Etikettarkiv: Debatt

Reportage

#Almedalen2016: Tillit och migration

Under årets Almedalsvecka handlar mycket om Sverige i världen, och världen i Sverige. Integration, mångkultur, etablering och bistånd är heta punkter.

Jag har besökt flera evenemang under dagen och två av dem hade en gemensam nämnare; hur vi påverkas av bilden av Sverige som förändrat efter hösten 2015.

Vid paneldiskussionen “Efter systemkollapsen – hur går vi vidare” (IM och Svenska Afghanistankommittén) konstaterar Staffan Landin att på samtliga mätpunkter för ett “gott ställt samhälle” befinner sig Sverige i topp, på samma positioner som före den stora flyktingströmmen i höstas. Vi har inte fått det sämre, inte på något sätt. Det cirkulerar enorma överdrifter om hur dåligt vårt samhälle blivit. Landin påpekar också att retoriken kring diskussionen om flyktingar och migration behöver förändras, så att vi slutar betrakta migration som en belastning. Samtalsdeltagarna önskade för framtidens flyktingmottagande en gemensam politisk lösning inom Europa.

Något som även berördes i samtalet “Ökad invandring – hur påverkas social tillit?” (Fores): Här belystes två aspekter av tillit; dels den människor emellan: om man anser att människor i allmänhet (som man inte känner sedan tidigare) går att lita på, dels tilliten till samhället och samhällsinstitutioner som riksdag, regering, rättsväsende osv.

Dessa två former verkar intressant nog bete sig olika. Tilliten till andra människor verkar vara tämligen stabil hos vuxna människor, den ändras knappast alls hos en person. Tilliten till samhället och samhällsinstitutioner är däremot mycket rörlig. Bland annat tenderar tilliten till lokalsamhället att minska ju mer mångkulturellt lokalsamhället är, kunde panelen berätta. Det är inte fastställt hur orsakssambandet ser ut. Andreas Bergh, docent i nationalekonomi, redogjorde för hur tilliten till samhället bibehålls genom likabehandlingsprinciper och marknadsmekanismer som gör att alla har samma möjligheter och att alla behandlas lika. All särbehandling, även s k “positiv särbehandling” inverkar negativt på tilliten.

Andreas Johansson Heinö beskrev hur tillit varierar kolossalt på global nivå och därför antagligen hänger ihop med hur respektive samhälle är organiserat med institutioner och principer. Han uttryckte för Sveriges del bekymmer för bristen på tilltro inom vissa grupper, hur det kan skapa (och redan skapar?) allvarliga samhällsklyftor och hur då parallellsamhällen växer fram.

Hög social tillit har positivt samband med t ex demokratisk stabilitet, politiskt deltagande och lägre brottslighet. När allt fler felaktiga påståenden om särbehandling av nyanlända, migranter och invandrare får fäste i det allmänna medvetandet, påverkas tilltron till samhället negativt. Detta leder till exempelvis ökade kontrollsystem, på längre sikt ett mer avancerat juridiskt system avseende överenskommelser där muntliga avtal inte gäller utan ersätts av skriftliga som utformas av advokater. Ett annat tecken på minskad tillit är de misstankar och upplevelser av korruption som ges uttryck för på sociala medier.

Det ligger inte långt bort att fundera över hur tillit och misstro till samhället färgas av de överdrifter som Staffan Landin talade om. Min tanke efter dagens evenemang är helt enkelt denna:

Håller Sverige – och även Europa – på att skapa sig en självuppfyllande profetia?

// Therese Maurin, Almedalen 4 juli 2016

Krönikor

Empatisk läsning

Gästkrönika av Robert Nilsson

”Empatisk läsning – en utrotningshotad läsart i klickonomins medielandskap”

Jag brukar försöka att vara välvillig när jag på ett eller annat sätt tar del av en människas utsaga.

När utsagan kommer i form av en text, så kallas det för empatisk läsning.

Med det följer att du som läsare försöker sätta dig in i avsändaren med allt vad det innebär – att du försöker se texten eller det sagda med avsändarens ögon eller öron.

I dagens politiska klimat så har den typen av social fingertoppskänsla – som krävs för empatisk läsning – amputerats av de sociala medierna och klickonomins kugghjul och drev.

Det finns varken tid eller vilja till att ge avsändaren något som helst utrymme att förklara eventuella missförstånd. Det har till och med gått så långt att då budskap kan tolkas på fler än ett sätt (vilket i princip alltid är fallet) så väljer många att tolka budskapet eller utsagan på det för avsändaren minst välvilliga sättet.

Halmgubbar konstrueras. Utsagor tas ur sitt sammanhang – t ex en mening som tas ur ett större textsammanhang eller ett större socialt och samhälleligt sammanhang – och sätts i ett nytt på ett sätt som ger utsagan en helt annan – från avsändarens sida – ej avsedd betydelse.

På så sätt skapar vi fiender med agendor som egentligen inte finns men som genom våra mer eller mindre medvetna feltolkningar blir till för att positionera oss som hjältar på det politiska slagfältet.

Vi omtolkar utsagornas argument så att de passar motargumenten som vi har färdiga i våra arsenaler. Kanske skriver vi en rant eller en debattartikel med utgångspunkt i denna feltolkning för att sedan riva ner folkets jubel i form av viral spridning och gilla-klick.

På samma sätt som jag valde att tro på Salahaden Raoofs förklaring till varför han visade det s k Rabia-tecknet i Almedalen – att det var av solidaritet med offren för folkmord världen över och inte för att visa lojalitet med Muslimska Brödraskapet – så väljer jag att tro på Amineh Kakabavehs förklaring: att hon handlade mot bättre vetande.

Jag tänker att om något, så har den senaste tiden åtminstone lärt mig att vi måste vara mer förlåtande och välvilligt inställda till våra medmänniskors utsagor.

Någon sa att människors utgångspunkt är att tro på andra människor när de säger något – att detta är grunden för alla mänskliga relationer. Att det är det som har gjort människan och människosläktet till skapelsens krona.

Det finns något logiskt tilltalande med det. Jag menar – vad är alternativet?

Vilken värld hade vi kunnat bygga om vår utgångspunkt hade varit alla människor ljuger tills det att motsatsen bevisats?

Då hade vi fortfarande befunnit oss i grottorna – paranoida och asociala. Bligande ut på en värld utanför grottöppningen. En värld fylld av människor som ljuger och vill oss illa.

/Gästkrönikör Robert Nilsson

I fokus, Myter

Ingrid Carlqvist, asylsökarna och fördomarna

Det finns människor som inte skyr några som helst medel i invandringsdebatten. Ingrid Carlqvist är en notorisk muslimhatare och en av grundarna till den ”islamkritiska” nättidningen Dispatch International. Hon är också flitig skribent på den internationella, islamofobiska tankesmedjan Gatestone Institute.

På sociala medier, såsom Twitter och Facebook, är Carlqvist påfallande, och påfrestande, aktiv i sin iver att delge oss ”sanningen” om invandrare och invandring i allmänhet, och muslimer och islam i synnerhet.

