Etikettarkiv: kultur

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 6)

Detta är sjätte delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut, samt den fjärde av de fem grundpelarna i nazismen: Utbildningens frihet – från kunskap till lydnad.

Nazityskland: Skolan som verktyg för ideologisk fostran

En av de mest systematiska förändringarna under nazisternas regim var omstöpningen av skolan. Från att vara en plats för akademisk frihet och kritiskt tänkande, blev utbildningen ett propagandainstrument. Nazismen krävde lydnad, nationalism och rasrenhet – och detta infördes redan från lågstadienivå.

Exempel:

  • Skolböcker reviderades med antisemitism, militarism och Führer-hyllning.
  • Lärarkåren rensades från judar, socialister och “opålitliga element”.
  • Undervisning i “raslära” blev obligatorisk.
  • Universitetens självständighet avskaffades – forskning blev ideologisk tjänst.

Skolan blev ett verktyg för att forma ett enhetligt folk – inte fria individer.

Sverigedemokraterna: Skolan som kampzon i kulturkriget

SD:s skolpolitik syftar inte främst till att stärka kunskapsresultat – utan till att återställa en “traditionell svensk” fostran. Retoriken handlar om disciplin, normer, könsroller och att skydda barn från “vänsterideologiska” influenser. I praktiken föreslår SD åtgärder som underminerar skolans autonomi och lärarnas professionella bedömningar.

Detaljerat exempel:

Motion 2020/21:1936 – Förslag om att inrätta ett läromedelsråd som ska granska och godkänna skolmaterial utifrån kvalitet och politisk neutralitet. Samtidigt föreslås förbud mot värderingsstyrd slöja i grundskolan.

Ytterligare motioner i samma riktning:

· 2021/22:2526 – SD föreslår slöjförbud för minderåriga i förskola och grundskola, samt bredare förbud mot heltäckande kläder i offentlig miljö.

· 2021/22:2542 – Innehåller krav på att förbjuda värderingsstyrd slöja i skolan, utbildning i hedersproblematik för skolpersonal, och förstärkt nationell identitet i undervisningen.

· 2018/19:377 – Motion om att genusforskning vid universitet och högskolor ska granskas striktare och grunda sig på “verkliga förhållanden”.

· 2019/20:715 – SD vill stryka läroplanens skrivning om att skolan ska motverka traditionella könsmönster och kräver större fokus på hedersvåld.

Andra åtgärder som underminerar utbildningens frihet:

· SD:s kommunpolitiker har motionerat om att förbjuda RFSL, Rädda Barnen och Amnesty att föreläsa i skolor.

· Partiet föreslår att Skolverket ska granskas för “värdegrundsaktivism”, vilket i praktiken innebär politisk tillsyn av myndigheter.

· SD:s principprogram 2023 uttrycker att skolan ska stärka “den nationella identiteten” – en kod för att ersätta mångfald med enhetlig nationalism.

· SD har öppet kritiserat universitet och högskolor för att vara “vänsterstyrda”, och kräver att forskningsanslag ska villkoras.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 5)

Detta är femte delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut, samt den tredje av de fem grundpelarna i nazismen: Civilsamhällets frihet – från folkrörelse till kontrollinstrument.

Nazityskland: Folkets organisationer blev statens förlängning

Ett av de mest effektiva sätten som nazisterna använde för att konsolidera makten var att underordna civilsamhället statens vilja. Oberoende fackföreningar, ungdomsorganisationer och religiösa samfund slogs snabbt ut eller tvångsintegrerades i regimvänliga paraplyorganisationer. Det civila samhällets mångfald ersattes med ett enhetligt “Folkets Tyskland”, där alla sammanslutningar skulle tjäna nationens mål – som definierades av NSDAP.

Exempel:

  • Fria fackföreningar förbjöds och ersattes med Deutsche Arbeitsfront – en statligt kontrollerad “fackförening”.
  • Kyrkor och välgörenhetsorganisationer underordnades nazistisk ideologi.
  • Judiska, socialistiska och pacifistiska föreningar förbjöds.
  • Ungdomsverksamhet tvingades in i Hitlerjugend och Bund Deutscher Mädel.
Sverigedemokraterna: Civilsamhället som ideologiskt slagfält

SD:s återkommande motioner och uttalanden visar hur partiet vill omforma civilsamhället efter en kulturell och ideologisk mall där vissa uttryck uppfattas som önskvärda – andra som hot. Det civila samhällets oberoende försvagas när bidrag föreslås villkoras efter politisk lojalitet.

Detaljerat exempel:

Motion 2021/22:2463 – SD vill avveckla statsbidrag till etniska invandrarorganisationer och förhindra att andra bidrag går till verksamheter de kopplar till “vithetsfokuserad” ideologi, såsom Teskedsorden. Motionen föreslår en nationell granskning av organisationer med “vänsterradikal agenda” och kopplingar till “vithetskritik”, samt att offentligt stöd inte ska ges till föreningar som “underlättar illegal invandring”.

Detta förslag skapar en risk att bidragsgivning styrs av ideologisk granskning – vilket underminerar föreningsfriheten och den pluralism som civilsamhället bygger på.

Ytterligare motioner i samma riktning:

· 2020/21:809 – Skärpta regelverk mot organisationer som misstänks “motverka svenska värderingar”.

· 2023/24:359 – Föreslår att organisationer som tidigare nekats statsbidrag inte heller ska få stöd från kommuner och regioner.

· 2024/25:1415 – Kräver att alla organisationer granskas utifrån företrädarregister och kopplingar till “icke-demokratiska regimer”.

