Etikettarkiv: människosyn

Korta motargument

Friskolan och apartheid

En friskola i Ronneby vill inte att deras elever använder samma entré som nyanlända elever. Anledningen är att föräldrar till elever, krävt att barn inte ska ”tvingas dela entré”.

Jan-Erik Wildros (S), andre vice ordförande i utbildningsnämnden i Ronneby kommun, ställer sig frågande till förfarandet.

Det är ren apartheid. Det handlar om skolbarn. Vad är detta för värdegrund?

Friskolan, som ägs av Thorengruppen, krävde att fastighetsägaren skulle bygga om lokalerna så att barnen separerades, och inte använde samma delar av byggnaden. På sin hemsida beskriver sig Thorengruppen som ett utbildningsföretag där

”…alla våra verksamheter (skolor) knutna till olika typer av samhällsbyggande projekt lokalt, nationellt och internationellt…en koncern med stort samhällsengagemang och hjärta.”

Vad för slags samhällsbyggande är detta? Kan vi tolerera att offentligt finansierad verksamhet bedriver apartheid?

Oavsett vad man anser om friskolereformen, så bör man ifrågasätta om krav som dessa är något som en skola ska tillmötesgå.

Relaterade länkar:
”Skola stoppade flyktingbarn” (Sydöstran 160523)
”Ledande politiker ställer friskolan mot väggen” (Sydöstran 160523)
Thorengruppen

 

Krönikor

Mänskliga skyldigheter

Vi människor har en stark tro på vår goda, hjältemodiga sida. Vi tar den gärna för självklar. Och vi tänker ofta att det är det osjälviska agerandet –  hjältemodet – som gör oss just mänskliga, som skiljer oss från andra varelser. Men hur handlingskraftiga är vi egentligen? Hur bra passar hjälterollen, när det kommer till kritan?

Vi börjar i New York för ca 50 år sedan: 

En ung kvinna, Kitty Genovese, attackerades med kniv på öppen gata en bit utanför sitt hem. Gärningsmannen högg Kitty upprepade gånger. Vid två tillfällen lyckades hon slita sig loss, men gärningsmannen hann ikapp henne båda tillfällena. Det brutala mordet pågick i drygt trettio minuter och som om knivattackerna inte vore nog – i slutskedet våldtog gärningsmannen henne. Det måste ha varit fasansfullt.

Men det anmärkningsvärda i detta fallet var inte själva överfallet och graden av våld – även om det var synnerligen brutalt. Det anmärkningsvärda var det stora antal vittnen som såg och/eller hörde överfallet, utan att på något sätt agera för att avstyra situationen, inte ens när gärningsmannen kom ikapp henne – två gånger. Ingen kontaktade polis, eller bad någon annan göra det. Först när Kitty låg döende i sin egen entré, kom en äldre dam fram till henne och höll om henne.

När det kom fram hur många vittnen som fanns och att de inte agerade, uppstod många frågetecken. Åskådarna intervjuades noggrant av vetenskapsmän och forskare för att komma underfund med hur det var möjligt att ingen ingrep. Det visade sig att de flesta trodde att någon annan skulle ingripa, och att man inte såg det som sitt ansvar att göra något. Vetenskapen undersökte liknande fenomen, och kunde se att fenomenet gäller i större sammanhang också, t ex mellan organisationer och nationer.

Beteendet uppkallades efter offret, och man talar idag om  ”Genovese Syndrome” eller  ”åskådareffekten”:

Ju fler människor som bevittnar en händelse, desto mindre är sannolikheten för att någon ska ingripa. Alla tror att någon annan ska göra något och förblir därmed passiv. Sannolikheten för ett ingripande ökar, paradoxalt nog, om vittnet är ensamt.

Idag pågår ett internationellt Genovese Syndrome!

I dag pågår den största flyktingkatastrofen i människans historia. Det är fler människor på flykt nu än under andra världskriget. Många av de flyende tar riktning mot västvärlden; Europa, USA, Kanada. Precis som Kitty Genovese, befinner de sig ensamma i sin flykt. Många drunknar i Medelhavets vågor, och de som klarar flykten och når någon av de europeiska ländernas stränder kan nu se fram emot en deportering tillbaka till Turkiet.  Likt vittnena till Kittys mord, tittar EU stilla på när människor på flykt försöker ta sig över Medelhavet. Handlingskraften är bortblåst. De flesta nationer talar gärna om vilket ansvar som andra har – man förväntar sig att andra har ett ansvar, något man inte själv anser sig ha. Likheten med vittnena till Kittys mord är slående. Det är samma typ av agerande – åskådareffekten på internationell nivå.

Inte många politiker talar längre högt om asylrätt och mänskliga rättigheter. Och visst är det på sin plats nu att sluta tala om mänskliga rättigheter!

maxresdefault
Foto av Kitty Genovese (1961)

Jag vill lyfta blicken från de flyende, från alla dessa miljontals ”Kitty Genovese” som flyr och gång på gång blir attackerade, allt under stilla betraktelse av oss passiva åskådare. Det är dags att ställa åskådarna, oss själva, till svars. Låt oss skärskåda oss själva. Vi behöver alla hjälpas åt att ta oss över konflikter och konkurrens (verklig såväl som inbillad) mellan olika grupper. Det är dags att sluta rättfärdiga vår, Sveriges och Europas, passivitet med påhitt och lögner. Inte för att vi, som tittar på, bryter mot någon lag. Vi bryter mot något annat, något djupare. Vi bryter mot medmänsklighet och mot grundläggande mänskliga förväntningar. Vi bryter också mot den internationellt överenskomna Konventionen om mänskliga rättigheter.