Den 30 maj 2016 lägger Carlqvist upp ett filmklipp på Gatestone Institutes Youtube-kanal. I klippet ser vi Carlqvist vandra genom skånska rapsfält spyende främlingsfientlighet och lögner. Hon målar upp Sverige som ett land i fritt fall invaderat av asylsökande våldtäktsmän, sharialags-vurmare och no go-zoner. Hon får snart svar på tal i en Twitter-tråd när hon, dagen efter, länkar klippet. Frilansande skribenten och föreläsaren Staffan Landin twittrar en rant på tolv punkter som petar hål på Carlqvists rasistiska, lögnaktiga bubbla. Motargument väljer här och nu att publicera ranten i sin helhet.

”1. Sverige är har INTE flest våldtäkter i världen. Det är er mest seglivade och dummaste myt.”

”2. Sharia är inte viktigare än svensk lag i några områden.”

”3. Du överdriver kraftigt situationen i de 55 sk ”no-go-zonerna”.”

”4. Du har fel om prognosen, MV prognos är 60.000 och troligen mindre. Du säger 74-10.000.” *

”5. Sverige är INTE en nättväktarstat där det är varje man för sig själv. Det är absurt.”

”6. Sverige har 9,8 miljoner invånare.”

”7. Våldtäkt är inte det svensken är mest rädd för.” **

”8. Det är inte förbjudet att föra statistik eller forska på etnicitet eller bakgrund hos brottsförövare.”

”9. Vi vet inte alls vem som begår våldtäkterna, bara ca 10% anmäls och där finns ingen data på bakgrund idag.”

”10. Våldtäkterna har INTE ökat med 1500%. Sexualbrotten har troligen inte ökat alls de sista åren”

”11. våldtäkter med fler än en förövare skedde med all sannolikhet också förr i tiden.” ***

”12. 400 är inte hälften av 1300.”

Filmklippet med Ingrid Carlqvist är inget annat än populistisk och rasistisk smörja baserad på lögner, myter och siffertrixande. Det obehagliga i sammanhanget är att det finns människor som litar blint på Carlqvists, och hennes gelikars, domedagsprofetior.

Länk till Staffan Landins Twitter-rant

* Siffran Ingrid Carlqvist anger i klippet angående antal asylsökande för 2016 är 70 000-140 000. Denna siffra baserar hon på februariprognosen som låg på 100 000. I april skrevs prognosen ner till 60 000

** Mycket talar för att terrorism är det svensken är mest rädd för

*** Påståendet om att gruppvåldtäkter är ett nytt fenomen avhandlas här

Lästips:

Här är sanningen bakom statistiken för ”våldtäktslandet” Sverige

Kan sharia tillämpas i Sverige?

Brottsförebyggande rådet (BRÅ): Våldtäkt och sexualbrott

Brottsförebyggande rådet (BRÅ): Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet

Gradvisa förändringar i synen på våldtäkt

Invandrare och brottslighet – myter och statistik

SCB:s befolkningsstatistik

No go-zoner för dummies

 

I fokus, Krönikor

Du förbrukade all trovärdighet, Amineh!

”Död åt Moses! Död åt judendomen!”

Hur låter det här?
Skrämmande?
Hatfullt?

Visst så låter det som Egyptens farao, men naturligtvis så är det ingen av oss som skulle undra om detta är hat mot judar eller inte, om det är hot mot en minoritetsgrupp i Sverige eller inte, eller om det är uttryck för motstånd till religionsfrihet eller inte.

Namnlös
Amineh Kakabavehs Facebook-sida 160430.

Men i skärmdumpen ovan står det annat på persiska:

”Död åt Mohammed! Död åt islam!”

Och det är Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh som ”gillar” kommentaren på sin Facebook-sida. Inlägget finns kvar, och återfinns här. Kommentaren skrevs som stöd då den här politikern tog på sig offerkoftan efter att hon spridit ett fejkat nazistiskt videoklipp med antisomalisk propaganda. På Expo har man skrivit om hur Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt saknar förtroende för Amineh Kakabaveh.

Senast jag hörde orden ”Död åt islam” var på 1990-talet, och då i serbnationalistiska sånger inför Balkankriget.

Det var inte islam som dödades då.
Det var inte islam som kastades i massgravar.
Det var inte islam som sattes i koncentrationsläger.
Det var människor som du och jag, just för att de var muslimer.

Nu är det inte serbnationalister som darrar berusade på torg, utan vänner till en politiker i vår riksdag som ”gillar” den här aggressionen.

En politiker som påstår sig stå för mänskliga rättigheter, människors lika värde… och religionsfrihet som en viktig del av vår demokrati.
Jag undrar hur Amineh Kakabaveh försöker framstå som ”kämpe” för muslimska kvinnors rättigheter, samtidigt som hon hatar deras religion i så hög grad? Hur går det ihop?

Det berömda frikortet ”jag-är-själv-muslim” används av Amineh Kakabaveh.  Som om det skulle ge henne något slags licens med stämpeln ”jag-kan-sprida-hatet-mot-den-här-gruppen”. Ett sådant beteende med liknande debatterror har vi sett redan, med tanke på förintelseförnekare med judisk bakgrund, som t ex Lasse Wilhelmsson.

Att Amineh Kakabaveh står upp mot patriarkatet och mot hedersförtryck är något som de flesta av oss kan stödja.

Men att kämpa mot kvinnohatet samtidigt som man sprider hatet mot en annan, är som att äta och borsta tänderna samtidigt. Det är just det som Amineh Kakabaveh gör, och i så fall är det viktigt att Vänsterpartiet fokuserar på hennes munhygien i debatten.

Det hela handlar om Amineh Kakabavehs spridning av en fejkad nazistisk propagandafilm som hon, när hon ifrågasattes, tog bort för sitt eget bästa.

13292842_10153693415132333_112506733_n
Amineh Kakabavehs numera raderade Facebook-inlägg från 160426.

Det handlar också om att hon samtidigt fortsatte att stödja de graverande åsikter som framfördes i videoklippet.

13292827_10153491395036479_893855228_n
Amineh Kakabaveh raderade även detta Facebook-inlägg.

Förklaringarna varierade hela tiden: ”argumentet” liknar TV4:s program ”Vem vill bli miljonär” då hon använde en livlina och påstod att ”en vän hade lagt upp videon” på hennes Facebook-sida. Kritiken avfärdar hon som en arrangerad ”mobbningskampanj” utförd av partikamraterna.

Hon definierade somaliesvenskar, som har uttryckt sin oro genom kritiken i debatten, hållit demonstrationer och möten med flera organisationer, som ”onda krafter” som vill ”tysta ner” en viktig röst i kampen mot kvinnoförtryck.

Här har vi Amineh Kakabavehs nästa rasistiska angrepp; svensksomalierna försvarar inte sina rättigheter som Amineh Kakabaveh har kränkt.

Hon utmålar den här minoriteten även som motståndare till kvinnorättigheter när de står upp mot rasism.

Hennes “ursäkt” innehåller inte den minsta promille av trovärdighet.

Vi på Motargument har uppmärksammat Amineh Kakabavehs propaganda mot flyktingar och invandrare redan 2015.

Vilka åtgärder kommer man att vidta inom Vänsterpartiet, då man har en politiker som stödjer hat mot somalier, muslimer och invandrare?

/Ida Dzanovic

Krönikor

Selimovics stängda gränser

Jasenko Selimovic skriver på debattsidan i Dagens Nyheters kulturdel, under rubriken ”Därför vågade ingen tala öppet om asylkrisen”. Ett av hans mest återkommande teman i artikeln uttrycker han enligt följande:

”Socialdemokratin införde id-kontroller och stängde i praktiken gränserna utan att kunna förklara varför.”