· 2016/17:2894 – SD föreslår nationell krisplan mot smitta i samband med invandrarorganisationers arbete.

· 2022/23:920 – Motion om att förhindra stöd till organisationer som “främjar vithetskritik”, och som SD anser “splittrar samhället”.

Andra åtgärder som underminerar civilsamhällets oberoende:

· I SD:s kommunpolitiska inriktningsprogram uttrycks vilja att endast stödja verksamheter som stärker “svensk kultur” och “samhällsgemenskap”, ett värdegrundskrav som riskerar att godtyckligt exkludera antirasistiska och religiösa minoritetsorganisationer.

· SD-politiker har krävt att MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) reformeras så att organisationer med kritiska perspektiv på vithet inte ska få stöd – en ideologisk granskning av innehåll snarare än verksamhetens demokratiska grund.

· Partiets kommunpolitiker har i flera fall motionerat om att kommunala stöd inte ska gå till “värdegrundsaktivism”, vilket i praktiken syftar på jämställdhetsarbete, antirasism och HBTQ-frågor.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 3)

Detta är tredje delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut, samt den första av de fem centrala pelarna i nazismen: Fria medier.

När demokratin undermineras – lärdomar från historien och dagens paralleller

För att förstå hur demokratier dör måste vi sluta leta efter revolutioner och militärkupper – och i stället granska lagförslag, politisk retorik och tyst acceptans. I Nazityskland var det inte bara Hitler som skapade diktaturen. Det var hela det politiska systemets tystnad, eftergivenhet och institutionella kollaps som möjliggjorde den.

Vi vet idag att det finns vissa grundpelare som varje fungerande demokrati vilar på. Dessa är inte bara symboliska – de är praktiska skyddsmekanismer mot maktmissbruk. När dessa pelare undermineras, steg för steg, är det en varningssignal. Inte bara i historien – utan också i vår egen samtid.

I denna del av artikeln kommer vi att titta närmare på den första av fem centrala pelare:

1. Fria medier
2. Rättsstatens oberoende
3. Civilsamhällets frihet
4. Skolans och utbildningens autonomi
5. Mänskliga rättigheter för alla

För varje pelare kommer vi att visa:

· Hur den attackerades och försvagades i Nazityskland

· Hur Sverigedemokraterna i dag genom motioner, lagförslag, partiprogram och mediestrategier försöker flytta gränserna för vad som är acceptabelt i ett demokratiskt samhälle

1. Fria medier – från sanningssökande till propagandamaskin

Nazityskland: Censurens maskin

Efter maktövertagandet 1933 tystade nazisterna den fria pressen. Oberoende tidningar förbjöds eller tvingades anpassa sig, och ett särskilt propagandaministerium under ledning av Joseph Goebbels skapades för att kontrollera all informationsspridning. Regimen tog över radio, film och skolmaterial – inte bara för att informera, utan för att forma ett lydigt folk.

Sverigedemokraterna: Misstro, kontroll och egna mediekanaler

I Sverige är pressfriheten grundlagsskyddad – men den är inte självklar. SD har i flera sammanhang visat misstro mot etablerade medier och föreslagit lagförändringar som skulle inskränka deras oberoende.

Förslag om avveckling av public service

I motion 2020/21:604 Josef Fransson (SD) föreslår att nuvarande public service ska avvecklas. I dess ställe vill han införa ett system där skattebetalare själva får välja vilket mediehus de finansierar – under förutsättning att det är “demokratiskt”. Det definieras dock inte, vilket öppnar för politisk godtycklighet. Samtidigt anklagar motionen public service för att ha en “vänsterpolitisk slagsida”, utan att styrka detta. I praktiken innebär det en önskan att ersätta oberoende granskning med politiskt styrd kommunikation.

Övriga motioner med liknande syfte:

· 2020/21:803 – SD vill genomföra en “modernisering” som bland annat innebär sammanslagning av bolagen, tydligare direktiv och saklighetsprövning.

· 2021/22:2472 – Liknande förslag om sammanslagning, minskat fokus på “lågt bildningsvärde”, och kritik mot kvotering och webbinnehåll.

· 2019/20:3151 – Markus Wiechel (SD) föreslår försäljning av delar av public service och att granskningsnämnden ska få sanktionsmöjligheter.

· 2018/19:401 – SD föreslår hopslagning till ett bolag, försäljning av vissa delar, och förtydligade ägardirektiv.

· 2017/18:3885 – Martin Kinnunen (SD) föreslår att SVT2 och SR P3 säljs och att public service inte ska konkurrera med privata medier.

· 2018/19:2966 – Liknande krav som ovan, med fokus på att avveckla delar av verksamheten som producerar kommersiellt gångbart innehåll.

· 2022/23:538 – Motionen föreslår samordning med nordiska public service-bolag samt försäljning av “överflödiga” delar.

· 2023/24:885 – Förslag på hopslagning, ägardirektiv och smalare inriktning med nordiskt samarbete.

· 2018/19:1642 – Större reformering av public service, inrättande av ett nytt system som även inkluderar kontrollorgan.

Partiets egna mediekanaler

SD:s kanal Riks påstår sig vara oberoende, men är i praktiken partiets egen megafon. I granskningen Undercover i trollfabriken (TV4 Kalla fakta, 2024) avslöjades att Riks och SD:s kommunikationsavdelning samverkar via dolda nätverk och anonyma trollkonton för att driva opinion, misstänkliggöra journalister och sprida konspirationer. Det rör sig om en parallell informationsstruktur som underminerar etablerad journalistik.