För att kompensera detta förklarar vi bort våra handlingar med allt mer fantasifulla historier. Några har till och med lyckats lura i sig själva att det är de flyende som är det verkliga hotet!

Vi har rättigheter – och skyldigheter

Vi behöver se situationen så som den verkligen är. Det handlar om människor. Om barn. Om ungdomar. Om vuxna. Om gamla. Om människor som är på olika ställen i sin livsbana, och som behöver en trygg plats att fortsätta leva på. Alternativet – att sluta leva – är oerhört. Vi måste förstå att vi har i vår makt att rädda dessa liv.

Vi kan inte längre tala om de mänskliga rättigheterna. Dessa rättigheter kan inte fungera om det inte också finns en skyldighet för åskådarna runtom att upprätthålla och respektera rättigheterna. En skyldighet att agera. Att aktivt räcka ut en hand, att aktivt föra den hotade i säkerhet. Det är denna skyldighet måste vi tala om. Vi kan inte längre sitta still i den passiviserande åskådareffektens klor.

Vi har alla skyldigheten att leva upp till rättigheterna.

Att hitta handlingskraft är ibland svårt. Särskilt när man är övertygad om att ”någon annan” kommer att göra något. När man tänker att det inte angår mig, det är inte mitt bekymmer. Cynismen och åskådareffekten har oss alla i sitt kalla grepp. För att komma ur det och känna att det här angår faktiskt mig och att förstå att jag kan göra något, kan det hjälpa att påminna sig om det som den här texten inleddes med: att det som gör oss människor just mänskliga, är vår omtanke om andra, vår osjälviska sida, vår inre superhjälte.

Så  – för att finna handlingskraft och mod – välj ut en superhjältedräkt som passar dig. Det finns flera att välja mellan: Amnesty, Röda Korset, Rädda Barnen, Human Rights Watch, Läkare utan gränser, Ingen Människa Är Illegal, Folkkampanj för Asylrätt, med många flera.

Hjälp dina medmänniskor. Och känn din inre mantel fladdra!

 

Relaterade länkar:
Winston Moseley, who killed Kitty Genovese, dies in prison at 81

Behöver vi även mänskliga skyldigheter?

Artiklar

Terminologi – dominionism/kristna högern

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på nationalism, både ur ett historiskt perspektiv, och som begrepp. Vi fortsätter med dominionism, en del av den kristna högern.

PRA (Political Research Associates) definierade 2005 dominionism på följande sätt:

The theocratic idea that regardless of theological view or eschatological timetable, heterosexual Christian men are called by God to exercise dominion over secular society by taking control of political and cultural institutions. Competes in Christianity with the idea of Stewardship, which suggests custodial care rather than absolute power. Used here in the broader sense, some analysts use the word only to refer to forms and offshoots of Reconstructionism.

Denna definition kan översättas ungefär så här:

Dominionism är en teokratisk övertygelse som innebär att att oavsett teologisk inriktning eller hur nära förestående man tror att den yttersta dagen är, så är heterosexuella kristna män utvalda och kallade av Gud att skaffa sig herravälde över det sekulära samhället. Det ska ske genom att de tar makten över politiska och kulturella institutioner.
Inom kristendomen konkurrerar dominionism med övertygelsen om ”Stewardship”, som innebär förvaltarskap snarare än absolut herravälde. Begreppet dominionism används i PRA:s definition i en vidare betydelse, vissa analytiker använder begreppet enbart om former av och avknoppningar från rekonstruktionism.

Dominionismen kan beskrivas som den kristna motsvarigheten till islamism. På 1970-talet uppstod ett flertal kristna rörelser främst i USA som var inriktade på kristen nationalism. Begreppet dominionism myntades under 1990-talet, då forskare kände sig manade att finna en benämning på fenomenet kristen höger och dess politiska ambitioner. Den kristna högern besitter en övertygelse att de har ett bibliskt uppdrag att ta kontroll över sekulära institutioner, inklusive den styrande makten. Detta mandat ska, enligt dominionisterna, gälla fram till Jesu återkomst.

Enligt PRA  finns tre karaktäristika som kännetecknar alla varianter av dominionism:

  • lovsång till kristen nationalism, på så sätt att man är av uppfattningen att USA en gång var, och åter ska bli, en kristen nation. Detta innebär att man förnekar Upplysningens betydelse för den amerikanska demokratin
  • förordande av religiös överhöghet, vilket innebär att andra religioner, eller ens andra former av kristendom, inte anses lika mycket värda
  • stöd till teokrati, tro på att de tio budorden och den ”bibliska lagen”, ska utgöra amerikansk lag, och att den amerikanska författningen ska ses som ett verktyg för att genomföra bibliska principer

Dominionism kan delas in i två huvudsakliga inriktningar, där en är kristen rekonstruktionism, vilken i korthet innebär att gammaltestamentlig lag (inte bara de tio budorden, utan även lagarna i exempelvis tredje Moseboken)  ska styra över alla delar i livet, som t ex:

  • den politiska maktapparaten
  • utbildning
  • lagar
  • moraliska och sociala angelägenheter, som exempelvis äktenskap och äktenskapsbrott, homosexualitet, pornografi och abort

afterlife-1238609_960_720Den andra grenen av dominionism är den nya apostoliska reformationen, och dess varianter Kingdom Now/Seven Mountains Dominionism. Läran uppmuntrar kristna att ”återerövra kulturens sju berg”; nämligen politiskt styre, religion, media, familjen, näringslivet, utbildningssystemet och konstliv och nöjesliv. Kingdom Now hävdar att Satan har styrt världen alltsedan Syndafallet och att Gud nu letar efter människor som kan hjälpa Honom att återta herraväldet. De som är villiga att underkasta sig Guds apostlars och profeters auktoritet kommer också att ta kontroll över världens ”kungadömen” (desamma som kulturens sju berg).

