Etikettarkiv: människosyn

Myter

Myt: Den enda etniciteten

Tyvärr är det många som tror, eller resonerar som om de tror, att varje människa har endast en enda etnicitet och endast en enda etnisk bakgrund.

I själva verket kan en person ha flera olika etniciteter, och när vi inte är öppna för detta så skapar vi ett kulturmönster där de som har flera etniska bakgrunder inte blir välkomna någonstans.

I en del debatter med mera använder deltagarna en uppdelning i “svenskar och invandrare” eller “invandrare och etniska svenskar”. Denna uppdelning förutsätter att om en person är invandrare så skulle detta innebära att hen inte skulle vara svensk, åtminstone inte etnisk svensk. Vilket blir extra illa när de samtidigt väljer att i kategorin “invandrare” inkludera personer som är uppväxta i Sverige. Eller ännu värre rentav inkluderar så kallade “andra generationens invandrare”, det vill säga personer som är födda i Sverige och kanske även har en förälder som är född i Sverige.

Här behöver vi skilja mellan etnicitet och etnisk bakgrund. En etnicitet är en grupptillhörighetskänsla som innehavaren själv väljer. Nationalencyklopedin definierar etnicitet som:

“Identifikation med och känsla av tillhörighet till en etnisk grupp.”

Diskrimineringsombudsmannens definiering, här kallat “etnisk tillhörighet”:

“Med etnisk tillhörighet menas en individs nationella eller etniska ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande. Det kan handla om att vara exempelvis svensk, same eller chilenare.

Etnisk tillhörighet handlar om hur du identifierar eller uppfattar dig själv. Det är alltså individen själv som definierar sin eller sina etniska tillhörigheter utifrån sin bakgrund och sin individuella historia.”

Varje människa väljer själv vilka kategorier som hen identifierar sig med och vilka gemenskaper som hen vill vara delaktig i. Däremot väljer hen inte sin egen bakgrund. En persons etniska bakgrund torde rimligtvis bestå av etniciteterna hos de personer som var viktiga för personens uppväxt och utveckling. Vilket vanligtvis inkluderar, men inte begränsar sig till, personens föräldrar. En person vars föräldrar har olika etnisk bakgrund har sålunda själv minst två olika etniska bakgrunder. Vilket i sin tur gör det lätt att ha minst två olika etniciteter.

En person som växt upp som en del av det svenska samhället måste givetvis förutsättas vara etnisk svensk, såvida hen inte själv bestämmer sig för något annat. Detta helt oavsett huruvida personen ifråga kan tänkas även ha andra etniciteter, alltså förutom den svenska. Även en person som vuxit upp utomlands och som flyttat till Sverige i vuxen ålder blir med tiden etnisk svensk, i den mån hen börjar identifiera sig som svensk. Den nya svenska etniciteten blir förutom hens gamla etnicitet (snarare än istället för den), såvida hen inte avsäger sig sin gamla etnicitet.

Föreställ dig en man, vi kan kalla honom för Andreas. Precis som sina föräldrar och som deras föräldrar före honom så är han född och uppvuxen i Sverige. Efter gymnasiet gör han lumpen, efter lumpen tar han universitetsexamen, och efter examen jobbar han ett år ideellt för en kristen församling. Därefter gifter han sig med sin flickvän, varpå de bosätter sig och skaffar jobb i den stad där han växte upp. Med tiden får de flera barn, vilka således föds och växer upp i samma svenska stad som deras pappa. Visst vore det orimligt, ja fullständigt absurt, att påstå att dessa barn inte skulle vara etniska svenskar. Givetvis är de etniska svenskar! Att den kyrka som Andreas arbetade för och träffade sin blivande fru i ligger i ett annat land än just Sverige orsakar inte att barnens svenska bakgrund och arv försvinner. De är lika svenska som alla andra, samtidigt som de förutom sin etniskt svenska bakgrund även har etnisk bakgrund från sin mammas ursprungsland.

Personer som föds i Sverige samtidigt som de har minst en förälder född i ett annat land kallas ibland för “andra generationens invandrare”. Men det är så klart bara här i Sverige som dessa personer blir kallade för “invandrare”: När de är på besök i förälderns hemland så blir de istället sedda som svenskar. Detta sätt att falla mellan stolarna kallas ibland för “mellanförskap”, och drabbar inte enbart utifrån etnicitet utan även utifrån till exempel livsåskådning och sexuell läggning/preferens/identitet. 

Sammanfattningsvis så lever vi i ett Sverige där det finns gott om:

A.) Etniska svenskar som har både svensk etnicitet och en eller flera andra etniciteter, och som har sin etniska bakgrund både i Sverige och i minst ett annat land.

B.) Etniska svenskar som har enbart svensk etnicitet och enbart svensk etnisk bakgrund.

C.) Etniska svenskar som har både svensk etnicitet och en eller flera andra etniciteter, men som har enbart svensk etnisk bakgrund och har tagit till sig den andra etniciteten i vuxen ålder.

D.) Etniska svenskar som har både svensk etnicitet och en eller flera andra etniciteter, men som har enbart utländsk etnisk bakgrund och har tagit till sig den svenska etniciteten i vuxen ålder.

E.) Medborgare som inte definierar eller identifierar sig i termer av etnicitet. Deras etniska bakgrunder kan dock spela stor roll för hur människor i omgivningen behandlar dem och betraktar dem.

Att ha flera etniska bakgrunder fungerar på samma sätt som att kunna flera språk: Det är inte något nollsummespel. Vissa behärskar bara ett enda språk, vissa talar två eller flera språk flytande. Att en person blir bättre på ett visst språk innebär inte någon försämring av hens erfarenhet och färdighet inom något annat språk. Hur väl en person behärskar ett språk påverkas inte av i vilken mån hen även behärskar andra språk, och i vilken mån en person är etnisk svensk påverkas inte av i vilken mån hen även har andra etniciteter. När någon gör en uppdelning i ”svenskar och invandrare” på ett sätt som diskvalificerar de som inte är födda här så handlar uppdelningen i själva verket om rasbiologi snarare än om etnicitet. Detta blir ännu tydligare när uppdelningen exkluderar de som har förfäder födda utanför Sverige.

Att någon använder en sådan rasistisk uppdelning innebär inte nödvändigtvis att hen har rasistiska värderingar, än mindre att hen är rasist. Men däremot innebär det att hen har tagit till sig en idé som bygger på en rasistisk världsbild, en idé som därför blir ologisk när den används frikopplad från sin underliggande rasistiska världsbild. Det är dags att tänka om.


Debatt

Dagens Nyheter tondöva i debatten

Under hösten 2017 publicerade Dagens Nyheter en kolumn av Nathan Shachar under rubriken ”Mobbningens ordförråd”. Trots att Motargument skrivit två artiklar som svar på kolumnen har varken DN eller Shachar bemött kritiken.

Kolumnen skriven av Shachar baserades på felaktiga översättningar av det spanska ordet ”negro”. Den felaktiga översättningen användes för att driva tesen att svarta människor i Sydamerika inte har något emot ord som ”neger”, trots att spanskans ”negro” betyder ”svart”, inte ”neger”. I artikeln hävdas även att romer överlag inte invänder mot att kallas ”zigenare”.

Shachar påstår vidare att svarta i Latinamerika inte protesterar mot användandet av nidbilder av svarta, att brasilianska slavägare skulle ha ”satt en ära” i att befria sina slavar och att katolska samhällen – till skillnad från protestantiska – skulle ha präglats av större harmoni i relationerna mellan svarta och vita.

