Etikettarkiv: människosyn

”No go-zonen” Öland – är ölänningar ”lömska” och ”blodtörstiga”?

Debatten om de ”brottsliga” och ”mordlystna” ölänningarna på 1800-talet påminner mycket om debatten idag bland högerkonservativa med sympatier för Sverigedemokraterna i sociala media. Då var det ölänningarna som man sa hade en kultur som gjorde att de drogs till brottslighet. Idag är det muslimer, romer och andra som får höra detta.


Den tidens ”antirasister” fick ägna mycket möda och energi åt att motarbeta rykten om de våldsamma ölänningarna.

Ryktena hade uppstått av flera anledningar. Främst var Öland beryktat för att det skedde några uppmärksammade mord och uppror riktade mot personer av högre rang och stånd på ön. Bödaupproret 1850 är ett sådant exempel. Men sen var det så att folkmängden var stor på ön, folkmängden på ön var lika stor för 170 år sen som idag (den ökade från 23000 1805 till över 40000 i mitten på 1800talet, innan emigrationen till USA började), och fattigdomen utbredd. Som vanligt där utanförskap existerar grasserar även brottslighet där.

Men betydde det att alla ölänningar var, eller är, kriminella?

Är ölänningar ”råa”, ”obildade” ”lömska”, ”hämndgiriga” och ”blodtörstiga” som det påstods i en rapport från Kungliga Lantbruksssällskapet 1854?

Nej, givetvis inte. Man kan inte dra alla människor av en etnicitet eller en kultur över en kam. Det vet alla bildade förnuftiga människor nu, och det visste man då.

Vi ska kika lite på hur den tidens fördomar om ölänningar och på några exempel på hur antirasister bemötte detta.

1827

I början av december 1827 skedde ett ohyggligt mord på Öland, som blev förstasidesstoff i landets alla tidningar.

Det hela började med att en bonde i Buserum i Torslunda socken högg ner träd i Saxnäs, Algutsrum, som tillhörde den avlidne löjtnant Hjorth. Hans son, lantmäteri-ausculant Olof Fredrik Hjorth, åkte tillsammans med några vänner för att konfrontera gärningsmännen och blev misshandlade. Hjorth så illa att han dog.

Som väntat blev upprördheten stor ute i stugorna. Ytterligare ett dåd begått i den del av landet som hade rykte om sig att vara den tidens ”no go-zon”.

Calmarposten rapporterade givetvis om det också. Men gick i svaromål mot förtalen om ölänningarna.

”Man har anmärkt under det sednare tiotalet af år, en mängd gröfre brott begågna af Ölands allmoge, hvilka alla ådagalägga samma lynne, samma lömska sätt att angripa. Jämför man de brottsligheter af gröfre art, som blifwit föröfvade på fasta landet af detta län, med de på Öland, får man anledning til obehagliga betraktelser af så wäl antalet bland lika stor folkmängd, som beskaffenheten, och sättet hwarpå de blifvit verkställda….”

Ölänningar har fått rykte om sig att utöva våld och mord genom ”lömskt försåt”, skrev tidningen. Men det är ändå fel att dra alla ölänningar över en kam, skrev tidningen.

Man får inte bedöma en grupp människor, en allmänhet, efter vad några av deras individer gör. Det finns både brottslingar och hedervärda i varje grupp människor.

”Ligger anlaget till dessa lömska brott uti Öländska allmogens lynne? jag kan inte återhålla denna fråga, ehuru den ganska lätt kan beswaras med nej. Efter några få indiwiders förhållande hwarke bör eller får man bedöma en allmänhet… Öland kan lika wäl som någon annan rikets landsort uppwisa hederwärda och skickeliga män; äfwensom brottsligar tywärr finnes allestädes.”

Klockrent!

1845

En artikel av Karl Anders Af Kullberg om ölänningar publicerades bland annat i Malmö Allehanda 1845-01-14 och rikstidningen Post och Inrikes Tidningar 1850-04-13.

Det var hårda ord. Skribenten frågade sig om ölänningen är Sveriges vildsinta korsikaner.

”På en sednare tid hafva åtskilliga mord blifvit begångna på Öland, mord af hejdlös ilska, af djurisk blodtörst, der offret blifvit sargadt och misshandladt ännu sedan det upphört att andas, mord, som i all sin vildhet erinra om Korsikas vendetta och Syriens assassiner.

Med en viss fruktan genomvandrar man de förfallna, men ännu i sitt förfall arkitektoniskt sköna hvalven af Borgholms slott. Hvart ögonblick fruktar man att bakom någon pelare upptäcka en förstucken röfvare, som på god öländska tillropar en det till konstterm blifvna uttrycket: ”Pengar eller döden!” Denna barbenta muskulöse figur, som på en raggig Ölands-klippare, tyglad med låggrimma, galopperar alfvaren utåt, har han icke ett visst slägttycke med med en kalabresisk röfvare, som på afstånd observerar sitt rof, och ger icke sjelva det ödsliga nakna landskapet ett slags illusion åt en dylik föreställning?

(…)

En plägsed, gemensam för trakten kring Borgholm och trakten kring Rom är också det beständiga bärandet af vapen. Ingen öländning går — för att hämta en liknelse ur Frithiof — ensam: hans knif följer med. En öländning är icke rätt hemmastadd med sig sjelf, då han icke i sin bröstficka känner detta vapen, som med sin breda sextumsklinga godt håller en stillett stången. Och emellan handen och knifven råder vanligen af gammalt en dragningskraft, som i yttersta rummet utöfvar sitt inflytande på knifven. Det heta blodet kokar upp, och det kalla stålet blottas. Gräl slutar i blod. Denna plägsed är, kanske mer än mången tror, en orsak till de mordiska uppträden, som vanfräjdat Öland…

Öländningen är hvad man gjort honom till: förtryckt har han blifvit lömsk och hämdgirig. Religiöst vanvårdad, har han bildat sig ed egen lära om tillåtet och otillåtet, om dygd och last. Han har lagt sig i försåt för sina länsmän. Han har disputerat med sina själasörjare derom att tillgrepp af mat, då man är hungrig, aldrig kan vara något syndigt. En dylik moral är, om man så vill, naiv — riktig är den icke. Men den skall dock finna insteg hos råa sinnen, såvida frön till bättre åsikter icke i tid hos dem nedläggas.”

Intressant nog valde tidningarna ute i landet att publicera artikeln utan att Kullbergs slutkommentar kom med. Den 12:e januari 1846 publicerades ett referat av hans artikel i Aftonbladet och den hade ett slut som var intressant som många tidningar valde att inte publicera.

Öland har varit utsatt genom historien, både av krig och pest, och genom kronans kontroll av Öland, som varit strängt, skrev Kullberg. Om man utsätts för sånt är det inte konstigt om sinnet inte blir ”milt och menniskovänligt” bland de drabbade.

”Så vårdslöst, så styffaderligt, som svenska styrelsen i århundraden behandlat Öland, hafva knappt Romarne behandlat något af sina minst omtyckta lydländer. Må man derföre, äfven om man icke vill framhålla de flerfaldiga, de kanske vid jemförelse öfvervägande ljussidor öländningen eger, icke för mycket i svart utmåla hans mörka sidor. Öländningen är hvad man gjort honom till. Han är det lefvande resultatet af den styrelse, den förvaltning, den lagstiftning han varit underkastad.”

