Etikettarkiv: Debatt

Krönikor

I sammetskjol och utanförskap

”Ursäkta mig, men det står en zigenarkvinna och målar naglarna borta vid accessoarerna.”

Romernas flagga

Jag var 16 år och inne på min tredje dag som sommarjobbare på Rusta. Jag visste inte alls hur jag skulle hantera den upplysningen utan förmedlade den helt enkelt till en överordnad. Hur hon i sin tur hanterade situationen minns jag inte, men jag minns att det var mitt första sammanträffande med romer ute i samhället.

Minnet av episoden kommer till mig när jag ser på SVT:s Debatt (4/10 2012) där man i ett program avhandlar diskriminering mot romer på specifikt bensinmackar.

Nämner man ordet zigenare eller rom så tänker de allra flesta först på kvinnor i spetsblusar och stora svarta sammetskjolar. Därnäst kanske på män i kostymbyxor och loafers. Och därefter? På bilskojare, gårdfarihandlare, spågummor, ficktjuvar?

Enligt innehållet i etnologen Karl-Olov Arnstbergs kritiserade bok ”Svenskar & zigenare” lever svenska romer i förhållandevis hög grad i bidragsberoende, alkoholmissbruk och kriminalitet. Hans förklaring är att romernas kultur är stark och att de vill bevara den, vilket i sin tur lett till isolering, förtryck och diskriminering, samtidigt som romerna själva hyser lågt förtroende till majoritetssamhället som under historiens lopp förslavat dem, steriliserat dem, systematiskt mördat dem och kriminaliserat dem.

Jag finner det som en mycket rimlig utgång, om än inte försvarlig.

Romerna utvandrade av okänd anledning från Indien på 700-talet och spridde sig över hela Asien och Europa. Till Sverige tycks de ha anlänt under 1500-talet, att döma av en av Olaus Petris (1493-1552) historiska krönikor. De försörjde sig i den mån de fick tillfälle genom förgyllning, smide, hästhandel, musik och cirkus. På 1500-talet var det belagt med dödsstraff för manliga romer att vistas i landet och även om detta upphävdes var det fortfarande förbjudet för romer att slå sig ner på en fast boplats. Detta förbud gällde för vissa grupper ända in på 1960-talet, varför majoriteten av romerna — trots att 4 års folkskoleutbildning var obligatorisk redan 1842 — inte hade rätt till skolgång då de inte var mantalsskrivna på en fast plats.
Under Förintelsen mördades hundratusentals, kanske så många som 1,5 miljoner romer och i Sverige tvångssteriliserades många romska kvinnor i ”rashygienens” namn. Lagen om tvångssterilisering kom anmärkningsvärt nog inte att upphävas förrän 1975!

Det skall förklaras att det finns många undergrupper av romer, varav de flesta talar någon dialekt av romanes eller romani chib som är ett av Sveriges officiella minoritetsspråk. Trots detta brister myndigheter när det gäller att publicera information på romani, vilket påpekas i det avsnitt av Debatt jag nämnde.
Bland dessa romska grupper är kaale, ofta kallade ”finska zigenare” den grupp som bär de karakteristiska sammetskjolarna. De talar finska och har tyvärr ofta inte hållit romani chib vid liv. Kanske är det en av anledningarna till att de ses som ”den lägsta kasten” av andra romska grupper. Den som blir sparkad tenderar själv att försöka sparka neråt.

Dessa är alltså de romer som syns mest, som blir misstänkliggjorda på grund av sin klädsel, som får klä skott för alla historier någon någonsin hört om romer, och som därför torde vara svårast att integreras i samhället.

Det är en sorglig historia, den om Europas styvbarn. De fick egentligen aldrig en riktig chans.
Den svenska staten som är ansvarig för så många övergrepp på romer genom tiderna har (efter flera hundra år) beslutat att försöka minska avståndet mellan romska grupper och det svenska samhället, i ett regeringsbeslut om ”strategi för romsk inkludering” från februari 2012.****
Frågan är nu om övriga Sverige, det vill säga du, jag och alla andra icke-romer är beredda att följa regeringens goda exempel?
Kanske något så enkelt som att hälsa på de romska grannarna, att inte tyst hålla med om det som sägs bakom deras ryggar.

