Nationella operativa avdelningen (NOA) har återigen släppt en rapport som redovisar s k ”utsatta områden” i Sverige. Det finns fortsatt många områden där utanförskapet präglar vardagen. Antalet områden som numer, enligt kriterierna, kvalar in på listan är 60. Vid förra kartläggningen var siffran 61.
NOA är en organisationsenhet inom Polismyndigheten. NOA inrättades 2015, och ersatte då i många delar den tidigare s k Rikskriminalen.
I december 2015 kom den första rapporten över ”utsatta områden” från NOA. Då, för snart fyra år sedan, hade Sverige 53 ”utsatta områden”. För ganska exakt två år sedan, juni 2017, kom den andra rapporten från NOA. I denna rapport hade det skett en signifikativ ökning, från 53 till 61 områden som då levde upp till kriterierna för vad som är ett ”utsatt område”. Nu har alltså den tredje rapporten från NOA publicerats. Det har på två år skett en minskning, om än väldigt liten: Sverige har idag 60 ”utsatta områden”.
För många av oss är ”utanförskapsområden”, ”utsatta områden” och ”no go-zoner” samma sak. Följande kriterier – inte särskilt uttömmande – krävdes för att ingå i Folkpartiets ursprungliga ”Utanförskapets karta”, som publicerades 2004:
• att färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt
• att den andel skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda).
NOA:s kartläggning av ”utsatta områden” är utförd av en professionell aktör med fler parametrar i sin metodik. NOA:s kartläggning ger en mer heltäckande bild av hur utanförskapet ser ut i Sverige.
Kriterierna för ”utsatta områden” är komplexa
NOA har tagit fram ett antal kriterier som ska uppfyllas för att ett område ska betraktas som ett ”utsatt område”. Man har delat in områdena i ”utsatta”, ”särskilt utsatta” och s k ”riskområden:
1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.
2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.
3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.
Mer om kriterierna som krävs för att ett område ska klassas som ”utsatt” finner du på sidan 4 i rapporten.
2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden 2017. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)
I den senaste rapporten, som publicerades den 3 juni 2019, ser siffrorna ut som följer: 28 ”utsatta områden”, en minskning med fyra (4) områden, 10 ”riskområden”, en ökning med fyra (4) områden, samt 22 ”särskilt utsatta områden”, vilket är en minskning med ett (1) område. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)
Noterbart är att rapporten från 2019 är den första där ALLA lokalpolisområden har kartlagts, alltså inte enbart förmodat ”utsatta områden”. Detta innebär att områden som tidigare kan ha flugit under radarn också har granskats. NOA förklarar att kartläggningen ger en bättre lägesbild och bättre kunskap, vilket i sin tur skapar förutsättningar för en god verksamhetsplanering.
Utvecklingen går i rätt riktning
I den nyaste rapporten skriver man följande om den generella utvecklingen:
”Sammantaget är den generella bedömningen att situationen utvecklats i rätt riktning, även om det skett försämringar i några områden. Polisen har bättre förutsättningar att genomföra sitt uppdrag framöver men arbetet med att fortsätta minimera den kriminella påverkan i lokalsamhället kommer att vara aktuellt att arbeta mot under en längre tid.
Polisen upplever generellt att benägenheten hos de boende i områdena att samarbeta med polisen har ökat sedan föregående bedömning. Många områden uppger att människor i allt större utsträckning väljer att prata med polisen när de befinner sig i områdena. En bidragande faktor till den positiva utveckling som ses i flertalet områden kan vara att lokalpolisområdena ökat sin förmåga att interagera och försöka lösa olika problem i dessa områden, exempelvis genom ett gränssättande och relationsskapande arbete. Detta har medfört både förbättrade kontakter med lokalsamhället och en förbättrad personkännedom.
En framgångsfaktor för att öka polisens möjlighet att utföra sitt uppdrag som lyfts i flera områden är en kontinuerlig närvaro av poliser. En viktig beståndsdel i utvecklingen är att polisen generellt möts av mindre våld och öppna konfrontationer i de bedömda områdena. Fenomen som våldsamma upplopp och falska larm för att locka in poliser i områden för att sedan utsätta dem för attacker är betydligt mer sällsynta nu än tidigare.” (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)
Att NOA:s definition är bättre, mer komplex och rättvisare än tidigare definitioner är inget som intresserar de som anser att Sverige har massvis av ”no go-zoner”.
Fotnot: Begreppet ”no go-zon” kan beskrivas som att det är ”farligt för allmänheten att vistas i området”. I begreppet innefattas också föreställningen om att polisen inte klarar att utföra sitt arbete, läs ”inte kör in på ett område”.
Det finns inga no go-zoner i Sverige. Däremot finns det numer 60 områden i Sverige där förhållandena är varierande vad gäller utanförskap, kriminalitet, integration, segregation och framtidstro.
Motargument 