Etikettarkiv: Sverige

Krönikor

"Folkhemmet” misshandlas av Sverigedemokraterna!

Gästinlägg av Slutpixlat

Begreppet folkhemmet har tyvärr fått en något kantstött betydelse då nu Sverigedemokraterna har anammat det.

Röd stuga
Darkangels / Foter.com / CC BY-NC-ND

Ursprungligen betydde ”folkhemmet” ett ställe där fattiga kunde få tillgång till litteratur och samhällsinformation i form av tidningar med mera, till reducerat pris. Dessa slags inrättningar förekom i större städer i Sverige från 1890-talet.

I den utvidgade betydelse som senare socialdemokraterna skulle ge ordet, är begreppet influerat av högerpolitikern och statsvetaren Rudolf Kjellén, som på den tiden var en ansedd statsteoretiker, inte minst i Tyskland, där hans idéer var som mest spridda, genom en omfattande utgivning. Den tyska motsvarigheten under mellankrigstiden kallades Volksgemeinschaft (”Folkgemenskap”), vilken kom att förknippas lika starkt med det Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet som Folkhemmet med Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.

Under en remissdebatt 1928 införlivades begreppet ”Folkhemmet” i den socialdemokratiska retoriken av Per Albin Hansson; dessförinnan hade han även övervägt det alternativa, och mer demokratiskt klingande, ”Medborgarhemmet”, men kom slutligen ändå att lägga tonvikten på det förra och mer slagfärdiga begreppet (talet hade rubriken Folkhemmet, medborgarhemmet), och i kontrast till Kjellén och hans – med Wigforss karakteristik – extremt konservativa eller högerradikala kretsar där begreppet tidigare florerat, hade han redan 1921 betonat att det socialdemokratiska ”hemmet” skulle etableras på ”demokratins fasta grund” och bli ett ”gott hem för alla svenskar”.

Hansson menade metaforiskt att Sverige borde bli som ett hem för hela folket, som skulle präglas av samförstånd och jämlikhet; ”Det måste en gång bli så, att klassamhällets Sverige avlöses av folkhemmet Sverige”, som han sade. Och han fortsatte:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.”

Att nu Sverigedemokraterna kapat begreppet folkhemmet, och försöker jämföra sig med socialdemokraterna i den frågan får anses som ett starkt missvisande och på gränsen till ett patetiskt beteende.

För om de är något som SD inte kan leverera i sin folkhemsdröm så är det just grundtankarna i hela folkhemstanken, som Hansson beskrev den.  Ett samhälle där likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet råder. Med andra ord ett gott samhälle för alla som lever i Sverige. Även nytillkomna medborgare, invandrare o flyktingar.

För i Sverigedemokraternas folkhem så finns det inte utrymme för likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet gentemot dina medmänniskor. SD vill gärna ruta in oss i dem och vi och på så vis särskilja sig från mängden på något slags herrefolks manér.

Tror knappast ett det är det folkhemmet som än gång Per Albin Hansson avsåg.

Bättre då att Sverigedemokraterna använder uttrycket folkgemenskap (Volksgemeinschaft) då detta mer ligger i linje med SD:s politiska ideologiska inriktning. Att som SD gör nu, försöka identifiera sig med det av Socialdemokraterna skapade folkhemmet är bara högst löjeväckande från deras sida då de står så långt ifrån den socialdemokratiska ideologin som man bara kan komma.
Låt oss istället mynta ett nytt begrepp eller slogan om ni så vill som bättre stämmer överens med dagens samhälle och det samhälle som majoriteten av svenskarna vill ha: ”Det mångkulturella hemmet.”
Karl-Johan Johansson-Svensk för Slutpixlat
Krönikor

Ser vi en ny rasism växa fram?

Gästinlägg av Kent Wisti, skrivet 23/3 2013

Idag är det en nationalistisk demonstration i Malmö. Den svenska nationalistiska rörelsen har bjudit in tuffa pojkar från England för att salta det svenska arbetet lite grann. Givetvis kommer det också att vara motdemonstrationer. Det där har vi sett förut. Debatterna om på vilket sätt man skall manifestera mot dessa rörelser har vi också haft förut. Samtidigt är det ju en väl känd och spridd analys att det farligaste är inte de uttalat rasistiska rörelserna utan den sk smygrasismen som odlas vid fikaborden. Allt det där som man väl inte får säga i det här jävla landet längre.

wisti

Fram tills nu har vi haft en öppen rasism med rakade skallar och en dold rasism i trevande och osäkra uttalanden om vart landet är på väg.

För halvtannat år sedan var jag på en konferens om normkritik. Där fanns några längre pass om normkritiskt tänkande som jag tog del av. Det var ordentliga stretchövningar för mig och jag fick inte rätt på tankarna på ett par veckor. Jag tror att det är där vi också är som samhälle nu. Samhället har sedan länge förändrats från ett monokulturellt enhetssamhälle till ett mångkulturellt. Vi behöver inte spilla så mycket krut på att hitta konsesus i hur vi värderar det men skulle vinna mycket på om vi gemensamt kunde konstatera det. Sverigedemokraternas iver att återskapa ett vykort från femtiotalet som aldrig varit sant är lite sorgligt. Sorgligt är också att denna känslobaserade och av rädsla drivna längtan efter något som inte längre finns finner gehör.

Nåja- vad jag nu ser är att en ny rasism uppstår i glappet mellan den öppna och dolda rasismen. Det är inte rakade skallar eller trötta gubbar på lunchrasten. De senaste månaderna har vi diskuterat REVA och under dygnet har vi fått berättelser om hur ambulanspersonal i Gävle gravt misskött sitt arbete på rasistisk grund och om hur en busschaufför delat upp passagerare efter huruvida de hade svenskt eller ickesvenskt utseende. Strax före jul undervisade en skolskjutschaufför lågstadiebarnen i att de skulle be sina föräldrar rösta på ett parti som stoppade massinvandringen.

Jag var själv en del av den antirasistiska rörelsen på åttiotalet. Det var mycket en fallafelretorik. Det fanns en oerhörd paternalism i våra varma hjärtan, men kanske att det då var så av nödvändighet. I social media ser jag nu hur provocerande det är för många att svenskar som är födda utomlands eller med utomlands födda föräldrar inte uttrycker en tacksamhet eller underordnar sig i maktstrukturerna.

Oroande är den nya rasism som växer fram. Den som en del tror sig ha rätt att lyfta in i sitt arbete. Även om jag väljer att lyfta REVA ur det resonemanget passar kontrollerna i tunnelbanan väl in i mönstret. Jag är rädd att vi vänjer oss. Att gränserna håller på att flyttas fram. Att vi inte längre kommer att bry oss så mycket om den halvt unkna lukten runt kaffeborden och att vi kommer att alltmer acceptera rasistisk yrkesutövning.

