Alla former av främlingsfientlighet, religionsförföljelse och terrorism måste bekämpas. Demokratin och de mänskliga rättigheterna behöver försvaras och förklaras.
Vi är alla medvetna om ISIS fruktansvärda dåd. Vi vet att soldater rekryteras i Sverige. Vi vet att terrorattacker kan komma, såsom i Danmark och Frankrike. Vi minns Taimour Abdulwahab.
Men när inhemska nationalister beväpnar sig orkar många inte ta det på riktigt allvar. Vi vill inte tro att de är farliga på riktigt. Vi vill inte se dem som organiserade. Vi vill att hotet ska komma utifrån. Det ska inte ha växt upp ibland oss.
På årsdagen för morden på 77 personer, i Oslo och på Utöya väljer vi att dela med oss av ett litet urval skärmdumpar, varav de flesta kommer från fora för sverigedemokrater.
Tidigare chefredaktören för SD-tidningen Samtiden, numera skribent på hatsajten Avpixlat, Jan Sjunnesson har skapat en egen Pride-parad, kallad Pride Järva, som ska gå genom diverse invandrartäta platser, som Husby.
Som argument hänvisas till en artikel av Per Pettersson, som skriver om hatet mot bögar i Husby. Sjunnesson menar att samhället måste ta ställning mot detta, och det har han förstås rätt i.
Men paraden har skapat starka motreaktioner, inte minst från RFSL, som med lika stor rätt inte tycker konceptet Pride ska kidnappas av muslimhatare med en agenda att förstöra. Per, som används av Sjunnesson som en sorts marknadsföring, har tydligt tagit avstånd från detta.
Sverigedemokraterna, som överlag alltid avskytt Pride, är nu mäkta upprörda över att ”vänstern” låter ”muslimerna” komma undan. Och så håller det på. Sjunnesson har skrivit ett synnerligen långt blogginlägg om hur dumma alla är och hur han minsann varit engagerad i frågan i åratal, och så kan det förstås vara. Inte alla sverigedemokrater är HBTQ-fientliga, även om partiet i stort har det anslaget.
Det blir än mer bisarrt när Avpixlats Mats Dagerlind, som ofta uttryckt sig homofobiskt, dyker upp insvept i en Pride-flagga, ivrig att föra sin nyvunna hjärtefrågas talan, enligt principen att fiendens fiende, där muslimer är fiender och HBTQ-personer är nästa led, är hans vänner.
Jag menar att egentligen är detta två frågor. Den första är: Har Sjunnesson et al rätt i sak? Ja, absolut. Det ska inte finnas platser i Sverige där inte Pride-tåg kan genomföras. Personligen tror jag dock att den som hoppas på äggkastning och bråk blir besviken. Min erfarenhet, efter att ha bott mitt i Jakobsberg i flera år, är att människor där överlag är öppna och trevliga och kommer att tycka att det är intressant att något händer. Jag tror att de som bråkat med Per och andra är en minoritet, som inte lär töras visa sig. Jag kan förstås ha fel. Jag hoppas inte.
Den andra frågan är också relevant. Om nu Sjunnesson brinner för HBT-frågor (utan Q, men ändå), och tillhör en grupp människor som jag vill påstå är den mest homofoba i Sverige, nämligen SD – varför börjar han då inte gräva där han själv står? Varför inte ta tag i sina egna först? Vi människor lyssnar avsevärt mer på de vi gillar än de vi vet avskyr oss. Så varför gå på muslimer när han har ett hästjobb att göra på hemmaplan?
Jag har följt Sjunnesson av och till rätt länge, och jag har aldrig sett honom ta en enda HBT-debatt.
Varför inte ordna en Pride-parad genom ett SD-fäste, där de har 40 procent? Det vore något. Det skulle verkligen kunna göra skillnad.
Bilden till höger är från Facebook-gruppen ”Vi som stödjer SD”. Där var Sjunnesson själv medlem tills för något halvår sedan. Han gick ur p g a den råa rasismen, vilket förstås hedrar honom, men han tog ingen debatt. Han satte aldrig ner någon fot.
Han agerade inte mot vare sig homohat eller rå rasism.
Det är därför svårt att känna något annat än att hans engagemang har ett helt annat syfte än att värna om HBTQ-frågor.
Det är synd.
Han hade kunnat gjort så mycket bra genom att ta striden internt.
Själv kommer jag inte att gå i hans tåg. Jag väljer den andra demonstrationen, om jag är kvar i Stockholmsområdet. Det goda med det onda är att nu händer det.
Järva har fått inte mindre än två Pride-event.
Ett för HBTQ-aktivister.
Ett för sverigedemokrater.
Det är visserligen inte Sjunnesson som skriver, men han kommenterar. Är verkligen HBTQ-frågorna i fokus? Eller finns andra drivkrafter?
Ur en halalhatargrupp. I sammanhanget vill vi påminna om att halalslakt går till på samma sätt som övrig slakt i Sverige, förutom bönen och vändandet mot Mecka. Enda anledningen att lägga upp detta är en vilja att håna och trakassera muslimer.
Vi verkar ha fått ett samhällsklimat där det är väldigt viktigt att hålla ”rätt” ton och att vara väl insatt i hur debatten ska föras. Den som inte klarar av detta får sin åsikt idiotförklarad, eller blir idiotförklarad som person. Då vill jag ta tillfället i akt och göra precis tvärtom be ett gäng människor att, som Astrid skrev, fara åt pipsvängen. Here goes:Jag har upprepade gånger försvarat muslimer som utsatts för fördomar och hat. I och med detta har jag blivit kallad ”islamistkramare” och dylikt. Jag försvarar inte innehållet i religionen utan bara rätten att få tro på vad en vill – de som inte tycker att detta är ok kan fara åt pipsvängen.
