Kategoriarkiv: Krönikor

Krönikor

KDU Skånes ordförande vill stoppa flyktingar på gränsen

KDU Skånes ordförande Adam Davidsson skrev under onsdagen en uppmärksammad tweet om hur han anser att EU borde lösa krisen med flyktingar som dör på Medelhavet.

adamdavidsson

Han förklarar sin ståndpunkt i en senare tweet, där han skriver:

1. Dagens bogseringspolicy uppmuntrar Medelhavets dödsresor=inte bra.

2. Rättslös illegal migration är dåligt – för alla.

och avslutar med att säga:

Australisk hantering av flyktingbåtarna är enda sättet att inom överskådlig tid få stopp på drunkningsdöden. Faktiskt.

Davidsson har förståeligt nog fått mycket kritik för sitt uttalande, bland annat från Kristdemokraternas pressekreterare som säger att KD inte står bakom förslagen. Jonas Bergström, förbundsstyrelseledamot för SSU, tyckte att tweeten lika gärna hade kunnat komma från en sverigedemokrat.

bergström

Men förutom att Davidssons förslag är skrämmande likt flera av SD:s tidigare utspel så är det även juridiskt problematiskt. Så låt oss då gå igenom Davidssons tweetar och se vilka problem vi stöter på.

Förslag ett (1) är att man ska låta kustbevakningen bogsera tillbaka migrantbåtarna dit de kommer ifrån. Detta motiverar han med att dagens policy, att upplockade flyktingar ska tas till Europa, uppmuntrar till resor över Medelhavet. Han tycker istället att EU borde följa Australiens policy och vända båtarna innan de nått land, samt skicka tillbaka de som kommer fram. Den trogne läsaren kanske minns att Motargument skrev en artikel tidigare i år på just detta ämne efter att Sverigedemokraterna gått ut med precis detta förslag.

Sanningen är den att detta förslag bryter mot de mänskliga rättigheterna. Europadomstolen fastslog 2012, i fallet Hirsi Jamaa and others vs Italy, att det är ett brott mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, det vill säga en internationellt bindande lag, att skicka tillbaka båtflyktingar utan att pröva deras asylstatus. Fallet rörde att italiensk kustbevakning hade plockat upp runt 200 flyktingar på Medelhavet och skeppat tillbaka dem till Libyen. Italien använde samma argument som Adam Davidsson, nämligen att det räddade många liv, men domstolen dömde Italien för brott mot förbudet mot kollektiv utvisning och principen om non-refoulement.

Vidare, vilket vi också påpekade i vår tidigare artikel, har UNHCR och ett flertal människorättsorganisationer fördömt Australiens gränspolicy, och påpekat att den bryter mot internationell lag. Adam Davidssons första förslag är alltså, förutom det omänskliga i att skicka människor som flyr från krig och förtryck tillbaka till konflikten, olagligt och människorättsvidrigt. Varken EU eller Sverige enskilt har rätt att implementera ett sådant förslag i praktiken.

Gällande förslag 2, att medfinansiera byggandet av Ungerns gränsstängsel, så är det inte olagligt men väl oerhört. Att Sverige, genom bistånd eller via EU, skulle använda skattepengar för att hålla flyende människor ute ur Ungern istället för att hjälpa dem är en sorglig tanke, långt ifrån den medmänsklighet och solidaritet Sverige varit så stolta över.

Tyvärr är förslag som dessa inte längre ovanliga från en allt mer kluven höger, där fiskandet i bruna vatten från både ledarsidor och vissa politiker ofta ignorerar både tidigare stabila rättsprinciper och mänskliga rättigheter. Det är viktigt nu att resten av samhället står emot och minns dessa principer, och inte blint köper det första förslag de hör, bara för att det låter spännande.

Krönikor

En hyllning till Mariefred

Det finns många fina sidor med den lilla sörmländska staden Mariefred, det pittoreska samhället som årligen lockar turister med bl a Gripsholms slott.
Rent samhälleligt finns det ytterligare något att glädjas över med just Mariefred. Gatubilden är helt förändrad. Ingen sitter och tigger längre. Anledningen bakom det är dock inte vad de flesta kan tro.

Flera högljudda röster runtom i Sverige tror att denna gatubild uppnås genom tiggeriförbud, diskriminering och allmän antiziganistisk hets. Dessa högljudda röster riktar udden mot tiggarna som ett samhällsproblem, istället för att se själva människornas situation som ett problem. Vi har ett helt riksdagsparti som har gått ut i sina kampanjer med att se människorna som tigger som problem.

I en artikel från Dagens Nyheter står det om hur Mariefred kom till bukt med det. Man såg helt enkelt att det inte höll att människors utsatthet tvingade dem till tiggeri, och i tillägg på det förbipasserande människors irritation. Man beslöt sig för att ge tiggarna arbete, vilket började med anordning av loppmarknad på församlingshemmet i december 2014. Mariefredsborna skänkte saker de inte ville ha, och behållningen blev 20 000 kr.

Sedan dess har de fortsatt med loppmarknader med bortskänkt och egentillverkat material, fönsterputsning, terrasstvätt, städning och trädgårdsarbete. Enligt romerna själva tjänar de betydligt mer på dessa arbeten än på att tigga som de gjorde förut. En framtidsoptimism har fötts i takt med detta, och ortsborna i Mariefred är också nöjda. Det är helt enkelt en winwin-situation.

