Etikettarkiv: argument

TV4Nyheterna sprider #fakenews om brottsutsatthet

Det är inte bara i alternativ media och på sociala medier och bloggar som fake news blomstrar. Även etablerade medier och s k mainstream media faller inte sällan till föga. Denna gång är det TV4:s sena nyhetssändning som den 8 oktober sprider fake news om brottsutsatthet. Nyhetsankaret förkunnar i inledningen av sändningen att ”antalet svenskar som utsatts för brott ökar”. Som stöd för påståendet använder man NTU. Problemet är att NTU inte stödjer påståendet.


I dagarna presenterade Brottsförebyggande rådet (BRÅ) sin årliga redovisning av den Nationella trygghetsundersökningen (NTU). NTU syftar till att ”undersöka människors utsatthet för brott, upplevelse av oro och otrygghet samt förtroende för rättsväsendet, liksom brottsutsattas erfarenheter av kontakter med rättsväsendet”. (Källa: BRÅ)

TV4:s sena nyhetssändning inleds med att nyhetsankaret förkunnar en bra och en dålig nyhet:

”En glad nyhet: Förtroendet för polisen ökar. En trist nyhet: Antalet svenskar som har utsatts för brott ökar också”. (Källa: TV4Play.se)

I reportaget lite senare i sändningen upprepas det senare påståendet:

”Enligt Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning utsattes fler för brott förra året”. (Källa: TV4Play.se)

Skärmdump från TV4 Nyheternas kvällssändning 8 oktober 2019.

Att utredare Sofie Lifvin på BRÅ senare i reportaget förklarar vad NTU faktiskt visar spelar mindre roll i sammanhanget. Nyheten om att fler svenskar har utsatts för brott har redan upprepats två gånger i sändningen. Lifvin säger att NTU är

”en urvalsundersökning och vi kommer aldrig kunna fånga exakta nivåer av utsatthet för brott t ex, utan det här är ju snarare indikationer på hur det ser ut, och syftet med undersökning är ju också att mäta hur utvecklingen ser ut över tid snarare då än att ge exakta nivåer”. (Källa: TV4Play.se)

I BRÅ:s pressmeddelande från 8 oktober tydliggör man att det handlar om att:

”den självrapporterade utsattheten för brott mot enskild person har ökat”. (Källa: BRÅ)

Motargument har vid ett flertal tillfällen redogjort varför NTU:s mätningar inte är tillförlitliga och inte heller är uttryck för hur det ser ut i verkligheten.

I artikeln ”På spaning efter mörkertalet” förklarar Maria Robsahm att NTU är en urvalsundersökning, samt att sådana undersökningar riskerar att drabbas av slumpmässiga och systematiska mätfel. Oavsett om storleken på urvalet ökas kommer dessa mätfel att kvarstå. Mätfelen har sina orsaker i t ex systematiska bortfall, intervjuareffekter och ledande frågeformuleringar. I Robsahms artikel läser vi:

”Ett ord som brukat användas för att beteckna ett systematiskt mätfel är bias och utgör i stora kvantitativa undersökningar vanligtvis ett större problem än slumpmässiga mätfel. Slumpmässiga mätfel kan hanteras med hjälp av statistiska hjälpmedel men problemet med systematiska mätfel kan inte lösas genom att använda ett större urval.” (Källa: På spaning efter mörkertalet)

I artikeln NTU:s systematiska mätfel förklarar Robsahm följande om mätfelen i urvalsundersökningen:

”I NTU frågar man ett urval personer i Sverige om de har utsatts för brott. De som svarar ja på frågan om de har utsatts för exempelvis sexualbrott får därefter svara på följdfrågor, bl a frågan om detta har anmälts till polisen.

I höstas gjorde jag en jämförelse mellan de antal som i NTU uppgav att de hade polisanmält med den officiella statistiken om polisanmälningar. Och det visade sig då att skillnaden var stor – vissa år anmärkningsvärt stor.

För år 2016 var det uppgivna antalet polisanmälningar mer än tre gånger så högt som det verkliga antalet. Andra år är skillnaden mindre men inget år är det uppgivna antalet lägre”. (Källa: NTU:s systematiska nätfel)

Så länge BRÅ inte kan reda ut vad de systematiska mätfelen beror på kan vi inte heller använda oss av NTU som ett mätverktyg för hur brottsutsattheten verkligen ser ut i Sverige.

Detta betyder i sin tur att TV4 på bästa nyhetssändningstid sprider fake news då de använder NTU som ett mätverktyg då de säger att ”antalet svenskar som utsatts för brott ökar”. Det är direkt felaktigt.

Motargument har uppmärksammat TV4 och TV4Nyheterna om detta via mail, Facebook och Twitter.

Källor:

Brottsförebyggande rådet: Nationella trygghetsundersökningen 2019

Brottsförebyggande rådet pressmeddelande: Förtroendet för polisen har ökat (191008)

TV4:s sena nyhetssändning 191008 i sin helhet

F d anställd på Migrationsverket sprider myter om uppehållstillstånd, bidrag och pensioner

I ett Facebook-inlägg publicerat 29 september skriver en f d anställd på Migrationsverket sin sanning om hur det egentligen ser ut med uppehållstillstånd, bidrag, pensioner och allt fusk hen har bevittnat genom åren. Motargument har dissekerat inlägget, en del av det stämmer, men annat är lögner.


Så här lyder Facebook-inlägget i sin helhet:

Den f d anställdas Facebook-inlägg. Skärmdump 191003.

Vi går igenom inlägget bit för bit.

1. ”Människor som kom hit och som reste hem så fort dom fått tillstånd med våra bidrag intakta. ”

Om man får uppehållstillstånd i Sverige på grund av kris i hemlandet, och sedan flyttar tillbaka, förlorar man sitt uppehållstillstånd och därigenom relaterade bidrag. När man har uppehållstillstånd är det tillåtet att befinna sig utomlands i upp till två år under förutsättning att man ansökt om detta hos Migrationsverket. Så ser regelverket ut. Lämnar man Sverige i mer än två år, förlorar man sitt uppehållstillstånd.

Det är alltså lögn att personer med uppehållstillstånd kan bo utomlands på obegränsad tid så som den f d anställda på Migrationsverket skriver i sitt Facebook-inlägg.

Dock är det ytterst tveksamt att man väljer att flytta tillbaka till ett land som befinner sig i en krissituation.

Källa: Migrationsverket

2. ”Människor som bodde i 40 kvm delade på nästan 100 pers för att behålla bidrag.”

Ibland skriver sig flera asylsökande på samma adress för att göra det svårare för dem att bli utvisade om de får avslag. Om de inte följer sin utvisning inom angiven tidsfrist, har de inte heller rätt till ekonomiskt stöd från Migrationsverket.  Den som fortfarande kan ha rätt till bidrag (t ex barnfamiljer) kan få minskad dagersättning.

