Etikettarkiv: Debatt

Myt: ”Islamofobi finns inte”

Inte sällan då en diskussion kommer att handla om islamofobi hamnar sakfrågan i skymundan. Detta görs genom att påstå att begreppet ”islamofobi” är påhittat för att slippa ta ansvar för den egna främlingsfientligheten. Huruvida det är påhittat eller inte är inte relevant, vad som är relevant är sakfrågan.


Det finns andra former av intolerans med efterleden -fobi, t ex homofobi, kristofobi, afrofobi, xenofobi och funkofobi. Som en parallell till att begreppet ”islamofobi” skulle vara påhittat är begreppet ”funkofobi” ett relativt nytt begrepp. Ordet togs med i SAOL (Svenska Akademiens Ordlista) första gången 2015, men hade använts av aktivister och funktionshinderrörelsen i flera år före det.

Vi på Motargument har i vår terminologi-serie gjort en grundlig genomgång av begreppet islamofobi.

Istället för att stå upp för sin islamofobi, som i korthet kan beskrivas som fördomar och hat mot islam och muslimer, duckar man frågan och ansvaret för sin islamofobi. Personer som hävdar att islamofobi inte finns eller är påhittat är oftast de personer som själva är islamofober, eller uttrycker sig islamofobiskt. Likt övriga begrepp jag nämnde ovan är företeelsen tyvärr högst närvarande i vårt samhälle.

Ett annat ord som används för företeelsen är ”muslimhat”, som är en parallell till ”judehat”. Det är beklagligt att allvarliga företeelser inkluderande hat och fördomar dribblas bort genom att styra diskussionen till att handla om semantik istället för om sakfrågan. I debatten kan det vara bra att ha med sig att begreppen islamofobi och muslimhat i det närmaste är synonymer.

Personer som tar bort fokus från sakfrågan, dvs hat och fördomar mot islam och muslimer, gör det för att de hävdar att de ”bara kritiserar en religion”. Nu är det allt som oftast så att dessa personer inte ”bara kritiserar islam”, eller mer specifikt ägnar sig åt saklig islamkritik, utan nästan alltid hänfaller åt hat och fördomar mot BÅDE islam och muslimer. Inte sällan kommer argumentet att islam skulle vara en ideologi.

Det är viktigt att vi skiljer på begreppen islam, islamism (politisk islam) och radikal islamism. Islam är en monoteistisk och abrahamitisk religion som, likt andra religioner, yrkar på att regler ska följas och plikter ska utföras. Islamism (politisk islam) innebär en strävan att förena religion med politik, vilket innebär att samhället ska genomsyras av religionen, också i juridisk mening. Radikal islamism innebär att man genom terror och våld ska uppnå total makt över samhället. Denna form av islamism är att betrakta som extremism och ska bemötas därefter.

När jag i debatten möter personer som duckar frågan och sitt ansvar när det kommer till hat och fördomar mot islam och muslimer brukar jag fråga hur de ser på de andra begreppen jag nämnde i början av denna text. Oftast dör pseudodiskussionen om semantik här, alternativt börjar personen tala om t ex ”nazifobi” (som inte är ett vedertaget begrepp). Apropå icke vedertagna begrepp tål begreppet ”oikofobi” att nämnas. I grunden är det en psykiatrisk term som innebär aversion mot hemmiljön, eller en onaturlig rädsla för det egna hemmet. 2004 stal filosofen Roger Scruton ordet och omvandlade betydelsen till att beskriva personer som påstås förkasta den egna kulturen till förmån för andra kulturer. Det har sedan anammats av högerextrema.

Anledningen till att islamofober/muslimhatare ifrågasätter begreppet ”islamofobi” är att de anser att det inte kan vara en fobi att vara kritisk mot islam, utan att det skulle vara rationellt. Tyvärr är det bara en täckmantel för att kunna ducka ansvaret för sitt muslimhat och på så sätt kunna fortsätta spy hat och fördomar mot islam och muslimer.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Motargument: Terminologi – homofobi/heterosexism

Motargument: Islamofobi och kristofobi

Motargument: Terminologi – afrofobi

Språktidningen: Xenofobi

Motargument: Terminologi – funkofobi

Förbundet unga rörelsehindrade: Funkofobi – ett nytt ord i SAOL

Motarguments terminologi-serie

Motargument: Terminologi – islamofobi

Forum för levande historia: Islamofobi

Motargument: Terminologi – islamism

Motargument: Myt: Oikofob

Vård på olika villkor

Region Blekinge, som styrs av Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna inför en tolkavgift om 300 kronor för läkarbesök, och en avgift om 50 kronor för tolkning via telefon.

