Egentligen är allting mycket enkelt. Fakta ÄR. Spelar ingen roll hur många som frustar och skriker, spelar ingen roll hur mycket det hetsas från vissa håll, spelar ingen roll hur stora rubrikerna är, och det spelar heller ingen som helst roll hur många invektiv folk kan häva ur sig per sekund. Fakta bara ÄR. Därför sitter jag lugn när det stormar på diverse kommentarsfält.
Den märkliga polarisering som just nu präglar diskussionen om våldsbrottslighet i Sverige är samtidigt sorglig. Och vi är nu alltfler som reagerar mot detta. Instinktivt inser alltfler att dessa försök att reducera argument till partsinlagor och diskussionen till ett krig är något vi bör undvika.
I onsdags 25 september kom Socialstyrelsens årliga uppdatering med siffror över antalet patienter som 2018 fick vård för ”Skador och Förgiftningar” – där skador av våld ingår.
Den utveckling som jag beskrev i min förra artikel håller i sig. Våldet minskar. I pressmeddelandet från Socialstyrelsen lyfte man också fram just det minskande våldet:
Denna minskning har alltså pågått i mer än tio år – och statistiken har varit fullt tillgänglig för var och en. Men när jag återgav dessa data så slog de ner som en bomb och betraktades som kontroversiella. Situationen är bisarr.
Det handlar alltså om återkommande officiell statistik som år ut och år in har redovisat en stadig minskning utan att detta har satt något avtryck i debatten. Inte bland politiker. Inte bland journalister. Och när jag lyfter fram fakta ur denna offentliga myndighetsstatistik så blir jag anklagad för att ljuga och vilseleda.
Ja, situationen är onekligen bisarr. Man kan ställa sig frågan vad vi ska ha offentlig statistik till om den betyder så litet för debatten i dessa frågor.
För det råder ingen tvekan. Socialstyrelsens statistik – både över slutenvård och specialiserad öppenvård – visar att antalet personer som fått vård för våld har minskat kontinuerligt och kraftigt. Och är idag den lägsta sedan den här statistiken började föras i slutet av 1980-talet.
Men låt mig nu vara djävulens advokat. Kan det vara så att Patientregistret och Socialstyrelsen har fel? Kan det finnas en felkälla som gör att våldet – särskilt det grova – ändå ökar, trots att antalet personer som fått vård för våld har minskat kraftigt?
Ett förslag som har framförts är att minskningen skulle bero på ändrade vårdrutiner. Denna ”idé” har framförts av Tino Sanandaji. Han tillbakavisar alla försök att använda sig av Patientregistret när det gäller att studera våldsutvecklingen i Sverige. Sanandaji hävdar att ”Patientregistret är värdelöst”.
Enligt honom beror minskningen i Patientregistret inte på att våldet har minskat utan på ändrade vårdrutiner. Framför allt när det gäller hjärnskakning. Eftersom allt färre generellt blir inskrivna i slutenvård för just hjärnskakning så skulle detta förklara minskningen av patienter med skador av våld i Patientregistret.
Men denna hypotes håller inte. Det är nämligen relativt få som får hjärnskakning av våld av det totala antalet inskrivna patienter med våldsskador. Även om lika många hade skrivits in med hjärnskakning av våld 2018 som tidigare år så hade vi ändå haft en minskning av det totala antalet patienter som vårdats för våld.
Patientregistrets data visar helt enkelt att det våld som leder till att människor blir inlagda på sjukhus har minskat – särskilt de senaste tio åren.
Låt oss nu göra en annan sorts felsökning. Kan vi på något oberoende sätt bekräfta eller dementera den bild som vi får av Patientregistret? Finns det andra källor när det gäller utvecklingen av våld?
Ja, en sådan viktig källa är givetvis kriminalstatistiken. Och det visar sig att denna statistik över polisanmälda brott bekräftar Patientregistrets data. Antalet polisanmälningar av grov misshandel har minskat med 16 % under tioårsperioden 2009-2018. Motsvarande minskning i Patientregistrets data är 15 %.
Kriminalstatistiken bekräftar alltså de data vi har från Patientregistret. Våldet har minskat i Sverige – både det grova våld som syns i antalet patienter som får sjukhusvård för våld, och i antalet polisanmälningar om grov misshandel.
I likhet med Patientregistret är även Kriminalstatistiken ett offentligt lättillgängligt register. Båda dessa visar alltså att våldet stadigt har minskat.
Under denna period har den offentliga debatten samtidigt drabbats av panik. Med rubriker som skriker för att överträffa varandra om det tilltagande, allt grövre våldet.
Sedan flera år har den offentliga debatten i Sverige präglats av en bild, som har väldigt litet med sakliga fakta att göra. Vecka ut och vecka in, år efter år översköljs vi av budskapet om ett allt grövre våld som bara ökar och ökar.
Mycket få stannar upp och ställer sig frågan – vad har vi för belägg för detta? Överallt – från media och politiker – trumpetas samma budskap ut:
Våldet är grovt, det ökar ständigt och extraordinära åtgärder krävs för att stoppa det. ”Vi behöver utländsk hjälp för att stoppa våldet!”
Samtidigt har alltså två centrala källor inte ens kontrollerats.
Återigen – det handlar alltså om återkommande officiell statistik, statistik som har varit fullt tillgänglig för var och en. Statistik som i flera år har redovisat en stadig minskning av våldet i Sverige, utan att detta har satt något som helst avtryck i debatten. Inte bland politiker. Inte bland journalister.
Och när jag återger dessa data ur denna offentliga myndighetsstatistik anklagas jag för att ljuga och vilseleda och siffrorna ses som kontroversiella. Finns bara en rimlig kommentar kring detta. Det är pinsamt.
En orosanmälan har gjorts för att tysta en ung människa som fått ett enormt medialt utrymme och som har ett engagemang för ett område som är av yttersta vikt. Att anmäla en familj enbart för att tysta en röst är verkligen fel väg att gå, men om personen verkligen känner till något som missgynnar Greta i hennes familjesituation är jag den första att be om ursäkt för följande.
Till att börja med borde man fundera både en och två gånger innan man gör en orosanmälan. Dels bör man fundera över varför man vill göra en orosanmälan och dels vad man önskar uppnå med att göra en anmälan. Problemet är att kommunens handläggning av ärenden ofta är ansträngd vilket innebär att barn som hamnat i utsatta situationer där en eller båda föräldrar hamnat i missbruk, är våldsamma eller håller barnet/barnen borta från den andre föräldern i en form av maktdemonstration. Nyheten har slagits upp stort på Samhällsnytt.
Skärmdump från Twitter 190925
Om vi nu istället går direkt på det aktuella fallet med Greta Thunberg och hennes hemsituation så är den offentligt synad på sociala medier och i massmedia i snart ett år och såväl hennes föräldrar som Greta själv är därför inga okända personer. Vidare är det också allmänt känt att Greta som barn fick en diagnos, vilket innebär att hon och hennes föräldrar genomgått en lång rad utredningar via BUP eller liknande kommunal funktion.