Måhända var anledningen till att många tidningar valde att utelämna slutklämmen i artikeln att journalisterna själva hyste fördomar om ölänningar?

1855

I en insändare av någon som angav sig för att vara bonde på ”Ölands norra mot” i Folkets Röst 1855-09-22 kunde man läsa kritik mot en herr Sylvander, som i en tjänsteskrivelse från Kalmars Hushållningssällskap uttryckt grovt fördomsfulla åsikter om Öland. Sammanhanget var att han skrev om det öländska lantbruket, som han kritiserade. Sylvander hade skrivit:

”Att ölänningen är ‘är mera rå och obildad än fastlandsboen’, är lika sanningslöst som att han är ‘slösare, lömsk, hämdgirig, blodtörstig, feg i öppen strid, lägger sig gerna i försåt och väntar tåligt flere år, för att utföra sin hämnd‘.”

Insändarskribenten bemötte påståendena att Öland skulle vara en ”no go-zon” där svenskar från fastlandet riskerade att utsättas för brott.

”På Öland finnas fullt ut så bildade och upplysta bönder som i Småland, och hvad angår öfrige grannlåter, som hr Sylvander tillägger ölänningen, så har hr Sylvander tänkt sig tillbaka ett par tjog år. I allmänhet är ölänningen icke slösare, ehuru han lefver godt och är i hög grad gästfri, äfven mot fremlingar, och på Öland kan hvilken som helst, äfven herr Sylvander, färdas lika säkert som i hvarje annan provins, utan att frukta för lömskhet, hämndgirighet, blodtörst eller försåt. ”

Avslutningsvis gav skribenten herr Sylvander en känga för sina fördomar. Det är orättvist att dra en hel provins, med dess invånare, över en kam, och generalisera negativt om dem, bara för att några få sköter sig illa.

”Det vore ännu mångdubbelt mera att anmärka vid herr Sylvanders årsberättelse; men det anförda kan vara nog för att visa vederbörande och den stora allmänheten huru herr Sylvander hopslumpat sin berättelse. — Att bedöma en hel provins efter några slarfviga och illasinnade individer, är och förblifver otillbörligt; ty hvar på jorden uppsöker herr Sylvander det land, der sådana icke finnas?”

Mord på orten, och på andra ställen

Mord var inte ovanliga på ön. Det ska sägas.

Calmarbladet 20 maj 1840 rapporterade t ex om ett mord på en 65-årig undantagspiga, Anna Larsdotter,  i Stora Näsby i Sandby socken. Efter mordet gick landshövdingen ut med en skrivelse till allmänheten om att man skulle stoppa de kriminella gängen som härjade i Sandby och Gårdby pastorat.  Under loppet av ett par år hade nämligen flera mord skett i de socknarna.

”Anledning saknas således icke til den förmodan, att inom ort finnes ett måhända widt utgrenadt band av djerfwa missdådare, hwilcka, genom den fruktan de injagat, eller det medhåll de förwärfwat, lyckats att giäcka kronobetiäningens waksamhet.”

Allmogen uppmanades ange gärningsmännen ”att åt orten återskänka frid och säkerhet”.

Det måste ha gått vilt till i Sandby och Gårdby pastorat. Aftonbladet 15 januari 1841 rapporterade att en Anders Larsson arresterats för att han misshandlat bonden Petter Månsson och drängen Nils Svensson i Bettorp. Petter skadades så illa att hans liv rapporterades vara i fara. Om den Anders Larsson ingick i det kriminella gäng som härjade i trakten framgår inte av medias rapporter.

Aftonbladet 27 april 1841 rapporterade om ytterligare ett mord. Ett dubbelmord.

Calmar d. 21 April. Nästl. Måndag infördes till härvarande länshäkte ynglingen Anders Beting från Mysinge, af Resmo socken på Öland, hvilken vid häktandet fritt och otvunget vidgått, att han d. 15 dennes på eftermiddagen med yxa så våldsamt slagit undantagsmannen Jöns Olsson och dennes hustru, Brita Olsdotter i Stenåsa, äfven på Öland, att de båda deraf ljutit döden.

Innan man tror att det nödvändigtvis var bättre förr ska man nog läsa på lite om historien. Rasism är något som inte bara funnit mellan länder och etniciteter utan även inom länder.

Hofer: Brott och straff i Sverige

Myten om alla uppehållstillstånden

I debatter talas det ofta svepande om att Sverige beviljar massvis med uppehållstillstånd. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som erhåller uppehållstillstånd. Motargument har kikat på siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbetsmarknad.


I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges invandring fortsatt befinner sig på alarmerande höga nivåer.

Motargument har tidigare granskat siffrorna för 2018 vad gäller beviljade uppehållstillstånd. Sammanfattningsvis konstaterade vi att siffran 132 696 (antalet beviljade uppehållstillstånd) innefattade 41 755 personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder. I denna siffra ryms personer som beviljats uppehållstillstånd på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder.

Migrationsverket släppte nyligen siffrorna för beviljade uppehållstillstånd som redovisar perioden januari-maj 2019. Dessa siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer sedan år 2018. Röster i debatterna gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.

Så hur ser siffrorna ut?

Totalt beviljades 46 491 uppehållstillstånd under perioden januari-maj 2019. Dessa fördelar sig enligt följande:

  • Anknytning 13 973
  • Arbete 18 413
  • Asyl 8 053
  • EU/EES 3 614
  • Studier 2 439

Om vi bryter ner siffran för ”anknytning” i delar så finner vi att 3 390 personer beviljades uppehållstillstånd på flykting-/asylgrunder. Övriga inom samma kategori som beviljats uppehållstillstånd är: Adoption (30), barn födda i Sverige till förälder som har PUT (3 717) samt ”övriga” (6 836). I denna grund ingår personer med anknytning till exempelvis svenska medborgare eller till personer som har uppehållstillstånd i Sverige på andra grunder än asyl, arbete eller gäststudier, t ex nyetablerade/etablerade förhållanden till person i Sverige som inte fått uppehållstillstånd av asylskäl tidigare.

1/4 av uppehållstillstånden är asyl- och flyktingrelaterade

Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, s k ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd får vi fram siffran 11 443. Den totala siffran på beviljade uppehållstillstånd var alltså 46 491. Om vi räknar på detta i procent ser vi att knappt 25 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså endast en av fyra: 1/4.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2018 låg procentsiffran för beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder låg på drygt 31 %. Siffran har alltså sjunkit.

Det finns ett flertal faktorer som påverkar siffrorna. Det har gjorts förändringar i det s k etableringsprogrammet, vi har den nya gymnasielagen som antogs 7 juli 2018, reformen av det gemensamma europeiska asylsystemet och FN:s globala migrationsramverk.

Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.

Källa:

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2019

Det antisemitiska hatet mot Jerzy Sarnecki

Sveriges så kallade ”radikalnationalister” – både de som bytt bomberjackor mot kostymer och de som heilar öppet – har sedan länge haft ett särskilt hat mot Jerzy Sarnecki. Låt oss gå tillbaka till 2015 – även om det började långt tidigare. Det handlar om en djupt ingrodd antisemitism.