För sanningen är den att detta inte är några människor som kan ”slängas ut direkt” vid minsta problem, vilket annars är en populär lösning på diverse problem enligt falanger på högerkanten. Det finns inget land att slänga ut dem till. Detta är svenska medborgare — ibland sedan många generationer tillbaka — och det är på tiden att vi erkänner det istället för att betrakta dem som något främmande inslag.
Romernas sak är vår!


Källor:
Karl-Olov Arnstbergs ”Svenskar & zigenare” (ISBN 91-7203-226-X)
Zoltan Barany ”The East European Gypsies: Regime Change, Marginality, and Ethnopolitics”
http://www.regeringen.se/content/1/c4/28/64/212fc81a.pdf
http://www.regeringen.se/sb/d/15562/a/186402
http://www.regeringen.se/content/1/c4/28/64/212fc81a.pdf

Artiklar

Ulf Bjereld svarar; om opinionen och invandringen

Motargument.se fick ett brev från en läsare; Magnus Andersson. Han ville kommentera Ulf Bjerelds artikel ”Så motverkar vi Sverigedemokraternas politik”. Ulf har fått läsa det, och ger svar på det, som publiceras längst ner på denna sida. Vi på redaktionen har också diskuterat Magnus kommentar och vi på Motargument.se håller inte med i hans tolkning av SOM-institutets attitydundersökningar. Se diagrammet som avslutar artikeln, klicka på det för en förstoring.

SD ej vinnare om andra omprövar invandringspolitik

Bildkälla

Ulf Bjereld skrev i torsdags om hur framgångar för SD motverkas. Då opinion beskrevs missvisande ifrågasätter jag dock slutsatsen, att partier bör undvika SD:s problembeskrivning.

Bjereld menade att då invandringspolitik inte är viktig för de flestas partival är kritiker till densamma få. Men att få angav det som avgörande för partival bör bero på att sju riksdagspartier, med över 90 procent av röster, har intill förväxling likartad invandringspolitik. Antag att en person ansåg invandring var näst viktigast, men valde ett av de sju partierna med likartad invandringspolitik. Hans partival avgjordes då inte av den fråga där sju partier har samma politik, vilket genomgående bör gälla för de som röstade på dessa partier.

Att få är negativa till invandringspolitiken motsägs av mer adekvat data. Andel som vill minska flyktinginvandring har enligt SOM minskat från, för ett par decennier sedan, drygt 55 procent till nu under 50 procent. Men om SD:s långsiktiga potential är hälften av det har, trots opinionsändring, potential bara minskat från 25-30 procent till 20-25 procent.

Enligt Mångfaldsbarometern 2011 anser 6 av 10 svenskar helt eller delvis att ”Alla utlänningar som begått brott i Sverige bör tvingas att lämna landet”.

Ett av Bjerelds förslag på hur SD begränsas är att partier ska ”undvika att lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan”, vilket exemplet Danmark skulle visa. Samma argument har jag sett för Holland. Att andra partier inspirerats av Dansk Folkeparti anser många tvärtom gjort att de minskat. En analys som även görs för Wilders parti. Påstått orsakssamband, att invandringskritiska partier ökar när deras fråga tas upp av etablerade partier, tycks oklart. Det vi nu ser kan antyda fördröjt omvänt samband.

Skulle svenska partier ta upp problem med invandring som SD berör, erkänns onekligen delvis SD:s problemformulering. Men SD:s synsätt eller politik behöver inte anammas. En fördel med att andra diskuterar invandring kritiskt är att väljare erbjuds rimligare, mindre drakoniska lösningar på problem. (Exempelvis omfattande och i systematik och organisation cynisk ekonomisk invandring från kulturellt avlägsna länder. För att nå mål kan partier kanske kombinera politik för minskat fusk och att fler länder tar ansvar, samtidigt som SD fortsatt kritiseras för diskriminerande förslag, människosyn och/eller oseriös orealistisk politik.)