Hur är detta då möjligt? Skattemyndigheten har gett besked om att arbeten för upp till 1.000 kr kan ske utan krav på att rapportera detta till myndigheten. Beskattning i hemlandet sker efter en inkomst på 18.000 kr. Ortsborna betalar efter samvete och förmåga, och 70 kr per timme rekommenderas. Enligt bestämmelser från EU får EU-medborgare vistas i ett annat EU-land högst tre månader i sträck, vilket också är så länge som romerna stannar och arbetar.

Enligt Mariefreds Tidnings ägare Anna Löfving borde fler mindre orter prova på projekt likt det som just nu äger rum i Mariefred. För projektet gör minsann skillnad. Hon har, tillsammans med Strängnäs pingstpastor Fredrik Olsson, personligen åkt ner till romernas hemstad Crovu, som ligger strax utanför Bukarest. Dit har behållningssumman på 20 000 kr från loppmarknaden hamnat, till Crovus fattigaste invånare.

Så kom inte och säg att vi inte har andra lösningar på tiggeriet än förbud och avhysningar, för här motbevisar Mariefred allt det där. Det vore eftersträvansvärt om fler orter hade tagit efter det som man kan kalla för Mariefredsmodellen. För även om den absolut inte kan hjälpa alla så kan den hjälpa många.

Krönikor

Myten om det svenska folkets oro

Förr var det främst rasistmedierna som använde retoriken om ”det svenska folkets oro”, men särskilt sen riksdagsvalet 2014, då högerblocket förlorade, så har vissa (inte alla!) högermedier börjat normalisera rasistiska åsikter,  pratat om att man ska samarbeta med SD, att man ska implementera SD-politik i Alliansens politik o s v. Som en del av denna retorik har bl a denna klassiker använts:

Vi måste ta svenska folkets oro på allvar och våga tala om invandringen.

Men vad menas då med att ”våga tala om invandringen”? Menar man t ex att tala om vad olika organisationer talar om att vi måste hjälpa fler flyktingar? Att Sverige måste sluta skicka flyktingar tillbaka till döden, t ex hbtq-flyktingar eller politiska flyktingar? Att vi måste se till så att de som flyr från ISIS och Assad ska tas väl om hand, få bra språkutbildning och få snabb handläggning så de inte behöver vara för länge på flyktingförläggningar innan de kan börja komma ut i samhället? Är det detta som menas med att vi ”måste tala om invandringen” ?

Givetvis inte. Talat om invandringen har vi gjort hur länge som helst, särskilt har antirasistiska grupper och flyktingorganisationer talat om invandringen. Att tala om invandringen är inget nytt. Det är nämligen inte det som vissa skribenter menar med att ”tala om invandringen”. Det de egentligen menar är: ”vi vill argumentera för minskad invandring utan att få kritik för det”.

Och sen detta om att ”ta svenska folkets oro på allvar”. Är det verkligen så? SOM gör årligen undersökningar om svenska folkets åsikter rörande bl a invandring, och de har faktiskt undersökt svenska folkets oro, senast i ”Fragment – SOM-undersökningen 2014” . Är denna påstådda ”svenska folkets oro” verkligen så hög? Låt oss titta på resultatet.

SOM-undersökningen - svenska folkets oro
29 % av svenska folket oroar sig för ”ökat antal flyktingar”. Detta är tråkigt i sig, att nästan 3 av 10 svenskar är oroliga för att det kommer ett ökat antal flyktingar hit och denna oro ska givetvis tas på allvar, inom rimliga gränser, precis som alla andra saker svenska folket är oroliga för. Men man måste sätta detta i perspektiv. Oron för ”ökat antal flyktingar” är nämligen endast på 13:e plats över vad svenska folket oroar sig för! Svenska folket oroar sig MERA för följande (notera de i fetstil!): Miljöförstöring (48 %), nynazism (47 %), terrorism (46 %), förändringar i jordens klimat (45 %), organiserad brottslighet (40 %), situationen i Ryssland (39 %), politisk extremism (39 %),  utrotning av växt- och djurarter (37 %), ökad främlingsfientlighet (36 %), stor arbetslöshet (34 %), utbredd korruption (31 %), militära konflikter (30 %).

Det finns alltså betydligt fler svenskar som oroar sig för ökad främlingsfientlighet och nynazism, än de som oroar sig för ökad flyktinginvandring.

24 % fler svenskar oroar sig för ökad främlingsfientlighet än för ”ökat antal flyktingar”.

62 % fler svenskar oroar sig för nynazism än för ”ökat antal flyktingar”.

Oron för ”ökat antal flyktingar” är endast på 13:e plats över vad svenska folket oroar sig för.

Något att minnas nästa gång någon skribent kommer med ursäkten ”vi måste ta svenska folkets oro på allvar och prata om invandringen” när de egentligen bara vill propagera för minskad invandring enligt egen ideologi och agenda.