Samtidigt har jag pratat med muslimer – inte ens extremister – som tyckt att homosexualitet är en synd och att de ska stenas tillsammans med kvinnor som inte uppträder ”som de ska”. Jag är för rätten att utöva religion men jag är inte för rätten att gömma sig bakom en religion för att utföra en massa elaka handlingar och att sprida elaka budskap – de som tycker att det är OK att gömma unkna värderingar bakom en religion eller kultur kan fara åt pipsvängen.
Det finns ett gäng ultrakristna som hetsar mot islam men som står för samma risiga värderingar själva, som homofientlighet, misogyni och dömande av hur människor lever sina liv – har för mig att Jesus tycker rätt illa om människor som dömer andra människor. De som inte ser efter sitt eget hus men gärna gnäller på grannen kan fara åt pipsvängen.
Under mina år som aktiv så har jag stött på diverse människor som hetsar mot hedersvåld samtidigt som de talar om kvinnor som objekt och hatar feminister. Eller människor som förfäras över halalkött i Sverige (ingen skillnad för djuret) men väljer att köpa ihjälpiskad gris från Danmark. Eller de som skriker om människor från ”våldskulturer” men hurrar när någon bränner en moské eller spottar på en tiggare. Dessa människor är hycklare och kan faktiskt fara åt pipsvängen.
Det finns också människor som uppger sig vilja ha ett gott samhälle och tolerans mot sina medmänniskor men de väljer att spotta på alla som någon gång begått ett misstag, oavsett om de ändrat åsikt, tänkt om eller fått fler perspektiv att diskutera utifrån. Dessa människor hämmar samhällsutvecklingen och är goda bundsförvanter med de mörka krafterna. De som inte kan förlåta och/eller se människan bakom åsikten utan spottar ner från sin höga häst – ja, de kan fara åt pipsvängen de med.
Det finns också människor som hjälper till att – oreflekterat – sprida felaktig information, medvetet eller omedvetet. Information som är vinklad och skapad för att spä på fördomar och skapa fientlighet mot vissa grupper i samhället. De som skapar denna information eller är med och rullar den snöbollen kan också fara åt pipsvängen.
Jag har inte rätt i allt jag gör. Min åsikt är inte bättre eller mer värdefull än någon annans. Jag försöker dock sätta mig in i det ämne jag diskuterar och jag försöker lära mig något. Jag har haft fel. Många, många gånger. Jag har förmodligen fel gällande hur jag tänker kring saker även idag men jag har inte förstått detta än – utan väntar på den kunskapen – och jag kommer att ha fel även i framtiden. Om jag inte har rätt att ändra mig, rätt att utvecklas eller rätt att ifrågasätta mig själv och andra, ja då är det ju ingen mening med något.
Och JA, jag är medveten om att detta faller under kategorin ”intolerans” men jag skriver detta med ett citat jag läste om demokrati:
”I en demokrati behöver tolerans för allas åsikt finnas. Det enda som inte kan tolereras är intolerans”.
Lite ytligt tycks det finnas två sidor vad gäller ordet tacksamhet, i synnerhet i Sverige om man är utlandsfödd eller på något sätt av invandrarbakgrund. Antingen krävs det att man ska visa det, eller så är all form av tacksamhet av ondo. Men behöver det verkligen vara så polariserat? Det borde räcka med att individen själv känner tacksamhet av sin egna fria vilja. Dessutom kan inte man bara gå och bestämma hur andra ska känna samt inte känna.
Låt oss till en början konstatera att det på intet sätt är något nytt fenomen. Redan som litet barn fick jag och min mor jämt och ständigt höra att vi måste vara tacksamma över att få vara här i Sverige, som om vi vore gäster på besök. Vi fick inte gnälla på något, alltså med andra ord inte få vara som vilka människor som helst här. Allt för att vi hade vår bakgrund någon annanstans ifrån.
Men vi är inga gäster, nu är vi svenska medborgare som både bor och arbetar/studerar här. Sverige är definitivt vårt land, oavsett vad näthatare, putinvurmande nationalister och eller SD-sympatisörer försöker pådyvla oss. Och det är endast jag som bestämmer över mina tanker. Inte du. Inte staten. Ingen alls. Detsamma gäller varenda individ i hela världen. Ingen har någonsin rätt att bestämma vad du ska känna och inte känna, förutom du själv. Glöm aldrig det.
Tacksamhetsdebatten har gått i vågor, som ett sidospår av integrationsdebatten och antirasismdebatten. Speciellt omkring nationaldagen brukar det blossa upp. Det senaste är vice talmannen Tobias Billströms reaktion på en artikel i Aftonbladet författad av Somar al Naher. Artikelförfattaren menar att en ursäkt vore på sin plats istället för en ceremoni efter att ha fått ett svenskt medborgarskap. Något som direkt besvaras av Billström på hans facebookprofil att al Naher ”borde visa lite tacksamhet”.
Diverse rasistiska sajter har kallat al Naher för otacksam och bortskämd, allt det där får hon mot sig bara av den lilla orsaken att hon använde sig av yttrandefriheten. Missförstå mig rätt, man får tycka vad man vill om al Nahers artikel. Men det svar som uppkommer efter den visar tydligt att den där yttrandefriheten som vissa säger sig ohämmat försvara verkar totalt hamna i glömskan så fort någon visar sig yttra en helt motsatt åsikt.