Motstånd mot “olämpliga” medier och journalister

SD-politiker har vid upprepade tillfällen ifrågasatt journalisters rätt att ställa frågor. När Expo, DN eller SVT granskar partiet, kallas de för “vänsteraktivister” och “falska nyhetsmakare”. Detta normaliserar en misstro mot fri press.

Kommunpolitiskt inriktningsprogram 2022

Programmet uttrycker oro över att vissa kulturella uttryck och projekt får offentlig finansiering. Det föreslås att bidrag endast ska gå till verksamheter som stärker svensk kultur och gemenskap – ett sätt att ideologisera kulturpolitiken och koppla ekonomiskt stöd till värdegrundslojalitet.

När ett parti både föreslår lagändringar för att politiskt styra medier, misstänkliggör enskilda journalister, bygger upp egna propagandakanaler och samtidigt vill styra kulturellt innehåll via ekonomisk makt – då är det inte längre fråga om yttrandefrihetens skydd, utan om dess begränsning.

Detta är inte en fråga om att SD har en annan medieanalys. Det är ett försök att omdefiniera sanningssökande till lojalitet – och att ersätta fri granskning med kontrollerad information.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

SD:s väg till makt (del 3): Ändrar spelplanen – omformar samhällsinstitutioner

Detta är del 3 i en artikelserie som granskar Sverigedemokraternas långsiktiga strategi för att förändra det svenska samhället. I denna del visar vi hur SD:s mål inte bara är att vinna politisk makt, utan att gradvis förändra själva de institutioner som ska skydda demokratin – genom ändringar i grundlagen, kontroll över rättsväsendet, omformning av skolan och styrning av medier.

Mycket av den politiska debatten om Sverigedemokraterna fokuserar på kontroversiella utspel eller utpekade syndabockar. Men bakom de dagliga rubrikerna finns ett mer långsiktigt projekt. Genom motioner och politiska initiativ har SD lagt grunden för en tyst men systematisk förändring av samhällets mest centrala institutioner. Syftet är att forma spelplanen – inte bara spelet – till partiets egen fördel.

1. Grundlagen – ett skydd SD vill försvaga

I motion 2022/23:1001 föreslår SD att grundlagen ska ses över utifrån om den “har en tillräckligt stark demokratisk legitimitet”. Retoriskt låter det demokratiskt, men i praktiken öppnar det för en farlig utveckling. Den svenska grundlagen är utformad för att vara svår att ändra, just för att skydda demokratin från tillfälliga majoriteter.

SD:s idé är att folkviljan ska kunna förändra grundläggande principer med mindre tröskel – vilket kan låta folkligt, men i praktiken underminerar skyddet för minoriteter, yttrandefrihet och rättssäkerhet.

Internationellt ser vi paralleller: I Ungern och Polen har liknande argument använts för att centralisera makt, inskränka mediers frihet och omvandla rättssystemet till ett politiskt verktyg.

2. Rättsväsendet – när folkdomstolen ersätter rättssäkerheten

SD har vid upprepade tillfällen ifrågasatt domstolars oberoende, särskilt när det gäller brottmål. Man menar att domare är “för milda” och att nämndemän, ofta partipolitiskt tillsatta, borde ha större inflytande.

SD:s företrädare har i riksdagen också föreslagit att personer dömda för brott ska kunna utvisas trots domstolsbeslut, något som urholkar rättsstatens grundprincip: att lagen står över politiken.

En ökad roll för nämndemän riskerar att förvandla rättsskipning till folkdomstol. Det hotar den juridiska förankring som bygger på rättsprinciper och skydd mot godtycke.

3. Skolan – från mångfald till monokultur

I motion 2019/20:2687 föreslår SD ett totalförbud mot muslimska friskolor – ett förbud som inte riktas mot kristna eller judiska motsvarigheter. Det är inte religionsneutral lagstiftning – det är riktad politisk kontroll av en specifik minoritet.

Utöver detta driver SD krav på att skolan ska “återknyta till svenska traditioner” och begränsa “värdegrundsbaserad undervisning”, särskilt i frågor som rör mångfald, normkritik och kön.

Skolan är ett nyckelområde för samhällspåverkan – och SD:s mål är tydligt: att göra skolan till en arena för “kulturell återställning”, där elever inte lär sig tänka kritiskt om samhället utan fostras in i en specifik svenskhet.

4. Public service – från granskare till budbärare?

Motion 2020/21:604 från SD vill omforma public service till en “riktig demokratisk” institution, finansierad och styrd utifrån “folkviljan”. I praktiken innebär det att journalistik ska bedömas utifrån om den är “objektiv” – enligt SD:s definition.

Detta är direkt farligt. Journalistisk frihet kräver oberoende från politisk styrning. Men SD:s retorik handlar inte om att förbättra public service – utan om att kontrollera det. Partiets återkommande angrepp på SVT, SR och UR visar en tydlig vilja att göra sig av med kritiska röster.

När oberoende medier blir ifrågasatta och politiskt tillsatta informationskanaler tar över, riskerar demokratin att tappa sitt skyddsnät av granskning.

5. Kultur, civilsamhälle och representation

SD:s syn på kultur och föreningsliv präglas av idén att det offentliga endast ska stödja sådant som “främjar svenskheten”. Partiet vill styra bidrag till föreningar och kulturuttryck så att de passar in i en nationalistisk norm.

Det innebär i praktiken att civilsamhällets självständighet hotas. Organisationer som arbetar med minoritetsrättigheter, hbtqi-frågor eller antirasism pekas ofta ut som “vänsteraktivister” och föreslås nekas statligt stöd.

