Sverigedemokraterna har aldrig varit intresserat av att Sverige ska ha integrationspolitik. SD:s mantra har hela tiden varit att alla invandrare ska assimilera sig, vilket i praktiken innebär att hela ansvaret för att bli integrerad i samhället ligger på den enskilde individen. Jimmie Åkesson (SD) skuldbelägger offret, dvs personer i utanförskap, för den segregation vi ser i Sverige.
I TV4:s Nyhetsmorgon 11 oktober 2025 sa Jimmie Åkesson bl a följande om utanförskap och integration:
”[…] där segregation och utanförskap ofta är självvalt därför att man vill leva tillsammans med andra som pratar samma språk, och som har samma värderingar, samma religion och så vidare, då blir den här typen av splittring.” (Källa: TV4 Nyhetsmorgon)
Återigen gör SD det kristallklart för oss att de är totalt ointresserade av all form av integrationspolitik. De är det enda parti som saknar integration på hemsidan. Åkesson verkar inte förstå, eller låtsas som att han inte förstår, vad segregation är och vad som orsakar den. Han drar egensnickrade slutsatser om vad människor i utanförskapsområden vill och hade önskat vad gäller boendesituation och segregation. Detta gör han för att skuldbelägga offret samtidigt som han framställer människor i utanförskap som en börda som inte skulle vilja bli en del av samhället.
Åkessons skuldbeläggning av offren består i att han klumpar ihop människor i utanförskapsområden till en grå massa, där alla skulle vara ointegrerbara. Det är en medveten strategi, mot bakgrund av att partiet genom alla tider har talat sig varmt om att massor av människor ”måste” återvandra. Att tala om ointegrerbara människor med ”fel” värderingar, ”fel” språk och ”fel” religion anser SD vara incitament att trycka än hårdare på återvandringskrav.
SD har, enligt Åkesson, inte förändrats nämnvärt sedan partiet grundades av människor med bakgrund i nynazism och fascism 1988. Vi har lärt oss att känna igen retoriken, eftersom den går på repeat: assimilering, ”islamisering”, återvandring, ”folkutbyte” och ”massinvandring”.
”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.
Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.
Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.
Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.
Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.
Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.
Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.
Riskfaktorer:
Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder
Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.
Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.
Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)
Socialt, psykosocialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.
Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.
Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.
Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.
Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.
Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.
Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering, men att det finns fördomar och ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Dessutom finns det belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta sina resurser mot områden där det ger utdelning. Dessa områden är utanförskapsområden, där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. Detta får till följd att svenskar i större utsträckning än invandrare undkommer anmälningar och förundersökningar. Att vara invandrare är dessvärre en belastning såväl när man misstänks som utsätts för brott. Diesen utvecklar sitt resonemang:
Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen
Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering
I forskarrapporten Likhet inför lagen? har man gått igenom flera tusen fall. Resultatet av studien visar på att invandrare oftare blir anmälda för brott. Vi kan också se att invandrare utreds mer ingående och under längre tid. Det finns bevis för att invandrare, jämfört med ”svenskar”, häktas oftare och att häktade invandrare sitter häktade längre tid än ”svenskar”. Människor med invandrarbakgrund åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än ”svenskar”.
Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.
Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna. Att invandrare dessutom bedöms annorlunda än ”svenskar” bidrar naturligtvis också till överrepresentationen.
*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM
Utanförskap delas främst in i två olika delar – den existentiella samt den sociala. Utanförskap är tragiskt oavsett vem den drabbar, och kan verka rent toxiskt om man hamnar i fel miljö.
För att svara på frågan behöver vi först definiera vad ett liv i utanförskap betyder. Enligt Pellmer Wramner, K., Wramner, B., & Wramner, H. (2017) delas begreppet utanförskap upp i två undergrupper; existentiellt utanförskap och socialt utanförskap. Det existentiella utanförskapet betyder att det kan finnas människor omkring personen, men att det saknas sådant som personen kan knyta an till. Socialt utanförskap är den andra formen av ensamhet och bygger helt enkelt på att personen saknar ett nätverk att umgås i.
Utanförskap är ett psykologiskt påfrestande tillstånd som kan komma att manifesteras i somatiska tillstånd som sorg, ilska, depression och ångest – vilka i sin tur kan leda till malnutrition, fetma, diabetes mellitus samt hjärt- och kärlsjukdomar.
Utanförskap kan drabba alla
Det är viktigt att ha i tankarna när man diskuterar utanförskap att det är ett tillstånd som kan drabba alla människor i samhällets samtliga lager. Särskilt då utanförskap direkt för tankarna till socioekonomiskt utsatta människor.
Det enklaste sättet att identifiera utanförskap är genom att se symptomen och arbeta sig igenom de olika lagren som finns, så väl synliga som osynliga. Om man börjar med att kika på vilka attribut som tar sig uttryck hos människan (fetma, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och så vidare) för att därefter leta efter vilka känslor som kan tänkas leda till dessa symptom (sorg, ilska, depression eller ångest), då börjar vi närma oss att se den verkliga människan bakom lager av olika symptom, känslor och hur dessa kan ta sig uttryck.
Som jag tidigare nämnt är det lätt att tänka sig en person i utsatthet som en människa som tillhör exempelvis en minoritet eller som en brottsling. Men då har vi helt och hållet missat att analysera utsattheten metodiskt och efter evidens.
|- sorg
|- ilska
|- depression
|- ångest
|– diabetes mellitus
|– hjärt- och kärlsjukdomar
|– fetma
|— existentiellt utanförskap
|— socialt utanförskap
Utanförskap kan uppstå hos en person som tillsynes har en rik umgängeskrets, men där vissa frågor aldrig lyfts i rädsla för att bli utstött eller för att frågan och dess lösning tycks oöverbryggelig. Utanförskap kan också leda till att personen radikaliseras då radikala grupper ofta till en början verkar familjära och gruppens ledare ofta ses som en faders-/modersfigur. Detta är lika sant oavsett till vilken grupp man radikaliseras. När tilliten till gruppens ledare är etablerad bryts ofta de familjära banden och ersätts med en rädsla för att förlora sin nyvunna familj.