Artiklar

Astrid Lindgren om nationalism

Astrid Lindgren var ingen vän av överdriven nationalism och patriotism. 

Ofta får Astrid Lindgrens berättelser symbolisera det svenskaste av allt svenskt. Det händer att man för fram henne som ideal från främlingsfientligt håll.

Därför kan det vara på sin plats att vi påminner oss vad Astrid själv ansåg om nationalismen och det ”blågula storsvenska”…

”Det var hårt och bittert att höra för den som avskyr all nationalism så innerligt som jag gör. Jag trodde du visste det.

Nationalismen…

Jag trodde du visste, att jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor.

Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska, allt det där om ”kommer någon våra fjäll för nära, då mulnar det i Svitiod”, det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet. ”

/Astrid Lindgren 1957.

Artiklar

Åldersdiskriminering är lika illa som rasism

I början av mars 2013 kan vi läsa att Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket vägrar ge äldre manliga pensionärer en medicin mot prostatacancer som gör att de kan överleva lite längre. Motiveringen är en som bara kan jämföras med nazisters motivering; ”De svaga kostar för mycket så låt oss mörda dem”.

För den här åldersgruppen av patienter tillkommer indirekta kostnader eftersom produktion minus konsumtion resulterar i ett underskott. Förlängd överlevnad för den här åldersgruppen ger därmed upphov till ökade samhällskostnader.
Romance isn't just for teenagers...
Ed Yourdon / Foter.com / CC BY-SA

Detta sätter fingret på en viktig och känslig fråga. Åldersdiskriminering.

PRO och andra intresseorganisationer för äldre har länge pekat på att det förekommer åldersdiskriminering i Sverige och att det ofta motiveras ekonomiskt. Exemplet som nämndes här ovan är kanske det mest extrema på länge. Men ofta sker diskrimineringen så öppet att vi knappt tänker på det. Som när väntetiderna är längre för äldre till operationer eller för att få hörapparater än vad väntetiderna är för yngre människor. Eller då pensionärer betalar högre skatt än yrkesverksamma. Eller då äldre får svårare att få arbete, för att många företag inte vill anställa äldre medarbetare.

Det finns en till form av diskriminering som inte påtalas lika ofta men som är lika allvarlig. Det är den som drabbar yngre. I Sverige är det mest Rädda Barnen och Grön Ungdom som varit inne på frågan på sistone i Sverige.

Som Sara Thiringer från Rädda Barnens ungdomsförbund nyligen skrev:

Rädda Barnens Ungdomsförbund arbetar för att barn och unga ska tas på allvar i samhället. Men vi ser ofta exempel på när unga systematiskt nedvärderas. Unga betraktas av samhället som inkompetenta, oengagerade, okunniga och oerfarna. Den allmänna uppfattningen av ungdomar är starkt negativ, och leder till att unga tvingas möta fördomar i hemmet, i sin utbildning och på arbetsmarknaden. De som bryter mot normen – till exempel genom politisk medverkan eller egna företag – lyfts fram som duktiga trots sin ålder eller motarbetas rent av i sitt engagemang. Kommentarer i stil med ”du förstår när du blir äldre” eller ”ni ungdomar är så radikala” är vanliga så fort unga gör någonting som vanligtvis görs mest av vuxna.

Åldersmaktsordning kallar debattören det. Och visst är det ett passande ord. Det som Thiringer skrev om yngre hade kunnat sägas om hur man ofta ser på äldre i samhället. Som lite gammelmodiga, bakom flötet, hänger inte med, inkompetenta, svaga.

Äldre och yngre drabbas av fördomar mot dem som grupp. Det är diskriminering.

Åter till åldersdiskrimineringen som har med läkemedel att göra.

Tänk om man berövat judar, romer eller kvinnor att få behövliga mediciner eller dumförklarat dem som grupp, av ”ekonomiska skäl”. Samhället har inte råd med ”romer”, eller ”afrikaner”… Givetvis hade det ansetts som grov, grov rasism, eller kanske rentav nazism, av de flesta. ”Nej, du lilla jude, om du överlever blir det en förlust för samhället, du får dö”.

Det är dags att vi börjar diskutera åldersmaktsordningen i Sverige!

Och de politiker och byråkrater som ligger bakom beslutet att försöka bli av med pensionärer som har prostatacancer ska givetvis ställas till svars för det!

Krönikor

En nations karaktär

Gästinlägg av Marco Helles

Sverige kommer inte att bli ett bra land att leva i för någon av oss i framtiden om vi inte gör det till ett bra land för varenda en av oss. Det är inte de framgångsrika som definierar ett lands karaktär utan hur landet behandlar och bemöter sina minst lyckosamma invånare. ”Equal in dignity” – jämlika i värdighet – är fortfarande vår största utmaning.

King Carl XVI Gustaf at National Day 2009
Bengt Nyman / Foter.com / CC BY

En god vän omformulereade detta till  ”Sverige kommer att bli ett bra land att leva i för oss alla i framtiden om vi gör det till ett bra land för varenda en av oss. Det är hur landet behandlar och bemöter sina minst lyckosamma invånare som definierar dess karaktär. ”Equal in dignity” – jämlika i värdighet – är fortfarande vår största utmaning. Vi har en möjlighet att möta den tillsammans.”

Det var USA:s Theodore Roosevelt som i ett tal, 1912, sa liknande: ”This country will not be a permanently good place for any of us to live in unless we make it a reasonably good place for all of us to live in.” Jag skulle stryka ”reasonable”. Det ska vara gott att leva för alla.

I nationalistisk yra hyllar vi våra hjältar. Det är möjligt att vi behöver dem för självkänslans skull. Hjältarna inom idrotten, de framgångsrika musikerna, våra författare, våra innovatörer inspirerar oss och ger oss en känsla av framgång. Vi jämför oss med andra. När våra hjältar misslyckats är det katastrof, fiasko, skandal och skam. Är vår självkänsla så bräcklig? Vad är det som definierar en nations karaktär och framgång?

Det finns andra hjältar som kämpar i det tysta. De verkliga vardagshjältarna. De som trots motstånd, svåra ekonomiska förhållanden och under stora personliga uppoffringar för andras skull gör våra liv bättre (många av dem lever under hot, spott och spe). Deras kamp gör att vi alla får ett bättre liv. Varför skulle inte deras strävan kunna definiera vår nations karaktär? Att den nationella självkänslan får ett boost genom värderingar, beteenden och övertygelsen om mänskliga rättigheter för alla? Att stoltheten kommer från en ödmjuk värdighet och inte från brösttonerna mot andra? Att det här är ett land där självkänslan byggs upp av respekt för varandra? Att de minst lyckosamma kan leva ett bra och värdigt liv?