Framförallt inom den republikanska Tea Party-rörelsen finns kända förespråkare för dominionistiska tankegångar. Några kända företrädare är Michele Bachmann och Rick Perry.

Även Ted Cruz, en av presidentkandidaterna i USA 2016, är en högprofilerad Tea Party-företrädare med en dominionistisk övertygelse. Han är son till Rafael Cruz, en tongivande predikant inom Seven Mountains Dominionism, som anser att sonen Ted är en av Guds utvalda som ska leda kristna i att ”ta herravälde över landet”.

Mycket av den senaste tidens lagstiftning i USA som ger t ex näringsidkare, föreningar och arbetsgivare rätt att inskränka andras mänskliga fri- och rättigheter med hänvisning till ”religiös frihet” (som inte ska förväxlas med religionsfrihet) hämtar näring direkt ur dominionistiska teorier. Vi ser svaga ekon av samma företeelse här i Sverige, med försök att utvidga begreppet ”samvetsfrihet” för t ex vårdpersonal.

Även försöken att skriva om den amerikanska historien och luckra upp den amerikanska grundlagsfästa åtskillnaden mellan religion och stat drivs av företrädare för dominionism, inte minst av Rafael Cruz och David Barton.

Det är nödvändigt, enligt PRA, att placera den kristna högern på rätt position i det politiska spektrumet, för att förstå att tankegods härifrån har ett betydande inflytande på, och är en betydande del av, högerextremismen. Först då kan vi få möjlighet att utvärdera inflytandet från dominionistiska och teokratiska strömningar i den kristna högern.

En del väljer till och med att definiera dominionister som kyrkliga fascister och elitister – på liknande sätt beskrivs ibland radikal islamism som ”islamofascism”.

Vi talar mycket om radikal islamism. Vi glömmer samtidigt bort att det finns lika hatiska, bokstavstroende och radikala människor i den kristna högern, som ingår en symbios med högerextremister. Den kristna högern i USA är stark och har politiska ambitioner att göra USA till en teokrati, vilket kan ses som ett hot mot demokratin.

Samma tankegods och samma drömmar finns bland delar av svensk kristen höger, som dock har en svag ställning i svensk politik. Mer oroande är i så fall att liknande tankegångar plockas upp i den svenska nationalistiska och högerextrema rörelsen, med återinförande av kristendomen som statsreligion och upphöjande av kristendomen över andra religioner, och i vissa kretsar även uppfattningen att biblisk lag ska råda i samhället.

I fokus, Krönikor

Kramkulturen: I Sverige hälsar vi olika på kvinnor och män

Det pratas mycket om hälsningsseder och handskakningar just nu. Vissa pekar på om handskakningen som om det vore det enda sätt vi svenskar hälsat på under många århundraden. Som om den ritualen är så viktig att alla andra hälsningssätt blir ”fel” i jämförelse. Ja ganska många påstår till och med, felaktigt, att det är den vanligaste hälsningsritualen i Sverige.

Yasir Khans hälsningssätt har diskuterats mycket på sistone. Ingen påstår att Yasir inte hälsar på kvinnor, för det gör han – med handen på hjärtat. Kritiken mot honom handlar om att han hälsar på fel sätt. Han borde skaka hand med alla. ”För så gör man …”

Det bör noteras att man i handskakningsdebatten gör alla kvinnor som inte vill skaka hand till viljelösa offer. För det är bara mäns ovilja att skaka hand som debatteras, inte kvinnors. Hur ofta ser du frågan om huruvida kvinnor hatar män då de inte vill skaka hand i debatten? För ett par år sedan anmälde en muslimsk kvinna sin läkare till DO, för att han skulle ha vägrat att undersöka henne när hon inte ville hälsa genom handslag. (Han friades dock för att ord stod mot ord.) Skulle då hon vara manshatare?

Påståendet att handskakningen är den mest använda och kulturellt dominerande hälsningsseden i Sverige är faktiskt fel. Handskakningen är inte den vanligaste hälsningsritualen. Det är bara i föreningslivet, politiken och i våra yrkesroller som så är fallet. Den vanligare hälsningsseden utanför yrkesroller och föreningsliv är faktiskt kramen – numera ofta för dem som inte känner varandra väl också. (Och nickningen och det informella ”hejet” givetvis.)

Förr var kramen reserverad för familjen och de allra närmaste vännerna, men i dag är det 42 procent som hälsar med kram även på bekanta, visar SvD:s Sifoundersökning. På andra plats kommer att bara säga hej eller någon annan hälsningsfras (34 procent) och på tredje plats ta i hand (20 procent.)

Kramen sågs förr som jätteintim och var förbehållen familjen. Men det har ändrats. Och som med de många förändringar i svenska seder och bruk har förändringen kommit utifrån. Genom kontakter med katolsk medelhavskultur kan man anta.

Men det fascinerande är att det finns stora skillnader i hur vi kramas. Män kramar gärna kvinnor. Kvinnor kramar gärna kvinnor och män. Men män kramar inte lika ofta andra män. Speciellt äldre män undviker gärna att krama andra män.