Detta innebär att vård inte längre kommer att ske på lika villkor i Blekinge. Utlänningar som inte känner sig trygga med svenska språket kommer att tvingas betala extra avgift för att erhålla en rättvis vård. Som en konsekvens av detta kommer patientsäkerheten att påverkas.

Debatten i regionfullmäktige var intensiv. Regionfullmäktiges ordförande Jan-Anders Palmqvist (S) försökte stryka punkten helt:

– Min uppfattning är att det inte finns något lagstöd för att göra detta. Är det så att fullmäktige ändock vill besluta detta, förutsätter jag att man i så fall hänvisar till den lagstiftning som innebär att man får ta ut avgifter för tolktjänster. Gör man inte det är det ett medvetet beslut mot kommunallagens paragrafer. (Källa: Läkartidningen)

Björn Tenland Nurhadi (SD) påstår att tolkavgift är en patientavgift som kan tas ut med stöd av hälso- och sjukvårdslagen (HSL).

Christina Mattisson (S) framförde i debatten argumentet att patientavgiften kommer att skilja beroende på var i landet du bor. En person med tolkbehov som söker vård i Blekinge kommer att betala mer än en person som söker vård någon annanstans. SD:s Tenland Nurhadi kontrade med att det redan finns skillnader i vårdavgifter vid exempelvis olika specialistbesök:

– Så att säga att »oj, nu blir det olika taxor«… ja, det har vi ju redan i dag. (Källa: Läkartidningen)

Debatten i kommunfullmäktige fördes mestadels mellan SD och oppositonspartierna.

Den nya given med orättvis vård från Region Blekinge träder i kraft 28 mars 2024.


Källa:

Läkartidningen: Efter intensiv debatt – Blekinge första regionen med tolkavgifter

Är ”From the River to the Sea” antisemitism?

Tre forskare skriver på DN Debatt om den växande antisemitismen som blir extra tydlig under Israel-Palestina-konfliktens våldstoppar. Alarmerande exempel den senaste tiden är uppmaningar om våld mot judar, eldbombningen av en synagoga i Tyskland och brännandet av den israeliska flaggan framför en synagoga i Malmö.


Medan förövarna av dessa antisemitiska hatbrott uppenbarligen saknar vett att skilja judar som folkgrupp från den israeliska staten, gör debattörerna rätt som lyfter behovet av en djupare insikt kring de antisemitiska föreställningar som på olika vis döljer sig i en normaliserad diskurs. En mängd exempel skulle kunna belysa vidden av detta. Olyckligtvis ägnar sig artikelförfattarna istället åt att blanda samman antisemitism med saklig, legitim kritik av staten Israel. Detta sker på flera sätt men ett av dem är särskilt oroande.

”Från floden till havet, skall Palestina bli fritt” är en fras som frekvent skanderas vid olika demonstrationer. Debattörerna menar att frasen syftar på att staten Israel ska upplösas och slår fast att det därför är ett uttryck för antisemitism. Båda påståenden är grova förenklingar och kräver nyansering.

För det första syftar frasen inte nödvändigtvis på att Israel ska upplösas som stat. Som den palestinska författaren Yousef Munayyer beskriver i tidsskriften Jewish Currents kan det handla om att palestinier ska åtnjuta lika rättigheter och friheter oavsett var i Israel-Palestina de bor. Den amerikansk-judiska organisationen Jewish Voice for Peace delar denna syn på uttrycket och har försvarat aktivister som blivit kritiserade för att ha använt det. Även israeliska människorättsorganisationen B’Tselem har använt frasen för att beskriva vad man menar är Israels systematiska förtryck av palestinier.

För det andra är det historielöst att likställa kritik mot den israeliska statens existens med antisemitism. Den israeliska historikern Ilan Pappé har i sina studier detaljerat beskrivit hur den israeliska statens tillkomst möjliggjordes genom en etnisk rensning av 750 000 palestinier, vad
palestinier kallar för katastrofen, ”al-Nakba”. Är dessa palestinier, som under Israels statsbildning fördrivits från sitt land och därför anser att denna saknar legitimitet, per definition antisemiter? Är Ilan Pappé själv antisemit eller ”självhatande jude” för att han stödjer en växande folkrörelses krav på en enstatslösning ”från floden till havet” där alla invånare har samma rättigheter?

Enligt många kritiker är tvåstatslösningen död, inte minst på grund av de nu 700 000 israeliska bosättarna. Personligen ser jag fortfarande en tvåstatslösning i enlighet med folkrätten som den enda politiskt gångbara vägen. Samtidigt har jag respekt både för det historiska narrativ som beskriver den fundamentala orättvisa som ”al-Nakba” innebar och för de som ser en alternativ, rättighetsbaserad lösning på konflikten, från floden till havet.

Att stämpla detta som antisemitism är inte bara en diskvalificering av palestiniernas rätt till sin egen historia och legitim politisk kritik. Det riskerar också att bidra till vitt skilda idéer om vad antisemitism är. Antisemitism är ett alltför allvarligt problem för att behäftas med sådan förvirring.


