Kategoriarkiv: Krönikor

Invandringens kostnader

Vi som debatterar invandringspolitik vet att den svåraste debatten att ta är den om invandringens kostnader. Det beror inte i sig på att vi saknar argument, utan på att det är en extremt komplicerad övning. Ska vi räkna på vad invandring kostar måste vi förstås också ta med vinsterna, och eftersom vi alla sitter ihop blir det snabbt grötigt.

Hur räknar man på en finne som kom till Sverige 1970, jobbade tio år och sedan blev förtidspensionär? Eller en flykting som driver eget företag med flera anställda, men som har ett barn med funktionsnedsättning? Hur stort plus är egentligen en läkare från Ukraina som flyttar hit och har jobb från dag 1?

När invandringens kostnader ska lyftas fram sitter en ganska ilsken Tino Sanandaji och publicerar siffror som alltid visar hur invandrare egentligen är mycket sämre än man skulle kunna tro. Sämre på att integreras, sämre på att generera inkomster, sämre utbildade och – pja – helt enkelt sämre människor. Högt och lågt, i Sverige och internationellt, matas vi med ganska spydiga påpekanden.

Jan Tullberg är SD:s mest citerade ”expert”. Han påstår att invandringen kostar Sverige 250 miljarder om året, vilket främst bevisas av undanträngningseffekter. Kort sagt kostar, enligt Tullberg, även till synes lönsamma invandrare pengar när de tar våra jobb, våra bostäder och startar företag där svenskar skulle kunna startat företag. Du kan helt enkelt som invandrare aldrig bli ett plus, enligt Tullbergs logik. Du är förutbestämd att vara i vägen. Damned if you do, damned if you don’t.

Slutligen citeras Jan Ekberg, som 2006 var regeringens utredare, och som påstås ha kommit fram till att invandringen ”kostar” mellan 40 och 60 miljarder per år. Vad han egentligen sagt är att just år 2006 var omfördelningen  från den inrikes födda till den utrikes födda befolkningen någonstans mellan 1,5 och 2,0 procent av BNP. Ekberg drivs, till skillnad från Sanandaji och Tullberg, inte alls av någon vilja att till varje pris få invandrare att framstå som en belastning. I ESO-rapporten, benämnd ”2009:3 Invandringen och de offentliga finanserna”, påpekar han tvärtom återkommande att invandring i grunden är positivt för en ekonomi, eftersom människor kommer i arbetsför ålder, men han menar att egentligen lägger vi på tok för stor vikt vid invandringens potential – såväl positiv som negativ. Påverkan på ekonomin är rätt liten.

Ekberg har för övrigt recenserat, eller snarare sågat, Tullberg här. Recensionen är mycket läsvärd. Där visar han också hur Tullberg, som bygger på Ekbergs siffror, egentligen genomgående missförstått dem.

För den som inte vill ge sig in i för mycket siffror finns ett helt annat sätt att räkna på. Vi kan jämföra Sveriges utveckling med liknande länder. Jag har här valt Danmark och Finland, eftersom Norge har en för stor fördel i oljan.

Ekonomifakta Grafen är hämtad från Ekonomifakta, och visar BNP från 1990.

Men eftersom Sverige haft en högre befolkningsökning än de andra länderna har jag gjort en separat tabell, där jag helt enkelt dividerar index från grafen ovan med befolkningsökningen, och får en BNP-ökning per capita.

Screen Shot 2015-09-20 at 06.32.18

Även nu ligger Sverige över både Finland och Danmark.

Har jag därmed bevisat att invandring är bra för Sverige. Nej, verkligen inte. Det är för många faktorer som påverkar BNP för att kunna dra den slutsatsen. Det jag däremot anser bevisat är att de som ihärdigt hävdar att Sverige håller på att gå under, att gamla svälter ihjäl eller åtminstone inte får sylt på pannkakorna, att unga inte får jobb och att om vi inte får stopp på invandringen snabbt kommer våra barn att leva i ett u-land har fel.

Asylmottagning kostar pengar. Det går lätt och fort att bevisa. Men det gör även mödravård och skolor. Lika lite som de som föds idag är dömda till vare sig fattigdom eller arbetslöshet är dagens asylinvandrare det.

Rasismen mot romer är accepterad

Det finns en företeelse som jag stöter på relativt ofta. Många påstår sig vara ”antirasister” eller ”icke-rasister” eller ”inte rasist”, men samtidigt använder de ibland frikortet att uttrycka sig rasistiskt gentemot, eller om, en specifik grupp av människor. Det finns en sorts rasism som förefaller mer accepterad än andra.

Ofta hamnar jag i diskussioner rörande intolerans, antirasism och mitt engagemang på Motargument. Vi har alla, naturligtvis, lite olika approach på vissa delar, och jag förstår att varje människa inte har, eller uttrycker, samma åsikter som jag, vilket jag anser är bra: det ger mig möjlighet att utveckla och förändra min argumentation och min retorik. Jag har, vis av erfarenhet, lärt mig att det finns en sorts rasism som faller utanför radarn.