Vi på redaktionen för webbsajten Motargument publicerade en artikelserie om två artiklar: ”DN:s Nathan Shachar vill ha sin rasism ifred”, del 1 och del 2, vilka systematiskt motbevisade påståendena i Shachars text. Förutom att påvisa att grunden för Shachars resonemang är felöversättningar från spanska, visade vi också hur stark rasismen är i Sydamerika, att slaveriet inletts tidigast och varat som längst i latinamerikanska länder och att såväl slaveriet som folkmord på svarta människor varit mest utförliga i länder med en katolsk majoritetsbefolkning. Vi påvisade att teologiska skillnader mellan katolicism och protestantism överhuvudtaget inte har haft någon relevans i utformningen av slaveriet av svarta och andra människor.

Slutligen visade vi att det varken finns någon bred acceptans bland svarta människor och romer att benämnas som ”negrer” eller ”zigenare”. I själva verket hör det till extrema undantag. Våra publicerade artiklar, som bemötte Shachars kolumn, är skrivna av en svart och en romsk författare.

Därefter kontaktade vi Dagens Nyheter ett flertal gånger för att få vår replik publicerad. Våra förfrågningar besvarades aldrig med ett enda ord.

Av DN:s ”Publicistiska målsättning” framgår bland annat:

”DN ska verka i en upplysningstradition. DN:s utgångspunkt är att människor med olika förutsättningar och social bakgrund har rätt och möjlighet att delta i och förstå gemensamma angelägenheter. DN ska vara en bred kvalitetstidning och fungera som Sveriges viktigaste demokratiska mötesplats.

Tidningen ska visa livets och samhällets mångfald och ge läsarna den orientering, kunskap och förståelse de behöver som aktiva medborgare i en tid av snabba förändringar.”

Av DN:s ”Policy för rättelser, undersökningar och vetenskapsjournalistik” framgår:

”DN har en generös policy för rättelser. Har vi gjort fel ska det rättas till tydligt, sakligt och ärligt. Det gäller inte bara rena faktafel som felstavningar av namn eller fel i grafik, utan också vid publiceringar som vilar på bristande underlag, där vi inte angivit källa ordentligt eller där vi inte låtit en sida få komma till tals i tillräcklig grad.”

Då DN:s ansvariga utgivare, och inte heller Shachar, har valt att inte bemöta oss på redaktionen Motargument har man med tydlighet visat att deras etiska regler inte betyder något. Inte heller betyder våra motargument något, eller så är de i vart fall inte mödan värt att bemöta. Det förefaller inte heller betyda något att DN:s läsare berövas möjligheten att informeras om de korrekta sakförhållandena. Och inte heller verkar DN:s svarta och romska läsare betyda något. Att många av dem har undrat om och efterfrågat reaktioner från DN:s redaktion och ansvariga utgivare betyder inte något.

Vi har kommit dithän att DN:s publicistiska och journalistiska trovärdighet har fått sig en rejäl törn i och med att man har valt att ignorera Motarguments artikelserie som pekar på direkta sakfel och rasism. DN utger sig för att ha som målsättning att sätta dagordningen för politisk och kulturell debatt i svenska medier. Att DN:s nonchalerande av kritik får passera obemärkt kan ge konsekvenser av att även andra redaktioner inom svensk massmedia väljer samma strategi.

Länkar:

 Dagens Nyheter – Nathan Shachar: Mobbningens ordförråd

Thabo ‘Muso: DN:s Nathan Shachar vill ha sin rasism ifred (del 1)

Emir Selimi: DN:s Nathan Shachar vill ha sin rasism ifred (del 2)

Krönikor

Hur man kan kritisera islam utan att låta som en rasist

Islamkritik. Å ena sidan har vi de som påstår att all kritik av islam är rasism och å andra sidan de som uttalar sig rasistiskt men påstår att de bara ”kritiserar islam”. Det går alldeles utmärkt att kritisera islam så länge man inte uttrycker sig generaliserande om alla muslimer. 

I debatten om islamofobi  är det många som ställer en och samma fråga: får man inte kritisera islam?

Så här kan det låta.

”Islam står för förtryck och hijaben står för hat och förtryck mot kvinnor. Jag är inte rasist då jag påpekar det. Jag har all rätt att kritisera religionen.”

Får man vara kritisk mot islam? Jo det får man. Men negativa generaliseringar av den sort islamofober gör är inte religionskritik. Det är onyanserade uttalanden som brännmärker alla utövare av religionen. Jag ska ta ett exempel.

Demonisering av islam

Först utsagan att ”islam står för förtryck. Islam är en naziliknande våldsam religion. Det finns en välgrundad skräck för islam i världen. Islam dödar”..

Hur ser man att detta brännmärker alla muslimer som galningar? Jo, du måste sätta dig in i deras situation.

Om du inte kan tänka abstrakt och empatiskt och se det direkt föreslår jag att du gör ett experiment och låter uttalandet stå för något som ligger dig närmare om hjärtat. Låt oss se hur det kan bli då.

”Judendom står för förtryck. Judendom är en naziliknande våldsam religion. Det finns en välgrundad skräck för judendomen i världen. Judendom dödar”.

”Högern står för förtryck. Högern är en naziliknande våldsam politisk ideologi. Det finns en välgrundad skräck för högern i världen. Högern dödar”.

”Homosexualitet står för förtryck. Homosexualiteten är en naziliknande våldsam läggning. Det finns en välgrundad skräck för homosexualiteten  i världen. Homosexualitet dödar”.

”Ateister står för förtryck. Ateism är en naziliknande våldsam ideologi. Det finns en välgrundad skräck för ateismen i världen. Ateism dödar”.

Ser du vad som sker nu? Uttalandet om företeelsen leder till att hela gruppen brännmärks. En muslim blir en som tror på en ”naziliknande våldsam religion”.

Islamkritik utan att låta som en rasist

Det är inte svårt. Alla som generaliserar negativt om andra grupper, vare sig vita, muslimer, judar, frimurare eller högern eller vänstern, har alla någon grupp nära sig som de inte gillar att andra sprätter hat mot, eller generaliserar om. Kvinnor, vita, muslimer, svarta, judar, lesbiska, AIK:are, etc.

”Gör inte mot andra det du inte vill att andra ska göra mot dig”, med andra ord!

Hur man gör?

Enkelt.

”Jag är själv kritisk mot mycket jag ser i kristendomen. Jag ser att många alltför ofta sprider hat med kristendomen som grund. Det finns en fanatism på många håll med ett alltför utbrett hat mot homosexuella. Kristna fundamentalister sprider dessutom ofta konservativa värderingar som är främmande för mig. Och kyrkornas gudstjänster är ofta dogmatiskt stelbenta. Bibeln är full av hat och motsägelser som ofta har tolkats människoförtryckande. Men jag är glad att det finns krafter som försöker omdefiniera 2000 år av hat mot homosexuella och kvinnor till tolerans och kärlek.”

Ser ni hur jag gjorde det? Och förstår ni varför?

freespeech_0Jag undviker systematiskt att dra ALLA kristna eller HELA kristendomen över en kam och jag erkänner att det finns kristna som kan tolka religionen på ett vettigt sätt.

Islam då?

”Jag är så obstinat av mig att hade jag varit kvinna hade jag alltid ställt mig längst fram bland männen i moskén och bett. Systematiskt varje gång. Precis som jag hade vägrat att sitta i kyrkorna på vänstra sidan på den tid kristna kyrkor var uppdelade i sidor. Men jag respekterar valet de gör som VILL upprätthålla traditionella mönster. Bara det att jag anser att det borde vara mer en fråga om fritt val än om att det ”bara är så och bara finns ett alternativ”. För övrigt är jag övertygad om att profeten Muhammed hade struntat i männen och satt sig bland kvinnorna om han hade kommit på besök idag och strosat in i random moské. På den tid han levde var han RADIKAL i sin kvinnosyn och slogs för kvinnors rätt. Givetvis hade han varit feminist och lika radikal idag!