Om ett högerpopulistiskt parti växer när övriga partier vägrar ta upp invandringens omfattning, där många väljare alltså är kritiska mot nuvarande politik, finns risken att det blir stort. SD har senaste månad vuxit till bortåt 8 procent i opinionen, bara ca 5 procentenheter under rekordval för Dansk Folkeparti, ett parti som saknar högerextrema rötter.

Politisk förändring drivs förmodligen av ett slags demokratiskt tryck, nu manifesterat i uppgångar för SD på grund av missnöje med nuvarande invandringspolitik. Åtgärder mot det mer tvivelaktiga i invandringspolitiken är inte människorättsvidrigt, befogat i sig och minskar SD:s potential.

Magnus Andersson, Göteborg.

 

Ulf Bjerelds svar

Svar till Magnus Andersson

Jag har aldrig påstått att det inte finns motstånd eller kritik mot svensk invandrings- och integrationspolitik. Jag har påstått att flera undersökningar visar att detta motstånd kontinuerligt minskat sedan början av 1990-talet och sedan mätningarnas början för 20 år sedan aldrig har varit så litet som nu. År 1991 uppgick t.ex. andelen som tyckte att Sverige tog emot för många flyktingar till 65 procent, 2001 har den andelen minskat till 41 procent.

Jag har också påstått att de allra flesta som är kritiska till svensk invandrings- och flyktingpolitik inte tycker att frågan är tillräckligt viktig för att den skall ligga till grund för deras partival.

Det är inte heller som Magnus Andersson hypotetiskt resonerar, att frågan skulle vara näst viktigast för många svenskar. Sammantaget ligger frågan på ungefär tionde plats när väljarna själva får berätta om sina prioriteringar.

Det betyder förstås inte att invandrings- och integrationspolitiken skulle vara ett oviktigt politikområde. Tvärtom. Dessa frågor är viktiga och skall diskuteras som vilka andra politiska frågor som helst. Men vi måste skilja mellan att ett politikområde är viktigt i sig eller uppfattas som viktigt i sig och att samma politikområde är en viktig fråga för väljarna när de bestämmer sig för vilket parti de skall rösta på.

I Danmark var det inte bara så att flera övriga partier övertog Dansk Folkepartis retorik. De lät också Dansk Folkeparti få inflytande över den förda politiken. Därigenom bidrog de till att göra Dansk Folkeparti rumsrent och att Dansk Folkepartis politik blev verklighet i många frågor.

Ulf Bjereld

************

Klicka på bilden
Klicka på bilden för att se en tydlig förstoring

Krönikor

Mvh "extremvänstern"

Jag drog igång min blogg, ”Trots Er”, efter valet 2010 med någon slags idé om att dra mitt strå till stacken i allt det som sägs i moset som kallas för ”debatten på nätet”. Varje person som läst bloggen kan nog hålla med mig om att tonen från start var synnerligen mjuk. Trots att jag inte är religös så låter jag nästan frälst när jag redan från start skriver om att se ”invånaren i spegeln” först  av alla. Hur kan vi jobba med oss själva? Undrar jag. ”Självklart tar jag avstånd från allt våld riktat mot Sverigedemokrater” är en annan devis jag tidigt redogör för.

Bloggen ”Trots Er”

Någonstans på vägen så tydliggör jag min politiska åskådning i övrigt när en kommentator undrar om jag inte tycker att ”det är ok att tycka olika”. Jag anser mig nämligen ibland leva i en slags politisk konflikt till vardags eftersom jag med tiden förmodligen blivit mer välviligt inställd till det här med fria marknader än de flesta jag känner. Jag ser mig som en högervänd sosse och jag fnyser högt åt Che Guevara-romantiken som det geggas med på vänsterkanten.

