Etikettarkiv: människovärde

Att skuldbeläggas för andras tankar och handlingar

En ständigt återkommande diskussion, som spänner över ett stort spektrum, är diskussionen om att människor förväntas ta, ofta kraftfullt, avstånd från vad andra människor hyser för åsikter eller vilka handlingar andra utför. Det kan handla om åsikter som förfäder, eller föregångare, har uttryckt eller verkat för, eller så kan det röra sig om gärningar som utförs idag, av människor som antas ha samma åsikt som en själv.


När det kommer till att ta avstånd från andras tankar och handlingar, missar vi att det finns en skillnad i kravet på personligt, och kollektivt, avståndstagande. Det är inte rimligt att kräva enskild persons avståndstagande från vad andra gör eller tycker, med motiveringen att man råkar tillhöra ”samma grupp”. MEN vi har alla, oavsett bakgrund eller åsikt, ett kollektivt ansvar att ta avstånd från andra människors ondskefulla handlingar. Detta är dock INTE avhängigt vem du själv är, eller vem du råkar ha en koppling till.

Har vi ett personligt ansvar för vad andra tycker och tänker?

Ska enskilda människor krävas att ta avstånd för att man råkar ha samma tro som t ex radikala islamister i IS eller Boko Haram utger sig för att ha? Den enskilde muslimen, i detta fall, har inget personligt ansvar för vad följare av själlös radikal islamism utför i ”islams namn”. Den enskilde har aldrig något egenansvar för vad andra människor gör eller tänker. I världen finns idag ett utbrett muslimhat, vilket delvis grundar sig i islamistiska extremisters illdåd. I samband med islamistiska terrorattentat blossar hatet upp. Alla muslimer förväntas då göra avbön och öppet ta kraftfullt avstånd från vad terroristerna gör. Det är inte rimligt att ställa det kravet.

Det finns människor som åberopar arvsynd, dvs att åsikter som förfäder haft skulle ärvas av ättlingar. Ättlingar till nazister kan inte anses skyldiga att ta avstånd från vad deras förfäder har gjort eller haft för åsikter. Detta är att skuldbelägga oskyldiga. Aktuella exempel på människor som idag krävs ta avstånd från nazistiska förfäder är drottning Silvia och kronprinsessan Victoria. De ska inte behöva göra det. Att man råkar dela samma gener är inte ett hållbart argument för ett sådant krav.

Vissa tycker att judar ska ta avstånd ifrån staten Israel och dess roll i Israel-Palestina-konflikten. Det är lika befängt att vara av den åsikten som motsvarande i de fall jag nyss tagit upp. En jude, i Israel, eller i någon annan del av världen, har inget individuellt ansvar för Israels illdåd i kriget med Palestina. Samma sak gäller naturligtvis muslimer, som i det globala, eller lokala perspektivet, anses ha ansvar för Hamas roll i samma krig. De kan inte heller anses krävas att ta avstånd.

Sympatisörer till Sverigedemokraterna skuldbelägger ofta Socialdemokraterna för vad som skedde i Rasbiologiska institutets namn, med motiveringen att SD inte existerade för tiden. Det är viktigt att poängtera att Rasbiologiska institutet instiftades efter ett enhälligt beslut av hela riksdagen. Enskilda riksdagsledamöter ska inte skuldbeläggas för vad föregångare beslutat, utan snarare att de i egenskap av sina roller som folkvalda, gemensamt, har en historia de inte kan bortse från. Alla medlemmar i Sveriges riksdag har ett kollektivt ansvar att offentligt beröra, kritisera och ta avstånd från Rasbiologiska institutet, då det är en mörk del av vår gemensamma historia.

Vi har ett kollektivt ansvar att ta avstånd från extrema tankar och handlingar

När man talar om större grupper, politiska partier, eller organisationer där man inte pekar ut enskilt ansvar hos människor, anser jag det rimligt att man tar avstånd från vad andra människor gjort, gör eller har haft för åsikter. Det är en nödvändighet för att vi ska kunna skilja på det goda och det onda. MEN det är gärningarna och åsikterna som ska fördömas. En åsikt är föränderlig, medan en gärning är beständig. En åsikt är påverkbar, antingen genom personlig insikt, eller genom yttre diskussion, eller en kombination av dessa.

Kollektivt avståndstagande är, möjligen, ett sätt att få människor med extrema åsikter att förändra sitt tankesätt. Partier som nämnts ovan, samt muslimska och judiska samfund, är exempel på instanser som spelar en viktig roll i arbetet med att förändra, och påverka, människors gärningar och åsikter av idag. Organisationer, politiska partier och avhoppare från extremistiska grupperingar bär större ansvar när det gäller att fördöma, kritisera och ta avstånd från vad man har stått för tidigare. Om det har skett för länge sedan, eller nyligen, spelar ingen roll i sammanhanget.

Vi ska inte glömma att Vänsterpartiet var uttalade kommunister fram till 1990.  I viss mån har vänsterpartister tagit avstånd från sin historia. Man har inte ett individuellt ansvar, undantaget de som var med under den kommunistiska eran, MEN det föreligger ett kollektivt ansvar hos alla vänsterpartister. SD, och deras sympatisörer, förnekar fortfarande sin nazistiska, och rasistiska, bakgrund, trots att den omtalade vitboken publicerades för en tid sedan. I SD finns det fortfarande många som hyser dessa åsikter. Förhållningssättet till den egna historien blir, följaktligen, att man väljer att inte tala om ”elefanten i rummet”.

