Vi publicerar här ett gästinlägg av en avhoppad nationalist; Pernilla Marcos. En av teserna hon för fram är att det är fel när Svenskarnas Parti kallas nazistiskt. Det förtjänar ett svar. Några av oss i redaktionen för Motargument.se håller inte med.

SvP kommer ur Nationalsocialistisk front. D.v.s. det parti som kallade sig öppet nazistiskt, och bytte namn till Folkfronten (samma personer förekom i båda) som sedan blev SvP (samma personer). Tidningen Realistens föregångare hette Den Svenske Nationalsocialisten. Det där med det nazistiska arvet är en klar del av SvP:s arv.

Ett arv som de inte gjort sig av med. Man ser tydligt idéerna i deras nuvarande ideologi än idag även om SvP tonat ner det öppet nazistiska och kallar sig demokratiska. (Även Hitler kallade sig ibland demokratisk, dvs innan 1933.)

Nätsidan Realisten och SvP prisar för övrigt ofta och gärna gamla nazister, så även ur den synvinkeln är det inte helt fel att peka ut SvP som nazistiskt parti. ( Ett exempel av alla gäller dödsrunan efter Göran Oredsson. )

Så visst kan man kalla SvP nazistiskt. Det jag personligen motsätter mig är att man gör det utan att visa VARFÖR man kan kalla dem det.

/Torbjörn Jerlerup

************

Gästinlägg av Pernilla Marcos.

Under mina år som aktiv nationalist inom den nationella rörelsen kom jag att granska antirasisternas argument gång på gång. Debatterna på gator och torg var många och allt som oftast vann man även debatten. Det kanske låter konstigt i mångas öron. Hur kan en aktiv nazist som förespråkar väpnat motstånd jämte rasideologiska ideal vinna debatter mot demokratiska krafter? Anledningen var ganska enkel. I 9 av 10 fall framförde motståndaren floskler utan faktaunderlag. Ej heller hade man en nyanserad bild av vad jag som nationell aktivist faktiskt stod för. Vilket naturligtvis innebar att motståndaren inte kunde argumentera utifrån en falsk bild. Argumenterar man genom föreställningar istället för med fakta så kan man med enkelhet konstatera att debatten är förlorad innan dess att den har hunnit börja.

Jag minns exempelvis en debatt vid valstugorna i Södertälje 2006 efter ett torgmöte. Tillsammans med en rad andra aktivister stod vi och delade ut propagandan.

Efter en stund kom en företrädare för Folkpartiet fram och ville avhysa oss från den allmänna platsen. Vi började argumentera emot och snabbt var debatten igång. Epitet som antidemokratiska, nazistiska och rasistiska flög genom luften.

Undertecknad lät folkpartisten häva ur sig det hen hade på hjärtat.

Därefter levererade jag motfrågorna: ”Hur kan du göra koppling mellan alla folks rätt till liv och nazismen?”, ”Finner du det inte löjligt att kalla Nationaldemokraterna för ett ickedemokratiskt parti när de i själva verket vill utöka demokratin enligt de grundläggande principerna kring direktdemokrati?”, ”Att förneka att etniska svenskar existerar är rasism för mig, men inte för dig, jag erkänner alla folkslag, men inte du, varför?”. Det tog inte många sekunder innan dess att folkpartisten var röd i ansiktet och bad mig dra åt helvete. Jag hade lyckats få hen ur balans. Att det dessutom skedde öppet på gatan var en bonus, för då kunde förbipasserande se hur ”mångkulturalisterna” agerar när de inte har svar på tal.

Strategin var väl beprövad redan innan debatten. Strategin är mer välutvecklad nu. Något som man kommer få se mycket av i valrörelsen 2014 då Svenskarnas Parti ska slå på stora trumman och försöka erövra tio kommunala mandat och 10 000 riksdagsröster. Ett inte helt orealistiskt mål om man fortsätter som man har gjort.

Den radikala nationalismen får ständigt nya sympatisörer.

Idag när jag blickar objektivt på kommentarsfälten, på sociala medier och på människors bloggar så märker hur tydlig radikaliseringen faktiskt är. Inte sedan 90-talet har stödet för den radikala nationalismen varit så här pass högt. Vilket naturligtvis även väcker motreaktioner i hela samhället. Motreaktioner är givetvis något positivt. Men frågan är på vilket sätt de framförs. Att jag kunde sitta och argumentera sönder i princip samtliga antirasistiska argument talar sitt tydliga språk. Den organiserade antirasismen oavsett ideologisk bakgrund måste bli bättre. Året är nämligen 2013. Vi lever i kommunikationsåldern numera. Genom några enkla knapptryck på en dator kan jag med enkelhet kontrollera om motståndaren faktiskt har rätt i sina påståenden. I grund och botten är det nationalisterna som är sina egna värsta motståndare. Detta ska vi tacka dem för. För en sak är säkert. Den argumentation som har förts mot dem under väldigt många år har varit misslyckad.

Jag förstår att människor egentligen bara vill väl. Men just därför måste man beskriva saker utifrån vad de verkligen är. När Svenskarnas Parti kallar sitt parti för nationalister så är de inte längre ett öppet nationalsocialistiskt parti. De är faktiskt ett nationalistiskt parti. Möjligen extremnationalister, antidemokrater och antisemitiska, men inte öppet nationalsocialistiska. Det kan tyckas vara en löjlig sak att peka på. Men vad varje antirasistisk debattör måste tänka på är att debatten mot rasisten spelar mindre roll. Det som spelar roll är alla de människor som tar del av debatten. Den du debatterar emot kommer antagligen inte sluta vara rasistisk. Men genom att vara saklig mot osaklighet, bestämt avfärda bloggar som verklig källhänvisning, genom att kalla saker för vad de är och inte för vad man anser dem vara, så kan man vinna debatten.

Ställ dem till svars för deras egna politik. För vad de vill uppnå och för vad deras politik leder till. Upprepa inte 90-talets floskler om att radikala nationalister kom från splittrade hem, var mobbade i skolan och hade svårt för teoretiska ämnen. För ärligt talat, det stämde inte då och det stämmer inte nu. Motargumenten får inte lov att vara ihåliga. För varje ihåligt argument utan eftertanke som skrivs ut så riskerar man att föda en sympatisör. Så ser verkligheten ut idag 2013.

Det kan svida med självkritik men det kan också vara nyttigt. Tänk på detta i framtiden. Lycka till med motargumenten.

Gästkrönika av Pernilla Marcos.