Detta speglar en bredare tendens i SD:s politik: att vilja omvandla hela den demokratiska infrastrukturen till något som kontrolleras av staten – eller snarare av partiet som representerar staten.

Slutsats: Det är inte bara vad SD vill – utan hur de vill genomföra det

SD:s strategi handlar inte bara om att förändra politikens innehåll – utan om att förändra de institutioner som avgör hur politik bedrivs.

Genom att stegvis omforma grundlagar, rättssystem, skola och medier vill SD skapa ett samhälle där deras makt inte bara vinns i val – utan också förankras i själva strukturen.

Det är ett maktprojekt i slow motion. Och det är därför det måste granskas, avslöjas och bemötas – innan de förändringar som idag kan tyckas oskyldiga blir svåra att göra ogjorda.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Riksdagen: Motion 2022/23:1001

Riksdagen: Motion 2019/20:2687

Riksdagen: Motion 2020/21:604

Krönikor

Nationalism – ”vänsterns” fiende eller en annan förståelse för samhörighet?

Ett vanligt påstående från Sverigedemokraternas företrädare och partinära medier som Samtiden är att “vänstern hatar nationalism”. Men detta är en retoriskt konstruerad konflikt som bygger på ett snävt tolkningsföreträde kring vad nationalism är – och borde vara.

I en krönika på SD-nära Samtiden påstås att

”Vänstern hatar nationalismen eftersom den är i vägen, för att den begränsar dem. Dessa begränsningar är nationalismens kärna – att olika folk ska vara självstyrande och följa egna lagar. Från det följer också att man inte ska tvinga på andra folk sådant de inte vill ha. Alltså begränsas politik, lag, religion och ideologi bokstavligen av just nationsgränserna. På den ena sidan gränsen gäller en sak, på den andra sidan något annat.” (Källa: Samtiden)

Sverigedemokraterna förespråkar en form av etnisk-kulturell nationalism där nationell samhörighet definieras genom gemensam etnicitet, språk, kultur och historia.

I SD:s principprogram 2023 beskrivs nationen som:

“den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen” (SD:s principprogram 2023, s. 11)

Vidare står det att:

“Den svenska nationen har historiskt vuxit fram ur en relativt etniskt, kulturellt och språkligt homogen befolkning” (SD:s principprogram 2023, s. 11).

Dessa formuleringar visar tydligt på den ideologiska grunden i SD:s nationalism: en idé om ett Sverige som bygger på etnisk och kulturell likhet – inte en öppen, inkluderande medborgargemenskap.

”Vänstern” har genom historien aldrig haft något emot en medborgerlig nationalism – där gemenskapen bygger på delade rättigheter och skyldigheter, inte på födelseort eller blod. Tvärtom har arbetarrörelsens folkhemsvision varit en inkluderande idé om att vi gemensamt bär upp samhället, där ingen lämnas utanför.

När SD och deras mediekanaler som t ex Samtiden och Riks, talar om “vänstern”, handlar det sällan om ett ideologiskt definierat politiskt block. Istället används termen som ett retoriskt spöke – en projiceringsyta för allt som SD vill utmåla som motståndare till deras politik. Hit räknas inte bara klassiska vänsterpartier, utan också liberaler, borgerliga opinionsbildare, forskare, journalister och människorättsorganisationer.

Vad ”vänstern” verkligen kritiserar

Det ”vänstern” vänder sig emot är när nationalism används som vapen för att misstänkliggöra minoriteter, rasera mänskliga rättigheter och urholka det demokratiska samtalet. Sverigedemokraternas politik innehåller flera sådana drag – bland annat förslag om att förbjuda muslimska friskolor (motion 2019/20:2687, Richard Jomshof) och inskränka offentligt stöd till civilsamhällesorganisationer med fel värdegrund (motion 2021/22:2526, Adam Marttinen m.fl.).

Därtill har SD drivit på för ett nationalistiskt tolkningsmonopol genom att angripa oberoende medier som public service (motion 2020/21:604) samt förnekat sina kopplingar till anonyma sociala mediekonton som i själva verket drivits från deras kommunikationsavdelning – som avslöjades i dokumentären Undercover i trollfabriken (TV4 Kalla fakta, maj 2024).

En bredare gemenskap

SD:s exkluderande nationalism riskerar att skapa splittring snarare än gemenskap. Vänsterns samhällsvision är en annan: den bygger på solidaritet, rättvisa och ett samhälle där alla – oavsett ursprung – kan bidra och känna sig hemma.

Rapporten Vinsten med invandring (Katalys, nr 123, 2025, Tony Johansson) visar att invandring inte är en ekonomisk börda utan ofta leder till ökad sysselsättning, förbättrade offentliga finanser och kompetensförsörjning inom vård, omsorg och skola. Det är ett starkt argument för en inkluderande syn på medborgarskap – och nationell gemenskap.

Att vänstern skulle “hata nationalism” är ett försök att kidnappa begreppet och använda det som murbräcka mot alla som värnar om jämlikhet och öppenhet. Vänstern är inte emot samhörighet – bara mot en nationalism som bygger på exkludering, misstänkliggörande och historieförfalskning. Det finns mer än en version av Sverige. Det Sverige vi tror på är solidariskt, demokratiskt – och tillräckligt starkt för att välkomna fler.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Samtiden: Varför hatar vänstern nationalismen? (sparad i webbarkiv för att inte ge trafik/klick till Samtiden)

Sverigedemokraternas principprogram 2023

Katalys: Vinsten med invandring – Om det pris vi alla betalar för Tidöpolitikens stängda gränser

Artiklar

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

1 kommentar

”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken och att invandrare i högre utsträckning misstänks för brott, men att det inte har med ovan nämnda parametrar att göra. Det finns däremot andra faktorer som har inverkan på varför vissa människor väljer en kriminell bana i livet. Vi på Motargument har nämnt dessa förr, och vi kommer att fortsätta nämna dem:

Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.

Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.

Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med  den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.

Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.

Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.

Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.

Riskfaktorer:

Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder

Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.

Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.

Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)

Socialt, psykosocialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.

Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.

Förhållanden kopplade till ursprungslandet eller barndomen – traumatiska händelser (krig, förtryck, våld, tortyr, naturkatastrofer etc) är icke försumbara faktorer att ta hänsyn till vad gäller brottsbenägenhet.

Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.

Faktorer som INTE är risker:

Etnicitet
Religiositet/ateism
Geografisk bakgrund
Föräldrarnas födelseort

Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.

Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.

Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.

Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering, men att det finns fördomar och ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Dessutom finns det belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta sina resurser mot områden där det ger utdelning. Dessa områden är utanförskapsområden, där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. Detta får till följd att svenskar i större utsträckning än invandrare undkommer anmälningar och förundersökningar. Att vara invandrare är dessvärre en belastning såväl när man misstänks som utsätts för brott. Diesen utvecklar sitt resonemang:

Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen

Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering

I forskarrapporten Likhet inför lagen? har man gått igenom flera tusen fall. Resultatet av studien visar på att invandrare oftare blir anmälda för brott. Vi kan också se att invandrare utreds mer ingående och under längre tid. Det finns bevis för att invandrare, jämfört med ”svenskar”, häktas oftare och att häktade invandrare sitter häktade längre tid än ”svenskar”. Människor med invandrarbakgrund åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än ”svenskar”.

Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.

Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna. Att invandrare dessutom bedöms annorlunda än ”svenskar” bidrar naturligtvis också till överrepresentationen.

*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM

Fördjupning:

Kriminalvården: Orsaker till kriminalitet (Sammanfattningsrapport från 2014)

Kriminalvården: Begåvning och brottslighet bland svenska män

Karolinska Institutet: Känsla av sammanhang påverkar upplevelsen av livskvalitet

Karolinska Institutet: Forskare försöker bryta onda cirklar

Missbruket boven bakom kriminalitet

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet

Jerzy Sarnecki: Är rättvisan rättvis?

Sambandet mellan ungdomsarbetslöshet och brottslighet

Därför blir vissa våldsbrottslingar

IFAU: Utbildning och brottslighet – vad hände när man förlängde yrkesutbildningarna på gymnasiet?

BRÅ: Barns väg till kriminalitet

Ungdomar och brott – en intervju med Jerzy Sarnecki

Likhet inför lagen?

Artiklar

SD:s parallella universum – Avsaknaden av HBTQ-politik

På Sverigedemokraternas hemsida finns numera inte någon information alls om HBTQ, det avsnittet är bortplockat. SD är fortsatt det parti i riksdagen som har den sämsta politiken för HBTQ-personer och deras rättigheter och möjligheter. 

Inför valet 2014 gjorde jag en valspecial om partiernas ståndpunkter i frågan om HBTQ-personers rättigheter. Bland intervjufrågorna som jag ställde för drygt 10 år sedan återfinner vi bl a frågorna om ett tredje juridiskt kön, samkönad adoption och insemination för lesbiska par.

2019 gjorde jag en uppföljning för att se om SD hade förändrat sitt förhållningssätt. SD hade då gett med sig rörande frågan om insemination för lesbiska par. De visade då ett fortsatt motstånd till samkönad adoption.

Nu, 6 år senare, är det hög tid för en uppdatering. Nog borde SD vid det här laget ha börjat ta HBTQ på allvar, det är ju ändå 2025? Jag kontaktade återigen SD:s informationsavdelning för att få en uppdatering. I mailet ställde jag följande frågor:

  • SD utesluter ”Q:et” i HBTQ. Erkänner SD inte begreppet ”queer”?
  • Hur ser SD på ett tredje juridiskt kön?
  • Hur ser partiet på könsbyten?
  • Hur ser ni på samkönad adoption?

Informationsassistenten svarade:

”Hej David!

Jag bifogar avsnittet ur vår valplattform angående HBT+ nedan”

Resten av mailet är ett inklistrat dokument från SD:s valplattform inför valet 2022. Under rubriken ”Vad vi vill” på partiets hemsida listar SD sina ”viktigaste frågor” och ”andra viktiga frågor”. Under rubriken ”övriga dokument” finner vi ”valplattformen 2022”, med ett avsnitt om ”HBT+”. Det är detta avsnitt som informationsassistenten klippt och klistrat in i sitt mailsvar.

Här läser vi skrivelser som:

”Men på många platser och sammanhang har normerna för hur det i praktiken är tillåtet att leva sitt liv rullats tillbaka. En omfattande invandring från kulturer med en reaktionär och religiöst strikt syn på privatlivet och könsroller har gjort att hatbrotten ökat och att många begränsas i möjligheten att offentligt vara öppen med vem man är. Hedersförtryck och kulturella normer gör att rätten att leva som den man är eller att välja partner begränsas för många unga.” (Källa: SD:s valplattform 2022)

”Barn och unga ska inte heller av offentliga institutioner ledas till att problematisera kring sexualitet och identitet -det viktigaste måste vara att alla barn växer upp med en positiv självbild. Samhällets hantering av barn med könsdysfori och dess långsiktiga konsekvenser ska utredas.” (Källa: SD:s valplattform 2022)

Dokumentet avslutas med fyra punkter om vad SD vill. Punkterna är luddiga och man tar inga egentliga ställningstaganden. Det vi ser i dokumentet om ”HBT+” är egentligen bara ett bevis på SD:s paradgren, nämligen att beskylla invandringen. Inte heller denna gång kan de undanhålla sin besatthet av att peka ut invandrare och andra kulturer.