”Invandrare” är till en början ingen homogen grupp. Vi som är av utländsk bakgrund är av blandad kompott, precis som infödda svenskar. Vi tänker och känner olika, det är helt enkelt individuellt. Vi är lika mycket svenskar som infödda, det sitter liksom inte i blodådran eller på födelseorten. Egentligen borde det vara så självklart, men på vissa håll är det väldigt tydligt att det fortfarande inte är så självklart.
Fortfarande behandlas många av oss som gäster som ska falla ner på knä och låtsas vara nöjda med exakt allt som vårt nya hemland erbjuder. Vi ska ta skeden i vacker hand med ett krystat leende på läpparna. Trots att yttrandefrihetsgrundlagen gäller även oss.
Men så fort vi ska över till ”andra sidan”, d v s till de som inte kräver tacksamhetsskuld, är det lätt att trampa i identitetspolitikens myrhål. Det blir som ett förbud att ens känna en gnutta av tacksamhet. Som att vi alltid måste vara arga på allt och alla här och misstänka att varje vita människa är en ondskefull förtryckare som vi absolut inte ska liera oss med. Med den logiken är jag en ”husblatte” för att min partner är en vit man som är född här och svensk sedan massa generationer tillbaka, och att jag endast är ihop med honom och tacksam över att få bo här för att få s k vit cred.
Men jag är inte ute efter det.
Jag vill mer än något bryta de strukturer som utövas av bl a Tobias Billström. Men jag är baske mig inte någon som skäms över min tatariska bakgrund. Mitt val av partner är helt och hållet tack vare kärlek, och min tacksamhetskänsla är helt och hållet tack vare egen fri vilja samt positiva erfarenheter av mitt Sverige.
Min känsla av tacksamhet hindrar mig inte från att försvara Somar al Nahers ståndpunkt och ställa mig kritisk till Billströms tacksamhetskrav. Visst är tacksamhet något fint, men det är det endast om individen själv känner så.
Att kräva av en annan individ att påtvinga fram känslor är aldrig fint. Och det kommer aldrig lösa något integrationsproblem överhuvudtaget.
Om du värnar om åsiktsfriheten på riktigt, låt oss då med invandrarbakgrund få känna exakt vad vi vill. Även om det är känslor som går stick i stäv mot vad du förväntar oss att känna. Vi är också individer.
Dags för slöjmotståndarna att bekänna färg. Kallar de sina döttrar förtryckta för att de bär behå? Pekar de finger åt dem och säger att de ”osynliggör sig under behån för att bli synliga som ärbara flickor i mäns ögon” och slipper, då, att bli våldtagna?
Muslimska klädval debatteras igen.
Nu är det seden att ha en slöja på huvudet för att täcka håret som debatteras. Röster för slöjförbud på barn höjs i ”liberala” tidningar och på Aftonbladets debattsida. Argumenten för slöjförbud är olika, men generellt sett utgår alla ifrån att slöja är skadligt. GP-debattören skriver att det sexualiserar unga kvinnor, att det är krav att just kvinnor ska ta på sig mer och dölja sig. Att de måste bära slöja för att ses som ärbara.
Mer konservativa?
Ett annat av argumenten mot slöjan är att muslimska länder har blivit mer konservativa.
SvD:s Ivar Arpi postade detta på sin FB-sida:
Om det sistnämnda kan sägas att ja, arabiska länder har blivit mer konservativa. Och att det finns stofiler bland de religiösa där som gör en stor sak av att kvinnan ska dölja sig.
Därmed inte sagt att alla, eller ens de flesta, är medvetna om att det är så.
De flesta bär slöja för att de VILL bära det, för att det är fint och vackert och det får dem att känna sig kvinnliga! Speciellt i Sverige upplever de flesta slöjbärare som att det är deras EGET val att bära slöja och att det gör dem mer kvinnliga och fria!
Bara bröst?
Exakt samma saker skulle svenska kvinnor som bär behå säga. Att de gör det av eget fritt val.
Ändå kan man lägga fram samma sorts bilder från svenska badstränder 1975 eller 1980 och nu, som bilderna från de arabiska universiteten. (Jag kan inte lägga exempel på bilder här eftersom postningen då skulle bannas av Facebook, tyvärr.)
På 70-talet och halva 80-talet badade nästan alla på badstränderna med bara bröst. I Stockholms parker låg tiotusentals barbröstade och solade sig. I Sverige skrattade vi då åt amerikansk konservatism. Vi skrattade åt hur kvinnor i USA var livrädda för att visa bröstvårtor genom kläderna, hur man tejpade bröstvårtorna på stjärnorna i Hollywood så att inte något kunde synas igenom behån och hur kliniskt rent landet var på barbröstade…
Något hände. Idag solar eller badar nästan ingen topless. Och det säljs mängder av behåar till barn. På stränderna ser man 3-4 åringar med behå.
Precis som i arabiska länder började kvinnan ta på sig mer kläder.
Samma argument som slöjan
Och faktiskt, om man vill, hade man kunnat använda samma argument som används mot slöjan. För kan inte samma som GP skriver sägas om tutt-fobin i Sverige?
Vad gäller tillskriven identitet innebär slöjan en objektifiering och en sexualisering av småflickors kroppar. De åläggs ansvaret för mäns ohejdade begär. De måste osynliggöra sig under slöjan för att bli synliga som ärbara flickor i mäns ögon. Slöjan blir en del av deras person, kropp, utseende och sociala identitet.
Jo. För att dölja sig från mäns sexualiserade blickar bär kvinnor numera behå eller helkroppsbaddräkter. Så illa är det att få tonåriga tjejer ens solat med bara bröst någon gång. Sorgligt och sant!