Vad det beror på kan man naturligtvis diskutera i oändlighet. För att SD, likt V, ska kunna betraktas som ett seriöst parti, måste de tydligt markera mot de åsikter som parterna stått för historiskt. Annars är risken att både deras politiker beskylls för att ha samma politiska åsikter som föregångarna. Ponera att en vänsterpartist talar sig varm för Lenin, eller att en sverigedemokrat hyser sympati för Adolf Hitler. Visst är det inte mer än rimligt att dessa inte längre kan vara en del av partiet, och därför måste uteslutas?

Vi får inte glömma att vi alla är en gemensam kollektiv del av mänskligheten, och har ett ansvar att ta avstånd från illgärningar, oavsett vem eller vilka som utför dem. Vi måste alla tydligt markera, och ta avstånd från, rasism, nazism, islamism och kommunism, och alla brott och skoningslösa handlingar, samt förtryck, som dessa genererat genom historien, och än idag.

Myt: Asylsökande och bidrag

På Motargument är vi extra glada för mytknäckare, gärna sådana som ger motargument mot falska, vinklade, rasistiska och fördomsspäckade myter om invandrare och bidrag. Faktum är att just den sortens artiklar är de mest lästa och delade på Motargument. Mot bakgrund av att lögnerna aldrig upphör, den totala bristen på källkritik och att hetspropaganda kring invandrare sprids som en löpeld på Internet, så kommer vi på Motargument aldrig att sluta skriva dessa mytknäckare.

I samhället, på bloggar och i sociala medier sprids falska och extrapolerade uppgifter om invandrare och bidrag. Hur mycket i ersättning får egentligen asylsökande?

Asylsökande har rätt till dagersättning

Människor som har flytt till Sverige och har lämnat in en asylansökan har möjlighet att söka ekonomiskt bistånd från Migrationsverket i väntan på att asylansökan behandlas. Det ekonomiska biståndet kallas dagersättning. Denna dagersättning upphör så snart uppehållstillstånd ges eller när personen lämnar Sverige.

Tanken med denna dagersättning är att det ska täcka utgifter för ”sjukvård, medicin, tandvård, hygienartiklar, kläder, skor, andra förbrukningsvaror och fritidsaktiviteter”.

Ett kriterium för att få denna dagersättning är att den sökande kan uppvisa eventuella tillgångar och på så sätt kan man avgöra om personen har behov av ersättning. Det är nämligen brottsligt att undanhålla uppgifter om eventuella tillgångar eller inkomst.

Rätten till ekonomiskt stöd är normalt förbrukad då den asylsökande erhåller arbete och uppbär lön, då uppehållstillstånd ges eller då personen lämnar Sverige. Den rätten kan dock fortlöpa om den asylsökande:

  • har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd
  • har beviljats uppehållstillstånd efter att ha haft tillfälligt skydd, med stöd av bestämmelserna i utlänningslagen och som inte är folkbokförda i Sverige
  • eller fortsätter att vistas på förläggning och inte anvisats eller kunnat utnyttja en anvisad plats i en kommun

Under en månads tid efter att uppehållstillstånd beviljats har den asylsökande rätt till ekonomiskt bistånd.

Hur mycket får asylsökande?

images

Storleken på dagersättning varierar beroende på familjekonstellation – om den asylsökande är ensamstående, delar hushållskostnader med annan vuxen samt antal barn – och huruvida mat ingår i boendet eller inte. Och alla människor har väl rätt att slippa gå hungriga?

Utöver dagersättningen finns en möjlighet för den asylsökande att söka ”särskilt bidrag” om denne kan uppvisa starka skäl till extra ersättning.

När den asylsökande erhåller arbete och uppbär lön förloras rätten till dagersättning.

Om den asylsökande erhållit arbete kan denne söka bostadsbidrag.

Det finns omständigheter som kan ligga till grund för sänkt dagersättning:

  • du inte medverkar till att klarlägga din identitet
  • du försvårar utredningen av din asylansökan genom att hålla dig undan
  • du samarbetar inte till förberedelserna rörande din hemresa om du har fått ett beslut om avvisning eller utvisning

Denna ersättning kan endast erhållas om Migrationsverket inte har några bostäder att erbjuda i orten den asylsökande har blivit erbjuden arbete och anställningstiden är längre än 3 månader.

Om vi skulle drista oss till att räkna på några exempel (jag räknar på att en månad innehåller 30 dagar):

  • Ensamstående där mat ingår i boendet erhåller 720 kronor per månad. Ensamstående där mat inte ingår i boendet erhåller 2 130 kronor per månad
  • Ensamstående med tre barn (2, 7 och 12 år gamla) där mat ingår i boendet erhåller 1 620 kronor per månad. Samma familj erhåller 5 475 kronor per månad om mat inte ingår i boendet
  • Två vuxna som delar hushållskostnader med tre barn (2, 7 och 12 år gamla) där mat ingår i boendet erhåller 2 040 kronor per månad om mat ingår i boendet och 7 005 kronor per månad om mat inte ingår i boendet

Ponera att någon av de asylsökande i endera familjekonstellation börjar jobba: vi plussar då med bostadsbidrag om 850 kronor per familj och månad respektive 350 kronor per ensamstående och månad. Bostadsersättningen kan bara utbetalas om Migrationsverket inte kan bistå med bostad i orten den asylsökande erbjudits arbete och anställningstiden är längre än 3 månader.