”Pengarna behövs ännu mer nu när man i praktiken har stängt gränser. Om flyktingarna var värda att försvaras i går, hur kan de sluta vara det i dag?”

”Det mest tragiska i hela historien är att de som betalar högsta priset för detta spinn är dagens flyktingar. I dag har id-kontroller införts, landet är i praktiken stängt.”

”Han, som varit med om att de borgerliga – samtidigt som de gav alla bosnier uppehållstillstånd – införde visumtvång? Och han, som bevittnat att Socialdemokraterna tog Luciabeslutet 1989 som i  praktiken stängde landets gränser?”

Selimovic upprepar fyra gånger i sin artikel att Sveriges gränser ”i praktiken” är stängda. Givetvis syftar han inte på den fria rörlighet som EU-medborgare och medborgare inom Nordiska rådet och Schengenländerna åtnjuter.

Inte heller syftar han på den migration av anhöriga, arbetskraftsinvandrare, studenter och många andra som fortfarande sker helt lagligt från hela världen.

Men han upprepar sitt påstående fyra gånger och det gäller flyktingar. Skall han förmodas ha kontrollerat sitt påstående? Har han, innan sitt författande av en artikel som får plats i Dagens Nyheters debattsida, gjort en noggrann analys av faktiskt rådande förhållanden?

Låt oss granska Migrationsverkets statistik över antalet asylsökande under de senaste sex åren och två månaderna, nämligen perioden från januari 2010 till mars 2016.

Selimovics stängda gränser

Den visar att antalet asylsökande nu, i början av år 2016, ligger på samma nivå som merparten av den borgerliga mandatperioden. Samma period då f d statsminister Fredrik Reinfeldt vädjade till svenska folket, sommaren 2014, om att ”öppna sina hjärtan”. Samma period då Sverige hade ett antal asylsökande på en nivå som Jimmie Åkesson och hans partikollegor även långt innan kallat för en ”ansvarslös massinvandring”.

Under de tre och ett halvt första åren 2010, 2011, 2012 och fram till juni 2013, låg asylinvandringen på runt 2 000 asylsökande per månad. Några månader färre, några månader fler. Under en efterföljande tvåårsperiod, mellan juni 2013 till juni 2015, hade antalet asylsökande ökat med cirka 200%, till i snitt ca 6 000 asylsökande per månad. Vissa månader färre, vissa månader betydligt fler.

Under perioden augusti 2015 till november 2015 ökade antalet asylsökande till nära 40 000 per månad.

Antalet asylsökande är under de senaste tre månaderna tillbaka på ungefär 2 000 personer per månad. Under de senaste 314 veckor som passerat sedan första januari 2010, har Sverige under 168 av de veckorna sett 2 000 asylsökande per vecka. Under 53% av tiden under de senaste sex åren, har antalet asylsökande per vecka varit den samma som den är just nu, våren 2016.

Vi kan ha många åsikter om antalet asylsökande till Sverige, vad det beror på, om det är bra eller dåligt och mycket annat.

Men är Selimovics påstående korrekt om att Sveriges gränser ”i praktiken är stängda” för asylsökande?

Beslutet som inte gick att ta

Selimovic hänvisar till att en socialdemokratisk regering 1989 fattade det så kallade ”Luciabeslutet”. Beslutet medförde att enbart flyktingar såsom de definieras i Förenta Nationernas flyktingkonvention skulle få stanna i Sverige. Kategorier som skulle nekas uppehållstillstånd var bland annat krigsflyktingar och andra som fick stanna av vad som då kallades för ”särskilt starka skyddsbehov”, inte längre kunde få asyl.

Skillnaden mellan svensk migrationspolitik år 1989 och svensk migrationspolitik år 2015 och 2016 är däremot avsevärda.

  • 1989 hade regeringen den beslutande makten över vilka som skulle få uppehållstillstånd i Sverige på grund av att de av olika skäl behövde skyddas. De besluten verkställdes av dåvarande Invandrarverket. 2015-2016 sker regleringar av skyddsskäl efter lagstiftning i riksdagen.
  • 1989 kunde avslag på asylansökningar prövas genom överklagande till Sveriges regering. 2015-2016 har Sverige haft en ny utlänningslag sedan 2006. Enligt 2006 års utlänningslag prövar Migrationsverket beslut om uppehållstillstånd. Besluten överklagas till migrationsdomstolar.
  • 1989 utgjorde inte Europakonventionen om mänskliga rättigheter svensk grundlag. Sedan 2010 års ändring av grundlagen, blev Europakonventionen om mänskliga rättigheter svensk grundlag.
  • 1989 fanns inte Europeiska Unionen. Sverige blev medlem flera år efter EU:s skapande, och flera år senare började EU införa en mängd rättsakter, så kallade EU-direktiv, som förpliktigade Sverige att anpassa sin migrationslagstiftning. EU-direktiven har dessutom företräde framför svensk lag om de båda kolliderar. Några exempel på dessa EU-direktiv är familjeåterföreningsdirektivet från år 2003, asylprocedurdirektivet från 2005 (omarbetat 2013), skyddsgrundsdirektivet från 2004 (omarbetat 2011), samt en mängd andra EU-direktiv som detaljreglerar svensk migrationslagstiftning och politik.

Med andra ord, stämmer Selimovics påstående om att det så kallade ”Luciabeslutet” ledde till att Sverige ”i praktiken stängde” sina gränser ens tillfälligt, år 1989? Och är Selimovics jämförelse med regeringens ”Luciabeslut” något som visar att samma agerande av en svensk regering vore möjligt idag?

Har Selimovic detaljstuderat relevant lagstiftning innan han skrev sin artikel?

Svaren kan sammanfattas med att om du som vill läsare gillar Selimovics artiklar, delar hans slutsatser och betraktar honom som en modig sanningssägande skribent, gör så.

Om du finner det krångligt med en massa fakta och finner det obehagligt om fakta kan påvisa att Selimovic till stora delar inte vet vad han talar om, försök då glömma bort den här artikeln.

Artiklar

Vad är egentligen kod 291?

Artikel av Polimasaren

Detta med kod 291 är ett bra exempel på vad som händer när folk bara läser rubrikerna. När det handlar om invandrares brottsbenägenhet ser man i kommentarsfälten, allt som oftast, små korta svar med ”kod 291”, och sen verkar det som om motparten anser att diskussionen är över.

Efter DN:s avslöjande om den så kallade kod 291 så har den invandrarkritiska rörelsen snappat upp detta och argumentet slängs fram i tid och otid och det verkar som om de inte riktigt vet vad koden innebär. Polisens register STORM, där alla utryckningar polisen gör, innehåller även denna kod. 291-koden var tänkt att användas mellan den 15:e oktober förra året fram till slutet av februari i år för att få en överblick på omfånget av det arbete polisen gör i samband med asylinvandringen. Under januari månad fanns det över 5 000 ärenden knutna till denna kod. Sammanlagt under samma tidsperiod fanns det sammanlagt 537 466 händelser i STORM. Det handlar alltså om knappt 1 procent. Totalt kom 162 877 människor till Sverige för att söka asyl 2015.  Det motsvarar en kommun i storleksordningen Linköping som har drygt 150 000 invånare och är Sveriges 5:e största kommun. Vad kod 291 egentligen betyder är antalet utryckningar eller ärenden som har kopplingar till asylboenden och inte antalet brott begångna. Nedan ser vi en lista på vad det handlar om för ärenden.