Och ingen ärbar tonårstjej visar brösten på badstranden. ”Bara slamporna gör sånt!”
I sociala sammanhang förvandlar slöjan, med Djavanns ord, minderåriga flickor till ett objekt med en osynlig skylt: ”Förbjudet att se, men fantisera gärna!”.
Det som påstås om slöjan hade kunnat skrivas om behån. Eller hur? Förbjudet att se tutten, men fantisera gärna!
Psykiskt sett är slöjan ett sätt att inpränta skuld och skam i flickans kropp och medvetande, men också rädsla för den egna kroppen och sexualiteten samt för män och deras blickar. Den är förknippad med en ständig oro för att slöjan åker av i fel sammanhang.
Jo… Den som lyssnat till tonårsflickors oro för att t ex en behå skulle gå i sönder så att de tvingas gå utan behå under tröjan, så KANSKE bröstvårtorna syns och brösten antyds mer, vet att samma oro finns här.
Och visar man brösten på badstranden måste man ju bli ett lättare offer för våldtäktsmän, eller hur? Slampigt och farligt!
Förbjuda slöja och behå?
Så hur löser vi detta då? Ska vi förbjuda slöjan och behån på minderåriga under 18 år?
Nej, givetvis inte. För det är mer komplicerat än så. För även om det självfallet är så att kraven att kvinnor ska ta på sig mer kläder och avsexualiseras är ett konservativt påfund av gubbar betyder det INTE att man löser problemen genom att skuldbelägga kvinnorna eller införa slöj- och behåförbud. Eftersom påfunden numera ses som kvinnors fria val.
Hur skulle våra kvinnor och ungdomar känna sig om vi skulle rycka behån ur deras händer med argumentet att ”du är förtryckt”. Jo, de skulle känna sig arga och kränkta. Eftersom det där med att bära behå har blivit en del av deras VAL. De VÄLJER det. Det må vara av grupptryck, men de känner det som sitt fria val.
De känner sig vackra och kvinnliga i behån som de bär av eget fritt val!
Ja, konservativ klädstil, vare sig behå eller slöja, är inte utan problem. Det är givetvis ganska fånigt att kraven på mer kläder alltid drabbar kvinnan och att våra ungdomar ska gå omkring och oroa sig för kläderna för att ”passa in” eller inte ses som slampiga. Men det må vara hur konservativt som helst men nu är det deras egna VAL!
Nästa gång du gnäller på muslimers slöjor minns då att de känner som din dotter skulle känna om du pekar finger mot henne och kallar henne förtryckt för att hon vill bära behå!
Kristdemokraterna vill bekämpa ISIS genom att döma dem för landsförräderi, neka dem inträde till Sverige och genom att dra in deras pass. De har rätt i att något måste göras, men för att veta vad vi ska, och kan, göra så måste vi läsa på vad våra möjligheter är. Så hur är det med landsförräderi och att göra någon statslös? Vi tar en titt på de mänskliga rättigheterna, regeringsformen och svensk lag.
Ingen svensk medborgare får landsförvisas eller hindras att resa in i riket. Ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får fråntas sitt medborgarskap. Det får dock föreskrivas att barn under arton år i fråga om sitt medborgarskap ska följa föräldrarna eller en av dem. Lag (2010:1408).
1§ Den som, med uppsåt att statsskicket ska med vapenmakt eller annars med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten på så sätt ska framtvingas eller hindras, företar en handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, döms, om det inte är högförräderi, för uppror till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid eller, om faran var ringa, till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Lag (2009:396).
Det verkar som om att Ebba Busch Thor vill bryta mot de mänskliga rättigheterna, regeringsformen och dessutom döma någon för landsförräderi trots att de brott de begått inte räknas som det brott som hon vill fälla dom för. Visst det måste göras nåt, men till att börja med kanske man ska ta och läsa på lite. Eller handlar det om populism? Kan det till och med handla om en flört med Sverigedemokraterna och deras väljare? Vid en snabb googling hittade jag en lag som hanterar hur vi ska behandla terrorister Lag (2003:148) om straff för terroristbrott.
De omoderna, kränkande benämningarna på människor försvinner alltmer ur vårt språk. Jag har tidigare skrivit om etniska markörer här på Motargument, och hur viktigt det är att dessa förändras. Också nedvärderande benämningar på homosexuella förekommer i minskande utsträckning. Det är en lång väg att gå, det är en ständigt pågående process att förändra människors attityder gentemot andra människor. Hur vi uttrycker oss om människor i vår omgivning speglar hur vi ser på varandra. Utopin är att vi uppnår ett språk där vi alla befinner oss på samma nivå. Det omoderna, kränkande, språkbruket delar in oss hierarkiskt efter, i grunden likvärdiga, egenskaper.
Det finns en minoritetsgrupp som halkat efter, nämligen människor med funktionsnedsättningar, även kallat funktionsvariationer och funktionsskillnader. Då en talar till, eller om, denna grupp är det fortfarande ”accepterat”, eller outtalat ”legitimt”, att använda sig av nedvärderande benämningar som är lika kränkande, och omoderna, som de jag nyss berörde. Nedsättande ord som ”handikappad” och ”handikapp”, med närliggande ord som ”förståndshandikappad” och ”multihandikappad”, är fortfarande frekvent använda, såväl i vardagliga sammanhang som av etablerade medier.
Sydsvenskan 150520.
Det händer, inte sällan, att jag skriver till större dagstidningar och ifrågasätter bruket av nedsättande benämningar i artiklar, på debattsidor och i krönikor. Jag brukar få svaret att de har ändrat, eller kommer att ändra, i texten. Fast då är ju skadan redan skedd. Den digitala utgåvan kan förvisso ändras genom en enkel uppdatering, men ett stort antal läsare har redan nåtts. Den fysiska utgåvan, däremot, är omöjlig att uppdatera.