Den 9 februari 2015 skickade Sverigedemokraternas pressekreterare Henrik Gustafsson en redogörelse till partiledningen. Den handlade om Kristina Winbergs politiska assistent Joel Ankar, som efter EU-valet året innan hade arbetat politiskt för SD i EU-parlamentet.

Denna redogörelse – som alltså skrevs av SD:s pressekreterare och skickades till partiledningen – var mycket graverande.

Bakgrunden var följande: Aftonbladet hade gjort en granskning av Joel Ankar och ringt upp SD för en reaktion. Aftonbladet ansåg sig kunna visa att Ankar hade skrivit grovt antisemitiska och pronazistiska inlägg på flashback. Henrik Gustafsson kontaktade Ankar, ställde frågan om det som Aftonbladet hade var sant och skrev sedan sin redogörelse till partiledningen. Och SD:s partiledning fick redogörelsen den 9 februari, dagen innan Aftonbladets granskning publicerades den 10 februari. Detta visar att SD:s ledning omedelbart hade full kännedom om Ankars agerande. Det rådde nämligen ingen tvekan om att det var Joel Ankar som hade skrivit de rasistiska, kvinnofientliga och antisemitiska kommentarerna.

Grov antisemitism mot Sarnecki

Några av Ankars allra grövsta kommentarer handlar om Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid BRÅ.

Det var ingen slump att Anker pekade ut just Sarnecki. Född i Warszawa strax efter andra världskriget kom han till Sverige som flykting 1969 som en följd av den antisemitiska våg som då sköljde över Polen. Hans judiska börd har alltid varit en nagel i ögat på SD och deras kretsar. Men helt öppen med de egentliga motiven till kritiken mot Sarnecki har man inte kunnat vara.

Men nu briserade bomben. Ankar visade den verkliga sanningen bakom hatstormen mot professorn i kriminologi. Det handlar helt enkelt om antisemitism.

Men Ankar skriver inte bara om Sarnecki. I ett stort antal oerhört grova kommentarer visar han en närmast besinningslös rasism, hat mot muslimer och uttrycker sexualiserade våldshot mot kvinnor som genomgår abort.

Här är några exempel på det han skrev.

Hatet mot muslimer

Att Ankar hatar muslimer råder det ingen tvekan om. Hans svavelosande angrepp är genomsyrat av ett hat som är nästintill omöjligt att begripa:

Hatet mot kvinnor

Men Ankar hatar också kvinnor. Särskilt de som har genomgått en abort. Språket är våldsamt och sexualiserat och visar att abortmotståndet har djupa rötter i SD:s politiska kultur:

Hatet mot Sarnecki

Men den enskilda person som Ankar ständigt återkommer till är Jerzy Sarnecki. Den grova antisemitismen är helt öppen.

Och detta är bara en av en lång rad antisemitiska kommentarer om just Sarnecki. Inför sin redogörelse för partiledningen hade pressekreterare Gustafsson kontaktat Joel Ankar själv och bett honom att lista ”det han anser vara grovt” och ange i vilket sammanhang som han skrev kommentarerna.

Och Ankar svarade. Han medgav att det var han som stod bakom kontot på flashback. Och han medgav en lång rad rasistiska och antisemitiska skrivningar och han medgav att han särskilt hade pekat ut Sarnecki. Återigen. Ankar själv erkände detta fullt ut – men försökte få det till att han ”hade genomgått en kaotisk period och att han var väldigt ung”. När det framkom att de senaste inläggen var från året innan – 2014 – bara några månader innan alltihop avslöjades föll detta ”försvar” samman.

Vem är då denne Joel Ankar? Han började juristlinjen 2007 och fick sin juristexamen i november 2012. Under utbildningen skrev han flera inlägg om hur han planerade att utnyttja sin ställning som jurist.

”Jag lovar att under min tjänstgöring inom det judiciella systemet ska jag göra allt i min makt för att skynda på lagföringsprocessen. Dock bara för vänstermuppar och krokiga judegubbar som Sarnecki, märk väl” (Källa: Aftonbladet)

En av dem som undervisat Joel Ankar på juristlinjen var just Jerzy Sarnecki, och han återkommer flera gånger till honom i sina inlägg på Flashback, som här:

Det råder heller ingen tvekan om var Ankars politiska hemhörighet finns, historiskt sett. När han får frågan från pressekreterare Gustafsson medger han att han ”uttalat visst stöd för vissa soldater inom Waffen-SS som var modiga”.

Pronazist och antisemit – hur hanteras han av SD?

Att Ankar är pronazist och antisemit och muslimhatare och kvinnohatare råder det ingen tvekan om. Men det verkligt viktiga är inte denna enskilda persons vidriga beteende. Utan hur SD hanterar alltihop när det kommer ut. SD:s ledning fick pressekreterarens redogörelse och det råder alltså ingen tvekan om att SD:s ledning i ett mycket tidigt skede är fullt informerad om Ankars antisemitism och pronazism.

Är detta ett problem för SD?

Nej. Inte i sig. Bara om det kommer ut.

Och SD:s sätt att hantera skandalen är avslöjande. Lögnerna är flagranta och många. Inför sina kolleger i Bryssel och inför sin arbetsgivare Kristina Winberg hade Ankar erkänt att det var han som skrivit det som Aftonbladet avslöjat. Och Winberg skrev också om detta i en intern sammanfattning. Joel Ankar själv skrev också till både Mattias Karlsson och Richard Jomshof där han medgav att det var han som stod bakom kontot på flashback.

Men den första strategin från partiledningen blev att förneka alltihop och att försöka så tvivel kring vem som egentligen stod bakom kontot. Detta är också den strategi som Ankar själv länge försökte sig på:

”Jag har inte skrivit det som du påstår. Det här kontot kan ha använts av många” säger han till Expressen så sent som i juni 2016. När tidningen då påminner honom om att han för flera partikamrater medgett att det är han som står bakom Flashbackkontot säger han:

”Det där var en väldigt kaotisk period i mitt liv med….. Jag var utsatt för väldigt hög stress. Så jag har väldigt vaga minnesbilder av hur saker och ting förflöt under den tidsperioden.”

Men den strategin höll inte. Och efter en tid kom till sist beskedet att Ankar skulle sluta i Bryssel. Nu skapades en ny strategi från partiledningen. Nu påstod SD:s ledning att man hade ”försökt avsluta Ankars anställning men att detta inte var möjligt eftersom han var anställd av parlamentet”.

Kristina Winberg påstod också att Ankars ärende hade överlämnats till EU-parlamentet som skulle ha utrett Joel Ankars skriverier på Flashback, men att de inte funnit något.

I ett mejl till Expressen i juni 2016 skrev SD:s presschef Henrik Vinge:

”Joel Ankar är formellt inte anställd av Sverigedemokraterna utan av Europaparlamentet. Vi vände oss till dem redan 2015 för att be dem avsluta anställningen. De avslog vår begäran. Idag pågår en förnyad process för att förmå Europaparlamentet att ändra sitt beslut.” (Källa: Expressen)

SD hade kunnat sparka Ankar

Eftersom svenska journalister i allmänhet har dålig koll på hur saker och ting fungerar i Bryssel så låter de flesta sig nöja med detta. Men liksom det första förnekandet är även detta en lögn. SD hade kunnat sparka Ankar. Formellt var han visserligen anställd av Europaparlamentet, men det är trams att bara Europaparlamentet bestämde om Ankar kunde avskedas.