Ser ni hur jag skrev här? Jag kritiserar något jag anser vara strukturellt fel men i slutänden uttalar jag mig inte islamfientligt eftersom jag åberopar profeten för det. Om det är faktamässigt inkorrekt, ja troligen. Profeten var ändå ett barn av sin tid. Poängen är inte det utan att man kan prata strukturer utan att hata hela fenomenet.

Eller:

”Islam har precis som kristendomen för 60 år sedan problem med att många av deras förespråkare har en syn på kvinnor och homosexuella som är bakåtsträvande. Homosexuella förföljs eller diskrimineras i stora delar av den muslimska världen. Homosexuella tillåts inte gifta sig och skaffa barn i de flesta moskéer i världen och imamer behandlar ofta homosexuella relationer annorlunda än heterosexuella.

Den klassiska islamska teologin har en syn på samkönade relationer som inte är inkluderande. Homofobi är vitt förekommande. Men det finns en ökande andel muslimer som inser att deras rätt som minoritet beror på att de skyddar andras rättigheter som minoriteter också….”

Eller:

”Homofoberna inom islam står för förtryck. Homofobin är en i grunden våldsam fördom. Det finns en välgrundad skräck för homofobiska strömningar inom islam. Homofobin inom islam dödar. Islam har problem med en vitt utbredd homofobi”.

Skriver du att ”den homofobiska religionen islam dödar homosexuella” så uttalar du dig rasistiskt. Skriver du att ”homofobin INOM islam dödar homosexuella” eller ”islam har problem med en vitt utbredd homofobi”, så är du INTE rasist. Det är skillnaden mellan att peka ut HELA gruppen som hatisk och att peka ut ett fenomen INOM gruppen, en strömning inom den.

I det sista uttalandet framgår det ganska klart att om man INTE är homofob inom islam, dvs en icke-homofob muslim, så sprider man INTE ett hat som dödar homosexuella.

”De flesta moskéer” är inte generaliserande. ”Hela islam” och ”alla moskéer” är generaliserande.

På samma sätt kan du prata om islamism, radikal islamism, extremistisk islam, fundamentalistisk islam, om du vill peka ut problematiska grupperingar bland de som säger sig vara troende muslimer. Det är inte att peka ut hela gruppen, utan delar av gruppen.

Är islamkritik rasism?

En del muslimer ogillar att man ens resonerar på det sättet som ovan. Att påtala att det finns grupperingar bland de som är troende muslimer som är problematiska anser de vara rasism i sig. Att påtala att t ex radikala islamister faktiskt rättfärdigar sin perversa och rasistiska syn på världen genom sin tolkning av sin tro, anser de är rasism också.

Kritiserar man en individuell troende muslim och menar att något denne gör är negativt eller kanske samhällsfarligt, och man kritiserar dennes tolkning av sin tro, är man rasist, påstår de också ibland.

Racist cardDet är andra sidan på myntet. En kärlek till religionen som är så stark att man inte kan självkritiskt se på sin egen religion och se att inte alla utövare av den är ”goda”.

Givetvis kan olika mindre grupperingar i en större grupp kritiseras. Bara man tydligt visar att man inte pekar ut alla i gruppen (t ex genom att använda ord som ”radikal islamism” eller ”extremister bland muslimerna” eller ”bokstavstroende fundamentalister” etc.

Och givetvis kan individer, och deras syn på sin tro, kritiseras och pekas ut som t ex samhällsfarliga, precis som en sverigedemokrat kan kritiseras för sin ideologi och pekas ut som samhällsfarlig.

Alltså…

Detta kan verka svårt om ämnet du vill generalisera omkring är något du ogillar. Men om du är humanist, skriv då om religionen som du skulle vilja att den religiöse skrev om humanisterna. Om du är muslim, uttala dig om kristendomen som du vill att kristna ska uttala sig om muslimer. Är du vänster så prata om högern som du vill att högern ska prata om vänstern. 

De som själva generaliserar kommer alltid att hata dig, för du är annorlunda. Men DU kan undvika att låta rasistisk eller generaliserande när du pratar om andra grupper.

Sen kan givetvis även icke generaliserande åsikter om t ex islam vara lögnaktiga och spela rasister i händerna. Men skillnaden mellan att demonisera hela islam och att uttrycka sig nyanserat är viktig.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Myter

Ann Heberlein och religionsfrihet utan religion

Ann Heberlein påstod nyligen i en artikel i SVD att böneutrop strider mot religionsfriheten.  I den artikeln definieras religionsfrihet som rätten att slippa religion offentligt. Dessutom påstår Heberlein att kyrkklockorna, till skillnad från böneutropen, är utan religiöst budskap. I två artiklar ska vi bemöta dessa myter. Först ut är idén att religionsfrihet betyder frihet från religion i det offentliga rummet.

Ann Heberlein påstår i en artikel i SvD ”[…] att religionsfriheten även innebär rätten att slippa religion, exempelvis i det offentliga rummet”. Hennes argument är att i det offentliga rummet väger rätten att slippa religion tyngre än rätten att få utöva sin religion:

”Religionsfriheten skyddar rätten att tro – och rätten att inte tro. Man får aldrig, under några omständigheter, tvinga någon att ansluta sig till en religiös åskådning eller underkasta sig religiösa påbud… Den enes rätt att slippa oönskad religiös påverkan väger… tyngre än den andres rätt att utöva sin religion.

Därför är det inte hållbart att hänvisa till religionsfriheten för att få igenom krav på böneutrop. I själva verket strider böneutrop tydligt mot religionsfriheten.”

Att tillåta böneutrop i det offentliga rummet betyder att man kränker religionsfriheten för de som inte vill ta del av religion, menar Heberlein.

”Det är fullt möjligt för en troende muslim att utöva sin religion utan böneutrop – men den ickemuslim som befinner sig i närheten av böneutropen kommer inte undan. Dennes rätt att slippa oönskade religiösa inslag i offentlighet kränks därmed.”

Religionsfriheten handlar både om att få slippa religion och att få slippa vara religiös. Så långt har Ann Heberlein rätt. Ann Heberlein pratar i artikeln, och på andra ställen, om att hon förespråkar det sekulariserade samhället. Traditionellt sett betyder iden om ett sekulariserat samhälle, ett samhälle som inte domineras av religion.

Så långt är allt som det ska, få vill ha tillbaka gamla tiders samhälle som styrdes av religiösa diktat. Men betyder detta med sekularism då att religionen inte ska synas i ”offentligheten”? Nej, då är det inte sekularism utan ateism.

Sekularism är inte samma sak som ateism. Sekularism handlar om att varken religioner eller ateism ska få dominera det offentliga rummet. Det Heberlein refererar till är det ateistiska system som bl a Sovjetunionen hade. Där tilläts inte religion i det offentliga rummet.

Det Heberlein pratar om är att hon vill att det offentliga rummet ska vara ateistiskt, dvs religionsfritt. Men ett sekulariserat samhälle är inte samma sak som ett ateistiskt, dvs religionsbefriat, samhälle utan handlar om att skydda samhälle och stat från BÅDE idén om den religiösa och ateistiska staten.

Sovjetunionen, och idén om det ateistiska samhället och den ateistiska staten, var ingen bra förebild. Där ansåg man att religion var något man bara skulle få utöva privat, inte offentligt. Sekularismen skyddar både religiösa och ateister och går ut på att både ateister och religiösa har lika rätt till det offentliga rummet.

Den som vill se mer om hur begreppet sekularism definieras rekommenderas att läsa domarna från US Supreme Court; Reynolds v. U.S., samt Everson v. Board of Education of Ewing TP, som fastslår separationen mellan religiösa församlingar och statsmakten. Av domarna framgår att US Supreme Court både tog avstånd från en ateistisk stat lika mycket som en religiös stat. USA på 60-talet såg inte på Sovjetunionens och kommunismens ateistiska stat, där religion inte skulle synas i det offentliga rummet, som något bra. Tvärtom. Därför står det i domarna att varken ateism eller religion ska dominera staten eller samhället.