3. ”Människor som lånade hur mycket som helst för studier och sedan åker tillbaka till länderna de kom ifrån. T.ex. Somalia, Afghanistan och Irak.”

Se punkt 1. Om man gjort en ansökan hos Migrationsverket för att vistas utomlands hos Migrationsverket, får man lämna Sverige och behålla till exempel studiebidrag- och lån. Efter två år måste det förlängas och du måste redovisa din vistelse i Sverige.

Vistas man mer än ett halvår per år utomlands så kan man både mista rätten till uppehållstillstånd, och hela tiden för vistelse i Sverige under det året dras av som totalt räknad vistelse som grund för uppehållstillstånd.

Källa: Migrationsverket

Asylsökande har inte rätt till studiestöd.

Källa: CSN 

Flyktingar med uppehållstillstånd har rätt till studiestöd.

Källa: CSN

4. ”Pensioner betalas ut till människor som inte gjort ett handtag i Sverige.”

Om en person har uppehållstillstånd i Sverige och är över 65 år har hen rätt till äldreförsörjningsstöd. Äldreförsörjningsstöd är ”en del av grundskyddet inom pensionssystemet tillsammans med garantipension och bostadstillägg”. Detta beviljas endast om personen är fast bosatt i Sverige och inte erhåller full garantipension.

Garantipensionen baseras på hur många år en person har bott i Sverige, och för att få ut maximalt belopp måste personen ha bott i Sverige i minst 40 år. För varje år som en person inte har bott i Sverige, minskas beloppet med en 1/40. Det innebär att om personen har bott i Sverige i tre år, får hen ut 3/40 av garantipensionen. Resterande belopp är äldreförsörjningsstöd.

Personen som har skrivit Facebook-inlägget förklarar att personer som aldrig har levt i Sverige har tjänat sina pensioner, alternativt att man hade uppehållstillstånd och därför tjänat pension. Det stämmer inte.

Källa: Sveriges Radio, Pensionsmyndigheten

5. ”Efterlevandepensioner till barn vars föräldrar sägs ha avlidit. Upp till över 70 000 kronor trots att föräldrarna aldrig satt sin fot här och trots att det inte finns dödsintyg. Ingen har blivit återbetalningsskyldig när förälder/föräldrarna återuppstått.”

Man kan inte få efterlevandepension utan dokument som bekräftar att föräldern har avlidit. Om förälder ”återuppstått” som den f d anställda på Migrationsverket skriver, blir man återbetalningsskyldig.

Som barn har man rätt till efterlevandepension tills man är 20 år.

”Har föräldern aldrig arbetat eller bott i Sverige är det enbart efterlevandestöd på 1 477 kronor per månad som blir aktuellt, eller 2 954 kr per månad om bägge föräldrarna är avlidna.” (Källa: Pensionsmyndigheten)

Källa: Pensionsmyndigheten 

Kriminalstatistiken bekräftar att det grova våldet har minskat i Sverige

Egentligen är allting mycket enkelt. Fakta ÄR. Spelar ingen roll hur många som frustar och skriker, spelar ingen roll hur mycket det hetsas från vissa håll, spelar ingen roll hur stora rubrikerna är, och det spelar heller ingen som helst roll hur många invektiv folk kan häva ur sig per sekund. Fakta bara ÄR. Därför sitter jag lugn när det stormar på diverse kommentarsfält.


Den märkliga polarisering som just nu präglar diskussionen om våldsbrottslighet i Sverige är samtidigt sorglig. Och vi är nu alltfler som reagerar mot detta. Instinktivt inser alltfler att dessa försök att reducera argument till partsinlagor och diskussionen till ett krig är något vi bör undvika.

I onsdags 25 september kom Socialstyrelsens årliga uppdatering med siffror över antalet patienter som 2018 fick vård för ”Skador och Förgiftningar” – där skador av våld ingår.

Den utveckling som jag beskrev i min förra artikel håller i sig. Våldet minskar. I pressmeddelandet från Socialstyrelsen lyfte man också fram just det minskande våldet:

Denna minskning har alltså pågått i mer än tio år – och statistiken har varit fullt tillgänglig för var och en. Men när jag återgav dessa data så slog de ner som en bomb och betraktades som kontroversiella. Situationen är bisarr.

Det handlar alltså om återkommande officiell statistik som år ut och år in har redovisat en stadig minskning utan att detta har satt något avtryck i debatten. Inte bland politiker. Inte bland journalister. Och när jag lyfter fram fakta ur denna offentliga myndighetsstatistik så blir jag anklagad för att ljuga och vilseleda.

Ja, situationen är onekligen bisarr.  Man kan ställa sig frågan vad vi ska ha offentlig statistik till om den betyder så litet för debatten i dessa frågor.

För det råder ingen tvekan. Socialstyrelsens statistik – både över slutenvård och specialiserad öppenvård – visar att antalet personer som fått vård för våld har minskat kontinuerligt och kraftigt. Och är idag den lägsta sedan den här statistiken började föras i slutet av 1980-talet.

Men låt mig nu vara djävulens advokat. Kan det vara så att Patientregistret och Socialstyrelsen har fel? Kan det finnas en felkälla som gör att våldet – särskilt det grova – ändå ökar, trots att antalet personer som fått vård för våld har minskat kraftigt?

Ett förslag som har framförts är att minskningen skulle bero på ändrade vårdrutiner. Denna ”idé” har framförts av Tino Sanandaji. Han tillbakavisar alla försök att använda sig av Patientregistret när det gäller att studera våldsutvecklingen i Sverige. Sanandaji hävdar att ”Patientregistret är värdelöst”.

Enligt honom beror minskningen i Patientregistret inte på att våldet har minskat utan på ändrade vårdrutiner. Framför allt när det gäller hjärnskakning. Eftersom allt färre generellt blir inskrivna i slutenvård för just hjärnskakning så skulle detta förklara minskningen av patienter med skador av våld i Patientregistret.

Men denna hypotes håller inte. Det är nämligen relativt få som får hjärnskakning av våld av det totala antalet inskrivna patienter med våldsskador. Även om lika många hade skrivits in med hjärnskakning av våld 2018 som tidigare år så hade vi ändå haft en minskning av det totala antalet patienter som vårdats för våld.

Patientregistrets data visar helt enkelt att det våld som leder till att människor blir inlagda på sjukhus har minskat – särskilt de senaste tio åren.

Låt oss nu göra en annan sorts felsökning. Kan vi på något oberoende sätt bekräfta eller dementera den bild som vi får av Patientregistret? Finns det andra källor när det gäller utvecklingen av våld?