  • 912 gånger har man skickat en patrull för bevakning, t ex när man
    misstänker att fascister planerar att bränna ner ett boende, eller ett planerat boende
  • 37 gånger har man skickat patrull för misstänkt självmordsförsök
  • 26 gånger har man skickat patrull för misstänkt sjukdom
  • 239 gånger har man skickat patrull för automatlarm
  • 109 gånger har man skickat patrull för utredningsarbete
  • 96 gånger har man skickat patrull för försvunna personer
  • 42 gånger har man skickat patrull för misstänkt psykiska problem
  • 3 gånger har man skickat patrull för dödsfall
  • 194 gånger har man skickat patrull för misstänkt olaga hot
  • 4 gånger har man skickat patrull för misstänkt våldtäkt
  • 450 gånger har man skickat patrull för rapporterat bråk
  • 559 gånger har man skickat patrull för misstänkt misshandel
  • 869 gånger har man skickat patrull för att kolla upp fordon eller person utanför
  • Resterande är övriga ärenden av mindre vikt

Samtliga siffror och ärenden är just ärenden, inte häktade, inte åtalade, inte dömda.

Bara ärenden för att se vad som eventuellt har hänt.

kod 291Mer läsning:

Ett fåtal brott i Sverige kopplas till flyktingar

Tusentals incidenter i polisens särskilda ”flyktingkod”

Artiklar

Debatt: Ordlista för dummies

Som ett komplement till terminologi-serien ser vi på Motargument ett behov av att skapa en lättillgänglig sammanställning över ismer, företeelser och ord som används som verktyg i debatten. Följande översikt är tänkt att användas som ett uppslagsverk, och vi vill samtidigt passa på att vi påminner oss om hur konstruktiv en debatt, eller en diskussion, blir då vi lämnar sakligheten och istället svänger oss med invektiv och ogrundade anklagelser.

Det är ett fritt val vilken teknik vi använder, men vi bör fundera ett varv till på huruvida det för diskussionen framåt då vi kastar ur oss osakligheter. Vi bör också tänka över hur konstruktivt/respektfullt det är att slentrianmässigt, och generaliserande, stämpla andra med diverse epitet. Hur vi uttrycker oss är helt och hållet ett eget val. Vi hoppas att du kan komma att ha nytta av denna sammanställning.

Afrofobi – rasism mot människor med ursprung i subsahariska Afrika (dvs söder om Sahara). Mer om afrofobi finns att läsa på Mångkulturellt centrum och på DN Debatt (”Samhället måste ta den växande afrofobin på allvar”).

Anarkism – en politisk övertygelse om ett samhälle fritt från stat, kapitalism, hierarkiska system samt auktoritära strukturer På Ideologiskolan kan vi läsa mer om anarkism.

Antisemitism – hat/rasism mot judar, utifrån religiös eller etnisk (eller både och) orsak. Mer om antisemitism finns att läsa om här på Motargument och på SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism).

Antiziganism/antiromism – rasism mot romer. Om antiziganism kan man läsa här på Motargument och på Kommissionen mot antiziganism.

Antropocentrism – uppfattning om att människan står över naturen, vilket ger människan rätt att nyttja naturen. Motsatsen till antropocentrism är ekocentrism, dvs att människa måste anpassa sig till naturen, och bete sig efter naturens villkor. En variant av antropocentrismen är biocentrismen, vilken sätter allt levande i centrum, och är således överställt naturen. Mer om antropocentrism finner vi här.

Bifobi – hat, diskriminering och fördomar gentemot bisexuella. På Forum för Levande Historia kan vi lära oss mer om bifobi.

CIS-person – motsatsen till transperson. En cis-person är en människa som känner sig bekväm med sitt biologiska, och juridiska kön samt med sin könsidentitet och sitt könsuttryck. Cis anses vara norm: man känner sig som kille, är enligt folkbokföring och myndighetsdokument kille samt har en kropp som killar brukar ha. Cis betyder ”på samma sida”. Mer om cis-personer hittar vi här.

Defaitism – (av franskans défaite – nederlag) uppgivenhet, acceptans av förlust utan strid. Mer om defaitism finns här.

Diskriminering – enligt diskrimineringslagen är diskriminering att någon missgynnas eller kränks mot bakgrund någon av de sju diskrimineringgsgrunderna: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Vi har tidigare berört ämnet här på Motargument. Det går också att läsa mer om diskriminering hos Diskrimineringsombudsmannen.

Dogmatism – uppfattning om att den egna åsikten är den enda rätta. Motsatsen till skepticism. Mer om dogmatism kan vi läsa på Psykologiguiden.

Dominionism – teokratisk politisk ideologi som fokuserar på kristen nationalism och religiöst herravälde. Den kristna motsvarigheten på islamism. Mer om dominionism, även kallad den kristna högern, kan vi läsa om här på Motargument.

Egocentrism – uppfattningen om att de egna åsikterna och intressena är viktigare än alla andras. Kallas också självcentrering. En överdriven egocentrism betecknas ofta som narcissistisk personlighetsstörning, vilket är en psykiatrisk diagnos. På Psykologiguiden kan vi läsa mer om egocentrism.

Etnocentrism – tendens att se på den egna kulturen som central, och att tolka andra kulturer mot bakgrund av de premisser och värdesystem formade i den egna kulturen. Det har tidigare skrivits om etnocentrism här på Motargument.

Etnonationalism – politisk ideologi som fokuserar på att det är den etniska samhörigheten som är fundamentet i nationen. Vi har tidigare på Motargument skrivit om etnonationalism.

Fascism – politisk, antidemokratisk (totalitär) ideologi med tydliga inslag av nationalism och ledarkult. På Motargument har vi berört ämnet ett flertal gånger, och på Magasinet Neo kan vi fördjupa oss ännu mer.

Feminism – samlingsbegrepp för rörelser och ideologier som  strävar efter att alla, oavsett kön, ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Feminister verkar för att stärka kvinnors sociala, politiska och ekonomiska rättigheter. Vi kan läsa mer om feminism på ungafeminister.se och på Språktidningen.

Frankfurtskolan – nymarxistisk skolbildning inom sociologi och vetenskapsfilosofi som är verksam sen tre generationer. Sedan 1990-talet har ”Frankfurtskolan” i Sverige kritiserats för bl a ”kulturmarxism” likt nazisterna gjorde på 1930-talet. Motargument har tidigare berört ämnet i ”Det där om ordet ”kulturmarxism”, Frankfurtskolan och nazistisk retorik”.

Funkofobi – fördomar mot människor med funktionsnedsättning, såväl fysiska som intellektuella eller neuropsykiatriska. Mer om funkofobi går att läsa här och på Förbundet Unga Rörelsehindrades hemsida funkofobi.se

Grön ideologi – politisk ideologi som ligger till grund för grön politik och uppstod i samband med gröna våge på 1970-talet. Mer om ekologism och gröna ideologier kan vi läsa om på politiken.se

HBT/HBTQ – HBTQ är en förkortning för homo, bi, trans och queer, och verkar för alla människors lika värde, oavsett sexualitet, könsuttryck eller könsidentitet. På Egalia kan vi lära oss mer om HBT/HBTQ.