Jämför gärna med idén om yttrandefrihet och idén om politisk frihet. Yttrandefrihet betyder inte att man ska ha frihet att slippa höra vissa åsikter i det offentliga rummet. Politisk frihet betyder inte att man ska slippa att se partier man ogillar i det offentliga rummet.

Myter

Myt: Människovärde eller värdighet?

1 kommentar

Påståendet att begreppet ”alla människors lika värde” skulle vara en felöversättning från engelska originalet, bortser från att det är inte ordet ”dignity” som ska översättas, utan hela begreppet ”all human beings are equal in dignity and rights”.

I diskussioner om allt från jämlikhet och välfärd till flyktingars rättigheter och tiggare, stöter man på påståendet att begreppet ”alla människors lika värde” skulle vara en svensk felöversättning av den inledande meningen i första artikeln i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Artikel 1
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.

Article 1
All human beings are born free and equal in dignity and rights.

Argumentet brukar användas för att ifrågasätta att det finns ett inneboende människovärde, och för att hävda att det är orimligt att prata om alla människors lika värde. Det används ofta för att rättfärdiga att ställa olika grupper mot varandra.

Uppfattningen att den engelska versionens formulering ”equal in dignity” borde översättas med ”lika i värdighet” istället för ”lika i värde” bygger på en syn på att översättningar ska vara ordagranna, utan hänsyn till sammanhang och innebörd i begreppet som ska översättas.

Och eftersom ”värde” inte den vanliga bokstavliga översättningen av ”dignity”, så skulle det alltså vara fel, och den vanligare översättningen ”värdighet”, skulle vara en ‘riktigare’ översättning.

Ibland dras till och med det etymologiska ursprunget av ”dignity” (från latinets ”dignitas”, som i sin tur kommer av ”dignus”, som betyder ”värdig, förtjänt av, lämplig”) fram för att bevisa att ”värdighet” är den enda riktiga översättningen.

Men översättning är inte så enkelt. ”Värdighet” får bara med delar av innebörden i det engelska begreppet – det är inte alls en självklar översättning i det här sammanhanget.

Merriam-Webster definierar ”dignity” som the quality or state of being worthy, honored, or esteemed  — och både ”worthy” och ”esteemed” är ord som beskriver att något har ett värde.

Norstedts engelsk-svenska ordbok listar följande översättningar av ”dignity”; värdighet, [sant] värde, höghet och ädelhet.

Och det romerska begreppet ”dignitas” betecknade en (manlig) romares samlade sociala status och inflytande — hans värde, snarare än hans värdighet.

Mänskliga Rättigheter
Mänskliga Rättigheter av Daniel Mott, används under CC BY-SA

På svenska täcker alltså varken värde eller värdighet in hela innebörden av ”dignity”. När man översatte ”equal in dignity” var man väl medvetna om detta, och valde ett alternativ som speglade andemeningen i begreppet ”human dignity”, snarare än att eftersträva en bokstavlig överensstämmelse som inte finns.

Om man jämför hur ”human dignity” tolkas på engelska  med hur ”människovärde” tolkas på svenska, när det gäller lagar som berör mänskliga rättigheter, blir det uppenbart att begreppen har samma innebörd, och att ”värde” är en både riktig och rimlig översättning i sammanhanget.

När man hävdar att ”dignity” bara kan översättas med ”värdighet”, bortser man från att den filosofiska innebörden i  begreppet ”human dignity” handlar om människans status och värde i mycket större utsträckning än vad som ryms i svenskan ”värdighet”.

Det är inte ordet ”dignity” som ska översättas, utan hela begreppet ”all human beings are equal in dignity”.

Att bortse från begreppet och fokusera på ordet är ordvrängeri. Inte översättning.

Referenser:

FN:s deklaration om mänskliga rättigheter på engelska
http://www.un.org/en/universal-declaration-human-rights/

FN:s deklaration om mänskliga rättigheter på svenska
http://www.manskligarattigheter.se/sv/vem-gor-vad/forenta-nationerna/fn-s-allmanna-forklaring

Human Dignity – The Internet Encyclopedia of Philosophy
https://www.iep.utm.edu/hum-dign/

Human Dignity and Judicial Interpretation of Human Rights – European Journal of International Law
https://academic.oup.com/ejil/article/19/4/655/349356

Dignitas (Roman concept)
https://en.wikipedia.org/wiki/Dignitas_(Roman_concept)

DIGNITAS AND INFAMIA: RETHINKING MARGINALIZED MASCULINITIES IN EARLY PRINCIPATE

Erkännande av upphovsrätt till vinjettbilden: The Meaning of Human Dignity, by Andy Miah, used under CC BY-SA / cropped from original

I fokus, Myter

PK-information om garantipension

VARNING! Alla som vill undvika faran med att försöka använda hjärnan innan de tar ställning och drar slutsatser om svensk garantipension, bör undvika att läsa denna artikel!!!

Någon eller några personer med gedigen utbildning i Livets Hårda Skola, har författat en text med påståenden om den svenska garantipensionen (se bild nedan). Bilden sprids från en Facebooksida med högre intellektuella ambitioner som går under namnet ”Vafan, klart att vi ska få sjunga Nationalsången”.

Image may contain: text

Akademikergruppen från Livets Hårda Skola är extra pedagogiska genom att inte tråka ut sina läsare med källförteckningar och annat politiskt korrekt trams.  De tycker också att det är överflödigt att informera läsarna om vilka de är.

I den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon, står att invandrare får ”fri sjukvård”. Det stämmer inte.

Sjukvården är avgiftsbelagd för alla. Man betalar en patientavgift på några hundra kronor och priset sätts av landstinget. Den absolut största kostnaden för sjukvård i Sverige betalas och finansieras av landstingens och kommunernas skatter.

Sedan är sjukvården fri oavsett vem du är, så länge du är folkbokförd i Sverige, men det finns undantag. För en del personer, såsom personer som kommer till Sverige från länder som inte är från EU, EES eller Schweiz, krävs sjukförsäkringar eller att hemlandet betalar för sjukvården.

I den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon, står att en svensk har arbetat ”minst 50 år i Sverige”. Som du vet så finns många som har varit arbetslösa en kortare eller längre tid så det gäller inte.

Av Pensionsmyndighetens information framgår att det enbart tre års arbete i Sverige för att kvalificera sig för garantipension. För att få full garantipension krävs 40 års arbete i Sverige.

I den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon, påstås att det krävs 50 års arbete och att alla mottagare av garantipension har arbetat 50 år.

Om det påståendet skulle stämma, skulle alla som har uppburit garantipension idag och som pensionerar sig vid 65 års ålder, ha förvärvsarbetat utan uppehåll sedan de var femton år. Alla som studerar på gymnasier eller universitet eller är arbetslösa även en kortare tid i livet, skulle bli utan pension.

Om den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon stämmer, kanske alla som läst längre än grundskolan bör kontakta Pensionsmyndigheten och anmäla att de riskerar att få felaktiga pensionsutbetalningar.

I bästa fall kan det påståendet förklaras genom att forskarna verksamma i Livets Hårda Skola, har vissa problem med sina matematikkunskaper, eller använder sig av en speciell form av matematik som inte lärs ut på svenska grundskolor, gymnasier eller universitet.

I den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon, påstås att det maximala beloppet som garantipensionen ger är 7 500 kronor i månaden.

På Pensionsmyndighetens hemsida som rör garantipension står det:

”Som mest kan garantipensionen bli 8 076 kronor för ensamstående och 7 204 kronor i månaden för gifta.”

De absolut flesta pensionärer har arbetat och får därmed pension från sina före detta arbetsgivare.