Men. Trots att min blogg ”Trots Er” varit tätt förknippad med mitt namn i alla sökmotorer och att man faktiskt efter några klick kunnat uppfatta allt det jag beskrivit om mig själv här och mer så gör det inte någon som helst skillnad i det allmänna bruset på nätet. Jag blir självklart tilltalad med ”ni i extremvänstern, stenkastarvänstern, ni i AFA” och liknande så fort invandringspolitiken kommer på tal. Jag vill införa proletariatets diktatur, sharialagar, och planekonomi. Detta tror sig alla så kallade ”invandringskritiker” automatiskt veta om mig. Själva är de naturligtvis genomtänkta och upplysta långt över min nivå, och det är kanske därför de kan veta vem jag är utan att ens googla mitt namn. Självklart anser de sig också hålla precis rätt nivå i hur de uttrycker sig.

Gud nåde den som vågar säga rasist däremot. Detta kommer generera flera mil av debatt. Inte minst kommer andra antirasister hävda det vanskliga med att våga tilltala de stackars sverigedemokraterna på detta hemska sätt. Det som Ian Wachtmeister sa i Tvsoffan dagen efter valet kanske fäste på i folksjälen trots allt ”Jimmie Åkesson är en trevlig kille”. Och allt handlar om det.

En påstådd anhängare till kriminella vänsterorganisationer (som i själva verket bara är en ganska menlös bloggare) blir ytterst sällan betraktad som en trevlig kille. Kanske egentligen inte heller alla dessa korsriddare i kommentarsfälten. Men självklart är de långt mer intressanta. Varje journalist i landet vill såklart surfa in på #svpol och ta tempen på dom här supergenuina människorna som alla är så intresserade av nu efter det där som hände på Utöya. Det där med ”invånaren i spegeln” och resten av de mjuka formerna, ja vem fan orkar förkovra sig i dylika klyschor egentligen? Inte ens jag själv faktiskt. Det är liksom inte lika sexigt som när invektiven flyger.

En dag får jag syn på mig själv. En mjäkig typ som sitter och tar en massa skit på nätet och tror att han via snygg formuleringskonst ska kunna vinna någon poäng i helt meningslösa trådar. Men det finns ingen debatt. Det enda som finns är en slags tävling i vem som kan smutskasta hårdast men ändå framstå som den där trevliga killen. Att visa sig sårad är kanske det största av tabu. För vem vill vara den som är ”kränkt”? Att lägga huvudet på sned och klia ”invandringskritikerna” under hakan fungerar, men vart tog den där gränsen man skulle dra vägen då? När blir man den som bara ser på när en annan utsätts för något hemskt. För dom här personerna som det gullas med far nämligen vidare till andra forum. De skickar hatmail, de skriver ”pissluder” och de önskar kanske att den där trevliga tjejen du firade midsommar med ska bli utsatt för en gruppvåldtäkt. Som bonus mosar de kanske till den där larviga slaskhumanisten och snällisten till vänsterextremist som bloggade om ickevåld och att se sina egna brister.

Så här har ni mina motargument i nätdebatten: Kent Ekeroth är en idiot, så skit i honom. Ingrid Carlqvist är en idiot så skit i henne med. Lars Vilks kan inte ens rita så skit i honom. Och alla anonyma ”invandringskritiker” där ute är bara en hög med rasister som inte ens kan stava så skit i dom också. Säg mig nu: gör det här tuffa snacket mig tillräckligt attraktiv för att lyssnas på? Kittlar dessa förolämpande utfall? Gör jag ett tillräckligt stort avbräck från den av många nu för tiden så föraktade humanismen som tydligen bara anses kunna bäras som en dekal?

En annan mening jag uttryckt på min blogg är att det är farligt att tro på självklarheter. Självklarheter om människors lika värde måste återupprepas i oändlighet. Dessutom är det faktiskt en nymodighet, en radikal idé som egentligen inte kommit längre än några steg. Men även om jag tror på det så betyder det inte att jag anser mig vara en så fin att jag aldrig kan ge igen med samma mynt. Jag kommer aldrig vinna tävlingen om vem som är den värdigaste personen. Det är inte detta saken gäller för mig. Jag är nämligen precis lika dålig som vem som helst. Eller lika bra. Det är det saken gäller.