Sverige är i en märkbar brytningstid. Är detta ett land för alla, eller är detta primärt ett land för människor av den rätta sorten? Vad kommer att definiera vår karaktär om några decennier? Kommer alla, det vill säga var och en, kunna leva ett bra liv här.

Om det vore sant, skulle vi ha mycket att vara stolta över.

Krönikor

Några ord i den "Sverigevänliga" debatten

Avpixlat, Nationell Idag och andra ”medier” som står Sverigedemokraterna och andra s.k. ”nationella partier” nära använder ett likartat språk. Andreas Meijer håller på att undersöka några av orden på sin blogg. Vi publicerar några av dem här.

Vad jag tänkte gå igenom var några ord och begrepp som är rätt vanliga i det språkbruk som finns, främst i kommentarsfält, och i vilket syfte de används. Jag har läst en del men är långt ifrån någon expert. Har du tips på fler ord/begrepp så kan du meddela mig (gärna med vad det betyder/står för). Trevlig läsning.

Batikhäxa: En kvinna (vanligtvis, även om män kan tillskrivas karaktärsdragen av en batikhäxa) som är politiskt korrekt, gärna vänster (även om hon har en hög inkomst) och är kritiskt till sociala orättvisor. Batik är en färgningsteknik från Java, vilket skall avspegla batikhäxans kläder. Ordet häxa är, historiskt sett, vanligt förekommande för att beskriva kvinnor med övernaturliga krafter, vilka är ett hot mot ”vanliga” människor. I Sverige pågick en jakt på häxor, som skulle dödas på grund av detta påstådda hot, under främst 1600-talet och kan benämnas ”Det stora oväsendet”. Syftet med att kalla någon batikhäxa är att sätta ett nedvärderande epitet på personen, som för tankarna till en skrämmande gammal kvinna med konstiga kläder. Således ett maktmedel.

Israel - Waiting in a cafe
Werner Kunz / People Photos / CC BY-NC-SA

Kulturberikare/berikare: Har använts av tyskar sedan första världskriget (då ”kulturträger”). Hitler använder samma ord i Mein Kampf för att benämna judar och andra kulturer. Benämningen har börjat användas i debatten i Sverige under senare år och avser, liksom i Nazityskland, de som kommer hit med främmande kultur för att ”berika” den inhemska (ironiskt och nedvärderande menat). Detta uttryck är också riktat direkt till människor med annan etnisk bakgrund än Svensk och är inte ett systemkritiskt begrepp. Skillnaden skulle vara om kritik framfördes rörande något specifikt för någon specifik kultur (exempelvis det abortmotstånd som håller på att vinna än mer mark i Europa).

Kulturmarxism/kulturmarxist: En teori som grundar sig i att vilja åskådliggöra maktstrukturer i samhället. Inom och mellan ex. familj, kön, etnicitet, kulturell identitet etc. Benämningen har fått nytt liv under senare års debatter, främst från högergrupper i USA som menar att kulturmarxismen är den dolda agenda som syns genom politisk korrekthet och multikulturalism. Alla som är PK eller främjar ett heterogent kultursamhälle kan benämnas som kulturmarxist. Nedlåtande och används ibland för att få det att framstå som att vissa människor (gärna feministiska förgrundsfigurer) vill göra en höna av en fjäder (en fjäder som inte ens finns). Motståndare till kulturmarxism menar ofta att maktstrukturerna skall vara som de är och att det inte är något som behöver (över)analyseras djupare.

PK (Politiskt Korrekt): Det finns flera olika definitioner på begreppet. De som inte vill förknippas med PK brukar mena att det innefattar att följa den rådande debattrenden, för att skapa fördelar för sig själv. En annan benämning är att den som är PK använder språkbruk, politik, idéer och beteende för att minska sociala och institutionella konsekvenser på grund av: kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, ideologisk uppfattning, funktionsnedsättning, ålder, etc. Vilket skulle göra att den som är politiskt inkorrekt vill något annat. I kontrast finns den politiska inkorrektheten, vilken istället skall vara en inställning som inte är hindrad av sociala/politiska normer (det är ok att bete sig lite hur som helst). Att mena att någon är PK är tänkt som en kritik mot att denne är stöpt i en social mall, där sociala normer är ett hinder för fritt tänkande. Jag som gärna ser mig som PK tolkar det dock som att jag har vanligt hyfs och bemöter mina medmänniskor med respekt.

Sjuklövern: En benämning som används på alla riksdagspartier (som en enhet) utom SD. Syftet är att sammanbinda dessa som en grå massa som alla tycker samma sak, och framför allt, inte är invandringskritisk. Kan användas för att skapa distinktionen ”vi” och ”dem” (är ni inte med oss så är ni mot oss). En retorik som verkar fungera bra eftersom det säger att alla andra partier är lika dåliga och att det bara finns ett parti som vill genomföra en förändring (till det som SD nu vill förändra till).

Skäggbarn: Används för att benämna, främst ensamkommande, barn som är så stora att de skulle kunna anses vara vuxna. Bestämmelserna gäller barn och ungdomar upp till 18 år. Vidare kan asyl ges av andra humanitära skäl. Kritiken skulle kunna göras mot de bestämmelser som rör dessa barn/ungdomar, som ofta inte flytt av egen vilja utan blivit ivägskickade av familjen (en tanke som inte riktigt finns med i debatten), men benämningen skäggbarn kan göras för att avhumanisera barnet och sprida signaler som riktar in sig på fusk eller felaktigheter i systemet. Ensamkommande personer kan ha lämnat mycket bakom sig, för att sedan bli behandlat i vårt system (som inte är så glatt som diverse medier vill påskina), oavsett ålder.

Colorful Muslim Family
Jim Boud / People Photos / CC BY-NC-ND

Sverigevän/sverigeälskare: En person som älskar Sverige. Här går det att dra det hela lite längre, vilket ofta görs. Det räcker inte med att älska Sverige utan en bör direkt ogilla alla som inte är svenskar, eller som har en tanke som kan tolkas som ”mångkulturellt positiv”. Då är en inte en sverigevän, utan en sverigefiende/sverigehatare. En av de mest kända sverigefiender som figurerar (främst i kommentarsfält) är Fredrik Reinfeldt och en annan är Erik Ullenhag.