Krönikor

Det där om ordet ”kulturmarxism”, Frankfurtskolan och nazistisk retorik…

Ordet kulturmarxist känns inte helt fräscht för de flesta efter att terroristen Breivik populariserade det i sitt manifest och den video han spred i samband med terrordådet i Oslo. Men många gillar det och efter att Breivik började använda begreppet har det spritt sig och används av många nationella, nazister och sverigedemokrater för att beskriva alla som, kort och gott, är det minsta positiv till invandring. De mer pålästa användarna av detta ord säger att uttrycket inte är problematiskt alls, eller hatiskt, utan bara används för att beskriva en viss kulturtradition i Frankfurtskolans efterföljd. Jomen, joho, exakt, just det! I denna artikel ska vi kika närmare på detta, egendomliga nyord.

Breivik använde ordet fritt i sitt manifest. Breivik hade själv inspirerats av den gravt islamofobiska counter-jihadrörelsen när han använde begreppet. islamofoberna har använt ordet ett par år nu för att beskriva de som de anser är ”islamkramare” och för det ”multikulturella”. En del nazister har, som i exemplet ovan, också anammat ordet, men för att sprida hat mot både muslimer och judar-

Men varifrån kommer det?

Som DN redan skrev i slutet av förra året kommer ordet från nazisterna. Om man läser nazitysk media från 30-talet ser man det ganska ofta. Då kallades det ”kulturbolsjevism”.

Dagens användare försöker vifta bort nazikopplingarna till ordet genom att säga att det handlar om ”maktstrukturer” och ”Frankfurtskolan”. Så här skriver Mats Dagerlind på det SD närstående Avpixlat.

Nazisternas användning av uttrycket var snarast en främmande fågel i sammanhanget eftersom man hade närmast schizofrena urvalskriterier för vad som var god kultur. Visserligen fördömde man följdenligt det nya och gränstänjande men samtidigt också mycket av det borgerliga och intellektuella utifrån en socialistisk politisk värdegrund som inte nämnvärt skilde sig från den som ordet kulturbolsjevism ursprungligen tillkommit för att klandra.

Kulturmarxism är däremot något helt annat. Här är det till att börja med den vidare kulturgeografiska betydelsen av ordet “kultur” som avses. Begreppet används för att beskriva en utvidgning av den marxistiska ekonomiska teorin om makten över produktionsmedlen till ett allmängiltigt sätt att betrakta samhälleliga maktstrukturer utifrån ras, etnicitet, kön o s v, med ursprung i den så kallade Frankfurtskolan. Allmänt finner man de värsta avarterna av denna överideologi hos planhushållningsvänstern men delar av den omfamnas numera också av många socialdemokrater och liberaler, i synnerhet i Sverige.

Avpixlats beskrivning är ganska typisk. Det är så man rättfärdigar användandet av ett ord Breivik populariserat.

Men, det tragikomiska är att om man studerar användningen av ordet kulturbolsjevism, som nazisterna använde har det samma betydelse som Avpixlat anger. Ordet myntades av nazisterna för att sprida hat mot Frankfurtskolans arbete. 

Innan jag går in på det: här följer två exempel på användningen av detta ord. Det första är från nazisttidningen Völkischer Beobachters utgåva från den 17 december 1931… ”Kulturbolsjevistisk  triumf i Thüringen” och den andra är hämtad från samma tidning från den 18 december samma år och handlar om ”borgerligt marxistisk kulturbolsjevism”.

Dessa exempel handlar om konst och den konsttradition som man ansåg var fördärvlig: ”negerkulturen”… Det var som en del av ”kulturkampen”, för en ”ren arisk upplyft kultur”, som ordet myntades.

Nazisterna klassade nämligen en del konst som var modern, jazz, Picasso, etc, som ”degenererad konst”, eller ”kulturbolsjevistisk konst”! I hatet mot konsten pekade de ut en grupp som de ansåg drev en judisk-bolsjevistisk konspiration för att förstöra den sanna ariska konsten. ¨

Denna grupp var….

*trumvirvel*

… det som sen kom att kallas Frankfurtskolan.

Speciellt en institution ansågs vara källan för denna konspiration, Institut für Sozialforschung in Frankfurt. Och om nu någon undrar var ordet Frankfurtskolan kommer från så är det från detta institut. Här verkade György Lukács, Karl Korsch, Karl August Wittfogel, Friedrich Pollock och andra som nazisterna sedermera överöste med hat. Institutet förenade nämligen några av de värsta sakerna nazisterna kunde tänka sig: judar, socialister och modern kultur, och blev syndabock för mycket av det som nazisterna såg som ont.

De grupper som idag är kända som Frankfurtskolan ansågs bygga ”nya maktstrukturer” för att förstöra kulturen. Speciellt hatat var Lukács koncept om ”Aufhebung der Kultur”, att ”upphäva kulturen”, d v s att rycka kulturen från sina moralistiska kristna rötter. De var ”kulturrelativister”, sa nazisterna, som upphävde alla klassiska begrepp om gott och ont. Lukács och de ledande i denna grupp var dessutom socialister och marxister, vilka tillsammans med judarna var den främsta fiendebilden för nazisterna vid den här tiden. De var marxister, alltså ”bolsjeviker”, och så föddes begreppet ”kulturbolsjevism” för att beskriva det arbete de gjorde.