Winberg och SD-ledningen påstod att det var ”parlamentets regler” som stoppade henne från att avskeda Ankar. Men det stämmer helt enkelt inte med tjänsteföreskrifterna. Kapitel 9, punkt (d) beskriver det förtroende som måste finnas mellan den enskilda parlamentarikern och den anställda assistenten. Saknas detta förtroende får parlamentarikern avluta assistentens anställning.
Tjänsteföreskrifterna gav alltså Winberg – och SD-ledningen – fullständig rätt att avsluta Ankars anställning om man hade velat göra det. Men det ville man inte. Trots full insyn vad han stod för och hur han hade agerat så hade SD fortsatt fullt förtroende för Joel Ankar.

Ankars grova rasism, hans hyllande av den kriminella nazistiska organisationen SS, hans systematiska antisemitiska personangrepp på Sarnecki – inget av detta förändrade SD-ledningens uppfattning. Joel Ankar fick vara kvar.

Att SD inte genast avslutade hans anställning visar därmed var SD:s politiska linje ligger. Antisemitism och pronazism. Men det ska hållas hemligt.

Jerzy Sarnecki har fortsatt vara en nagel i ögat på SD-ledningen och de har fått med sig hela svansen. De antisemitiska påhoppen på Sarnecki har fortsatt.

När hatstormen nu återigen viner mot BRÅ så är det heller ingen slump att svansens angrepp mynnar ut i angrepp på just Jerzy Sarnecki.

Svensk antisemitism.

BRÅ-rapporten: Det är sexbrottsanmälningarna som har ökat, inte sexbrotten

Under perioden 2005 till 2017 ökade anmälningarna av sexbrott kraftigt. BRÅ (Brottsförebyggande rådet) har nu utrett vad detta beror på, och kommit fram till att det är benägenheten att anmäla som har ökat.


Det rör sig om en attitydförändring angående vad som bör anmälas och vem som det är okej att anmäla. När det gäller vad som har blivit anmält så består ökningen av anmälningar främst av tafsningar och verbala kränkningar, brott som de utsatta förr var mycket mindre benägna att anmäla. När det gäller vem som har blivit anmäld så är det anmälningar mot vänner och bekanta som har ökat, inte anmälningar mot identifierade främlingar eller mot okända förövare.

Den stora majoriteten av de anmälda förövarna är svenskar av etnisk svensk bakgrund, och så även den stora majoriteten av de som har anmält att de blivit utsatta. Angående utlänningar och svenskar med utländsk bakgrund så är dessa statistiskt överrepresenterade både bland de som blivit anmälda och bland de som har anmält. När en grupp är statistiskt överrepresenterad så är detta dock i förhållande till sin andel av befolkningsmängden, så en grupp som är överrepresenterad inom en viss typ av rättsfall kan fortfarande utgöra en liten minoritet av dessa rättsfall.

”Det är invandrarnas fel”

Eftersom sverigedemokrater med flera högerpopulister ofta försöker framställa det som om sexbrott som sådant skulle vara något som beror på invandring så kan det även vara värt att notera att vissa kommuner som tagit emot många flyktingar inte har haft någon ökning av sexbrottsanmälningar, samtidigt som vissa kommuner som knappt tagit emot några flyktingar alls har haft en kraftig ökning av anmälningar.

I sin rapportering kring BRÅ:s rapport har både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet valt att fokusera på högerpopulisternas retorik, och framställt rapporten som i första hand en fråga om huruvida ökningen av anmälda sexbrott beror på invandrare eller inte beror på invandrare. Då givetvis med svaret att ökningen inte beror på invandrare, eftersom detta är det enda svar som är förenligt med de fakta som rapporten kommer fram till. Själva BRÅ-rapporten lägger inte något större fokus på frågan om den lilla överrepresentation som utgörs av invandrare, och inte heller på frågan om den enorma överrepresentation som utgörs av män. Denna utgör en massiv överrepresentation som gäller oavsett de manliga förövarnas etniska, geografiska eller religiösa bakgrund.

Däremot noterar BRÅ att andelen män som anmält när de blivit utsatta har ökat en smula. Manliga målsägande utgör nu 10% av brottsoffren vid anmälda fall av sexuellt ofredande, och 5% av brottsoffren vid våldtäkter. För manliga brottsoffer är förövaren i 90% av fallen en man, och för kvinnliga brottsoffer är förövaren i 99% av fallen en man. Här bör dock noteras att detta handlar om anmälda brott, vilket filtreras i två led: Först genom huruvida gärningen alls blir betraktad som ett brott, och därefter genom huruvida den som har blivit utsatt väljer att anmäla. Medan en kvinna som blivit utsatt av en man ofta får starkt stöd i att anmäla så torde det vara mycket sällsynt att en person som blivit utsatt av en kvinna slipper bli utsatt för en massiv press att hen bör acceptera övertrampet/övergreppet och att han absolut inte bör anmäla. Sistnämnda oavsett huruvida den utsatta personen själv är kvinna eller man. Samma mekanismer som under det senaste dryga decenniet uppmuntrat fler kvinnor att anmäla när de blivit utsatta av män kan sålunda i framtiden kunna även leda fram till att fler män vågar anmäla när de blivit utsatta av kvinnor.

Varken DN eller SvD nämner könsaspekten i sin rapportering av BRÅ:s rapport. De nämner inte att den överväldigande majoriteten av de anmälda är män som anmälts av kvinnor. Omvänt så nämner de inte heller att det även existerar både män som blivit utsatta och kvinnor som har begått övergrepp.

Rapporten i sin helhet:

BRÅ 2019:5 Indikatorer på sexualbrottsutvecklingen 2005-2017

Myterna om svensk flyktingpolitik och ”J”-passen på 30-talet

SD-kopplade lögnfabriken, Socialdemokraterna och sanningen, skriver om Socialdemokraterna bl a på 30-talet. Man gör en stor poäng av de s k ”J”-passen, närmare bestämt det som skedde när Sverige och Schweiz fick Tyskland att stämpla ett ”J” i judiska pass, för att förhindra att de kom in i länderna. Vad skedde egentligen? Och har Sverigedemokraterna någon anledning att slå mynt av den historien?


Hur västvärlden hanterade de judiska flyktingarna på 30-talet är ingen snygg historia. I praktiken alla länder införde begränsningar för att förhindra en ”massinvandring” av judar. Så även Sverige. Alla internationella konferenser om hur man skulle lösa ”problemet” med de flyende judarna slutade i katastrof, som Evian konferensen. Hitler ”erbjöd” sig till och med att förvisa alla judar men omvärlden ville inte ta emot dem.

Och i Sverige som i alla andra länder var den politiska enigheten stor, från höger till vänster.

Av alla demokratiska antinazistiska rörelser var Socialdemokraterna och arbetarrörelsen  de som mest aktivt mobiliserade mot nazismen, i hela Europa. Men den verbala striden mot nazismen följdes inte av en villighet att ta emot nazisternas offer, som judar och romer.

Det är om det som denna artikel handlar. Nej, INGET av de politiska partierna betedde sig snyggt. Inte heller Socialdemokraterna. Göran Persson bad om ursäkt för detta 2005.