Oavsett vem som drabbas av utanförskap eller varför är det tragiskt för människan och kan leda till att personen hamnar i olika radikala grupper. Om du misstänker att din vän drabbats av utanförskap, sträck ut din hand och var en äkta vän.
Vad skulle en något bättre invandrarkvot ge Sverige? Skulle det innebära en fullständig kollaps eller skulle det kanske fungera förlösande? Ett omval skulle ge oss ungefär de samma siffror som vi fick senast eftersom de flesta jag frågat vid bokbord svarat att de är övertygade inom deras skrå. Sverigedemokraterna stegar fram, men jag hoppas att ljusets krafter ska segra.
Invandrare står inför ett dilemma som vi vanliga svenskar inte behöver bemöta. Jag har en vän som jag väljer att kalla Omar, han skickade in ett antal CV till flera olika företag i två likadana exemplar, ett med namnet Omar och ett med namnet Eriksson. De CV som han skickade in var identiska med varandra, sånär som på namnen, vilket innebär att han sökte med exakt samma utbildning som tekniker. Han fick inget svar på sitt eget CV som han sände in i sitt eget namn, medan han fick svar och återkoppling på flertalet som var signerade med Eriksson.
Vad detta handlar om är den mer osynliga men strukturella rasism som råder. I landet finns det ett antal motbevis som står mellan fakta och myt. Just i detta fall finns det en myt om att alla invandrare lyfter en högre eller lika hög pension som personer som verkat för att bygga upp samhället. Vad det egentligen handlar om är att flyktingar som fått permanent uppehållstillstånd har rätt till pension och i vissa fall även har rätt att räkna upp sin pension till en standard som motsvarar den svenska garantipensionen. Detta eftersom dessa personer annars hamnar under existensminimum, detta är dock något som bekostas av grundtrygghetsförmåner som inte kommer bekostas av pensionssystemet. Dock kommer denna kostnad att skjutas framåt eftersom de flesta flyktingar är under 40 år då de fått uppehållstillstånd och har många år på sig att fylla på pensionssparandet och betala skatter.
Det är ytterst litet fåtal som har rätten att räkna upp sin pension upp till garantipension, för många har arbetat flera år inom svenskt näringsliv. Vad ordet garanti innebär här är en garanti att nivå vid garantipension är garanterad för alla, med andra ord så innebär den nya skatten att nya och gamla svenskar betalar för att säkerställa en nivå på pensionen för kommande pensionärer. Det rör sig helt enkelt om kvinnor och invandrare som utan garantipension skulle få en väldigt låg pension. De flesta flyktingar som kommer till Sverige är förhållandevis unga, mellan 18 och 39 år, så dessa kommer att fylla på pensionskassan långt innan deras ålderdom.
Vad säger vetenskapen om strukturell rasism? Detta står att läsa på ARA om strukturell rasism: uppstår när samhällskulturer exkluderar människor på exempelvis arbetsmarknaden, den politiska marknaden eller utbildningssystemet, på urvalet av vilken etnicitet eller namn en person har. Här sker rasismen på ett mer sublimt sätt och agerar dolt från allmänheten genom att slå undan fötterna på fullt arbetsföra invandrare.
Strukturell rasism eller som den också kallas institutionell rasism hindrar alltså personer med annan härkomst än svensk att komma ut på arbetsplatser. Här ska man vara medveten om att det även kan handla om vardagsrasism eller kulturell rasism. Jag väljer att kalla de två senaste som individuell rasism då dessa handlar om kränkande särbehandling av människor på individnivå. Strukturell- eller institutionell rasism sker med andra ord på ett mer svåråtkomligt vis då den agerar inom samhällsramar och mot underordnade och överordnade grupper inom samhället, medan den individuella rasismen som riktar in sig på underordnade grupper av människor.
Nyamko Sabuni, Källa: Wikipedia
Politiska indelningsskalan GAL-TAN började användas 1999 och i Sverige är den relativt känd sedan 2016. Kan det vara så att den kommunistiska sidan, även kallad TAN, kan ha några svar att bjuda på? Skalan är en vidareutveckling av den klassiska vänster-höger-skalan av politiska ideologier, till att allt mer beskrivas med GAL-TAN. Första ledet ”GAL” står för Grön, Alternativ och Liberal eller (libertarian) medan ”TAN” är Traditionell, Auktoritär och Nationalistisk. I allt högre grad är moderaterna nära den ultra-höger som är konservativ och social-nationalistisk i TAN-sidan. Vi ser dessutom gamla öst-blocket i Europa i en TAN-rörelse. Här finner vi M, KD och SD i den skalan. Kanske även L, då deras partiledare Sabuni uttalat sig i flytande termer om att invandrar-föräldrar inte ska ha rätt till föräldraledighet, och att invandrare inte ska bli bidragsberoende.
Frågorna är egentligen ganska enkla, önskar vi att invandrare integrerar sig med den svenska kulturen, eller är den högsta önskan att assimilera, för att bli av med oönskade etniciteter och kulturer? Kan svensken tänkas finna sig i att det i butiker finns halalmärkt mat i köttdisken? Kommer vi klara av att höra böneutrop, som i Sverige är relativt hårt reglerade, särskilt om man jämför med städer som Istanbul? Eller handlar diskriminering mer om någon form av tjurskallighet mot att släppa in nya element på ”vår arbetsplats”? Vad händer när just ditt kultur-intresse hotas att bli reglerad eller svartlistad av Sverigedemokraterna? Det enklaste sättet att inkludera personer in i samhället är genom att börja samtala och jobba tillsammans med dem.