Vidare innebär en orosanmälan inte automatiskt att SoL (Socialtjänstlagen) eller LVU (Lagen om vård av unga) träder in. Vad det handlar om är att en handläggare på socialnämnden får ett ärende på sitt skrivbord. Där trängs hundratals andra ärenden med barn till missbrukare, och barn som blir misshandlade om uppmärksamhet. Jag har personlig erfarenhet av orosanmälningar, då jag vid ett flertal tillfällen varit tvungen att utnyttja den rätten och det har då förekommit en handläggningstid på närmare tre år. Det är tre år som man stjäl från barn som kanske hinner begå självmord, eller ser sin mamma eller pappa bli sönderslagen av sin partner. Det är år av tid som ett barn skulle slippa att känna sig oönskat, osett eller på annat sätt bli psykiskt eller fysiskt misshandlat.
Att först i grupp håna och förlöjliga Gretas engagemang för att sedan göra en orosanmälan är minst sagt osmakligt och en missriktad insats.
I LVU (Lagen om vård av unga) står följande rader som är viktiga att ha i minnet innan man gör en anmälan. Här vill jag framförallt peka på raden ”vilket slags relevant information som lämnats”:
Ansökan skall innehålla en redogörelse för
– den unges förhållanden,
– de omständigheter som utgör grund för att den unge behöver beredas vård,
– tidigare vidtagna åtgärder,
– den vård som socialnämnden avser att anordna,
– hur relevant information lämnats till den unge,
– vilket slags relevant information som lämnats, samt
– den unges inställning. Lag (2009:804). (Källa: Sveriges riksdag)
Vidare står det att läsa på Socialstyrelsens hemsida några tänkvärda rader om vad man bör tänka på innan man gör en orosanmälan. I detta fallet är det just frågeställningen ”om att barn far illa”. På vilket sätt far Greta illa, är det för att hon strejkar, eller är det för att hon har en åsikt som hon uttrycker?
Alla rekommenderas att anmäla misstankar om att barn far illa till socialtjänsten. Anställda på vissa myndigheter och i vissa verksamheter som berör barn och unga (skola, hälso- och sjukvård och tandvård till exempel) är skyldiga enligt lag att genast anmäla om de i sitt arbete misstänker att ett barn far illa. (Källa: Socialstyrelsen)
Anmälningsskyldigheten gäller till exempel personal i hälso- och sjukvården, tandvården, förskolan, skolan, socialtjänsten och kriminalvården. Den gäller också personal som arbetar med barn och unga i yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet eller i annan sådan verksamhet på hälso- och sjukvårdens eller socialtjänstens område. (Källa: Socialstyrelsen)
Det handlar alltså främst om yrkesutövande personer med kontakt med barnen som har anmälningsplikt. Det innebär förvisso inte att man som privatperson får göra en orosanmälan, men man bör ha stor kännedom om barnets förhållanden och inte enbart göra okynnesanmälningar.
Påståendet att Greta kan se koldioxiden i luften är även den tagen ur luften. Det Dagerlind i Samhällsnytts artikel hävdar är att ”Enligt mamma Malena ser Greta hur atmosfären förändras när halten av CO2 stiger”. Att se förändringar i atmosfären är inte detsamma som att påstå att man kan se att olika atomer eller molekyler ökar eller minskar i antal. Förändringar sker i stort och smått.
I en artikel i Expressen från 25 september 2019 berättar Greta om den hatstorm som nått henne nu har eskalerat.
Skärmdump från Twitter 190926
Hatstormen fick ny fart genom att USA:s president Donald Trump postade en tweet om Greta där han påpekade att Greta såg ut som en ung flicka som såg fram emot en ljus framtid. Ett uttalande som har stötts och blötts av båda läger i debatten. Greta själv svarar att ”– Då var det dags igen… som ni kanske har märkt, är hatarna lika aktiva som någonsin – och ger sig på mig, mitt utseende, mina kläder, mitt uppträdande och mina avvikelser. De kommer på alla tänkbara lögner och konspirationsteorier”. (Källa: Expressen)
Enligt magasinet Teen Vogue så rör sig hatet mot Greta Thunberg om en koordinerad attack från klimatförändringsförnekare runtom i världen. I USA har, enligt magasinet, många av de kommentatorer som står för verbala påhopp kopplingar till den konservativa tankesmedjan Heartland Institute.
En organisation som, enligt magasinet, sysslar med oljefinansiering och har en lång historik av klimatförändringsförnekelse. (Källa: Expressen)
Jag är väl medveten om att många nu kommer att tycka att jag relativiserar problematiken med utsatta barn. Jag ställer därför dessa frågor en gång till:
Vem har gjort anmälan?
Varför har anmälaren gjort anmälan?
Vad har anmälaren att vinna på sin anmälan?
Det är med stor beundran jag ser på Gretas bedrifter och brinnande engagemang och som far till två döttrar i samma ålder vet jag vad ett brinnande intresse kan göra för en persons självbild. Jag vill att ni ställer er själva en fråga: Vad gjorde du när du var tonåring och vad önskar du att dina barn ska/skulle ha gjort med sina intressen?
Ibland gör vi misstag. Misstag kan vara medvetna eller omedvetna. Oavsett vilket kan misstag i dagens sociala medievärld få stor viral spridning. Vissa misstag spelar människor rakt i händerna, och de sprids som en sanning, trots att de inte är det. Hur ska vi hantera när människor gör misstag?
För min del har jag ett ideal – vi måste börja med att inse att vi alla gör misstag. Att medge detta för egen del kan ibland vara otroligt svårt, men nödvändigt.
Att stenhårt bita sig fast vid en uppfattning som inte visar sig hålla är inte bara dumt utan kan också skapa helt nya problem. Då sprids en bild av att det är farligt att göra fel och att man blir utslängd ur den sociala gemenskapen om man gör det.
Så kan vi inte ha det.
Vi gör ju nämligen alla våra misstag.
Jag vill därför här och nu lyfta en person vid Henrik Jönsson som när det visade sig att han hade grundfel om antalet fall av dödligt våld i Sverige och antalet dödsskjutningar omedelbart tog till sig detta och raderade sin film.
Jag måste erkänna att jag inte hade hört talas om honom tidigare, men i natt fick jag anledning att titta på hans senaste film som handlade om just ”Våld & verklighet”.
Hans ambition med sina filmer är på alla sätt lovvärd. Han vill bryta polariseringen i debatten. Även om jag inte delar hans politiska grundsyn så är detta i sig en ambition värd att sträva efter.
Och jag är dessutom övertygad om att just detta med hur vi förhåller oss till misstag är avgörande om vi vill bryta polariseringen.
I denna önskan att bryta polariseringen måste samtidigt ingå ett oavvisligt krav. Och det är att vi så långt det alls är möjligt bör hålla oss till korrekta fakta.
Det finns en tankemodell som riskerar att leda oss fel – och det är idén att sanningen aldrig är extrem, att den alltid kan återfinnas mittemellan två motpoler. Så är det givetvis inte.
Fakta är knepiga på det sättet. De bara ÄR.
Ibland fisk, ibland fågel, ibland mittemellan. Men inget avgör på förhand var vi hittar dem.
Och sanningen kan heller aldrig avgöras med hjälp av omröstning. Fakta ÄR.
Att ge sig in i diskussionen om brottslighet och våld är ett riskabelt projekt. Området är på många sätt minerat. När Henrik Jönsson gjorde det föll han i en av de gropar som man kan falla i. Nämligen frågan om hur många som utsätts för dödligt våld i Sverige.
Han utgick från polisanmälda brott, vilket i många andra sammanhang är ett rimligt förfaringssätt. Men detta gjorde att hans siffror över antalet mord i Sverige blev ungefär tre gånger för höga.