Yttrandefrihet: Jag har tidigare skrivit om yttrandefrihet och här kommer begreppet i förhållande till nätdebatten. När det gäller ”sverigevännernas” syn på yttrandefrihet så skall den innefatta alla. Utom de som kritiserar dem. Då kan något nedsättande ord (PK, batikhäxa etc.) vara på sin plats för att beskriva denna person. Vissa sidor raderar sådant som inte går i lag med den rådande normen på sidan, vilket kan tyckas märkligt av ”yttrandefrihetens försvarare”.

Andreas Meijer
Läs mer om detta ämne på Andreas Meijers blogg

Artiklar

Om upplevelsen av svensk historia

Det är inte helt ovanligt att det i nationalisternas och rasisternas led hörs höjda röster om att vi måste bevara det svenska, att vi inte ska nedvärdera och glömma vår historia till fördel för ”multikulti”. Ni har förmodligen hört alla argument till leda.

En del av de för allmänheten mindre kända partierna gör faktiskt lite roliga saker för och med sina medlemmar. Jag läste just på hemsidan för Svenskarnas parti hur de anordnat ett midvinterblot med ritual och efterföljande middag. Det här tycker jag faktiskt är jätteroligt och någonting jag kan tänka mig att delta på — och har deltagit i — fast i andra sammanhang.

Red sunset and an ancor
Per Ola Wiberg ~ powi / Nature Photos / CC BY

Det jag tycker blir lite fel i just det här sammanhanget är att det är så oerhört slutet. Det blir en liten grupp som samlas om vår historia. Vår, och ingen annans. Det är precis som att de inte kan dela med sig. Men tro mig, det är fullt möjligt.

Nämligen så finns det föreningar för den som vill återuppleva de vackrare delarna av vår historia. Bland annat finns SCA (Society for Creative Anachronism) för den som är intresserad av främst medeltid. Den svenska avdelningen kallas SKA Nordmark. Är man mer intresserad av äldre tider, religion och magi, finns till exempel Samfundet Fornsed. Dessutom finns otaliga småföretag som sysslar med hantverk, sömnad och så vidare — en del till och med ännu större projekt som återuppbyggande av hela byar med tillhörande attiraljer, skeppsbyggen och så vidare. Och i åtminstone krokarna där jag bor, finns renodlade vikingasällskap som bygger rustningar, syr kläder, umgås och festar tillsammans. Många av de här människorna syns också ute på många historiska marknader som finns runtom i Sverige.

Triple Sheep
Per Ola Wiberg ~ powi / Nature Photos / CC BY

Så varför inte satsa på att antingen gå med i en förening som delar det egna intresset, eller kanske starta ett företag som sysslar med precis de saker man vill lyfta fram. När det gäller just historiska upplevelser så tror jag att man faktiskt kan tjäna rätt bra på det. I största allmänhet tycker många (generalisering, jag vet) att det är väldigt roligt att uppleva sådant man finner lite ovanligt, lite exotiskt — och vår egen historia ingår i det. Vi är så vana vid vår moderna värld att vi ofta tycker att det är lite häftigt att få delta i sådant som ligger mer nära naturen. En av fördelarna med att göra på det här sättet är att det med all största sannolikhet skulle öka på turismen – både inom Sverige, och med turister utifrån.

Moose
kevin dooley / Foter.com / CC BY

Ni vet väl vad tyskarna tycker om våra älgar?

Och bara ponera att flera startade upp sådana här företag; vad tror ni det skulle göra för välfärden om vi fick igång en ännu större turism än vi har idag?

För att bara samlas i mindre slutna grupper som vill återuppleva en romantiserad historieskrivning, ter sig extremt snålt, introvert och exkluderande.

Tittar vi på till exempel Italien, är de experter på att framhäva sin historia, och kanske främst sin konst och sin arkitektur. Vi har mycket att lära av dem, och jag tror verkligen att fler skulle intressera sig för vår historia om den fanns mer tillgänglig och levandegjord än vad den gör idag. Men för att den ska bli det, krävs eldsjälar – och det har vi ju, bland annat i Svenskarnas parti.

Och det finns absolut ingenting som säger att vi inte kan framhäva och lyfta fram vår egen historia, hedra våra förfäder och minnas var vi kommer ifrån, och samtidigt välkomna människor från andra länder. Är vi stolta över vårt land är chansen stor att vi väcker deras nyfikenhet och tolerans mot allt det nya.

Tolerans, passion och nytänk. Kan det bli bättre?

Relaterat

Nidstång mot rasism och nazism

Företag inriktade mot svensk kultur, historia och natur

Kolarbyn
Viking.se
Sala Silvergruva

med många, många fler

Krönikor

Politisk problemlösning

Jag satt just och funderade över detta med hur Sverige hittills under 1900-talet styrts av antingen vänster- eller högerblocket. Det har handlat om solidaritet eller det som tidigare kallats konservativ högerpolitik. Idag skulle åtminstone jag själv vilja vända på steken och säga att det mesta till vänster på den politiska barometerskalan i mina öron är ganska konservativt och mindre benäget att vilja se någon form av förändring. Ja, nu bortser jag från både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, för dessa båda nånstans till höger om mittstrecket är faktiskt väldigt konservativa.

Det kan inte finnas en enda människa som missat att Sverigedemokraterna är arga. Inte nödvändigtvis uteslutande unga, arga män utan högre utbildning, men politiker och väljare är arga för att sittande regering och regeringar innan dess misslyckats med att bevara Sverige såsom dessa politiker och väljare önskar att det vore.

Tänk utanför lådan!De flesta av oss inser att det är befängt att önska sig tillbaka till en tid med ett samhälle som inte skulle fungera idag. Däremot är det befängt att tro att det inte går att lösa de problem som med stor sannolikhet ligger bakom invandringskritikernas oro. Givetvis går det att lösa problemen, men jag tror att man måste ägna sig åt att tänka lite utanför boxen, så att säga.

Blockpolitik och kompetens

Jag tror inte att det längre är rimligt att höger- och vänsterblocken arbetar mot varandra. Det är så oerhört tydligt vart de olika blockens lojaliteter och skarpa kompetens ligger. Vänsterblocket arbetar så starkt för solidaritet på olika sätt, och har förmodligen en bättre insikt om hur den svenska sjukvården, omsorgen och så vidare, borde fungera. Högerblocket, å andra sidan, har troligen bättre kännedom om hur företagande och kontakter med världen utanför Sverige och Skandinavien fungerar. Alltså torde en sammansmältning (vill säga; ett starkare och bättre samarbete) mellan blocken vara intressant – för alla. Kunde man dessutom lägga in en liberal överton i det hela tror jag att det skulle kunna fungera bra.