SIFO

Sifo undersökte detta för några år sedan.

Totalt är det 44 procent som hälsar på sina manliga vänner med en kram och 67 procent ger sina kvinnliga vänner en kram som hälsning.

Bakom denna skillnad döljs det faktum att LÅNGT färre män kramar män än kvinnor kramar män. Vilket gör det sannolikt att antalet män som kramar män är nere på 20-30% och antal kvinnor som kramar män är mycket högre än 67%.

Andra intressanta skillnader enligt SIFO är:

I södra Sverige är det 47 procent som hälsar på bekanta med en kram, men bara 23 procent i norra Sverige. Där är det i stället 64 procent som föredrar att bara säga hej eller någon annan hälsningsfras … I storstäder är det 53 procent som hälsar på bekanta med en kram, medan det är 35 procent i mindre tätorter och landsbygd. På frågan ”Hur brukar du oftast hälsa när du träffar bekanta?” svarar 82 procent av FI:s anhängare ”med en kram”, MP 58 procent , SD 28 procent och C 25 procent.

Att avvisa en kram

Med kramar liksom med handskskakningar kan det finnas andra orsaker till varför en kvinna inte vill beröra en man. Tyvärr lever vi i en värld där det finns en massa sexuella övergrepp. Där många män beter sig som svin mot kvinnor. Jag vet en del kvinnor som på grund av de erfarenheterna helst inte kramar eller ens skakar hand med män. Är de då sexister?

Men de vanligare skälen varför en person avvisar kramar beror på kultur. Svensk kramkultur chockerar ofta folk från utlandet. Även religiösa skäl beror ytterst på kultur.

Men vissa kulturer har lättare att ta till sig delar av kramkulturen än andra. Jag upplever personligen att arabiska män inte har samma fobi för att krama andra män som många svenskar ute på landsbygden har.

Finns det då ”legitima” skäl till att man inte vill kramas? Ja som synes finns det kulturella skäl. Att en del män inte vill krama kvinnor eller andra män kan bero på EXAKT samma orsaker som varför en del män eller kvinnor inte vill skaka hand med det motsatta könet: det vill säga kulturella mönster. Och vill någon inte kramas ska vi inte tvinga hen att krama heller.

Det viktigaste är inte HUR man hälsar på sin medmänniska men ATT man hälsar.

Personligen anser jag att svensk kramkultur är underbar. Vi behöver lära oss röra varandra. Vi behöver beröring, mycket beröring. Men jag skulle inte gå så långt att jag börjar beskylla en man som inte vill krama en annan man för homofobi eller en kvinna eller man som inte vill krama det andra könet för sexism. Skulle du göra gå så långt och göra det?

Om inte … Tänk till en extra gång innan du kritiserar en person, muslim eller inte, som hälsar men utan att ta motsatta könet i hand.

huf

Källor: Bland annat SDS om kramen och SVD om Sifoundersökningen.

Ytterligare läsning: Hälsning är en privatsak (Ledare DN 160423)

Krönikor

#näthat: Verbala bombpiloter

Min idol bland svenska historieforskare, professor Peter Englund, skriver i sin essäsamling ”Brev från nollpunkten” om hur 1900-talet blev historiens blodigaste århundrade.

Han nämner översiktligt hur ny vapenteknologi var en av förutsättningarna. Bombplan, långtskjutande artilleri, raketer och stridsvagnar gjorde det praktiskt möjligt.

Men han går inte djupare in på hur ny vapenteknologi gjorde de snabba massmorden psykiskt möjliga, nämligen avståndet till fienden. Inte ens de mest hjärntvättade, kalla och blodtörstiga personerna klarade av att döda hur många som helst i evighet.

De tyska Einsatzkommando som sköt judar, kommunistiska partimedlemmar och andra i de ockuperade delarna av Sovjetunionen, kunde inte hantera massmorden hur länge som helst. Efter ett drygt år av massmord skickades ett stort antal av soldaterna, från meniga upp till generaler, tillbaka till Tyskland på grund av svåra psykiska problem. Även de mest hatiska och kyliga av dessa massmördare fick sina drömmar övertagna av bedjande, skrikande och gråtande kvinnor, barn och gamla. Och lik med ansikten förvridna av skräck förföljde dem. Alkoholen stillade inte deras nerver hur länge som helst.

Det var därför som gaskamrar kunde möjliggöra att bland annat vanliga f d tyska ordningspoliser kunde gasa ihjäl tiotusentals civila om dagen.

Det var bombplanen som gjorde att unga, livsglada 21-åriga Oxfordstudenter eller jämnåriga bondpojkar från amerikanska mellanvästern kunde massbomba tyska städer med fosforbomber som brände ihjäl hundratusentals människor vid varje bombräd.

Det var bombplanen som fick 30-åriga tyska familjefäder som kramade och pussade sina barn och fruar, som med hjälp av artilleri gavs möjlighet att spärra av städer som Leningrad och svälta ihjäl flera hundratusentals människor.

Tack vare tryckande på knappar, avstånd till motståndaren, eller ”fienden”, som du inte behövde se i ögat eller höra rösten på eller se röra sig, kunde människor med lätthet avhumaniseras.

De senaste få åren har sociala medier expanderat över världen. De har vuxit väldigt mycket, kanske huvudsakligen av godo. De får oss att prata med medmänniskor och skapa vänner som vi sedan träffar i verkliga livet.