Samhällsnytts Jan Tullberg framställer två verklighetsbilder som inte går ihop med vare sig verkligheten eller med varandra: Å ena sidan att det inte skulle finnas någon forskning om sambandet ”etnicitet” och kriminalitet, och å andra sidan att det skulle finnas ett samband mellan ”etnicitet” och kriminalitet. Tullberg har fel på båda punkter – det finns forskning i ämnet, men det finns inget vetenskapligt belagt samband.
Jag vill inleda med att konstatera att det råder konsensus om att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Det är inga nyheter. Så den biten kan vi redan bocka av. Jag återkommer till tidigare försök att utröna samband mellan ”etnicitet” och kriminalitet.
Jag har tidigare vid ett flertal tillfällen redogjort för vilka faktorer som bidrar till att människor faller i kriminalitet. I mina artiklar ”Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?” och ”Invandrare diskrimineras i alla led i rättsprocessen” finner ni belägg för att ”etnicitet” (eller snarare födelseland, eller var föräldrarna är födda) inte är en riskfaktor för brottsbenägenhet. Jag kommer lite längre fram i denna text att återkomma till varför jag anser att ”etnicitet” inte är ett vidare bra begrepp.
Tullberg skriver i en nyligen publicerad krönika om bl a hur viktigt det är att undersöka samband mellan ”etnicitet” och kriminalitet. I krönikan ”Obekväma sanningar och veritofobi” raljerar Tullberg om att akademiker vid universitet har tre uppgifter: forska, utbilda studenter och informera journalister och allmänhet. Han menar att akademikerna, förutom att sprida ren desinformation också undviker att ”notera problem”.
Tullberg hävdar att många av oss blundar för verkligheten. Han använder sig av ordet ”veritofobi”, på begriplig svenska ”sanningsfobi”. Detta påstående går inte att leda i bevis. Tullberg har inget att motivera med mer än att han är övertygad om att många – forskare, statistiker, politiker och allmänhet – inte vågar se sanningen. I detta fall innebär sanningen att ”etnicitet” har betydelse för huruvida människor blir kriminella.
Mot bakgrund av denna s k ”veritofobi” ropar Tullberg – likt många andra – efter ytterligare bevis, svart på vitt, att invandrare begår fler brott än svenskar. Vad beträffar Tullbergs anklagelse om att många av oss blundar för verkligheten kan vi konstatera att alla sekter torde vara överens om att hela den omvärld som inte delar just den egna sektens dogmer skulle lida av ”veritofobi”. Vi saxar följande ur Tullbergs krönika:
”Till de största syndarna hör kriminologerna som undviker att undersöka sambandet mellan etnicitet och kriminalitet. Saliga äro de okunniga som inte tvivlar på det politiska prästerskapets predikningar. Advokater och domare är andra grupper som misskött sig. Den ena dysfunktionella lagen efter den andra har genomförts med bristfällig diskussion och analys.” (Källa: Samhällsnytt)
Vi tar det igen:
Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Vi vet också att det har gjorts ett antal undersökningar – i närtid – där målet var att visa på just denna ”nyhet”.
Rapporter om invandrares överrepresentation finns redan
P Jonasson har ganska nyligen publicerat en rapport på sin blogg. Rapporten grundar sig på statistik på ”nästan samtliga fällande domar för sexualbrott 2012-2017”.
Alldeles nyss kom Patrik Engellau ut med en ny rapport som syftar till att ”svart på vitt” bevisa att invandrare är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Maria Robsahm har gått igenom Engellaus rapport och checkat av den mot statistik från SCB och BRÅ. Mer om vad som är problematiskt med Engellaus rapport finner ni i Robsahms artikel ”Andelen utrikes födda misstänkta för våldtäkt har minskat dramatiskt”.
Jag vill nu återknyta till det där om att begreppet ”etnicitet” inte är särskilt bra. Ordet har alltmer börjat ersätta ordet ”ras”. Näst intill rakt av. På så sätt har ordet urvattnats, och då man använder sig av det balanserar man farligt nära dithän rasister, islamofober och ”invandringskritiker” vill flytta spelplanen. Genom att använda sig av begreppet ”etnicitet” istället för ”ras” upplever man att man är immun mot alla anklagelser om rasism. Off-topic vill jag förekomma eventuella frågor om varför jag nämner islamofober i sammanhanget. Islamofober hävdar oförtrutet att muslimer inte är en ”ras”, vilket innebär att man inte kan vara rasist om man hatar islam och/eller muslimer.
Vem är svensk?
En viktig sak att ha med i sammanhanget är frågan om vem som egentligen är svensk. Engellau hävdar med bestämdhet att svensk är man då man är född i Sverige med två inrikes födda föräldrar. Den definitionen är inte vedertagen. Istället talar man vanligen om ”svensk bakgrund”. I detta begrepp innefattas även människor med en inrikes född förälder. För att ytterligare ställa begreppets vara eller inte vara på sin spets kan vi ställa oss frågan vilken ”etnicitet” Alice Bah Kuncke har. Jag lämnar frågan obesvarad, och låter dig som läsare fundera över det.
Intentionen i Jonassons och Engellaus rapporter, nämligen att leda i bevis att invandrare är de som begår våldtäkter i Sverige, solkas betänkligt av att andelen utrikes födda skäligen misstänkta för våldtäkt har minskat dramatiskt. Engellau finner också fakta för detta och skriver att han inte kan förstå hur det kan ha blivit så.
