Paradoxalt nog, medan vi firar kärlekens dag är det så mycket hat som springer runt, hatet som skriker, ljuger, anklagar, trakasserar, misshandlar …och hatet som dödar! Det är så tydligt att en jude framför synagogan eller kosherbutiken är en måltavla.
Inte så konstigt att upptrappningen av hatet kom i så hög grad från islamisternas sida då varje islamistiskt parti eller extrem militär organisation har två saker gemensamt:
* Hatet mot judar * Kalifatet som mål
Oavsett om det är Hizb ut-Tahrir, Muslimska Bröderskapet, IS, Boko Haram, Hamas, Al-Qaida… Det är de två ovan nämnda punkterna som de har gemensamt, och de visar det på olika sätt och i olika grader.
Enligt alla dessa islamist-laddade organisationer är det *judar* (generellt) som man måste slå ned från ”makten”, för att själv kunna styra. De ovan nämnda punkterna är två pusselbitar som nästan går ihop: för att kunna få kalifatet så måste man försvaga *judar* som *är i makt*. Det är där någonstans som man ser hinder. Mer eller mindre, i svagare eller starkare nyanser, så ser det ut i olika islamistiska grupper.
Och allt ställs i en paranoid misstanke: en människa som jobbar på ett bibliotek, på banken, är chef på ett företag eller är ägare av en fin villa, misstänks automatiskt så fort man får veta att personen har judisk bakgrund. Det är en ”agenda”, ett medvetet mål att ”ta över” och ”förslava andra”.
Den här synen har normaliserats så mycket att den kan bli mycket trovärdig i ögonen på någon som inte har någon aning om antisemitistisk historia. Islamistiska organisationer och partier har tagit alla antisemitiska myter på största allvar – ”med bevis”. Och beviset är just den jude som jobbar på ett bibliotek, på ett bankkontor, är företagschef eller villaägare.
Förintelse-monumentet i Berlin
Jag är redo, och skulle inte bli ett dugg förvånad om samma hatstruktur skapas mot mitt lilla folk. Eller… den är redan skapad. Vi är ju ett folk på bara 5 miljoner på Balkan och ca 10 miljoner utanför. Som flyktingar efter kriget så har bosnijaker visat sig i olika länder som arbetsamma, välutbildade, ambitiösa och pålitliga. Man finns i många banker, myndigheter, partier och konstgallerier. Detta beror på det samhällssystem man levde i, livsstil, sätt att leva, tänka OCH (lyssna noggrant nu) — den ständiga utsattheten som tvingar människan att tänka tre steg i förväg, att bli flexibel och kunnig för att ständigt kämpa för en bättre framtid.
Bosnijaker har i sin historia utsatts för en rad folkmord och idag känner man till det senaste under Balkankriget på 1990-talet, en kedja av koncentrationsläger, massvåldtäkter och Srebrenica. Ett exempel är 1943 då ca 150.000 bokstavligen *slaktades*, alltså dödades mest med kniv, yxa och såg, brändes upp levande, hängdes upp eller kastades i floden Drina – bara för att de var muslimer.
För att rättfärdiga folkmord efter folkmord på den här lilla gruppen på Balkan, så har man ständigt anklagats för sina framgångar: Att man skapade många framgångsrika privata företag, byggde upp många restauranger och villor, hade ett OS 1984 i Sarajevo, betydde att bosnijaker hade en agenda för att ”ta över”. De var ”hotet” mot den ”serbiska rasen” med ”många barn”.
Men, snälla, låt mig gå tillbaka en gång till, och snälla, tääääänk på det här när det gäller judar som folk:
”…den ständiga utsattheten som tvingar människan att tänka tre steg i förväg, att bli flexibel och kunnig för att ständigt kämpa för en bättre framtid.”
Tänk bara vad som händer med en folkgrupp som i flera tusen år är i asyl, fördrivning, fångenskap och utsätts för systematiska utrotningar. Det sista: *systematiska utrotningar* – pluralformen. Det handlar inte enbart om Förintelsen. Det har varit en rad utrotningar under historien, och Förintelsen är den värsta i den mänskliga historien.
Vad gör man när man bär med sig allt detta? Jo, man kämpar för att överleva, genom lärdom av enorma smärtsamma erfarenheter.
I denna kamp ingår det att man sätter enorma krav på sig själv och att man lär sig satsa på sina talanger, förmågor för att uppnå bra resultat i karriären för att kunna överleva. Det är en instinkt då man ständigt är en hatmåltavla. Naturligtvis så gäller det inte generellt men i det mesta så väcker man upp en liknande reflex helt instinktivt.
Islamisternas judehat har just den här färgen – att anklaga judar generellt för framgångar och möjligheter, att misstänkliggöra detta, istället för att lära sig något, åtminstone 10% av det här folkets historia.
Muslimer i sina församlingar måste göra sitt bästa för att lägga in en skyddsmur mot liknande myter och propagandan mot ett helt folk, propaganda som levereras i församlingar via aggressiva föreläsare, s k ”islamiska böcker” skrivna av de som tjänar islamistiska partiers ideologier. Viktigt.
Jag beklagar dagens situation och utsatthet.
Håll ut, vänner. Ge aldrig upp, oavsett vilka ni är och vilken bakgrund ni har.
Hos många av oss uppstår ibland behoven att kategorisera och att dela in människor efter olika kriterier. Ibland kan det vara en nödvändighet att förenkla, för att t ex diskussioner ska bli mindre komplicerade, men ibland används det som ett verktyg för att markera tillhörighet och icke-tillhörighet. I denna krönika analyseras etikettering som har sin grund i en rad olika faktorer.
Det vi ofta inte tänker på när vi väljer att kleta en etikett, en stämpel, en kategori eller en tillhörighet på oss själva eller på andra är att vi i samma andetag riskerar peka ut och slå fast skillnader mellan människor. Dessa skillnader är i sådana fall sällan av positiv karaktär. Anledningen till att vi generaliserar och delar in oss i grupper har ibland sin grund i att man vill hävda sig själv, eller framhäva en grupp som man själv anser sig ingå i. Andra faktorer som kan spela roll är att man kanske uppfattar andra som avvikande, skrämmande eller främmande. Det kan finnas en inneboende rädsla för de man väljer att peka ut som ”något annat” än vad man själv är. Mindervärdeskomplex kan vara ytterligare en faktor till varför man tycker att det är viktigt att dela in människor i olika kategorier. Etiketten kan vara ett sätt att manifestera en (inbillad?) överlägsenhet.
Olika etiketter för olika människor
Jag ska nu ge några exempel på etikettering som jag funderar över. Sådana kategoriseringar används ibland på ett ogenomtänkt sätt. Det kan göras av vana, eller för att sammanhanget man befinner sig i verkar ”kräva” det, för att man inte vill riskera att sticka ut eller uppfattas som annorlunda, eller feg. Det kan vara del i en jargong, eller i en nedvärderande attityd gentemot andra, och i viss utsträckning mot sig själv. Exempel på jargong, eller nedvärderande attityd, är när vissa svenskar kallar sig själva för ”svenne” och en del invandrare benämner sig själva som ”blatte” i vissa sammanhang. Då någon framhäver andras etnicitet, religiösa tillhörighet, sexuella läggning eller funktionsnedsättning i syfte att peka på skillnader mellan människor, så är man ute på hal is. Ofta är dessa etiketter en del av samhället och den attityd som finns hos många, i större eller mindre utsträckning. Det man gör när man kletar etiketter på människor är att man undviker att se personen bakom etiketten. Man väljer istället att se det ”avvikande”, det skrämmande eller det farliga. Valet ger utlopp för behovet av att behöva skilja på folk och folk.