Heteronormativitet – slentrianmässig föreställning om att människor är heterosexuella, mot bakgrund av att det är en gängse uppfattning i vårt samhälle. På Forum för Levande Historia kan vi läsa mer om heteronormen.

Heterosexism – diskriminering och fördomar gentemot homosexuella. Benämns ibland också homofobi. Mer om heterosexism finns att läsa här på Motargument och på ALGBTICAL.

Homofobi – hat, rädsla och fördomar gentemot homosexuella. Benämns ibland också heterosexism. Mer om bl a homofobi går att läsa på Forum för Levande Historia.

Högerextremism – samlingsbegrepp för antidemokratiska, fascistiska och nationalsocialistiska (nazistiska) rörelser. En röd tråd i högerextremismen är rasismen. Mer om högerextremism finner vi här.

Identitetspolitik – politiska ställningstaganden som tillgodoser egenintresset samt de egna sociala intressegrupperna. Exempel på sådana grupper är klass, religion, kön, etnicitet, sexualitet etc. Mer om identitetspolitik kan vi läsa här och på SvD Kultur.

Identitära rörelsen (identitarism) – samlingsbegrepp för filosofiska och politiska grupper som har sitt ursprung i Frankrike i slutet på 1900-talet. Nyckelord för identitarismen är regionalism, kritik mot utomeuropeisk invandring, regionalism och antiliberalism. Enligt BRÅ (Brottsförebyggande rådet) är den identitära rörelsen en del av vit makt-miljön. Mer om identitarism kan vi läsa på Expo.

Islamism – islamism kallas också politisk islam. Forskare menar att islamism även innefattar sociala, juridiska och kulturella faktorer. Islamism kan beskrivas som religiös nationalism. På Motargument har vi berört ämnet ett flertal gånger, bl a här. Vi har också rett ut att islam inte är en ideologi.

Islamofobi – hat, rädsla och fördomar gentemot islam och muslimer. Tar sig uttryck i rasism och diskriminering gentemot muslimer. Vi har berört ämnet ett flertal gånger här på Motargument. På Islamguiden.se kan vi läsa mer om islamofobi.

Kommunism – politisk ideologi som strävar efter ett klasslöst samhälle och gemensamt ägande. Mer om kommunism kan vi läsa om på Motargument och på Forum för Levande Historia kan vi läsa om hur kommunismen bär historiskt ansvar för folkmord och brott mot mänskligheten.

Konservatism – politisk ideologi som strävar efter att bevara gamla värderingar, traditioner och system. På Ideologiskolan kan vi lära oss mer om konservatism.

Kulturmarxism – används i nedvärderande syfte i debatten och är egentligen en konspirationsteori byggd på föreställningar om att judar och företrädare för Frankfurtskolan har i uppdrag att förgöra västerländsk kultur och kristendom genom att normalisera politisk korrekthet och multikulturalism. Mer om konspirationen om kulturmarxism kan vi läsa på SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism).

Kulturobjektivism – motsatsen till kulturrelativism. Uppfattning om att olika kulturer har olika värde och är olika utvecklade, mot bakgrund av att det finns objektiva värden. Dessa värden vidimerar värdering av olika kulturer. Detta kan vi läsa om här.

Kulturrelativism – motsatsen till kulturobjektivism. Uppfattning om att ingen kultur är mer värd, eller mer utvecklad, än någon annan. På Forskning & Framsteg kan vi lära oss mer om kulturrelativism.

Liberalism – politisk ideologi som fokuserar på individens frihet. Olika vinklar gällande liberalismen kan vi läsa om på Ideologiskolan.

Marxism – samhällsåskådnin/politisk ideologi grundad på Engels och Marx teorier. Marxismen ligger till grund för, å ena sidan, socialism och, å andra sidan, anarkism. Om marxism kan vi läsa här och på Ideologiskolan.

Narcissism – är i själva verket en diagnos och innefattar självupptagenhet, fåfänga och självförhärligande. Personer med en narcissistisk personlighetsstörning har ofta en övertro på den egna förmågan. Se också egocentrism. Mer om narcissism återfinner vi på Psykologiguiden.

Nationalism – ideologisk inriktning som har sin grund i gemenskapen inom en nations gränser. Det finns två artiklar på Motargument om nationalism, en om nationalism i ett historiskt perspektiv  och en som reder ut begreppet nationalism.

Nationalkonservatism – politisk ideologi som förespråkar en självständig nationalstat, fokuserar på kulturella intressen och verkar för att försvara kulturell och etnisk identitet. Mer om nationalkonservatism återfinner vi i DN:s debattartikel ”SD:s nya ideologiska etikett ändrar inte partiets politik”.

Nazism – politisk ideologi som bygger på fascism och rasism utifrån övertygelsen om den ariska ”rasens” överlägsenhet. Vi har tidigare på Motargument redogjort för nazism. Ytterligare läsning om nazism finner vi på Forum för Levande Historia.

Nya högern – kallas också Europeiska nya högern, eller Franska nya högern, och är en högerextrem fransk kulturrörelse som är nära knuten till det fascistiska tankegodset. Mer om Nya högern finns att läsa om här och på DN kan vi läsa om den Nya högern i Sverige, det nybildade SDU och Nordisk ungdom.

Oikofobi – motsatsen till xenofobi, och kan beskrivas som självhat mot den egna nationen, kulturen och etniciteten. Ett begrepp som används av s k sverigevänner om människor som är positiva till mångkultur, öppenhet och tolerans. Ett vardagligare ord för oikofobi är svenskfientlighet. Vi har skrivit om oikofobi tidigare på Motargument.

Patriotism – lojalitet och kärlek till fosterlandet. Patriotismen är inte politisk, till skillnad från nationalismen. Mer om patriotism, och skillnaden mot nationalism, går att läsa på Expo skola.

Politisk korrekthet (PK) – en i grunden positiv företeelse som, i debatten, används nedvärderande. Vad PK egentligen är kan vi läsa om på Fryshusets hemsida och i en ledarartikel på DN.

Rasism – hat och fördomar gentemot en människa mot bakgrund av ursprung, etnicitet, hudfärg, kultur och/eller religion. Har sitt etymologiska ursprung i föreställningen om att människan är indelad i olika raser. På Motargument kan vi läsa om rasism i ett flertal artiklar, bl a här. På Forum för Levande Historia får vi ytterligare fördjupning.

Salafism – bokstavstrogen, oftast våldsbejakande, islamism som motsäger sig tolkning av Koranen och förkastar moderna muslimska synsätt. Salafister anser sig praktisera ”sanna islam” och är en sunnitisk inriktning. Salafister strävar efter att skapa en islamisk stat. Läs mer om salafism på SR.

Sexism – diskriminering och förtryck av en människa mot bakgrund av dennes kön. Det går att läsa mer om sexism här på Motargument.

Skepticism – uppfattningen att det inte är möjligt att ta reda på kunskap om världen, eller samhället. Även om det hade varit möjligt, så skulle man inte kunna skilja det som är sant från det som är falskt. Mer om skepticism finner vi här.

Socialism – politisk ideologi som framhäver kollektivets, snarare än individens, förmåga att lösa ekonomiska och politiska problem. Mer om socialism hittar vi här.

Socialkonservatism – politisk ideologi som i grunden verkade för att göra något åt sociala missförhållanden i arbetarklassen och bygga en välfärdsstat. En annan beskrivning är det vi kallar för den kristna högern. Mer om socialkonservatism läser vi i Smålandspostens ledarartikel ”SD är inte socialkonservativt”.