”Lyxflyktingar” tar våra pengar

Det kan verka som att människor får väldigt mycket pengar, om man inte räknar med hur många personer det är som behöver socialt bistånd till mat och nödvändiga omkostnader under sin första tid i Sverige.

Att ett hushåll får socialens ekonomiska bistånd innebär inte att samma hushåll kommer få det permanent under 12 månader per år under all evighet… Socialstyrelsen har statistik för hur många månader per kalenderår som samma hushåll får ekonomiskt bistånd… och det är långt från 12 månader per år. Vi kan däremot, ur statistiken utläsa att 60% av alla hushåll som uppbär ekonomiskt bistånd under ett år, får det kortare tid än 10 månader per år.

Alltså är det hela tiden nya hushåll som söker, och andra hushåll som slutar få bistånd, eller delar därav, eftersom någon i hushållet börjar jobba osv.

I Socialstyrelsens statistik över ekonomiskt bistånd 2024 kan vi läsa följande:

År 2024 fick omkring 145 500 hushåll ekonomiskt bistånd någon gång under året.

Under 2024 betalade kommunerna ut drygt 10,9 miljarder kronor i ekonomiskt bistånd, vilket motsvarar en ökning med drygt två procent i fasta priser.

Antalet biståndsmottagare under 2024 var nästan 251 400, varav 86 000 kvinnor, 88 000 män och 77 400 barn.

Av det totala antalet vuxna biståndsmottagare var omkring 58 procent utrikes födda.

I Sverige finns drygt 10 miljoner invånare. Är det en principsak att vissa som, av olika anledningar, är fattiga inte ska få leva ens på existensminimum? Eller handlar det om var personen ifråga är född, vilken religion denne tillhör, utseende eller vilket språk denne talar – kort sagt: beror det på att man ogillar främlingar?

Bland ”sverigevänner”, folkvalda och i alternativ media finns en fäbless för att extrapolera, siffertrixa, vinkla och fara med osanning vad gäller bidrag och invandring. I grund och botten är detta förfarande en väl medveten taktik: skrämselpropaganda får vanliga människor att bli upprörda och förbannade samt ställa utsatta grupper mot varandra medelst en vidrig polarisering. Alternative facts och fake news blir verklighet i den ständiga hetsjakten på dem man väljer att benämna ”lyxflyktingar”.

Att Sverige bidrar med ekonomiska medel så att asylsökande kan leva på åtminstone existensminimum är inga konstigheter och är uttryck för att alla människor har rätt till ett drägligt liv.

När du hör människor extrapolera och uttrycka ”worst case scenario”-siffror när det kommer till flyktingar och bidrag så dela gärna med dig av denna artikel.

Det är skillnad på att vara asylsökande och nyanländ.


Statistik för dem som vill ha siffror på belopp och antal bidragsmottagare och biståndshushåll:

Socialstyrelsen: Ekonomiskt bistånd årsstatistik 2024

Socialstyrelsen: Ekonomiskt bistånd 2024

Migrationsverket: Statliga ersättning till kommuner


Ett urval av mytknäckare och artiklar som ger motargument mot rasistiska myter om invandring och bidrag:

Myt: Invandrare får barnbidraget och föräldrapenningen retroaktivt
Hur var det nu med bidragen?
Invandrare får inte mer i bidrag än svenskfödda
Myt: ”Varför får ensamkommande mer än svenskar?”
Gäller äldreförsörjningsstöd bara för invandrare?
Myt: Invandrare får full pension efter ett år
Guldregnet över invandrerskan
Myt: SFI-Bonus (uppdaterad september 2014)
Hur mycket ersättning får invandrare i etableringsreformen?
Gratis busskort till asylsökande


Källor:

Migrationsverket: Ekonomiskt stöd för asylsökande

Socialstyrelsen: Statistikdatabas för ekonomiskt bistånd – årsstatistik

Vi flyr från livet – men det vi behöver är varandra

Det är en norm i vår kultur att hantera vardagens vansinne genom undvikande och flykt. Samtidigt längtar och söker vi efter kontakt. Den motsägelsen riskerar att förstöra oss.

En kultur av flykt

Stress, oro och vardagskrav bemöts med distraktioner som sociala medier, shopping, alkohol, arbete och enkelt konsumerad underhållning. Men det vi undviker är det vi behöver mest – mänsklig närhet och samhörighet.

Vi lever i en tid där ytliga lösningar applåderas, medan de djupa problemen lämnas olösta och svåra att prata om. Det gör oss existentiellt sårbara. Vi gruvar oss för de frågor som gör oss till det vi är – människor.

Digitala plåster på själen

I stället för att ringa en vän scrollar vi i timmar. Sociala medier och streaming blir en konstgjord närhet, men lämnar oss mer tomma än innan. Vad fick jag ut av scrollandet innan jag somnade? Minns jag det ens dagen efter vad jag la min tid på?

Arbete som flykt

Den svenska arbetskulturen premierar ständig prestation. Övertid, tillgänglighet och ett evigt tempo blir en ursäkt för att slippa konfrontera ensamhet och oro. Vi lever i väntan på ett framtida lugn och lycka som kanske aldrig infinner sig. För vem anstränger vi oss så mycket?

Umgänge utan närhet

Alkohol och ytliga aktiviteter ersätter djupa samtal. Man kan vara social – och ändå ensam. Vi tvingar fram sociala tillfällen och dämpar oss själva för att stå ut med det. Varför har vi inte fler meningsfulla möten istället?