Enligt Jönssons graf var antalet mord i Sverige 2009 – 2018 en bra bit över tretusen. Den korrekta siffran är 946. Vad berodde hans fel på?
Hans siffror motsvarar antalet polisanmälningar, men där redovisas alla händelser med dödlig utgång där det funnits anledning att utreda om dödligt våld kan ha varit dödsorsaken.
Många visar sig efter utredning handla om något annat – självmord, olyckor eller naturlig död. Där finns även dubbletter där flera anmälningar upprättas för ett och samma fall. Ibland registreras försök eller förberedelse till mord eller dråp felaktigt som fullbordade mord eller dråp.
Återigen. När Henrik Jönsson fick detta påpekat för sig var han snabb med att ändra – eller i alla fall att radera sin film.
Eftersom han är långt ifrån ensam om att göra detta misstag vill jag här visa vad hans fel gick ut på. Både när det gäller dödligt våld i allmänhet och dödligt skjutvapenvåld i synnerhet.
Och som sagt. Vi gör alla misstag. Det är det viktiga i det här sammanhanget.
Så jag tänker inte acceptera något som helst hån eller personangrepp mot Henrik Jönsson.
Ett av de stora problemen i debatten kring brottsligheten i Sverige är att många debattörer blandar bort korten mellan anmälda brott och faktiskt dömda brott. Förvisso finns det med stor säkerhet en del skyldiga som går fria på grund av teknikaliteter. Samtidigt finns en enorm mängd människor som anklagas för olika typer av brott som antingen läggs ner direkt då bevis saknas. Brottet kan även utredas, varpå det framkommer att inget brott har begåtts. Jag är övertygad om att det finns en hel rad olika anledningar till att människor anklagas och/eller misstänks för brott, men som senare avskrivs.
Det råder en stor förvirring mellan anmälda brott och faktiska brott. Vem som helst kan anmäla och bli anmäld för att ha begått ett brott, men antalet anmälda brott ökar inte antalet brott som faktiskt begåtts. För att ta ett exempel kan jag anmäla en och samma person för inbrott en gång i veckan under loppet av tio år. Det betyder inte att antalet inbrott ökar då med 3 650 för denna period. Det är antalet personer dömda för brott som driver den statistiken upp eller ner.
I Samhällsnytt 9 september 2019 gör man påståendet att antalet våldtäkter enligt BRÅ:s statistik har skjutit i höjden med 20%. Samhällsnytt hänvisar till NTU:s statistik över antalet anmälda våldtäkter. Om någon anmäler en person för massmord betyder det då att den personen är skyldig till massmord? Betyder det att vi därför måste höja statistiken för antal massmord för det året? Svaret är givetvis nej. Man kan ha åsikter om våldtäkter och mord, men att hävda att ett icke dömt brott ska redovisas som ett fullbordat brott där förövaren är skyldig är ofta missvisande.
Antalet anmälningar ska givetvis tas på allvar, men statistiken över anmälda brott får inte likställas med faktiska brott.
Under 2018 anmäldes 1, 54 miljoner brott i Sverige och det uppseendeväckande är att det var stöld och tillgreppsbrotten (brott som fickstöld samt inbrottsstöld i bostad, fritidshus) som var den kategori som minskade mest). Detta att jämföra med den mer stabila siffran 108 konstaterade dödsfall genom dödligt våld. Av de 1, 54 miljoner anmälda brott 2018 blev 101 000 personer dömda och av dessa var 16 800 personer kvinnor och 84 400 var män.
Bildkälla: Tomas Ekroth
Om vi ska debattera brottslighet, måste vi börja med att enas om måttet för på vilket sätt begreppet ska användas. Jag menar att brottslighet i stora drag måste utgå från antal eller andel dömda brottslingar, annars blir debatten helt orimlig. Detsamma måste gälla oavsett vilken brottstyp vi talar om. Det finns givetvis stora mörkertal och dessa måste vi komma tillrätta med, men genom att att enbart titta på antalet anmälda våldtäkter och ta dessa som intäkt för ett faktiskt numerärt läge i en given situation gör debatten oärlig för att uttrycka sig milt.
En annan viktig aspekt i debatten kring våldtäkter är att väldigt många olika typer av brottstyper ryms inom begreppet. Så här säger BRÅ om våldtäktslagstiftningen.
Ökningen under perioden kan delvis kopplas till förändringar i sexualbrottslagstiftningen, som inneburit att fler gärningar än tidigare bedöms som våldtäkt. Bland annat utvidgades våldtäktsbegreppet den 1 juli 2013, och den 1 juli 2018 infördes ett nytt brott för oaktsam våldtäkt under 1 a § i brottbalkens sjätte kapitel.8. Utöver lagstiftningen kan även förändringar i anmälningsbenägenheten påverka antalet anmälda våldtäkter. Vid tolkning av statistiken bör man dessutom tänka på att enstaka anmälningar med ett stort antal brott kan ge upphov till årliga variationer i statistiken. (Källa: Kriminalstatistik)
Detta innebär att om en man våldtar sin flickvän/fru/sambo 350 gånger och blir dömd för detta så dras statistiken över antalet våldtäkter upp med 350 våldtäkter. Detsamma gäller även antalet anmälda brott om gärningsmannen.
Dessutom gäller fortfarande samma faktum som tidigare, att de flesta våldtäkter sker av en känd gärningsman, inom hemmets fyra väggar. Vidare så rymmer som sagt begreppet våldtäkt flera kategorier såsom, sexuellt ofredande, våldtäkt samt sexuellt utnyttjande och tvång.
En annan aspekt på våldtäkt och sexuellt våld är mäns kvinnor mot våld. Många gånger kan en relation som verkar vara bra i början sluta i våldsamheter och ibland även sexuellt våld, våldtäkt och verbal misshandel. Detta skriver ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) om.
Därför trycker Kvinnotryck extra hårt på den punkten, så att politiker, makthavare, opinionsbildare, myndigheter och folk i allmänhet påminns om det glapp som finns mellan den offentliga hållningen och den verkliga praktiken när det gäller mäns våld mot kvinnor. (Källa: ROKS)
En annan något positiv trend är att uppklaringsprocent av brottet våldtäkt på nytt ökar. År 2018 hade vi en uppklaringsprocent på 18% att jämföra med 2014 där uppklaringsprocenten var nere på 11%, men vi har långt att nå till 2009 som hade en uppklaringsprocent på 31%.
Vi på Motargument har länge bistått med verktyg att möta intoleransen. Bland annat genom texter som slår hål på myter, och vassa argument att möta fördomar med. Ett viktigt och beundransvärt arbete som bygger helt på ideella krafter.
Samhället blir mer polariserat. Konflikten intensifieras mellan de som tror på att mångkultur berikar, och de som tror på motsatsen. Avståndet mellan människor verkar öka.
Om vi verkligen vill främja tolerans är det dock av hög vikt att kunskapsbasen och argumenten används på rätt sätt. Risken att möta fördomar med offensiva motargument är att vi pressar in personen längre in i det intoleranta hörnet. Personen vi försöker övertyga med våra argument kommer istället söka stöd för sin världsbild hos andra likasinnade. Frågan vi behöver ställa oss är om det viktiga är att vinna argumentationen, eller om vinsten är att erbjuda alternativa sätt att tänka?
