Bengt hade bevakat sin brevbärare i en vecka. Inte diskret, förstås. Bengt hade stått bakom sin häck som en överviktig panter och antecknat varje rörelse. Brevbäraren hade blivit misstänkt för att vara en del av den stora operationen: den som skulle hindra Bengt och hans svärjevänner från att få sina röstkort.
Fastighetsboxen hade Bengt vittjat dagligen den senaste månaden. Ingenting. Inte ens ett reklamblad från den lokala pizzerian. ”Det är systematiskt”, sade Bengt och stirrade in i den tomma boxen som om den vore ett bevismaterial i en rättegång mot staten. Och det var det på sätt och vis.
När Bengt pratade med ”någon som var insatt” blev allt ännu tydligare. Den insatte var en man som kände en kvinna som kände en annan kvinna vars systers mans mammas före detta pojkvän jobbade för en grupp som ingen kände till. Det var dem som enligt Bengt hade det yttersta ansvaret för att röstkorten skulle delas ut till alla röstberättigade medborgare.
”Och nu gör de inte det”, sade Bengt. ”Det är en komplott mot oss svärjevänner”.
Planerna började ta form. Bengt funderade på att storma kommunhuset i Sveg. Han hade sett bilder från Capitolium och tänkte att det där kunde man väl göra i liten skala också. Problemet var att hans revolutionära styrka bestod av honom själv, hans kompis och en äldre tant från den lokala SD-föreningen som hade ont i höften och inte kunde springa. Den planen blev han tvungen att skrinlägga, till sin stora förtret.
En morgon satt Bengt i köket och kände hur ilskan började bubbla inombords. Den pulserande ådran i tinningen verkade vara större än normalt, som om kroppen själv försökte signalera att en historisk orättvisa var på väg att ske.
”De kidnappar min demokratiska rätt att avskaffa demokratin,” tänkte han gång på gång.
Precis i det ögonblicket när han var på väg att fullständigt implodera kom hans fru hemskuttande från ett spinningpass på Friskis och sa:
”Har du också fått ditt röstkort på Kivra?”
#satir #val2026 #val
Motargument 