Den gemensamma nämnaren för dessa etiketter är att de inte är självvalda. Man har inte valt sin hudfärg, att vara homosexuell, jude eller att ha en utvecklingsstörning. Problemet med att kleta etiketter på människor är att man, i samma stund, generaliserar om hur vissa människor förväntas vara. Att generalisera utifrån ”avvikande” egenskaper är en farlig väg att gå, eftersom det kan leda till något mycket större än bara etiketten. Beroende på sammanhang och vilka man angriper, och vilka man angriper tillsammans med, så kan beteendet eskalera och innefatta mobbning, trakasserier, hot och våld.
Att kleta etiketter för politisk vinning
I Sverige finns idag ett parti som är, nästintill, besatt av att kleta etiketter på människor. Sverigedemokraterna ser det som en självklarhet, och nödvändighet, att kategorisera människor i ”svenskar” och ”invandrare”. Det var inte länge sedan andre vice talman Björn Söder talade om att judar och samer inte är svenskar. Ytterligare generaliserande etiketter som SD-politiker, och en stor andel av deras sympatisörer, använder sig av är ”vänsterextremist” och ”PK”. Skiljelinjen mellan muslimer och islamister är ytterst diffus, och grovt generaliserande, hos dessa i SD.
Varför är det så viktigt, för några, att syna, kategorisera och generalisera utifrån egenskaper som personer inte kan råda över? När det handlar om åsikt, och ideologi, har alla rätt att ifrågasätta och granska, eftersom de är åsikter och föränderliga. Däremot är etnicitet, religion, sexuell preferens och funktionsnedsättningar beständiga, väldigt privat, och inte heller självvalda. Varför är det så fundamentalt viktigt för politiker i ett parti, och för SD-sympatisörer, att diktera hur, och vad, andra människor är, eller känner sig som?
SD:s syfte med den generaliserande stigmatiseringen av människor i Sverige är att peka ut, och synliggöra, skillnader mellan människor utifrån ursprung, religion eller nationalitet. Genom att generalisera så skuldbeläggs, avsiktligt och medvetet, massor av människor enbart baserat på de rådande fördomarna om vad alla individerna i den gruppen anses ha för egenskaper. Man väljer ut egenskaper som man tycker skiljer sig åt från den gruppen man själv tror sig tillhöra och lyfter fram de andras egenskaper för att försöka skapa en polarisering mellan det ”svenska” och det som inte är ”svenskt”. Det man gör är att hierarkiskt dela in befolkningen, och samtidigt pekar man ut vissa som mindre värda, som lägre stående. Vissa betraktas som en ”andra klassens medborgare”, de är människor som eventuellt får vara i Sverige på nåder. Kraven är att alla måste sköta sig och, explicit, bli ”svenska”.
Alternativ medias roll
En viktig roll i stigmatiseringsprocessen spelar alternativ, s k opinionsbildande, media. Den utger sig för att sitta på ”den oretuscherade sanningen”. Nättidningar som Avpixlat, Fria tider och de numera nedlagda Dispatch International och Exponerat har främlingsfientligheten, hatet, polariseringen och skuldbeläggandet som livselixir. Taktiken som dessa använder sig av är att misstänkliggöra, generalisera och att peka ut vissa människor enbart på grund av vilken grupp de anses tillhöra. Att dessa hatsajter inte drar sig för att tulla på korrektheten i sina artiklar kan vi se både här, där och lite varstans. Kopplingen mellan Avpixlat och SD är omtalad, och dokumenterad.
Utopisamhället som SD vill ha är ett etniskt homogent Sverige. Mer om SD:s tankar om nationen, nationalismen, svensk kultur, mångkulturalism, repatriering (d v s resebidrag till återvandring) och invandring finns att läsa här. Tanken om assimilation är stark, och nödvändig för SD. Med assimilation menas att invandrare, eller nationella minoriteter, måste helt överge sin kultur och sina traditioner, och helt anamma svensk kultur och svenska traditioner. För SD är det inte tänkbart att personer själv kan få kombinera valfria delar ur två, eller flera, kulturer. Åtminstone inte så länge de vill leva i Sverige. Det är smått tragikomiskt då man funderar över hur utlandssvenskar firar midsommar, äter blodpudding och har svenska flaggor.
Orden ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” är populära och används frekvent av såväl SD-företrädare som SD-sympatisörer. Sverigevänner är enligt dem endast de personer som värnar om allt det ”svenska”, om att behålla Sverige svenskt. För en sverigevän är det viktigt att det inhemska premieras före allt utländskt som ska undvikas. SD:s iver att försöka tysta åsiktsmotståndare, de s k ”vänsterextremisterna”, har resulterat i en riksdagsmotion, kallad ”Intensifierat arbete mot svenskfientlighet”, skriven av riksdagsledamöterna David Lång och Paula Bieler. Motionen går i korthet ut på att SD anser att invandrare, och några svenskar, trakasserar och diskriminerar de som anses vara ”sverigevänner”. I motionen nämns att lagen om Hets mot folkgrupp (16 kap., 8 §) används på ett för svenskar otillräckligt sätt. Mycket av retoriken handlar om den s k ”omvända rasismen”, vilken, enligt många, inklusive mig själv, faller på eget grepp.
Det finns ett inneboende behov hos alla människor att benämna sig själv, och andra. För några handlar det om att försöka skapa sig en trygghet, men i många fall handlar det om att beskriva tillhörighet och icke-tillhörighet. Man vill, oftast, tillhöra en grupp. Samtidigt vill man förpassa andra till en annan grupp. Retoriken skapar olika lag, och till och med fiender. Det obehagliga är att dessa metoder används för att underbygga och stärka en politisk agenda. Nu presenteras denna agenda i en ”snygg förpackning”, levererad av SD med ett ivrigt ackompanjemang signerat alternativ media. Det är då det blir riktigt farligt.
Jag har berört detta ämne i några krönikor tidigare:
Ett fåtal personer verkar anse att det är viktigt att beräkna statens samtliga kostnader per antal invånare. Jag tycker att många fler borde kritisera varenda en av dessa sifferkonstnärer och deras uppenbara agenda, då de nämner en siffra ”per capita” och påstår att ”varje invandrare kostar så mycket”.
Vissa individer försöker peka på att det skulle vara ”överrepresentation” inom brottslighet, kollektivtrafikresandet, tandvårdsbehov etc. för att sedan ta ”kostnad per capita” och multiplicera med en ”faktor” som de själva bestämt till 2 eller 4. Siffertrixandet är grovt generaliserande och klumpar ihop alla personer som de anser höra till en viss ”grupp”. Alla i denna grupp skulle, i så fall, vara exakt likadana, något som baseras enbart på att de påstås höra till denna ”utpekade grupp”.
SD skriver årligen budgetpropositioner om att de vill minska antalet beviljade asylansökningar med 90%, och kollektivt dömer ett stort antal personer som vill söka asyl här – på förhand – som att de alla automatiskt är ”tärande”, och aldrig kan bli ”närande”.
Det är rasistiska förslag, baserat på rasistiska stereotyper och åsikter från politiker som är invalda i vår svenska riksdag. Några av dessa politiker hävdar även att de är antirasister.
Om man vill ge ett seriöst intryck och behålla trovärdigheten, så får man inte ”glömma bort” att även räkna Sveriges BNP, statens samtliga intäkter, naturresurser och övriga tillgångar per invånare.