Men knapptryckandet och avståndet kan också bidra till avhumanisering. Det som i värsta fall känns som lite råa skämt mot någon som inte är ”som oss”, skapar i själva verket stor vrede och harm som vi inte kunde föreställa oss. Det slår mot våra egna vänner eller de som hade kunnat bli våra vänner. Vi slår ena sekunden bakut när vi själva känner oss träffade men hånskrattar när det drabbar andra.

Tänk på det. Besinna dig. Låt inte det fysiska avståndet och tillgängligheten till tangentbordet förvandla dig till en verbal bombpilot som helt i onödan, helt oproportionerligt, skadar dina medmänniskor, som är eller kan bli dina vänner.

Vi är mer lika varandra än vi tror. Det är just vi, nästan alla av oss hyggliga personer, som har samma oro, drömmar, bryr oss om våra familjer och nära och önskar andra människor gott, som så lätt kan förvandlas till de där sadistiska verbala bombpiloterna.

Var en medmänniska även på sociala medier.

Länk till professor Peter Englunds hemsida och information om boken ”Brev från nollpunkten”

I fokus, Krönikor

När högerextremister trampar på terrorns offer

Idag syns ytterligheterna igen. Det är lätt att tro att kampen står mellan dem två, när kampen egentligen står mellan allas lika värde och totalitarism. Egentligen har dessa två ytterligheter väldigt mycket likheter med varandra, även om det är lätt att tro precis tvärtom.



Men vilka två är det jag syftar på? Jo, dessa två skräcködlor i kamp med varandra är Daesh, som orsakat enorma terrordåd i Bryssel, Ankara och Istanbul, och högerextremister/nationalister som idag på Bryssels gator utnyttjar terrordådet för att sprida invandrarfientlig propaganda.

Enligt rapportering från CNN har alltså flera svartklädda män, troligen i hundratal, vissa medtagande alkoholhaltiga drycker, anlänt till minnesplatsen i Bryssel ungefär kl 14:45 under måndagen den 28 mars. När andra människor i frid och stilla lugn sökt sig dit för att hedra offren som terrordåden skördat har dessa svartklädda män stört ordningen genom att heila och skrika invandrarfientliga slogans.

Redan där kan man argumentera för att deras så kallade ”demonstration” är så urbota dum att det knappt finns ord för det. Att störa andra som befinner sig i en sorgeprocess, sådana som också kan ha mist en anhörig i terrordåden, är djupt ovärdigt. Det finns inga ursäkter för ett sådant beteende. Punkt slut.

Sedan anvä160327141745-brussels-attack-memorial-nazi-salute-protest-field-00000000-exlarge-teasender högerextremisterna terrordåden för att sprida sin människofientliga vidriga propaganda. Att vara emot Daesh är sunt, det borde alla vara. Men att applicera Daeshs vidrigheter på invandrare och flyktingar är ohederligt, då det är just denna terrorsekts barbari som dessa flyktingar flyr från. Man ska ej heller glömma att de Daesh-soldater som åkt iväg från Belgien ofta är folk som är födda i Belgien eller som bott där sedan barnsben. Alltså, de är belgier och inte syrier.

Att dessutom applicera detta på etnicitet är ännu dummare. För då är vi tillbaka i 1920-talets rasbiologiska termer, som idag betraktas som ren pseudovetenskap. Man har inte ett visst beteende i blodet, punkt slut. Ens beteende uppstår av de val man gör i livet. Att dessutom övergeneralisera alla med en viss religiös tro är också fel. Man ska komma ihåg att det finns ca 1,6 miljarder muslimer i världen, och att en stor del av dessa inte har samma världsbild som Daesh.

Dessutom har jihadister och högerextremister mycket mer gemensamt än man vill tro. Båda styrs av ett totalitärt tänk, där man vill ha en stark ledare som andra ska falla i underkastelse för. Båda drivs av hat mot andra grupper. Faktiskt, så är Daesh också rasister mot bland annat kurder, men också kristna, judar etc. Sedan finns det en stark machokultur. Kvinnan ska vara i underkastelse, och det finns en allmän skräck för femininitet. Där spelar homofobin också en viktig roll.

Kampen står alltså inte mellan muslimer och kristna européer, den står mellan demokrati och totalitarism. De som står för totalitarism är extremister från alla håll och kanter, de som med råge gör skillnad på folk och folk. När det gäller oss som står för demokrati och allas lika värde, är vi av olika sort. Muslimer, kristna, judar, sikher, ateister, heterosexuella, homosexuella, CIS, trans, och av olika etniciteter. Kontexten här är att vi alla är människor oavsett.

Det är lätt att stirra sig blind på ytterligheter vid hårda tider som dessa, och tro att kampen står mellan dessa två. Här vill jag passa på att beskriva dessa ytterligheter såsom Astrid Lindgren beskrev kommunismen och nazismen på 1940-talet: ”Högerextremismen och jihadismen. Det är som två skräcködlor i kamp med varandra”.



Artikeln är tidigare publicerad på Frihetssmedjan.

Artiklar

Sverigedemokraterna och kvinnosynen

Att vara kvinna och med i nationalistiska rörelser är inte lätt. På ytan ser det fint ut för dem, man säger sig vilja skydda ”sina kvinnor” från ”de andra”, men hur ser det ut i det egna ledet egentligen? Hur pass skyddade är kvinnor i Sverigedemokraterna?