Men de som minst ska brösta sig i denna fråga är SD eftersom de idag använder exakt samma argument mot invandring av flyktingar som alla svenska partier gjorde på 30-talet.

”J”-passen

1936 till 1938 skärptes den svenska flyktingpolitiken. En ny utlänningslag skrevs och tullens befogenheter att avvisa flyktingar skärptes. Bakom den nya utlänningslagen låg en rädsla för att judiska flyktingar skulle söka sig till Sverige från Nazityskland. Det finns många paralleller mellan 30-talets flyktingpolitik och dagens flyktingpolitik. Många av dagens sverigedemokratiska argument för stängda gränser återfinner man i debatten från 30-talet.

Det är ganska känt idag att Sverige och Schweiz fick nazisterna i Tyskland att stämpla ett ”J” i judarnas pass så att man lättare skulle kunna avvisa dem vid gränsen. Men få har undersökt VARFÖR Sverige ville detta och hur det motiverades i debatten.

Svaret är att det motiverades med att myndigheterna var fulla av skräck. Hela 5 000 flyktingar fanns i Sverige. Många av dem var politiska flyktingar men en del var här av andra skäl, till exempel judarna. Med nazisternas politik hotade Sverige att översvämmas av icke-politiska flyktingar, som judar, ansåg man. Därför behövde Sverige reglera flyktingmottagandet.

Var man förföljd jude på 30-talet ansågs man inte ha flyktingskäl, man var ju ”bara” religiöst förföljd. ”Lyxflyktingar” som det hävdades då.

De nya lagarna gällde från 1937. Lagarna föregicks av intensiv debatt i riksdag och media. Det gav ut en Statlig utredning 1936 (1936:53) som man kan läsa också.

Asyllagen och judeproblemet

Den nya asyllagen 1937 klubbades igenom med stor enighet mellan Högern (idag Moderaterna), Bondeförbundet (idag Centerpartiet), Folkpartiet (idag Liberalerna) och Socialdemokraterna.

Syftet med lagen var att stärka skyddet mot ovälkomna flyktingar och reglera mottagandet av politiska flyktingar. I synnerhet Folkpartiet och Socialdemokraterna månade om att politiska flyktingar skulle få fortsatt skydd i Sverige. Men förföljda judar ansågs INTE vara politiska flyktingar.

Dessa ville de flesta stänga ute från Sverige. Så 1937-38 stärktes gränsskyddet, speciellt över Öresund, för att mota bort ovälkomna flyktingar, dvs judarna.

SOU 1936:53 är fascinerande läsning. Det som slog mig mest när jag läste den är hur snävt lagstiftningen definierade vilka som har rätt till asyl. Som flykting med asylrätt definierades bara de som arbetat POLITISKT i ett annat land.

Asylrätten har utvidgats sen dess. Men än idag utvisar man homosexuella, förföljda kristna och ateister för att de inte anses ha asylskäl. Att vara kvinna som hotas av hedersförtryck och förföljelse, på grund av att hon är kvinna, anses inte heller vara ett giltigt asylskäl. Ekonomiskt förtryck och misär är givetvis varken nu eller då sett som giltigt asylskäl.

Om vi kikar på utredningen ser man en tes upprepad gång på gång:

”Den stora omfattning, flyktingproblemet antagit, har aktualiserat begreppen politisk flykting, politiskt brott och asylrätt.” (Källa: SOU 1936:53, s. 54)

Före första världskriget var migrationen liberal och i stort sett fri. De stora flyktingströmmarna, i synnerhet bestående av ryssar och östeuropeiska judar, gjorde att Sverige, liksom de andra europeiska länderna, var tvungna att begränsa invandringen. Många har velat öppna gränserna igen, men den senaste tidens politiska händelser har visat varför det inte går:

”Nu anförda, allmänt kända förhållanden visa med all tydlighet, att de förhoppningar, man en gång vågade hysa om en återgång till det tidigare skedets fria folkutbyte, icke gått i uppfyllelse.” (Källa: SOU 1936:53, s. 8-9)

Vilka är då de händelserna? Jo, naziförföljelsen av judar som lett till en ökning av ”icke önskvärd invandring” av judar.

”I samband med den nationalsocialistiska regimens upprättande i Tyskland och under tiden därefter infördes, såsom bekant, stadganden, som dels stämplade vissa politiska rörelser som illegala, dels ock i hög grad inskränkte den tyskjudiska befolkningens förvärvsmöjligheter inom landet. Följden av denna lagstiftning har blivit en omfattande utvandring från Tyskland. Denna utvandring har förorsakat betydande svårigheter för ett stort antal länder. De spärrar, som överallt rests mot icke önskvärd invandring, ha ej kunnat upprätthållas mot denna emigrantström. Särskilt ha det tyska rikets grannstater nödgats öppna sina gränser för att mottaga ifrågavarande flyktingar. Men även vårt land har fått känning av denna nya faktor på folkutbytets område. Spörsmålet om asylrätten, som vid tiden för utlänningslagens tillkomst var av huvudsakligen teoretiskt intresse, har fått en oanad aktualitet. Ett icke ringa antal politiska flyktingar ha sökt sig hit, och även den judiska utvandringsströmmen har vänt sig mot vårt land. (Källa: SOU 1936:53, s. 8. Fetstilen har jag lagt till)

Asylrätten som den tolkas i internationell lag omfattar enbart politiska flyktingar. Inte dessa massor av människor som nu håller på att fly, förklarade man. Att vara förföljd jude gjorde INTE personen till flykting med asylrätt.

I svensk debatt kom dessa flyktingar ofta att beskrivas som ekonomiska migranter. I vissa fall som lyxflyktingar.

Lägg märke till att förutom de judiska flyktingarna ansåg utredningen även att de som flydde från de just då pågående massmorden i kommunistiska Sovjetunionen inte heller hade giltiga asylskäl.

”Enligt standardauktorerna på folkrättens område menas med politisk flykting en person, som flytt till utlandet, därför att han i sitt hemland sannolikt skulle bliva tilltalad eller straffad för politiskt brott.” (Källa: SOU 19536:53, s. 55)

”Det framstår som klart, att den inom folkrätten utbildade definitionen å politisk flykting ej numera är tillräckligt omfattande. I fråga om en del av de ryskfödda personer, vilka sedan länge vistats här i landet, torde det näppeligen kunna antagas, att de i sitt hemland skulle riskera ansvar för politiskt brott. Antalet tyska politiska flyktingar enligt nämnda bestämning lärer visserligen vara stort i och för sig. Men i förhållande till hela mängden av flyktingar är deras antal ringa. Man har skäl att antaga, att av det hundratusental personer, som under de senaste fyra åren lämnat Tyskland, blott en mindre del tillhöra denna grupp (kategori I). Som politiska flyktingar enligt hävdvunnen terminologi lära icke de kunna anses, vilka i sitt hemland ej begått något brott men som på grund av sin politiska åskådning eller andra politiska skäl riskera att bliva intagna i koncentrationsläger eller att drabbas av andra liknande åtgärder (kategori II). Än mindre kunna de, som lämnat hemlandet därför att de på grund av sin ras eller eljest inskränkts i sina försörjningsmöjligheter eller där känna vantrevnad, betraktas såsom politiska flyktingar (kategori III). Man rör sig alltså här med helt nya flyktingsbegrepp. Detta förhållande har också kommit till uttryck i förenämnda internationella överenskommelser.” (Källa: SOU 1936:53, s. 56. Fetstilen har jag lagt till)

Som ett eko av debatten igår läser man att man inte kan utsträcka asylrätten till judarna (det är de som åsyftas i texten) eftersom vår svenska ekonomi inte skulle klara av det.