Blockpolitik med liberal överton

Jag är liberal och tror ärligen på individens personliga lycka och personliga utveckling som förutsättning för att kunna stödja och hjälpa andra. Det finns för mig ingen motsättning mellan att vara för individens enskilda rättigheter, skyldigheter, ansvar och frihet, samt ett fungerande socialt skyddsnät.

Ekonomi, prioriteringar och kompetens

Det här är något som Sverigedemokrater och deras anhängare, liksom läsarna av exempelvis Avpixlat.info ofta retar upp sig på. De flesta, oavsett politisk tillhörighet, undrar nog ibland hur partierna tänker när de planerar sina förslag till statsbudgeten. Vad jag tror att särskilt de som läser och tror på det som står på Avpixlat.info och liknande sajter, missar, är att man oavsett om det är statsekonomi eller privatekonomi, hela tiden måste prioritera. Även detta är ett område där jag tror att alla skulle tjäna på att båda blocken samarbetar snarare än motarbetar varandra. Kunde man komma överens om att fördela ekonomin på ett vettigt sätt och att de som handhar ekonomin över överenskomna delar får fördela pengarna inom dessa områden, tror jag att det skulle fungera bättre. Det man måste komma ihåg är att med en begränsad peng som ska fördelas är det alltid så att där den ena vinner en krona, förlorar en annan samma krona.

Sen är det ju också så att det inte enbart är pengar som spelar roll. I de flesta områden och branscher är det också oerhört viktigt vilka som jobbar i verksamheterna. För att det ska fungera på ett bra och smidigt sätt, även med ekonomin, måste det vara personal med hög kompetens och erfarenhet. För de som kommer nya till ett yrke är det att föredra om de får jobba med personal som har erfarenhet, så att kunskapen förs vidare på ett effektivt sätt. Det är också personerna ute i verksamheterna man bör lyssna på för att med utgångspunkt i deras kunskap och erfarenhet kunna genomföra förändringar som fungerar, snarare än förändringar man utan egentlig insikt tror fungerar.

Så. Min slutsats av blockpolitik och kompetens är att om de partier som sitter i riksdag och regering fördelade arbetsbördan så att olika delar av politiken tas omhand av den som har störst kompetens, skulle det förhoppningsvis fungera bättre i längden.

Verklighetsförankring

Det här är ett problem jag anser sträcker sig över alla block- och partigränser. Min uppfattning är att de flesta politiker som sitter i riksdag och regering (ibland ända ner på kommunnivå) har en bakgrund inom statsvetenskap och liknande ämnen, med starka politiska intressen – men utan reell kunskap om hur politiken faktiskt påverkar samhället. Det här är ett problem såtillvida att en politiker som lever och arbetar på nationell och internationell nivå inte har några referensramar till hur de lagar de beslutar om påverkar den vanliga människan som går till jobbet varje dag, tar hand om familj och barn, blir sjukskriven och utförsäkrad, och så vidare.

Att som politiker gå ut på studiebesök och träffa människor som jobbar i fabrik, som lärare, kulturutövare, sjukvårdspersonal eller något annat, det räcker inte. Det är den egna personliga erfarenheten som krävs för att man ska kunna ta vettiga beslut. Sedan är vi ju alla olika; även om vi har jobbat i samma verksamhet ser våra erfarenheter troligen olika ut. Därför dras vi till olika politiska ideologier, och tar våra beslut utifrån dessa.

Politisk problemlösning

 För att lösa politiska problem är det några saker som sticker ut. Till att börja med är detta med verklighetsförankring något som är grundläggande för att klara av att utföra sitt politiska uppdrag. Jag är socialliberal, och vill bland annat påpeka detta med hur det kommunala försörjningsstödet fungerar idag. Ponera att alla riksdagspolitiker innan de fick tillträde till sina poster, tvingades leva med försörjningsstöd under ett eller två års tid för att på riktigt uppleva hur det är att inte kunna äta bättre än det absolut billigaste, att efter två veckor inte ha några pengar kvar, att hela tiden konfronteras med gamla vanor och dessutom en handläggare på socialkontoret som inte alltid uppvisar någon större förståelse för ens situation. Vad tror ni det skulle göra med politikernas förståelse för hur det är att inte ha ett jobb, att leva i ett utanförskap och att inte alltid få den hjälp man behöver?

Vidare anser jag att politikerna bör lyssna till vad den svenska befolkningen har att säga. I just det här fallet menar jag att man bör lyssna på vad de som går från att rösta på vilket annat parti som helst, till att rösta på Sverigedemokraterna, har att säga. Såsom framkommit i den enkät som utförts av Anna Siekas här på Motargument.se är det inte nödvändigtvis invandringsfrågan som är den största anledningen till att man väljer Sverigedemokraterna (även om den givetvis är mest synlig), utan det finns andra frågor såsom bostäder, jobb, vård och omsorg, kriminalitet med mera. För att kunna åtgärda dessa problem är det av yttersta vikt att ta reda på hur människor uppfattar dem och vad man vill ska göras. Allting är kanske inte realistiskt, men jag tror att om flera partier faktiskt lyssnade på riktigt och därefter kom med nya , faktiska, praktiska lösningar skulle Sverigedemokraterna tappa röster och procent i opinionsundersökningar.

Vore inte det ett bra alternativ till att ge rasism och fascism en allt större plats i det svenska samhället?

Krönikor

Vit, brun, svart och afro

Gästkrönika av Peter Towers

Minnen av ursprung, färg, ras och klass
Som uppvuxen i Sverige med en vit, svensk mamma och en svart, amerikansk pappa så har jag oftast identifierat mig som en ”brun svensk”. En enkel opretentiös beskrivning av hur jag såg mig själv. Brun och svensk. Ordningen är inte helt oviktig, för nog var jag brun först och svensk i andra hand. Det är svårt att smälta in i ett land som Sverige när man har brunt krulligt hår och en jämn solbränna. Således brun först. Folk som såg mig tänkte ju inte i första hand där går en svensk pojke! De tänkte nog; där går en brun pojke och han verkar vara svensk.

Midsummar berries
Per Ola Wiberg ~ powi / Foter / CC BY

Vilken bra svenska du pratar? Var kommer du ifrån då? Jo, men jag menar var kommer du ifrån.

När jag frågade min mamma när jag var mycket liten varför jag var brun så förklarade hon att jag var ”mulatt”, vilket då ansågs vara en passande beskrivning (en term som sedermera förpassats till arkiven). I ett försök att identifiera mig själv och för att undvika jobbiga följdfrågor när jag träffade nya människor så  började jag därför jag presentera mig med: ”Hej, jag heter Peter och jag är Malutt”…. och om de fortfarande såg frågande ut kunde jag lägga till den biologiska förklaringen att ”min pappa är ifrån amerika och har svarta frön och min mamma har vita ägg, därför är jag brun”. Det svenska 70-talets öppenhet inför sexualitet i aktion. Efter det kom det sällan några fler frågor.