I alternativ media, såsom Avpixlat, Exponerat, Fria Tider och Dispatch International, är språkbruket förlegat, kränkande och omodernt. Detta gäller alla minoritetsgrupper. Argumentet för denna typ av media är att det ”har alltid hetat så” eller ”det heter ju så”. Men att kränkande språkbruk förekommer i etablerad media är allvarligt.
I etablerad media finns en ytterst noggrann policy som består i att inte använda nedsättande ord om människor som är del av minoritetsgrupper, utom just gruppen människor med funktionsvariationer. Det är som om att funktionsnedsatta ”glöms bort”, att man inte tänker på att inte heller den gruppen uppskattar att bli omtalade, eller omskrivna, med kränkande benämningar.
I vardagen stöter jag ofta på människor som använder sig av orden ”handikappad”, ”handikapp” och ”förståndshandikappad”. Detta fenomen är långt vanligare än att människor slänger sig med nedsättande uttryck utifrån ursprung, etnicitet, sexuell läggning, kultur eller religion. Det är fortfarande allmänt ”accepterat” att använda dessa ord. Personligen reagerar jag instinktivt lika starkt på dessa ord som jag reagerar på andra kränkande tillmälen. Jag ser ingen skillnad. Människosynen är skev om man godkänner det ena, men inte det andra. Det är att vara inkonsekvent.
Jag påpekar alltid när människor slarvigt, eller medvetet, använder dessa begrepp. Oftast blir det inga större protester. Kanske är det inte lika laddat för sändaren, eller så finns det kanske inte lika mycket personligt egenvärde i att hålla fast vid det förlegade, och kränkande, begreppet. Vid närmare eftertanke är det ett ständigt nederlag att många utav oss använder oss av ord som ”förståndshandikappad”, ”efterbliven” och ”CP” för att skoja, eller för att påpeka att någon är dum, eller korkad. Det är aldrig OK.
Varför är de begrepp jag tagit upp i denna krönika kränkande? Varför ska vi sluta använda oss av ord som har funnits i vårt språk under lång tid? I en krönika skriver Damon Rose, redaktör på webbsidan ”Ouch!”:
”Handicapped” is a word which many disabled people consider to be the equivalent of nigger. It evokes thoughts of being held back, not in the race, not as good, weighed down by something so awful we ought not to speak of it
Ordet ”handikapp” kommer från engelskans ”hand in cap”, ett spel där insatser lades i en mössa, eller hatt. På 1700-talet började man använda begreppet om kapplöpningshästar som belades med extra tyngder, i syfte att jämna ut spelet. I samband med dessa kapplöpningar fick ordet sin moderna betydelse. ”Handikapp” är ett uttryck för att det förutsätts att någon har svårare att klara sig, oavsett om det rör sig om sport, då regler styr ”handikappet”, eller i livet, där funktionsnedsättningen ligger till grund för ”handikappet”.
Det finns nyare, bättre och, framför allt inte kränkande, begrepp att tillgå. Det förlegade ”handikapp” ersätter vi med de moderna ”funktionsnedsättning” eller ”funktionsvariation”/”funktionsskillnad”. Det omoderna ”förståndshandikappad” byter vi ut mot mindre kränkande uttryck som ”person med utvecklingsstörning” eller ”person med kognitiv/intellektuell funktionsnedsättning”. Det finns en modernare variant av orden, ”funkis”, som några försöker införa i språket. Detta känns som en bra samlande benämning, som samtidigt kan skapa en gemensam, och icke-stigmatiserad, identitet hos människor med funktionsnedsättning. Det handlar om respekt, inklusion, acceptans och tanken om ”allas lika värde”, inte bara gentemot berörd minoritetsgrupp, utan också gentemot oss själva. Vi är alla olika, men vi har alla lika värde. Människor som inte har människosynen om ”allas lika värde”, utifrån funktionsvariationer, är funkofobiska.
Språket är föränderligt och det är viktigt att vi uppmärksammar, och anammar, denna förändring. Likaväl som vi undviker nedvärderande benämningar utifrån sexuell läggning eller ursprung ska vi, i konsekvensens namn, också undvika nedvärderande benämningar utifrån funktionsnedsättning. Det poppar ständigt upp nya begrepp, i ivern att eftersträva en känsla av att alla är lika värda. Att det tar tid innan begrepp ”sätter sig” och blir vedertagna är av underordnad betydelse. Det viktiga är att vi faktiskt vill göra ändring.
För att vi ska uppfattas, och uppfatta oss själva, som konsekventa i vår människosyn är det nödvändigt att vi uteslutande börjar använda oss av ord som ”funktionsvariation”, ”funktionsnedsättning” och ”funkis”. Det är hög tid att vi lägger de förlegade, exkluderande, och nedvärderande orden ”handikappad” och ”handikapp” i malpåse, precis som vi har gjort med andra benämningar vi finner kränkande. Förutsatt att vi värnar ”allas lika värde” och konsekvens.
Man hör ofta myten att rasism är liktydigt med hat mot ett folk, mot gener och mot ”blod”. Därför hör man ofta sverigedemokrater säga att muslimhat inte kan vara rasism – det är en religion, inte ett folkslag. En del andra säger att de inte är antisemiter, även om de pratar om en judisk konspiration. För de har inget emot ”goda” judar som är mot Israel och sionismen, eller f d judar som konverterat.