”Men det är även tydligt, att asylrätten, vilken utformats för beredande av skydd åt politiska flyktingar, icke kan utan vidare eller i sin fulla utsträckning tillämpas på det hundratusental personer, varav flyktingsströmmen består. Att i ett land för en längre tid mottaga och där genom hjälpåtgärder eller beviljande av arbetstillstånd underhålla ett begränsat antal främlingar är en sak. En annan sak är att på liknande sätt mottaga stora skaror utlänningar, i synnerhet om man genom tillträde till internationella överenskommelser giver utåt bindande verkan åt ett sådant förfarande. En dylik politiks återverkningar ur arbetsmarknads- och immigrationssynpunkt förtjäna för visso att allvarligt begrundas.” (Källa SOU 1936:53, s. 57)

De judar Sverige inte tog in kom i de flesta fall att förintas eller dö i kriget.

Judeproblemet diskuteras i riksdagen

Trycket mot Sverige har varit för hårt. För många flyktingar söker sig hit och risken är stor att ännu fler kommer att söka sig hit. Det håller inte längre. Vår ekonomi klarar det inte. ”Ett uppskov borde gott kunna åstadkommas” i flyktingpolitiken så att trycket mot Sverige minskar. Det var riksdagsmannen Karl Wistrands (Högern) åsikt i debatten om den nya utlänningslagen i Riksdagens första kammare 22 maj 1937.

Debatten rörde sig om de politiska flyktingarna. 1937 skulle man fatta beslut om det som den offentliga utredningen föreslog. En statlig proposition hade lagts fram. Vi ska kika på den strax, den är intressant. Men först debatten.

Debatten är intressant eftersom man diskuterade var gränsen går mellan politisk flykting och icke politisk flykting. Dessutom angav riksdagsmännen sina argument om varför man måste begränsa mängden flyktingar. Argumenten pendlade mellan rasbiologiska skäl (rädslan för främmande folktyper med konstiga kulturer) till ekonomiska skäl. Vi ska kika lite på debatten här.

Vi tar ett exempel, riksdagsman Birger Gezelius (Högern). Han gjorde en stor poäng av att Sverige översvämmats av flyktingar. 5 000 har kommit hit de senaste åren, från Sovjet och Nazityskland främst, sa han.

Ett ensamt land kan inte ta på sig uppgiften att vara en humanitär stormakt, sa han. För övrigt verkar de flesta av flyktingarna vara lyxflyktingar som söker sig hit på grund av vårt välstånd.

Jo, det sa han i riksdagen. Eftersom han pratar om ”internationella regleringar” så vet man att han menade judarna. Att flyende judar sökte sig till Sverige berodde alltså på att de ville ta del av svenskt välstånd.

Känner ni igen argumenten idag?

Sveriges asylpolitik har varit för liberal. Alltså har folk sökt sig hit som egentligen saknar flyktingskäl eller som påstår sig vara politiska flyktingar. Jo, han menar judarna utan att skriva det. Judarna saknade asylskäl och det hände att flyende judar försökte förklara att de var POLITISKT förföljda i landet. Men se nej, den gubben gick Gezelius inte på!

Gezelius vill gå ännu längre och begränsa till och med antalet politiska flyktingar till Sverige. Deras problem (risken att få en kula i huvudet av Hitlers eller Stalins bödlar) borde lösas av Nationernas Förbund och Europa i samarbete.

Vi har inte tid att gå igenom hela debatten. Men vi ska kika på justitieminister Westmans svar.

Westman svarar att han anklagats för att vilja öppna dörren så att hela världens flyktingar kan komma till Sverige, Det stämde inte, påtalade han.

Westman sa att han var flyktingvän. Han ville att Sverige ska fortsätta ta emot ”riktiga” flyktingar. Med det menade han politiskt förföljda, inte alla flyktingar. För att reglera migrationen till Sverige behövde man stärka gränskontrollerna. Det skulle göras genom bilaterala avtal och genom stärkta gränskontroller.

I synnerhet var det viktigt att förstärka skyddet över Öresund. Passfrihet rådde mellan Danmark och Sverige så risken fanns att personer med ”utländskt utseende” tog sig över till Sverige utan lov.
Eftersom Westman skriver om gränsen söderut mot Danmark och Tyskland (färjorna i Trelleborg till exempel) så kan ni ju ana vilka flyktingar Westman tänkte på när han sa att man måste avvisa personer ”vilka ur ingen synpunkt kunna anses böra mottaga i vårt land”.

Så kan man fortsätta. Tidsbrist och resursbrist gör att jag inte kan referera till samhällsdebatten vid denna tid. Men debatten 1936-38 såg ut ungefär som den ser ut idag. Skillnaden är ganska minimal.

En del sa att flyktingkatastrofen var judarnas eget problem och påstod att den judiska kulturen och religionen hotade den svenska kulturen. En del gnällde på judarna som lyxflyktingar. En del sa att ”vi inte har råd”. En del sa att de borde stanna i ”närområdet”, dvs i Nazityskland självt och att Nationernas Förbund borde hjälpa dem ”på plats” ekonomiskt. En del sa ”vi får inte stöta oss med Nazityskland”. En del ville öka flyktingmottagandet av flyende judar och hitta internationella lösningar för att hjälpa fler. Med andra ord, ganska likt dagens debatt.

Debatten var så tuff 1936-1939 att till och med en hel del svenska judar blev rädda för öppna gränser. Om Sverige släppte in för många judar från Tyskland kunde det leda till ökad antisemitism, ansåg de. (Se Flykt och överlevnad – flyktingverksamhet i Mosaiska Församlingen i Stockholm 1933-1950, av Svante Hansson)

Efter kriget försökte en del av de ansvariga svenska politikerna urskulda sig genom att anföra det som bevis (ur Hanssons bok).


Lagen då?

Hur såg då lagen ut?

Det var med hänvisning till 4 kap, paragraf 19 och 20 man avvisade judarna och lät en del politiska flyktingar komma in i landet. ”Om han har för avsikt att här i riket söka sitt uppehälle”….

Men lägg märke till första punkten om romerna.

En del grupper var värre ute än judarna i svensk asyllagstiftning. Det fanns extremt få i debatten (Skånska Socialdemokraten var ett undantag) som ansåg att romer skulle kunna söka skydd här. Som synes var det prio ett att avvisa dem. Så prioriterat att inte ens riksdagsdebatterna eller Statens Offentliga utredning med ett ord nämner eller ifrågasätter detta.

Så hur var det med detta ”J” i passet. Ja, efter att lagen klubbades igenom stärktes gränskontrollerna, speciellt i Skåne och då i synnerhet över Öresund. Bilaterala kontakter togs, med Nationernas Förbund och med Nazityskland samt Schweiz.

Legitimationstvånget stärktes (en del politiska flyktingar och judar hade tagit sig hit utan ID åren innan) och som ett led i att man stärkte det tvånget bar Schweiz och Sverige Tyskland att stämpla ett ”J” i passet som alla judar hade.