Sveriges järnmalmstillgångar är enorma och 2013 var Sveriges järnmalmsproduktion 90-91% av hela EUs järnmalmsproduktion. Sverige producerar 40% av EUs hela blyproduktion, ungefär 25% av hela EUs guldproduktion osv…Den svenska skogen är ca 22 miljarder hektar och den beräknas vara värd mer än 5 000 miljarder kronor. Varje invånare ”har” grovt räknat 2,5 hektar skog per person.
Varje gång någon utger sig för att vara ”lite kritisk mot invandringspolitik” och försöker sig på att räkna ut ”kostnader” för vägar, räddningstjänst, sjukvård osv. per capita på ett grovt förenklat vis – avhumaniserar de människor, de glömmer rätten att kunna söka asyl i Sverige. Sådana räkneförsök sker ofta pga en rasistisk agenda, och är också ofta rasistiskt. För oavsett hur man väljer att räkna, så bör man aldrig stämpla enstaka individer eller skuldbelägga ett kollektiv pga vad man kommer fram till för siffror eller vad man har för fördomar.
Sverige har inte människor som invånare i landet för att staten skulle tjäna pengar på människorna. Staten existerar för att den ska ordna och administrera samhällsfunktionerna, som vi demokratiskt röstat om att vi ska ha, och att vi som kollektiv ska betala skatt för dessa.
Man bör aldrig basera argument på fördomar eller stämpla någon med skällsord som ”tärande” eller ”parasit” utifrån olika godtyckligt konstruerade räkneexempel. Vi kan inte, vi bör inte och vi ska inte, hindra någon som kommer hit, baserat utifrån elaka, rasistiska stereotypa bilder eller godtyckligt ihopklumpande. Det spelar ingen roll om det någonstans finns prognoser på en statistikblogg som försöker visa att ingen från en utpekad region skulle kunna försörja sig själv, eller att alla av dem eventuellt kommer utföra brottsliga handlingar. Alla personer som inte misstänks för något brott ska anses lika inför lagen och förtjänar att inte behöva utsättas för kollektiv bestraffning.
Ofta får ”invandringskritikernas” gissningar stå helt okritiserade. Många journalister glömmer, dessutom, bort att ställa följdfrågor. Hela den lögnaktiga skrämselpropagandan om ”invandringens kostnader” bygger ofta bara på tesen att vissa människor, vissa invandrare, skulle leva på ett visst sätt, under hela deras livstid, enbart pga vad några ”tror” om deras födelsestad, deras ”nedärvda essens”, deras uppfostran eller deras kultur.
Att generalisera så grovt och stämpla personer som att de enbart kommer utgöra en kostnad, att de aldrig kommer kunna bidra på något sätt, enbart pga vad man anser om personens födelseland eller kultur – det är per definition rasistiskt.
Den 11 augusti öppnade Marocko sina gränser mot Europa under 48 timmar. Över 1.000 migranter lyckades ta sig över till den spanska kusten utan att stoppas av gränspolisen. Transitlandet Marocko signalerar därigenom tydligt sin maktposition till Europa – dansa efter vår pipa, annars släpper vi på migrationsspärrarna. Migranterna blir till spelbrickor i det smutsiga gränspolitiska spelet, samtidigt som Europa hamnar i knät på den marockanska regimen.
María José Venceslá som arbetar för den humanitära organisationen TAM i Tanger berättar:
Det var helt ofattbart. Jag var på väg till jobbet på morgonen och ser massor med migranter som kånkar på plastbåtar och paddlar på väg mot stranden. Helt öppet! I vanliga fall försöker de ju ta sig över sundet under natten, och då inte från stranden mitt i stan. Men ingen försökte stoppa dem.
Startskottet för de 48 timmarna gick tidigt på morgonen den 11 augusti. Civilklädd marockansk polis besökte då caféer, restauranger och bostadsområden där många migranter håller till. Man spred ut ryktet att man under 48 timmar skulle upphöra med all gränsbevakning, vägen till europeiskt territorium låg öppen. Ryktet tog snabbt fart och tusentals migranter tog sig upp till den marockanska kuststaden Tanger för att paddla sig över de 14 kilometer som skiljer Marocko från den spanska kuststaden Tarifa. Över 1000 migranter lyckades ta sig över innan gränskontrollen återupptogs.
Spekulationerna kring orsaker till upphörandet av gränskontrollerna har inte låtit vänta på sig. María José Venceslá på TAM förklarar för Artikel 14 hur Marocko har en unik maktposition genom sitt geografiska läge i nordöstra Afrika, det utgör den sista anhalten för främst västafrikanska migranter som har Europa som mål. EU pumpar in pengar i Marocko för att stärka gränskontrollen från marockanskt territorium. Man har också slutit flertalet avtal som stärker samarbetet mot den ”irreguljära migrationen”.
EU vill såklart att migranterna ska stoppas innan de når europeiskt territorium för att de inte ska bli EU:s ansvar att testa deras skyddsskäl. Det ger ju Marocko ett drömläge för förhandlingar. Får man inte sin vilja igenom så släpper man igenom migranter.
Denna metod är något både EU och Spanien verkar högst medvetna om. En spansk gränspolis förklarade Marockos agerande för den spanska tidningen El País:
Vad gör man när ett badkar håller på att bli fullt? Man öppnar proppen lite för att det inte ska svämma över och dränka allt, eller hur?
Att Marocko valde att öppna upp sina gränser denna gång har av spanska migrationsexperter förklarats med att det spanska regeringspartiet har slutit överenskommelser med Marockos största opinionsparti. Spanien har också nyligen givit sitt tillåtande till det spanska oljebolaget Repsol att bedriva oljeprospektering i vattnen vid de östligaste Kanarieöarna. Marocko har uttryckt stort missnöje kring detta då delar av arbetet kommer genomföras på marockanskt vatten.
Oavsett om Marocko öppnat sina gränser för att uttrycka missnöje över spanskt samarbete med opinionspartier, eller om det har att göra med oljeprospektering på marockanskt vatten, eller om det är ett generellt missnöje över det stigande antalet strandsatta migranter i Marocko är maktdemonstrationen mycket tydlig. Det väcker också viktiga frågor kring vilka konsekvenser upprätthållandet av Fortet Europa får. Utöver det enorma mänskliga lidande som EU:s gränspolitik orsakar, skapar också gränskontrollerna en situation där EU hamnar i knät på mer eller mindre autoritära regimer, som inte är sena på att utnyttja sin strategiska position till att tillgodose sina egna intressen.
Jag läste om förslaget från en centerpartist om att rehabilitera jihadister som stridit för Islamiska Staten, ett förslag som du stödjer.
Det har varit en livlig debatt i Sverige efter detta. Många påstår att du vill belöna våldsbejakande jihadister med jobb och psykologisk hjälp när de kommer hem från kriget på Islamiska Statens sida i Syrien.
Jag vet att det inte är så enkelt. Du är samordnare mot våldsbejakande extremism. I ditt uppdrag ingår att ta reda på hur man får ungdomar att vända sig från radikal islamism. Dessutom diskuterar ni mycket hur man kan stödja avhoppare som inte accepterar Islamiska Statens hat och våld.
Det är bra. EXIT, som arbetar mot nazismen, gör redan idag ett underbart arbete för att stötta avhoppare som vill lämna den extremistiska miljön och ideologin bakom sig. Men jag tycker att du och regeringen varit för otydliga om detta. Kunde ni inte klart och tydligt från början visat att ni inte tänker ge ett öre till extremister som förblir extremister?
Utifall att det råder oklarheter kring detta, kommer här mina tankar om det livsfarliga att stötta extremister som inte lämnar extremismen bakom sig.