Konsumtion som bedövning

Shopping, resor och statusgrejer säljs in som lycka. Det används för bekräftelse – helst i sociala medier – där till och med åsikter och plattityder proklameras som en vara som ska ge oss status och därmed uppskattning och bekräftelse. Från vilka då? I många fall främlingar vi aldrig kommer veta vilka de är egentligen. Det skapar en oro och ångest – både hos oss själva och hos dem som inte kan eller vill leva likadant eller lyckas hänga med i de senaste trenderna.

Rädsla för konflikter

Vi undviker svåra samtal i familj, på jobbet och i vänskaper för att “hålla fred”. Meningsskiljaktigheter ses som ett problem snarare än en förutsättning för gemensam utveckling. Resultatet blir distans i stället för närhet. Öppenhet uppmuntras i teorin, men stigmatiseras i praktiken. Ingen vill behöva ta intryck av andras problem. Det stör vår hårt konstruerade och konstgjorda mentala stabilitet. Det är för drygt att orka bry sig i allt som händer. Trots det är det negativa saker som får mest uppmärksamhet – för vi kan relatera – men positiva saker är vi misstänksamma emot. Kom inte här och var för nöjd med dig själv!

Kroppen som projekt

Gym, dieter och wellness blir en uppvisning snarare än omsorg. Kroppsfixeringen förstärks av medier och appar som reducerar människor till ett filtrerat yttre och gallring av våra medmänniskor. En swipe dit eller hit. Det reducerar människovärdet till vad de kan tillfredsställa oss själva. Är det vad vi är för varandra?

Ett samhälle som gör oss sjuka

Vi lever i ett land där hälften av hushållen är ensamhushåll. Där misstro, konkurrens och statusjakt ersätter trygghet och gemenskap. Den som inte är snygg och framgångsrik riskerar att sorteras bort i den hårda sociala hierarkin., kanske av så banala skäl som en profilbild som ogillas eller att personen väckte en känsla av att du behöver ifrågasätta dig själv. Inte kan du kapitulera för andra i den hårda konkurrensen för bekräftelse.

Konsekvensen är utmattning, depression, social ensamhet, ett existentiellt utarmat samhälle och en kultur som undergräver både jämlikhet och rättvisa, men också mellanmänsklig respekt och omtanke om varandra. Ett samhälle som premierar de hårda villkoren och förkastar den empatiska närhet vi alla behöver.

Varför är vi rädda för varandra?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Symbiosen mellan nyliberalism och fascism (SD)

Gästkrönika av C.S Berglöv

Det är SD-regeringens politik – i snart tre år – som har lett oss hit. Det är inte slump, inte tillfälligheter, utan en konsekvent nedmontering av det gemensamma. En politik som först urholkar välfärden, och sedan kräver att vissa ska kvalificera sig för det som redan håller på att försvinna.


Man säger att invandrare måste bevisa sin plats. Att trygghet ska villkoras. Att välfärd inte är för alla – bara för dem som redan står innanför. Det är inte omsorg. Det är gränsdragning. Ett medvetet byggande av ett ”vi och dom”-samhälle, där människovärdet mäts i anpassning, lojalitet och tystnad.

Samtidigt plundras det som en gång var vårt. Riskkapitalister tömmer skolor, vårdcentraler och äldreboenden på resurser. Det som skulle vara trygghet har blivit affärsmodeller. Och medan pengarna försvinner ut ur systemet, står politiker och pratar om ”ansvar”, ”krav” och ”effektivitet” – som om det vore omsorgens språk.

Men det är inte ansvar. Det är rovdrift. Det är ett system som först skär ned, sen ställer villkor, och till sist skyller på dem som redan står längst bort från makten.

Man säger att välfärden måste bli ”hållbar”, men det är inte hållbarhet när människor lämnas utan stöd. Det är inte hållbart när tryggheten blir ett privilegium. Det är inte hållbart när vi börjar mäta människovärde i arbetsinsats, språktest och hur väl man fogar sig.

Jag har sett det här förut. Retoriken är knappast ny. Bakom siffrorna och presskonferenserna finns samma gamla idé: att vissa människor är mer värda än andra.

Och jag vägrar acceptera det.

Det här handlar inte bara om invandring. Det handlar om vilket samhälle vi vill vara. Om vi vill bygga murar eller broar. Om vi vill se på varandra som medmänniskor eller som problem att hantera.

Jag skriver inte för att provocera. Jag skriver för att det brinner. Och för att de som står utanför får höra att de måste klättra högre, snabbare, tystare – bara för att få vara med.

Det är dags att säga ifrån.

Om inte igår utan idag.

/C.S Berglöv

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor

Fokus: Kodad rasism, utrotningsmetaforer och avhumanisering

Anna Nachmans krönika ”All mångfald berikar inte – invasiva arter hotar de egna i Fokus är något av det grövsta vi sett publicerat i etablerad svensk media på senare år. Den använder nyckelpigor och lupiner som murbräcka för att bana väg för ett ideologiskt budskap som går rakt in i främlingsfientlighetens innersta kärna. Det är en text som går bortom anständighet – med utrotningsmetaforer, avhumanisering och kodad rasism – och det mest häpnadsväckande är kanske inte vad som står, utan att Fokus låter det stå.


Skärmdump från Tidningen Fokus 250618.