Under fredagen den 11 mars kom avslöjanden från Expressen om sextrakasserier inom Sverigedemokraterna, där tidningen har tagit del av en intern rapport från Sverigedemokraternas säkerhetsavdelning. Detta har då relevans med sextrakasserier som skedde tidigare, år 2013. Alltså är fenomenet egentligen ingen nyhet alls.

img_5327
Skärmdump från SD:s interna säkerhetsrapport (Expressen 160311)

SDU-kvinnan Emma Sandkvist är en av de sex namngivna kvinnorna i den interna femsidiga rapporten, då hon anmält en SD-tjänsteman för våldtäkt. När hon valde att bryta tystnaden och tala ut om händelsen gav partiet henne kalla handen. De anklagade henne bl a för ”omoraliskt leverne” och för att ha varit ”berusad” under tillfället. Partiet talar också om henne som en säkerhetsrisk för deras inre säkerhet.

En annan SD-kvinna som förekommer i rapporten är Hanna Wigh, som tidigare suttit i partistyrelsen. Hon slog larm till partikamraten och riksdagsledamoten Björn Söder om sextrakasserier inom partiet, men även hon blev direkt misstrodd och stämplad som en lögnare.

Sverigedemokraterna talar gärna om hur fel det är när utländska män våldtar kvinnor. De var väldigt snabba med att t ex reagera på händelserna i Köln och We Are Sthlm. När det var partiledardebatt i riksdagen den 13 januari i år höll partiledaren Jimmie Åkesson ett passionerat anförande om hur massinvandringen ”bidrog” till fler sexuella övergrepp.

När det dock kommer till sexuella trakasserier inom det egna ledet, väljer Sverigedemokraterna att mörka det samt stämpla de utsatta kvinnorna för lögnare och omoraliska. När det gäller att allmänt ta upp kvinnors rättigheter finns det flera paradoxer. Sverigedemokraterna är förmodligen, förutom kanske Kristdemokraterna, det enda riksdagsparti som totalvägrar omfamna ordet feminism. Partiet är väldigt konservativt när det kommer till frågor som insemination och abort. I tillägg är det betydligt fler män än kvinnor inom den sverigedemokratiska väljarkåren.

Angående Emma Sandkvist, så lyder den sverigedemokratiska sammanfattningen precis som bilden antyder. Lek med tanken att det hade varit Jimmie Åkesson som hade varit utsatt, eller att saker han utsatts för hade blivit bemött på samma sätt av partiet. Detta är en parafras på bildillustrationen i början av denna artikel:

”Sammanfattning:
1. Jimmie har enligt vittne vid ett flertal tillfällen varit berusad och hans sätt att hantera relationer i partiet är anmärkningsvärt.
2. Hans berättelse om vad som hänt i Sölvesborg stämmer inte heller överens med de vittnen som skrivit i media om Jimmies uppväxt där.
4. Från att ha varit på Scientologi-möte, anti-abortrörelsen och senare på MUF-möte och försök att ta kontakt med Ny Demokrati, tar det mindre än sex år innan han är ordförande i ungdomsförbundet och ytterligare fem år innan han är partiledare i SD.”

Samtliga uppgifter om detta går att hitta här:

Sverigedemokraternas historia (Wikipedia)

Jimmies väg till toppen (Expo)

Jimmie Åkesson (Wikipedia)

Nyfiken på partiledaren: Jimmie Åkesson

Ett annat intressant kapitel när det gäller Sverigedemokraterna och arbetet för kvinnors rättigheter är organisationen SD-kvinnor. En organisation som visade sig vara påhittad egentligen efter bevis på dokument och mejl från år 2014. I själva verket var det partiet självt som hade lurat till sig en summa på 1 418 050 kr från Riksdagens partibidragsnämnd. Detta efter att ett hemligt möte hade hållits efter valsuccén år 2010. Mötet skedde på Jimmie Åkessons kontor, där förutom partiledaren själv också den tillförordnade kanslichefen Daniel Assai samt dåvarande chefen Per Björklund deltog.

Daniel Assai är idag avhoppare från Sverigedemokraterna, och har berättat om hur planerna såg ut för att snabbt tillskansa sig drygt en miljon skattekronor till partiet. Då passade det att ansöka till det man sade skulle gå till Sverigedemokraternas kvinnoförbund. Samma kvinnoförbund som rapporterades inte existera år 2014, utan det var bl a fejkade styrelsemöte- och årsmötesprotokoll som man gick på.

Nationalismen och kvinnokampen har aldrig varit särskilt goda vänner. Det har historien visat gång på gång, och nationalistiska partier runtom i Europa visar det idag. Sverigedemokraterna är inget undantag. De säger sig värna om vad de kallar för svenska kvinnor, så länge de blir sexuellt trakasserade av rätt personer. Blir de trakasserade av sina egna heter det att de får skylla sig själva.

Korta motargument, Recensioner

TV-Tips: Situation Ryssland

Motargument rekommenderar en dokumentär gjord av en BBC-journalist om nutidens ryska, patriotiska marscher och Putin-stödda propaganda-apparat som betalar ungdomar för att promota en extrem nationalistisk patriotism. En del väldigt avslöjande intervjuer görs med några av deltagarna, som verkar älska uppmärksamheten de får.

nationalism

URplay.se/…Situation-Ryssland-Nationalister
Serien är i tre delar, och finns på UR Play fram till slutet av augusti 2016.

cf8d4e70f19acec72487471a9018fe79

Artiklar

Terminologi – nationalism (del 2)

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på antisemitism. Vi fortsätter med nationalism.

Detta är den andra delen av artikeln Terminologi – nationalism. Denna del beskriver begreppet nationalism. Den första delen belyser nationalismen ur ett historiskt perspektiv.