Om passen var stämplade med ett ”J” kunde ju passmyndigheterna i Sverige lättare se vem som var riktig politisk flykting och vem som ”bara” flydde för att denne var jude.

De svenska politiska partierna visade i sin retorik en hel del medkänsla med de förföljda judarna i Nazityskland. Nazismen var hatad bland socialdemokrater och liberaler och de flesta konservativa. Men när det gällde den praktiska solidariteten med de förföljda och hatade var det annorlunda. Då, när det verkligen gällde liv och död, fegade de svenska antinazistiska politikerna ur.

Sen var ju en och annan i debatten smygnazist.

Högerriksdagsmannen Reuterskiöld deltog i debatten och ville begränsa invandringen. Som synes i denna artikel var han inte utan nazisympatier.

Så nej, Socialdemokraterna skötte inte det där med ”J”-stämplade pass fint. Tvärtom. Men alla länder hade blod på sina händer på 30-talet. Varför tror ni att politiska ledare som Olof Palme, Gösta Bohman och Thorbjörn Fälldin senare kom att förespråka invandring på 60-talet och 70-talet? Jo, de växte upp väl medvetna om misstagen på 30-talet och var fast beslutna att inte göra om dem!

Frihet är bättre än kristen populism

Förutsättningen för ett fritt samhälle är att värderingar som frihet och pluralism är förankrade och praktiseras. På olika håll i världen som i EU brukar religionen spela en mindre roll än de politiska värderingarna när det handlar om hur samhället ser ut. Bland annat eftersom individens rättigheter, självförverkligande och framsteg genom historien till stor del har varit resultatet av en motreaktion i förhållande till auktoritärt och regressivt religionsbruk.

Man skulle kunna tro utifrån Kristdemokraternas senaste identitetspolitiska kommunikation att partiet likt Socialdemokraterna har haft en central samhällsbärande roll i Sveriges moderna politiska historia. Detta trots att jämställdhetsarbete och livsstilsliberaliseringar genomfördes långt innan KD tog plats i riksdagen. Partiet grundades under 1960-talet då man motsatte sig progressiva trender som sekularisering och materialism. Men hur gick KD från det till budskapet att ett liberalt samhälle måste vara lika med ett kristet samhälle?

Fallet med KD:s förändring påminner om Sverigedemokraternas utveckling. Medan SD försöker att ”nationalisera” olika värderingar så försöker KD att framhålla vissa värderingar som kristna. Genom att vilja göra olika politiska värderingar till något etniskt eller kulturellt uppstår en mycket problematisk utveckling främst i relation till demokratin. Eftersom ett demokratiskt samhälle förutsätter politisk mångfald genom att exempelvis debattera vad som är liberalt, feministiskt eller konservativt. Om alla värderingar och beteenden kunde beskrivas med ett adjektiv så skulle inte något demokratiskt samtal och pluralism behövas.


Ett annat problem i budskapet hos SD och KD är att man ger en falsk och opportunistisk bild av att skydda olika värderingar som påstås vara hotade av invandrare, i synnerhet muslimer. Det görs genom kulturistisk människosyn där till exempel individer från Afghanistan tillskrivs egenskaper som de inte har per automatik. Att många söker flykt och trygghet i EU handlar ju faktiskt ofta om att man vill komma bort från värderingar och beteenden som upplevs som förtryckande och exkluderande.

Förvisso är fallet att många européer ser sig som kulturellt kristna och av olika skäl, ofta obefogat, känner oro rörande invandring från Mellanöstern. Men istället för att kommunicera om acceptans, fred och harmoni väljer KD att spela på rädslan och förmedla nidbilder. Men i ett fritt samhälle har individen rätte till fritt identitetsskapande tack vare konstitutionella aspekter som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstyre. Dessutom är även religiösa värderingar som ödmjukhet och medmänsklighet viktiga i diskussioner om lösningar exempelvis rörande flyktingmottagning.

Den politiska kommunikationen om värderingar och identifikation har sedan 2014 kommit att bli en allt mer auktoritär trend i debatten. KD:s senaste utspel är också intressanta med tanke på hur debatten utvecklats i USA. Begreppet ”judisk-kristna” värderingar används ofta av aktörer med högerkollektivism, exkluderande konservatism och islamfobi på agendan. Kommunikationen om det judisk-kristna kan ses som högerorienterad identitetspolitik som en motreaktion i förhållande till vänsterorienterad identitetspolitik som kritiserar vitas privilegier och patriarkatet.

Men två dåliga gör inte en bra. Inom borgerligheten finns det många som bär på en politisk allergi mot både identitetspolitik och postmodernism. Och det av förståeliga skäl. Samtidigt gör även vissa borgerliga aktörer som KD likadant som ”den identitetspolitiska vänstern” när man själv ägnar sig åt kollektivistisk identitetspolitik och använder värderingar på motsägelsefulla sätt. Under 2016 gjorde Ebba Busch Thor uttalanden om att Sverige befann sig i en värderingskris på grund av invandringen. Men skiftande värderingar är i första hand ett resultat av reaktioner inom samhället, alltså hos delar av Sveriges befolkning.

Som forskningen visar finns latent auktoritära individer i varje samhälle som vid snabba samhällsförändringar upplever oro och rädsla. Det förklarar delvis varför bejakandet av kristna värderingar sammanfaller med krav på färre flyktingar och fler förbud. Ett stort misstag under 2016 var att andra partier inte tillräckligt tydligt markerade emot SD:s och KD:s utspel om invandring och värderingar. Man kunde ha kommunicerat mer om att värderingar är individuella, förändras med tiden, att konstitutionella aspekter som frihet och mänskliga rättigheter i kombination med olika reformer är avgörande under en större flyktingmottagning.

Det som fler borde undvika nu är att acceptera Ebba Busch Thors påstående om att ett fritt samhälle är lika med ett samhälle på kristen grund. Detta eftersom det finns gott om exempel på samhällen, som Ryssland eller Tanzania, där majoriteten av befolkningen är kristna men som ändå måste anses vara som allt annat än fria och öppna. Förutsättningen för ett fritt samhälle är alltså inte lika med kristendom eller någon annan religion. Istället utgörs förutsättningen av att det råder frihetliga, till exempel liberala idéer, vilka har format människors syn på individen, offentlighet och samhället i stort. Något som inte minst har varit viktigt för EU:s institutionella utveckling eftersom arvet från den kristna etiken bara är en mindre del av konstitutionalismen som överlag är präglad av värderingar som är universella och liberaldemokratiska.

Att leva i Sverige är lika med att leva i ett samhälle där rasismen, i den gamla rasbiologiska versionen, har reducerats mycket jämfört med hur situationen såg ut för 30 år sedan. Samtidigt gäller det också att undvika dels den kulturella rasismen men också kulturistiska generaliseringar. Få skulle invända emot påståendet att kulturen i USA är bättre än i Saudiarabien när det kommer till migration. Men det handlar inte om kristen kontra muslimsk grund utan handlar om frihetlig och öppen versus auktoritär och sluten grund. Istället för mer kollektivistisk kommunikation i debatten om invandring, islam och identifikation så behövs det mer frihet, fred och framåtanda för att bland annat kunna minska politiska spänningar i världen och underlätta människors rörighet, till exempel mellan EU och Mellanöstern.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Denna artikel har tidigare publicerats på Magasin Opulens

Utanförskap präglar inte invandringen

Ett av de främsta argumenten som rasister och högernationalister för fram mot invandring och invandrare är utanförskapsargumentet. Mot bakgrund av nya forskningsdata finns nu fog för att ifrågasätta detta vanliga argument i invandringsdebatten.