Källor:

DN: ”Många svenskar är blinda för antisemitiska budskap”

SVT: Stor ökning av antisemitiska hatbrott i Europa

DN: Antisemitiska hatbrott ökar runtom i världen – i Paris har Davidsstjärnan målats på fasader

Jewish Currents: What does ”From the River to the Sea” really mean?

Jewish Voice for Peace: The Wire JVP took over the Statue of Liberty

B’Tselem: A regime of Jewish supremacy from the Jordan River to the Mediterranean Sea: This is apartheid

University of Exeter: Ilan Pappé

Al-Jazeera: Why Israel wants to erase context and history in the war on Gaza

UN Human Rights: Human Rights Council Hears that the Current Israeli Plan to Double the Settler Population in the Occupied Syrian Golan by 2027 is Unprecedented, and that 700,000 Israeli Settlers Are Living Illegally in the Occupied West Bank


Photo Attribution: https://creativecommons.org/licenses/by-nc/4.0/deed.en
Photo Credit: https://www.flickr.com/photos/joegaza/

Därför har Ekeroth fel om varför vi har nationer

I en lång ”ledartext” på den SD-kopplade nätbloggen Samnytt den första juni 2023 ger Kent Ekeroth, numer oppositionsråd i Dalarna samt ”Mr Samnytt” (grundare, ledarskribent och VD), sin syn på varför länder har bildats. Hans tes är att folk som är lika varandra vill leva tillsammans. Han framhåller fördelen av (etniskt) homogena länder. Han varnar för att endast små skillnader kan leda till ”blodiga konflikter”.


Kent Ekeroths partifränder, många från Skåne, borde veta att det inte bara inte är sant, utan direkt kränkande att påstå. Efter att dåvarande svenskarna snodde Skåne från Danmark försökte flera kungar med våld assimilera Skåne. När Gustav Vasa, ’landsfadern’ som sägs ha grundat det ’moderna Sverige’, kom till makten och försökte ena landet under protestantisk flagg, blev det uppror och våldsamt — Dackefejden. Sverige var verkligen inte likasinnade — det var många landsändar med olika kulturer och varierande språkbruk. Visst förekom några likheter, men att det skulle vara ”ein Volk, ein Reich” — är direkt bullshit.

När allmän skolgång blev vanligt i Sverige försökte de styrande radera lokala språkbruk och dialekter för att skapa just ett ’enigt Sverige’, vilket alltså skulle ske på bekostnad av de olika regionernas unika särart. Nationalismens mål var inte att ena ett gemensamt folk, utan att försöka tvinga in vitt skilda grupper till en uppdiktad, konstruerad enhet. Nationalromantiken jobbade inte för att belysa ett stort gemensamt folks gemensamma historia. Den ville bara skapa en myt om att alla inom nationen skulle ha varit ett gemensamt folk med gemensam historia — inkluderat skåningar, som ju länge inte ens var svenskar, utan danskar.

Sverige bestod också av nuvarande Finland, som är ett helt annat folkslag med helt annat språk. Finländarna utsattes också för assimilationsförsök, något vi ser effekter av än idag, med svenska som ett slags andra språk jämte finska, och partiet Sannfinländarnas reaktion mot allt svenskt inflytande från denna tid. Vi hade också Norge som en del av Sverige. Antagligen anser Ekeroth att Norge är ett eget land med ett eget folk och ett eget språk, fastän det alltså lika gärna hade kunnat vara en del av Sverige, om historien hade varit lite annorlunda. På samma vis har vissa i Jämtland ibland krävt självständighet.

Och då har vi fortfarande inte rört vid de nationella minoriteterna samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar. Just samerna har mycket att berätta om det förtryck och de brutala försök till assimilation som de utsatts för av nationalistiska svenskar.

Så nej, Ekeroth har väldigt fel. Sverige har aldrig varit ”ett folk”. Och hans partiledare visar på det själv, då han kallar sig ”etnisk skåning”, inte etnisk svensk.

Men jag hör redan svaret på det – ”jaha, så det finns inga svenskar eller svensk kultur, men alla andra länder har det?”.

Det finns svenskar i så grad att det finns medborgare i landet Sverige. Men de flesta gör nog som Åkesson och identifierar sig mer efter sin stad eller landsända snarare än som ”svensk”. Som sagt, Åkesson kallar sig själv ”etnisk skåning”, är det fel av honom?

Och nej, det finns nog få länder, om något, som inte delar Sveriges situation. I Ungern, som jag har koll på, bor det inte bara ungrare (magyarer). Det bor kumaner, rumäner, slaver, judar, romer, schwaber, italienare och andra minoriteter.