På Pensionsmyndighetens hemsida klargörs:

”Garantipensionen påverkas inte av om du har kapital eller om du har tjänstepension eller privata pensionsförsäkringar.”

Därmed är också den faktiska pensionen som merparten svenska pensionärer får betydligt högre än enbart den garantipension som den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon, talar om.

Vad gäller just invandrare finns en särskilt viktig omständighet som skall jämföras med påståendena i den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon. Det är att alla pensionärer och oavsett om de är födda eller har flyttat till Sverige, får en reducerad garantipension om de uppbär pension från utlandet.

På så sätt är det huvudsakligen invandrade pensionärer som får reducerad pension och huvudsakligen inrikesfödda pensionärer som inte får reducerad pension.

I den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon, påstås att personer som invandrat till Sverige ”inte bidragit med någonting”.

Vi får därmed utgå ifrån att alla personer som av olika skäl flyttat till Sverige och som ser ut att arbeta, i själva verket simulerar att de arbetar.

Image may contain: one or more people and people standing

Sist, men inte minst påstås i den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon, att de påstådda bestämmelserna om garantipension är ”STEFAN LÖFVENS POLITIK SOM DOM INTE GÄRNA PRATAR OM”.

Om det nu kan ses som relevant att veta, infördes garantipensionen den 11 juni 1998 genom lag (1998:702) om garantipension. Nuvarande lagstiftning om garantipension återfinns numera i 65-67 kap. socialförsäkringsbalken . Garantipensionen infördes således av den socialdemokratiska statsministern Göran Perssons regering och bibehölls av den moderata statsministern Fredrik Reinfeldts regering.

Den 14 december gjordes en blocköverskridande överenskommelse om att höja garantipensionen för de fattigaste pensionärerna. Sverigedemokraterna var inte med i den överenskommelsen. Löfvens regering har kanske inte överdrivet svårt att prata om den saken, eftersom vår nuvarande regering har publicerat ett pressmeddelande om pensionsöverenskommelsen så sent som den 14 december 2017.

För de som kritiskt vill granska de politiskt korrekta, svenskfientliga, radikalfeministiska och batikhäxig FAKE NEWS-källor som denna artikel baseras på, anges en källförteckning nedan.

Källor

1. Länk till Stockholms läns landstings hemsida ”Patientavgifter”.

2. Länk till Pensionsmyndighetens hemsida ”Garantipension”.

3. Lag (1998:702) om garantipension.

4. Socialförsäkringsbalk (2010:110).

5. Regeringens pressmeddelande under rubriken ”Blocköverskridande överenskommelse för långsiktigt höjda och trygga pensioner”

Krönikor

Generaliseringar bygger civilisationer, och dödar dem!

Generaliseringar är viktiga. En del tänkare genom historien har gått så långt som att säga att människors förmåga att generalisera har gjort att vi skiljer oss från djuren.

Den tyske filosofen och poeten Friedrich Schiller skrev en liten uppsats 1793 om ”den estetiska bedömningen av storheter” där han utgår från skogen och träden. Det krävs något speciellt att forma en idé om skog när man ser träd. Vi människor försöker greppa något större och har bildat begreppet skog, för en oöverskådlig mängd träd.

Generaliseringar är subjektiva

Det sägs att när vi människor ser individuella ting kan vi inte hålla mer än ca 10 åt gången i tanken som individer. När det blir fler än så måste vi börja hantera samlingen individer som grupp. Så också med träd. Vi människor skapar en idé om ”storhet”, dvs samlingar av individuella ting. Vi har skapat samlingsbegrepp som landskap, skog, nation, Europa etc. Vi generaliserar, skulle man kunna säga idag.  Schiller gick så långt som att säga att begreppet Gud skapats av människan också, i sin eviga strävan att göra världen begriplig. Det behövs en generalisering som omfattar precis allt i universum, alltså har vi skapat begreppet Gud. En Gud är mer än en skog. Men båda ingår i vår strävan att genom generaliseringar göra världen begriplig.

Det är onekligen en intressant tanke. Men finns det svagheter i denna mänskliga akt? Schiller behandlar inte detta så mycket i sin uppsats. Där tar han mer upp det positiva för mänskligheten med att kunna generalisera. Men han nämner en sak. Nämligen att generaliseringar alltid ytterst är subjektiva. Vi formar generaliserande idéer om värdemått som stor, liten, ful och vacker också. När man bedömer något som stort eller litet utgår en individ eller en grupp av individer från deras generalisering av verkligheten som de ser den. För en person som är född i en stad kan ett hus vara lågt, samtidigt som det kan vara högt för en person som kommer från landet. För en som vuxit upp i Alperna är ett berg litet, medan det för en som vuxit upp på slättlandet är högt.

Genom generaliseringar kan vi människor ersätta maktlöshet med en känsla av makt. Det okända och till synes stora och nästan oändliga blir inte så skrämmande om vi kan omfamna det med en tanke.

Så långt Schiller. Det är tankeväckande. Men finns det en fara i denna mänskliga strävan att generalisera?

Jag skulle säga att faran ligger i de värdeomdömen vi lägger i generaliseringarna. Vi har nämligen inte bara en strävan att generalisera om saker och ting inom oss, utan också att klistra etiketter som ”god” och ”ond” eller ”bra” eller ”dålig” på de begrepp och tankar vi formar, ofta med hjälp av religion eller politik. En del av dessa etiketter är sannerligen nödvändiga, det som håller oss människor vid liv kan på ett sätt sägas vara ”bättre” än det som får oss att dö. Men i det stora hela skulle man kunna säga att några människoliv hit eller dit inte spelar nån större roll för det vidsträckta universums fortlevnad, så även det är begrepp vi människor format. Generaliserande värdeomdömen som bra, dålig, ond och god är också subjektiva människoskapelser, precis som begreppen stor och liten.

Generaliseringar av ondo

Jag skulle säga att det är där vi börjar se dilemmat med generaliseringar. Vi har skapat nationer, som en sorts generaliseringar om samröre mellan stora grupper människor. Men vi blandar in våra subjektiva tankar och tycker oss se att vår egen nation är bättre än andra nationer. Såna är vi människor. De generaliserande tankar vi har om oss själva som individer och om gruppen som helhet, har vi en tendens att se som ”bra” eller ”dåliga”. Vi kopplar generaliseringarna till idéer om det bättre ”vi” har och det sämre ”de” har, de i den andra gruppen. Eller så kopplas generaliseringar till idén att ”vi” har det sämre och vill ha det lika bra som ”de”, ”de” i den andra gruppen.

Inom nationalismen pådyvlar man ofta åsikter, beteenden, känslor och annat på de ”andra”. Alla tyskar är fixerade vid ordning, alla afrikaner springer fort och gillar att dansa medan alla japaner är bra på matematik. Judar är flitiga och gillar att handskas med pengar, medan amerikaner är feta och gillar vapen. Det finns alltid människor i den grupp man pratar om som är precis så som man antar att de ska vara enligt den generaliserande stereotypen, så var gång man verkligen träffar på en rik jude eller fet amerikan med en pistol så bekräftas stereotypen. I värsta fall ser man inte alla undantagen, alla fattiga judar och vapenvägrande spinkiga amerikaner, man ser bara de individer som bekräftar fördomen.

Islamofobin och islamofilin är två sidor av dessa mynt.

Islamofobi grundas på att man generaliserar om en grupp människor, muslimer. Alla muslimer kan klumpas ihop till ett och hanteras som en så kallad ”storhet” (i matematisk mening). Det är nåt okänt och skrämmande. ”Alla muslimska kvinnor förtrycks” heter det ibland. Så ser en del människor en kvinna med hijab och antar att hon måste vara förtryckt, eftersom det ingår i den generaliserande fördom de har skapat sig om muslimer och islam. Att en kvinna kan vara hur självständig som helst och bära hijab, kan de inte ens föreställa sig. Det går bortom deras förutfattade generalisering om gruppen muslimer som utgår från att gruppen står för något negativt och ”ont”.