I Nationalencyklopedin beskrivs nationalism på följande sätt:

”Tankesystem som utgår från att det finns en speciell grupp, nationen, med vissa karakteristika, att de med nationen förknippade värdena och intressena är viktigare än andra kollektiva värden och intressen och att förverkligandet av nationens intressen förutsätter största möjliga politiska oberoende”

På Forum för levande historia läser vi följande om nationalism:

”Nationalism är ett tankesystem som bygger på idén om en särskild gemenskap inom nationens gränser. Idag talar man om flera olika typer av nationalism. De olika nationalismerna bygger på olika grundantaganden och kan alltså yttra sig på ganska skilda sätt i olika kulturer och tider”

Begreppet nationalism kommer från franskans nationalisme, bildat av förleden ”nation” (eller snarare latinets natio: folk, släkte, härstamning) och efterleden ”-ism” (ideologisk inriktning), och innebär en ideologisk inriktning som har sin utgångspunkt i gemenskapen inom en nations gränser.

Spridningen av nationalismen kan förklaras genom att den är en modell kopplad till naturen. Nationalismen innefattar företeelser som livsstil, språk och lokal förankring. Företeelserna är förutsättning för ett politiskt förhållande.

cf8d4e70f19acec72487471a9018fe79

Etnonationalism och statsnationalism

Det finns olika varianter av nationalism; en av dem är etnonationalism, eller etnisk nationalism. Av benämningen att döma, ser vi att det rör sig om nationalism byggd på den etniska samhörigheten, vilken utgör grunden för nationen. Däremot råder det meningsskiljaktigheter om vad den etniska gruppen är. Generellt kan man säga att kultur, språk, historia och religion är de viktigaste kriterierna för vad som håller samman en etnisk grupp. Det finns dock några undantag från denna tumregel, nämligen i de fall då människor som talar samma språk ändå känner sig tillhöra olika etniska grupper, eller då människor som har olika tro ändå känner sig tillhöra samma etniska grupp.

Etnonationalismen innebär en övertygelse om att etnicitet är ursprunglig och oföränderlig, och att en människa måste födas in i den etniska gruppen, för att kunna innefattas i densamma. Detta innebär att, för att ett barn ska kunna uppfostras till ”typisk svensk” är två svenska föräldrar en förutsättning. Etnonationalister strävar efter, antingen självständighet för en etnisk grupp, eller efter att ena en etnisk grupp som befinner sig utspridd över flera nationer.

En annan variant av nationalism är statsnationalism, där staten ses som den enande faktorn. Denna nationalism skiljer sig från etnonationalismen såtillvida att den utgår ifrån en gemensam värdegrund samt statsapparaten. Enligt statsnationalister är den etniska gruppen, eller den religiösa tillhörigheten, inte avgörande. Staten ska fungera som en sammanhållande kraft runt den gemensamma värdegrunden, vilken nationen har sin grund i. Exempel på statsnationalistiska länder är USA och Kanada, som båda har en språklig, etnisk och religiös mångfald beroende på en, historiskt sett, omfattande invandring. I dessa länder ses mångfalden som en styrka och en bidragande orsak till den nationella identiteten.

Av förståeliga skäl kan dessa två typer av nationalism hamna i konflikt med varandra. Etnonationalister ser statsnationalism som ett hot mot den etniska gruppen, eller nationaliteten. Statsnationalister, å andra sidan, ser etnonationalister som ett hot mot den gemenskap, baserad på mångfald, som skapats under nationen. En hel del konflikter i världen kan tillskrivas denna motsättning av nationalistiska tankar.

germany_1

Nationalism som en del av totalitära regimer

Många av världens mest ökända diktaturer, och terrororganisationer, har starka inslag av nationalism i sig. Det nationalistiska tankegodset är grundläggande för ideologier, i vilka det finns en övertygelse om att människor har olika värde. Exempel på sådana ideologier är fascism, nazism och islamism.

Exempel på regimer med bl a fascistiska och nationalistiska, ibland ultranationalistiska, tankegods är Italien, Spanien och ett flertal länder i Sydamerika. I Tyskland har vi sett ett tydligt samband mellan nazism och ultranationalism. IS/Daesh och Boko Haram är exempel på terrororganisationer som sammanför nationalism och religiös extremism.

Nationalism är en ideologi som har fått vara del av tankegodset i många diktaturer, och terrororganisationer, genom åren. Nationalismen har en del av skulden i att miljoner, och åter miljoner, människor har avrättats av totalitära, nationalistiska, regimer, eller fallit offer för nationalistisk islamism, där systematisk förföljelse, etnisk rensning och förtryck har spelat en historiskt avgörande roll.

Vid en första, ogenomtänkt, anblick må den romantiserade nationalismen ge skenet av att vara snällare, och mer nödvändig, än vad den faktiskt är. Det räcker att skrapa lite på ytan för att se nationalismen i en annan dager. Som verktyg för illvilliga, storhetsvansinniga diktatorer, och fundamentalister, bär nationalismen stor del av skulden för oändligt mycket lidande, och blodspillan, genom historien. Vi kan se hur nationalismen åter, sakta men säkert, flyttat fram sina positioner i såväl Sverige som i delar av Europa och världen. Det är viktigt att vi förstår vad det kan komma att innebära i framtiden.

Detta är den andra delen av artikeln Terminologi – nationalism. Denna del beskriver begreppet nationalism. Den första delen belyser nationalismen ur ett historiskt perspektiv.