Sedermera blev det ”brun” istället för ”malutt”, det kändes mer naturligt.Under min uppväxt identifierade jag mig med andra bruna människor både med afrikanskt och indiskt arv, men de flesta av mina vänner såg inte ut som jag och det var aldrig några problem med dem. Men häcklingarna från andra ledde mig till Malcolm X, Eldrige Cleaver och Stokely Carmichael (Svarta Pantrarna) i böcker som fanns i min mammas bibliotek. Det var som en liten metamorfos och ett slags ”svart” medvetande började komma över mig, speciellt som mycket av detta utspelade sig i Oakland där min pappa växte upp. Men jag var fortfarande ”brun svensk”.

Från 15 års ålder — och som hyfsad basketspelare — blev det helt plötsligt en fördel att vara brun. Det var lite coolt, t.o.m. Om vi spelade utanför stan fick jag ibland skriva autografer. Det var kanske spännande för småkillarna i mindre samhällen att träffa en riktig brun basketspelare precis som på TV. Eller nå’t.

Som 19-åring flyttade jag till USA direkt ifrån en svensk medelklassförort in i djupaste East Oakland i Kalifornien under 80-talets crack-era, när Oakland toppade mordstatistiken i USA. En helt ny värld öppnades och jag fick snabbt lära mig hur det var att vara ”svart”. Främst ifrån andra svarta amerikaner; ”Brother”, ”blood”, ”nigger” —”what’s up?” ”Whe’ u from man?”, ”Switzerland?”. “I have a brother who lived in Germany in the military”. “Sweden”. “Ya’ll got som fiiiine women over there, ain’t ya?”.

Det positiva var det omedelbara accepterandet från andra svarta och det kändes helt underbart att kunna smälta in i mängden för första gången i mitt liv. Det kändes bra att vara svart. Men trots det, utan det bagage som kommer sig utav att växa upp i ett område som är fyllt av droger, undermålig utbildning och kriminalitet — och som välrest och mångspråkig, hade jag i slutändan mycket svårt att identifera mig med vad jag uppfattade som ”svarta amerikaner”.

Majstång Norrbärke
YlvaS / Foter / CC BY-NC-ND

Vad jag insåg senare var att jag, min brunhet och eventuella svarthet till trots, bar på ett slags ”vitt rikt privilegierad”. Inte rik på pengar i mitt fall, utan rik på kultur och erfarenheter. Jag gick på i ullstrumporna och höll mig inte inom de osynliga rasgränser som fattiga svarta i många fall målade upp för sig själva och som de sällan eller aldrig klev utanför eftersom de inte hade de sociala verktyg som krävdes. Min ljusare hy, mångspråkighet och exotism spelade säkert en roll till att jag accepterades av andra icke-svarta amerikaner och tilläts kliva inför deras osynliga grind. Bara att vara Europé var en stor fjäder i hatten och att vara ifrån Sverige var ”fantastiskt” för liberala San Francisco Bay Area-bor –”why did you leave?”, kunde de fråga. Jag kände mig då manad att inte bara måla upp Sverige som en slags utopi där alla är snygga, vältränade och har fri sjukvård, och delade med mig av rasistiska erfarenheter, talade om mångkulturalism och dess problem och förklarade hur amerikaniserat Sverige är. Men ganska stolt var jag nog.

Efter ett överlag vänligt mottagande i det amerikanska samhället och där jag snabbt befordrades till ett jobb som servitör på ett internationellt hotell efter blott 5 veckor som diskplockare — den svarta snubben som rekommenderade jobbet till mig hade varit diskplockare i 5 år — så började jag tänka, ”vad är det för fel med de svarta amerikanerna?”. Varför kunde de inte ”rycka upp sig”. Jag lärde mig många år senare att jag hade kritiserat svarta amerikaner precis på samma sätt som andra icke-svarta amerikaner som hade lyckats i livet, där den amerikanska ”Pull YourSelf Up Through Your Boot Straps”-mentaliteten är helgad. Det var ju så enkelt för mig, varför kunde de inte göra likadant. Jag hade fortfarande mycket att lära om insitutionell och historisk rasism.

Jag började bli alltmer deprimerad av Oakland för det var inte roligt att vara svart längre och det kändes verkligen inte som hemma. Vad jag förstod senare var att det jag då tolkade som svart och vitt i själva verket var klasskillnad. Som lägre medelklass-svensk utan några speciella pengar hade jag aldrig identifierat mig som ”rik”. Vi hade bott i lägenhet på Hisingen under min barndom och ganska nyligen flyttat in i ett radhus i Landvetter, en villaförort till Göteborg. Jag hade aldrig haft moped, vi hade inget lantställe och åkte inte på några dyra semestrar. Någonstans här slutade jag aktivt att vara ”svart” eller ”brun”, nu ville jag bara vara svensk. En svensk som dock ”råkade” vara brun och som ”råkade” ha en svart pappa — men ändock en svensk.

Jag sökte upp andra svenskar och umgicks uteslutande med dem som en slags metropolisk världsresenär på min egna om än nya hemmaplan. Där umgicks jag som unga svenskar gör utomlands med festande, beachliv, skidsemestrar och mer festande. Men när festen var över slutade jag att vara svensk och åkte hem till ”svarta” Oakland och till min gammeldags farmor ifrån Louisana och åt fried catfish och greens, plockade upp skräp ifrån gräsmattan, passerade blommorna som lagts ut för någon som skjutits ner ett block ifrån farmors hus och undvek crackheadsen som hängde utanför Liquorstoren när jag väntade på bussen för att åka till jobbet. Det var jobbigt att vara svart i veckorna, men det var kul att vara svensk på helgen.

Väl tillbaka i Sverige igen så försvann ”den svenska känslan”. Jag kände mig inte ens brun längre. I svensk miljö blev jag omedelbart ”svart”. Med en ny stolthet och en känsla av tillhörande något större än jag själv, blev det en period av nolltolerans gentemot n-ordet och rasism. Jag var en mycket arg, ung man som KRÄVDE respekt och med taggarna utåt tolkade jag allt som rasistiskt vilket provocerade fram många konfrontationer där jag tidigare skulle ha använt mig av min multi-kulturella diplomati genom att förstå att de menade ju inte något illa, de visste ju inte bättre. Men nu ville jag personligen straffa de som inte visste hur de skulle uppföra sig gentemot mig och sådana som såg ut som jag. Med hela Oakland i ryggen ville jag hämnas för ett helt liv av oförätter och orättvisor. Men det funkade inte så bra.