Här är några centrala punkter i detta ideologiska haveri:

  • Människor likställs med invasiva arter: Krönikan gör en lång, omsorgsfull liknelse mellan invasiva arter – harlekinpigor, lupiner – och det som kallas “invasiv gangsterkultur”. När människor beskrivs som “arméer av barn och ungdomar” som “tränger undan” det svenska, är det inte längre brottslighet man talar om, utan en biologisk hotbild. Det är en farlig retorik, historiskt kopplad till de värsta uttrycken för rasistisk ideologi – från nazisternas tal om “skadedjur”, till dagens högerextrema språkbruk. När Nachman till slut spekulerar i om tvångsförflyttning av människor är en “mer human” variant av att bekämpa lupiner med lie, passerar texten en gräns som aldrig borde ha närmats i ett seriöst magasin.
  • Kodad rasism i ny språkdräkt: Orden “utomeuropeisk”, “nya våldsamma kulturer”, och bilderna av ungdomar i “Gucci-kepsar med becknarväskor” fungerar inte som slumpmässiga beskrivningar. De pekar ut en specifik grupp – invandrarungdomar – som bärare av ett hot. Det spelar ingen roll hur många gånger texten nämner “subkulturer”; budskapet är glasklart. Det är precis den retorik som Sverigedemokraterna odlat i åratal: att vissa “kulturer” måste bekämpas för att Sverige ska räddas.
  • En avslutning som inte räddar någonting: Att krönikan slutar med att “man kan inte resonera med lupiner, men med människor går det förhoppningsvis bättre” är ingen räddning. Det är en tom brasklapp efter att texten i flera stycken lagt grunden för motsatsen: att vissa människor fungerar som skadedjur och bör behandlas därefter.
  • Ekofascismens återkomst: När biologiska eller ekologiska argument används för att föreslå undanträngning av människor – då är vi inne på ekofascismens område. Det är inte en överdrift. Detta är en ideologisk hållning med rötter i nationalsocialismen, där det “egna” ska försvaras mot det “främmande” i namn av natur, jord och renhet. När en etablerad publikation som Fokus ger utrymme åt denna typ av tankefigur utan kritisk kontext, då befinner vi oss på mycket farlig mark.

Det här är inte bara en krönika med dålig smak. Det är en text som likställer vissa människor med skadedjur och frågar sig om tvångsförflyttning är en rimlig lösning. Det är ett ideologiskt haveri. Att den publicerats i en respekterad svensk tidskrift är inte bara upprörande – det är en allvarlig publicistisk skandal. Det här borde aldrig ha publicerats. Vi måste kalla det vid dess rätta namn: ekofascism i retoriska finkläder. Och vi måste säga ifrån.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Länk till Anna Nachmans krönika ”All mångfald berikar inte – invasiva arter hotar de egna” (sparad i webbarkiv så att Fokus inte får klick/trafik) https://web.archive.org/web/20250618121844/www.fokus.se/kronika/all-mangfald-berikar-inte-invasiva-arter-hotar-de-egna/

Sida vid sida

Jag behöver personligen inte skydd mot diskriminering tack vare hur mitt utseende gör mig privilegierad. Nästan alla andra uppfattar mig som svenskfödd, svensktalande, sekulär, medelålders, hetero-man.

Jag skulle därför rent principiellt kunna hålla tyst om diskriminering, hatbrott och främlingsfientlighet.

Oberoende från hur andra än må tro jag hör till deras ”normer” — och helt fristående från hur folk bedömer våra utseenden — identifierar vi inte alltid oss själva på de sätt som andra tror. Läs gärna om Intersektionalitetsanalys.

Alla vi har ett mer välfungerande samhälle och rättsväsende när vi har regering och en stor majoritet av förtroendevalda politiker som helhjärtat står upp för ALLA människors och ALLA invånares mänskliga rättigheter, friheter, skyldigheter och medborgerliga plikter.

Därför hävdar jag att vi behöver bli väldigt många fler som står upp mer aktivt, mer synligt och stöttar ALLA personers fri- och rättigheter.

Det behöver bli många, många fler som oftare säger och skriver att de står upp för och vill skydda svenska grundlagar och vår demokrati — där ett medborgarskap i Sverige är fullvärdigt och jämförbart med alla andra medborgares, utan åtskillnad. Vi behöver bli många, många fler som röstar på bara de politiska kandidater som faktiskt också kommer skydda alla våra fri- och rättigheter varenda dag.

Om SD tillåts försämra grundlagar och skydd för personer i olika minoritetsgrupper, då är jag tyvärr väldigt synlig för en eventuellt framtida SD-regering — som delaktig i gruppen SD-motståndare, åsiktsfiender och högljudda regimkritiker.

Framför allt vill jag hävda att inte en enda person ska behöva stå upp ensam. Demokratiska föreningar och demokratiska partier behöver många fler medlemmar. Låt ingen stå ensam.

SD vill genom politiska beslut försämra vår demokrati. Var ligger din solidaritet, och dina sympatier? Ställer du dig upp tillsammans med oss?

Johan Löfström, regimkritiker, Motargument.se

Krönikor och åsikter i krönikor står skribenten själv för.

Sverigedemokraternas drömmar kan bli lag

Sverigedemokraterna kan nu äntligen kasta ut oönskade personer eller grupper från Sverige. Andra punkter som Sverigedemokraterna önskar få uppfylla är särskilda visitationszoner och dubbla straff för vissa kriminella.


Richard Jomshof

Ett utskott är en specialiserad grupp kunniga inom området. En rapport från ett utskott blir ofta framröstad som lag, särskilt om riksdagens fördelning är densamma som rapporten är skriven av. Det är även ordförandens uppgift att lägga sitt avgörande om utskottet röstat jämnt.