Av polemiska skäl vidgade man begreppet till liberalerna också efter en kort tid och sen till ett samlingsord för mycket av det man hatade med andra kulturer, judar, Amerika, eller modern kultur och… givetvis socialisterna.

Det är med andra ord lagom fräscht att detta ord dammats av på nytt. Men det är mycket talande för vår tid. Så när Mats Dagerlind på Avpixlat förklarar att ordet inte alls har en nazistisk grund eftersom det används för att beskriva vad Frankfurtskolan är, så bekräftar han det han säger sig dementera.

Det är ingen slump heller, att nutida rabiata antisemiter och förintelseförnekare, som Israel Shamir, gärna hetsar mot Frankfurtskolan.

För övrigt gillar många nazister, nationella och sverigedemokrater helt klart återvinning. 2010 kartlade jag ursprunget för ordet ”kulturberikare”. Det härrör från det nazistiska ”kulturträger”, d v s kulturframdrivare.

Denna krönika har tidigare publicerats på Frihetssmedjan.

Krönikor

50 nyanser av grått

Jag länkar till ETC.

En bekant dyker upp och påpekar att tidningen är ”vänsterextrem”, och att jag minsann klagar när hon länkar till Fria Tider och Avpixlat, och nu är jag inte konsekvent, anser hon. Jag får också påpekat hur många offer kommunismen har, och att jag genom att länka till ETC, som ju är vänsterextrema och därmed kommunister och följaktligen även stalinister blir ju också liksom lite småskyldig till massmorden.

Vi hade en längre diskussion om gränsdragningar och principer. Jag kan i och för sig förstå henne. Hon tycker jag glider vänsterut, och är besviken på det.

Egentligen gör jag inte det alls, i alla de frågor som är allmänpolitiska. Däremot glider nationalismen närmare mot mig, och jag blir därför alltmer fokuserad på att hålla den borta. När 80 procent av min politiska kamp riktar sig högerut kan man lätt tro att jag förflyttat mig, men i själva verket står mina politiska fötter nedgrävda på samma punkt som för tio år sedan, innan nationalismen vädrade morgonluft.

Det var enklare och renare för några år sedan. Då fanns etablerade media, eller s.k. gammelmedia. Och så fanns främlingsfientliga bloggar/sajter.

Svart och vitt hölls isär.

Det var innan 50 nyanser av grått skapades, genom att båda sidorna glidit emot varandra, och omfamnar varandra i en eschersk mix.

Jag är moderat. SvD har alltid varit ”min tidning”. Ändå glider tidningens ledarredaktion, med Arpi i spetsen, med rask takt mot Åkesson. SD förklaras ha rätt i artikel efter artikel. Flyktinginvandring har blivit fråga nr 1, och ska stötas och blötas dagligen.

SvDs normalisering av SD är partiets främsta mediala tillgång, skulle jag vilja säga.

Men både DN och Expressen tuffar efter. SD får sällan kritik, utan framhålls som någon sorts föredöme, när ganska opålästa ledarskribenter tar till orda om allt möjligt. Och läsarna får med sig en känsla av SD som outsiderpartiet, som hånade och utsatta minsann hade lite rätt hela tiden.

Till detta ska läggas Dagens Samhälle som är närmast besatta av att, ibland med fabricerade siffror, påpeka hur rätt SD har hela tiden.

De etablerade mediernas normalisering ger SD den legitimitet de behöver.

I andra änden har SD tagit avstånd från de värsta sajterna. Kvar står Avpixlat med en sorts frågetecken efter. Banden till Ekeroth är besvärande. Man kan inte neka till dem. Och Avpixlat är uppenbart rasistiska – särskilt med inlägget om Svart Lucia. Jag skulle påstå att denna sajt är SDs akilleshäl.

Men annars ploppar det upp diverse mittemellanmedier.

SD-kuriren är SDs egna. Samtiden ägs av SD, men påstås drivas separat. Nyheter Idag drivs av f.d. SD-politikern Chang Frick. Dessa sajter närmar sig SvD, med Dagens Samhälle mellan sig. Kompisband mellan redaktionerna byggs. Merit Wager skuttar lite mellan dem – ibland the voice of reason, men ständigt propagerande för tesen att ingenting fungerar i Sverige när det gäller Migration. De goda invandrarna flyttar eller blir djupt besvikna på Sverige och de onda blir kvar. Hon har ibland rätt och bra poänger, och det gör att även vinklade beskrivningar och överdrifter halkar med som dagsens sanning. Och hon hyllar hela tiden SD. Kritiserar aldrig.

Och så uppstår femtio nyanser av grått mellan det som en gång var vitt och en gång svart.

Detta är en tid när vi behöver se inom oss själva och fundera över vår inre, moraliska kompass.

Var drar vi då våra gränser?

Vilken tidning vill jag läsa dagligen?

Ja, inte SvD längre. De har haft sin chans så länge, och jag har tröttnat på att bli besviken. Jag är fortfarande prenumerant, men på väg att säga upp. Jag vill kunna läsa min dagstidning utan att få en knut i magen.

Vilken tidning länkar jag ifrån ibland?