Med tiden softade jag ner mig men slutade inte att vara ”svart”, men nu mer på insidan än på utsidan. Jag känner mig fortfarande ”brun” tillsammans med andra svenska ”bruna” barndomskompisar men identifierar mig idag som vuxen, som”svart”. En stor del i det hänger ihop med att jag nu bor i USA. Lustigt nog som ingift i en familj med rötter i Uganda är jag den vitaste familjemedlemmen 🙂 One Love!

P.S. Nyligen blev jag ”afro-svensk”, vilket känns helt OK det med.

Gästkrönika av Peter Towers

Krönikor

Rasism i nationens intresse

Gästkrönika av Peter Towers.

Jag hittade denna pärla till avhandling som—även om den inte handlar om afrosvenskar—kan utgöra en bra referens när man diskuterar ämnen som identitet, Sverige som postkolonial nation och den betydelse det har i hur minoritetsidentiteter behandlats i det publika rummet och pressen.

Pro-eugenics poster
Brittisk rasbilogogiBen Sutherland / Foter / CC BY

Skriften heter ”Att representera och representeras” (Anna-Lill Ledman) och handlar om hur samiska kvinnor beskrivits i svensk och samisk press mellan 1966-2006.

Ifrån inledningen:

”I Sverige problematiseras sällan frågor kring kolonialism, eftersom landet inte, i jämförelse med andra länder, anses ha varit någon framgångsrik aktör på den internationella koloniala arenan. Själva definitionen av svenskhet bygger på tankar kring rättvisa, frihet och mänsklighet, vilket gör det svårt att acceptera skildringar av ett kolonialt förflutet och en historia av förtryck, och kolonialismen har istället definierats som något som skett utanför Sveriges gränser. Även om Sveriges inspel på en internationell, kolonial skådeplats varit perifer, har landet ändå påverkats av västerländsk, europeisk identitetskonstruktion som i sin tur influerats av koloniala och imperialistiska mönster”

Detta är något det sällan talas om; Sverige som postkolonial nation med en europeisk identitetskonstruktion […] som influerats av imperialistiska mönster.

Det låter väldigt lång bort ifrån den identitet svenskar ofta själva har, där ”själva definitionen av svenskhet bygger på tankar kring rättvisa, frihet och mänsklighet”.

Många svenskar, jag själv inkluderad, tyckte långt in i mitt vuxna liv att Sverige, trots en hel del negativa rasistrelaterade upplevelser som yngre, nog var det ‘bästa’, mest ‘fantastiska’ och mest ‘rättvisa’ landet i världen. Nu är det svårt att avgöra på någon slags rättviseskala kanske, men nog känner jag mig nu senare lite som ett misshandlat barn som glömde bort örfilarna. Med backspegelns klarhet står det klart för mig att anledningen till det var att jag hade mycket av min identitet uppsnurrad i min svenskhet. Att kritisera Sverige var därför att kritisera mig själv, min egen existens. Det beror kanske också på att jag flyttade till USA under en tid då det kändes mycket viktigt att hålla fast vid den svenska identiteten eftersom det land USA hade utvecklats till efter 9/11 mer liknade en fasciststat än det ”friaste landet i världen”. Sverige kändes i jämförelse som ett drömland.

Hur kunde du, mitt kära Sverige?

Men det varade inte länge och snart började Sverige till min ypperliga förvåning följa i USAs fotspår med att jaga terrorister, lyssna på folks telefonsamtal, spela in internettrafik och begå andra övergrepp i ”nationens intresse”. Plötsligt gjorde sig örfilarna påminda. Att övergrepp emot den heliga demokratin inte var något nytt-snarare en utångspunkt än ett undantag-var något som snabbt förankrades av icke-sanerade versioner av historisk och politiska information jag började upptäcka. Den enda anledningen till att jag aldrig upptäckt sådan information tidigare var för att jag inte letat efter den (och varför skulle jag det, Sverige var ju det ‘bästa’ mest ‘rättvisa’ landet i världen)…

Ett politiskt, historiskt och konspiratoriskt intresse slog rot och jag plöjde igenom en hel del litteratur, dokumentärer och artiklar. Jag har ingen universitetsutbildning så det kan hända att jag missat en del som yngre, men ju mer jag grävde desto mer realistisk kändes min nya bild av Sveriges där ämnen som tidigare saknat förklaring blev självklara. Jag började se den historia jag trodde jag kände till i ett helt nytt ljus. Det nya Sverige som växte fram ändrades ifrån min barndoms idealiserade bild till den av en motsvarande halvalkoliserad hustrumisshandlare, som vänsterprasslade, ljög för släkten och skyllde blåmärkena på kapitalismen eller socialismen, beroende på vem man frågade. Jag började kunna dra direkta paralleller till vad jag upplevt tidigare och vad som händer i nutid genom att springa på en stor mängd av information som helt enkelt inte lärs ut i den svenska grundskolan – eller ens talas om i allmänhet. Det är fascinerande för mig hur mycket energi svensk politik och press spenderar på att ondgöra sig över orättvisor i världen men totalt ignorerar våra egna fläskiga skandaler med kort minne.

IMG_0004
JohannCoetzer / Foter / CC BY-ND

Jag insåg att jag under många år befunnit mig i någon slags svensk 60-70-tals solidarietsdemokratisk ideologibubbla där jag på djupet trodde på det mesta av den propaganda jag lärt mig under min uppväxt, och alltid försvarat med näbbar och klor. Inte för att jag kunde backa upp det med fakta utan för att det var allt jag visste och aldrig haft någon anledning att någonsin betvivla.

Djupare ner i kaninhålet…

I grävandet upptäckte jag att min morfar, Kurt Allan Lundin, deltog i Sveriges Nazistiska frivilligarmé och innan det lärde jag mig att en sådan armé inte existerade. Wow. Jag delade med mig av detta till min familj, men  i traditionellt svenskt sopa-under-mattan-manér hörde jag i princip ingenting annat än en kort kommentar ifrån en av mina bröder. Ingenting av mina kusiner. Helt otroligt att ingen hade något att säga.

Att Kurts fyra döttrar, varav en är min mamma, inte ville prata om det kan jag till en viss del förstå. Men om detta, ändå ganska omvälvande ämne, någonsin kommenterades i övrigt så var det inte ett samtal som jag någonsin fick höra talas om. Det är ju inte ett ämne man vill öppna med på släktträffen kanske, men att inte ens ett enda knyst hördes väl ändå lite märkligt? Det är kanske något jag bör ta upp igen, röra om lite i nazistgrytan och se vem som har fladdermöss i garderoben.