I mitt arbete som föreläsare möter jag gymnasieungdomar som ger uttryck för en stor frustration att samhället förändras. Flera förklarar att de är osäkra på hur de kan diskutera integrationsproblem. Vissa uttrycker uppriktig oro för resursbrist och hur välfärdssamhället klarar av flyktingmottagande, men med en i grunden human människosyn. Andra har en mer aggressiv inställningoch en till synes obefintlig förmåga att sätta sig in i situationen hos den som flyr.
Oavsett ställs jag inför valet om jag vill slå hål på den intoleranta världsbilden med vassa faktabaserade argument, eller om jag faktiskt vill få personen att själv reflektera kring varifrån världsbilden kommer och vad den kan få för konsekvenser.
Jag använde mig länge av den första lösningen. Att rappt gå till attack med fakta om hur mycket invandring gynnar Sverige. Eller offensivt förklara hur vår kultur alltid varit en smältdegel av olika kulturer och därför omöjligt kan vara under hot.
Jag har det senaste året börjat tänka om. Startskottet kom vid en föreläsning i en gymnasieskola under vintern. Jag höll en föreläsning om flyktingars rättigheter med utgångspunkt i verkliga livsöden från Medelhavet. Plötsligt blev jag avbruten av en ung kille som suckade uppgivet att människorna vars berättelse jag framförde förtjänade att dö då de själva valde att korsa havet utan visum.
Hans uttalande genererade spridda applåder i aulan och följdes av flera instämmande påståenden om allt ifrån kostnader för invandring till en hotad svensk kultur. Det råa språkbruket och den bubblande frustrationen tog mig på sängen.
Jag tog sats för att gå till motattack med mina argument, men hade svårt att veta i vilken ände jag skulle börja. Vilken av alla åsikter skulle jag börja att bemöta?
I sökandet efter motargument backade jag ett par steg på scenen och satte mig på en stol. Jag tog ett par djupa andetag och bad eleverna förklara hur de tänkte.
Gymnasieskolan låg på en mindre ort med hög avbefolkning till större städer. Arbetslösheten var stigande. Ett äldreboende hade nyligen byggts om till flyktingboende. En kille förklarade att skolan börjat servera halalslaktat kött. En annan var upprörd över hur resurser lades på hemspråksundervisning. Frustration över samhällets förändring kanaliserades till de som flyttade in.
Utan att direkt opponera mig mot det någon av eleverna tog upp lyckades vi få en bra diskussion. Nyckeln blev just frågorna istället för förmaningar och motargument.
Vad är bakgrunden till att människor flyttar härifrån? Varför stiger arbetslösheten? På vilket sätt påverkar det dig att skolan serverar halalslaktat kött? Finns möjligheten för dig att välja annan mat? Påverkas din egen undervisning av att skolan också erbjuder hemspråksundervisning? Hur påverkar det dig i vardagen att andra söker en fristad här? Ekonomiskt? Socialt?
Att lägga locket på frustration och berätta att individen inte får tänka på ett visst sätt kommer skapa en situation där frustrationen pyser ut i andra sammanhang. Många gånger på nätet där den fångas upp av extrema organisationer, blir bekräftad, och får näring att växa sig starkare. Att möta frustration med offensiva motargument kan möjligtvis få oss själva att känna oss som vinnarna för stunden, men om målet är förståelse och tolerans blir vi i förlängningen förlorarna.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Ett problem i den svenska debatten är att det närmast finns ett tabu att tala om svensk hederskultur och svenska hedersmord. I dessa fall beskylls gärningsmannen som psykiskt sjuk medan så snart en muslimsk man mördar sin dotter eller flickvän så handlar det alltid om hedersmord. Det råder samma syn på svensk hederskultur som terrorism utförd av svenska människor.
För att börja i en användbar riktning ska jag förklara hur begreppet hederskultur respektive hedersförtryck används i den akademiska diskursen. Hederskultur handlar om ett system som förtrycker eller inskränker människors fri- och rättigheter med hänvisning till familjens heder. Hedersförtryck är med andra ord ett förtryck mot en människa som på något sätt anses bryta mot den sagda hederskulturen.
Hederskultur stänger in kvinnor. Illustration av Dashti Jangi
Vad vi oftast tänker på när vi talar om hederskultur och hedersförtryck är utländska familjer och helst muslimska pojkar och män som mördar, kastar syra på eller på annat sätt skadar sina kvinnliga släktingar. Exemplen är oändliga på kvinnor som fallit offer för utländsk hederskultur och idag är det snarare regel än undantag att begrepp som balkongflickor (ett begrepp som kommer ur tanken att en flicka påstås ha begått självmord genom att hoppa från balkongen).
Frågan är hur många av oss som tänker på hederskulturen som finns hos oss själva? Hur många pappor ger sig inte rätten att döma sina döttrars pojkvänner och ständigt vara på vakt mot eventuella signaler som indikerar att dottern har haft sex. Hur många fäder finns det inte som stolt skryter med att de bär tröjor med tryck som förklarar regler för vad som gäller när man umgås med deras döttrar.
I en artikel i Aftonbladet från 2017 berättar historieforskaren Marie Lindstedt Cronberg en historia om ett Sverige där kvinnor som fick rykte om sig att vara lösaktiga kom det att innebära att hon fick svårt att gifta sig eftersom hon hade tappat sitt värde och därmed var förstört gods, kvinnan var med andra ord en vara vars oskuld satte prislappen på henne. Artikeln fortsätter att berätta om hedersrelaterade begränsningar:
”Förutom att hedersmord och grovt våld inte förekommer sanktionerat av kollektivet, är det precis samma orubbliga könsmönster, syn på sexualitet och begränsningar i val av partner och umgänge, som i hederskulturer vi ser från Mellanöstern.” (Källa: Aftonbladet)
Även i en uppsats skriven på Göteborgs universitet tas det faktum att ogifta kvinnor lät mörda sina nyfödda barn eftersom det var förbjudet att föda utomäktenskapliga barn. Där står vidare att läsa att det var en mycket stark samhällsnorm i Sverige.
”Fram till 1864 tog kvinnor livet av sina nyfödda barn i Sverige på grund av att det var förbjudet att föda utomäktenskapliga barn och det var denna stränga samhällsnorm som låg bakom de barnamord som begicks under 1600-och 1700-talen. Dessa kvinnor ville undvika skammen och sannolikheten att de skulle ställas inför rätta. Det var kvinnorna själva som mördade sina nyfödda barn och detta kan ses som en stor skillnad till hederskulturen då förtrycket och morden vanligtvis sker under offrets tonårsperiod och utförs av familjens män.” (Källa: Hedersrelaterat våld och förtryck)
Detta innebär att den svenska hederskulturen skiljer sig en aning från vad vi normalt ser som hederskultur. I Sverige handlar det dels historiskt, men också än i dagens samhälle om skammen inför kvinnlig sexualitet. I Sverige har mannen fråntagits den kvinnliga sexualiteten som en maktfaktor över kvinnan. Det har skett genom lagstiftning och normer som förnekar kvinnors rätt att vara en självständig sexuell varelse. Detta beror på hur vår samhällsbyggnad ser ut jämfört andra länder.