De människor som åker till krigsdrabbade länder för att kriga i IS namn gör inte detta beroende på brist på arbete eller på brist på möjligheter för att kunna föra ett normalt liv i Sverige. De gör det inte heller för religionens skull.
De lider nämligen av en ideologisk förblindelse, vilket ger bränsle till att hoppa upp på ett spår ockuperat av extremismens och destruktivismens grova handlingar.
För att kunna döda barn och våldta kvinnor, eller för att kunna förmå sig att sätta upp människors huvud på staket, så krävs det att man först dödar allt mänskligt inom sig själv. Vi ser varelserna i mänskliga kroppar, fast de har ingen ångest över sina grova illgärningar. En del av dem reser fram och tillbaka till kriget, trots att de har tillgång till all info om vad IS är. Envist. Nästan maniskt.
Fanatism botar man inte utifrån, fanatikerna måste visa en vilja att bota sig själva för att man ska kunna hjälpa dem.
Hade det varit så enkelt att rehabilitera liknande typer av människor, så skulle vi kunna rehabilitera Ratko Mladic, eller Radovan Karadzic, som sitter i fängelse i Haag för brott mot mänskliga rättigheter. Efter att nämnda herrar har utfört planer på ett folkmord så kunde de ändå sitta i rättssalen med ett leende och håna överlevande som ställt upp som vittne.
Hade det varit så enkelt så skulle vi ha kunnat rehabilitera Adolf Eichmann som, innan han skulle avrättas, skrev i sitt sista brev att han skulle ligga i graven och skratta över hur många judar han har dödat. Eller betänk bara hur man skulle ha kunnat rehabilitera Heinrich Himmler.
Har det hjälpt med någon godhet mot Jackie Arklöv? Han begick en rad krigsförbrytelser i Bosnien under Balkankriget på 1990-talet. Han pekades ut av många vittnen och satt i fängelse i ett år. Han plockades upp av hemlandet Sveriges goda vilja, fick runt 30.000 kronor i skadestånd, för att ha misshandlats i bosniskt fängelse, och blev sedan satt på fri fot. Det var då han rånade banken och dödade två poliser i Malexander.
Godhetens behandling har misslyckats när det kommer till krigsförbrytare.
De som begår grova brott mot mänskliga rättigheter rehabiliteras i princip aldrig. Därför finns det internationella lagar och regler om mänskliga rättigheter som borde avgöra hantering av dessa människor. Vi måste ha en flexibel domstol där vi effektivt kan gå igenom juridiska processer rörande krigsförbrytelser och brott mot mänskliga rättigheter utifrån internationell lag. Det borde vara ett brott att kriga i en internationellt terrorstämplad organisation, eller i en extremt militant grupp som svenska nazister gör när de dödar civila i Ukraina.
Att frånta människor som hängt med terrororganisationen IS sitt svenska medborgarskap är ett uselt förslag, framlagt av KD, men också av Fp. Vi har ingen rätt att producera statslösa personer för att de har begått krigsbrott. Man blir inte av med problemet om man fråntar dessa individer sitt medborgarskap, eftersom de ändå kan ta sig till andra länder och t o m smugglas in och fortsätta att begå terrorbrott. Det är då vi gör oss själva indirekt skyldiga till en eventuell terrorattack i ett annat land som begåtts av de personer som vi gjort statslösa.
Fanatiker kan man aldrig hota, skrämma eller förmå att bli bättre genom godhet.
Men vi kan hålla dörren öppen för dem om de väljer att hoppa av. Om de visar sig vara skilda från de verkliga fanatikerna.
Vilka kan räddas, och hur?
Extremism är ett helvete med olika grader, och liksom allt annat ont finns det chanser att hantera detta på ett tidigt stadium då individen hjärntvättas av extrema föreläsare som uppmanar till våld. De som kan få en andra chans är personer som själva söker hjälp för att dra sig ur liknande kretsar.
Jag vet inte hur många unga män jag har talat med då det gäller jihadism, men jag vet att det är rätt många. Både de som aldrig skulle åka till ett krigsområde, och de som började bli mobbade av egen församling p g a sin destruktiva syn på religion. Varje enskild mobbad börjar isolera sig och avskärma sig från sin omgivning.
Bästa Mona Sahlin, med hopp om att någon med god vilja skulle hjälpa min son från det onda, så talade jag med unga män som knappt hade någon kontakt med omgivningen, eller med verkligheten runt omkring sig. De kan man konfrontera genom att använda samma religion mot de själva: bevis som tydligt vittnar om att de är på fel väg. Det är oproblematiskt, men det kräver tid.
Det fungerar ungefär som kvinnojouren jag är engagerad i. Man drar inte en förtryckt kvinna från hennes hem för att rädda henne, utan berättar för henne om vilka möjligheter hon har tills hon själv når en nivå som krävs för att kunna ta steget ut.
Man talar om religion som uppmanar till kunskap, forskning, religion som uppenbarades med första meningen ”Läs, för Guds skull!” Samma religion som förbjuder självmord, våld mot civila, vandalisering av naturen. Man talar, bevisar och utmanar de som tycker tvärtom till dialog.
Därför hoppas jag att ni inte funderar på stöd- och åtgärdsprogram för återvändande radikala jihadister från Syrien, utom om de vill hoppa av.
EXIT, som rehabliterar nazister, och KRIS, som rehabiliterar kriminella, har alla samma sak att berätta: att utan en vilja att lämna den kriminella miljön blir det bara pannkaka om man försöker hjälpa dem. Psykologer kan vittna om att psykologihjälp till personer som egentligen inte vill ta emot hjälpen inte fungerar bra, och kan slå slint bakut. Man måste först visa en vilja att hjälpa sig själv.
Och givetvis ingår det att ta ett eventuellt straff i Kriminalvården om det behövs. Att medge brott och ta sitt straff är en viktig del av en persons avhopp från extremism.
Bästa Mona Sahlin, det finns mycket att göra.
Ibland känns det som att människans livslängd inte räcker till. Så pessimistisk kan man känna sig, men god energi finns det alltid möjlighet att hämta kraft ifrån, den aldrig nedslagna majoriteten som vill och kan leva i fred och vill göra allt det bästa för samhället.
Det var på tiden att politikerna började jobba med den här frågan, man visar dessutom vilja för dialog och samarbete från olika sidor, något som också syns genom ditt engagmang.
Jag vore glad om du tog dig tid att läsa mitt brev.
Tack Mona Sahlin och lycka till på alla dina vägar!
Under året har det förekommit ett veritabelt motionsregn från Sverigedemokraternas sida. Många av motionerna handlar om invandring, och hur synen på invandrare bör förändras. Förslagen handlar, exempelvis, om medborgarskap, fängelsestandard och trohetsförklaring till kungen för nysvenskar. Det är ingen slump att det är just SD som lägger fram motioner av detta slag.
Det är nu tredje året i rad som sverigedemokraten Kent Ekeroth skriver samma motion. I korta ordalag går motionen, som kallas ”Reformering av lag om behandling av personuppgifter”, ut på att Kriminalvården och andra myndigheter ska ges laglig rätt att registrera ursprungsnationalitet på fångar i svenska fängelser som har en, eller två, utlandsfödda föräldrar, eller som själva invandrat. Orsaken till förslaget är att Ekeroth menar att värderingar och kultur spelar roll för benägenheten att begå brott.
Ekeroth bygger sin motion på att han är av uppfattningen att mer än 50 % av Sveriges fängelsekunder faller inom ramen för nationalitetsregistrering. Förslaget innebär att människor med annan bakgrund ska urskiljas och sedan särbehandlas. Genom att föra statistik över dömdas ursprung skulle man kunna härleda att vissa nationaliteter skulle komma att begå fler brott än andra. Idag registrerar inte Kriminalvården interners ursprungsnationalitet eller deras föräldrars nationalitet.