När diskussionen, förr eller senare, ändrar fokus och kommer att handla om EU-migranter, det är då jag förstår att rasismen mot romer är utbredd, och faktiskt verkar vara accepterad av många. Det är då retoriken prickar rätt på många punkter som definierar rasism. Svartmålningen, stigmatiseringen, myterna och generaliseringarna om romer är stark och utbredd även bland människor som säger sig vara mot rasism.

Rasismen mot romer, eller antiziganismen/antiromismen, har fått frisedel. Den är tydligen OK. Det finns många fördomar och myter om romer: ”romer ÄR tjuvar”, ”romer vill inte jobba”, och ”romer vill inte bosätta sig”. Det finns statistik som motsäger tjuvaktigheten, det finns statistik och strukturell diskriminering som på flera sätt motsäger, och förklarar, myten att romer inte vill jobba och blott 5 % av Europas romer vill leva som nomader, dvs inte vara bofasta. Den ständigt närvarande misstänksamheten, det osande föraktet och de förnedrande invektiven är vardag för många romer.

Det är en omöjlighet att säga sig vara mot rasism och samtidigt uttrycka åsikter som är rasistiska. Då jag, i mina diskussioner, påpekar detta stöter jag ständigt på motstånd och förklaringar. Denna inkonsekvens är fullt tillräcklig för att jag ska tappa förtroende för en annan människa. Det är inget annat än hyckleri att ”göra undantag” för rasism mot romer. När vi slutar svara, det är då vi har gett upp och ger samtycke åt rasism.

Lästips:

Film på romer som räknar pengar

Rasistiska och antirasistiska myter om ”tiggeri”

Nazisterna och det ”organiserade tiggeriet” 1933

Terminologi – antiziganism

Sluta skuldbelägga krigets offer!

Jag har sett att folk undrar varför de syriska flyktingarna har mobiler/inte ser fattiga ut/inte verkar ha samma nöd som bilder vi sett från fattiga delar i Afrika. Nåväl.

Syrien är inte lika rikt som Sverige men de som flyr (och tar sig ända hit) är de som har haft råd att fly. Det kan vi ju tycka vad vi vill om men det är liksom så det funkar med migration. De som är absolut fattigast har inte råd att betala flyktingsmugglare eller har andra möjligheter att förflytta sig på annat sätt än med sina ben (kanske utan mat och rent vatten långa sträckor).

De som flyr från Syrien flyr alltså inte från fattigdom. Ser vi på 2010 så låg Syriens BNP på $5040/capita (mycket lägre än Sverige $38 171/capita). Länder som låg på ungefär samma nivå var ex. Indien ($3419), Georgien ($5064) och Paraguay ($5208).syrien bnp

De som flyr från Syrien gör alltså det på grund av krig, inte på grund av att de var fattiga i sina hemländer och ”söker lyckan” i kalla Norden där de blir föremål för försmädelser av ”invandringskritiker” och tvingas sova i gymnastiksalar…

Vad orsakerna till kriget är kan ju gå isär beroende på vem en frågar med de som styr idag var inte så sugna på att se landet demokratiseras, speciellt inte i anslutning till den Arabiska våren som påbörjades året innan inbördeskriget bröt ut. Läs gärna mer om du är intresserad: http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Syrien/Fordjupning-Syrien/

När det gäller människor som väljer att ansluta sig till diverse extremistgrupper så är det rätt så ofta för att finna en väg ut ur misär och vara en del av makten istället för att bli utnyttjad av den… Afghanistan, Irak, Kongo, Pakistan etc. har styrts väldigt hårt och folket har sett extremister som en väg bort från det som nu råder – i utbyte mot vad som helst. Det är lätt för mig att sitta med fredagsvinet i glaset och smaska Naturchips samtidigt som jag fördömer alla som gör elaka saker i ondskans namn. I efterhand kan jag ju förstå hur ryssen sågs som positiv av vissa när det gäller krigsslutet 1945, även om vi idag vet hur det gick när de väl fick mer stabil makt över sitt rike, världen och ekonomin. Stalin är ju inte någon som vanligt folk förknippar med något positivt… Även om Ryssland var en av de mest bidragande faktorerna till att Hitler förlorade kriget…

När det gäller fattigdom och de som flyr därifrån så är bistånd såklart en del av lösningen. En annan del av lösningen är ju att västvärlden ger fan i att exploatera fattigare länder för att kunna götta sig i överflöd och konsumtion (ja, en mycket förenklad generalisering, men den är inte direkt FEL).

Bland annat har vi våra frihandelsavtal att tacka för att vi kunnat utnyttja billig arbetskraft eller förflytta våra problem till fattigare länder.