Men sidan har ett annat mynt. Bland muslimer generaliseras det ofta åt andra hållet. Islamofofilin ersätter islamofobin. Man generaliserar om att alla i gruppen muslimer representerar något ”gott”. Det kan tyckas som om det är bättre med en generalisering som ser den egna gruppen som genomgod, men det är det inte. För med den idén följer idén att den egna gruppen är ”bättre” och den andra är därför ”sämre”. Dessutom ser man ofta inte problemen i sin egen grupp. De ser en kvinna med hijab och antar att hon inte kan vara förtryckt, eftersom hijab är något ”gott” per definition, det ingår i den generaliserande fördom de skapat om den grupp de själva tillhör. Att en kvinna kan vilja kasta av sig hijaben för att hon påtvingats den och att den för henne symboliserar förtryck, kan de inte föreställa sig. Det går bortom deras förutfattade generalisering om gruppen muslimer som utgår från att gruppen står för något positivt och ”gott”.

I båda fallen är problemen med generaliseringen att man blundar för att individerna som omfattas av generaliseringen är olika.

Och just exakt det är faran med generaliseringarna. En skog består av träd men inte allt är träd i en skog! Om vi blundar för det enkla faktumet bäddar vi för en större katastrof.

Vi kan inte undslippa generaliseringar, eftersom det är en del av det som gör oss människor till människor. Men vi måste vara försiktiga med dem. Speciellt när vi överdrivet pratar om grupper som bra, dåliga, goda, onda, problematiska eller oproblematiska, etc. Generaliseringar i alla dess former har använts, och används,  i många destruktiva syften. Det är dödliga vapen i orätta händer. Generaliseringar skapar civilisationer och gör oss människor till människor, men de dödar också! Generaliseringar bygger civilisationer, men de dödar också civilisationerna! Det får vi inte glömma!

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Funkofobi är lika illa som antisemitism och homofobi

Idag pratas det mycket om nedskärningar i de sociala rättigheterna för de med funktionsnedsättningar. En LSS-utredning föreslår nedskärningar i LSS för barn och äldre. Frågan är hur man ens kan diskutera detta? Funktionsnedsatta har diskriminerats, hatats och förintats genom seklen. De var liksom judar och romer de främsta måltavlorna för nazisternas förintelse. Att skära ner i LSS för att spara, är inte det lika illa som att föreslå husarrest för romer eller judar?

Funkofobi… vad är det?

Många förstår inte hur det känns att bli diskriminerad. Därför krävs det lite radikala jämförelser.

Låt oss göra ett tankeexperiment. Tänk dig att judar hade haft samma situation som personer med funktionsnedsättningar har i Sverige idag.

– Många svenskar har fördomar om judar och vet inte riktigt hur de ska agera inför dem. Många särbehandlar judar negativt.

– Tänk dig att SJ har specialregler för dig som är jude. Om de anser att de inte kan släppa ombord dig på tåget får du inte komma ombord. Om de speciella judeplatserna ombord är sönder, samma sak.

–  Specialregler gäller för ansökan om lov för två judar att flytta samman och det är inte säkert att de får ha sex. Blir kvinnan med barn försöker sociala myndigheter oftast övertala henne att genomgå abort.

– I teorin får du flytta var du vill men du måste ansöka hos myndigheterna om det. Om myndigheterna anser att de inte har råd med ännu en jude i kommunen berövas du många av dina mänskliga rättigheter.

– Än idag anses det lite suspekt om en jude säger att hen vill ha familj och barn. Myndigheterna ser detta som en ekonomisk belastning. Fram till 90-talet pågick öppet och lagligt tvångssteriliseringar av judar och tvångsomhändertaganden av judiska barn. Många kan vittna att myndigheterna än idag utövar påtryckningar på gravida judinnor att inte fullfölja graviditeten och antyder att du kommer att förlora medborgerliga rättigheter om du gör det.

– När du är ute på stan ses får du inte ta dig runt hur du vill på gatorna. Enbart vissa gator och trottoarer är öppna för judar.

– Det står inte ”judefri zon” utanför alla kommunhus men om du försöker komma in så får du ofta inte komma in. Så är det i många kommunlokaler. I vissa fall får du komma in bakvägen, via soprummet, som är märkt med en gul stjärna ”för judar enbart”.

– Du måste ansöka om rätten att få lov att kissa, bajsa, äta och klä på dig när och hur du vill. Om myndigheterna anser att de inte har råd med ännu en jude i kommunen kanske de bestämmer att du bara får kissa, äta, gå ut på stan vissa timmar om dygnet. När du ansöker om att bland annat få lov att kissa när du vill kommer en kommuninspektör hem till dig. Denne ställer intima frågor om ditt sexliv, hur ofta och hur länge du är på toaletten och hur du äter för att bedöma om du ska få samma rättigheter som icke-judar.

– Bara vissa arbeten är öppna för dig. Oftast lågbetalda jobb där i många fall du betraktas som mindre vetande bara för att du är född jude.

Orättvis jämförelse? Fråga en del av dem som lever med funktionsnedsättning om de anser det.

Som grädden på moset pratar de som styr över samhället om att det är för dyrt med den assistans som finns. Man måste spara på LSS. Så just nu dras LSS in för många många människor. Jag vet 30-åringar som tvingats flytta hem till mamma, människor som mister sina jobb och som inte kan delta i föreningsliv och det politiska livet mer. Jag vet barn som mister assistans så föräldrarna måste sluta jobba för att vara med barnet.

Denna diskriminering pågår dagligen och alltför många vet inte att verkligheten ser ut så här. Detta trots att man borde veta bättre. För 70 år sedan förintades ju många av Europas judar i den stora nazistiska slakten på dem.

Drastiskt men korrekt

Känns detta här ovan bra, när du läser det? Nej! Ändå är detta verkligheten för många av oss med funktionsnedsättningar i Sverige idag. Det är korrekt att vi har det bättre i Sverige än andra i de flesta länder på planeten, men det är långt, långt ifrån bra, och det som ses som medborgerliga rättigheter för de flesta, ses ofta inte som det för oss.

En del av er kommer att reagera mot jämförelsen mellan judar och personer med funktionsnedsättningar och kalla det en överdrift. På det svarar vi att det bara visar hur illa ställt det är i Sverige.

Nazisternas förintelseprogram riktades även mot folk med funktionsnedsättningar. Detta kallas i funkiskretsar globalt för den ”glömda förintelsen”. Hundratusentals med psykiska och fysiska funktionsnedsättningar förintades, eftersom de sågs som ”svaga” och ”mindervärdiga”.

På tal om just det…

Folk med CP-skada gasades. Folk med medfödd hörselskada, eller psykiska funktionsnedsättningar, fick knivar uppkörda i könsorgan och steriliserades för att bevara ”rasens renhet”. Medfödda funktionsnedsättningar betraktades som något ”ont” som samhället skulle göra sig av med, de ansågs tära på samhällets resurser. Sedan spelar det ingen roll om det var hörselskada, blindhet, utvecklingsstörning, autism, adhd, Aspergers eller cp- eller ryggmärgsskada. Var man född med grav funktionsnedsättning så drabbades man hårdare av nazisternas vrede, både av bråd död och sterilisering.

Den som vill veta mer kan läsa den utmärkta boken Forgotten Crimes.

Den vidriga nazistiska filmen ”Erbkranke” visar hur man resonerade. Ekonomiska argument var viktiga. De ”ärftligt sjuka” kostade för mycket, sa man.

En översättning av filmen till svenska finns här.

Precis som fallet med de homosexuella, romer och judar, ryska krigsfångar (m fl) drabbades även funkisar av nazismens terror. Att inte räkna in detta i förintelsen är lika mycket revisionism som när Ahmed Rami påstår att judar aldrig förintats.