”Utifrån figuren kan man fastställa att dessa samhällsnormer för prioritering är helt olika. I det svenska samhället är det individen som är i fokus. I hederssamhällen prioriteras gemenskapen över individen och den etniska gruppens värderingar styr och påverkar familjen i större grad än de svenska normerna i samhället.” (Källa: Hedersrelaterat våld och förtryck)
Fallen av hedersrelaterade mord utförda av svenskar är många. Exempelvis har vi fallet med Mikael Hagelin som först mördade sin mamma för att han ansåg att hon tjatade för mycket på honom. Efter avtjänat straff flyttar Mikael till Fagersta. Där blir han ihop med en flickvän. Efter en kort tid misshandlar och slutligen mördar han henne då han anser att hon påminner för mycket om hans mamma.
Vi har också fallet med Dalby-pappan som slog ihjäl sin fru med en slägga och därefter dumpade fruns och dotterns kroppar ut över ett stup. Därefter larmade han via 112 för att meddela att en olycka inträffat.
Vi har även fallet Martin Jonsson som mördade sitt ex av svartsjuka då han misstänkte att hon varit otrogen.
Vi har även fallet Billy Fagerström som först misshandlade sin dåvarande flickvän i flera år och till sist mördade henne och sänkte hennes kropp fjättrad vid en skottkärra i en sjö.
Vi har även fallet med en 33-årig man som efter en lång festnatt med sin ex-flickvän fick ett tragiskt slut. Slutet kom efter att ex-flickvännen ringt sin nuvarande pojkvän, varpå 33-åringen inledde en dispyt som slutade med att 33-åringen ströp sin ex-flickvän.
Enligt statistik från NTU kan man läsa att av allt våld mot kvinnor så står våldet i nära relationer för 72% av fallen av en bekant eller närstående. Vill man ha ytterligare läsning på ämnet våld mot kvinnor finns en hel del matnyttigt på BRÅs hemsida.
En tanke vi bör ställa oss själva innan vi väljer att peka på andra kulturer som hederskulturellt bärande är, hur går mina egna tankar kring mina döttrar, min mor, syster eller annan kvinnlig anhörig?
Jag är pappa till två döttrar och en son. jag har ofta mötts av olika tankar kring uppfostran av min son jämfört med mina döttrar. Jag likt många andra fäder till söner har en mer slapphänt tankegång till min son jämfört med tankegångarna i uppfostran av mina döttrar.
När någon av mina döttrar ska stanna hos någon vän är jag mycket mer noggrann med att kontrollera vilka andra vänner som kommer att vara där. Jag är mer intresserad av att veta vem som någon av mina döttrar ska sova över hos. Jag ringer vännens föräldrar för att kontrollera att min dotter verkligen ska sova över hos den sagda vännen.
När min son säger att han ska sova över hos någon så tar jag det mer med en axelryckning. Jag tänker att om min son tänker sova över hos en flickvän så kommer hennes föräldrar vara mer beskyddande och vara dem som ringer mig. Jag har också läst spaltmeter med artiklar och hört timmar av inslag där pojkvänner uttryckt ägandeskap över flickvänner och där man talar i termer som Min flickvän, om min flickvän skulle göra det ena eller andra skulle jag slå ihjäl henne. Som vi sett i exemplen ovan där ex-pojkvänner i fall av svartsjuka mördat sina ex samt i vissa fall även den nuvarande pojkvännen.
Hedersrelaterat våld utmärker sig genom sitt kollektiva uttryck. Kännetecknande för våldet är att det inte utövas av en enskild man mot en enskild kvinna i en parrelation, att det grövsta våldet i regel är välplanerat och att både kvinnor och män kan utsättas.
Hedersrelaterat våld och förtryck handlar i många fall om hot som begränsar en ung persons handlingsutrymme eller rätt att själv välja partner. Den som öppet utmanar eller trotsar den rådande normen anses dra skam över hela familjen och riskerar att straffas fysiskt för att familjen eller ett utökat kollektiv ska återfå det som uppfattas som förlorad heder. Gärningspersonerna är ofta familjemedlemmar, släktingar eller andra medlemmar av gemenskapen.
Ett problem som jag ser med synen på hederskultur i den svenska debatten idag är att man använder element i begreppen som gör att hederskultur är något som utförs av ”de andra” och aldrig eller sällan av svenska män.
Ett exempel på ett sådant element är att döttrarna inte tillåts tala svenska i hemmet och ett annat är att det anses behövas att svärmödrar och/eller kusiner som medverkar till påtryckningar för att kvinnan ska bli utsättas för våld.
Vi bör fundera på våra egna tankar kring hur vi själva beter oss mot våra döttrar och flickvänner. Jag menar att hederskulturer är något som finns i samtliga samhällen, men att det alltid är lättare att se fel hos den andre än hos sig själv.
Människor slår ofta ifrån sig att det svenska våldet mot kvinnor är något annat än hedersvåld. Ett annat argument som ofta hörs när en svensk kvinna blivit våldtagen av en utländsk gärningsman, de ska inte röra våra kvinnor. Min fråga till dessa män är då, när började du äga någon kvinna och är den kvinnan medveten om att du anser dig äga henne?
Definition av heder och hederskultur
Den definition som FN satt upp av heder och hederskultur känns mer öppen för att kunna få svenska män fällda för hedersrelaterat brott då man på Nationellt centrum för kvinnofrid skriver så här:
”Heder definieras av FN som en del av en traditionell familjeideologi som ställer upp villkor för kvinnors sexualitet och familjeroll. Identiteter och handlingar som bryter mot dessa normer, exempelvis otrohet, sex före äktenskapet, att umgås med ”fel” personer och i vissa fall även att bli våldtagen, kan leda till bestraffningar och även dödligt våld.” (Källa: NCK)
I Sverige är vi väldigt måna om vem våra döttrar träffar. Pappor har en tendens att fungera mer än väldigt kvävande mot sina döttrar där papporna till att börja med tror att deras döttrar omöjligt kunnat ha samtyckt till sexuella handlingar med jämnåriga partners.
Det finns även i vår svenska kultur där döttrar ses som ägodelar som fäderna helt och fullt bestämmer över. Samma kultur gör skillnad mellan söner och döttrar där om det kommer fram att en son har haft sex med en flicka så är den första frågan ofta, använde du kondom? Om dottern kommer hem och berättar att hon haft sex, då är frågorna av helt annan karaktär, vem var det? Hur gammal var han? Följt av tankar på hur man på bästa sätt ska ta pojken av daga eller åtminstone få han fälld för våldtäkt. Min dotter kan omöjligt samtyckt till samlag, det måste ha varit fråga om våldtäkt.
Vidare skriver ROKS att hedersrelaterat våld har det gemensamt att det handlar om maktordningen att mannen är överordnad kvinnan:
”Våld i hederns namn kan skilja sig åt i olika sammanhang, men är, liksom alla former av mäns våld mot kvinnor, den yttersta konsekvensen av könsmaktsordningen.” (Källa: ROKS)
Det tragiska i statistiken från 2018 är att samtidigt som det dödliga våldet totalt minskar i Sverige. Enligt statistiken har död som resultat av dödligt våld minskat med 5% samtidigt som det dödliga våldet mot kvinnor har ökat med 22% eller 33 fall av våld med dödlig utgång riktat mot kvinnor. Det är alltså 22 av 33 fall av dödligt våld riktad mot kvinnor som sker i nära relationer.