Självfallet behöver vi prata om lösningar på de storpolitiska frågorna. Vilket ansvar har vem och vad bör de nationer/organisationer med makt agera mot världens orättvisor. Men att ta ut sin frustration på människor som flyr av en eller annan anledning är utanför min begreppsvärld. Ilskan finns hos oss alla. Krig bör inte få finnas och de som är ansvariga för detta bör naturligtvis få stå till svars internationellt.

Men människor är inte så olika varandra. Se gärna klippet som gjordes för att visa ”om kriget kommer till England” (1:34 min):

Hjälper man bäst i närområdet?

Det antas att man bäst hjälper flyktingar i det så kallade närområdet. Men är det så?

I nationella katastrofplaneringar i länder med naturkatastrofer har man alltid olika planer för hur man ska SPRIDA flyktingar över ett större område. Det anses nämligen inte hjälpa landet, eller de flyende, bäst att samla alla nära platsen för katastrofen.

När tsunamin drabbade Japans nordostkust för några år sen uppmanades släktingar och vänner över hela landet att ta emot de flyende offren från naturkatastrofen och radioaktivitetsutsläppet från Fukushima.

Man ville att de flyende skulle sprida sig över ett mycket större geografiskt område än bara det absoluta närområdet.

Om vi betraktar världen som en enhet är det inte det bästa att låta flyende från krig eller naturkatastrofer stanna i närområdet, i flyktingläger med hundratusentals människor. I flyktingläger utsätts människor för risker som kolera och andra epidemier. Det bästa är att de själva kan få olika valmöjligheter.

 

Vad är närområdet?

Sverigedemokraterna pratar ofta vitt och brett om att hjälpa dem i närområdet. Men vad är det? Israel tar inte emot en enda flykting medan grannländerna Libanon och Turkiet tagit emot väldigt många. Israel säger: ”hjälp dem i närområdet”. Närområdet för dem är Syrien.

Faktum är att enligt internationell lag har Libanon inte en större skyldighet att hjälpa någon från Syrien än Sverige har, men de har gjort det ändå, uppskattningsvis upp emot 1,3 miljoner flyktingar (Libanon hade ca 4,5 miljoner invånare innan kriget i Syrien). Till stor del för att de är tvingade att göra det. De kunde inte spärra gränserna så som Israel kunde göra det.

Det egentliga närområdet är området där kriget pågår. Ofta har man, genom historien, bett folk att stanna i det område de kom från.

Så resonerade svenska regeringen på 1930-talet när vi inte ville ta emot judiska flyktingar. De skulle hjälpas i närområdet (Nazityskland) eller skeppas över till Palestina, ansåg regeringen. Alltså avvisades judar tillbaka till Tyskland.

Förhållandena i flyktingläger är inte alls bra. Det är en vidrig miljö. Bättre än döden, men vidrigt. Är det så konstigt om folk som hamnat där vill fly så de kan försöka få en chans att börja LEVA – inte bara överleva?

Men vissa, som Kent Ekeroth i SD, tycks anta att alla som vill försöka komma hit är parasiter och lögnare som bara vill komma åt svenskarnas pensionspengar:

Vad är den socialistiska ståndpunkten i migrationspolitiken?

Krönika av den liberale skribenten Telason Getachew

Under det senaste halvåret har liberaler och socialister helt ogenerat kramats, väldigt ofta och väldigt synligt. Det har kramats så pass mycket att konservativa och traditionella borgare tyckt att vi liberaler begått äktenskapsbrott. Kanske beror det på att en del borgare och konservativa vill överge oss.

Kramandet mellan liberaler och socialister gäller främst kring migrationspolitiken. När en stor del av borgerliga ledarskribenter och debattörer gått till attack mot liberala värden har en hel del liberaler protesterat och dessa protester har stötts och uppmuntrats av socialister. Detta har retat gallfeber på en del borgare och konservativa som påpekar att man inte alls kan lita på liberaler eller att det inte finns någon skillnad mellan liberaler och socialister.

Som liberal tycker jag att det är kul att socialister stödjer liberala ståndpunkter. Flertalet liberaler är skeptiska mot nationsgränser och principen att somliga har mer rätt än andra att vara sin egen lyckas smed bara på grund av vart de råkar vara födda. Liberaler är emot socialt konstruerade hinder som stänger ute människor, speciellt när människor inte kan rå för det.  Hinder som dessa är för liberaler orimliga när de praktiseras av en stat med våldsmonopol.

Om nu socialister uppmuntrar oss liberaler för att stå upp för ovannämnda principer har då dessa socialister blivit liberaler?

Jag skulle säga nej.

De flesta socialister som stödjer och uppmuntrar oss liberaler i vår kamp mot den illiberala utvecklingen inom borgerligheten har mer gemensamt med de borgare som mellan en fortsatt generös invandring och bevarandet av välfärdsstaten väljer det senare.