Statsnationalism – politisk ideologi som fokuserar på att grunden för statsbildningen utgörs av en gemensam värdegrund och statsapparat. Till skillnad från etnonationalismen har etnisk/kulturell/religiös tillhörighet sekundär betydelse i statsnationalismen, som sålunda är multinationell.

Totalitarism – läran om diktatur, dvs enpartistyre. Om totalitarism kan vi läsa på Forum för Levande historia.

Transfobi – hat, diskriminering och fördomar gentemot transpersoner. På Forum för Levande Historia kan vi lära oss mer om transfobi.

Transpersoner – transpersoner är människor som, genom sitt könsuttryck och könsidentitet inte följer gängse könsnorm. Begreppet transperson är ett samlingsbegrepp för flera olika transidentiteter. En människa kan uppfatta sig som man, kvinna, både och, mitt emellan eller ingetdera. Uppfattningen är inte avhängig det kön man tilldelats vid födseln. Mer om transpersoner kan vi läsa här.

Vit makt – samlingsbegrepp på antidemokratiska, nazistiska rörelser som baserar den nationella gemenskapen på etnicitet. På Säkerhetspolisens hemsida kan vi läsa mer om vit makt.

Vänsterextremism – samlingsbegrepp för revolutionära socialistiska rörelser, också benämnt radikal vänster, ultravänster och revolutionär vänster. Den vänsterextremistiska rörelsen har bl a synats i SVT:s Uppdrag granskning.

Wahhabism – strikt fundamentalistisk/exoterisk, och våldsbejakande inriktning av sunniislam. Läs mer om wahhabism på wahhabismkritik.

Xenofobi – främlingsfientlighet, dvs en rädsla och/eller hat gentemot människor från andra länder. Xenofobi är motsatsen till oikofobi. Vi har tidigare berört ämnet på Motargument.

board-1106649_960_720

Vi på Motargument hoppas att denna sammanställning kan vara till nytta för att förstå, och medverka i, debatten. När vi argumenterar kan det vara bra att ha i åtanke vilken makt ord har. Vi bör använda dem med förnuft och samtidigt försöka fundera över hur vårt ordval kan komma att påverka konstruktiviteten i den diskussion, eller debatt, vi är inbegripna i.

På vår Facebook-sida kan du (i PM) bidra med ord, epitet och företeelser så att vi kan komplettera denna sammanställning! Det går också bra att maila dina förslag på redaktionen(at)motargument.se

 

Krönikor

Islamism från nära håll

En del debattörer hävdar att muslimer som kämpar mot extrema islamister inte existerar över huvud taget. Och när man väl förklarats som icke-existerande så har man ingen rätt att finnas i dagsljuset. Muslimer som kämpar, och som ställer sig emot extremism, förnekas och ogiltigförklaras ständigt i sin kamp av populister och högerextremister.

Populisternas himmelrike

Det är hur lätt som helst att vara en skrikande populistisk röst som slår sig för bröstet i kampen för att rädda Sverige genom ingenting annat än bara hög röstvolym. Vi har alltför många figurer i landet som har byggt en karriär på en skrika-högst-kamp, utan en enda droppe av effekt, inte en enda promille av synlig åtgärd i ett konkret arbete mot extrem islamism. Det enda som liknande typer av populister har skapat är egna forum där de har lockat fram applåder, från muslimhatare. Att kämpa mot islamism innebär, i så fall, att stämma in i liknande skrik-körer. Populisternas utbrott ser nästan ut som att de drar håret från sina huvuden och river sina ansikten med naglarna, samtidigt som de hysteriskt skriker: – ”ISLAMISTER!”, eller  – ”MUSLIMER!”.

De har skadat den här debatten allvarligt, med hjälp av medier som har givit dem ett enormt utrymme på totalt lösa grunder. Många populister har positionerat sig som självutnämnda experter i islamism-frågan. Högmodigt har de talat om vad islamism, och islam, är, i några fall med bonuskortet jag-kommer-från-Mellanöstern-och-därför-vet-jag och på så sätt, har de utan någon som helst kunskap, kunnat tränga sig in i debatten. Debatten har skadats av populister för att de lyckats vilseleda folkmassorna till samma avgrund av okunskap som de själva befinner sig vid. De lyckades skapa rädsla genom islamofobiska murar, samtidigt som de har fått utrymme, och möjlighet, att stå i det mediala rampljuset. Jag kallar dem oftast debatt-terrorister, som sprider skräck i samhället, ibland med massa påhittade siffror som de ”kan” bättre än SÄPO och polismakten.

Muslimer i rävsaxen

Populisternas tid är snart över. Det känns i luften.  Möjligtvis inbillar jag mig detta, på grund av min obotligt optimistiska själ. Detta är en av orsakerna till att jag började skriva i ämnet. I nästan ett decennium har jag befunnit mig i en rävsax mellan extrema muslimhatare och extrema islamister. Jag är långt ifrån ensam om detta. De flesta muslimer är i samma position, medvetet eller omedvetet. De är antingen engagerade i den här frågan, eller inte. Det är en position som muslimer har haft under lång tid.  Det är slitsamt, och det liknar ett vakuum där man bara kan andas genom ett sugrör. Paradoxalt nog, så känns det ofta som att vissa extrema muslimhatare och vissa muslimska organisationer samarbetar med varandra. Ett exempel är IFiS, Islamiska Förbundet i Sverige, som varje år gör sig skyldiga till en rad skandaler, något som det, av muslimhatarna, gång på gång hissas varningsflagg för.

Vad hände då? Muslimhatare fick sina ”bevis” på hur landets muslimer är, samtidigt som IFiS-ledningen pekade ut det hela inför sina medlemmar som en ”islamofobisk attack”. Muslimer var oftast mittemellan. Muslimhatarnas attacker fick det hela att svänga, och man stöttade gång på gång IFiS-ledningen, vare sig man ville det eller inte. Allt detta var på bekostnad av muslimerna. Å ena sidan försökte jag internt peka ut brister inom en rad muslimska organisationer, med stark vilja och ambition att försöka förändra saker, å andra sidan gick jag i clinch med muslimhatare. Pest eller kolera? Ungefär så kändes det.

När jag satte mig in i kritiken mot en del av de muslimska organisationerna och deras representanter så blev jag naturligtvis både mobbad och utpressad. Å andra sidan, i fajten med muslimhatarna blev jag ofta kränkt, hotad och förföljd. Sexuella trakasserier var det värsta och det mest hårresande. Islamist-grupper avfärdade mig som okunnig vad beträffar islam. Muslimhatare avfärdade mig som islamist. Båda har misslyckats. Jag är fortfarande ett levande bevis för deras dumheter. Det är ungefär så kampen i rävsaxen ser ut och de allra flesta muslimer befinner sig i liknande position.

Efter att en del muslimer förlorat förtroendet för stora muslimska organisationer, och deras så kallade företrädare, så har många startat egna organisationer eller hänfallit åt aktivism, eller engagemang på egen hand, beroende på intresse och individuella förmågor. I många moskéer, efter fredagsbönen, talar imamer öppet om faran för att lättpåverkade muslimska ungdomar ska komma in i extrema kretsar och då komma att hjärntvättas, eftersom deras okunskap och brist på livserfarenhet, utnyttjas i detta spel. Medier lockas naturligtvis av denna dramatik och man talar, ofta ensidigt, mer om imamer och demagoger, som uppmanar till våld och deltagande i krig. Jag är en av de som tycker att man borde lyfta fram både imamer och demagoger som uppmanar till fred och de som uppmanar till krig, för att vi ska kunna få en nyanserad bild.