Istället för att svara på mina konkreta frågor snöar partiet in på hedersförtryck. En sak är i alla fall tydlig: SD erkänner inte ”Q:et” i HBTQ. Vad ”+:et” står för i SD:s parallella universum är oklart. Att jag får en klipp och klistra-text som svar är symptomatiskt, och bevisar hur oviktig frågan om HBTQ-rättigheter är för partiet.

I ett tidigare mailsvar nämner informationsassistenten Pride:

”Gällande Pride så känner vi att om det hade handlat om det som det borde handla om, det vill säga HBT-personers rättigheter och inget annat, så hade vi som parti gärna deltagit. Tyvärr upplever vi att Pride mer och mer blivit ett politiskt arrangemang, där kampen för HBT-personers rättigheter bara kommit att omfatta de HBT-personer som har ”rätt” politisk åsikt. Det verkar som att man som socialkonservativ och HBT-person inte är värd samma rättigheter som andra HBT-personer, då man inte ens välkomnas i tåget för att man har ”fel” politisk åsikt och i samband med Pride också tillskrivs åsikter man inte har och därefter hånas och kritiseras för dessa påstådda åsikter. Vi har flera HBT-personer som företrädare och medlemmar, som tar väldigt illa vid sig av hur de blir bemötta av de som arrangerar och deltar i Pride.”

Vän av ordning påminner om att Pride handlar om just det SD påstår att det inte handlar om, nämligen HBTQ-personers erkännande och rättigheter, oavsett sexuell läggning och könsidentitet. Att SD själva valt att ställa sig utanför Pride, istället för att omfamna HBTQ-rättigheter, är deras eget val och kan inte belastas Pride. Pride är politiskt och religiöst obundet.

I SD:s parallella universum är vi alla lika, vi ska alla passa in i SD:s mall för hur en människa ska vara, se ut, känna, tycka och tänka. Personer som bryter normer ska pekas ut och problematiseras. Inte heller vad gäller HBTQ kan SD undvika att peka ut invandrare som roten till allt ont i Sverige. Samtidigt sviker de en stor andel av befolkningen, genom att inte vara tydliga i vad de faktiskt vill. Vet de inte, eller vill de inte berätta?

Källor:

Motargument: HBTQ – en bortglömd valfråga?

Motargument: SD sämst i klassen på HBTQ

Sverigedemokraternas hemsida: Vad vi vill

SD:s valplattform 2022

Krönikor

Forssell (M) och Åkesson (SD) bråkar om mångkultur

Så var mångkultursdebatten i gång igen. Orsaken den här gången är att migrationsminister Johan Forssell (M) i en intervju med Aftonbladet sagt att Sverige kommer att fortsätta vara ett mångkulturellt samhälle, trots Tidösamarbetets kommande satsningar på såväl stram invandring som återvandring, liksom fortsatt besatthet av höga integrationskrav. Föga förvånande har partiledaren Jimmie Åkesson (SD) gått i taket och dragit till med drastiska formuleringar om att ”mångkulturalismen” i kombination med ”massinvandringen” har ”förstört Sverige”.

Forssell fick möjlighet i SVT:s ”30 Minuter” att bemöta Åkessons aggressiva mothugg. Av utfrågningen att döma framstår Forssells resonemang som tämligen motsägelsefull: Å ena sidan hävdar han att människors olika bakgrunder berikar Sverige, å andra sidan att menar han att man måste ”förenas under några väldigt viktiga värderingar”, som exempelvis att man ska arbeta och göra rätt för sig, att man ska respektera för kvinnors rättigheter och individens frihet. Med andra ord: ”Du får vara precis den du vill vara, så länge du anpassar dig till oss andra”. Hur dessa två väsensskilda inställningar hänger ihop framgick inte, ej heller hur ett helt samhälle ska efterleva denna självmotsägande dynamik i praktiken. 

På en punkt har Forssell dock principiellt rätt: Mångkultur är en definitionsfråga och det är en mycket intressant diskussion. Bland svenska och internationellt verksamma forskare är begreppet ”mångkultur” omdiskuterat utifrån maktrelaterade dimensioner. Antirasistiska Akademin (ARA) har gjort en sammanhållen forskningsöversikt på det mångkulturella samhällets komplexitet. ARA har presenterat tre definitioner av idén om det mångkulturella samhället:

  • en pragmatisk definition där det mångkulturella samhället ses som en mångfald med språk, kulturer, religioner och etniciteter
  • en utopisk definition där det mångkulturella samhället ses som ett ideal
  • en politisk definition som handlar om samhällen ses som mångkulturella när det handlar om en gemenskap som försöker överleva kulturellt

Vilken av dessa tre definitioner skulle Forssell ansluta sig till, eller har han en egen definition?