Enligt Sverigedemokraternas pressansvarige, Martin Kinnunen, avviker inte Ekeroths motion från partilinjen. Jag avser här och nu reda ut vad motionen egentligen innebär och vad den kan komma att få för konsekvenser i framtiden.
Är brottslighet kulturellt betingat?
Ekeroth vill med förslaget till lagförändring kunna föra statistik över ”brottsbenägna” nationaliteter. Det Ekeroth inte tar med i beräkningen är att många som döms i Sverige förvisso är utländska medborgare, men de är inte med säkerhet invandrare. En del av dem är med i internationella ligor som reser runt och begår brott, men de bor inte i landet de begår brott i. En överrepresentation av en nationalitet behöver därför inte vara ett ”invandringsproblem”. Svenskar finns representerade i utländska fängelser, liksom att utlänningar finns representerade i svenska fängelser.
Med rådande lag finns möjlighet för BRÅ att forska, men incitamentet för Ekeroth, och SD, är att kunna ges tillgång till rådata som kan ge dem möjlighet att extrahera egna, optimerade tabeller som, exempelvis, ”från 12 februari 2014 till 5 januari 2015 begicks alla brott i östra Kalmar av afrikaner”.
För att kunna förstå trender, mönster och hur samhället utvecklas kan vi inte blunda för den invandrarrelaterade brottsligheten eller de ekonomiska konsekvenserna bland den första eller andra generationens invandrare som erhållit svenskt medborgarskap.
Registreringen av egen eller föräldrars nationalitet motiveras av Ekeroth med att det ska finnas tillgång till statistiska underlag för att kunna se hur brottsbenägenheten skiljer sig åt mellan olika grupper. Förslaget understryker skillnaderna mellan olika ursprung, det vill säga att kultur och värderingar, och i samma andemening brottsbenägenheten, inte försvinner på grund av att man erhållit svenskt medborgarskap.
Problemet är att motiveringen till förslaget om nationalitetsregistrering baserar sig på Ekeroths egenhändigt hopsnickrade tes, sprungen ur egna fördomar om människors olikheter utifrån etnicitet, i detta fall omskrivet till nationalitet, för att framstå mer rumsrent. Att kleta etnicitet, eller nationalitet, på människor i brottsstatistiska sammanhang är inget annat än främlingsfientlighet, byggd på fördomar om det som upplevs främmande och skrämmande. De lagar som omfattas av motionen är Lagen om behandling av personuppgifter inom Kriminalvården, Personuppgiftslagen och Lagen om den officiella statistiken.
Motionen nöjer sig alltså inte med att registrera ursprungsnationalitet på utländska medborgare, utan innefattar också första, och andra, generationens invandrare. De omfattar alltså människor som bara haft svenskt medborgarskap.
Anledningen till att Ekeroth för tredje gången skriver denna motion är att han menar att det finns tydliga bevis på att invandrare är mer brottsbenägna än svenskar. Men, som tidigare påpekats, är det inte bara invandrare som fångas upp av denna lagförändring, utan även utländska medborgare som inte ens bor i Sverige.
Registrering av nationalitet, eller etnicitet, ger en déjà-vu-upplevelse. 1935 gjordes detta i Nazityskland (Nürnberglagarna) för att urskilja judar från andra medborgare. Särbehandlingen blev nästa steg. Ekeroths förslag innebär urskiljning av människor. Det finns ingen enhetlig kriminologisk forskning som säger att kriminalitet är kulturellt betingat, men SD, och Ekeroth är övertygade om, och vill bestyrka, att invandrare är kriminella. Förslaget grundas i en önskan om att stärka fördomarna om, misstänkliggörandet av och generaliseringarna kring invandrare och brottslighet.
Det motsägelsefulla i motionen är att Kent Ekeroth själv har en mamma med icke-svensk nationalitet, och att han själv, om lagförslaget blir verklighet, skulle komma att bli ämne för denna registrering. Är det kanske så att Ekeroth själv är mer brottsbenägen än en människa som är alltigenom svensk? Ekeroths mormor flydde från nazisterna och hamnade i Sibirien. Hon tog sig sedermera tillbaka till Polen och 1969 kom hon och Ekeroths mamma till Malmö. Mot bakgrund av den förföljelse som mormodern råkade ut för tycker man att Ekeroth borde ha lärt sig att slik registrering är början på en hierarkisk indelning av människor utifrån etnicitet.
En möjlig förklaring till Ekeroths vilja att registrera människors ursprungsnationalitet och dess betydelse för kriminalitet kan ha sin grund i att Ekeroths uppväxtår präglas av invandrartäta klasser och en tidig åsikt om människor med annan bakgrund, vilka han i en öppenhjärtig intervju i Ystads Allehanda väljer att benämna ”packet”.
”Kultur” är det nya ”ras”.
Statsvetare Ann-Cathrine Jungar menar att, istället för att, som på 1930-talet, särskilja människor utifrån ras, innebär motionen att man särskiljer människor utifrån kultur. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg twittrar: ”SD:s Kent Ekeroth motionerar om att Kriminalvården ska registrera ursprungsnationalitet på intagna. Varför inte ett tygmärke på jackan också?”.
Ekeroths motion spär ytterligare på den stigmatisering, och de fördomar, som finns gentemot invandrare. Den bidrar till att skapa större exkludering av vissa grupper, som redan befinner sig i utanförskap, i svenska samhället. Människor som redan har fördomar får ytterligare vatten på sin kvarn, då Ekeroth utgår ifrån att människor med annat ursprung begår fler brott än de med svenskt ursprung. Det finns ingen enhetlig forskning som styrker Ekeroths ogrundade tes, och det är vedervärdigt att gå händelserna i förväg och peka ut vissa människor som andra klassens medborgare, som människor som begår fler brott än andra. Att peka finger åt människor, och att hävda att de är kriminella beroende på kultur och ursprung är ytterligare ett led i att skapa en skiljelinje mellan vad som är svenskt och vad som inte är det. Ur integrationssynpunkt är det förkastligt att ställa grupper mot varandra på detta sätt.
På den ena planhalvan hittar vi de riktiga svenskarna, och på den andra finner vi invandrarna. Integrationsarbetet försvåras då man misstänkliggör vissa människor, eftersom integration bygger på ett ömsesidigt förtroende. Forskning säger, däremot, att det finns en kriminell överrepresentation på grund av låg socioekonomisk status, psykisk funktionsnedsättning, arbetslöshet, låg utbildning och missbruksproblematik. Mer om detta finns att läsa i Kriminalvårdens klientkartläggning.
Det är inte så att data saknas. BRÅ kan exempelvis dra slutsatser och skriva rapporter. Forskare och övriga intresserade kan begära ut domar, intervjua intagna och göra egna analyser.
Sverige har i EU förbundit sig att följa det som brukar kallas The Data Protection Directive, och som sedan 1995 reglerar vad som får och inte får sparas i register med persondata. Direktivet ligger till grund för svenska personuppgiftslagen, och där framgår tydligt att persondata inte får sparas, såvida det inte finns ett tydligt syfte och en ”nödvändighet” – de kan inte bara sparas för att det ”kan vara intressant”. Att i kriminalvårdens persondatabaser registrera nationalitet skulle enligt all rimlig bedömning vara ett brott mot detta direktiv. Den lagändring Ekeroth föreslår står därmed i strid med europeisk lag.
