Olle Wästbergs senaste bok “Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid” är en viktig läsning för alla i Sverige som vill bidra till att demokratin blir bättre som när det kommer till engagemang, medborgarskap och samtalsprocesser. Boken innehåller också  analyser om Sverigedemokraterna och varnande budskap rörande partiets odemokratiska historia och agerande i modern tid. 

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har bland annat uttalat sig om att han gick med i partiet under 1990-talet på grund av dåvarande nej till EU-kampanjen. På den tiden var SD ett nynazistiskt parti med biologiskt föreställd rasism i sin agenda. Partiet har fortfarande inte gjort upp med sin historia samtidigt som partiets medlemmar och sympatisörer till och med har försökt förneka partiets historia genom åren. 

Förvisso har SD förändrats sedan slutet av 2000-talet men partiets agenda är till stor del oförändrad. Detta har i sin tur lett till diskussioner, ofta präglade av olika överdrifter och myter, i stilen om att SD vore ett “parti som alla andra”. I forskningen om högerpopulism finns belägg och argument att partier som SD förvisso är demokratiskt valda genom parlamentariska processer samtidigt som sådana partier är mer eller mindre etnokratiska. 

Till skillnad från demokrati som är ett samtalsbaserat styrelsesätt genom respekten för friheter, rättigheter och pluralism är etnokrati bland annat tanken om en etnisk nation. I en sådan nation ska bara människor av en viss etnicitet vara medlemmar och kunna bestämma men utan hänsyn till åsiktsmångfald, föreningsbildning eller världens utveckling. Inom EU har bland annat Ungerns premiärminister Viktor Órban uttalat sig i stilen att “ungrare inte är en samling individer” och att politisk opposition inte behövs i “den illiberala demokratin” som Órban förespråkar.

Órban har i sin tur hyllats av högerpopulister och nationalister i Europa, även av SD:s politiker som ser Órbans korrupta och odemokratiska styre som ett föredöme. En ny bok som förklarar SD:s odemokratiska agerande är  “Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid” av författaren, aktive liberalen och den tidigare ansvarige för Demokratiutredningen Olle Wästberg. 

Boken handlar framför allt om att demokratins tillstånd i Sverige har försämrats under de senaste åren, bland annat med tanke på att antalet individer som är medlemmar i politiska partier och intresseföreningar är mycket lägre idag jämfört med för 30 år sen. En central tes i Wästbergs bok är att populismens framväxt där man delar upp människor i föreställningen om “korrumperade eliter och det ädla folket” beror även på att etablerade partier har blivit för elitistiska och slutna organisationer samtidigt som fler i Europa och på andra håll upplever att man inte kan påverka politiken och göra sin röst hörd på seriöst sätt. 

Wästberg förklarar bland annat paradoxen i att SD, trots sin retorik om “sjuklövern” och “vänsterliberaler”, faktiskt är det mest slutna och centralstyrda partiet i Riksdagen. 

I boken finns även ett helt kapitel om SD:s historia och nuvarande utveckling. Som faktumet att det fortfarande heilades (Hitlerhälsning) på möten när dagens partiledare Jimmie Åkesson blev medlem under 1990-talet. 

SD har, enligt Wästberg, ändrat sina ord i kommunikationen från “sparka ut svartskallarna” men de har fortfarande samma ambitioner genom andra metoder som att säga “stoppa all invandring från etniskt avlägsna kulturer”. Wästberg skriver även vad som skulle kunna hända om SD skulle ta makten och genomföra sin agenda. I scenariot med egen majoritet skulle inte SD införa diktatur på en gång, utan i första hand skulle de stoppa all invandring och skapa kontroll över offentliga medier och centrala institutioner som domstolar och polis. 

Att SD till exempel har föreslagit att asylsökande, som individer utan svenskt medborgarskap, inte ska kunna demonstrera och yttra sig är direkt odemokratiskt. Boken är också intressant eftersom Wästbergs budskap är att inom demokratins och parlamentarismens spelregler är det OK att ignorera partier som SD samtidigt som övriga partier behöver lösa olika problem och utmaningar i samhället som finns idag. 

SD har trots sin status som tredje största parti endast en mindre del av kärnväljare medan majoriteten av SD-väljarna i grunden ogillar partiet men väljer att proteströsta på andra. Men framför allt är det viktigt att demokratin i stort förnyas om Sverige i framtiden ska kunna vara en välfungerande och digitaliserad demokrati.