Efter andra världskriget ändrades definitionen på rasism. Det som var rasism fram till 1945 var biologisk rasism. Hat mot ett biologiskt enhetligt folkslag, mot genuppsättningar och hudfärger. Få har den synen på andra folk idag. En del, hardcore-nazister t ex, har kvar den synen. De flesta andra är vad som kallas ”kulturella rasister” istället: de hatar en kultur eller en religion.
Men bådadera är rasism.
Så här kan det låta:
Om muslimhatet: ”Islamofobi är ett bluffbegrepp. Att kritisera muslimer kan inte vara rasism, för islam är inte ett folkslag”.
Om judehatet: ”Judehatet är en bluff. Det finns få som är antisemiter och hatar alla judar. Jag känner flera judar och läser gärna Israel Shamir som är f d jude. Jag hatar inte alla judar. jag är bara mot den sionistiska och judiska världskonspirationen bara. Jag är inte rasist”.
Om antiziganism: ”Jag är inte mot alla romer. Därför är jag inte rasist. Men romernas kultur är sån att man uppmuntrar till stöld. Det säger en rom jag känner också, som är mot den romska kulturen”.
Om homofobi: ”Jag har en vän som är homosexuell, och jag har inget emot det – bara jag slipper se det”.
Om begreppet ”kuffr” och hat mot andra som inte har den rätta tron: ”Rasism rör föreställningar om biologiska skillnader. Detta har med trosuppfattningar och livsåskådning att göra. Inte mindre fel för det, men snälla kalla det inte rasism”.
Förändringen av begreppet rasism började med judehatet. Därför kan det vara bra att använda antisemitismen som exempel på hur de två varianterna av rasism ser ut.
Israel Shamir är en central person i den internationella antisemitismen. Han är f d jude. Det hindrar inte att han får full respekt av de flesta andra antisemiter i världen. Trots hans judiska blod anses han vara en god person av många antisemiter.
Även många nazister pratar väl om honom. Det ser man ofta på Stormfront.
Israel Shamir is one of the few Jews who has earned my respect. Years ago I used to post on his forum, he was absolutely hilarious because practically everyday he would ban one of his sycophants off his forum simply for not being anti-Semitic enough, he would then chastise them with a big one page lecture about the evils of being too soft on zio-supremacism. I wasn’t used to seeing a Jew take a stand like that, he was something else!
En del nazister är inte lika positiva till honom. Svenska Motståndsrörelsen i Sverige är kluven. En del säger att han är en god jude. Andra att han är en person som man inte kan lita på; för att han har ”judiskt blod”.
Neturei Karta. Förintelseförnekande judar som ofta älskas av antisemiter.
Det finns två sorters judehat.
En del är mot alla judar. Det spelar ingen roll om de lämnar judendomen och konverterar. De är ändå alltid bara en ”smutsig jude”. De är biologiska, eller genetiska, nazister.
De andra judehatarna bryr sig mindre om en persons judiska bakgrund. De kan tolerera personer som har, eller säger sig ha, en judisk bakgrund, som Israel Shamir eller Lasse Wilhelmson. Det ”judiska blodet” i dem spelar ingen roll. De här är då kulturella rasister.
En del av de kulturella rasisterna går så långt att de inte bara gillar ex-judar utan även judar som Gilad Atzmon eller den rasistiska extrema judiska organisationen Neturei Karta. De sistnämnda anser att förintelsen var judarnas fel eller att förintelsen inte ägt rum. De kan ha judiska vänner…om de är mot Israel och sionismen, t ex. De upprepar ofta att de inte alls är mot alla judar. De är bara mot den judiska världskonspirationen. Eller så säger de att det judiska folket har de inget mot, bara den judiska makten över världen och de som sprider lögnen om förintelsen.
Det är kulturell rasism.
Om nu denna form av rasism, så kallad kulturell rasism, inte är rasism, så finns inte mycket judehat kvar i världen. Då är antisemitismen på utdöende och bara ett litet fåtal nazister finns kvar som hatar alla judar. På samma sätt förhåller det sig med islamhatet. Det är hat mot en kultur och en religion mer än ett folk. Fast det finns vissa som går så långt att de hatar till och med ex-muslimer, så även inslag av biologisk/genetisk rasism finns i muslimhatet.
Det finns två sorters rasism. En genetisk och en kulturell. Ibland är de båda inflätade i varandra.
Att begränsa rasism till att handla om genetik, folk och biologi är farligt. Om man gör det finns nästan ingen rasism i världen idag. Men rasismen ser inte ut som den gjorde i det heilande Nazityskland 1938. Den har förändrats, precis som världen har det!
Många nationalister har en inställning att det svenska samhället är indelat i ”vi och dom”. Det finns flera infallsvinklar i det begreppet. I denna krönika ämnar jag utveckla polemiken ”sverigevänner” och ”svenskfientliga”. På ena sidan finner vi de s k ”sverigevännerna”, de som säger sig värna det svenska, den svenska kulturen, den svenska mentaliteten och de svenska traditionerna. Å andra sidan placeras de s k ”svenskfientliga”, d v s de personer som ser på det svenska samhället som en plats där flera kulturer kan samsas, där alla olika personligheter får utrymme och där det är OK att högtider firas, oavsett om dessa uppfattas som typiskt svenska, eller inte.
Denna debatt, eller snarare detta mentala krig, pågår fortlöpande och det finns egentligen inga gränser för hur personer uttrycker sig för att framhålla hur viktigt det är att det s k ”typiskt svenska” ska vara allenarådande och är bäst för Sverige. Retoriken hårdnar, gränserna tänjs och ”argumenten” passerar de lagliga och moraliska gränserna.