Kent Ekeroth vill göra det möjligt för Statistiska Centralbyrån (SCB) och Kriminalvården att registrera ursprungsnationalitet på fångar i svenska fängelser. Statistiken ska ge underlag för att styrka att invandrare är kriminella. Med ett sådant underlag blir det enkelt, och naturligt, att propagera för att invandringen ska minskas med 90 %. Det är svårt att hitta någon annan anledning till varför Ekeroth, och SD, väljer att, gång på gång, föreslå denna lagförändring. Jag ser det som ytterligare ett led i polariseringen, mellan svenskar och invandrare, som SD arbetar för att stärka. För Ekeroth och hans partivänner är detta början på drömmen om det etniskt homogena Sverige. Vari ligger annars den ständiga tjusningen att etikettera människor utifrån ursprung? Det troliga är att motionen avslås. Men vi kan räkna med att motionen läggs fram nästa år igen.
Under 2014 inkom motioner från Sverigedemokraterna som tydligt gör skillnad på människor utifrån ursprung. Är detta ett naturligt led i det som SD vill åstadkomma med vårt land? Är det ytterligare en polarisering som SD är ute efter, en polarisering som tydligt pekar på att man eftersträvar ett ”vi-och-dom”-samhälle? Motargument analyserar några av de motioner som inkommit från SD-håll under året.
Motionerna har uppmärksammats i såväl traditionell som opinionsbildande media. De har också debatterats flitigt på sociala medier, eftersom det finns olika åsikter i frågan. De motioner vi har granskat rör medborgarskap och ursprung, samt de rättigheter och skyldigheter människor utan medborgarskap, eller med annat ursprung, åtnjuter.
Den första motionen handlar om ”Spartanska fängelser”, och är skriven av sverigedemokraten Kent Ekeroth. Den går, i korthet, ut på att det ska byggas spartanska, torftiga, fängelser som ska inhysa brottslingar utan svenskt medborgarskap. Motionen innebär att dessa anstalter inte ska erbjuda ”fängelselyx”, utan blott mat och husrum och inga rehabiliteringsåtgärder. Fördelarna, enligt motionen, med de spartanska fängelserna, är att det blir billigare att bygga och driva, vilket betyder fler platser till ett lägre pris. Dessutom gissar motionsskrivaren att det kommer att bli mindre attraktivt – för utländska medborgare – att sitta i fängelse. Eftersom internerna antingen utvisas efter avtjänat straff, alternativt aldrig kommer ut ur fängelset, så kommer inga skattepengar att slösas. Dessa fängelser, eller förvaringsutrymmen, ska vara belägna i närheten av gränser, ”för att underlätta och effektivisera hanteringen av av- och utvisade eller de som väntar på beslut”. Motiveringen till fängelserna är att utländska medborgare skulle vara vana vid lägre standard på fängelser i hemlandet jämfört med svenska fängelser.
Ska fängelser inte finnas för att brottslingar ska avtjäna straff utifrån hur de blivit dömda? Ska ursprung, eller medborgarskap, vara avgörande för hur, och i vilken miljö, straffet ska avtjänas? Är inte ett brott lika allvarligt oavsett vem som begår det? Ska en morddömd svensk medborgare ha en bättre tillvaro än en utländsk medborgare som dömts för, säg, ekonomisk brottslighet? Brottslingar är, precis som alla andra, människor, och ska därför dömas på lika villkor. Dessa fängelser, eller förvaringsutrymmen som motionsskrivaren väljer att benämna dem, påminner obehagligt mycket om apartheid. Man gör skillnad på svenskar och icke-svenskar.
I motionen ”Medborgarskapets betydelse” motionerar sverigedemokraterna David Lång och Mikael Jansson, bland annat, om att människor som ansöker om svenskt medborgarskap ”ska avkrävas en ed om att han eller hon svär trohet och lojalitet mot Sveriges konung, svenska staten och den svenska nationen”. Detta förslag gör skillnad på människor med svenskt medborgarskap och människor som ansöker om svenskt medborgarskap, det vill säga utländska människor. Skillnaden består i att jag, som varit svensk medborgare sedan födseln, inte avkrävs denna ed. Jag är inte heller särskilt intresserad av att bli avkrävd denna ed. Jag slipper svära trohet och lojalitet mot kungen, medan nysvenskar måste göra det. Enligt motionen är en förutsättning för att medborgarskapet ska godkännas att sökanden genomgår ”en medborgarskapsutbildning och godkännas i språktest, kunskapsprov i det svenska språket, svensk kultur och historia, samt bedömas bli en tillgång för Sverige”. Denna bedömning kan inte bli annat än godtycklig. Detta är ytterligare en uppfattning från sverigedemokratiskt håll som, i grunden, gör skillnad på folk och folk.
Motionen ”De kristnas och övriga minoriteters situation i inbördeskrigens Irak och Syrien” är skriven av sverigedemokratena Julia Kronlid, Björn Söder, Johan Nissinen, Pavel Gamov, Jeff Ahl och Johnny Skalin. Här gör man återigen skillnad på folk och folk utifrån ursprung och etnicitet. En människa, född i Sverige med svenskt medborgarskap ska, enligt motionen, kunna fråntas sitt medborgarskap, mot bakgrund av att föräldrarna är födda i ett annat land. Motiveringen till detta är, i motionen, att dessa medborgare har avsagt sig rätten till sitt svenska medborgarskap i den stund de begår ett brott, i detta fall genom att ansluta sig till terrororganisationer i Irak och Syrien. Detta ska ske genom att ”snarast möjligt införa lagstiftning som förhindrar, eller i vart fall avskräcker eller försvårar, för svenska medborgare att resa till konfliktområdena i Syrien och Irak i syfte att strida för terroristorganisationer som ISIS och al-Qaida”. Hur kan man bli av med ett medborgarskap man alltid haft, och som samtidigt är det enda medborgarskap man faktiskt har? Missförstå mig rätt, men villkoren för medborgarskap ska inte dikteras av vilket land ens föräldrar är födda i. Vad göra med svenska nazister som reser till Ukraina för att strida med Azov? Ska de också fråntas sitt medborgarskap? Denna motion är en cementering av SD:s människosyn, som utgår ifrån att ”svenskar” ska ha det lättare att undkomma ansvar, eller har rätt till en bättre livssituation, trots att de har begått samma brott som ”icke-svenskar”.
Enligt Migrationsverket kan man erhålla svenskt medborgarskap efter 3 år (sammanboende med svensk medborgare), 4 år (flykting eller statslös) eller 5 år (övriga). Denna tid ska vara sammanhängande. Alla har rätt att ansöka om svenskt medborgarskap om man är född i ett annat land. När denna process försvåras eller hindras, på grund av att man är av åsikten att svenska medborgare har ”frisedel” från vissa åtaganden, eller ska ha det lite bättre än nysvenskar, enbart grundat på att man är ”svensk”, är det, för mig, ett uttryck för en skev människosyn. Vi kan, med säkerhet, förvänta oss fler motioner på detta tema. Än så länge har Sverigedemokraterna haft svårt att få igenom sina förslag, men det kan komma att bli ändring på det. Människor i Sverige, oavsett etnicitet eller ursprung, ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Brottslingar ska behandlas, och dömas, på lika villkor. Det är brottet, och inget annat, som ska avgöra påföljden. Denna uppfattning delas inte av Sverigedemokraterna. För dem är etnicitet den avgörande faktorn.
De kom med buss till flyktingförläggningen i mörkaste Norrland en kall vinterdag. De hade undsluppit krigets fasor nyligen och skulle nu få sin fristad i Sverige. ”Bra”, tänkte de, ”då kan vi hjälpa till, arbeta i industrier eller i skog och mark och bidra till Sveriges självständighet och frihet”. Väl framme såg de att de var i ett läger. Där fick de veta att de inte skulle göra någonting. Kanske hugga lite ved på sin höjd. De som redan bodde där led av overksamhet.