Även Frankrike består av ett antal områden, ofta med stora lokala variationer i kultur och dialekter. En del spänner, liksom samerna i Norden, över flera länder, och är uppdelade mer av politik än faktiska landsgränser, såsom occitanerna, med ett latinskt språk som finns i Frankrike, Spanien, Italien och Monaco. Spanien har liknande situation med både basker och kataloner som också, tack vare nationalistiska föresvävningar av den typ som Ekeroth vurmar för har separatistiska organisationer. Dessa exempel visar på att Ekeroths idéer alltså inte enar folk och nationer, utan tvärtom splittrar dem. Ett annat exempel på detta är italienska Lega, som länge var Lega Nord, som med nationalistiska förtecken ville separera norra Italien från södra halvan.

Fler tydliga exempel är länder som Belgien, med både franska, nederländska och tyska kultursfärer som blandas och enas, samt Schweiz, med bl a en minoritet på ca 70 000 som talar rätoromanska.

Länder som ofta (felaktigt) setts som monokulturella är oftast bara duktiga på att dölja mångfalden, eller antas vara monokulturella på pur okunskap och fördomsfullt av de som inte studerat länderna tillräckligt noga. Till och med Japan som av många tros vara en lyckad monokultur har ett antal minoriteter och underkulturer, såsom ainu-folket, som har fått status som landets ursprungsbefolkning.

En lång historia kort – idén om att nationalstater bildades för att det skulle vara ett folk inom nationsgränsen är nonsens. Nationsidén byggdes på existerande gränser som omfattade ett flertal folk. Dessa var mer eller mindre kulturellt besläktade, och som sedan skulle assimileras under en flagg för att tjäna kungens och den härskande elitens intressen, oftast genom krigsföring.

Uppehållstillstånd: Nästan samma nivåer idag (2022) som under förra flyktingvågen

Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd visar att Sverige idag beviljar något fler uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund idag jämfört med under flyktingvågen relaterad till kriget i Syrien för ett antal år sedan. Orsaken till att vi ser liknande siffror är att det pågår ett krig i Ukraina, vilket medför att miljontals flyr landet. Motargument har ännu en gång granskat Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd. Vid närmare efterforskning visar det sig att ungefär hälften av beviljade uppehållstillstånd hittills under 2022 är asyl-/flyktinggrundade.


I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges flyktinginvandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”.

Motargument har granskat siffrorna för beviljade uppehållstillstånd under ”toppåren” 2016 och 2017. Vi har tidigare granskat siffrorna för 2019siffrorna för 2020 och siffrorna för 2021 vad gäller beviljade uppehållstillstånd.

Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror. Dessa aktuella siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer. Röster i debatten gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.

Så hur ser siffrorna ut?

Totalt beviljades 142 179 uppehållstillstånd under 2022. Dessa fördelar sig enligt följande:

  • Anknytning 20 990
  • Arbete 41 396
  • Skydd (inkusive massflyktsdirektivet) 56 622
  • EU/EES 7 883
  • Studier 14 537
  • Verkställighetshinder 751

Om vi bryter ner siffran för ”anknytning” i de olika grupperna så finner vi att 2 604 personer beviljats uppehållstillstånd som anhörig till en person som har flykting-/asylgrunder. Övriga inom samma kategori som beviljats uppehållstillstånd är: Adoption (25), anhörig till övriga (18 158), samt personer med synnerliga skäl anknytning (203), totalt 18 386. I gruppen ”Anknytning – anhörig till övriga” ingår personer med anknytning till exempelvis svenska medborgare eller till personer som har uppehållstillstånd i Sverige på andra grunder än asyl, arbete eller gäststudier, t ex nyetablerade/etablerade förhållanden till person i Sverige som inte fått uppehållstillstånd av asylskäl tidigare. I gruppen ”personer med synnerliga skäl anknytning” ingår bl a personer som är make/sambo till någon som är bosatt/har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige (Utlänningslagen 5 kap 3a § stycke 1 och 3).

Knappt hälften av uppehållstillstånden är asyl- och flyktinggrundade

Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd 56 622 + 2 604 personer = 59 226. (Den första siffran är siffran för asyl (skydd), och den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder). Antalet beviljade uppehållstillstånd 2022 enligt massflyktsdirektivet, dvs flyktingar från Ukraina, var 47 566. Medan den totala siffran på 2022 års beviljade uppehållstillstånd var 142 179. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 42 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså ca 2 av 5: 2/5 (knappt hälften av alla beviljade uppehållstillstånd).