Vad är det som ”muslimer i rävsaxen” behöver?

* Allt stöd och all hjälp är mer än välkommet, åtminstone genom att minska press och attacker från muslimhatare och islamofober, för att på så sätt skapa utrymme för våra ambitioner, vårt arbete, och för att bana väg för positiva förändringar i den egna gruppen, bland muslimer. Det enda skyddsrummet i det här fallet är antirasistiska organisationer och möjligheten att få utrymme i den antirasistiska rörelsen.

* Att journalister slutar ställa upp sina mikrofoner och kameror framför representanter för de stora muslimska organisationerna. Genom att göra detta ger man dem rollen som representanter för ”Sveriges muslimer”. Detta ser vi ofta. I nästan 10 år frågar man samma personer om det som muslimer generellt tycker, tänker, tror och gör. Vi förvandlas genom medierna till ett homogent kollektiv, eller nästan klonade kopior inför allmänheten, med ansikten som ser ut som det gäng som turas om på representantstolarna med sina barn, kusiner och vänner precis som i ett eget företag.

* Journalister måste skaffa mer kunskap och samtidigt se vilka personer de faktiskt lyfter upp som experter i frågan kring islamism, och enligt vilka grunder de gör det. Man ska definitivt undvika populister och lära sig att identifiera dem.

Kort sagt, vi, det vill säga de som jag kallar för muslimer i rävsaxen, har en rad barriärer framför oss innan vi slutligen når punkten där vi kan arbeta, och kämpa, emot extremism och destruktivitet bland muslimer. Okunniga journalister som söker dramatik, islamofober och muslimhatare i olika nyanser, populister och mycket annat måste man gå igenom… tills man äntligen kommer till målet – att göra något åt situationen! Man måste ha förståelse för den ställning som de flesta muslimer har idag, innan man säger att ”muslimer inte gör något åt det” eller ”det finns inga muslimer som kämpar emot islamism”.

Kunskap är en avgörande nyckel i kampen mot islamism

10564576_10152270485326479_1343602406_o

En liknande tabell gjorde jag för ca 5 år sedan och det är här har jag funnit grundproblemet:  Samhällsexperter i frågan kring islamisk extremism brukar ofta tala om alla islamist-grupper på ett ensidigt sätt, genom att förklara islamist-grupperna som nästintill identiska.
Allmänheten har sällan, eller nästan aldrig, fått upplysning om gruppernas likheter och skillnader, något som är väldigt viktigt.
Det finns hundratals olika islamist-grupper/-organisationer/-partier. Alla skiljer sig från varandra när det gäller ideologiska stjärnpunkter och olika sätt att använda religionen islam inom sina verksamheter. Deras grundideologi är oftast bestående av en enda pelare, av en enda Koranvers, eller hadith, som de har tolkat på egen hand.
När en del experter talar om Muslimska Bröderskapet, Al Qaida, Boko Haram, Tahrir, Hizbollah, Hamas, Al Shabab, ISIS etc., så känns det som att de talar om en och samma grupp, med samma mål, ideologiska grunder, religiösa övertygelse, samma grad av extremism och samma sätt att använda islam inom sin politik. Men så är det inte.
Mitt schema talar sitt tydliga språk: det finns ett enormt stort behov att fylla i de olika islamistgruppernas variation. I det här fallet behöver man massvis med tid och jag har många gånger önskat att ha några dagar med 70-80 timmar istället för 24.

Det krävs analys av förekommande tal och texter på islamistgruppernas hemsidor.
Det krävs notering av olika händelser kopplade till islamisternas olika aktioner.
Det krävs uppdatering och genomgång i varje analys, för att markera och upptäcka, islamist-gruppernas skillnad och likheter.

Detta är väldigt viktigt.
Utan arbete på det här sättet är det totalt omöjligt att stå emot, att ifrågasätta eller kritisera islamister – med målet att ogiltigförklara islamisternas röst i förhållande till vanliga muslimer, och att på detta sätt hindra flera islamist-anhängare.

Kunskaper inom islam som religion är också viktigt för oss som brukar ifrågasätta bokstavstolkare, vilka inte alltid är islamister, men som stärker islamisternas positioner, i vissa fall helt omedvetet. Komplicerat nog finns många strikt religiösa, så kallade bokstavstolkare, som inte tillhör någon islamist-grupp och som inte sympatiserar med något islam-politiskt parti. Men deras fyrkantiga syn på religionen hjälper, vare sig de vill eller inte, islamist-grupper att etablera sig lättare bland muslimer.
I denna kamp befinner man sig utanför den intellektuella debatt-plattformen. Man kan enbart motdebattera på religiös nivå. I det här fallet gäller det Koran-kunskaper och hadither, för att motsäga deras religionssyn, vilket jag ofta brukar göra under olika omständigheter och i olika sammanhang.

Islamofobernas kamp mot islamism är det farligaste

Det som jag ser som farligast i arbetet mot islamism är att en rad islamofober, exempelvis Jimmie Åkesson, vill positionera sig som kämpar mot islamism. Åkesson har tagit sig friheten att uppträda som en korsriddare i kamp mot jihadister, vilket bekräftas av, till och med, assyrier och har förklarats av Expo. Detta är farligare än man tror!
Det handlar alltså om en politiker som spelar med två extrema sidor för att få makten. Han ställer extrema muslimhatare, som ofta röstar på honom, mot extrema muslimer. På så sätt skapar man en fajt-plattform som inte kan sluta enbart med retorik. Nästa steg är våld och, till och med, väpnade konflikter. Det är skrämmande då vi allt oftare ser militära ambitioner bland sverigedemokrater och deras anhängare. Vi har skrivit om ”militanta sverigedemokrater” tidigare. En rad militära tendenser bland SD:are har avslöjats av IRM, Inte rasist, men… Det är farligt nog att skapa en plattform för korsriddare och jihadister.

/Ida Dzanovic

Länka gärna till denna artikelserie (sökord: ”islamism” här på Motargument) varje gång du hör påståenden som ”muslimer gör ingenting åt extrema islamister”.

I fokus

Vi måste tala om debatten

3 kommentarer

Göteborgs-Posten publicerade den 26 mars 2016 en krönika av Ann Heberlein, med rubriken ”Vi måste tala om islam” och underrubriken ”De ‘religiöst motiverade’ attackerna har ökat lavinartat”. Artikeln har fått stor uppmärksamhet, inte så mycket för sina kontroversiella slutsatser, som för de allvarliga faktafelen i originaltexten. Heberlein hade bitvis feltolkat Europols statistik och misstagit 395 arresterade för 395 terrordåd.

Detta uppmärksammades på flera håll, bland annat av Elias Tuffaha. Heberlein har reviderat debattartikeln på gp.se, där man nu kan läsa det här:

”Rättelse: I en tidigare version av denna text framstod uppgifterna om arresterade gärningsmän som om de handlade om konkreta terrordåd, vilket givetvis hade varit absurt. Jag beklagar mina tidigare felaktiga uppgifter.”