Jag menar att det är viktigt att förstå att hedersrelaterat våld och hederskultur, kan se olika ut i olika delar av världen. Historieforskaren och docenten Marie Lindstedt Cronberg påtalar om att kvinnor i en dramatiskt större utsträckning får rykte om sig att vara lösaktiga. Shivan Husseins konstaterande att en kvinna som föder barn när hon är ogift och tittar på hur det ser ut i vårt samhälle idag så kan man bara komma till slutsatsen att heder är något som sitter djupt rotat även i den svenska själen.
Åtminstone gällde detta som sanning under mina tonår att kvinnor som legat med fler än en person var en slampa eller till och med en ”hora”. Handen på hjärtat, hur många av oss män är eller har varit intresserad av ett förhållande med en kvinna som har ett eller fler barn från tidigare förhållanden?
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Det sprids ständigt rykten och myter om hur mycket bidrag invandrare ges och oftast är det direkta felaktigheter blandat med någon del sanning. I ett inlägg som just nu sprids via sociala medier görs det gällande att man som invandrare får ett oproportionerligt mycket större bidrag än svenskar får. Detta stämmer inte.
Det finns en vilja hos en del att sprida myter, lögner och halvsanningar om invandrare och bidrag. Allt som oftast blandar man uppgifter om bidrag som man får i början av asylprocessen och bidrag som man kan ansöka om när man väl fått uppehållstillstånd samt lån som man kan söka via CSN. Skaparen till bilden gör det sedan till en sanning att samtliga dessa bidrag är pengar man som invandrare har rätt till. Personen gör alltså ingen åtskillnad mellan om man är asylsökande eller om man redan uppbär uppehållstillstånd.
I ett inlägg som har spridits på sociala medier sedan en längre tid påstås att en invandrarkvinna med tre barn har rätt till mycket större bidrag än en svensk kvinna under samma premisser. För att bena ut vad som verkligen gäller ska jag gå igenom samtliga påståenden som görs i inlägget och lista vad som verkligen gäller.
PÅSTÅENDE: En arbetslös svensk kvinna med tre barn har mindre försörjningsstöd än en invandrarkvinna med tre barn.
FALSKT. Reglerna för försörjningsstöd är beräknade på den sökandes ekonomiska förutsättningar och kommunen som är den som beviljar försörjningsstödet gör ingen skillnad i personens geografiska bakgrund. I Socialstyrelsens uppräkning av riksnormen som börjar gälla 1 januari 2021 går att läsa mer om vad som gäller och vilken storlek på bidrag man kan få.
PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna får retroaktiv föräldrapenning.
FALSKT. Myten om den retroaktiva föräldrapenningen har Motargument tidigare behandlat. I den undersökningen kom man fram till att man som förälder har rätt att söka föräldrapenning max 90 dagar bakåt i tiden.
PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna med tre barn får SFI-bonus.
FALSKT. SFI-bonusen som har varit uppe för diskussion tidigare har vi redan bemött på Motargument. SFI-bonusen var belagd med en motprestation att man skulle klara kurserna med godkända betyg under en kort tid, men är sedan flera år borttagen.
PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna med tre barn får subventionerade läkemedel, sjukvård, tandvård och gratis glasögon för upp till 3 000 kronor.
MIX. LMA-kort ger rätt till subventionerade läkemedel. Om man är över 18 år betalar man en egenavgift om 50 kr medan om man är under 18 år inte betalar egenavgiften. LMA-kortet ger även rätt till akutvård och akut tandvård som inte kan vänta.
Vidare så är LMA-kort något man har under tiden som personens uppehållstillstånd handläggs. När man väl har blivit beviljad uppehållstillstånd så upphör också de rättigheter man hade i och med LMA-kortet. Man kan heller inte uppbära försörjningsstöd innan man har uppehållstillstånd vilket göra att den sammanställning man gjort i bilden som bäst kan ses som ett missförstånd.
PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna får subventionerad hushållsutrustning och möbler.
FALSKT. Som flykting kunde man tidigare få låna pengar till hushållsutrustning och möbler. Sedan 1 januari 2022 har hemutrustningslånet upphört..
PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna med tre barn får subventionerad spädbarnsutrustning.
FALSKT.Vad gäller påståendet om spädbarnsutrustning, så är det så att man genom försörjningsstödet i särskilda fall kan få stöd med spädbarnsutrustning om man inte på annat sätt kan ordna det genom äldre syskon eller anhöriga.
PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna med tre barn får subventionerade kollektiva resor.
FALSKT.När vi kikar på asylsökande och möjligheten till subventionerade kollektiva resor, så finner vi på Motargument att man i Kalmar 2015 fattade ett beslut om att samtliga asylsökande skulle få gratis busskort. Denna satsning var en förhoppning om en större integration i samhället. Dock skiljer sig denna satsning mellan olika landsting och jag kan inte hitta något liknande projekt i något annat landsting.
Subventioner av installation av telefoni är ett rent påhitt som dessutom skulle innebära motsvarande avdrag från försörjningsstödet. Samma sak gäller subventionerade telefonsamtal.
Vidare menar bildskaparen att uppgifterna finns hos Försäkringskassan, men Försäkringskassan har inte hand om några av dem uppräknade bidragen eller lånen. Försörjningsstöd administreras och utbetalas av respektive kommuns socialnämnd eller motsvarande.
Någon som skrivit om samma ”faktaruta” är Petra Hall. Det Petra kommit fram till är det samma som jag listat här. Hon listar även att tidningen Metros Viralgranskaren har bemött flertalet av dessa påståenden tidigare.
Anledningen till att man som asylsökande har en rad subventioner är att man inte har någon form av inkomst. Man får under den här tiden ett mindre bidrag om 61 eller 71 kronor om dagen om man är över 18 år eller 12 kronor om dagen om man är under 18 år. Motargument har skrivit mer om asylsökandes olika bidrag tidigare.
Ett par bidrag som personen bakom bilden glömt att redovisa är att barnbidrag utbetalas ut till alla föräldrar i Sverige samt att när man söker försörjningsstöd så kräver socialnämnden att man även söker bostadsbidrag.
För att sammanställa vilka bidrag man som asylsökande har rätt till samt vilka bidrag man som svensk och tillika invandrarkvinna med tre barn har rätt till har jag sammanställt dessa nedan.
Så länge myter, lögner och halvsanningar sprids på sociala medier och i verkliga livet kommer vi på Motargument och andra att göra allt för att bemöta dessa.
Samhällsnytts Jan Tullberg framställer två verklighetsbilder som inte går ihop med vare sig verkligheten eller med varandra: Å ena sidan att det inte skulle finnas någon forskning om sambandet ”etnicitet” och kriminalitet, och å andra sidan att det skulle finnas ett samband mellan ”etnicitet” och kriminalitet. Tullberg har fel på båda punkter – det finns forskning i ämnet, men det finns inget vetenskapligt belagt samband.
Jag vill inleda med att konstatera att det råder konsensus om att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Det är inga nyheter. Så den biten kan vi redan bocka av. Jag återkommer till tidigare försök att utröna samband mellan ”etnicitet” och kriminalitet.
Jag har tidigare vid ett flertal tillfällen redogjort för vilka faktorer som bidrar till att människor faller i kriminalitet. I mina artiklar ”Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?” och ”Invandrare diskrimineras i alla led i rättsprocessen” finner ni belägg för att ”etnicitet” (eller snarare födelseland, eller var föräldrarna är födda) inte är en riskfaktor för brottsbenägenhet. Jag kommer lite längre fram i denna text att återkomma till varför jag anser att ”etnicitet” inte är ett vidare bra begrepp.