Den svenska välfärdsstaten och den svenska modellen är socialt konstruerade hinder. De stänger ut människor för saker som de inte kan rå över. Den svenska välfärdsstaten och den svenska modellen har störst stöd hos socialister. Därför är det underhållande att se när socialister av olika slag går till attack mot Skånes KDU ordanförande Adam Davidsson för följande tweet:
KDU skåne
Davidsson anser att nuvarande förhållningssätt till migranterna i Medelhavet är omoralisk.  Han menar att tusentals människor luras till att trotsa alla dödliga hinder som finns ute på Medelhavet. Om de gör det så finns det en stor chans att de kan få komma till Europa. Men det finns ett pris att betala, man kan som Alan Kurdis familj förlora sina barn genom att ta dessa risker.

Davidsson beskriver verkligheten.

Tusentals människor dör varje år i sitt försök att nå fort Europa. För att motverka detta föreslår Davidsson att man ska bogsera migrantbåtarna tillbaks där de kom ifrån. Istället för nuvarande system så vill Davidsson ha fler lagliga vägar in till Europa och att Sverige ska ta emot fler kvotflyktingar.

Vad i Davidssons resonemang låter så verklighetsfrämmande hos den socialist(socialdemokrat och vänsterpartist) som med näbbar och klor försvarar den svenska välfärdsstaten och den svenska modellen?

Man har liknat Davidsson som likvärdig Sverigedemokraterna. Detta är underligt då realiteten av socialisters förhållning till välfärdsstaten och svenska modellen är bland annat det som gör Davidssons resonemang rimlig. Med tanke på den socialistiska politiken som stänger ut människor och utlämnar de till misär och fattigdom. För betänk här att Davidsson och många konservativa med honom vill ta emot fler asylflyktingar och öppna fler lagliga vägar.

Istället för att föreslå reformer av den svenska välfärdsstaten och den svenska modellen har svenska socialister av olika snitt hyllat de ”vinningar” som deras kollegor Syriza har gjort i Grekland och de vinningar som den socialistiska presidentkandidaten Bernie Sanders har gjort. Talande för både Syriza och Sanders är att de spär på främlingsfientliga dogmer. Syriza genom att sitta i regering med ett främlingsfientligt parti. Sanders genom att sprida myter när han blir tillfrågad om vad han tycker om öppna gränser:

It would make everybody in America poorer — you’re doing away with the concept of a nation state, and I don’t think there’s any country in the world that believes in that.

Återigen som rubriken lyder, vad är den socialistiska ståndpunkten i migrationspolitiken?

Denna artikel har tidigare publicerats hos Frihetssmedjan.

Svenskans historierevision

Svenska Dagbladets Göran Eriksson har läst Fredrik Reinfeldts bok. Men någon recension av den blev det inte när han träffade förre statsministern. Istället handlade det om migration.

Att Svenska Dagbladet drabbats av ”Alliansen borde likna SD mer”-fnatt har vi redan skrivit om. Det blir ett sorts självgödande kretslopp. Svenskan skriver ”ojdå, nu går SD upp – det är nog för att Alliansen är kassa på ditt och datt”, och så går SD upp ännu mer, eftersom borgerliga läsare tänker att ”jojo, så är det nog”, och så skriver Svenskan ”tänk, nu gick SD upp mer, det bevisar att vi hade rätt …”.

Göran Eriksson frågar Fredrik Reinfeldt om han ångrar ”Öppna era hjärtan”-talet. Han menar att M ”förlorade valet på det”. Han antyder att det var oerhört korkat ”i början av en valrörelse”.

Eftersom Göran Erikssons artikel innehåller så många märkligheter vill vi kommentera dem – inte bara för att de inte bör stå oemotsagda, utan för att det dessutom är ett bra exempel på den historierevision Svenskan ägnat sig åt på sista tiden.

Talet hölls 18 augusti 2014. Det var då mindre än fyra veckor kvar till valet. Att påstå att det skulle vara ”i början av en valrörelse” är därför direkt fel. Dessutom gick faktiskt Moderaterna upp en smula de sista veckorna, enligt opinionsundersökningarna, så det stämmer inte ens att det är klarlagt att Moderaterna förlorade på det. Reinfeldt kallar Göran Erikssons påstående om att talet lett till valförlusten för ”en efterkonstruktion”, och det är svårt att inte hålla med.

Migrationsverket hade precis publicerat siffror som visade på en våg av asylsökande från ISIS-området, som var den högsta sedan Jugoslavienkriget 1994. Detta kunde ingen förutse. Och när det är mindre än en månad kvar till ett val går det inte att börja komma med spontana migrationspolitiska utspel bara för att fler än väntat söker skydd i Sverige. Reglerna för vem som ska få stanna bygger på europeiska överenskommelser, och har inte ändrats på många år. Det går heller inte att ändra dem utan omfattande utredningar, så även om Moderaterna hade velat gå den vägen hade det varit på tok försent.

 

Det är troligt att ISIS puttade borgerliga, och kanske även socialdemokratiska, väljare till SD, eftersom det framstod som om partierna saknade svar, och det kom rapporter om kaos i mottagningssystemen och i kommunerna. Men det innebär inte automatiskt att politiken vare sig före eller efter varit fel.