Om mina misstankar stämmer – att min familjs attityd till den egna familjehistorien hellre glöms bort än diskuteras öppet – är det kanske inte så konstigt att andra mer allvarliga ämnen anses vara tabu i samhället i stort, och även de glöms bort.

Skolundervisning i politik och historia – jag är skeptisk

Min kärlek till min familj, och mitt moderland,  har dock inte förlorats för det. Men en djup skepsis till i princip allt jag lärt mig och inte lärt mig, dominerar nu min generella inställning till ämnen framför allt inom politik och historia. Det vi lärde oss i skolan om ‘olagliga’, ‘odemokratiska’ och ‘osolidariska’ metoder, som begicks av diktaturer, bananrepubliker och imperialiststater, hade under alla dessa år varit allra högst levande aktiviteter rätt under näsan på både min egen, min mammas och mina morföräldrars generation hemma i kära lagoma Svedala.

Vare sig man känner igen sig i den där känslan av att ha blivit ”lurad” eller inte; om man åtminstone kan förstå den utgångspunkten innan den mer kompletterande insikten nådde mig, så kan man också förstå den utgångspunkt många svenskar har när det diskuteras ”svenska” ämnen och varför det ofta blir mycket känsligt väldigt snabbt.
Det är för att diskussioner om identitet, svenskhet, kultur och tradition leder till frågor om vad som kan tolkas som en slags svensk ”existentialism”, alltså inte den filosofiska disciplinen utan den medvetandegrund på vilken ens identitet vilar.Det kan låta både självklart och befängt beroende på vem man är.

Att förstå upprördheten

Oavsett hur man ställer sig till det påståendet står det i alla fall klart för mig att vissa svenskar, som ätit pepparkaksgubbar och n-bollar i hela sitt liv samtidigt som de läst Tintin i Kongo och diggat Pippis pappa i Söderhavet, utan att för den delen nödvändigtvis tyckt särdeles illa om eller ens ha tänkt på människor som är svarta och bruna, utifrån sitt perspektiv kan tolka det som ett enormt övergrepp emot deras egen historia om någon vill ta bort det man höll av som barn.
Det är som om någon vill censurera ens egen barndom och ens egen bakgrund. Efter mina egna kompletterande insikter om Sverige och internationell politik i allmänhet kan jag kan i ärlighetens namn förstå det, eftersom jag vet hur det är att vara nästintill sekteristiskt lojal emot någonting, utan att egenligen förstå varför, och tolka världen utifrån ett filter.
Något som jag först inte ens kunde inse var skilt ifrån mig själv.Detta trots att jag identiferar mig som multikulturell, är en individ som bott och arbetat i flera länder och som talar flera språk, som har vänner ifrån olika religioner och nationer och är i övrigt hyfsat kulturellt och internationellt erfaren.

Om världsvana har svårt att se, hur lätt är det för inskränkta?

Hur svårt är det då inte för någon som identifierar sig som ”etnisk svensk” (vad det nu än betyder) som sällan eller aldrig har rest utanför Sverige, som aldrig umgås över kultur- eller språkgränser och som tycker att Sverige är det bästa landet sedan ‘skivat bröd’ (för att direktöversätta det amerikanska uttrycket)?

En människa som utifrån sin egen svenska ”existentiella” tolkning inte ser någon konflikt i att den egna svenskheten är föga nationalistisk, baserad på amerikanska seriesnuttar kring Jul, eller belgiska serietidningar och bakverk som domineras av en produkt som är importerad (choklad).

Nu har ju jag själv gjort allt det där, ätit chokladbakverk och läst serietidningar. Men jag och många andra reagerar annorlunda på den nya utvecklingen. Vi ser den som positiv eftersom ett identitetssökande är en integrerad del i livet för alla som inte tolkas som ”vanliga svenskar, där hur svensk man än är eller känner sig, så är man inte ”vanlig” när man är brun eller svart i de flestas ögon.

Tillbaka till samerna

Vilket leder oss tillbaka till samerna. Trots att samerna vandrade in i Europa och senare till de områden där de traditionellt bott i flera tusen år, långt innan de germanska folkslagen drog norr, så räknas inte samerna som ”vanliga svenskar” heller.

Samerna och språket samiska blev i själva verket inte officellt erkända som minoritetsbefolking respektive minoritetsspråk i Sverige förrän år 2000. Jag minns inga rubriker ifrån den tiden och visste inte om det tills idag när jag läste om det på samirights.org (en samisk intressewebbsida).

Hur länge har inte USA, Kanada, Australien och andra länder arbetat med sin skuld gentemot ursprungsbefolkningar i deras respektive områden och öppet fört samtal om sitt brutala arv?

Oavsett om man anser att det gjorts med framgång eller inte så existerar åtminstone ett samtal. I Sverige har vi knappt börjat ens utanför de egna direkta intressegrupperna. På samma webbsida ovan kan vi lära oss att olika samekommittéer och samfund som tillsatts av regeringen ofta inte haft en enda person med samiskt ursprung med.

När samer fanns med var de i minoritet.

Man kan verkligen fråga sig hur väl sådana konstellationer och de beslut som fattades i samernas sak representerade samiska intressen.

Generellt verkar det inte finnas någon politisk eller samhällelig vilja att öppet tala om dessa ämnen eller att till exempel dra svenska nationalikoners antisemitiska byk ut i öppenheten.

Det är ingen som vill tala om den svenska rashygienen på 20-30 talet. Dokumentären om familjen Bonniers för ett par år sedan var intressant men också väldigt överslätande vad gällde antisemitismen, i syfte att inte trampa på känsliga svenska tår.

Folkmedvetandet måste hinna ikapp innan vi kan gå framåt

Så länge dessa ämnen förblir okända och ignorerade kommer det att existera en oproportionerlig brist på empati och socialt ansvar hos många av de som kallar sig för (men inte är) ”etniska svenskar” och andra som sympatiserar eller flörtar med den numera i stort sett rumsrena xenofobin, i ämnen som behandlar ursprung och identitet.

För att ändra på sådana attityder och trender måste hela det det svenska folkmedvetandet evolveras och först då kommer samtalet om ursprung, hänsyn och empati sluta att fokusera på bakverk och huruvida pepparkakor skall bakas i hjärt-, bock-, eller gubbform.

Istället kommer samtalen att handla om medmänniskor, känslor och tillhörighet oavsett vilken färg man har på sitt skinn eller huruvida skulten är berikad med krulligt, vågigt eller rakt hår.