Man kan inte som Tullberg nu gör ropa efter ytterligare en undersökning om sambandet ”etnicitet och kriminalitet”. Det är liksom redan gjort. Ett flertal gånger. Och vi vet redan hur det ser ut i statistiken. Vi vet också att siffrorna för kriminalitet bland människor med svensk respektive icke-svensk bakgrund håller på att jämnas ut.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Nationella operativa avdelningen (NOA) har återigen släppt en rapport som redovisar s k ”utsatta områden” i Sverige. Det finns fortsatt många områden där utanförskapet präglar vardagen. Antalet områden som numer, enligt kriterierna, kvalar in på listan är 60. Vid förra kartläggningen var siffran 61.
NOA är en organisationsenhet inom Polismyndigheten. NOA inrättades 2015, och ersatte då i många delar den tidigare s k Rikskriminalen.
I december 2015 kom den första rapporten över ”utsatta områden” från NOA. Då, för snart fyra år sedan, hade Sverige 53 ”utsatta områden”. För ganska exakt två år sedan, juni 2017, kom den andra rapporten från NOA. I denna rapport hade det skett en signifikativ ökning, från 53 till 61 områden som då levde upp till kriterierna för vad som är ett ”utsatt område”. Nu har alltså den tredje rapporten från NOA publicerats. Det har på två år skett en minskning, om än väldigt liten: Sverige har idag 60 ”utsatta områden”.
För många av oss är ”utanförskapsområden”, ”utsatta områden” och ”no go-zoner” samma sak. Följande kriterier – inte särskilt uttömmande – krävdes för att ingå i Folkpartiets ursprungliga ”Utanförskapets karta”, som publicerades 2004:
• att färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt
• att den andel skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda).
NOA:s kartläggning av ”utsatta områden” är utförd av en professionell aktör med fler parametrar i sin metodik. NOA:s kartläggning ger en mer heltäckande bild av hur utanförskapet ser ut i Sverige.
Kriterierna för ”utsatta områden” är komplexa
NOA har tagit fram ett antal kriterier som ska uppfyllas för att ett område ska betraktas som ett ”utsatt område”. Man har delat in områdena i ”utsatta”, ”särskilt utsatta” och s k ”riskområden:
1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt. 2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut. 3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.
Mer om kriterierna som krävs för att ett område ska klassas som ”utsatt” finner du på sidan 4 i rapporten.
2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden 2017. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)
I den senaste rapporten, som publicerades den 3 juni 2019, ser siffrorna ut som följer: 28 ”utsatta områden”, en minskning med fyra (4) områden, 10 ”riskområden”, en ökning med fyra (4) områden, samt 22 ”särskilt utsatta områden”, vilket är en minskning med ett (1) område. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)
Noterbart är att rapporten från 2019 är den första där ALLA lokalpolisområden har kartlagts, alltså inte enbart förmodat ”utsatta områden”. Detta innebär att områden som tidigare kan ha flugit under radarn också har granskats. NOA förklarar att kartläggningen ger en bättre lägesbild och bättre kunskap, vilket i sin tur skapar förutsättningar för en god verksamhetsplanering.
”Sammantaget är den generella bedömningen att situationen utvecklats i rätt riktning, även om det skett försämringar i några områden. Polisen har bättre förutsättningar att genomföra sitt uppdrag framöver men arbetet med att fortsätta minimera den kriminella påverkan i lokalsamhället kommer att vara aktuellt att arbeta mot under en längre tid.
Polisen upplever generellt att benägenheten hos de boende i områdena att samarbeta med polisen har ökat sedan föregående bedömning. Många områden uppger att människor i allt större utsträckning väljer att prata med polisen när de befinner sig i områdena. En bidragande faktor till den positiva utveckling som ses i flertalet områden kan vara att lokalpolisområdena ökat sin förmåga att interagera och försöka lösa olika problem i dessa områden, exempelvis genom ett gränssättande och relationsskapande arbete. Detta har medfört både förbättrade kontakter med lokalsamhället och en förbättrad personkännedom.
En framgångsfaktor för att öka polisens möjlighet att utföra sitt uppdrag som lyfts i flera områden är en kontinuerlig närvaro av poliser. En viktig beståndsdel i utvecklingen är att polisen generellt möts av mindre våld och öppna konfrontationer i de bedömda områdena. Fenomen som våldsamma upplopp och falska larm för att locka in poliser i områden för att sedan utsätta dem för attacker är betydligt mer sällsynta nu än tidigare.” (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)
Att NOA:s definition är bättre, mer komplex och rättvisare än tidigare definitioner är inget som intresserar de som anser att Sverige har massvis av ”no go-zoner”.
Fotnot: Begreppet ”no go-zon” kan beskrivas som att det är ”farligt för allmänheten att vistas i området”. I begreppet innefattas också föreställningen om att polisen inte klarar att utföra sitt arbete, läs ”inte kör in på ett område”.
Det finns inga no go-zoner i Sverige. Däremot finns det numer 60 områden i Sverige där förhållandena är varierande vad gäller utanförskap, kriminalitet, integration, segregation och framtidstro.
Det finns en allmän föreställning om att Sverige har haft allmän rösträtt i över 100 år. Det stämmer INTE. Vi fick allmän rösträtt för alla myndiga först 1989, i bemärkelsen alla över 18 års ålder. När vi firar 1918 som året då medborgarna ”fick” allmän rösträtt så osynliggör vi alla de grupper, som fattiga, romer och funktionsnedsatta, som inte ansågs fina nog att få rösträtt 1918.
Den allmänna rösträtten firar i år 30 år. 1989 fick vi allmän rösträtt för alla över 18 års ålder. I historieböckerna framställs året 1918 som det år då vi fick allmän rösträtt.