Göran Eriksson menar vidare Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt under presskonferens vid globaliseringsmötet i Riksgränsen 2008-04-09att Alliansen nu ”överger delar av hans migrations- och integrationspolitik”.

Det stämmer inte heller.

Alliansens migrations- och integrationspolitik under första mandatperioden var fokuserad på att få asylsökande i arbete, och öppna upp för ökad arbetskraftsinvandring. Instegsjobb och etableringsreformen skapades. Under andra mandatperioden samarbetade man med Miljöpartiet, vilket i huvudsak resulterade i att papperslösa får sjukvård som inte kan anstå och deras barn får skolgång och full sjukvård, vilket tidigare varit upp till kommuner och landsting.

Ingenting av detta överges i de förslag som kommit ur Alliansen.

Det som ligger på bordet just nu är:

  1. Sänkta ersättningsnivåer (KD), vilket knappast är att ”överge” den tidigare politiken. Eftersom ersättningsnivåerna i etableringsreformen ligger mycket nära försörjningsstödsnivån är det dessutom tveksamt om det går att genomföra. Det går möjligen att skära någon hundralapp för vissa barnfamiljer.
  2. Tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta. Reglerna för vem som får permanent uppehållstillstånd har legat fast i decennier, och är alltså inget ”övergivande” av någon tidigare politik.
  3. Försörjningskrav vid kärleksinvandring. Inte heller detta är ett beslut som tagits under mandatperioden, utan reglerna har funnits länge.

Det som bekymrar i denna artikel är att Göran Eriksson inte brukar framstå som opåläst.

Så vad är det då som driver honom och även andra skribenter på Svenskan att mynta en bild av att Alliansåren präglats av vänstervridet kaos och stolligheter och att nu måste det till ordning i leden, medan man antyder att SD, som vill bryta europeiska avtal och avvisa/utvisa nittio procent av de skyddsbehövande, skulle sitta inne med de verkliga svaren?

Bieler, Bylund och det ständiga ”hjälp i närområdet”

Sverigedemokraterna hävdar alltid hur mycket mer humanitärt och kostnadseffektivt det skulle vara att fokusera endast på att ”hjälpa i närområdet”. Uttrycket har kommit att bli ett mantra och ett politiskt slagträ, där SD påstår sig vara de enda som egentligen bryr sig om flyktingar och deras öde.

De sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Paula Bieler och Linus Bylund skrev den 7 september 2015 ett debattinlägg i Dagens Samhälle. Inlägget ger oss inget nytt, utan är en upprepning av SD:s redan inslagna väg beträffande flyktingpolitiken.

Sverigedemokraterna har under lång tid påtalat behovet av akut hjälp så nära krisområden som möjligt, av flera anledningar. Att begränsade resurser räddar fler liv i flyktingläger än i Sverige är väl känt.

Bieler och Bylund menar att det är ”inte humant att lämna de mest utsatta åt sitt öde”. Detta är ytterligare ett verktyg för SD att frenetiskt försöka övertala svenskarna om att det är endast i direkt närhet till krig och naturkatastrofer som de ekonomiska medlen ska göra mest nytta. Inget annat är, enligt SD, av godo.

Stämmer detta? Är det så att om vi väljer att öka biståndet till FN:s flyktingorgan UNHCR, som är det mest tongivande av flyktingorganen i, och kring, Syrien, kan vi alla då sedan sitta lugnt och klappa oss själva på axeln och tycka att vi har gjort vad vi kan, och ska göra, för att maximera det humana i vårt givande?

Sverige är ett av de länder som ger mest till UNHCR. Bara USA, Japan, EU och Storbritannien ger mer än Sverige. IKEA är UNHCR:s största enskilda privata biståndsgivare med ca 1 400 miljoner kronor per år sedan 2010.

SD säger sig vilja höja biståndet till UNHCR med 9 900 miljoner kronor (ackumulerat över 4 kalenderår), vilket enligt SD bör vara en lätt match då SD på samma gång säger att man vill minska allt utlandsbistånd med 39 265 miljoner kronor (ackumulerat på 4 år).

9fler39b

SD vill alltså minska det totala biståndet med mellan 5 586 – 9 489 miljoner kronor per kalenderår (Källa från nov 2014, diagram på sidan 13 och 87), vilket är fakta som Bieler och Bylund väljer att utelämna i sitt debattinlägg, då det skulle framställa SD i dålig (läs icke-human) dager.

Skulle det räcka om vi ökar biståndet till UNHCR? De är förvisso glada över att få in så mycket ekonomiska medel som bara är möjligt för att ha möjlighet att förbättra sitt krishanteringsarbete. MEN de tillägger att de inte vill användas som slagträ i flyktingdebatten. De vill att EU, och Sverige, ska höja flyktingkvoterna och ta emot fler flyktingar per år än de gör nu. Hjälporganisationen pekar på ihåligheten i SD:s försök, eftersom olika människor alltid kommer att vilja fly längre bort från krisen, så menar UNHCR att Sverige inte ska minska invandringen hit.