Ja, en sådan viktig källa är givetvis kriminalstatistiken. Och det visar sig att denna statistik över polisanmälda brott bekräftar Patientregistrets data. Antalet polisanmälningar av grov misshandel har minskat med 16 % under tioårsperioden 2009-2018. Motsvarande minskning i Patientregistrets data är 15 %.

Kriminalstatistiken bekräftar alltså de data vi har från Patientregistret. Våldet har minskat i Sverige – både det grova våld som syns i antalet patienter som får sjukhusvård för våld, och i antalet polisanmälningar om grov misshandel.

I likhet med Patientregistret är även Kriminalstatistiken ett offentligt lättillgängligt register. Båda dessa visar alltså att våldet stadigt har minskat.

Under denna period har den offentliga debatten samtidigt drabbats av panik. Med rubriker som skriker för att överträffa varandra om det tilltagande, allt grövre våldet.

Sedan flera år har den offentliga debatten i Sverige präglats av en bild, som har väldigt litet med sakliga fakta att göra. Vecka ut och vecka in, år efter år översköljs vi av budskapet om ett allt grövre våld som bara ökar och ökar.

Mycket få stannar upp och ställer sig frågan – vad har vi för belägg för detta? Överallt – från media och politiker – trumpetas samma budskap ut:

Våldet är grovt, det ökar ständigt och extraordinära åtgärder krävs för att stoppa det. ”Vi behöver utländsk hjälp för att stoppa våldet!”

Samtidigt har alltså två centrala källor inte ens kontrollerats.

Återigen – det handlar alltså om återkommande officiell statistik, statistik som har varit fullt tillgänglig för var och en. Statistik som i flera år har redovisat en stadig minskning av våldet i Sverige, utan att detta har satt något som helst avtryck i debatten. Inte bland politiker. Inte bland journalister.

Och när jag återger dessa data ur denna offentliga myndighetsstatistik anklagas jag för att ljuga och vilseleda och siffrorna ses som kontroversiella. Finns bara en rimlig kommentar kring detta. Det är pinsamt.

Hur ska vi hantera när människor gör misstag?

Ibland gör vi misstag. Misstag kan vara medvetna eller omedvetna. Oavsett vilket kan misstag i dagens sociala medievärld få stor viral spridning. Vissa misstag spelar människor rakt i händerna, och de sprids som en sanning, trots att de inte är det. Hur ska vi hantera när människor gör misstag?


För min del har jag ett ideal – vi måste börja med att inse att vi alla gör misstag. Att medge detta för egen del kan ibland vara otroligt svårt, men nödvändigt.

Att stenhårt bita sig fast vid en uppfattning som inte visar sig hålla är inte bara dumt utan kan också skapa helt nya problem. Då sprids en bild av att det är farligt att göra fel och att man blir utslängd ur den sociala gemenskapen om man gör det.

Så kan vi inte ha det.

Vi gör ju nämligen alla våra misstag.

Jag vill därför här och nu lyfta en person vid Henrik Jönsson som när det visade sig att han hade grundfel om antalet fall av dödligt våld i Sverige och antalet dödsskjutningar omedelbart tog till sig detta och raderade sin film.

Jag måste erkänna att jag inte hade hört talas om honom tidigare, men i natt fick jag anledning att titta på hans senaste film som handlade om just ”Våld & verklighet”.

Hans ambition med sina filmer är på alla sätt lovvärd. Han vill bryta polariseringen i debatten. Även om jag inte delar hans politiska grundsyn så är detta i sig en ambition värd att sträva efter.

Och jag är dessutom övertygad om att just detta med hur vi förhåller oss till misstag är avgörande om vi vill bryta polariseringen.

I denna önskan att bryta polariseringen måste samtidigt ingå ett oavvisligt krav. Och det är att vi så långt det alls är möjligt bör hålla oss till korrekta fakta.

Det finns en tankemodell som riskerar att leda oss fel – och det är idén att sanningen aldrig är extrem, att den alltid kan återfinnas mittemellan två motpoler. Så är det givetvis inte.

Fakta är knepiga på det sättet. De bara ÄR.

Ibland fisk, ibland fågel, ibland mittemellan. Men inget avgör på förhand var vi hittar dem.

Och sanningen kan heller aldrig avgöras med hjälp av omröstning. Fakta ÄR.

Att ge sig in i diskussionen om brottslighet och våld är ett riskabelt projekt. Området är på många sätt minerat. När Henrik Jönsson gjorde det föll han i en av de gropar som man kan falla i. Nämligen frågan om hur många som utsätts för dödligt våld i Sverige.

Han utgick från polisanmälda brott, vilket i många andra sammanhang är ett rimligt förfaringssätt. Men detta gjorde att hans siffror över antalet mord i Sverige blev ungefär tre gånger för höga.

Enligt Jönssons graf var antalet mord i Sverige 2009 – 2018 en bra bit över tretusen. Den korrekta siffran är 946. Vad berodde hans fel på?

Hans siffror motsvarar antalet polisanmälningar, men där redovisas alla händelser med dödlig utgång där det funnits anledning att utreda om dödligt våld kan ha varit dödsorsaken.

Många visar sig efter utredning handla om något annat – självmord, olyckor eller naturlig död. Där finns även dubbletter där flera anmälningar upprättas för ett och samma fall. Ibland registreras försök eller förberedelse till mord eller dråp felaktigt som fullbordade mord eller dråp.

Återigen. När Henrik Jönsson fick detta påpekat för sig var han snabb med att ändra – eller i alla fall att radera sin film.

Eftersom han är långt ifrån ensam om att göra detta misstag vill jag här visa vad hans fel gick ut på. Både när det gäller dödligt våld i allmänhet och dödligt skjutvapenvåld i synnerhet.

Och som sagt. Vi gör alla misstag. Det är det viktiga i det här sammanhanget.

Så jag tänker inte acceptera något som helst hån eller personangrepp mot Henrik Jönsson.

Han medgav sitt fel. Det är stort.

Fakta är det enda som gäller: Våldet har minskat i Sverige

Idén att våldet ständigt ökar i Sverige är en myt som lever ett eget liv. Denna myt har satt sig så starkt att den ganska allmänt omfattas som en grundläggande sanning. Detta gäller bland folk i allmänhet, men också på ledande mediaredaktioner, bland politiska beslutsfattare och opinionsbildare.


Men de faktiska källor vi har visar att det handlar just om en myt. Det är helt enkelt inte sant. Det bisarra uppstår nu att den som påpekar detta – och alltså har kollat källorna – blir misstänkliggjord för att vilja skönmåla verkligheten. Men det är i själva verket påståendet att våldet ständigt ökar som inte är korrekt. En svartmålning utan saklig grund.

Att det dödliga våldet faktiskt har minskat de senaste decennierna är för dem som ägnar sig åt denna svartmålning en ständig källa till irritation. Men att det har skett en minskning går inte att komma runt.