Samtliga etablerade. Inklusive ETC. Men faktiskt inte längre Dagens Samhälle. Jag vill inte gynna dem. Jag må vara moderat, men jag har lättare för en hederlig Norrlandvänsterpartist än för en sverigedemokrat som propagerar för religionsförföljelse och för att skicka skyddsbehövande tillbaka till krig och ibland död.

När säger jag ifrån till vänner och bekanta på Facebook över tvivelaktiga länkar?

Avpixlat, Fria Tider, Exponerat är solklara.

Men däremot låter jag numera Nyheter Idag och Samtiden passera.

Det är i sig en normalisering.

I fokus, Krönikor

Att ta till vapen

Alla former av främlingsfientlighet, religionsförföljelse och terrorism måste bekämpas. Demokratin och de mänskliga rättigheterna behöver försvaras och förklaras.

Vi är alla medvetna om ISIS fruktansvärda dåd. Vi vet att soldater rekryteras i Sverige. Vi vet att terrorattacker kan komma, såsom i Danmark och Frankrike. Vi minns Taimour Abdulwahab.

Men när inhemska nationalister beväpnar sig orkar många inte ta det på riktigt allvar. Vi vill inte tro att de är farliga på riktigt. Vi vill inte se dem som organiserade. Vi vill att hotet ska komma utifrån. Det ska inte ha växt upp ibland oss.

På årsdagen för morden på 77 personer, i Oslo och på Utöya väljer vi att dela med oss av ett litet urval skärmdumpar, varav de flesta kommer från fora för sverigedemokrater.

Inte Svenska motståndsrörelsen.

Inte nazister.

Utan människor som identifierar sig med Sveriges tredje största parti.

Bilderna kommer från sidan Hvad vilja nationalisterna?.

a

.

I fokus, Krönikor

Förorts-Pride i blåsväder

Tidigare chefredaktören för SD-tidningen Samtiden, numera skribent på hatsajten Avpixlat, Jan Sjunnesson har skapat en egen Pride-parad, kallad Pride Järva, som ska gå genom diverse invandrartäta platser, som Husby.

Som argument hänvisas till en artikel av Per Pettersson, som skriver om hatet mot bögar i Husby. Sjunnesson menar att samhället måste ta ställning mot detta, och det har han förstås rätt i.

Men paraden har skapat starka motreaktioner, inte minst från RFSL, som med lika stor rätt inte tycker konceptet Pride ska kidnappas av muslimhatare med en agenda att förstöra. Per, som används av Sjunnesson som en sorts marknadsföring, har tydligt tagit avstånd från detta.

Sverigedemokraterna, som överlag alltid avskytt Pride, är nu mäkta upprörda över att ”vänstern” låter ”muslimerna” komma undan. Och så håller det på. Sjunnesson har skrivit ett synnerligen långt blogginlägg om hur dumma alla är och hur han minsann varit engagerad i frågan i åratal, och så kan det förstås vara. Inte alla sverigedemokrater är HBTQ-fientliga, även om partiet i stort har det anslaget.

Det blir än mer bisarrt när Avpixlats Mats Dagerlind, som ofta uttryckt sig homofobiskt, dyker upp insvept i en Pride-flagga, ivrig att föra sin nyvunna hjärtefrågas talan, enligt principen att fiendens fiende, där muslimer är fiender och HBTQ-personer är nästa led, är hans vänner.

Jag menar att egentligen är detta två frågor. Den första är: Har Sjunnesson et al rätt i sak? Ja, absolut. Det ska inte finnas platser i Sverige där inte Pride-tåg kan genomföras. Personligen tror jag dock att den som hoppas på äggkastning och bråk blir besviken. Min erfarenhet, efter att ha bott mitt i Jakobsberg i flera år, är att människor där överlag är öppna och trevliga och kommer att tycka att det är intressant att något händer. Jag tror att de som bråkat med Per och andra är en minoritet, som inte lär töras visa sig. Jag kan förstås ha fel. Jag hoppas inte.

Vi som stödjer SDDen andra frågan är också relevant. Om nu Sjunnesson brinner för HBT-frågor (utan Q, men ändå), och tillhör en grupp människor som jag vill påstå är den mest homofoba i Sverige, nämligen SD – varför börjar han då inte gräva där han själv står? Varför inte ta tag i sina egna först? Vi människor lyssnar avsevärt mer på de vi gillar än de vi vet avskyr oss. Så varför gå på muslimer när han har ett hästjobb att göra på hemmaplan?

Jag har följt Sjunnesson av och till rätt länge, och jag har aldrig sett honom ta en enda HBT-debatt.

Varför inte ordna en Pride-parad genom ett SD-fäste, där de har 40 procent? Det vore något. Det skulle verkligen kunna göra skillnad.

Bilden till höger är från Facebook-gruppen ”Vi som stödjer SD”. Där var Sjunnesson själv medlem tills för något halvår sedan. Han gick ur p g a den råa rasismen, vilket förstås hedrar honom, men han tog ingen debatt. Han satte aldrig ner någon fot.

Han agerade inte mot vare sig homohat eller rå rasism.

Det är därför svårt att känna något annat än att hans engagemang har ett helt annat syfte än att värna om HBTQ-frågor.

Det är synd.

Han hade kunnat gjort så mycket bra genom att ta striden internt.