Motargument har tidigare berört ämnet nationalism:

Nationalism

Fascism och etno-nationalism i Sverige

Artiklar

Terminologi – nationalism (del 1)

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på antisemitism. Vi fortsätter med nationalism.

Detta är den första delen av artikeln Terminologi – nationalism. Denna del beskriver nationalismen ur ett historiskt perspektiv. Den andra delen reder ut begreppet nationalism.

Det råder delade meningar hos forskare om huruvida nationalismen är en ny, eller gammal, företeelse. På 1240-talet formades i akademiska kretsar, bl a på universitetet Sorbonne i Paris, och på University of Oxford, vad studenterna valde att benämna ”nationer” (från latinets ”natio”; födelse, folk). Nationstillhörigheten baserades på varifrån studenten hade sitt ursprung. På Sorbonne fanns fyra nationer; den franska, den picardiska, den normandiska och den engelska. På University of Oxford delades studenterna upp i nationerna ”North” och ”South”.

Sorbonne_DSC09369
Université de Paris-Sorbonne

1725 uttrycktes benämningen i titeln på en bok av den italienske författaren Giambattista Vico, och det var vid denna tid som idén om nationen började formas. Hittills hade det mest handlat om byar och furstendömen, och folket var knutet till en lokal auktoritet, en lokal storman. Många var inte medvetna om vilket rike man egentligen tillhörde. Det fanns en tydlig skillnad mellan makt och folk. Vid denna tid kunde ett landområde, pga krig, inlemmas i ett annat. För de flesta spelade tillhörigheten ingen roll, det fanns varken värnplikt eller rösträtt. Man betalade skatt till den som efterfrågade, men mer än så var det inte.

Sekulariseringen, och den medföljande medvetenheten om att samhällen snarare var en naturlig företeelse än en gudomlig, bidrog till en förståelse av att människor ingår i en historisk, naturlig, utveckling.

En del hävdar att nationalismen, relativt sett, är ny och uppstod i slutet av 1700-talet i samband med franska revolutionen (1789-1799) och Napoleonkrigen (1799-1815). Det finns andra som hävdar att företeelsen har funnits tidigare, även om benämningen inte existerade. Revolutionen och Napoleonkrigen medförde att det nationalistiska tankegodset växte fram. Hotet från Frankrike skapade ett behov av att stärka den nationella identiteten i andra delar av Europa. Nationalismen kom sedermera att göra sitt avtryck i först och främst liberalismen, och senare även i konservatismen.

Med tiden kom nationalismen att prägla människors enade medvetenhet i vissa områden. Ett exempel på sådana områden är den grekiska halvön, där man strävade efter frihet gentemot vad man såg som en främmande, hotfull makt. Ett annat exempel är Italien, där man, mot bakgrund av att man ansåg att man tillhörde samma folk, verkade för att ena självstyrande områden till en nationalstat.

1772679352_1399296809856_scaled

Fransk-tyska kriget, sekelskiftet och första världskriget

Det fransk-tyska kriget (1870-71) om landområdet Alsace-Lorraine (på franska), eller Elsass-Lothringen (på tyska), handlade i stora stycken om nationstillhörighet. Det var vid denna tidpunkten som idén om nationalstater började växa. Vid sekelskiftet kunde man se hur nationsmodellerna målades upp av dåtida massmedier. Modellerna symboliserades alltid av djur; den ryska björnen eller det brittiska lejonet.

I Sverige fanns vid denna tidpunkt en tydlig nationalistisk medvetenhet. En bidragande orsak till att den svensk-norska unionen upplöstes 1905 är nationalismen.

Vid denna tid var det stor oro i Europas sista multinationella rike, Österrike-Ungern, och nationalismen mellan serber och slovener bidrog starkt till första världskrigets utbrott. Första världskriget (1914-18) handlade mycket om kampen mellan nationer. Striderna ägde rum mellan bönder som tidigare knappt hade haft en bild av vilken nation de tillhörde. Vid krigets slut hade de överlevande en annan bild, den nationella tillhörigheten var nu en viktig del av identiteten. Nationalismen var vid denna tidpunkt allenarådande i Europa. Också i Sverige fanns en tydlig nationalistisk medvetenhet i samhället.

Enligt Anne Knudsen, dansk doktor i antropologi, och en av Nordens främsta på nationalism, påverkade första världskriget på så sätt att den nationalistiska medvetenheten spreds till andra delar av världen. De krigande makterna hämtade soldater från sina kolonier, exempelvis från Vietnam till Frankrike och från Indien till England.

Under första världskriget grodde en mikronationalism hos soldater som inte riktigt kände sig som en del av den nation de stred för, läs bretagnare och korsikaner stridandes för fransmännen, och walesare som stred för britterna. Mot bakgrund av att de hade ett annat språk och kultur valde en del att lämna kriget och resa hem igen.

Fransk-tyska kriget, sekelskiftet och första världskriget spelar viktiga roller i nationalismens historia. Den nationalistiska medvetenheten som tagit form under denna epok bidrar, i högsta grad, till hur följande period i världshistorien kommer att se ut.

Motargument kommer, vid senare tillfälle, att publicera en artikel som tar vid där denna del av Terminologi – nationalism tar slut, dvs mellankrigstiden (1918-1939).

Denna artikel belyser den, som vi uppfattar det, nödvändiga historiska beskrivningen av nationalismen, och är tänkt som ett komplement till den andra delen, som reder ut begreppet nationalism.

Motargument har tidigare berört ämnet nationalism:

Det där med gräns och nation är inte så hugget i sten…

Tänk på vad du säger (gästinlägg av en avhoppad nationalist)