Nyligen undersökte jag om denna minskning kan förklaras med förbättrad sjukvård.

Det enkla svaret är nej.

Frågan är intimt förknippad med föreställningen om att våldet ständigt ökar. Kärnan i tanken om sjukvårdens förbättring är att den har hållit tillbaka den ökning av det dödliga våldet som annars skulle ha skett. Myten om sjukvården är därför bara ett av många försök att hålla kvar bilden av ett Sverige där våldet ständigt ökar. Trots att det inte stämmer med verkligheten.

Den som allra hårdast driver uppfattningen att sjukvården skulle förklara minskningen av det dödliga våldet är Tino Sanandaji. Med sedvanlig aggressiv energi anser han att detta är självklart och att alla som inte inser detta är idioter.

För ett par veckor sedan skrev han återigen om saken och gjorde ett diagram – ett inlägg som rent sakligt innehåller en hel rad felaktigheter. Jag ska återkomma till vad dessa felaktigheter går ut på i detalj.

Men jag vill börja med en av mina grafer som har skapat stor irritation hos Sanandaji och hans tusentals följare. Det handlar om grafen om det dödliga våldet mellan 1970-2018. En enkel redovisning av officiella källor som Socialstyrelsen och BRÅ.

Denna graf visar tydligt att det dödliga våldet ökade under 1970- och 1980-talen för att sedan dess stadigt minska. Den ökning som har skett de senaste fyra åren förändrar inte denna allmänna bild av de senaste decenniernas minskning.

Låt oss nu undersöka hur det hade sett ut om det inte hade minskat sedan 1989.

Om vi hade haft samma antal döda som 1989 års nivå hade 1 135 fler människor blivit mördade fram till idag. 29 procent fler än de 2 835 som dog 1990-2018.

Enbart år 2018 skulle 152 människor ha dött om vi hade varit kvar på 1989 års nivå. Det är 44 människor fler än de 108 som dog. Märk väl att jag inte pratar om någon ökning, utan enbart samma nivå som 1989.

För den som vill frammana bilden av ett land där våldet hela tiden ökar så är det klart att dessa fakta väcker irritation.

Men nu framförs alltså idén att denna minskning skulle bero på att sjukhusvården har blivit så mycket bättre att fler överlever. Sanandajis nyligen framförda teori handlade om skjutvapenvåld. Utan förbättringar i vården av skottskador hade vi alltså haft 1 135 fler döda.

Är det då möjligt att minskningen beror på förbättrad sjukvård av skottskador?

Nej.

För att uttrycka det enkelt: 1 135 personer är fler än det totala antalet skottskadade som överlevde under samma period.

Här kanske någon invänder och undrar vad som händer om vi vidgar hypotesen, så att den inte bara handlar om skottskador utan om alla skador av våld?

Och här kommer vi till en verkligt intressant sak.

 

Det allvarliga men icke-dödliga våld som leder till att människor skrivs in för sjukhusvård har minskat dramatiskt de senaste trettio åren.

Detta är också det främsta argumentet mot att minskningen av det dödliga våldet skulle bero på att sjukvården generellt räddar fler. Antalet patienter inskrivna i slutenvård för våldsskador har minskat kraftigt – det har på 30 år aldrig varit så lågt som idag.

Jag vet att dessa fakta förvånar många, vana som vi har blivit vid rapporterna om ständigt ökande våld. Men patientregistrets siffror är entydiga. Minskningen av det allvarliga, men icke-dödliga våldet i Sverige är kraftig.

Somliga blir inte bara förvånade utan vägrar tro att detta kan vara sant. De försöker hitta andra förklaringar till siffrorna än att våldet faktiskt har minskat, eftersom detta inte stämmer överens med deras förutfattade mening. Reaktionen påminner om den som kommer när det gäller fakta om det dödliga våldet.

Tino Sanandaji påstår att minskningen av antalet inlagda på sjukhus för våld i Patientregistret i själva verket beror på ändrade vårdrutiner – exempelvis att färre blir slutenvårdade för hjärnskakning. Han anser sig veta att våldet inte alls har minskat.

Och det är korrekt att färre blir inlagda för hjärnskakning. Men även om vi räknar med att allt färre får sjukhusvård för våldsorsakad hjärnskakning, så handlar det om ett fåtal patienter. Vi har ändå en minskning av antalet som fått vård för våld.

En kraftig minskning.

Antalet inlagda på sjukhus för skador av våld har på 30 år helt enkelt aldrig varit lägre än idag.

Låt oss nu återkomma till skjutvapenvåldet och studera det mer i detalj.

För att verkligen kunna jämföra hur utvecklingen har sett ut när det gäller sjukvården av dem som skottskadas så måste vi först få klart för oss hur många det handlar om. Ungefär en fjärdedel av alla som 2001-2018 föll offer för dödligt våld blev skjutna till döds.

Det handlar om 380 människor som sköts till döds under dessa år.

Ett mycket intressant faktum i sammanhanget är att av dessa 380 ihjälskjutna människor dog de allra flesta utan att ha blivit inlagda på sjukhus. Det handlar om 80 procent eller fyra av fem av alla som sköts ihjäl. 300 människor.

En del av dessa påträffades döda, andra dog på vägen till, eller på en akutmottagning. Men de hann aldrig komma in i den slutna sjukhusvården.

Av dem som dog var det 79 personer som blev inskrivna i slutenvården.

Under hela perioden 2001 – 2018.

De utgjorde 5 % av alla som föll offer för dödligt våld i Sverige.

Slutenvårdens möjligen marginella betydelse för att förklara minskningen av det dödliga våldet klarnar ytterligare när vi tittar på hur många som räddades till livet i slutenvården.

Antalet skottskadade som fick sjukhusvård ökade kontinuerligt 2001-2018 – från 25 patienter år 2001 till omkring 70 årligen de senaste åren. Totalt var det omkring 790 patienter.

Av dem som fick sjukhusvård överlevde i genomsnitt nio av tio. Det visar sig nu att andelen som räddades till livet i slutenvården har varit ungefär densamma under hela perioden 2001-2018. Det handlar genomgående om en av tio som skrivs ut som avliden. Och de årliga variationerna uppvisar ingen trend.

I klartext: Det är alltså inte fler skottskadade som räddas till livet idag än för tjugo år sedan. Slutenvården är helt enkelt ingen faktor för att förklara minskningen av det dödliga våldet.

Här kan man tycka att saken borde definitivt vara avgjord.

Men för den som tror att våldet ständigt ökar är det svårsmält att det dödliga och det icke-dödliga våldet skulle ha minskat i Sverige. Myten om sjukvården är bara den senaste i raden av försöken att rädda bilden av ett Sverige på randen till undergång.

Det är lätt att raljera över detta.