Diskrimineringslagen vill SD, med Jomshof som ordförande i riksdagens justieutskott (och SD som ordförande i arbetsmarknadsutskottet), revidera eller helst ta bort. Vilka delar av diskrimineringslagen de vill ta bort och om det handlar om diskriminering mot etniska minoriteter och religioner andra än kristendomen, är i skrivande stund fortfarande oklart.

Diskrimineringslagen säger i korthet att:

Denna lag har till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. (Källa: Riksdagen.se)

Samma sak gäller med SD:s tankar om vandel, vad betyder då ordet vandel. Enligt svenska Akademiens ordbok innebär vandel ”leverne” eller ”livsföring i (yttre) moraliskt hänseende”. Det är alltså en lag som dels bygger på ett gammalt språk, 1604 och som bygger på tolkningar av ordet från fall till fall där SD ges tolkningsutrymme och där den som döms för vandel också riskerar utvisning.

I en motion skriven av sverigedemokraterna Adam Marttinen, Katja Nyberg, Bo Broman och Ebba Hermansson, föreslås att det ska gå att hyra in sig på fängelse i främmande land:

För att kunna genomföra framtida kostnadsbesparingar, och delvis avhjälpa den överbeläggning som finns för svensk kriminalvård idag, bör möjligheterna att hyra fängelseplatser i andra länder utredas. Dessa ska delvis kunna användas för livstids­dömda, långtidsdömda eller utländska medborgare när det inte är möjligt att placera dem i ett fängelse i deras hemland för att hålla nere kostnaderna, men även för att hantera tillfällig överbeläggning. (Källa: Riksdagen.se)

SD vill även höja straffen och med hjälp av ytterligare kameraövervakning, avlyssning av samtal och polisövervakning av kriminella även de som redan avtjänat straff ska övervakas. I Sverigedemokraternas partiprogram ägnar man två hela stycken åt att berätta om invandrare under punkten brott och straff. Dels ska den dömde kunna sättas i förvar i främmande land. Här kan alltså till exempel gängkriminella (vars föräldrar inte är födda i Sverige) dels ges dubbla straff där de först sätts i fängelse i främmande land för att efter avtjänat straff bli utvisade på grund av bristande vandel.

Sverigedemokraterna vill även införa särskilda visitationszoner i specifika, läs utsatta, områden. I dessa områden ska vem som helst kunna utsättas för visitation utan misstanke om brott.

Vad kan utgöra vandel och vilka grupper kommer att sättas i fängelse, i ett främmande land? Invandrare kommer att vara den första högriskgruppen. Vilka andra kommer att anses vara de ”tärande” människorna som SD påstår är ”oförmögna att bidra till samhället”?


Källor:

Aftonbladet, visitationszoner

Arbetet, SD:s Richard Jomshof som ska leda justitieutskottet vill avskaffa diskrimineringslagen

Riksdagen, diskrimineringslagen

Sverigedemokraterna, kriminalvårdsfrågor

Sverigedemokraterna, visitationszoner

Svenska akademiens ordbok, vandel

Daesh jämförbara med SD?

Sverigedemokraternas radikala ideologi påminner i delar om Daesh. Likt terroristorganisationen skapar de förtryckta människor som sedan är så utsatta att de med löften om guds förlåtelse och till och med 72 jungfrur radikaliseras. När de väl utfört sina dåd så har det otänkbara redan skett.


Det förefaller ibland som om de två olika, och så vitt skilda ideologierna ändå grundar sig i närliggande radikal syn på skillnader mellan grupper i ”Vi mot dom”, och konservativa traditionella könsroller. Detta ser vi gott av exempel på där Sverigedemokraterna önskar ta bort eller åtminstone radikalt skära ner på aborträtten eller när de kallar nya svenskar för kackerlackor eller smuts.

Detta gäller även andra grupper populistiska extremister, som Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och andra radikaliserade grupper. Om en människa känner sig åsidosatt och ouppskattad är det lätt för den personen att fångas upp av radikala grupper som lockar med tillhörighet. Sedan fylls personen med hat som riktas åt en specifik grupp.

Jag gick för några år sedan en kurs vid Stockholms universitet som heter ”Is multiculturalism good for women?”. Kursen var givande och jag fick upp ögonen för nya aspekter kring multikulturalism som exempelvis att människor från samma länder ofta samlas inom samma geografiska område. Det kan ge möjlighet för exempelvis så kallade ”shariapoliser”, män som stirrar och registrerar vilka vanor kvinnor från samma land har. Detta ska på intet vis förminskas, men samtidigt ska det inte heller göras någon höna av en fjäder heller. Dessa så kallade ”shariapoliser” är inget som tillhör vardagen, men det skrivs väldigt mycket om de få fall som förekommer.

Vad SD inte inser är att deras politik skulle riskera att skapa en grogrund för nya terrorister, på liknande vis som hur Daeshs eller talibanernas ageranden skapar grogrund för nya terrorister

Det är nu oerhört viktigt att använda hjärnan inför nästa val. Vill ni verkligen skicka hela familjer tillbaka från vad de en gång flytt från? Eller kan det kanske vara så att även nya svenskar också kan vara ensamma galningar som det är så snabbt att hänvisa till om gärningsmannen är europeisk eller, gud förbjude, till och med svensk.

Vill ni skapa det som Sverigedemokraterna påstår redan pågår eller kan vi enas om att en rasistisk politik inte är rätt väg att gå?