Själv kommer jag inte att gå i hans tåg. Jag väljer den andra demonstrationen, om jag är kvar i Stockholmsområdet. Det goda med det onda är att nu händer det.

Järva har fått inte mindre än två Pride-event.

Ett för HBTQ-aktivister.

Ett för sverigedemokrater.

HBTQ-frågor i fokus?
Det är visserligen inte Sjunnesson som skriver, men han kommenterar. Är verkligen HBTQ-frågorna i fokus? Eller finns andra drivkrafter?

Ur en halalhatargrupp. I sammanhanget vill vi påminna om att halalslakt går till på samma sätt som övrig slakt i Sverige, förutom bönen och vändandet mot Mecka. Enda anledningen att lägga upp detta är en vilja att håna och trakassera muslimer.
Ur en halalhatargrupp. I sammanhanget vill vi påminna om att halalslakt går till på samma sätt som övrig slakt i Sverige, förutom bönen och vändandet mot Mecka. Enda anledningen att lägga upp detta är en vilja att håna och trakassera muslimer.
Krönikor

Far åt pipsvängen med er!

 
Vi verkar ha fått ett samhällsklimat där det är väldigt viktigt att hålla ”rätt” ton och att vara väl insatt i hur debatten ska föras. Den som inte klarar av detta får sin åsikt idiotförklarad, eller blir idiotförklarad som person. Då vill jag ta tillfället i akt och göra precis tvärtom be ett gäng människor att, som Astrid skrev, fara åt pipsvängen. Here goes:
Jag har upprepade gånger försvarat muslimer som utsatts för fördomar och hat. I och med detta har jag blivit kallad ”islamistkramare” och dylikt. Jag försvarar inte innehållet i religionen utan bara rätten att få tro på vad en vill – de som inte tycker att detta är ok kan fara åt pipsvängen.

Samtidigt har jag pratat med muslimer – inte ens extremister – som tyckt att homosexualitet är en synd och att de ska stenas tillsammans med kvinnor som inte uppträder ”som de ska”. Jag är för rätten att utöva religion men jag är inte för rätten att gömma sig bakom en religion för att utföra en massa elaka handlingar och att sprida elaka budskap – de som tycker att det är OK att gömma unkna värderingar bakom en religion eller kultur kan fara åt pipsvängen.

Det finns ett gäng ultrakristna som hetsar mot islam men som står för samma risiga värderingar själva, som homofientlighet, misogyni och dömande av hur människor lever sina liv – har för mig att Jesus tycker rätt illa om människor som dömer andra människor. De som inte ser efter sitt eget hus men gärna gnäller på grannen kan fara åt pipsvängen.

Under mina år som aktiv så har jag stött på diverse människor som hetsar mot hedersvåld samtidigt som de talar om kvinnor som objekt och hatar feminister. Eller människor som förfäras över halalkött i Sverige (ingen skillnad för djuret) men väljer att köpa ihjälpiskad gris från Danmark. Eller de som skriker om människor från ”våldskulturer” men hurrar när någon bränner en moské eller spottar på en tiggare. Dessa människor är hycklare och kan faktiskt fara åt pipsvängen.

Det finns också människor som uppger sig vilja ha ett gott samhälle och tolerans mot sina medmänniskor men de väljer att spotta på alla som någon gång begått ett misstag, oavsett om de ändrat åsikt, tänkt om eller fått fler perspektiv att diskutera utifrån. Dessa människor hämmar samhällsutvecklingen och är goda bundsförvanter med de mörka krafterna. De som inte kan förlåta och/eller se människan bakom åsikten utan spottar ner från sin höga häst – ja, de kan fara åt pipsvängen de med.

Det finns också människor som hjälper till att – oreflekterat – sprida felaktig information, medvetet eller omedvetet. Information som är vinklad och skapad för att spä på fördomar och skapa fientlighet mot vissa grupper i samhället. De som skapar denna information eller är med och rullar den snöbollen kan också fara åt pipsvängen.

Jag har inte rätt i allt jag gör. Min åsikt är inte bättre eller mer värdefull än någon annans. Jag försöker dock sätta mig in i det ämne jag diskuterar och jag försöker lära mig något. Jag har haft fel. Många, många gånger. Jag har förmodligen fel gällande hur jag tänker kring saker även idag men jag har inte förstått detta än – utan väntar på den kunskapen – och jag kommer att ha fel även i framtiden. Om jag inte har rätt att ändra mig, rätt att utvecklas eller rätt att ifrågasätta mig själv och andra, ja då är det ju ingen mening med något.

Och JA, jag är medveten om att detta faller under kategorin ”intolerans” men jag skriver detta med ett citat jag läste om demokrati:

”I en demokrati behöver tolerans för allas åsikt finnas. Det enda som inte kan tolereras är intolerans”.

Krönikor

Tacksamhet är fint, om det är äkta

Lite ytligt tycks det finnas två sidor vad gäller ordet tacksamhet, i synnerhet i Sverige om man är utlandsfödd eller på något sätt av invandrarbakgrund. Antingen krävs det att man ska visa det, eller så är all form av tacksamhet av ondo. Men behöver det verkligen vara så polariserat? Det borde räcka med att individen själv känner tacksamhet av sin egna fria vilja. Dessutom kan inte man bara gå och bestämma hur andra ska känna samt inte känna.