Lätt att skaka på huvudet åt denna uppenbara ovilja att ta till sig enkla fakta. Men det finns också något oroväckande här som går långt utöver den enkla faktaresistensen. Det handlar om en ”debatt” där polariseringen i sig är ett syfte – där det inte handlar om att ta reda på fakta, utan om att vinna en kamp om hur verkligheten ska beskrivas.

Tino Sanandaji agerar oupphörligt på detta sätt. Han går till angrepp, hånar allt och alla som inte håller med honom. Han agerar som om det verkligen pågick ett krig där alla medel är tillåtna. Inte en diskussion där syftet är att pröva argument och kontrollera fakta.

Jag vägrar att delta i denna konstruerade kamp. Jag vägrar acceptera själva grundförutsättningen för denna syn på debatten som en strid där den som gapar högst, har flest kompisar eller helt enkelt hotar andra till tystnad vinner.

Tino Sanandaji har fel i sak om sjukhusvårdens betydelse för minskningen av det dödliga våldet. Han har också fel om en hel rad grundläggande fakta på det här området.

Och det är viktigt att hans felaktigheter inte får spridning. Men trots att han gärna vill frammana den bilden så pågår det faktiskt inget krig. Det finns olika beskrivningar av verkligheten men det enda som avgör vilken som är korrekt är fakta.

Det är till sist det allra viktigaste.

”Kriget i Syrien är slut” – kan vi neka syrier asyl och kan vi skicka tillbaka dem som redan är i Sverige?

En del av oss vill göra gällande att kriget i Syrien är slut. Detta ska enligt de personerna då betyda att hela Syrien är ett säkert land och att vi kan börja skicka tillbaka flyktingar – och att alla från Syrien som söker asyl här ska nekas asyl. Detta är en felaktig uppfattning.

Syrien är, till viss del, bedömt som relativt säkert. Men i många delar av landet finns fortsatta risker för att invånare utsätts för ”urskillningslöst våld”. Vi kan INTE skicka tillbaka människor som har ett uppehållstillstånd i Sverige, och Sverige kan inte neka alla syriska asylansökningar.


Migrationsverket offentliggjorde nyligen ett nytt ”rättsligt ställningstagande angående prövningen av skyddsbehov för personer från Syrien”. I detta dokument läser vi att säkerhetsläget i landet har förändrats. Vi saxar följande ur dokumentet om det nuvarande säkerhetsläget:

”Konflikten i Syrien har pågått i cirka sju års tid och har under denna tid utvecklats till en internationaliserad inre väpnad konflikt. Ryssland, Iran, Turkiet, Israel och USA (jämte flera allierade) är direkt involverade i krigföringen om än i olika grad och på olika nivåer.
Konfliktnivån har under senare tid dämpats i stora delar av landet och risken för civila att drabbas av urskillningslöst våld med anledning av konflikten har minskat i flera provinser.” (Källa: Rättsligt ställningstagande…, s. 17-18)

Vidare i dokumentet läser vi att det finns en förväntad konflikteskalering i staden Idlib, vilket ”sannolikt [kommer] att leda till ett mycket stort antal offer och i övrigt förhöjda risker för civila” (Källa: Rättsligt ställningstagande…, s. 18). Det finns en risk att detta kan få påverkan på provinser i närområdet, exempelvis Aleppo, Latakiya och Hama.

Rättslig bedömning av säkerhetsläget i Syrien just nu:

Det får anses föreligga en inre väpnad konflikt i utlänningslagens mening i hela Syrien med undantag för provinsen Tartous.

”Såsom nämnts ovan måste ett helhetsperspektiv intas där både kvantitativa och kvalitativa aspekter tas hänsyn till vid bedömningen av säkerhetsläget. Bland annat måste den kumulativa effekten av en långvarig väpnad konflikt beaktas vid bedömningen enligt artikel 15 c i skyddsgrundsdirektivet.” (Källa: Rättsligt ställningstagande…, s. 17)

Det finns flera faktorer att beakta gällande bedömningen av säkerhetsläget, som i sin tur ligger till grund för utredning av asylansökningar. Grunden i bedömningen utgörs av den rådande konfliktintensiteten och våldsnivån. Det görs en avvägning av hur det sett ut tidigare och prognoser för framtida prognoser eller risker. I prognoserna kikar man på huruvida en pågående väpnad konflikt kan komma att eskalera och huruvida nya konfliktsituationer kan komma att uppstå. Nya konflikter kan uppstå mot bakgrund av instabiliteten i Syrien eller delar av Syrien.

I vilka delar av landet finns det risk för att drabbas av ”urskillningslöst våld”?

Migrationsverket sammanfattar säkerhetsläget i Syrien:

”Sammantaget är Migrationsverkets rättsliga bedömning att risken att drabbas av urskillningslöst våld med anledning av den väpnade konflikten i Damaskus/Rif Dimashq, Dara’a, Hassakah, Latakiya, Quneitra eller Suwayda inte är så allvarlig att alla och envar riskerar att drabbas. Vid bedömningen av om en sökande med hemvist/vanlig vistelseort i dessa provinser är att anse som alternativt skyddsbehövande måste därför en individuell prövning av den sökandes utsatthet och personliga förhållanden göras i enlighet med Elgafaji-domens kriterier. Det innebär att vid prövning av skyddsbehov ska konfliktnivån bedömas på så sätt att ju högre konfliktnivån är desto lägre krav ställs på den sökandes individuella utsatthet för att personen ska bedömas vara skyddsbehövande (”den glidande skalan”). Härvid bör särskilt beaktas t.ex. barns utsatta situation i Syrien. Den som vid en individuell prövning bedöms vara skyddsbehövande på grund av säkerhetsläget omfattas av artikel 15 c i skyddsgrundsdirektivet och 4 kap. 2 § första stycket 1 andra ledet utlänningslagen.

I provinserna Aleppo, Deir ez-Zour, Hama, Homs, Idlib och Raqqa får det alltjämt anses föreligga en personlig risk för alla och envar att drabbas av urskillningslöst våld. Det finns därför grundad anledning att förmoda att en civilperson genom att bara vistas i någon av dessa provinser, utan att det föreligger ett specifikt hot mot personen, löper en verklig risk att utsättas för sådan skada som avses i artikel 15 c i skyddsgrundsdirektivet. Kriterierna för alternativt skyddsbehov enligt 4 kap. 2 § första stycket 1 andra ledet utlänningslagen är därmed uppfyllda. ” (Källa: Rättsligt ställningstagande…, s. 20)

Av Syriens 13 provinser som Migrationsverket nämner i sitt rättsliga ställningstagande bedöms 6 stycken vara så pass osäkra att vem som helst löper en stor risk att drabbas av s k urskillningslöst våld. I ytterligare 6 provinser bedöms säkerhetsläget någorlunda stabilt. Vidare läser vi att provinsen Tartous , som under många år varit under regeringskontroll, har tagit emot en ansenlig mängd internflyktingar. Vad gäller Tartous läser vi följande:

”Det synes för närvarande i provinsen saknas väpnade grupper som för vapen mot den syriska regimen eller andra grupper. De tendenser till oppositionell gruppering som har funnits har slagits ner hårt av regimen. I Tartous bedöms det därmed föreligga andra svåra motsättningar i enlighet med 4 kap. 2 a § första stycket 1 andra ledet utlänningslagen.” (Källa: Rättsligt ställningstagande…, s. 20-21)

Skärmdump från Migrationsverkets dokument ”Rättsligt ställningstagande angående prövningen av skyddsbehov för personer från Syrien”

Kan vi neka asyl eftersom ”kriget är slut i Syrien”?