I Sverige massförintades de inte. Men även här spärrades de in, diskriminerades och även mördades, för att de var kostsamma och ”skadliga” för samhället. Om de hade ”tur” så tvångssteriliserades de ”bara” eller utsattes för tvångsomhändertaganden och tvångsaborter om de blev gravida. Om de hade mer otur utsattes de för experiment eller dödades, även här i civiliserade Sverige.

Det är inte nog med det. I Sverige spärrades personer med funktionsnedsättningar in på långvård och hem, i princip fram till LSS-reformen 1994 då de fick frihet och personlig assistans.

Funkofobi och LSS-reformer

De måste ändras. Därför välkomnar jag en debatt kring, och medvetandegörande om, ordet funkofobi. Det som måste till i Sverige är att fler börjar betrakta diskriminering av personer med funktionsnedsättningar som lika galet och fel som t ex antisemitism, islamofobi och homofobi.

Tillgänglighet, arbetsmarknad, rätt till privatliv, rätt till frihet och rätt till liv överhuvudtaget. Allt detta som anses självklart av alla, måste ses som självklart för funkisar också. Därför behövs, tyvärr, begreppet funkofobi.

Som sagt: funkofobi är hat och fördomar om personer med funktionsnedsättning och är något som måste motverkas.

Nedskärningar i LSS som gör att personer mister friheten att kunna gå ut och ta en fika, vara politiskt aktiv eller aktiv i föreningslivet, arbeta eller t ex bajsa när man vill, känns lika illa för de som drabbas av fängelse och husarrest känns för alla utan funktionsnedsättningar.

Och därför kan vi inte bara diskutera nedskärningar i LSS av ekonomiska skäl. Vi kan inte göra det utan att diskutera sekler av statligt förtryck mot funkisar i Sverige, inte utan att diskutera hur de upplever diskrimineringen idag, och inte utan att ta i beaktande att även funkisar förintades av nazityskarna, ofta av ekonomiska skäl. De kostade för mycket.

Man vill dra in friheten för förintelsens offer, de med funktionsnedsättningar. Det är illa.

Regeringen borde be alla med funktionsnedsättningar om ursäkt för sekler av förtryck först, innan de gör något annat.

(En variant av denna artikel skrevs publicerades i Frihetssmedjan 2012 av Åsa Puide och Torbjörn Jerlerup)

Lästips:

Lika unika: Efter kritiken från Europarådet måste regeringen backa från kostnadsjakten i LSS!

Lika unika: Varning för ännu fler otillgängliga och oanvändbara bostäder! Ett oacceptabelt förslag från Boverket

Debatt, I fokus, Krönikor

SD: ”Tack för allt, men nu är det dags att åka hem”

Det finns de som trodde att en åtstramning av asylmottagandet skulle få SD att nöjt lägga sig till ro. Andra varnade för att det bara skulle få dem att lägga i nästa växel. SD ser möjligheterna att nu växla upp och bli största parti vid riksdagsvalet 9 september.

I en intervju med TT påpekar Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att Socialdemokraterna och Moderaterna skamlöst har ”snott” deras förslag inom migrations- och kriminalpolitiken.

SD aktualiserar frågan om återvandring

Åkesson menar att SD inte har något att vinna på att dra åt tumskruvarna och istället ska arbeta för att skapa trovärdighet. Det blir motsägelsefullt när SD nu ändå ser det politiska klimatet som en möjlighet att på allvar marknadsföra frågan om repatriering, dvs återvandring av flyktingar, som egentligen inte är något nytt i SD:s politik. I intervjun säger Åkesson bl a:

Jag tror inte ett dugg på att vi vinner något på att bli tuffare eller hårdare. Vi ska fortsätta agera blåslampa på de andra. Men att börja lägga mer eller mindre ogenomtänkta förslag för att nå medial effekt, det bygger vi inte trovärdighet på.

SD har ju redan en nollvision vad gäller asylmottagande och det är svårt att driva den frågan längre. Nästa steg blir då att se till att flyktingar bereds möjlighet att återvända hem. Åkesson utvecklar resonemanget om att repatrieringsfrågan är nästa stora strid i migrationspolitiken:

Vi ska tvinga fram de andra partierna på den banan, sade Åkesson och tillade att partiet har många förslag hur människor ska återvända till länder ”där de bör bo”.

Åkessons retorik i allmänhet, och det dräpande ”där de bör bo” i synnerhet, avslöjar på ett transparent och kärnfullt sätt hela SD:s grundideologi. De fyra orden utgör essensen i SD:s politiska utspel.

Hur ska de lyckas ”tvinga fram de andra partierna på den banan”?

I takt med att andra partier stramar åt flykting- och migrationspolitiken – om än av helt andra orsaker än Sverigedemokraterna – ser Åkesson en chans att på allvar driva frågan om repatriering. Tidigare har frågan ansetts så kontroversiell att man inte velat vara öppna med den. Men nu är det dags. Nu vågar man ta bladet från munnen.

Gammalt tankegods

För oss som följer den politiska debatten och ständigt synar de politiska partiernas positionering i flykting- och migrationsfrågor är detta utspel ingen nyhet. SD har, sedan partiets grundande för 30 år sedan, talat om att flyktingar och invandrare måste repatrieras.

Som flykting, eller ättling till flyktingar, ses du inte som fullvärdig svensk, trots att du kan vara född i Sverige, ha bidragit multum till Sverige och välfärden. Du ÄR, och förblir, en främling. Det förefaller oviktigt hur länge du har bott och verkat i landet, det som fäller avgörandet i sammanhanget är att du inte är etnisk svensk. Det är obehagligt att den politiska debatten, och åsikterna hos gemene man har förändrats så att man inte längre anser utspelet vara kontroversiellt.

Paula Bieler, SD:s starkaste kvinna och migrationspolitiska talesperson, pratar om att man vill se att Migrationsverket blir ett ”återvandringsverk”. Hon utvecklar resonemanget:

Utanförskapet är varken nytt eller en fråga om ekonomi och trösklar till arbetsmarknaden. Många som lever i vårt land identifierar sig inte med Sverige och vill inte heller leva här, utan längtar till det land de fortfarande kallar hemland. Både för deras skull och för vårt samhälles skull måste vi bättre på att erbjuda reella möjligheter för personer att återvända.

Det är återigen intressant att ställa sig frågan om hur SD kan vara säkra på sin sak (i detta fall att många flyktingar vill åka till hemlandet) utan några egentliga belägg. Jag har vid två tillfällen ställt frågan till Bieler på Twitter, men hon har valt att inte svara.

Vilka flyktingar ska svikas?

Ponera att SD tänker sig att invandrare, som en gång flytt från länder där det numera är tryggt och säkert att leva och bo, är de som borde vara föremål för repatriering. Ex-jugoslaver, finländare, iranier, ungrare, balter, latinamerikaner och judar har alla varit med och bidragit till välfärdssverige och till att vårt land alltjämt är ett av världens bästa länder att leva i.

Anser SD tiden vara mogen för att säga: ”Tack för den här tiden, men nu tycker vi att ni ska åka tillbaka dit där ni bör bo”? Vore det värdigt att man i så fall sviker dem man en gång tagit under sina vingar för att de så illa behövde det? Skulle faktumet att de har integrerats och kämpat för att stå på egna ben, inte längre betyda något? Dessa människor har etablerat sig genom att bygga ett liv med familj, arbete och umgänge i Sverige. Det känns i sammanhanget nödvändigt att påpeka att dessa människor, likt alla medborgare, fyller en viktig funktion som samhällsbärare och ingår i det svenska s k samhällskontraktet.