Tullberg skriver i en nyligen publicerad krönika om bl a hur viktigt det är att undersöka samband mellan ”etnicitet” och kriminalitet. I krönikan ”Obekväma sanningar och veritofobi” raljerar Tullberg om att akademiker vid universitet har tre uppgifter: forska, utbilda studenter och informera journalister och allmänhet. Han menar att akademikerna, förutom att sprida ren desinformation också undviker att ”notera problem”.
Tullberg hävdar att många av oss blundar för verkligheten. Han använder sig av ordet ”veritofobi”, på begriplig svenska ”sanningsfobi”. Detta påstående går inte att leda i bevis. Tullberg har inget att motivera med mer än att han är övertygad om att många – forskare, statistiker, politiker och allmänhet – inte vågar se sanningen. I detta fall innebär sanningen att ”etnicitet” har betydelse för huruvida människor blir kriminella.
Mot bakgrund av denna s k ”veritofobi” ropar Tullberg – likt många andra – efter ytterligare bevis, svart på vitt, att invandrare begår fler brott än svenskar. Vad beträffar Tullbergs anklagelse om att många av oss blundar för verkligheten kan vi konstatera att alla sekter torde vara överens om att hela den omvärld som inte delar just den egna sektens dogmer skulle lida av ”veritofobi”. Vi saxar följande ur Tullbergs krönika:
”Till de största syndarna hör kriminologerna som undviker att undersöka sambandet mellan etnicitet och kriminalitet. Saliga äro de okunniga som inte tvivlar på det politiska prästerskapets predikningar. Advokater och domare är andra grupper som misskött sig. Den ena dysfunktionella lagen efter den andra har genomförts med bristfällig diskussion och analys.” (Källa: Samhällsnytt)
Vi tar det igen:
Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Vi vet också att det har gjorts ett antal undersökningar – i närtid – där målet var att visa på just denna ”nyhet”.
Rapporter om invandrares överrepresentation finns redan
P Jonasson har ganska nyligen publicerat en rapport på sin blogg. Rapporten grundar sig på statistik på ”nästan samtliga fällande domar för sexualbrott 2012-2017”.
Alldeles nyss kom Patrik Engellau ut med en ny rapport som syftar till att ”svart på vitt” bevisa att invandrare är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Maria Robsahm har gått igenom Engellaus rapport och checkat av den mot statistik från SCB och BRÅ. Mer om vad som är problematiskt med Engellaus rapport finner ni i Robsahms artikel ”Andelen utrikes födda misstänkta för våldtäkt har minskat dramatiskt”.
Jag vill nu återknyta till det där om att begreppet ”etnicitet” inte är särskilt bra. Ordet har alltmer börjat ersätta ordet ”ras”. Näst intill rakt av. På så sätt har ordet urvattnats, och då man använder sig av det balanserar man farligt nära dithän rasister, islamofober och ”invandringskritiker” vill flytta spelplanen. Genom att använda sig av begreppet ”etnicitet” istället för ”ras” upplever man att man är immun mot alla anklagelser om rasism. Off-topic vill jag förekomma eventuella frågor om varför jag nämner islamofober i sammanhanget. Islamofober hävdar oförtrutet att muslimer inte är en ”ras”, vilket innebär att man inte kan vara rasist om man hatar islam och/eller muslimer.
Vem är svensk?
En viktig sak att ha med i sammanhanget är frågan om vem som egentligen är svensk. Engellau hävdar med bestämdhet att svensk är man då man är född i Sverige med två inrikes födda föräldrar. Den definitionen är inte vedertagen. Istället talar man vanligen om ”svensk bakgrund”. I detta begrepp innefattas även människor med en inrikes född förälder. För att ytterligare ställa begreppets vara eller inte vara på sin spets kan vi ställa oss frågan vilken ”etnicitet” Alice Bah Kuncke har. Jag lämnar frågan obesvarad, och låter dig som läsare fundera över det.
Intentionen i Jonassons och Engellaus rapporter, nämligen att leda i bevis att invandrare är de som begår våldtäkter i Sverige, solkas betänkligt av att andelen utrikes födda skäligen misstänkta för våldtäkt har minskat dramatiskt. Engellau finner också fakta för detta och skriver att han inte kan förstå hur det kan ha blivit så.
Man kan inte som Tullberg nu gör ropa efter ytterligare en undersökning om sambandet ”etnicitet och kriminalitet”. Det är liksom redan gjort. Ett flertal gånger. Och vi vet redan hur det ser ut i statistiken. Vi vet också att siffrorna för kriminalitet bland människor med svensk respektive icke-svensk bakgrund håller på att jämnas ut.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson reciterade Vilhelm Mobergs ”Svensk strävan” i sitt tal under Sverigedemokraternas dag i Almedalen. För många föll det sig naturligt att tolka Åkessons tal som ett uttryck för den xenofobi som är Sverigedemokraternas varumärke.
”Många hade redan bestämt på förhand vad de ville höra. […] Tragikomiskt eller skrämmande, att inte kunna höra vad någon faktiskt säger, eftersom man redan på förhand bestämt sig för vad man ska tycka. Jimmie Åkesson hade förmodligen kunnat citera vilket helgon som helst och ändå hade de hört Satan själv, vad det verkar. Samma personer som annars varnar för polarisering, blir här så förblindade att de inte ens kan höra att det är Vilhelm Moberg som citeras. Dålig hörsel? Medveten vantolkning? Oavsett förklaring är den selektiva förståelsen inte särskilt förtroendegivande. Vi får hoppas att Jimmie Åkesson inte nämner senaste istiden i nästa tal. Va? Vill SD utrota hela Sveriges befolkning?!” (Källa: SvD)
SD:s chefsideolog Karlsson citerar Moberg
Ett antal mindre seriösa debattörer på högerkanten har gjort sig lustiga över att gemene man inte omedelbart identifierade att det rörde sig om ett citat från Vilhelm Moberg. Det är dock inte en slump att just sverigedemokrater visar en ovanligt hög litterär kunskap när det kommer till detta stycke av Vilhelm Moberg. Det är nämligen ett återkommande favoritcitat hos ledande sverigedemokrater. På nationaldagen 2007 skrev Mattias Karlsson, som brukar beskrivas som partiets ledande ideolog, på sin blogg:
”Så här några minuter in på nationaldagen hade jag tänkt skriva en hyllning till det land som jag älskar och arbetar för och som jag hoppas skall bli föremål för ett omfattande och värdigt firande under dagen. Jag inser dock att många andra redan uttryckt det jag vill säga på ett mycket bättre sätt än vad jag någonsin hade kunnat och därför publicerar jag istället ett utdrag ur Wilhelm Mobergs text ’Svensk strävan’ från 1941.” (Källa: Mattias Karlssons blogg)
Därefter följer bland annat textraderna som Åkesson reciterade under sitt tal. Men man kan vara obildad på många sätt. Bristande kunskap om kontext, t ex som Ivar Arpi som skriver att det är ”tragikomiskt eller skrämmande” att så många uppfattade att Åkesson exploaterade Mobergs rader som en inramning för sitt sedvanliga xenofoba budskap. Ändå utvecklar Åkesson just detta budskap i talet genom att hävda att ”hänsynslöst och vanvördigt har man förvandlat vårt land till oigenkännlighet. I dag återstår bara spillror av det arv som tidigare generationers svenskar gav oss”. Allt som återstår av vårt land, enligt Åkesson, är splittring, segregation, våld, gängkriminalitet, självförakt och världssamvete. Folkhemmet har bytts mot ”Allemansland”. Åkesson säger att ”vänsterliberalerna” har monterat ned Sverige till ett land där allt är mörker och som ligger i världstoppen i antalet våldtäkter. Målet, säger Åkesson, måste vara att få ned den asylrelaterade invandringen till Sverige till ett minimum. Han säger att ”vänsterliberalernas” Sverige bara får tillåtas vara en kort parentes i Sveriges tusenåriga historia.