Vi kan konstatera att föreställningen att kriget i Syrien är slut är en sanning med stor modifikation. I 6 av Syriens 13 provinser råder inre väpnad konflikt, där det föreligger risk för alla och envar att drabbas av det urskillningslösa våldet. I ytterligare 6 provinser råder inre väpnad konflikt. I en (1) provins råder andra svåra motsättningar.

Migrationsverket utför primärt en prövning huruvida den asylsökande är flykting i enlighet med 4 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716). Här ska beaktas huruvida personen tillhör en särskilt utsatt grupp i Syrien.

Har det gjorts en bedömning att den asylsökande inte är flykting ska det bedömas huruvida den sökande är alternativt skyddsbehövande i enlighet med artikel 15 a-b skyddsgrundsdirektivet och 4 kap. 2 § första stycket 1 första ledet utlänningslagen.

Vad gäller sökande från de 6 provinser där det råder inre väpnad konflikt, där det föreligger risk för alla och envar att drabbas av det urskillningslösa våldet, uppfyller alla sökande kriterierna för alternativt skyddsbehov. Vad gäller sökande från de 6 provinser där det råder inre väpnad konflikt ska en individuell prövning göras.

Vad gäller sökande från provinsen Tartous råder andra svåra motsättningar och ansökan ska prövas för att utreda om den sökande är övrigt skyddsbehövande.

Rättsskyddet i Syrien är så svagt att det inte är möjligt att hänvisa människor till syriska staten för myndighetsskydd. I nuläget finns inte heller någon annan instans eller organisation som kan sörja för detta.

Vidare finns inte laglig grund att återkalla statusförklaring, dvs uppehållstillstånd och beviljad asyl, mot bakgrund av ett förbättrat säkerhetsläge i Syrien. Undantag görs om det framkommer att den sökande har uppgett felaktiga uppgifter eller bedömts vara bortom skyddsstatus.

Vad gäller repatriering även i relativt fredliga områden finns det mycket som talar för att Syrien bryter mot FN:s konvention om sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. I klartext innebär det att vi inte får utvisa människor som mer eller mindre garanterat hamnar under eller nära gränsen för svält, eller att de hamnar i bostadslöshet och att barnen inte får utbildning. Eller att de alla får leva i tältläger under överskådlig framtid, alternativt i utbombade ruiner.

Vilka grupper bedöms som utsatta?

Det finns, i enlighet med såväl Lifos som UNHCR:s rapport, ett antal riskgrupper, som anses utsatta. Människor som ingår i en eller flera av dessa kategorier, riskerar att utsättas förföljelse. Ett antal av dessa kategorier är:

  • Motståndare eller förmodade motståndare till regimen (här ingår t ex läkare, vårdpersonal, MR-personer, akademiker, journalister, konstnärer, aktivister, medborgarjournalister, mediepersoner och hjälparbetare
  • Motståndare eller förmodade motståndare till grupperingar som är regimmotståndare
  • Politisk uppfattning
  • Desertörer från regimstyrkorna
  • Religiösa och etniska minoriteter, t ex yezidier, druser och kristna samt statslösa palestinier och statslösa kurder. Beroende på område även sunniter och shiiter
  • Kvinnor, särskilt kvinnor utan manligt nätverk och kvinnor som riskerar att utsättas för våld i hemmet, sexuellt våld, tvångsgifte och trafficking
  • HBTQ-personer

Det finns röster i debatten som vill göra gällande att kriget i Syrien är slut, eftersom IS anses besegrat. Det råder emellertid inre väpnade konflikter i 12 av Syriens 13 provinser, och människor som flyr från dessa provinser har rätt att söka asyl och har rätt att få sin asylansökan prövad. Det finns inte heller laglig grund för att återkalla beviljade asylansökningar eller beviljade uppehållstillstånd.

Svaret på frågorna i rubriken blir, mot bakgrund av Migrationsverkets rättsliga ställningstagande angående prövningen av skyddsbehov för personer från Syrien, att vi inte kan neka alla asylsökande från Syrien asyl. Vi kan inte heller skicka tillbaka de som beviljats asyl respektive uppehållstillstånd med motiveringen att ”kriget är slut”.

Prideflaggan stoppas i Sölvesborg pga Samstyrets förlegade traditionstänk

Nu kan jag inte hålla tyst om saken. Här kommer min inre folkbildare med en rant.

Blekingska Sölvesborgs kommunalråd Louise Erixon (SD) har här en mycket tarvlig ursäkt bakom att stoppa prideflaggans plats på de kommunala flaggstängerna. Hon pratar om tradition, att prideflaggan inte ingår i det traditionella.

So sit down and let me give you a history lesson, if you please. Traditioner är sällan statiska. Tittar man på de flesta traditioner har det skett små eller stora modifieringar med tidens gång. Tradition i sig behöver det inte vara något fel på alls, så länge den är inkluderande, dvs att alla är välkomna i traditionen om de vill. En gång i tiden tillät inte den svenska traditionen (förlängt via lagstiftning förstås) att kvinnor skulle få bli präster, att katoliker skulle få ha lika möjligheter till olika ämbeten som lutheraner, att judar skulle få bo var de ville i Sverige på samma vis som övriga svenskar, att samiska barn skulle få gå i samma skolor som övriga svenska barn och att romska barn skulle överhuvudtaget ens få gå i skolan som övriga svenska barn. Det var tradition att exkludera.

Att inkludera Pride i vår kultur och tradition handlar däremot om att inkludera ALLA oavsett sexuell läggning eller könsidentitet. Det handlar om en markering för allas lika värde, något som vi i Sverige vunnit mark i gång på gång om man komparerar med många andra delar av världen (som t.ex. andra sidan Östersjön och Finska Viken). Sverige är idag ett land som står upp för jämlikhet, jämställdhet och mångfald. T.ex. Karlstad Pride har redan blivit något av en tradition i Karlstad. Det handlar inte om att exkludera straighta, utan att inkludera alla andra, att DU har all rätt att få vara den DU är oavsett din läggning könstillhörighet, etniskt bakgrund, teologisk tillhörighet, funktion, ålder eller annat.