1989 fick intellektuellt funktionsnedsatta rösträtt. Fysiskt funktionsnedsatta (de s k ”rörelsehindrade”) fick den rätten 1964/65. Båda grupperna fick för övrigt rätt att gå i skola först på 60-talet. Det stämmer alltså inte som det står i våra historieböcker att alla barn fick rätt att gå i skola 1845. De ”rörelsehindrade” fick rätt att gå i skola i och med lagändringar 1962 och 1965, och de intellektuellt funktionsnedsatta fick rätt att gå i skola först 1969.
Ungefär samtidigt avvecklades institutionerna där ”rörelsehindrade” och personer med intellektuella funktionsnedsättningar hållits fängslade. Först med datorrevolutionen på 90-talet och 1993 års LSS-lag fick personer med funktionsnedsättningar en möjlighet till liv på lika villkor som andra.
Att grupperna med funktionsnedsättningar fick rösträtt 1964/65 respektive 1989 beror på att omyndighetsförklaringen togs bort då.
Det betydde även att funktionsnedsatta fick rätt att gifta sig med vem de ville.
Dessutom sänktes myndighetsåldern till 18 år 1974. Runt 1920 fick de flesta kvinnor (1918) och de som vägrat värnplikt (1922) rösträtt. År 1937 infördes rösträtt för fängelseinterner eller f d fängelseinterner. De flesta män fick rösträtt 1909 och de flesta rika män fick rösträtt 1866. (Källa: Riksdagens historia)
Den allmänna rösträtten har vi alltså bara haft i 30 år. Då, 1989, fick den sista gruppen rösträtt. Det handlar om en grupp som tvångssteriliserats, internerats och förtryckts under efterkrigstiden: de med funktionsnedsättningar. 1991 var första gången de kunde utöva sin nya rättighet och rösta i valet.
Grupper som var diskriminerade eller i utanförskap fick alltså sin rösträtt senare än 1918. Kvinnor var diskriminerade och fick rösträtt efter män. Fattiga var diskriminerade och fick det efter de flesta kvinnor och män. Romer, renskötande samer, resande saknade i regel en folkbokföringsadress, vilket medförde att de inte gavs rösträtt. I romernas fall gavs de rätten till fast bostad 1959, varpå de först då i praktiken beviljades rösträtt. och fysiskt funktionsnedsatta var bespottade och fick rösträtt efter fattiga till och med. Sist kom den mest diskriminerade gruppen, intellektuellt funktionsnedsatta.
Vi fick allmän rösträtt 30 november 1988
Ska vi fira något datum så är det den 30 november 1988 vi ska fira. Det var då riksdagen klubbade igenom den allmänna rösträtten. Ingvar Carlsson var statsminister och regeringen socialdemokratisk, men beslutet togs av en enig riksdag.
Laila Freivalds (S) var utrikesminister och öppnade debatten med dessa ord:
”Herr talman! En människa som har blivit omyndigförklarad har blivit fråntagen i stort sett allt inflytande över sitt liv. Hon förlorar så gott som helt rätten att bestämma över sin ekonomi. Men inte nog med det: omyndigförklaringen rör också hennes personliga rättigheter. Den allmänna rösträtten tas ifrån henne, och hon får inte heller gifta sig utan förmyndarens samtycke. En omyndigförklaring uppfattas vidare ofta som nedvärderande, både av den omyndigförklarade själv och av omgivningen.
Det är hög tid att ändra på detta. I stället för alt ta ifrån en utsatt grupp dess rättigheter skall vi tillföra den något positivt. I ett demokratiskt och människovärdigt samhälle är det en självklarhet att stötta de svaga i stället för att stämpla dem.
Institutet omyndigförklaring har sina rötter i en förgången tid. Då rådde en helt annan syn på den enskilda människan och hennes förmåga att klara sig själv. Vad som bör vara utgångspunkten för dagens lagstiftning är respekten för varje enskild människa och tilltron till hennes möjligheter att på egen hand klara sina angelägenheter. I dagens samhälle har vi andra möjligheter än tidigare att ge hjälp och stöd utan att behöva ta till en så ingripande åtgärd som en omyndigförklaring…
Avslutningsvis vill jag säga att detta är en betydelsefull reform som sätter begrepp som demokrati och människovärde.i centrum. Genom åtskilliga brev och andra kontakter med regeringskansliet har människor genom åren redovisat de känslor av förnedring och mindervärdighet som en omyndigförklaring väckt hos dem. Det är hög tid att nu visa dessa människor och deras omgivning att samhället har respekt för deras människovärde och deras förmåga att själva styra sina liv.” (Källa: Riksdagen.se)
Martin Olsson från Centerpartiet sa detta:
”Herr talman! Alla människor skall ha lika värde och rättigheter. Detta måste vara en viktig grundsats i värt demokratiska samhälle. Så långt det är möjligt skall alla tillförsäkras samma medborgerliga rättigheter. Samhället skall emellertid samtidigt garantera att den enskilde ges det stöd och det skydd han eller hon är i behov av.
Genom att riksdagen i dag skall fatta ett beslut om avskaffande av systemet med omyndigförklaring och införa en ny form av hjälp och stöd till dem som inte kan vårda sig själva eller sin egendom tas ett viktigt steg i riktning mot att uppnå denna grundsats. Motivet för avskaffande av systemet med omyndigförklaring är bl.a. att det anses att både den omyndigförklarade och dennes omgivning kan uppleva omyndigförklaringen som en nedvärdering. Det anses även kunna inträffa att den enskildes psykiska tillstånd påverkas negativt av en omyndigförklaring, liksom att vederbörandes sociala anpassning försvåras. Mot bakgrund av strävandena att så långt som möjligt respektera allas självbestämmanderätt och integritet är det naturligt att vi nu avskaffar systemet med omyndigförklaring. Från Centerns sida har vi med hänsyn till våra grundläggande värderingar slött denna utveckling och föreliggande förslag.” (Källa: Riksdagen.se)
Rösträtten är viktig att försvara! Men rätt ska vara rätt. Vi fick inte allmän rösträtt 1918, utan först då alla grupper i utanförskap erhöll den rätten, och det var långt senare!