Men Heberlein bjuder inte på de korrekta siffrorna för religiöst motiverade terrordåd (som minskat från 3 st 2010 till 2 st 2014). Det hade varit generöst att göra.

TE-SAT (European Union Terrorism Situation and Trend Report) finns att ladda ner hos Europol, för den som vill fördjupa sig i statistiken. Jag har försökt visualisera hur antalet terrordåd och arresteringar varierat sedan 2010 för grupperna högerextrema, vänsterextrema, separatistiska och religiöst motiverade. Eventuella fel i siffror och grafer är helt och hållet mina egna. Observera att ”terrordåd” innefattar både genomförda och förhindrade eller misslyckade dåd.

europol_te-sat2011-2015_rev_Sida_4_Bild_0001 (640×351)
europol_te-sat2011-2015_rev_Sida_3_Bild_0001 (640×354)
europol_te-sat2011-2015_rev_Sida_2_Bild_0001 (640×354)
europol_te-sat2011-2015_rev_Sida_1_Bild_0001 (640×354)

Heberlein har nu justerat det påstående som utgjorde hela grunden för hennes efterföljande resonemang. Från att den terrorism som främst hotar Europa är religiöst motiverad (lutad mot antalet terrordåd) till att den enligt ordningsmakten är religiöst motiverad (lutad mot antalet arresteringar). Det är ett sällsynt uppenbart exempel på ad hoc-argumentation, alltså att man anpassar bevisen för att passa sina teser när bevisen visar sig felaktiga.

Heberlein utelämnar nationalistiskt separatistiska terrordåd från sin uppställning. De var 160 st 2010 och har minskat till 67 st 2014, medan antalet arresteringar har minskat från 349 till 154. Separatistiska terrordåd är visserligen småskaliga och på stadig tillbakagång, men varför Heberlein väljer att helt bortse från den ojämförligt största gruppen terrordåd som utförs i Europa kan bara hon svara på.

Heberlein får fortfarande inte siffrorna rätt. Hon har inte observerat att siffran för vänsterextrema terrordåd faktiskt är 13 st under 2014 – antalet arresteringar där är hela 54 st, upp från 34 st 2010.

Så, med de här justeringarna i inledningen (och de problem som de medför), hur har Heberlein justerat sitt resonemang och sina slutsatser för att ta hänsyn till de förändrade förutsättningarna?

Inte alls, visar det sig. Inte med ett ord.
Centralt i resonemanget i originaltexten var följande passus:

”det bör stå klart för de flesta tänkande individer att religion, i det här fallet islam, spelar en avgörande roll i de fasansfulla terrordåd som sargat Europa sista åren.
Vi måste tala om islam. Vi måste hantera att majoriteten av de terrordåd som drabbar oss, våra värderingar, vår frihet, ja hela vårt sätt att leva, hämtar både argument och drivkraft ur islam.”

I den justerade texten står dessa påståenden kvar helt oförändrade. Trots att Heberlein alltså nu säger sig hela tiden ha varit medveten om att det är majoriteten av de arresterade som är religiöst motiverade, inte majoriteten av terrordåden, och att detta speglar ordningsmaktens värdering av hotet, inte det faktiska antalet dåd.

Jag undrar hur det kommer sig att en ansedd morgontidning som Göteborgs-Posten, först släpper igenom en ledarkrönika med så enorma faktafel i sina grundantaganden. Jag undrar hur Göteborgs-Posten sedan kan acceptera en rättelse som återigen innehåller uppenbara felaktigheter, där inga konsekvensändringar i resonemang eller slutsatser gjorts utifrån de allvarliga faktafelen i grundantagandena.

Borde inte granskningen av rättelsen vara särskilt hård efter avslöjandet om så allvarliga fel?

Vi måste tala om debatten – var gränsen går för en hederlig debatt, vilka krav en ledarredaktion kan förväntas ställa på kvaliteten hos artiklar från etablerade skribenter, och vilka förväntningar vi läsare har på faktakontrollen hos ledarredaktionerna.

Artikeln är också publicerad på bloggen Alexandras Allehanda.

***UPPDATERING 2016-04-05***

Den 30 mars, två dagar efter att den här artikeln publicerades, har Heberlein skrivit om inledningen till sin text ytterligare minst en gång, och tonat ner statistik över antal terrordåd eller arresteringar. Istället har hon lyft in siffror över antalet offer för terrorism i Europa. Den tredje (eller om det är fjärde?) versionen av krönikan finns att läsa på GP:s websajt. Resonemanget ovan gäller Heberleins första uppdatering av sin krönika, från den 27 mars. 

Sveriges Radios Medierna har uppmärksammat de många omfattande ändringarna i den inledande bakgrunden och har också fått Göteborgs-Postens ledarredaktör Alice Teodorescus kommentarer om detta.
***

Myter

Myt: Ensamkommande ljuger

År 2014 sökte 7 049 ensamkommande barn och ungdomar uppehållstillstånd i Sverige. Medicinsk åldersbedömning gjordes på ca 3% av dem, ungefär 200, för att Migrationsverket misstänkte att de var äldre än 18 år.

161 av de som medicinskt åldersbedömdes ansågs ha fyllt 18 år – ca 2,3% av alla ensamkommande. 48 av de som misstänktes ljuga bedömdes ha den ålder de hade uppgett.

Migrationsverket beslutade under år 2014 att höja åldern på totalt sett 363 personer, ca 5% av alla ensamkommande. (161 med medicinsk åldersbedömning, 202 utan).

Åldern på asylsökande höjdes i 77 procent av de fall där medicinsk bedömning nyttjats.

Avpixlat vinklade detta:

”Färsk statistik visar att tre av fyra ‘ensamkommande’ ljuger om sin ålder”

För övrigt anser Svenska Läkaresällskapet att:

”det är varken medicinskt eller etiskt att göra åldersbedömningar med dagens metoder”

Grannlandet Danmark

En del debattörer brukar hänvisa till dansk statistik, då de försöker bevisa att tre av fyra ensamkommande ungdomar ljuger om att de skulle vara yngre än 18 år.

Fakta från Danmark ”Udlændingeservice” årsrapport:
Av 818 asylsökande ”uledsagede mindreårige” som kom till Danmark 2014 valde myndigheten att åldersbedöma 282 personer. Av dessa bedömdes 203 vara över 18 år:

”Hvis der er tvivl om, hvorvidt en ansøger, som har oplyst at være mindreårig, rent faktisk også er det, vil der blive iværksat en aldersundersøgelse. I 2014 har Udlændingestyrelsen truffet 282 afgørelser om alder, heraf blev 72 procent vurderet at være 18 år eller derover.”

79 minderåriga eller 28 procent av de som misstänkts har alltså bedömts att INTE ha ljugit om sin ålder.

De korrekta rubrikerna bör alltså både i Sverige och Danmark vara ungefär : ”1 av 4 som misstänkts ljuga om sin ålder – bedöms som att de talat sanning.” – långt ifrån klatschig rubrik, men åtminstone inga extremt grova överdrifter.

Källor:
GP: Ensamkommande ska kollas mer
Migrationsverket: Statistik 2014
Dagens Juridik: Läkaresällskapet förkastar krav på åldersbedömning

MX.dk: 203 flygtningebørn var voksne
Ny i Danmark: Uledsagede børn
Ny i Danmark: Seneste tal 2014