En återkommande problematik med begreppet ”mångkultur” – som flera postkoloniala tänkare under årtionden påpekat – handlar om att mångkultur nästan undantagslöst diskuteras som en invandrarfråga. I sådana analytiska kontexter framträder underliggande föreställningar om ”invandrare” som ett anonymt kollektiv vars kulturer ses som antingen något exotiskt och spännande eller som en grundorsak till kulturkrockar och konflikter. Oaktat det ena eller det andra bottnar dessa diskurser i en antydd större uppfattning av ”invandraren” som ett etniskt objekt tillika ”den andre” i relation till ”svenskar” (som i sammanhanget utgör en norm).

En annan problematik bottnar i det som brukar betecknas som kulturell essentialism, det vill säga, föreställningen om att kulturer är kompakta och skarpt avgränsade i förhållande till andra kulturer. Inom denna tolkningsram anknyter Åkesson – och även delvis Forssell – till en nationalistisk tankegång och anspelar på att det finns en ursprunglig oskuldsfull ”svenskhet” som befläckats av krafter och influenser ”utifrån”. En ”svenskhet” som man försöker att förknippa med värden som ”individens frihet” och ”kvinnors rättigheter”, trots att dessa fri- och rättigheter är resultat av en lång, historisk kamp underifrån och inte av naturen givna. 

Sanningen är dessutom att kulturer alltid varit föränderliga i takt med samhällsutvecklingen i stort, liksom i mänskliga möten. Det är svårt att föreställa sig hur en ”svenskhet” helt renad från olika kulturers påverkan egentligen ut. Jag tänker exempelvis på det engelska språkets djupgående inverkan på populärmusikens utformning i Sverige och västvärlden. Ska internationellt framstående musikprofiler som Abba, Max Martin, Robyn, Roxette, The Cardigans, The Hives, First Aid Kit och Icona Pop endast hålla sig till det svenska språket?

Den kritiska diskussionen om mångkultur som begrepp väcker onekligen många reflekterande frågor som förtjänar en intellektuell hederlighet, om man ska ta diskussionen på allvar. Tidöregeringen har bevisligen inte erbjudit någon fördjupning värd namnet, på grund av att dess representanter inte studerat och analyserat frågan ordentligt, utan man har associerat sig fram till sina ställningstaganden och lärt sig att ”det är här så man ska tycka”.

Källor:

Aftonbladet: Forssell: ”Sverige kommer att vara ett mångkulturellt samhälle”

SVTPlay: 30 minuter

SVT: Forssell efter SD-kritiken om mångkultur: ”Berikar vårt land”

Jimmie Åkesson på X

Antirasistiska akademin: Det mångkulturella samhället

Krönikor

Krönika: Är du organiserad?

Hur står det till med mellanvals-engagemanget, aktivism för demokrati och hur går det med kulturlivets demokratiska vaktposter? Motargument gör ett kort svep i endast en liten slumpmässigt utvald del av demokratirörelsen utanför partipolitiken.

Artister För Fred finns sedan början av 1980-talet, och har verkat emot rasism hela tiden.

EU-projektet Enar, där många antirasistiska organisationer deltar.

IM Individuell Människohjälp beslutade för elva år sedan att antirasism ska höra in i kärnverksamheten.

”Svenska regeringen (med stödpartiet SD) har under mandatperioden agerat för att spara pengar på hela kultursektorn och i utbildningsväsendet; studieförbunden, folkhögskolor osv.”

År 2024 formade Unesco en internationell kommitte ’Demokratins röstbärare’ för att främja bland annat människorättskämpar som är forskare, journalister, kulturskapare.

”Svenska PEN och Reportrar utan gränser gör sitt bästa för att diskutera de inskränkningar av yttrandefrihet, demonstrationsfrihet och pressfrihet som våra politiker raskt genomfört de senaste åren.”
[…]
”Det brukar heta att vi fick rösträtt för hundra år sedan. Men vi ’fick’ den inte. Människor hade organiserat sig och kämpat i decennier, för att slutligen uppnå den representativa demokratin.
[…]
Nu är denna demokrati i kris. Vinstintresset har skenat, totalitära åsikter vinner mark, och vi medborgare har blivit slappa.
[…]
Det duger inte. Det är vi, folket, som nu måste aktivera demokratin genom att organisera oss.” — citaten är från Sonia Hedstrand, Parabol Press https://www.parabol.press/50-ars-kulturpolitik-raseras-nu/

Nämnda organisationer finns även på FB:
Artister för fred
IM Individuell Människohjälp
Svenska PEN
Reportrar utan gränser

Kan du tipsa oss och våra tusentals följare om fler, som inte är politiska partier?

Krönikor

Därför bör en nationell kulturkanon förkastas

Bland de större kulturpolitiska debatter som ägt rum i Sverige på senare år hör tveklöst frågan om införandet av en nationell kulturkanon. Frågan har under mandatperioden aktualiserats på grund av att regeringen Kristersson avser att införa denna typ av kanon.

Förslaget tycks vara ett krav från Sverigedemokraterna (SD) och Kristdemokraterna (KD), men ansvarigt statsråd för att förverkliga detta förslag är Parisa Liljestrand från Moderaterna (M). Som nytillträdd kulturminister berättade hon i en SVT-intervju att hon var positivt inställd och var övertygad om att en kulturkanon kunde fungera som en ”enande kraft” i ett splittrat och
polariserat samhälle.

I Tidöavtalet (s. 62) beskrivs uppdraget om tillsättning av en nationell kulturkanon på följande vis: ”Ett uppdrag ges att tillsätta fristående expertkommittéer i syfte att inom skilda kulturformer ta fram förslag på svensk kulturkanon. Tillsättningen av ledamöter i expertkommittéerna ska utgå från konstnärlig kompetens i respektive fält.” Som man märker i denna avtalstext, framgår inga förklaringar kring vare sig relevans eller funktion som en nationell kulturkanon ska ha. Dock när regeringen i december 2023 beslutade om direktiven för den kommitté som skulle framlägga ett förslag på en nationell kulturkanon beskrev man att det skulle vara ”ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering”.