Som en jämförelse kan vi kika på siffrorna över beviljade uppehållstillstånd under 2016, dvs det år då Sverige historiskt sett hittills beviljat störst antal uppehållstillstånd*. Under 2016 beviljades totalt 150 535 uppehållstillstånd. Av dessa beviljades 71 671 personer uppehållstillstånd på asylskäl och 15 148 personer beviljades uppehållstillstånd på anknytning med asyl-flyktinggrund. Antalet så kallade ”dåliga” uppehållstillstånd under 2016 var alltså 71 671 + 15 148 = 86 819. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 58 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså  nästan tre av 5: 3/5.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2019 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid ungefär en av fem: 1/5.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2020 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2021 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.

Trenden de senaste åren är att andelen sjunkit år efter år. Siffrorna sjönk i såväl faktiska antal som i procentandel. Mellan 2016-2021 (en femårsperiod) hade andelen beviljade uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund långt mer än halverats. Idag ser vi att siffrorna åter har ökat till ”rekordnivåer”. Detta har sin orsak i att det pågår ett krig i Ukraina, vilket har medfört att miljontals flyr landet.

Det finns ett flertal faktorer som påverkar siffrorna. Det har gjorts förändringar i det s k etableringsprogrammet, vi har den nya gymnasielagen som antogs 7 juli 2018, reformen av det gemensamma europeiska asylsystemet och FN:s globala migrationsramverk.

Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.

2017 är ”toppåret” vad gäller beviljade uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund19 129 personer.


Källor:

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2016

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2017

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2018

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2019

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2020

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2021

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2022

Migrationsverket: Frågor och svar om massflyktsdirektivet

Myten om de 95 163 uppehållstillstånden (2021)

I debatten talas det ofta svepande om att Sverige beviljar massvis med uppehållstillstånd. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som beviljas uppehållstillstånd. Motargument har ännu en gång kontrollerat siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete. Vid närmare efterforskning visar det sig att ungefär 1/6 av beviljade uppehållstillstånd under 2021 var asyl-/flyktinggrundade.


I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges invandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”.

Motargument har granskat siffrorna för beviljade uppehållstillstånd under ”toppåren” 2016 och 2017. Vi har tidigare granskat siffrorna för 2019 och siffrorna för 2020 vad gäller beviljade uppehållstillstånd.

Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror. Dessa aktuella siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer. Röster i debatten gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.

Så hur ser siffrorna ut?

Totalt beviljades 95 163 uppehållstillstånd under 2021. Dessa fördelar sig enligt följande:

  • Anknytning 24 189
  • Arbete 39 270
  • Asyl 11 443
  • EU/EES 5 653
  • Studier 14 034

Om vi bryter ner siffran för ”anknytning” i de olika grupperna så finner vi att 4 142 personer beviljats uppehållstillstånd som anhörig till en person som har flykting-/asylgrunder. Övriga inom samma kategori som beviljats uppehållstillstånd är: Adoption (32), anhörig till övriga (19 958), samt personer med synnerliga skäl till anknytning (57), totalt 24 189. I gruppen ”Anknytning – anhörig till övriga” ingår personer med anknytning till exempelvis svenska medborgare eller till personer som har uppehållstillstånd i Sverige på andra grunder än asyl, arbete eller gäststudier, t ex nyetablerade/etablerade förhållanden till person i Sverige som inte fått uppehållstillstånd av asylskäl tidigare.

1/6 av uppehållstillstånden är asyl- och flyktingrelaterade

Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd 11 443 + 4 142 personer = 15 585. (Den första siffran är siffran för asyl, och den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder). Medan den totala siffran på innevarande års beviljade uppehållstillstånd under perioden januari – november var 95 163. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att drygt 16 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså en av 6: 1/6 (en sjättedel av alla beviljade uppehållstillstånd).

Som en jämförelse kan vi kika på siffrorna över beviljade uppehållstillstånd under 2016, dvs det år då Sveriges historiskt sett beviljat störst antal uppehållstillstånd*. Under 2016 beviljades totalt 150 535 uppehållstillstånd. Av dessa beviljades 71 671 personer uppehållstillstånd på asylskäl och 15 148 personer beviljades uppehållstillstånd på anknytning med asyl-flyktinggrund. Antalet så kallade ”dåliga” uppehållstillstånd under 2016 var alltså 71 671 + 15 148 = 86 819. 2016 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid nästan tre av fem: 3/5.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2019 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid ungefär en av fem: 1/5.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2020 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.

Trenden de senaste åren är att andelen sjunker år efter år. Siffrorna sjunker i såväl det faktiska antal som i procentandel. Sedan 2016 (en femårsperiod) har andelen beviljade uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund långt mer än halverats.

Det finns ett flertal faktorer som påverkar siffrorna. Det har gjorts förändringar i det s k etableringsprogrammet, vi har den nya gymnasielagen som antogs 7 juli 2018, reformen av det gemensamma europeiska asylsystemet och FN:s globala migrationsramverk.

Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.

* 2017 är ”toppåret” vad gäller beviljade uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund: 19 129 personer.