De blev oroliga av kölden, mörkret och vintern och av tanken på att sitta isolerade ute i ingenstans. De protesterade. Satte sig ner och försökte strejka.
De ville få vapenträning eller kunna arbeta i industrin, de trodde inte att Sverige skulle skicka dem ut i obygden där de skulle gå overksamma…
Nazister och de konservativa i Sverige gjorde en stor sak av protesterna. ”Tänk så otacksamma de där flyende f.d. stridande norska, franska och engelska soldaterna är, istället för att dö på slagfältet får de en fristad i Sverige. Men, ja, de får finna sig i att vi placerar dem där. De ska för övrigt inte gnälla, det är ett skogshuggarläger. Hundratals svenska ungdomar har huggit ved, vintrarna igenom i minus 30 grader. Det som varit gott för dem är gott nog åt flyktingarna.”
”Men det människorna i bussen utanför flyktingförläggningen sannolikt inte tänker på just nu är att vi lever i en hård värld, även i det välmående Sverige. Generositeten riskerar att sättas på undantag, också bland de beslutsfattare som tills nu stått för en human och generös flyktingpolitik om kraven blir för höga.”
Jo. Även flyktingarna från krigets fasor under andra världskriget protesterade ibland då de tvingades vara overksamma ute i obygden. 1940-talets svenska historia är full av berättelser om allierade soldater som led av overksamheten. Det ingick nämligen då i den svenska strategin, att placera flyktingarna ute i obygden, i ingenstans. Där var de inte i vägen och man kunde säga till nazisterna i Berlin att flyktingarna inte gjorde någonting alls.
Var det otacksamt av de allierade soldaterna att protestera? Kanske det. Eller så var det så att de ville försöka göra mer för Sverige och trodde de skulle få bidra direkt när de kom, men de hamnade ute i kylan och mörkret.
Svenska staten placerar flyktingar från Syrien och Afrika i glesbygd, även på 2010-talet, för att man helt enkelt inte ansåg sig ha råd eller lämpligare platser att ha dem nån annanstans. Om vi behandlar flyktingar så, får det konsekvenser, är det så konstigt?
Detta och mycket mer bör ni fundera på, innan ni dömer flyktingar som protesterar mot att placeras ut i Jämtland. En vän till mig som själv varit flykting kommenterade händelserna i Grytan, i Jämtland så här:
”Det är naturligtvis sjukt att man kommer från krigets ruiner där städer förvandlades till aska och att plötsligt klaga på det goda man ger i Sverige.
Men hade man kommit välmående under normala omständigheter, så skulle man aldrig agera så. Ni som tycker att en flykting från kriget är samma sak som en turist som ska gå runt och bli fascinerad av is, snö och skog är ute och cyklar. Ni som tycker att man ska bli glad av något vackert man ser runt om kring sig eller någon godhet man får – har fel. Man är inne i sin alldeles egna universums svarta hål.
Hela livet rasar ned och ingenting är bra, ingenting är rätt och ingenting är vackert. Man står inför krav och press för att acceptera att man måste börja ett nytt liv.
Man gör motstånd på ibland sjukliga sätt då man plötsligt förstår att allt man hade är borta… för alltid.
Det goda man får i Sverige ser man som andras människors försök att trösta en… en del använder sin röst och förklarar sin smärta genom att säga att ingenting räcker till.
Det man förlorat kan aldrig ersättas och det finns ingen tröst.
Många krigsflyktingar går genom den här processen.
Jag såg en kort filmsnutt, som delats av många, på ett par kvinnor som sitter på ett växlingskontor och räknar pengar. De ser ut som romska kvinnor och de blir förskräckta när de ser att någon filmar dem. Efter ett tag bryts klippet (jag har inga rättigheter att dela det så jag gör inte det, ni kan kolla på Facebook eller förmodligen på någon av de sedvanliga järnrörssidorna).
Och vad betyder detta då?
Det betyder att de som tigger får ihop lite pengar. Vilket är syftet med att de är här och tigger.
Det betyder att de skickar hem pengar (det är därför de är på växlingskontoret).
Det betyder att de faktiskt inte har i överflöd utan att det är så dåliga förhållanden i deras hemland att de tjänar mer på att tigga än att bo kvar hemma.
Det betyder att de lever väldigt snålt här så att de har råd att skicka hem pengar.
Det betyder inte att det är något olagligt eller fuffens som pågår. Jag brukar ge pengar till de som tigger, fullt medveten om att de faktiskt får ihop lite…
Även om jag skulle ha 10 000:- men ingen bostad så skulle jag vara långt ifrån rik. Faktiskt fattig. Om jag trots det valde att sova på gatan så att jag hade råd att skicka pengar till min familj i ett annat land så skulle det visa en enorm karaktär.
Filmer som detta sprids för att baktala de som befinner sig längst ner i samhällshierarkin. Är det så att folk är missnöjda med hur samhället ser ut så är det väl uppåt vi ska titta…? Inte nedåt?
Björn Söder rasade också – för att han är missförstådd. Han är pro judar. Pro Israel. Mot muslimer och Palestina. Hur kan han anklagas för att vara emot dem?! Kent Ekeroths mor är jude. Hans mormor flydde från Polen under andra världskriget. Massor av judar är sverigedemokrater, och vi som nosar runt i SD-fora är vana att se Israelflaggan som profilbild eller bakgrund. Israelvänligheten genomsyrar allt. Inte heller har de något emot samer, säger Björn Söder. Bortsett då från att samer diskriminerar svenskar lite grann genom att ha ett sameting. Men annars har de inget emot dem. Nejdå.
Och sedan kom till slut någon sorts uppläxning från Richard Jomshof, som lyfte fram sitt finska ursprung, och så fanns plötsligt den samlande förklaringen – Björn hade varit otydlig. Det var allt. Ja, och media hade överdrivit. Jepp. Lugnet är återställt.
För oss på andra sidan är det förstås öppet mål. Han sa ju att judar inte var svenskar. Är inte det antisemitiskt? Självklart! Det är lätt att ryckas med, för äntligen har SD gjort bort sig på hög nivå. Nu finns något enkelt att ta på. Vi icke-nationalister tycker ju det är enklare att försvara judar än muslimer, trots allt. Vi gjorde långa grupparbeten om Förintelsen i skolan, vi läste Anne Frank. Judarna var offer för världshistoriens mest kända illdåd, och SD har nu en gång för alla bevisat sina nazistiska rötter.
Det är så mycket enklare att angripa SD för att ha försagt sig om judar än att ta strid mot deras verkliga och påtagliga muslimhat. Försvara muslimers rätt att överhuvudtaget existera och du får omedelbart mothugg i form av ISIS, brutala citat från Koranen, könsstympning och hedersvåld. Man trasslas in i ett nät av obehagliga fenomen och det är svårt att hålla fokus på att nästintill alla muslimer faktiskt inte är fundamentalister.
Men jag vill ändå påstå att det där med att sparka in bollen i det öppna målet och kalla nationalister för antisemitiska är att missa helheten.
Björn Söder är nämligen en typisk nationalist av den gamla sorten, till skillnad från de nytillkomna som bara vill minska invandringen lite. För Björn Söder är egentligen inte invandringen eller pengarna vi förlorar centrala. Det som spelar roll är svenskheten.