För det kan väl omöjligen vara så att SD anser Sydsudan, Irak, Afghanistan, Eritrea, Syrien eller Somalia vara ”säkra” länder mogna för att återta människor som en gång flytt landet av en anledning? Vän av ordning vill påminna om att dessa länder alltjämt är krigshärjade, att människor förföljs och förtrycks samt att de är presumtiva offer för terror och brott mot mänskliga rättigheter. Det är otydliga direktiv angående vilka det egentligen är som kan tänkas vara de som ska ”åka hem”. Det finns så många frågor som måste besvaras.

Frågor kräver svar

Då detta är ett taktiskt och politiskt utspel som kommer under ett valår anser jag att SD är skyldig väljarna att ge klara besked över hur man tänker sig finansiera repatrieringen, hur omfattade den ska vara och vilka flyktingar som inte är värdiga att stanna kvar i det Sverige som de varit en del av och byggt. Frågan är om vi får besked, eller om SD tänker att detta ”avslöjande” i all sin kontroversialitet är tillräckliga besked inför valet i höst. Dessa frågor kräver svar:

  • Vad innebär repatrieringen i praktiken?
  • Vem kommer att beröras av repatrieringen?
  • Vart ska människorna skickas?
  • När kommer repatrieringen att ske?
  • Hur ska kalaset finansieras?
  • Varför ska människor återvända till sina hemländer?

Jag är medveten om att det finns människor som, av olika anledningar, gärna återvänder till sina hemländer. Men dessa människor behöver inga påtryckningar, inga incitament. De flyttar ändå. De har möjligheter, resurser och förutsättningar. Att svepande peka ut flyktingar som föremål för repatriering bidrar enbart till polarisering. Det går inte att komma ifrån att förslaget kan komma att uppfattas som ett tvång, oavsett hur SD väljer – om de nu gör det – att svara på frågorna.

Vi ska vara på det klara med att det redan idag finns ett s k ”återetableringsstöd” (Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar), vilket innebär att Migrationsverket har möjlighet att söka statligt bidrag åt människor som fått avslag på asylansökan och som självmant vill återvända (t ex efter att personen återkallat sin asylansökan) under förutsättning att det bedöms sannolikt att landet i fråga kommer att ta emot den som återvänder. Återetableringsstöd kan inte ges till människor som fått uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap.

Detta politiska utspel strax före ett riksdagsval kommer att skapa stark oro hos människor som är direkt berörda. Frågor som ”är det min tur nu?”, ”får jag stanna?” eller ”vad kommer att hända i hemlandet?” kommer att ställas. Utspelet får den ofrånkomliga konsekvensen av att människor, som bott, levt, verkat och till och med fötts i Sverige ändå pekas ut som främlingar. Vi vet ännu inte vad förslaget kommer att få för verkning om det blir verklighet, och människor har rätt att få veta.

Vi pratar om människor, och människors livsöde.

Detta är, för alla er som inte har förstått det innan, fundamentet i SD:s människosyn och politiska värv:

”Vi och dom”.

Svenskar och främlingar.

Etnicitet och ”nedärvd essens”.

Kristna och icke-kristna.

Tack och hej.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Politism: Nu börjar SD prata om ”återvandring”

SvD: Åkesson vill inte göra SD radikalare nu

Sveriges riksdag: Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar

Myter

Myt: Den nedärvda essensen

En uråldrig myt är att en kategori av människor skulle ha en nedärvd essens. Att det skulle existera någon slags gudagiven inneboende ariskhet, judiskhet, svenskhet, tyskhet eller dylik ”gruppitet”. Denna myt är inte förenlig med vetenskaplig kunskap om hur världen faktiskt fungerar, men däremot har den djup förankring i religiös fundamentalism och i den lära om ”idévärlden” som för cirka två och ett halvt millennier sedan lanserades av den djupt antidemokratiskt sinnade filosofen Platon. I dagens samhälle företräds myten om den nedärvda essensen av partiet Sverigdemokraterna. I sitt principprogram använder partiet denna myt som grundsten för sin människosyn.

Den verklighet vi faktiskt lever i fungerar på ett helt annat sätt än hur romaner och andra sagor fungerar. I romanen existerar alla karaktärer utifrån författarens tankar. En romanfigur vilken börjar som en enkel idé med en eller ett par kategorier växer i bästa fall till en karaktär som blir lite mer nyanserad och kanske även får en bakgrundshistoria. I verkligheten finns det istället alltid en enormt komplex bakgrundshistoria, och denna kommer först. Varje vuxen människa har en uppväxt och två genetiska föräldrar, vilka i sin tur har varsin uppväxt och två genetiska föräldrar vardera. Kategorierna är något som vi hittar på för att sortera oss själva och varandra, snarare än att vara grunden för vår existens som om vi hade varit romanfigurer. I sin bok ”Så gick det till: Bevisen för evolutionen” förklarar biologen Richard Dawkins att många har svårt att förstå evolutionen därför att de tror att djurarter existerar i naturen: I själva verket så existerar i naturen endast enskilda unika djur, medan djurarter är något som vi människor hittar på för att få överblick över dessa djur. Samma princip gäller även alla andra kategoriseringar: Gränser mellan olika nationer, kulturer och etniciteter är något socialt konstruerat, alltså något som vi människor har hittat på.

01Evolution-des-wissens

Att det skulle finnas olika människoraser vilka skulle ha olika ”essens” torde vara kärnan i den blodsmystik som präglade Nazityskland, och även i den pseudovetenskapliga rasbiologi som användes för att rättfärdiga denna blodsmystik. Frågan torde sålunda vara tämligen känslig rent politiskt. När Sverigedemokraterna som grund för sin människosyn fastslår att olika grupper av människor har olika nedärvda essenser så lägger de sig vinn om att linda in budskapet. De klämmer in påståendet om olika grupper skulle ha olika nedärvda essenser mellan två mycket mer lättsmälta påståenden: å ena sidan en idé om universell mänsklig essens, och å andra sidan en idé om unik individuell essens. Och när de sedan försöker framställa dessa nedärvda essenser som något vetenskapligt så handlar det exempel de utgår från försiktigtvis från idén om mänsklig essens. Idén att det även skulle vara en vetenskaplig sanning att olika kategorier av människor skulle ha olika ”nedärvda essenser” följer med på köpet: Det framgår tydligt av resonemanget, men formulerat på ett sådant sätt att de upprätthåller ett minimum av ”plausible deniability” att avfärda kritik med:

”Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få. Till hjälp med att skapa en grovkornig bild kan vi dock ta den moderna vetenskapen och den mänskliga historien. Om det till exempel är så att en viss företeelse i olika varianter förekommit i nästan alla mänskliga samhällen i nästan alla tider, så menar vi att det är rimligt att anta att den på något sätt är kopplad till den mänskliga essensen.”
/Sverigedemokraternas principprogram från 2011, sid 8

En enskild människa har sitt eget sätt att vara och fungera, och oavsett om vi kallar det för ”identitet” eller ”essens” eller något annat så är det självupplevt och därför värt att respektera i egenskap av individens rätt att definiera sig själv och bestämma över sig själv. Om vi i högre grad än nödvändigt förvägrar individen dessa rättigheter så beter vi oss oetiskt och riskerar att åsamka personen i fråga stor skada. Idén att en kategori av människor skulle ha något särskilt sätt att vara och fungera, det är däremot en överförenkling även i de fall då det inte slår över i ren pseudovetenskap/mytbildning. För att en kategorisering skall kunna hållas enhetlig måste de individer som ingår i den undertryckas, de som upprätthåller denna enighet måste pressa/tvinga var och en att begränsa sig till vad som passar in i stereotypen för den kategori som hen blivit insorterad i. Idén om att inte undertrycka en individs ”essens” och idén om att ”inte undertrycka” en kategoris ”essens” är sålunda inte bara två olika idéer, utan de utgör dessutom varandras motsats.