Källor:

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2016

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2017

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2018

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2019

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2020

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2021

Endast ett parti behöver populism

Det finns partier som lever med lögnen att utländska människor, framför allt de med en brunare hudton än de själva har, att de inte ska få tillåtas att beblanda sin ”främmande” kultur med den inrikes kulturen.


Det handlar om envåldshärskare eller män som drömmer om att leva i en enpartistat där inga andra partier existerar eller fungerar – som en falsk version av demokrati då envåldshärskaren får alla röster genom valfusk.

Sådana ledare har som mål att få total makt och att fylla sina fickor med pengar stulna ur statens skattkistor. De roffar åt sig allt de kan och pekar ut en folkgrupp som envåldshärskaren valt att vara syndabock och säger till sitt folk att de ska skynda sig att ta smulorna som finns innan syndabockarna kommer stjäla dem.

Några exempel på populistiska ledare:

  • Pol Pot, diktator i Kambodja. Pol Pot föddes den 19:e Maj 1925 under namnet Saloth Sar. Pol Pot grundade den totalitära regimen Röda khmererna, år 1976 och genomförde folkmord på meningsmotståndare. Det blinda hatet mot västvärlden i allmänhet och i synnerhet mot USA var mycket mer än urspårad ideologisk tolkning. Det berodde mest på att stora delar av kambodjanska befolkningen hade bombats och mördats i hundratusental av USA:s bombflyg. Blodtörsten och jakten på alla som misstänktes vara kollaboratörer med USA var stor. På så sätt kan man säga att Röda khmererna och deras ledare Pol Pot var populister.
  • Nicolae Ceaușescu, diktator i Rumänien, Nicolae Ceaușescu lyckades knipa makten år 1965 och 1967 lyckades han även bli statsöverhuvud och populariteten hos folket genom sin oberoende nationalistiska politik. Med sin hemliga polis motarbetade och fängslade han opposition mot hans makt och han höll den fria pressen i ett järngrepp.
  • Saddam Hussein, diktator i Irak. Saddam Hussein var son till en bondefamilj i närheten av staden Tikrit i norra Irak. Han anslöt sig tidigt till partiet Ba’ath under 1957 och 1959 deltog han i ett misslyckat försök att mörda premiärministern. Efter flera år i fängelse rymde Saddam Hussein från fängelset och kom till sist att bli ledare för Ba’ath-partiet och lyckades, via en kupp, att börja förstatliga företag i Irak.
  • Adolf Hitler, diktator i Tyskland och grundare av nazismen. 1920 engagerade sig Hitler inom sitt parti Nationalsocialistiska Tyska arbetarpartiet (Nazi). Hans framgångar inom partiet hade starka kopplingar till det enorma ekonomiska misslyckande som landet dragit på sig under första världskriget.
  • Benito Amilcare Andrea Mussolini, grundare av fascismen i Italien. 1919 steg Mussolini till partiledare och 1922 hade fascisterna tagit makten över Italien och brände ner fackföreningslokaler och förhindrade vänsterorienterande partier att få fäste inom politiken. Mussolini närde drömmen om ett nytt Romarrike där det ingick att skapa ett kolonialvälde i Afrika.

Ej att förglömma; Jimmie Åkesson, partiledare för det populistiska partiet Sverigedemokraterna. Olika sverigedemokrater har själva sagt att de önskar leva i en enpartistat där de själva har makten. Vill vi leva i ett land likt de ovan angivna eller är vårt demokratiska land bättre? De driver en linje där de endast vill ha partipolitiskt trogna domare och poliser. De vill avskaffa presstödet, förbjuda konst som de inte förstår sig på och de vill ha en television som ständigt basunerar ut hur fantastiska Sd är.

Populism kan verka lockande för människor då de populistiska partierna förslår enkla lösningar på svåra och komplexa problem. Det man får när man röstar på ett populistiskt parti är noll och intet. Det populistiska partiets enkla förslag till komplexa problem kommer aldrig att fungera och istället skrämmer de befolkningen med en partisympatisk milis som mördar motståndare och får de att försvinna. Vill vi att historien ska upprepas än en gång eller ska vi ta lärdom av historien och kasta populismen i papperskorgen en gång för alla?


Krönikor på Motargument.se är åsikts-texter där krönikören står själv för innehållet i sin krönika.


Källor

Adolf Hitler, diktator i Tyskland och grundare av nazismen

Benito Amilcare Andrea Mussolini, grundare av fascismen i Italien

Nicolae Ceaușescu, diktator i Rumänien

Pol Pot, diktator i Kambodja

Saddam Hussein, diktator i Irak

Sverigedemokraterna, Pavel Gamov

Daesh jämförbara med SD?