Ett av de främsta argumenten som rasister och högernationalister för fram mot invandring och invandrare är utanförskapsargumentet. Mot bakgrund av nya forskningsdata finns nu fog för att ifrågasätta detta vanliga argument i invandringsdebatten.
Retoriken hos rasister och högernationalister brukar se ut ungefär så här:
Invandrare står utanför det svenska samhället. Invandrare vill egentligen bara leva som i hemlandet. Invandring och utanförskap går hand i hand. Utanförskapsargumentet bygger till stor del på idén att invandrare upplever Sverige subjektivt på ett annat sätt än svenskar samt att de står utanför, vantrivs och ’egentligen’ vill åka hem.
Men stämmer verkligen detta?
För första gången är det nu möjligt, tack vare nya forskningsdata från Migrant World Values Survey (MWVS) som genomfördes häromåret, att undersöka om utanförskapsargumentet stämmer eller inte. World Values Survey har sedan 1981 varit en ledande, pålitlig, återkommande undersökning av värderingar i länder över hela världen.
En stor brist har varit att invandrares värderingar inte har kunnat fångas av undersökningen. Därför har man nyligen börjat genomföra Migrant World Values Survey för att råda bot på problemet.
I Sverige genomfördes MWVS under hösten 2018 och pågick i 54 kommuner där över 7 000 utomeuropeiska migranter valts ut från befolkningsregistret. Bortfallet var endast 786 personer vilket betyder att 6 516 personer deltog i studien. Rapporten publiceras i maj i sin helhet, men redan nu har en sammanfattning lagts ut på Institutet för framtidsstudiers hemsida och Dagens Nyheter har skrivit om undersökningens resultat.
Vad säger då resultaten om utanförskapsargumentet? Mer än hälften av deltagarna (57%) säger att de känner sig hemma i Sverige och trivs (55%) samt vill bo kvar i sin kommun (59%). De känner samhörighet med sitt ursprungsland och med Sverige (7.30 på en skala 1 till 10 där 1=ursprungsland och 10=Sverige). De känner alltså mest samhörighet med Sverige. Man kan också tillägga att om man tar med de som känner sig lite hemma i Sverige och de som känner sig hemma i Sverige, då blir siffran hela 89% (se Dagens Nyheter) som känner sig hemma i Sverige i någon grad.
Det är tveksamt om utanförskapsargumentet överlever. Snarare verkar det finnas hoppfulla signaler om att invandrare känner sig integrerade och känner samhörighet med sitt nya hemland Sverige. Detta är resultat som inte stämmer överens med den hysteriska högernationalistiska och rasistiska rapporteringen om utanförskap och s k ”no go-zoner” (eg. ”utsatta områden”).
Ingen förnekar att det finns problem att lösa här i Sverige, men situationen är inte hopplös och den generella mörka bilden av utanförskap är falsk.
För några dagar sedan skrev jag en artikel om Hanif Balis senaste utspel på Twitter. Dagen efter fick jag en replik från Tino Sanandaji, som Bali indirekt refererade till i sitt tweet. Det som berördes i tweeten var bl a ”utanförskapsområden”. Det finns betänkligheter kring denna retorik.
Bakgrund till denna artikel är det som jag konstaterat i en tidigare artikel här på Motargument, ”Hanif Bali och ‘hans’ sanning”: Enligt en rapportserie som dåvarande Folkpartiet har låtit presentera vid fyra tillfällen hade Sverige tre (3) ”utanförskapsområden” 1990. Enligt samma metodik får Sanandaji resultatet att Sverige 2012 hade 186 ”utanförskapsområden”. I Balis tweet har siffran ökat till ”långt över 200”. I denna artikel kommer jag att utveckla varför Fp:s metodik inte var bra och varför den inte bör användas.
Photo: Tore Sætre / Wikimedia
Tino Sanandaji svarar
Tino Sanandaji, som gjorde en uppdatering av Folkpartiets ”Utanförskapets karta”, svarade på min tidigare artikel – som egentligen var en kritik mot i första hand Fp, men också mot Bali och Samhällsnytt. Detta är Sanandajis kommentar:
”Ditt inlägg är full av faktafel, du har missförstått källorna och bör rätta dessa grova sakfel. Siffran 3 är inte från mig utan från ”Utanförskapets Karta”, en rapportserie från Folkpartiet som myntade begreppet.
Inte ett ord är rätt här:
”Att Sverige skulle ha haft tre utanförskapsområden 1991 och 200 idag är lögn. Siffran ”tre” från 1991 har Bali hämtat från en skrift signerad nationalekonomen, debattören och författaren Tino Sanandaji kallad ”Utanförskapets karta” – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie. Skriften är en kritik mot den skrift som dåvarande Folkpartiet presenterade 2006, också kallad ”Utanförskapets karta”. Sanandaji har en alternativ syn på vad som ska benämnas ”utanförskapsområde”. Den överensstämmer inte med vad NOA (Nationella Operativa Avdelningen) benämner som ”utsatta områden”. Sanandaji hävdar att det fanns tre ”utanförskapsområden” 1990. Han hävdar vidare att antalet under 2002 stigit till 136 och 2006 till 156 samt att Sverige 2012 hade 186 av dessa ”utanförskapsområden” med 566 000 personer bosatta i dem.”
1. Min rapport var ingen kritik mot Folkpartiets rapport 2006 utan en uppföljning med identiska definitioner. Siffran 136 är också deras.