Mvh/ Extremvänstern

/Tobias Lundeqvist

Krönikor

Så motverkar vi Sverigedemokraterna

Gästskribent: Ulf Bjereld

Sverigedemokraterna har under de senaste veckorna kunnat glädja sig åt en svag uppgång i opinionen. Uppgången aktualiserar frågan om hur övriga partier bör agera för att bäst motverka Sverigedemokraterna. Debatten brände också till när SVT Agenda i sin partiledardebatt i söndags valde att ge stort utrymme åt Sverigedemokraternas favoritområde, det vill säga flykting- och invandringspolitiken.

Foto: Sverigedemokraterna

Svenska väljare anger sällan flykting- och invandringspolitiken som viktiga områden när de berättar vilka frågor som varit avgörande för deras partival. I stället är det sysselsättning, sjukvård, skola och utbildning, äldreomsorg och landets ekonomi som ligger i topp när väljarna bestämmer sig för vilket parti de skall rösta på. Sverigedemokraternas framgång grundar sig i deras skicklighet i att mobilisera den relativt lilla grupp som tycker att flykting- och invandringsfrågorna är så viktiga att det påverkar deras partival.

Jag har formulerat fyra tumregler att förhålla sig till om man vill motverka att Sverigedemokraterna eller andra högerpopulistiska partier vinner framgång i opinionen.

För det första bör de övriga partierna undvika att lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna opinionsmässiga fördelar på att använda högerpopulisternas språkbruk. Flykting- och invandringspolitik bör behandlas som vilka andra politiska sakområden som helt, oavsett vad högerpopulisterna vill eller inte vill. Här tycker jag att de övriga svenska riksdagspartierna i huvudsak agerat klokt. De har undvikit att göra som i Danmark, där det högerpopulistiska Dansk Folkeparti lyckades utnyttja sin vågmästarställning i Folketinget till att få politiskt inflytande. Så har hittills inte skett i Sverige, utan Sverigedemokraterna befinner sig trots riksdagsmandaten fortfarande i den politiska kylan. De svenska partierna har heller inte efterhärmat Sverigedemokraternas ordval.

För det andra bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig. I valrörelsen inför 2010 års val fanns tendenser från de rödgröna partierna att spela Sverigedemokraterna i händerna genom att anklaga alliansregeringen för att vara otydlig i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna. Efter valet 2010 har alliansregeringen och de rödgröna partierna då och då anklagat varandra för att få igenom sin politik med Sverigedemokraternas stöd. En sådan polemik gynnar främst Sverigedemokraterna.

För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft. Här riskerar de övriga partierna att hamna fel genom att utan eftertanke följa mantrat ”vi måste våga ta debatten med Sverigedemokraterna”. Jag menar att man skall ta en sakargumentation med Sverigedemokraterna i de organ där de vunnit mandat, men inte söka upp dem i andra sammanhang. Det innebär egentligen inget annat än att man behandlar Sverigedemokraterna som vilket annat parti som helst.

För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverskridande överenskommelser. Sådana överenskommelser understödjer högerpopulisternas verklighetsbeskrivning att de själva utgör den enda egentliga oppositionen mot ”etablissemanget”. Ju mer de övriga partierna tränger ihop sig i mitten, desto bättre blir möjligheterna för ett parti som Sverigedemokraterna att framställa sig som den enda eller den egentliga oppositionen.

Om dessa regler efterföljs tror jag det finns goda förutsättningar att Sverigedemokraternas förhoppningar om en växande valframgång 2014 kommer på skam. Låt oss komma ihåg att den svenska opinionen i dag är betydligt mer positiv till invandrare och till flyktingmottagning än vad den var för ett par decennier sedan. Internationella undersökningar visar att svenskarna är mer positiva till invandring och flyktingmottagning än egentligen något annat folk i hela världen. De högerpopulistiska partierna i Europa har slutat växa. Det är viktigt att i mörkret också förmå se ljuset. Motstånd mot främlingsfientlighet är inte bara en nödvändig moralisk livshållning, det är också en verksamhet som har goda möjligheter att nå framgång.

/ Ulf Bjereld

Professor i statsvetenskap,

Ledamot av förbundsstyrelsen Socialdemokrater för Tro och Solidaritet