Sverigedemokraternas radikala ideologi påminner i delar om Daesh. Likt terroristorganisationen skapar de förtryckta människor som sedan är så utsatta att de med löften om guds förlåtelse och till och med 72 jungfrur radikaliseras. När de väl utfört sina dåd så har det otänkbara redan skett.


Det förefaller ibland som om de två olika, och så vitt skilda ideologierna ändå grundar sig i närliggande radikal syn på skillnader mellan grupper i ”Vi mot dom”, och konservativa traditionella könsroller. Detta ser vi gott av exempel på där Sverigedemokraterna önskar ta bort eller åtminstone radikalt skära ner på aborträtten eller när de kallar nya svenskar för kackerlackor eller smuts.

Detta gäller även andra grupper populistiska extremister, som Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och andra radikaliserade grupper. Om en människa känner sig åsidosatt och ouppskattad är det lätt för den personen att fångas upp av radikala grupper som lockar med tillhörighet. Sedan fylls personen med hat som riktas åt en specifik grupp.

Jag gick för några år sedan en kurs vid Stockholms universitet som heter ”Is multiculturalism good for women?”. Kursen var givande och jag fick upp ögonen för nya aspekter kring multikulturalism som exempelvis att människor från samma länder ofta samlas inom samma geografiska område. Det kan ge möjlighet för exempelvis så kallade ”shariapoliser”, män som stirrar och registrerar vilka vanor kvinnor från samma land har. Detta ska på intet vis förminskas, men samtidigt ska det inte heller göras någon höna av en fjäder heller. Dessa så kallade ”shariapoliser” är inget som tillhör vardagen, men det skrivs väldigt mycket om de få fall som förekommer.

Vad SD inte inser är att deras politik skulle riskera att skapa en grogrund för nya terrorister, på liknande vis som hur Daeshs eller talibanernas ageranden skapar grogrund för nya terrorister

Det är nu oerhört viktigt att använda hjärnan inför nästa val. Vill ni verkligen skicka hela familjer tillbaka från vad de en gång flytt från? Eller kan det kanske vara så att även nya svenskar också kan vara ensamma galningar som det är så snabbt att hänvisa till om gärningsmannen är europeisk eller, gud förbjude, till och med svensk.

Vill ni skapa det som Sverigedemokraterna påstår redan pågår eller kan vi enas om att en rasistisk politik inte är rätt väg att gå?

Krönikor på Motargument.se är åsikts-texter där krönikören står själv för innehållet i sin krönika.


Källor

Svenska dagbladet, Risk för att ”shariapoliser” blir fler

Utrikesdepartementet, Afghanistan

Asylstopp är inte lagligt

I en längre krönika på Katerina Magasin radar Katerina Janouch upp 25 punkter med politiska förslag, blandade med konspirationsteorier om ”godhetssignalerande” människor i svensk statsförvaltning och svenska medier. Människor som hon anser står ideologiskt till vänster och enligt henne ”hjärntvättar” svenska barn och allmänhet, samt bortser från ”islamisering” av Sverige och slöseri med skattepengar.

En av hennes punkter är:

”Asylstopp. Migrationspolitiken är det som skapat många problem i Sverige och nu behöver landet återhämtning. Sverige har dessutom tagit in enorma mängder människor, de senaste decennierna främst från utomeuropeiska länder med diametralt motsatta värderingar mot de svenska. Samtidigt uppdagas att många av dessa individer inte är flyktingar utan bidragsmigranter. Inget fel i att söka sig till ett bättre liv, men det får då ske annorstädes än i Sverige, som inte har mer kapacitet att ta hand om ointegrerbara analfabeter. Eftersom Sveriges migrationspolitik varit lika kravlös som ryggradslös har många migranter fått uppfattning att Sverige ska lyda deras minsta vink och försörja dem på livstid. Inget kan vara mer fel och nu är det skyldigheter som ska vara i fokus. Till exempel bör utlänningar betala sin egen tolk om de trots uppehållstillstånd behöver en sådan. Krav på kunskaper i svenska ska vara villkorslöst, samt acceptans och anpassning till svenska värderingar.”

Svar från Motargument: Katerina Janouch lever som många andra i uppfattningen att Sverige kan agera hur som helst och utan hänsyn till internationell lagstiftning som Sverige är en del av.

Ett totalt asylstopp skulle strida mot den flyktingkonvention som Sverige har ratificerat kort efter andra världskrigets slut. En skärpt asyllagstiftning är möjlig, men inget allmänt stopp för asylsökande, så länge inte Sverige vill börja ställa sig åt sidan från Världssamfundet och riskera sanktioner.

Vad gäller personer som sökt och beviljats asyl på falska grunder, återkallas uppehållstillstånd för sådana personer redan idag.