Krönikor på Motargument.se är åsikts-texter där krönikören står själv för innehållet i sin krönika.


Källor

Svenska dagbladet, Risk för att ”shariapoliser” blir fler

Utrikesdepartementet, Afghanistan

Vem får bestämma hur du klär dig?

En debatt som blossat upp på internet i allmänhet, och Facebooks hatsidor i synnerhet, är vilken färg på kläder som Nyamko Sabuni (L) ska ha. Jag försökte att föra fram att den enda personen som har rätten att avgöra vilken färg någon person, vem som helst bör ha ska avgöras av individen. Här mötte jag direkt på patrull, det tillhör tydligen yttrandefriheten att säga vad en person, läs kvinna, ska ha på sig. Mitt ifrågasättande gjorde tydligen intrång på dessa människors yttrandefrihet.


I en debatt som blossat upp i en hatgrupp på Facebook gick ut på att Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni till sitt senaste riksdagsframträdande hade valt en specifik färg på sin klänning. Önskemålen flödade om vilken färg på klänningen hon borde ha valt istället. Detta sker alltså i en grupp på Facebook år 2020, frågan ställdes dessutom ihop med om man skulle bli stämplad som rasist. Jag lade in en kort replik att man förvisso inte skulle bli klassad som rasist, men däremot som mansplainande mansgris men att han gärna fick testa själv för att se hur hans ytterst privata önskemål skulle mottas av Sabuni.

Något senare, när debatten kring hennes val av färg på klänning hade bubblat på ett tag, gjorde jag en jämförelse med kalifatets åsikter om vad kvinnor bör klä sig i. Den jämförelsen var långt ifrån accepterad. Vi återgår till min tankebana om de påståenden som florerade i denna grupp på Facebook, där en grupp män gör sig till talespersoner för vad en kvinna bör bära för färg på sin klänning, eller för den delen vad för sorts kläder hon bör bära då är vi farligt nära samma sorts styre som kalifatet nyttjar: Män bestämmer vad en kvinna ska ha på sig.

Här blir debattören tillsagd att hen visst får ha åsikter men att man inte alltid behöver uttala dem. Varpå debattören blir stött och menar att han blivit tillsagd att inte ha åsikter om en annan människas klädval. Detta är ett typiskt debattfel som begås i hatgrupper likt den aktuella här. Yttrandefrihet är att få säga vad man vill utan att bli emotsagd. Det finns en diskrepens mellan åsiktsfrihet och yttrande frihet. där åsikten ger dig fritt att ha vilka åsikter du vill, medan yttrandefriheten förvisso ger dig rätt att säga vad du vill, men där du kommer att stöta på meningsmotståndare och även rättsligt motstånd i form av förtal och/eller hets mot folkgrupp.

Lång tradition av kvinnoförtryck

För att skapa ytterligare en dimension i dessa klädkoder citerar jag några rader om klädkoder och i detta fall om slöjans historia.

Huvudbonader har uttryckt status och tillhörighet i alla kulturer och tider. Långt in på 1900-talet bar gifta kvinnor på den svenska landsbygden huvudduk eller sjalett för att markera ”ärbarhet och dygd”. I vissa delar av Sverige tvingades ogifta kvinnor som blev med barn att bära en röd så kallad horklut. De fick inte gå barhuvade som andra ogifta kvinnor, och inte bära den huvudduk som gav de gifta kvinnorna status. (Källa: Feministiskt initiativ, Slöjan har en historia av både förtryck och befrielse)

Slöjan har haft en lång historia även i Sverige. Det är inte länge sedan kvinnor bar schalar som täckte deras hår och det var inte enbart när de besökte kyrkan, det rör sig om mindre än 40 år sedan. I en essä i SvD läser vi bl a:

Men Paulus påbud om kvinnas hår formades inte i ett vakuum. För tvåtusen år sedan var normen bland såväl judinnor som romerska kvinnor att dölja sitt hår från och med giftermålet. Det var ett tecken på kyskhet. Judiska män kunde begära skilsmässa utan att betala tillbaka hemgift om kvinnan gått barhuvad utomhus. Gifta romerska kvinnor bar i regel ett slags kappa eller mantel som dolde allt utom händer och ansikte då de visade sig offentligt. (Källa: SvD, Slöjan har en lång historia i Sverige)

Män har i alla tider runt om i världen försökt styra över vad kvinnan ska bära för kläder med olika bestraffningsmetoder om hon skulle bryta mot dessa. En artikel i Expressen tar upp några bra exempel på hur män har försökt, och än idag försöker, styra hur kvinnor ska klä sig. Vi män bör konstant ställa oss frågan ”på vilket sätt kan jag ha varit med och bidragit till fenomenet?”. Jo, genom att exempelvis tala om för en kvinna vilken färg på klänningen som hade varit snyggare, genom att förklara för sin minderåriga dotter att hon bör nog ha en baddräkt istället osv. Ett av exemplen är att:

Det tvådelade klädesplagget skapades 1946 i Frankrike. Påven bannlyste plagget och även andra länder som Italien, Spanien, Portugal och Australien, förbjöd kvinnor på den här tiden att bära bikini. (Källa: Expressen)

Jag väljer att peka på dessa företeelser då jag anser att de visar på att problemet med att män bestämmer vad kvinnor ska och inte ska ha på sig är ett arv som vi bär med oss i våra kulturer långt tillbaka i tiden.