I debattinlägget menar Bieler och Bylund ”att merparten av jordens flyktingar aldrig kommer lämna närområdena, få vill och ännu färre kan”. Det finns en specifik del i detta som är intressant att ifrågasätta, nämligen att ”få vill” lämna närområdena. Hur vet de detta? Har de varit nere på plats i flyktinglägren i Syrien, Libanon, Jordanien och Turkiet och frågat flyktingar om vad de egentligen vill? Flyktingar tvingas stanna i flyktingläger i flera år. Vill de verkligen stanna kvar i flyktinglägren? Det låter på Bieler och Bylund som att livet är en dans på rosor i flyktinglägren. Det är naturligtvis långt ifrån sanningen.

En tanke som slagit mig är att jag tror att de flesta flyktingar anser att det är ohållbart att stanna i krigshärden (där det handlar om att välja mellan liv och död), och att väldigt många anser att det heller inte är säkert, eller hållbart, att stanna i flyktingläger. De vill vidare. Till något bättre. Till en tillvaro där man har större möjlighet att bygga upp en trygghet, och att inte behöva leva i ständig skräck. Närområdet är tillräckligt nära krigshärden för att inte utgöra en trygg fristad, och det är inte svårt att föreställa sig att de som befinner sig i lägren är oroliga för hur tryggt och säkert det faktiskt är. Man vet inte heller hur länge man tvingas stanna i flyktinglägret. Därför ifrågasätter jag starkt Bielers och Bylunds uttalande om att ”få vill” lämna flyktinglägren.

Människor flyr för att rädda sina, och sina näras, liv. Det är den enkla sanningen. Det har alltid varit så, det är så, och kommer alltid att vara så, så länge det finns krig, antidemokrati och förtryck. Vissa stannar i närområdet, vissa flyr vidare i hopp om en bättre tillvaro långt, långt bort från bomber, skott och minor.

Människor flyr inte för att de vill lämna sitt ursprung, sin kultur eller sitt språk (som Bieler och Bylund nämner). Det är förmodligen det sista de vill. Men ibland måste en del göra det. Det är så verkligheten, kriget och människor fungerar. Beroende på hur situationen i hemlandet utvecklar sig, så kan den inställningen hos människorna förändras. Eller så gör den det inte. Men man kan inte tvinga människor, som är desperata, har förlorat familjemedlemmar och är övertygade om att de också ska dö, att stanna kvar vare sig i krigshärden eller i flyktingläger. Genom att strypa flyktinginvandringen tvingar man människor att göra just det.

ZA'ATARI, JORDAN - FEBRUARY 01: Children pose for a picture as Syrian refugees go about their daily business in the Za'atari refugee camp on February 1, 2013 in Za'atari, Jordan. Record numbers of refugees are fleeing the violence and bombings in Syria to cross the borders to safety in northern Jordan and overwhelming the Za'atari camp. The Jordanian government are appealing for help with the influx of refugees as they struggle to cope with the sheer numbers arriving in the country. (Photo by Jeff J Mitchell/Getty Images) ORG XMIT: 160600686
Flyktinglägret i Za’atari, Jordanien.

Deras senaste debattinlägg är ännu en påminnelse om den bild SD vill inpränta i våra huvuden: den om hur humant SD faktiskt är. Problemet är att man samtidigt glömmer bort värdet av långsiktigt utlandsbiståndsarbete eller att vara human mot alla de människor som inte vill stanna i närområdet.

I skrivande stund är ungefär 1 miljon människor på flykt i Europa. Hur gärna SD än vill så kommer flyktingströmmen till Europa alltid att finnas och variera beroende på kriser och naturkatastrofer i omvärlden. SD säger sig vilja vara humana mot människor som håller sig långt borta. På så sätt slipper SD få hit människor som har annan etnicitet, kultur och bakgrund. Praktiskt, eller hur?

Flyktingsituationen idag gör det nödvändigt att höja bistånd och samla in mer pengar till hjälporganisationer som arbetar i närområdet, det råder ingen tvekan om det. Men det är lika nödvändigt att höja flyktingkvoten, och tillfälligt ta emot fler flyktingar, och assistera med långsiktigt förebyggande demokratiseringsprojekt. Det gäller Sverige, och det gäller EU.

Det ena utesluter inte det andra. Både och är nödvändigt. Först då, Paula Bieler och Linus Bylund, kan vi börja tala om en human flyktingpolitik. Inte förr.

Motargument har tidigare berört dessa ständigt aktuella ämnen:

Hjälp i närområdet bygger på felaktig logik

Detta är nationalismen

Krönika av Polimasaren

Jag ser på Twitter att sverigedemokrater gärna skyller flyktingkatastrofen runt Medelhavet på den svenska regeringen. Både den förra och den nuvarande anses skyldiga. Till en viss del har de rätt, men inte på det sätt de tror.