Ergo, tradition är något vi människor själva skapar, en dynamik där påfyllnaden är kontinuerlig. Så låt oss göra något konstruktivt och inkluderande av det istället för att slikt som SD agera motsträvigt, bakåtsträvande och kontraproduktivt (ifall vi skall tala om det där med traditioner, svenskhet och sådant där). End of rant.

Och förresten, till sölveborgsmoderaterna och sölvesborgskristdemokraterna har jag bara ett kort meddelande; Shame on you!

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Denna krönika skrevs ursprungligen som ett Facebook-inlägg 190913.

Kraftig minskning av bilbränder i storstäderna

Jag har de senaste veckorna sett att väldigt många går omkring och tror att bilbränderna hela tiden ökar.

Troligen är det en effekt av medias beskrivning. När det ökar slås det på stora trumman – men när det minskar kraftigt så nämns det i en bisats.

Jag kollade upp statistiken på MSB. Deras verktyg IDA gör siffrorna lättåtkomliga.

Detta handlar om antal räddningsinsatser till avsiktlig brand eller brandtillbud i personbil.

Den första grafen beskriver faktiska antal 2004 – 2018.
Den andra återger åren 2009 – 2018 hur det ser ut om man tar hänsyn till att dessa tre storstäder är olika stora och istället anger antal räddningsinsatser per tusen invånare.

Sedan 2016 har antalet bilbränder i de tre svenska storstäderna minskat mycket kraftigt. Antalet bilbränder var förra året det lägsta sedan 2007. Allra mest har det minskat i Malmö där det har gått ner från 213 till 89, (58%), på två år 2016-2018.

Räknat per tusen invånare har Malmö haft flest antal bilbränder, men det är också där som minskningen är störst.

Att passivt möta intolerans

Vi på Motargument har länge bistått med verktyg att möta intoleransen. Bland annat genom texter som slår hål på myter, och vassa argument att möta fördomar med. Ett viktigt och beundransvärt arbete som bygger helt på ideella krafter.


Samhället blir mer polariserat. Konflikten intensifieras mellan de som tror på att mångkultur berikar, och de som tror på motsatsen. Avståndet mellan människor verkar öka.

Om vi verkligen vill främja tolerans är det dock av hög vikt att kunskapsbasen och argumenten används på rätt sätt. Risken att möta fördomar med offensiva motargument är att vi pressar in personen längre in i det intoleranta hörnet. Personen vi försöker övertyga med våra argument kommer istället söka stöd för sin världsbild hos andra likasinnade. Frågan vi behöver ställa oss är om det viktiga är att vinna argumentationen, eller om vinsten är att erbjuda alternativa sätt att tänka?

I mitt arbete som föreläsare möter jag gymnasieungdomar som ger uttryck för en stor frustration att samhället förändras. Flera förklarar att de är osäkra på hur de kan diskutera integrationsproblem. Vissa uttrycker uppriktig oro för resursbrist och hur välfärdssamhället klarar av flyktingmottagande, men med en i grunden human människosyn. Andra har en mer aggressiv inställning och en till synes obefintlig förmåga att sätta sig in i situationen hos den som flyr.

Oavsett ställs jag inför valet om jag vill slå hål på den intoleranta världsbilden med vassa faktabaserade argument, eller om jag faktiskt vill få personen att själv reflektera kring varifrån världsbilden kommer och vad den kan få för konsekvenser.

Jag använde mig länge av den första lösningen. Att rappt gå till attack med fakta om hur mycket invandring gynnar Sverige. Eller offensivt förklara hur vår kultur alltid varit en smältdegel av olika kulturer och därför omöjligt kan vara under hot.

Jag har det senaste året börjat tänka om. Startskottet kom vid en föreläsning i en gymnasieskola under vintern. Jag höll en föreläsning om flyktingars rättigheter med utgångspunkt i verkliga livsöden från Medelhavet. Plötsligt blev jag avbruten av en ung kille som suckade uppgivet att människorna vars berättelse jag framförde förtjänade att dö då de själva valde att korsa havet utan visum.

Hans uttalande genererade spridda applåder i aulan och följdes av flera instämmande påståenden om allt ifrån kostnader för invandring till en hotad svensk kultur. Det råa språkbruket och den bubblande frustrationen tog mig på sängen.

Jag tog sats för att gå till motattack med mina argument, men hade svårt att veta i vilken ände jag skulle börja. Vilken av alla åsikter skulle jag börja att bemöta?

I sökandet efter motargument backade jag ett par steg på scenen och satte mig på en stol. Jag tog ett par djupa andetag och bad eleverna förklara hur de tänkte.

Gymnasieskolan låg på en mindre ort med hög avbefolkning till större städer. Arbetslösheten var stigande. Ett äldreboende hade nyligen byggts om till flyktingboende. En kille förklarade att skolan börjat servera halalslaktat kött. En annan var upprörd över hur resurser lades på hemspråksundervisning. Frustration över samhällets förändring kanaliserades till de som flyttade in.

Utan att direkt opponera mig mot det någon av eleverna tog upp lyckades vi få en bra diskussion. Nyckeln blev just frågorna istället för förmaningar och motargument.

Vad är bakgrunden till att människor flyttar härifrån? Varför stiger arbetslösheten? På vilket sätt påverkar det dig att skolan serverar halalslaktat kött? Finns möjligheten för dig att välja annan mat? Påverkas din egen undervisning av att skolan också erbjuder hemspråksundervisning? Hur påverkar det dig i vardagen att andra söker en fristad här? Ekonomiskt? Socialt?

Att lägga locket på frustration och berätta att individen inte får tänka på ett visst sätt kommer skapa en situation där frustrationen pyser ut i andra sammanhang. Många gånger på nätet där den fångas upp av extrema organisationer, blir bekräftad, och får näring att växa sig starkare. Att möta frustration med offensiva motargument kan möjligtvis få oss själva att känna oss som vinnarna för stunden, men om målet är förståelse och tolerans blir vi i förlängningen förlorarna.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Volymmål för asylinvandringen – varför vi måste sätta tak för antalet canceroperationer

När någon talar om ”volymmål” för asylinvandringen behöver vi tala om ”volymmål” på mycket annat också. Pratet om ”volymmål” missar vad asylrätt handlar om. ”Volymmål” överensstämmer inte heller med de internationella förpliktelser som Sverige tagit på sig.


Man kan tala om att andra länder bör ta emot fler asylsökande som Sverige idag tar emot. Exempelvis.

Precis på samma sätt som man kan ha mål att minska sjukskrivningar genom att göra fler människor friska, men inte genom att säga att fler sjuka människor skall bedömas som friska.