Skärmdump från Twitter. Enligt Avpixlat är detta ”svenskfientligt”.
”Sverigevänner” är, enligt dem själva, människor som anser att Sverige är ett land där svenskhet, i maximal utsträckning, ska råda. Utländska influenser ska till varje pris begränsas, och helst elimineras. Invandrare ska assimilera sig och religion och kulturella yttringar får möjligtvis pågå bakom lyckta dörrar. ”Svenskfientliga”, å andra sidan, innefattar icke-assimilerade invandrare OCH alla som är toleranta mot andra kulturer, andra religioner och andra traditioner. ”Svenskfientliga” ser mångkultur och mångfald som något positivt, något som förenar, något som stärker den svenska identiteten, att vi drar åt ”samma håll”. Det har lagts fram en riksdagsmotion om ”Intensifierat arbete mot svenskfientligheten”.
Märk väl att jag väljer att sätta ”citationstecken” kring begreppen. Det är medvetet och avsiktligt, eftersom jag anser att ”sverigevänner” är ett stulet begrepp. Jag vill vara ”svenskvänlig” och jag anser mig vara ”svenskvänlig”. MEN jag kan aldrig acceptera den ”svenskvänlighet” som nationalister målar upp och har gjort till ”sin”. Då väljer jag, tveklöst, bort att benämna mig ”svenskvänlig”. Lika lite anser jag mig vara ”svenskfientlig”, eftersom för mig skulle det innebära att jag vore missnöjd med att bo i Sverige, att jag skulle svika s k ”svensk kultur” eller att jag skulle hata några s k ”riktiga svenskar”. Jag är varken missnöjd, sviker ”svensk kultur” eller hatar ”riktiga svenskar”.
”Svenskfientlighet” är, för många människor synonymt med landsförräderi. ”Sverigevänner” anser att vi som utmålas som ”svenskfientliga” sviker landet, sviker de ”som byggt upp Sverige” och sviker svenska ideal. Vi gör det genom att visa acceptans, tolerans och glädje gentemot människor som kommer från andra länder, och vi anser att influenserna berikar Sverige. Vi anses naiva, vi är ”muslimälskare” och ”ser inte” den anstormande ”islamiseringen” av vårt land, vi uppmärksammar Ramadan när vi, minsann, ska uppmärksamma midsommar. Jag firar inte Ramadan, men jag har inga problem med att jag känner till företeelsen och önskar muslimer ”Ramadan karim”. Jag firar midsommar, inte för att jag måste, utan för att jag vill. För mig är det en självklarhet att vem som helst ska få fira vilken högtid som helst, när som helst. Det är lika självklart att en ska få lov att välja bort att fira en högtid. Att vilja neka människor att fira en högtid i Sverige är, för mig, svenskfientligt.
Skärmdump från Facebook-gruppen ”Vi som stödjer SD”. Klicka för större bild.
Andra uttryck, i grunden positiva, som ”sverigevänner” gjort till ”sina” är t ex ”det nya Sverige”, ”kulturberikare”, ”mångkultur” och ”politiskt korrekt, PK”. Innebörden av dessa uttryck har förändrats för att passa in i den nationalistiska mallen. Det är ett enkelt och populistiskt tillvägagångssätt, använt av politiker, opinionsbildare och gemene man, för att fånga upp vissa utvalda människor, och att föra människor samman under de nationalistiska vingarna, emot yttre, påstådda hot.
Retoriken, och argumentationen, är tydligen vägvinnande. ”Sverigevänners” utgångspunkt är att det pågår ett ”krig” mellan två samhällssyner, den ”sverigevänliga” och den ”svenskfientliga”. Verktyget är enkla, simpla, slagkraftiga men dåligt underbyggda argument. I det enkla, som uppfattas vara sanningen, finner en hel del människor trygghet och en känsla av att ”vi” är starkare än ”dom”. Som en bonus till den enkla argumentationen följer retorik som, allt oftare, faller utanför lagens, och moralens, ramar.
På nätet eldas det ”mentala kriget” på av nationalister som envist, och oförtrutet, bankar in skillnaderna mellan hur vi ser på Sverige. Det som faktiskt förenar oss är att vi älskar Sverige, fast med olika premisser. Jag älskar mitt land, jag vill bo i Sverige, jag är glad över att landet Sverige är relativt tolerant, men jag är, på samma gång, ledsen över att det finns en växande skara som inte ser på Sverige på samma sätt som jag. Jag är obekväm med hur innebörden av begreppen ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” alltmer används som verktyg i ett mentalt krig. Jag är sverigevän, men inte ”sverigevän”. Jag är inte svenskfientlig, men tydligen är jag ”svenskfientlig”, enligt ”sverigevänner”. Orden har förvanskats, och vi har blivit rånade på vad de egentligen betyder.
Till den dagen orden återfår sin rätta betydelse väljer jag att inte benämna mig, vare sig, ”sverigevän”, eller ”svenskfientlig”. Jag befarar att min dröm att, utan skrupler, någon gång kunna kalla mig sverigevän för alltid kommer att förbli just en dröm.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Det slängs ibland ut ogenomtänkta frågor, som: ”Vad har islam någonsin gjort för nytta?”. Och så kräver en del av dessa frågeställare, att bevis måste visas upp för att det har funnits någon som tror på islam, som har utfört viktig, avgörande forskning eller uppfinning.
Till att börja med: Det är inte religioner som utför några handlingar, det är människor och företag som utför handlingar, mäter, testar, utvecklar, uppfinner, konstruerar och bygger.