Högerextrem alternativ medieblogg tolkar Moberg
En annan kontext som finns i bakhuvudet hos en del när de hör Åkesson recitera Moberg är när Lennart Svensson på den högerextrema nättidskriften Motpol år 2011 uppmärksammade texten som Åkesson reciterade i Almedalen. Grundare, ordförande och ansvarig utgivare för Motpol är Daniel Friberg, nyfascist och medgrundare till den svenska alt-right-organisationen nordisk alternativhöger. Svensson menar att Mobergs text är
”giltig för vår tid, en tid då etniska svenskar inte sägs existera, då envar nybliven svensk medborgare anses kunna definiera Sverige” och tolkar texten som ett konstaterande att ”Sverige ÄR vårt (=de etniska svenskarnas) eftersom vi brukat det, odlat det och utvecklat det i tusentals år. […] Blodet spelar roll, etnicitet är viktigt. Och än 2011 måste vi påminnas om kraften från jorden, den svenska jord som format oss. Döda bönder, soldater, torpare och hjon är våra förfäder och vi har en skyldighet att förvalta landet, det land de gav oss i arv. Vi måste erkänna hur de döda verkar och medverkar i det svenska skeendet. Vi kan inte okritiskt importera en ersatzbefolkning och tro att något gott kommer ur det. Vi kan inte utradera begreppet ’Sverige’ och tro oss upplysta därmed. Vi kan inte förneka oss själva som svenskar.” (Källa: Motpol)
Svensson lägger dock in en brasklapp angående Mobergs författarskap: Han kan ”i och för sig vara utan [Mobergs] liberalpopulism och annat” (Källa: Motpol). Kanske tänkte han på följande citat som påstås komma från ett tal som Moberg höll i Gävle på svenska flaggans dag, den 6 juni 1944:
”Det är frid och trygghet till liv och lem i ett fredligt land, där barnen föddes fria av fria föräldrar. Det är ett land, där också de minsta backstugornas barn kan skaffa sig möjlighet att pröva sina krafter att få pröva dem så långt de nu kan räcka till. Det är ett land där var och en kan få växa och utvecklas efter sin egenart, där var och en kan vara olik alla andra och hysa meningar olika alla andra – och dock får behålla både sin frihet och sitt liv. Detta är för mig det svenska. Det omistliga. Det är detta jag nu tänker på i dag – på vår flaggas dag.” (Källa: När staten tog över nationen, Lars Anders Johansson, Smedjan)
Olika citering av samma text
Det är intressant att Moberg citeras olika beroende på avsändare. Mattias Karlsson har med följande stycke på sin blogg:
”Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låt sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga”. (Källa: Mattias Karlssons blogg)
Lars Anders Johanssons citat lyder istället:
”Det är ett land där var och en kan få växa och utvecklas efter sin egenart, där var och en kan vara olik alla andra och hysa meningar olika alla andra – och dock får behålla både sin frihet och sitt liv. Detta är för mig det svenska. Det omistliga”. (Källa: Smedjan)
SD:s partisekreterare Jomshof om ”hotet mot Sverige”
Ytterligare kontext är den tolkning av textavsnittet från Svensk strävan som den sverigedemokratiske riksdagsmannen Richard Jomshof gjorde när han den 18 oktober i fjol reciterade Moberg i riksdagen. Jomshof utvecklade sitt anförande med att hävda att hotet mot Sverige, som Moberg adresserar, i dag inte kommer från främmande makt utan från EU och det ”socialliberala etablissemanget”. Han säger att faran inte alltid kommer utifrån utan även finns inom landets gränser. Hotet enligt Jomshof kommer från ”massinvandring” och ”mångkulturalism”. Jomshof tecknar liksom Åkesson en dystopisk bild av Sverige och påstår att
”sakta men säkert är svenskarna på väg att bli en minoritet i sitt eget land.” Han säger att ”alltför många partier, stora delar av journalistkåren och kulturetablissemanget har dessutom mage att alltför ofta förminska, och ibland också förneka och håna, vårt arv, vår kultur och det som tidigare generationer byggt upp. Det verkar dessutom saknas förståelse för att detta stabila, demokratiska och jämställda välfärdssamhälle är en produkt av att det har funnits en gemensam grund att stå på; kulturellt, moraliskt, språkligt, religiöst och även etniskt. [… ] Det finns bara en plats på jorden där svenskarna genom strävan har förvärvat sig rätten till ett land och detta land är Sverige. Och det är allt för värdefullt för att sättas i händerna på kulturmarxister och socialliberaler.” (Källa: Facebook)
Så kanske var det inte en vantolkning som människor gjorde när de upprördes över Åkessons tal. Med vilken intention Sverigedemokraterna vanvördigt använder en nationalskalds ord är uppenbart för dem som har kunskap om kontexten. Vilken intention Ivar Arpi har, när han utesluter den kontext som Mobergs text tidigare har använts i av Sverigedemokraterna och andra xenofober, är mer oklar.
Ska man följa Ebba Busch Thors metod så kan man ifrågasätta även hennes svenskhet. Hon stöder ju Livets Ord, trots deras homofobi – den homofobi hon anser att man måste ta avstånd från för att klassas som en som följer svensk värdegrund.
Ska vi ha en värdegrund vid sidan om lagen som alla svenskar måste följa? Nej, KD har fel. Det enda som ska gälla som svensk värdegrund är lagen.
Men däremot vill jag stärka lagen. Det är skandal att homofober t ex kan öppna skolor. Men vi bör påminna oss om att Ebba Busch Thor gått i Livets Ords skola och pratar gott om dem ännu.
Jag känner personer som har gått i den skolan och upplevt vad kamrater, lärare och rektorer sagt om muslimer, katoliker och homosexuella. Där har vi verkligen en miljö som inte tolererar homosexualitet.
Jag håller med Busch Thor om att vi måste agera mot homofobi. I mitt Sverige hade inte Livets Ord ens kunnat öppna en skola. Men att därifrån gå så långt som att säga att Livets Ord eller de som stöder Livets Ord inte är svenskar, det skulle jag inte anse vara OK.
KD tänker väldigt inkonsekvent. De förespråkar själva sånt som bara kan existera i en mångkultur, där vi låter människor göra egna val. KD är t ex för barnomsorgspeng, så att en av föräldrarna kan vara hemma med sina barn de första åren. Även traditionella kvinnliga värderingar har försvarats av KD.
Jag stöder KD på de punkterna, därför kan jag se likheterna med t ex respekten för religiösas egna val.
Så länge det inte skadar andra borde det vara tillåtet, kort och gott.
Såå, är Ebba Busch Thor svensk? Ja, det skulle jag säga, även om hon stöder Livets Ord än idag. Men det är inte OK att hon inte agerar mot sådant som strider mot svensk lag. Det finns saker hos Livets Ord som strider mot svensk grundlag.
Motargument 