde en del att lämna kriget och resa hem igen.
Fransk-tyska kriget, sekelskiftet och första världskriget spelar viktiga roller i nationalismens historia. Den nationalistiska medvetenheten som tagit form under denna epok bidrar, i högsta grad, till hur följande period i världshistorien kommer att se ut.
Motargument kommer, vid senare tillfälle, att publicera en artikel som tar vid där denna del av Terminologi – nationalism tar slut, dvs mellankrigstiden (1918-1939).
Denna artikel belyser den, som vi uppfattar det, nödvändiga historiska beskrivningen av nationalismen, och är tänkt som ett komplement till den andra delen, som reder ut begreppet nationalism.
Motargument har tidigare berört ämnet nationalism:
Motargument 