Det handlar om Schengen-avtalet, en osynlig mur av lagar och bestämmelser som hindrar människor på flykt att lagligen ta sig in i Europa. Det handlar om ett politiskt beslut att stänga in oss och låsa dörren för utomstående. Exakt det som Sverigedemokraternas politik och nationalism går ut på.

Konflikter kommer alltid att startas och människor kommer alltid att fly från oroshärdar och människor kommer att fly till det som är motsatsen till det dom flyr ifrån. Målet är en fristad där demokrati, yttrandefrihet och religionsfrihet råder och ett land där de mänskliga rättigheterna efterlevs. Våra politiker har en del i skulden till att människor hindras till att nå detta. Tyvärr är det också vi som röstar fram dessa politiker.

Sverigedemokraterna vill alltså, trots att vi redan provat på att stänga gränserna, stänga dom ytterligare. De vill göra det praktiskt omöjligt att ta sig in innanför våra murar. De hyllar Ungerns kommande lagar där flyktingar som tar sig över gränsen ska få tre års fängelse, och därmed sätter de mänskliga rättigheterna ur spel. De vill neka människor rätten till att söka asyl. De vill förhindra människor att kunna be om hjälp.

Jonas Sjöstedt, partiledare för Vänsterpartiet, har uttryckt sig som följer: ”I dagens Ungern kan vi se hur SD:s flyktingpolitik skulle fungera i praktiken”. Med hårda gränskontrollanter, med hjärtan kalla som is, som hindrar de som inte passar in. I deras principprogram kategoriseras vi som svenskar, assimilerade och icke-svenskar och vi minns Söders uttalande om att samer och judar inte är svenskar, vilken egentligen inte är Söders egen åsikt utan går att hämta ur samma dokument. De anser att ju större avstånd mellan ”vi och dom”, desto omöjligare blir det för ”dom” att assimileras. Deras ”öppna svenskhet” gäller bara vissa. Önskvärd och icke önskvärd invandring.20110430_eud000-300x169

Detta är nationalismen, en exkluderande ideologi där de inom nationen har rätt att leva i den och utomstående inte är välkomna. Man kan välja att kalla det motstånd mot rasblandning eller motstånd mot kulturblandning. Konsekvensen är densamma och det är samma människor som anses vara inkompatibla med det svenska. Det svenska som de själva har så svårt att definiera. Inte ens den ”nedärvda essensen” kan de specificera innehållet i. Ändå anser de att vi är så olika, så olika att vi inte bör blandas.

Allt detta för att de anser att vi inte kan leva tillsammans.

Generaliseringar och dess konsekvenser

Det går sällan en dag utan att vi gör det. Alla gör det. Vi alla verkar ha någon form av ständigt närvarande behov av att göra det. Med rätta har ordet en negativ klang, och vi vill inte bli anklagade för att göra det. Men ändå gör vi det.

Det vi gör är att generalisera. Vi generaliserar av vana, för att förenkla och, framför allt, vi gör det utifrån våra fördomar.

Att generalisera innebär att vi drar slutsatser om en företeelse eller en grupp människor utifrån vad vi har lärt oss och vad vi tror, tycker eller tänker om just denna företeelse eller grupp av människor. Framför allt ger vi oss själva mandat att dra slutsatser utifrån enstaka fall. Ibland är generalisering av godo, då det kan fungera som ett ”kitt” mellan människor. Vi tycker att vi förstår varandra och får, på så sätt en potentiellt bättre grund för att knyta relationer till varandra. ”Har du också tänkt på det?” eller ”jag håller med dig helt och hållet” är uttryck som bekräftar våra generaliseringar sinsemellan.

En del generaliseringar vi svänger oss med har egentligen ingen betydelse och påverkar egentligen inte något, eller någon heller för den delen. Exempel på sådana generaliseringar, som jag vill lägga i facket harmlösheter, är då vi uttrycker oss om vädret. ”De svenska somrarna är alltid kalla och regniga” är en populär klyscha. Andra exempel är t ex ”Tyskland spelar tråkig fotboll”,  eller ”lamm smakar kofta”. Visst bygger dessa uttryck på fördomar och vi säger dessa saker av gammal vana och för att vi inbillar oss att de stämmer överens med verkligheten. Det kan hända att de inte stämmer eller att de stämmer ibland, eller till viss del. Men de fungerar som en gemensam, kollektiv, grund för att vi ska känna gemenskap och för att kunna bekräfta varandra.Deutsche_Fußballnationalmannschaft_2011-06-03_(01)Då vi kommer till generaliseringar om andra människor, och kanske framför allt grupper av människor, börjar det bli både problematiskt och farligt. Genom att dra allmänna slutsatser utifrån enstaka företeelser eller enstaka människor, är vi varken logiska eller ger uttryck för en god människosyn. Då vi uttrycker oss svepande om människor, oavsett vilken relationen till människan, eller människorna, vi har så begår vi ett generalfel: vi blundar för individen och tillskriver denne egenskaper och förmågor som denne, troligtvis, inte har. Jag ska ge några exempel som är värda att tänka till om.