Att som moderaterna gör, prata i liknande stil som SD om att vi skall ha ungefär samma antal asylsökande som våra nordiska grannländer, är att ta noll hänsyn till orsakerna till att fler söker asyl i Sverige. Eller för den delen att färre söker asyl i andra länder.

Det handlar varken om att förbättra situationen i flyktingars hemländer eller att jämnare fördela antalet asylsökande inom EU.

Det handlar enbart om avslag, avslag och åter avslag. Och enbart för att minska antalet asylsökande, oavsett vad asylrätten säger. Då visar man att man struntar i rättssäkerheten.

Att tala om ”volymmål” är att helt missa vad asylrätt handlar om.

Svenska polisen har en budget på cirka 24,4 miljarder. Dess verksamhet är dyr och har det högsta antalet anställda bland svenska myndigheter. Är det inte dags att sätta gränser för polisens lagstadgade verksamhet?

Nej, för alla förstår, självklart och omedelbart, att vi inte kan sätta volymmål på hur många mordutredningar svenska polisen skall bedriva. Svenska staten har liksom andra stater med ambition att skydda sin befolkning, att försöka lösa brott och skydda liv. Dess verksamhet måste anpassa sig till den brottslighet som sker och stoppa den oavsett hur hög den kan bli. Och den måste skydda alla som utsätts för brott, oavsett vilka brottsoffren är.

Artikel 7 och 8 i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna ålägger bland annat de stater som har undertecknat deklarationen följande:

”Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.

Var och en har rätt till verksam hjälp från sitt lands nationella domstolar mot handlingar som kränker hans eller hennes grundläggande rättigheter enligt lag eller författning.” (Källa: FN)

Foto: Andrew

Hur är det med sjöräddning då? Kan det vara ett område där det kan sparas in pengar genom att den svenska kustbevakningen sätter en volym på hur många förlista fartygsbesättningar som skall räddas?

Nej, alla förstår, självklart och omedelbart, att Sverige inte kan sätta volymmål för hur många utländska fartyg som hamnar i sjönöd som svenska kustbevakningen skall rädda. Om vi plötsligt skulle få hundrafalt fler fartyg som förliser på svenskt territorialvatten så är kustbevakningen fortfarande skyldiga att rädda dess besättningar. Återigen måste Sverige som stat rädda liv på människor som befinner sig på svenskt territorium. Detta oavsett hur många det råkar röra sig om år efter år.

Artikel 98 i Förenta nationernas havsrättskonvention förpliktigar nämligen alla stater som skrivit under konventionen följande:

”Skyldighet att lämna bistånd
1. Varje stat skall kräva att befälhavare på fartyg som för dess flagg, i den mån så är möjligt utan allvarlig fara för fartyget, dess besättning eller passagerare
a) bistår varje person som anträffas på havet och befinner sig i sjönöd,
b) så snabbt som möjligt vidtar åtgärder för att rädda personer som råkat i sjönöd, om han underrättats om deras behov av bistånd, i den mån sådana åtgärder skäligen kan förväntas av honom,
c) efter kollision bistår det andra fartyget, dess besättning och passagerare och, där så är möjligt, meddelar det andra fartyget namnet på sitt eget fartyg, dess hemort samt närmaste hamn, som fartyget avser anlöpa.” (Källa: Regeringen)

Distressed persons from a sea-tossed raft in the Mediterranean Sea are transferred from the amphibious transport dock ship USS San Antonio to a Maltese offshore patrol vessel, Oct. 17, 2013. U.S. Navy photo

För att inte tala om sjukvården. Hur många miljarder kostar inte den? Är det inte rimligt att spara in på, säg cancervården? Cancerpatienter kanske skall finna sig i att bara en viss volym patienter får opereras och resten får dö?

Varken staten eller landstingen får sätta volymmål på hur många canceroperationer som skall genomföras. Det förstår alla.

Artikel 12 i Förenta Nationernas internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ålägger bland annat de stater som skrivit under konventionen följande:

”1. Konventionsstaterna erkänner rätten för var och en att åtnjuta bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa.
c) förebygga, behandla och bekämpa alla epidemiska och endemiska sjukdomar, yrkessjukdomar och andra sjukdomar, samt
d) skapa förutsättningar som tillförsäkrar alla läkarvård och sjukhusvård i händelse av
sjukdom.” (Källa: manskligarattigheter.se)

surgery-708507_1280

Så länge sakerna ovan sker på svenskt territorium eller i övrigt är anhängigt till svenska statens suveränitet och myndighetsutövning, är vi skyldiga att vidta åtgärder i varje enskilt ärende.

Så vad har flyktingar med saken att göra? Kan det vara en stor skillnad på flyktingar som kommer till Sverige? Måste Sverige ta hand om dem bara för att de sätter sin fot på svenskt territorium?

Jo, internationell flyktingrätt och huvudsakligen uttryckt i flyktingkonventionen, ålägger stater att rädda människor på flykt från förföljelse. Det räcker med att de människorna befinner sig på svenskt territorium och inte omfattas av Dublinförordningen. Då är Sverige skyldigt att ta emot asylansökningar och pröva asylskälen.

Ok, men du kanske fortfarande inte vill att flyktingar skall ges samma rätt till skydd för sitt liv som alla andra. Den åsikten kan du ha, men asyllagstiftningen kan inte ändras hur som helst ensamt av Sverige. De internationella rättsakter som Sverige har skrivit på styr vår nationella lagstiftning. Sverige kan inte ändra de rättsakterna på egen hand. Om Sverige drar sig undan den internationella rättsordningen kan Sverige isoleras och drabbas av sanktioner. Något som har skett andra länder tidigare och som drabbar en del länder även idag.

Du kanske fortfarande inte bryr dig? Ok, men då tror du inte på alla människors likhet inför lagen och får räkna med att dina åsikter kritiseras som sådana.

Att dessutom börja tala om ”volymmål” på det sättet skulle ge signaler till Migrationsverket att tillämpa asylprövningarna mer restriktivt, oavsett vad lagen och rättspraxis säger.

Vad händer om det blir inbördeskrig i t ex Ryssland och vi får hit massor av ryssar som söker asyl? Vad gör vi om Polen förvandlas till en diktatur och vi liksom under kalla kriget får en massa polacker som flyr hit? Skall ”volymmålen” vara kvar då, eller skall vi fortsätta att blint tillämpa vår lagstiftning?

Grundproblemet i denna debatt är att det saknas förståelse för att prövning av asylansökningar inte beror på att Sverige är ”snällt” eller att vi som land utav god välvilja ”känner för” att utföra de prövningarna. Det handlar om internationella förpliktelser som Sverige har tagit på sig.


Flyktingkonventionen, också kallad Konvention angående flyktingars rättsliga ställning

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

FN:s internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

FN:s internationella havsrättskonvention


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.