2. Folkpartiets rapportserie definierade ”Utanförskapsområde” för över 15 år sen, och NOA kom långt år senare och är om något helt annat med ett annat namn. Att jämföra två olika mått och säga att ”utanförskapsområden” som startades 2002 fuskade för att ge högra tal än NOAs ”utsatta områden” som kom 2015 är follihattsnivå. Det är inte ens samma geografiska enheter, ”utsatta områden” är distrik och större, varje utsatt område är ofta flera utanförskapsområden. NOA fokuserar på brott, Folkpartiet som jag uppdaterade räknar skolresultat, förvärvsfrekvens och andel som röstar.
3. Jag har ingen ”alternativ syn”, jag har exakt samma definition som rapportserien Utanförskapets Karta.
Folkpartiets ofullständiga definition av ”utanförskapsområde”
Varken i Balis tweet eller i Samhällsnytts krönika för en tid sedan, framkommer vilka kriterier som har använts vid kartläggningen av ”utanförskapsområden”.
För många av oss är ”utanförskapsområden”, ”utsatta områden” och ”no go-zoner” samma sak. Följande kriterier – inte särskilt uttömmande – krävdes för att ingå i Folkpartiets ursprungliga ”Utanförskapets karta”:
• att färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt
• att den andel skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda).
Det finns en nyare och mer komplex kartläggning utförd av en professionell aktör med fler parametrar i sin metodik. NOA (Nationella operativa avdelningen) är en del av Polismyndighetens organisation. NOA:s kartläggning ger en mer heltäckande bild av hur utanförskapet ser ut i Sverige.
Det handlar inte om ”långt över 200” områden som Bali och även Samhällsnytt nyligen uttryckt.
Nationella operativa avdelningens definition av ”utsatta områden” är mer komplex
Hur ser då kriterierna i NOA:s kartläggning ut? Detta har jag tidigare redovisat, men vi tar det igen:
1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.
2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.
3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.
2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden 2017. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)
”Den nationella operativa ledningsgruppen har gett underrättelseenheten vid den Nationella operativa avdelningen i uppdrag att uppdatera de tidigare rapporterna och även identifiera vilka områden i Sverige som kan definieras som utsatta respektive särskilt utsatta. Varje polisregion har områden genom ett så kallat områdesdokument som syftar till att ge en samlad bild av området. Områdesdokumenten har sedan kompletterats med statistik från Statistiska centralbyrån (SCB).
Alla områden har bedömts utifrån
de boendes benägenhet att delta i rättsprocessen
polisens möjlighet att utföra sitt uppdrag
eventuella parallella samhällsstrukturer
extremism, främst den våldsbejakande islamistiska extremismen
De områden som uppfyller alla uppsatta kriterier har bedömts vara särskilt utsatta. Informationen i områdesdokumenten har sedan sammanställts och analyserats vilket resulterat i 61 områden som är att anse som utsatta i olika grad 2. Antalet områden har ökat sedan förra rapporten, vilket främst beror på att polisen har fördjupat sin kunskap om problemen i utsatta områden genom ökad närvaro, fördjupad kartläggning och samverkan. Några områden nominerades inte till förra omgången. Dels på grund av tidsbrist och dels som tidigare nämnts för att kunskapen om utsatta områden har ökat.”
De ”särskilt utsatta områdena” innefattar, förutom tidigare nämnda kriterier, också till viss del följande kriterier:
parallella samhällsstrukturer
extremism, såsom systematiska kränkningar av religionsfriheten eller starkt fundamentalistiskt inflytande som begränsar människors fri- och rättigheter
personer som reser iväg för att delta i strid i konfliktområden
en hög koncentration av kriminella
De ”utsatta områdena” innefattar, förutom tidigare nämnda kriterier, också till viss del följande kriterier:
Påverkan som utgörs av direkta påtryckningar, exempelvis genom hot och utpressning, eller indirekta, som
offentliga våldshandlingar som riskerar att skada tredje man
narkotikahandel som bedrivs öppet
ett utåtagerande missnöje mot samhället
Replik till Sanandaji
Jag kommer nu att replikera Sanandaji, trots att min kritik var riktad mot i första hand Fp, men också mot Bali och Samhällsnytt, på de tre punkter han staplar upp:
1. Bali skrev ”långt över 200” i sin tweet. Samhällsnytt skrev ”över 200”. Det är korrekt att enligt den definition av ”utanförskapsområden” som Folkpartiet hade i sin rapportserie så stämmer siffran 186 i din uppdatering. Men, och detta är ett stort men, definitionen är inte komplett, såsom redovisats ovan.
Dessutom är dåvarande Folkpartiet, nuvarande Liberalerna, ett politiskt parti och inte en myndighet. En myndighet som NOA har helt andra lagliga krav på utförlighet, saklighet och objektivitet i sin forskning, medan politiska partier får skriva vad de vill och utelämna vad de vill. Varför, som Bali gjorde i sitt tweet och som Samhällsnytt tidigare gjorde, indirekt hänvisa till ”Utanförskapets karta” när det finns en bättre kartläggning att tillgå?
2. Jag har inte uttryckt att någon ”fuskat”.
3. Den alternativa synen består i att han föredrar att stödja sina påståenden på en rapport från 2002 som är skriven av ett politiskt parti, istället för en rapport från år 2017, skriven av en svensk myndighet som bedriver forskning enligt fastställda kriterier.
Det vi på Motargument motsätter oss är att Bali och Samhällsnytt – medvetet undviker att förklara kontexten. ”Långt över 200 utanförskapsområden” är säljande siffror – men var kommer de ifrån? 186 är siffran i Sanandajis uppdatering. NOA:s 61 ”utsatta områden” är inte alls lika säljande. Däremot speglar siffran 61 verkligheten bättre.