Alla kan vara svenskar, men på SD:s villkor
Sverigedemokraterna var förr verkliga rasister. De ville hålla Sverige rasrent, på samma sätt som Hitler ville. Numera förnekar de sina nazistiska rötter, förstås, men det som hände för femton år sedan när Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Mattias Karlsson och Björn Söder tog över var att rasrenheten plockades bort ur begreppet ”svensk”. Alla får vara svenskar, bara de är det fullt ut.
Det där med att släppa kravet på genetiskt arv var ingen liten sak. Då. Men den möjliggjorde deras väg till makten. Det är den som gör att SD-anhängare kan beklaga sig med ett ständigt upprepat ”hur kan alla tycka att vi är rasister? Varför läser ingen partiprogrammet?”.
Det är förstås oklart om de helt lämnat rasrenhetsivern bakom sig, eller om det bara är på ytan. Och jag tror det är olika med det. Jag tror inte att Åkesson värderar en adopterad svensk lägre än en etnisk svensk, men vad gäller de andra är det inte lika klart.
Detta med den ”öppna svenskheten” är central i partiet, och får aldrig ifrågasättas utåt.
Självklart är ändå medlemmarna verkliga rasister i hög utsträckning. Just nu cirkulerar en bild från Avpixlat på en mörkhyad, adopterad, svensk man som begått ett brott. Och nej, det är inte direkt så att nationalisterna står i kö för att kalla honom svensk, trots allt snack om att kultur går före hudfärg. Han är en apjävel som ska åka hem. Så man kan säga att den öppna svenskheten är ganska villkorad. Har du inte svenska gener och gör fel degraderas du snabbt till icke-svensk.
Det som precis hade inträffat när Niklas Orrenius höll sin intervju på SD:s kommun- och landstingsdagar var att Söder fått en chans att, inför en publik av förmodat andäktiga partikamrater, veckla ut vad svenskhet egentligen var i hans huvud. Han kanske var lite kaxig på grund av framgångarna, och han kanske hade sänkt garden efter det positiva gensvar som hans Mein Kampf-liknande idéer om nationalstaten sannolikt fått. Kanske kände han att SD-publikens beundran för hans teorier bevisade att världen nu var mogen att ta till sig hela hans fyrkantiga bild av svenskhet och av hur folket måste vara enhetligt.
Oavsett vilket gick han längre än han brukar. Han tog ut svängarna, kan man säga.
Det var inte första gången han gjorde det. Hans tidelagsparallell till homosexualitet är välkänd, men den var förr. Innan de polerat ytan. De har lyckats bra med att slippa ta ansvar för sånt som var förr. Och sedan har de hållit sig i skinnet.
SD:s människosyn har ändrat fokus: från gener till kultur
Men nu gick han för långt, och berättade hur han egentligen tänker:
I Björn Söders huvud har alla människor en nationstillhörighet. I Sverige ska svenskar bo. Det är huvudregeln. Övriga nationaliteter ska egentligen inte vara här. De förstör vår känsla av samhörighet. Alla som inte är helt svenska är ett minus. Men man kan vara mer eller mindre dålig.
Den öppna svenskheten ger dessutom en möjlighet: den som är kurd, tysk eller kines kan välja att sluta vara det, och får då lov att bo bland oss om denne istället identifierar sig som svensk, talar svenska utan brytning, äter svensk mat och är kristen eller möjligen ateist. Det är ett generöst erbjudande, som skiljer SD från sina extremare släktingar i Svenskarnas Parti. Det är främst på grund av förflyttningen från gener till kultur som SD inte längre är nazister. Å andra sidan ställer det deras filosofi i nivå med ISIS. Du får leva i Islamiska Staten om du är muslim. Annars inte. Du får leva i Sverige om du erkänner dig som beter dig som en svensk. Annars bör du, med vänligare metoder än ISIS dock, flytta hem.
Men de fem minoriteterna samer, romer, judar, sverigefinnar och tornedalingar är ett undantag från regeln om att alla som inte är svenskar behöver absorberas, förlåt assimileras, eller lämna landet. När det gäller romer, finnar och judar gäller förstås de som har gamla rötter i Sverige. Inte nya invandrade sådana. Men ändå. Du får vara något annat än svensk, utan assimileringskrav! Trots att Sverige är svenskarnas land! Är du inte bara supertacksam?!
Blå slipper assimilation. Röda bör assimileras eller lämna landet.
Jo. När Björn Söder förklarade att judar får bo i Sverige tycker han själv att han är snäll. Och generös. De behöver inte bli svenskar, liksom alla andra. De får vara sig själva. Bara de inte ställer till det för mycket.
Han fattar därför inte alls allt hallabaloo. Han sa ju något som var bra och sant. ”Man kan inte vara 100 % kurd och 100 % svensk, för då blir det ju 200 %”, uttryckte han till SVT, nöjd över sin egen lurighet, och hyllas för det av SD-anhängare.
Han begriper inte att för en jude som bott ett långt liv i Sverige är det absurt att någon tycker hen är mindre svensk än en lika gammal kristen. Man kan vara 100% kristen och 100 % svensk, men en jude tvingas välja, enligt Söder. Man kan vara 100 % värmlänning och 100 % svensk, men en same tvingas välja.
För de allra flesta av oss är tankebanorna absurda. Vi fattar inte varför någon lägger tankemöda på att reflektera över hur andra identifierar sig. Folk som bor här ska följa våra lagar, göra rätt för sig och bete sig med hyfs. I övrigt får de leva som de vill. Tycker vi. Och vi ruskar på huvudet, äter sushi till lunch, pratar engelska med kollegorna på jobbet och handlar middagen av en kassörska i hijab utan att reflektera ett ögonblick över en mångkultur som Söder förtvivlad tycker trasar sönder vårt land.
Så här bör Sverige se ut. De blå bor här, även om romerna inte är särskilt välkomna. De röda bör inte vara för många. Och muslimer ska inte vara här alls.
Jomshof fick däremot ingen kritik för sitt uttalande, för att media var så glada över att han satte Söder på plats. Men det han sa var egentligen ingen dementi, även om det framställdes så. Han sa ”det är en fallande skala” flera gånger, och berättade hur han delvis identifierar sig själv som finne. Vaddå fallande skala? Säger han inte egentligen samma sak som Söder? Man är inte helt svensk om man även är finne. Man måste dra ner svenskheten lite för att få plats med två nationer. Inte för mycket dock, som framgår av Jomshofs motion.
Paula Bieler försöker också hjälpa till. ”Judarna är inte problemet”, säger hon lite irriterat, och hamnar otäckt nära Hitlers favorituttryck: ”judeproblemet”. Men det hon säger är viktigt. SD vill inte ha en sådan diskussion. Det är muslimerna de är ute efter.
Ungefär så här ser det ut när SD definierar vilka folk som är problem när de invandrar.
Listan över potentiella ”nationer” kan göras lång. Norrmän och danskar är nästan svenskar. Sedan avtar kompatibiliteten med svenskar med det geografiska avståndet till Sverige, och med religionen. Kristendom är bäst, judendom nästan lika bra, islam fruktansvärt, buddhismen står relativt högt och hinduism tror jag inte de normalt vet värst mycket om.
Enligt en sorts formel kan man därför räkna ut hur välkommen en människa är i vårt land.
De svenska romerna – de som bott här i sekel – de får vara här. Men det är på nåder, och av princip. Nej, SD vill inte ha dem här egentligen. Men vart ska man skicka dem?
SD förstår att vara humana. De är inga nazister som tänker gasa ihjäl folk. De som inte ställer upp på assimileringen har ett avsevärt trevligare val – de kan ju bara sticka härifrån.
Men judarna – de får stanna, trots menorah och synagogebesök. Och samerna behöver inte försvenskas.
Motargument 