Låt oss till en början konstatera att det på intet sätt är något nytt fenomen. Redan som litet barn fick jag och min mor jämt och ständigt höra att vi måste vara tacksamma över att få vara här i Sverige, som om vi vore gäster på besök. Vi fick inte gnälla på något, alltså med andra ord inte få vara som vilka människor som helst här. Allt för att vi hade vår bakgrund någon annanstans ifrån.

Men vi är inga gäster, nu är vi svenska medborgare som både bor och arbetar/studerar här. Sverige är definitivt vårt land, oavsett vad näthatare, putinvurmande nationalister och eller SD-sympatisörer försöker pådyvla oss. Och det är endast jag som bestämmer över mina tanker. Inte du. Inte staten. Ingen alls. Detsamma gäller varenda individ i hela världen. Ingen har någonsin rätt att bestämma vad du ska känna och inte känna, förutom du själv. Glöm aldrig det.

Tacksamhetsdebatten har gått i vågor, som ett sidospår av integrationsdebatten och antirasismdebatten. Speciellt omkring 0956595590924_Maxnationaldagen brukar det blossa upp. Det senaste är vice talmannen Tobias Billströms reaktion på en artikel i Aftonbladet författad av Somar al Naher. Artikelförfattaren menar att en ursäkt vore på sin plats istället för en ceremoni efter att ha fått ett svenskt medborgarskap. Något som direkt besvaras av Billström på hans facebookprofil att al Naher ”borde visa lite tacksamhet”.

Diverse rasistiska sajter har kallat al Naher för otacksam och bortskämd, allt det där får hon mot sig bara av den lilla orsaken att hon använde sig av yttrandefriheten. Missförstå mig rätt, man får tycka vad man vill om al Nahers artikel. Men det svar som uppkommer efter den visar tydligt att den där yttrandefriheten som vissa säger sig ohämmat försvara verkar totalt hamna i glömskan så fort någon visar sig yttra en helt motsatt åsikt.

”Invandrare” är till en början ingen homogen grupp. Vi som är av utländsk bakgrund är av blandad kompott, precis som infödda svenskar. Vi tänker och känner olika, det är helt enkelt individuellt. Vi är lika mycket svenskar som infödda, det sitter liksom inte i blodådran eller på födelseorten. Egentligen borde det vara så självklart, men på vissa håll är det väldigt tydligt att det fortfarande inte är så självklart.

Fortfarande behandlas många av oss som gäster som ska falla ner på knä och låtsas vara nöjda med exakt allt som vårt nya hemland erbjuder. Vi ska ta skeden i vacker hand med ett krystat leende på läpparna. Trots att yttrandefrihetsgrundlagen gäller även oss.



Men så fort vi ska över till ”andra sidan”, d v s till de som inte kräver tacksamhetsskuld, är det lätt att trampa i identitetspolitikens myrhål. Det blir som ett förbud att ens känna en gnutta av tacksamhet. Som att vi alltid måste vara arga på allt och alla här och misstänka att varje vita människa är en ondskefull förtryckare som vi absolut inte ska liera oss med. Med den logiken är jag en ”husblatte” för att min partner är en vit man som är född här och svensk sedan massa generationer tillbaka, och att jag endast är ihop med honom och tacksam över att få bo här för att få s k vit cred.

Men jag är inte ute efter det.

Jag vill mer än något bryta de strukturer som utövas av bl a Tobias Billström. Men jag är baske mig inte någon som skäms över min tatariska bakgrund. Mitt val av partner är helt och hållet tack vare kärlek, och min tacksamhetskänsla är helt och hållet tack vare egen fri vilja samt positiva erfarenheter av mitt Sverige. 



Min känsla av tacksamhet hindrar mig inte från att försvara Somar al Nahers ståndpunkt och ställa mig kritisk till Billströms tacksamhetskrav. Visst är tacksamhet något fint, men det är det endast om individen själv känner så.

Att kräva av en annan individ att påtvinga fram känslor är aldrig fint. Och det kommer aldrig lösa något integrationsproblem överhuvudtaget.

Om du värnar om åsiktsfriheten på riktigt, låt oss då med invandrarbakgrund få känna exakt vad vi vill. Även om det är känslor som går stick i stäv mot vad du förväntar oss att känna. Vi är också individer.

Krönikan har tidigare publicerats på Frihetssmedjan.

Krönikor

När ska slöjmotståndarna kräva behåförbud?

Krönika av Torbjörn Jerlerup

Dags för slöjmotståndarna att bekänna färg. Kallar de sina döttrar förtryckta för att de bär behå? Pekar de finger åt dem och säger att de ”osynliggör sig under behån för att bli synliga som ärbara flickor i mäns ögon” och slipper, då,  att bli våldtagna?

Muslimska klädval debatteras igen.

Nu är det seden att ha en slöja på huvudet för att täcka håret som debatteras. Röster för slöjförbud på barn höjs i ”liberala” tidningar och på Aftonbladets debattsida. Argumenten för slöjförbud är olika, men generellt sett utgår alla ifrån att slöja är skadligt. GP-debattören skriver att det sexualiserar unga kvinnor, att det är krav att just kvinnor ska ta på sig mer och dölja sig. Att de måste bära slöja för att ses som ärbara.