Att NOA:s definition är bättre, mer komplex och rättvisare är inget som intresserar de som anser att Sverige har massvis av ”no go-zoner”/”utanförskapsområden”/”utsatta områden”. Där utgör vare sig Bali, Samhällsnytt eller Sanandaji några undantag.
Fotnot: Begreppet ”no go-zon” kan beskrivas som att det är ”farligt för allmänheten att vistas i området”. I begreppet innefattas också föreställningen om att polisen inte klarar att utföra sitt arbete, läs ”inte kör in på ett område”.
Det finns inga no go-zoner i Sverige. Däremot finns det 61 områden i Sverige där förhållandena är varierande vad gäller utanförskap, kriminalitet, integration, segregation och framtidstro.
Moderaternas egen ”bad boy” Hanif Bali har en alldeles speciell retorik och argumentationsteknik. Den har vi avhandlat vid ett flertal tillfällen här på Motargument. Denna gång bemöter vi Balis syn på flyktingar och flyktingpolitik, och ställer oss frågan om hur det är möjligt att tappa bort sig själv i argumentationen. Läs vidare!
Skärmdump från Twitter 181119.
I ett tweet bemöter Bali anklagelserna om att han skulle vara en s k ”husbl*tte”. Motargument vill här och nu starkt markera och avråda från att använda sig av sådan retorik i debatten. Det är kontraproduktivt och ger än mer bränsle i en redan uppvarvad debatt. Debatt klarar sig bäst då den får vara fri från invektiv, hot, anklagelser och personangrepp.
Argumentet ”att jag ska agera mot mina övertygelser på grund av ren hypotetisk egoism?” är förvisso ett argument, men det är också ett historielöst och inkonsekvent argument i ljuset av hans egen bakgrund. Inställningen att vägra andra människor asyl mot bakgrund av att man har ”övertygelser” samtidigt som man själv en gång har beviljats asyl är svår att greppa. Mer om detta kommer jag till i slutet av denna artikel.
Att Sverige skulle ha haft tre utanförskapsområden 1991 och 200 idag är lögn. Siffran ”tre” från 1991 har Bali hämtat från en skrift signerad nationalekonomen, debattören och författaren Tino Sanandaji kallad ”Utanförskapets karta” – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie. Skriften är en kritik mot den skrift som dåvarande Folkpartiet presenterade 2006, också kallad ”Utanförskapets karta”. Sanandaji har en alternativ syn på vad som ska benämnas ”utanförskapsområde”. Den överensstämmer inte med vad NOA (Nationella Operativa Avdelningen) benämner som ”utsatta områden”. Sanandaji hävdar att det fanns tre ”utanförskapsområden” 1990. Han hävdar vidare att antalet under 2002 stigit till 136 och 2006 till 156 samt att Sverige 2012 hade 186 av dessa ”utanförskapsområden” med 566 000 personer bosatta i dem.
NOA har en helt annan klassificering av dessa områden. De väljer att dela upp ”utsatta områden” i tre kategorier:
1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.
2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.
3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.
2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden. Inte ”över 200”.
Antalet områden har ökat sedan senaste rapporten, vilket tros bero på att polisen har fördjupat sin kunskap genom ökad närvaro, fördjupad kartläggning och samverkan. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)
Det är säkert en medveten taktik av Bali och Sanandaji att använda sig av en icke längre använd definition på ”utsatta områden”. Ju fler, desto ”bättre”, helt enkelt.
Balis tredje argument i tweeten är en hypotes, och syftar egentligen bara till att polarisera och skapa en än mer infekterad debatt. I en efterföljande tweet utvecklar han sin tankegång.
Skärmdump från Twitter.
I tweeten ovan använder sig Bali av svepande och generaliserande argument. Det mest iögonfallande argumentet är att ”det sekulära civilsamhället bytts ut mot det ultrareligiösa”. Det är ett kraftfullt statement, utan verklighetsförankring. Det finns små fraktioner av religiös fundamentalism i Sverige, det är sant, men att hävda att hela samhället genomsyras av det är direkt felaktigt. Att det råder utanförskap och segregation i skolor i s k ”utsatta områden” är ingen hemlighet. Men det finns undantag, och det är heller inget argument för att strypa asylinvandringen. Inte heller trångboddhet är ett incitament för strypt asylinvandring. Att svartmåla och skapa en bild av att det är invandrare och invandring som är problemet är inte konstruktivt.
I debatten används (framför allt utomeuropeiska) invandrare boende i ”utsatta områden” som slagträ i argumentationen för en minskad flyktinginvandring. Det är en medveten svartmålning i syfte att misstänkliggöra människor utifrån ursprung, kultur, religion och etnicitet. Det Bali (och andra opinionsbildare) gör är att underblåsa denna människosyn samt att skapa polemik med det klassiska ”vi och dom”-tänket. Att han dessutom gör det genom att tappa bort sig själv och sin egen historia är uppseendeväckande. Vi har på Motargument berört detta fenomen i ett flertal artiklar. (Länk 1, Länk 2 och Länk 3). Retoriken och argumentationen är inte konstruktiv. Det finns ett syfte, en agenda.
Invandrare är inte en homogen grupp. De är en brokig samling med massor av åsikter, människosyner och syn på samhället. Med detta sagt finns det definitivt inga garantier för att det inte skulle finnas vare sig rasism, kristofobi, antisemitism eller islamofobi bland invandrare. Det finns.
Motargument vill tydliggöra att vi är av åsikten att det finns stora problem med s k ”utsatta områden”, segregation och brist på integration. Vi blundar inte. Vi anser däremot att det finns andra vägar än att strypa asylinvandringen. Vi hävdar att det inte går att ”skylla på invandrarna”.
Motargument 