Jag tillhör dem som anser att planerna på att införa en nationell kulturkanon bör skrotas helt och hållet. Utgångspunkten för min kritik är de nyckelord som anges i kommitténs uppdragsbeskrivning: ”bildning”, ”gemenskap” och ”inkludering”. Om jag ska sammanfatta min kritik i en enda mening, handlar det om att jag av principiella skäl anser att staten överhuvudtaget inte ska lägga beslag på enskilda konstnärers verk och än mindre av ideologiska skäl upphöja dem i nationens förmenta intresse.

När det gäller bildning, är den följdriktiga frågan hur man definierar detta begrepp. Ordet ”bildning” härrör från tyskans bildung, som tillkom under 1800-talet via bildningsromaner, det vill säga, skönlitterära berättelser om människors inre utveckling under livets gång. Insikten att människan inte är färdigutvecklad från allra första början, utan besitter förmågan att förändras genom kunskapsinhämtning. Den inre utvecklingen blev upphöjd till ett ideal under 1900-talet av en rad folkrörelser under 1900-talet, däribland arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Bildningsidealet kom att lägga grunden för framväxten av föreningslivet, studieförbund, folkbibliotek och folkhögskolor, och blev sedermera en svensk tradition. Enligt svenska Nationalencyklopedin positioneras bildningsbegreppet ofta i ett motsatsförhållande till utbildning: ”Medan utbildningens mål är en bestämd och begränsad yrkeskompetens, syftar bildning till en omvandling av hela människan”.

Den följdriktiga frågan är: kan bildning gå hand i hand med nationalism, vars ideologiska tankegods som idén om kulturkanon grundar sig på? Det är möjligt att det kan fungera under vissa omständigheter, förutsatt att man ställer stolthet åt sidan. Men, relationen mellan bildning och nationalism förblir ändå ansträngd och komplex eftersom det förhållandet skapar ett ständigt beroende av definitioner för att kunna stabiliseras – något som i sin tur vidare ständiga risker för uppluckringar, i samband med väsensskilt olika tolkningar när det hela ska konkretiseras och praktiseras.

Bildning grundar sig i ett öppet och kritiskt reflekterande förhållningssätt, som möjliggör inte bara intellektuell utveckling hos individen, utan i förlängningen tillgängliggör en mångfald av perspektiv, som inte är avhängig nationella tillhörigheter och gränser. En nationell kulturkanon riskerar att förstärka ett snävt, nationalistiskt perspektiv och därigenom skapa en statisk och steriliserad syn på kultur, som inte på något sätt avspeglar kulturbegreppets mångfacetterade rörlighet i tid och rum. Eller som Mats Malm, ständig sekreterare i Svenska Akademien, formulerade det: ”en nationell kanon sätter ideologi före litteraturens egen kraft”. I det här fallet en ideologi som nyttjar kulturkanon för att understödja kulturella och historiska narrativ i syfte att stärka en antydd större politisk agenda. Mot denna bakgrund riskerar man att förvanska bildningsbegreppets underliggande syfte, som är att kritiskt reflektera och analysera snarare än att bekräfta förutbestämda uppfattningar.

När det gäller gemenskap och inkludering på det sätt som regeringen åberopar, finns två grundläggande problem. För det första skapar man risker för osynliggörande av motsättningar och skiljelinjer som kultur ofta eftersträvar att exponera. Förutsättningen för att upprätthålla gemenskap och inkludering är att skapa så konfliktfria zoner som möjligt, men kultur har aldrig varit konfliktfri.

I likhet med statsvetaren Ulf Bjereld anser jag att en levande kultur bör utmana gränser, ifrågasätta maktstrukturer och avtäcka konfliktförhållanden. Några exempel på svenska kulturskapare som på olika sätt gjort just detta hör Carl Jonas Love Almqvist, August Strindberg, Vilhelm Moberg, Ingmar Bergman, Karin Boye, Sara Lidman och Elisabeth Ohlsson. Mig veterligen har ingen av dessa ägnat sin estetiska verksamhet av nationalistiska skäl, utan tvärtom genom konstens kraft och möjligheter har de ämnat levandegöra olika samhällskritiska och existentiella frågor. Hur hänger denna inställning samman med anspråket på samhällsgemenskap? Ska alla invånare göra en och samma tolkning av verkens innehåll för att upprätthålla en tillgjord konsensus?

För det andra tenderar en kulturkanon att dikteras av samhällsgrupper – företrädelsevis vita män från det övre samhällsskiktet – som historiskt sett haft dominerande inflytande, vilket skapar en normativ uppfattning om vad ”riktig” kultur bör vara. Uppfattningar som i praktiken underminerar strävandet efter både gemenskap och inkludering. Om andra grupper och deras kultur utesluts ur denna kulturkanon kan det skapa en oroväckande signaleffekt om att de inte fullt ut tillhör nationen. Kraften i den signaleffekten bör man aldrig underskatta.

Källor:

SVT: Nya kulturministern Parisa Liljestrand (M): ”Kulturkanon kan vara en enande kraft”

Tidöavtalet

Regeringen: En svensk kulturkanon ska tas fram

Nationalencyklopedin: Bildning

DN: Mats Malm: Svenska Akademien har inte till uppdrag att renodla svenskheten

Ulf Bjereld: Farorna med en kulturkanon