Rent juridiskt finns det ett antal paragrafer som skyddar individen att själv uttrycka hur hen ska klä sig och uttrycka sig i form av alla möjliga utsmyckningar. På regeringens hemsida står det att läsa bland annat:

Den handlar om att människor har rätt att leva i frihet och att kunna bestämma över sina liv. Människor har rätt att till exempel tycka, tänka och säga vad de vill så länge det inte skadar andra människor. (Källa: Regeringen: Vad är mänskliga rättigheter?)

Julia Nyberg, svensk författarinna.

Miljontals kvinnor har utsatts för repression, för fängelsestraff, böter och förnedring av regimen just för att de inte vill bära tvångshijab.  (Källa: SVT, I 40 år har Irans kvinnor förtryckts av regimen)

Vem bestämmer?

Kan vi då via lag kräva vilka kvinnor kläder ska ha på sig, eller bör vi helt enkelt låta kvinnor bestämma det själva? Kan vi enas kring att kvinnor vet bäst vad de trivs med att ha på sig, oavsett om det handlar om en färg på en klänning eller om en hijab? I Sverige var det mindre än 100 år sedan kvinnan valde att täcka håret utifrån kristen tro. Min mormor bar hijab för att visa att hon var en gift kvinna och detta var för mindre än 50 år sedan. Kan vi enas kring det faktum att kvinnor faktiskt kan välja fritt bland det klädutbud som finns att bära?

Det handlar alltså om en tunn linje att vandra längs om man vill hålla sig inom lagens råmärken. Visst kan du uttrycka dina känslor kring en persons kläder, men du riskerar att hamna inför domstol om du disrespekterar andra människors rätt att utrycka sig själv. Det handlar till syvende och sist om varje individs rätt att uttrycka sig själv i kläder och utseende som kanske provocerar dig och hur du tänker att denna person ska utrycka sig. Detta gäller oavsett om det som provocerar dig handlar om, tatueringar, piercingar, hårfärg eller att täcka valda delar av kroppen. Vad kommer att bli vår nästa strid kring vad som är acceptabelt att bära? Piercingar, tatueringar, eller kanske rent utav frisyrer? Kan vi snälla enas kring det faktum att individen vet bäst hur hen vill se ut när hen går ut bland människor?


Källor
Expressen, Så har män styrt kvinnors kläder genom åren
Feministiskt initiativ, Slöjan har en historia av både förtryck och befrielse
Regeringen, På lätt svenska: Vad är mänskliga rättigheter?
SvD, Slöjan har en lång historia i Sverige
SVT. I 40 år har Irans kvinnor förtryckts av regimen


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Dialekter på schemat

Sverigedemokraterna diskriminerar elever med ett annat modersmål än svenska genom att lägga ut ytterligare hinder för eleverna. Denna motion går dessutom stick i stäv med deras förslag om att alla i äldrevården ska förstå vad deras vårdare säger.


I en motion skriven av riksdagsledamot Runar Filper, Sverigedemokraterna, talar han sig varm för dialektundervisning i skolan. Detta samtidigt som SD vill ta bort hemspråksundervisningen. Motiveringen till att Filper skrivit motionen är att

”Flera språkforskare har sagt att det är bra för barns språkutveckling att få bevara sin dialekt och att barn borde få tala dialekt i skolan.” (Källa: Riksdagen)

Med andra ord använder han exakt samma motivering som används av alla som är för hemspråksundervisning.

På Sverigedemokraternas hemsida står att läsa att SD vill ta bort modersmålsundervisning och erbjuda den i form av förberedelseklasser som ska ligga utanför den ordinarie skolverksamheten och där eleverna sedan ska slussas in i den ordinarie svenskundervisningen.

Skolverket skriver följande om hemspråksundervisning:

”Modersmålet har stor betydelse för barns språk, identitets-, personlighets- och tankeutveckling. Ett välutvecklat modersmål ger bra förutsättningar att lära sig svenska, andra språk och andra ämnen.” (Källa: Skolverket)

 

Om barn med annat modersmål än svenska inte skulle få modersmålsundervisning försvårar man skolgången för dem. När man samtidigt vill införa lektioner med undervisning om dialekter gör man det mer komplicerat. Dialekt brukar ofta komma naturligt för barn då de i samspel med klasskamrater lär sig dialektal svenska.

Vidare ställer jag mig frågande till hur dialektundervisning ska gå ihop med att våra äldre inom äldrevården ska förstå sina vårdare, där exempelvis bred skånska kan vara direkt obegriplig för en äldre människa från Piteå. Detta samtidigt som SD säger sig vurma för nationalstaten Sverige med gemensam identitet. Här borde de istället förorda rikssvenskan för att på så vis skapa ett uniformt språk istället för att vurma för regionala dialektala olikheter.

Denna motion är ett sätt för Sverigedemokraterna att ta bort ett viktigt stöd för elever med ett annat modersmål än svenska och samtidigt sätta upp ytterligare hinder för elever som redan kämpar för att lära sig ett nytt språk. Det har varit vetenskapligt vederlagt sedan länge att elever med annat modersmål än svenska har stor hjälp av modersmålsundervisning och det är en mänsklig rättighet att få hjälp för att klara av att lära sig språket där man bor.

Genom att ta bort modersmålsundervisningen och ersätta den med dialektundervisning skapar man en väldigt ojämn hinderbana för elever med annat modersmål än svenska. Detta samtidigt som man missar målet med att människor inom äldrevården ska kunna förstå sina vårdare och då särskilt som människor flyttar runt i vårt avlånga land.


Referenser