Det finns inte heller något som helst krav från någon, i något samhälle – gentemot någon religion eller religiös person eller grupp – att något s k ‘värdefullt’ och ‘nyttigt’ tekniskt underverk måste visas upp för att deras existens ska ‘godkännas’.
Pyreneiska halvön 830 & 1150 (klicka på bilden för att förstora den)
Men, OM några av våra läsare känner att de behöver argumentera emot sådana påståenden med lite detaljer i sakfrågan, kan man kanske till exempel börja med att peka på att en kalif i arabvärlden beordrade att man skulle samla på sig texter och manuskript, cirka år 780-800. De översatte, kommenterade och bearbetade texterna. Den första ”Madrasa” grundades i Fes, Marocko. Det satte igång en trend; att samla kunskap. Fartyg som lade till vid arabiska kuststäder genomsöktes i jakten efter manuskript som kunde skrivas av och översättas. Från 700-talet till 900-talet grundades Al-Andalus på Iberiska halvön. Under korstågen från år 1096 till slutet av 1200-talet, förekom det att böcker skrivna på arabiska transporterades till olika städer i Europa.
Många historiker beskriver ungefär likadant; att delar av antika Greklands lärdomar glömts bort under Europas mörkaste medeltid. Andra delar av vad som i Europa påstods vara ”kunskap”, var i själva verket helt felaktigt, som ”De 4 elementen”, människans inre anatomi, de 4 vätskorna o s v. Studenter från hela Europa lockades till olika nyinrättade universitet i Cordoba, Toledo, Salamanca, Bologna, Modena, Paris, Oxford, o s v (de grundades till stor del inspirerat från ”madrasa”-modellen) och där växte upplysningens nya generationer filosofer och forskare fram.
Citat ur ”Idéhistoriens huvudlinjer” av Gunnar Eriksson och Tore Frängsmyr:
I den västerländska kulturutvecklingen kom araber att spela en stor roll, framförallt som förmedlare av det grekiska kulturarvet. Under sina erövringståg hade araber framförallt i Syrien och Egypten kommit i kontakt med den grekiska vetenskapslitteraturen, med verk av Aristoteles, Ptolemaios, Hippokrates, Galenos och andra. Dessa arbeten översattes nu till arabiska och bifogades ofta med utförliga tolkningar och kommentarer. Särskilt betydelsefulla filosofer blev Avicenna, och Averroës. De fick stort inflytande i Europa för tolkningen av dittills rätt okända grekiska vetenskapliga litteraturen. Avicennas stora medicinska arbete ”Canon” […] tongivande för medicinens utveckling under hela medeltiden. Med Averroës kulminerade det arabiska inflytandet i Västeuropa […] det var i hans version den aristoteliska filosofin först blev närmare känd.
Araber förmedlade viktiga kunskaper även inom enskilda vetenskaper. […] Inom andra vetenskaper upptog och vidareutvecklade araberna grekernas insikter. […] fördes av araber över till Europa på 1100-talet.
De medicinska dogmerna som levt kvar från Hippokrates och Galenos tid, började kritiseras och långsamt förändras till nutida medicin först efter att Mondino de Liuzzi började obducera människolik vid Bologna universitet, år 1315. Andra, mycket kända personer som sedermera bidrog till att modernisera vetenskap tack vare upplysningstidens ”bokjägare” (Dante, Petrarca, Boccaccio osv) kan man nämna Andreas Vesalius anatomi/medicin och Isaac Newton, matematik, fysik.
Citat ur en biografi om Newton, skriven av författaren James Gleick:
Den grekiska matematiken var nästan bortglömd. I sekler hade endast islamiska matematiker hållit den vid liv och under tiden uppfunnit de abstrakta metoder för problemlösning som kallades algebra.
[Newton] … läste nu Euklides noggrant. ”Elementa” – vidarebefordrad från antikens Alexandria, via bristfälliga grekiska avskrifter, översatta först till medeltidsarabiska [av Hunayn ibn Ishaq och Thabit ibn Qurra] och sedan till latin.
Ingen hade trots allt till fullo utforskat antikens matematiska hemligheter. Förlorade manuskript dök fortfarande upp i dammiga samlingar. Det fanns en sådan storslagenhet och renhet i dessa gamla sanningar, vilka plötsligt kunde vakna till liv efter att under årtusenden ha bevarats på arabiska…
Till er som föredrar video-formatet för att ta till er kunskap, se på ett par mycket bra dokumentärer som vi tipsade om här: Islam, vetenskap och kaffe
Metalogicon av John av Salisbury, 1159. (klicka på bilden för att förstora den)
Jag anser personligen att varje forskare och upptäckare bör hyllas för dennes egna bedrifter, och inte på grund av sin eventuella religiösa trosuppfattning. Så i ett sekulärt samhälle är det enligt mig irrelevant om någon muslim uträttat något ‘nyttigt’ eller ej. Och slutligen försöker jag mig på att översätta en text, som även Newton citerat: ”Vi är likt kortväxta på jättars axlar. Vi se mer, längre bort än de. Inte för att vår syn är överlägsen, eller för att vi är högre upp, utan för att våra föregångare lyft oss upp och för att vi bygga på vad de grundat.” Textens original kommer troligtvis från John of Salisbury som skrev den i ”Metalogicon”, om logik, som gavs ut på latin, år 1159.
nationaldagen brukar det blossa upp. Det senaste är vice talmannen Tobias Billströms reaktion på en artikel i Aftonbladet författad av Somar al Naher. Artikelförfattaren menar att en ursäkt vore på sin plats istället för en ceremoni efter att ha fått ett svenskt medborgarskap. Något som direkt besvaras av Billström på hans facebookprofil att al Naher 
Motargument 