Vad gäller de så kallade ”svenska värderingar” som Katerina Janouch talar om, är de enda gemensamma värderingar som vi alla accepterar och anpassar oss till: skyldigheten att följa lagen. Sverige är ett land med vitt skilda värderingar och en plats för människor där människor som Katerina Janouch till Stefan Löfven till Jimmie Åkesson och resten av oss har rätt att ha vilka värderingar vi vill, oavsett om de kan uppfattas som förkastliga av andra. (Källa: Sverige för UNHCR)

Hur kan man kritisera religion utan att bli kallad rasist?

Många gånger har man hört röster om att man inte kan kritisera religion i Sverige utan att bli anklagad för att vara rasist, men stämmer det eller beror det helt enkelt på hur man väljer att presentera sin så kallade kritik. Det talas ofta om att den som vill debattera religion blir censurerade om de blir emotsagda. Det är då viktigt att hålla två saker i huvudet, a) censur kan enbart utföras av staten mot en person, och b) att bli emotsagd är själva själen i att debattera.


Kritik är en viktig del av ett demokratiskt samhälle och debatterna går ofta varma, men tyvärr finns det alltför många som inte vet skillnad mellan saklig kritik och exempelvis hets mot folkgrupp (HMF).

För att kunna debattera och kritisera religion är det därför viktigt att du som debattör undviker argumentationsfel och att man tänker på att det är religion du debatterar samt att du är medveten och ödmjuk inför att det finns människor som vet mer än du i olika delar av ämnet. Allt ska kunna debatteras och bli kritiserat, men att bli emotsagd är det som själva debatterandet går ut på. Eller som en person en gång sade, om du bemöts av ett argument som inte motsvarar vad du själv tänkt, så kan du tänka att, ”aha, så man kan alltså se på saken på det viset också.” Är du så pass ödmjuk i ditt debatterande så kommer du att känna dig mer tillfreds med ditt liv och det kommer också att hålla ditt blodtryck lågt och fint.

Att kritisera en religion är alltså fullt möjligt, men gör dig inte till en sanningens riddare rustad med alla svar på komplexa frågor. Känner du dig osäker på en fråga i ämnet, ställ då en öppen och inlyssnande fråga så kommer du att få svar som förklarar hur det ligger till inom just den frågan. Tänk också på att oavsett vilken religion du önskar kritisera så finns det miljoner följare av denna religion och i många fall lika många svar på frågan.

En annan sak att tänka på när man kritiserar oavsett vad det kan handla om är att ställa sig frågan är det en person eller en företeelse som jag håller på att kritisera. Om vi tar ett ämne som länge varit uppe för debatt så är det islam. Du kan aldrig börja en mening i en debatt med att alla muslimer är si eller så, däremot bör detta argument föras fram liknande islam är si eller så. Dock är det viktigt att tänka på att det finns många grenar inom islam som kan skilja sig drastiskt åt. Detsamma kan sägas om kristendomen och även judendomen. Var även beredd på att du kommer att få mothugg även här, var därför ödmjuk inför att det kan finnas människor som vet bättre än du. Det går heller inte att gripa ett kort stycke ur en sura (avsnitt i koranen) och säga att titta här så här står det i koranen. Ofta behöver man läsa flera stycken både före och efter det text avsnitt som du vill debattera/kritisera. För att fullständigt förstå en religiös text behöver du dels läsa hela boken flera gånger och dels behöver du förstå kontexten under vilken den religiösa texten en gång skrevs.

Många menar att koranens begrepp ”kuffar” syftar till alla med en religion annan än islam, vilket givetvis är fel och att koranen därför uppmanar till att döda kristna och judar. Med ”kuffar” menar man dyrkan av flera gudar eller avgudadyrkan med andra ord en som inte tror på samma gud som de gör. Inom teologin så har vi tre stora religioner som sorteras under abrahamitiska religioner (judendomen, kristendomen och islam). Dessa tre religioner menar att de samtliga är söner och döttrar av Abraham samt att de alla tre ber till samma gud. Vidare så ingår Jesus i den islamiska tron som en äkta profet och är högt älskad av muslimer.

Vänder vi blicken mot bibeln ser vi även där ord som ”Du ska inga andra gudar hava utom mig” gud bestraffade även de som börjat med avguda dyrkan av en gyllene kalv samt dränkte hela jorden i syndafloden bara för att rädda två av varje art som han såg som trogna hans bud.

Det går med andra ord visst att kritisera religioner och även islam utan att bli kallad rasist. Det är bara viktigt att tänka sig för om det är en person eller en företeelse som man kritiserar samt att kritiken inte ringaktar religionen på ett sådant sätt att utövaren känner att kritiken egentligen är riktad mot hen som person.


Vill du läsa mer om fallgropar inom debatteknik så har jag en artikel som behandlar de flesta och mest vanligt förekommande i en tidigare artikel som du hittar här.