Mer konservativa?

Ett annat av argumenten mot slöjan är att muslimska länder har blivit mer konservativa.

SvD:s Ivar Arpi postade detta på sin FB-sida:

arpi

Om det sistnämnda kan sägas att ja, arabiska länder har blivit mer konservativa. Och att det finns stofiler bland de religiösa där som gör en stor sak av att kvinnan ska dölja sig.

Därmed inte sagt att alla, eller ens de flesta, är medvetna om att det är så.

De flesta bär slöja för att de VILL bära det, för att det är fint och vackert och det får dem att känna sig kvinnliga! Speciellt i Sverige upplever de flesta slöjbärare som att det är deras EGET val att bära slöja och att det gör dem mer kvinnliga och fria!

Bara bröst?

Exakt samma saker skulle svenska kvinnor som bär behå säga. Att de gör det av eget fritt val.

Ändå kan man lägga fram samma sorts bilder från svenska badstränder 1975 eller 1980 och nu, som bilderna från de arabiska universiteten. (Jag kan inte lägga exempel på bilder här eftersom postningen då skulle bannas av Facebook, tyvärr.)

På 70-talet och halva 80-talet badade nästan alla på badstränderna med bara bröst. I Stockholms parker låg tiotusentals barbröstade och solade sig. I Sverige skrattade vi då åt amerikansk konservatism. Vi skrattade åt hur kvinnor i USA var livrädda för att visa bröstvårtor genom kläderna, hur man tejpade bröstvårtorna på stjärnorna i Hollywood så att inte något kunde synas igenom behån och hur kliniskt rent landet var på barbröstade…

Något hände. Idag solar eller badar nästan ingen topless. Och det säljs mängder av behåar till barn. På stränderna ser man 3-4 åringar med behå.

Precis som i arabiska länder började kvinnan ta på sig mer kläder.

Samma argument som slöjan

Och faktiskt, om man vill, hade man kunnat använda samma argument som används mot slöjan. För kan inte samma som GP skriver sägas om tutt-fobin i  Sverige?

Vad gäller tillskriven identitet innebär slöjan en objektifiering och en sexualisering av småflickors kroppar. De åläggs ansvaret för mäns ohejdade begär. De måste osynliggöra sig under slöjan för att bli synliga som ärbara flickor i mäns ögon. Slöjan blir en del av deras person, kropp, utseende och sociala identitet.

Jo. För att dölja sig från mäns sexualiserade blickar bär kvinnor numera behå eller helkroppsbaddräkter. Så illa är det att få tonåriga tjejer ens solat med bara bröst någon gång. Sorgligt och sant!

Och ingen ärbar tonårstjej visar brösten på badstranden. ”Bara slamporna gör sånt!”

I sociala sammanhang förvandlar slöjan, med Djavanns ord, minderåriga flickor till ett objekt med en osynlig skylt: ”Förbjudet att se, men fantisera gärna!”.

Det som påstås om slöjan hade kunnat skrivas om behån. Eller hur? Förbjudet att se tutten, men fantisera gärna!

Psykiskt sett är slöjan ett sätt att inpränta skuld och skam i flickans kropp och medvetande, men också rädsla för den egna kroppen och sexualiteten samt för män och deras blickar. Den är förknippad med en ständig oro för att slöjan åker av i fel sammanhang.

imagesJo… Den som lyssnat till tonårsflickors oro för att t ex en behå skulle gå i sönder så att de tvingas gå utan behå under tröjan, så KANSKE bröstvårtorna syns och brösten antyds mer, vet att samma oro finns här.

Och visar man brösten på badstranden måste man ju bli ett lättare offer för våldtäktsmän, eller hur? Slampigt och farligt!

Förbjuda slöja och behå?

Så hur löser vi detta då? Ska vi förbjuda slöjan och behån på minderåriga under 18 år?

Nej, givetvis inte. För det är mer komplicerat än så. För även om det självfallet är så att kraven att kvinnor ska ta på sig mer kläder och avsexualiseras är ett konservativt påfund av gubbar betyder det INTE att man löser problemen genom att skuldbelägga kvinnorna eller införa slöj- och behåförbud. Eftersom påfunden numera ses som kvinnors fria val.

Hur skulle våra kvinnor och ungdomar känna sig om vi skulle rycka behån ur deras händer med argumentet att ”du är förtryckt”. Jo, de skulle känna sig arga och kränkta. Eftersom det där med att bära behå har blivit en del av deras VAL. De VÄLJER det. Det må vara av grupptryck, men de känner det som sitt fria val.

De känner sig vackra och kvinnliga i behån som de bär av eget fritt val!

Ja, konservativ klädstil, vare sig behå eller slöja, är inte utan problem. Det är givetvis ganska fånigt att kraven på mer kläder alltid drabbar kvinnan och att våra ungdomar ska gå omkring och oroa sig för kläderna för att ”passa in” eller inte ses som slampiga. Men det må vara hur konservativt som helst men nu är det deras egna VAL!

Nästa gång du gnäller på muslimers slöjor minns då att de känner som din dotter skulle känna om du pekar finger mot henne och kallar henne förtryckt för att hon vill bära behå!