”Svenskar är kalla och tråkiga”. Visst gör det ont att höra? Är vi ”kalla och tråkiga”? Är det så att fler svenskar än, t ex, danskar är ”kalla och tråkiga”? Vad innebär det att vara ”kall och tråkig”? Detta är en generalisering byggd på fördomar om hur svensken anses vara. Den pekar ut svenskar på ett negativt sätt och den är ett exempel på en vanlig generalisering. Att fler väljer att ge uttryck för dessa egenskaper hos svenskar innebär inte att det är en korrekt iakttagelse. Svenskar är inget kollektiv där alla har likadana personligheter, och det är därför denna generalisering faller.

Det finns än allvarligare generaliseringar som bygger på främlingsfientliga fördomar om andra. Ett vedertaget exempel är ”alla zigenare är tjuvar”. Stämmer detta? Naturligtvis inte. Liksom för resten av mänskligheten är majoriteten av romer inte tjuvar. Ett annat exempel är ”alla som röstar på SD är rasister”. Alla som röstar på SD är inte rasister. I det första fallet, om romers tjuvaktighet, finns statistik att tillgå. Statistik som motsäger fördomen. I det andra fallet, om SD-sympatisörers eventuella rasism, finns inget att gå på. Men jag anser att det fel att utgå ifrån att de är rasister.

En annan fördom är att ”människor med Downs syndrom är alltid glada”. Forskning visar att detta är en myt, människor med Downs syndrom besitter samma känsloregister som alla människor. Fördomarna och generaliseringarna använder vi som vapen för att stärka den egna åsikten, och det kollektiv vi väljer att sortera in oss i.

Det finns en seglivad myt om att ”homosexuella flyttar in till storstäderna, eftersom chansen att träffa en partner är större där än i en småstad”. Det finns inget som styrker att homosexuella, i större utsträckning än heterosexuella, väljer att flytta till stan. Anledningarna, och antalet, är desamma oavsett sexuell läggning.

Vi spinner vidare på den inslagna vägen. Andra problematiska och farliga formuleringar vi svänger oss med är myter om muslimer, som ”muslimer stödjer IS” och ”muslimska män slår sina fruar” eller alla oändliga myter och fördomar om judar, t ex att ”alla judar ansvarar för Israels politik på Gaza” eller ”judar vill ta över världen och styra över media och världsekonomin”. Ingen av dessa myter stämmer: majoriteten av muslimer stödjer inte IS (majoriteten fördömer IS), en bråkdel av muslimska män slår sina fruar (tips från coachen: mäns våld mot kvinnor existerar bland oss alla) och judar vill inte ta över världen eller styra över varken media eller världsekonomin. Fördomar och myter om muslimer och judar, i större sammanhang är, allt som oftast, konspirationsteorier.

frat5n-2-webVad är orsaken till att vi har ett ständigt behov av att generalisera och kategoriskt tillskriva en företeelse eller en grupp människor egenskaper och förmågor? Jag har redan varit inne på tillfredsställelsen i att tycka lika, att vi har en tydlig överenskommelse om att ”Tyskland spelar tråkig fotboll”. Det för oss samman, det är ett ”kitt” och vi stärker relationerna till människor i vår närhet.

De mer problematiska generaliseringarna om människor, eller grupper av människor, är svårare att förstå sig på. Samma behov som i nyss nämnda ”harmlösa” generaliseringar tillfredsställs också då vi väljer att påklistra andra människor egenskaper, eller förmågor, utifrån enstaka fall. Uttrycket ”muslimska män slår sina fruar” är en obehaglig slutsats som fördömer och misskrediterar en väldig massa människor. Det hade varit mer korrekt att säga att ”mäns våld mot kvinnor är ett ständigt problem”, eftersom fenomenet mansvåld, tyvärr, är en del av samhället.

Vi är alla olika. Att vi är svenskar, romer, SD:are, har Downs syndrom, är homosexuella, judar eller muslimer innebär inte, per automatik, att vi är likadana som andra som också utgör en del av  samma grupp. Vi är individer.

Fördomar och myter är nödvändiga ingredienser i vårt behov av kollektivt generaliserande. När fördomarna och myterna grundar sig i rädsla och/eller hat mot det, eller de, som uppfattas som avvikande, och används i syfte att stigmatisera, att peka på olikheter och att framställa vissa som sämre, mindre värda eller mer kriminella än andra, det är då vi har halkat in på fel kurs. Det är då vi lägger ytterligare ett vedträ på intoleransens brasa. Vi har alla, individuellt och kollektivt, ett ansvar i att släcka brasan.

Lästips:

Fördomar är felaktiga generaliseringar

Argumentationstips

Att kleta etikett på människor