Retoriken hos rasister och högernationalister brukar se ut ungefär så här:

Invandrare står utanför det svenska samhället. Invandrare vill egentligen bara leva som i hemlandet. Invandring och utanförskap går hand i hand. Utanförskapsargumentet bygger till stor del på idén att invandrare upplever Sverige subjektivt på ett annat sätt än svenskar samt att de står utanför, vantrivs och ’egentligen’ vill åka hem.

Men stämmer verkligen detta?

För första gången är det nu möjligt, tack vare nya forskningsdata från Migrant World Values Survey (MWVS) som genomfördes häromåret, att undersöka om utanförskapsargumentet stämmer eller inte. World Values Survey har sedan 1981 varit en ledande, pålitlig, återkommande undersökning av värderingar i länder över hela världen.

En stor brist har varit att invandrares värderingar inte har kunnat fångas av undersökningen. Därför har man nyligen börjat genomföra Migrant World Values Survey för att råda bot på problemet.

I Sverige genomfördes MWVS under hösten 2018 och pågick i 54 kommuner där över 7 000 utomeuropeiska migranter valts ut från befolkningsregistret. Bortfallet var endast 786 personer vilket betyder att 6 516 personer deltog i studien. Rapporten publiceras i maj i sin helhet, men redan nu har en sammanfattning lagts ut på Institutet för framtidsstudiers hemsida och Dagens Nyheter har skrivit om undersökningens resultat.

Vad säger då resultaten om utanförskapsargumentet? Mer än hälften av deltagarna (57%) säger att de känner sig hemma i Sverige och trivs (55%) samt vill bo kvar i sin kommun (59%). De känner samhörighet med sitt ursprungsland och med Sverige (7.30 på en skala 1 till 10 där 1=ursprungsland och 10=Sverige). De känner alltså mest samhörighet med Sverige. Man kan också tillägga att om man tar med de som känner sig lite hemma i Sverige och de som känner sig hemma i Sverige, då blir siffran hela 89% (se Dagens Nyheter) som känner sig hemma i Sverige i någon grad.

Det är tveksamt om utanförskapsargumentet överlever. Snarare verkar det finnas hoppfulla signaler om att invandrare känner sig integrerade och känner samhörighet med sitt nya hemland Sverige. Detta är resultat som inte stämmer överens med den hysteriska högernationalistiska och rasistiska rapporteringen om utanförskap och s k ”no go-zoner” (eg. ”utsatta områden”).

Ingen förnekar att det finns problem att lösa här i Sverige, men situationen är inte hopplös och den generella mörka bilden av utanförskap är falsk.

Kan en ordningsvakt vara rasist?

En höggravid svart kvinna behandlas av ordningsvakter i tunnelbanan på ett sätt som för många av oss är svårt att förstå. En av de inblandade vakterna har avslöjats med att under tio års tid ha skrivit grovt rasistiska och våldsbejakande inlägg på ett anonymt Flashback-konto. Detta väcker en brinnande fråga: Bör människor med mandat att upprätthålla lag och ordning vara grova våldsbejakande rasister? Mitt svar är ”NEJ”.


För några månader sedan gick nyheter, sociala medier och debatten varma över en händelse som inträffade på Hötorgets tunnelbanestation i Stockholm. I ett antal filmsekvenser, som i alla fall delvis, bevittnar vi ett skeende som hos de flesta av oss väcker starka känslor. Upprinnelsen till händelsen ska ha varit att kvinnan inte hade kunnat uppvisa en giltig resebiljett. Åsikterna kring huruvida kvinnan hade en biljett eller inte går isär, men det är i sammanhanget irrelevant.

Det som skedde den där dagen i slutet av januari är skrämmande. Det finns massor av bra ordningsvakter. MEN det är trots allt en relativt kort och enkel utbildning med låga krav där människor, uppenbarligen, med vidrig människosyn släpps igenom och ges mandat att uppehålla lag och ordning i samhället.

Incidenten i tunnelbanan på Hötorgets station minns vi alla alltför väl. Ett flertal nyhetsförmedlare avslöjar nu att en av vakterna, under tio års tid, har spridit grov, ibland våldsbejakande, rasism från ett anonymt Flashback-konto. Det som han har skrivit är fruktansvärd läsning.

Följande är saxat från DN:s artikel om avslöjandet:

”Vad hade egentligen hänt om polisen fick befogenheter att skjuta ihjäl aporna?”

”Någon gång måste ju snuten sätta ner foten och skjuta skallen av någon apa där ute så dom blir tysta liksom.”

”gruppvåldtäktsblod”

”tiggarblod”

”Vid ett flertal tillfällen mellan åren 2014 och 2019 görs inlägg via kontot där ord som ”sv*rting”, ”bl*tte” och ”n*ger” används och resonemang om skillnader mellan svarta och vita förs.” (asteriskerna är mina, då Motargument har en policy att inte skriva ut vissa ord)

I samband med ingripandet på tunnelbanestationen skriver vakten följande om svarta människor:

”svarta utan tvekan är stökigare än vad vita är”

I lokaltidningen mitti.se läser vi följande om en händelse som inträffade

”DN har tidigare avslöjat att vakten varit våldsam vid ett annat ingripande mot ett kompisgäng på Fridhemsplan. Även kort efter det ingripandet skriver han att ”bl*tteungen säkert fått attityd” och att han blivit ”avvisad men inte lyssnat”. Han skriver också att man får ta spelets regler och inte lägga sig i tjänsteutövningar. Han menar att det i så fall kan ”innebära smärta, i värsta fall kanske en kula i sig””. (asterisken är min, då Motargument har en policy att inte skriva ut vissa ord)

När ordningsvakten blev konfronterad av DN så sent som förra veckan om händelsen på Hötorgets tunnelbanestation uttryckte han följande svar:

”- Jag skiter väl i vad hon har för hudfärg eller bakgrund eller vad det nu är. Jag utgår ifrån hur hon agerar eller vad hon gör.”

Förundersökningen lades ner och ordningsvakten har fått fortsätta sitt yrkesutövande. Han kommenterar det på följande sätt:

”– Jag har inga problem med det alls. Jag är ganska bekväm med vad jag gjorde både när det gäller Fridhemsplan och när det kommer till Hötorget.”

Rasismen finns även bland de människor som givits mandat att skydda oss i samhället. Har du fötts som ”icke-svensk”, gärna svart, rom eller muslim, är risken större än för en ”etnisk svensk” att du utsätts för övervåld baserat på vakters vidriga människosyn. Det är en människosyn baserad på generaliserande, fördomsfulla och rasistiska stereotyper

Jag har länge varit starkt kritisk till hur enkelt det är att ”utbilda” sig till ordningsvakt. Jag kommer aldrig att acceptera att rasister ska vara de som skyddar oss i samhället.

Rasism innebär att man ser på människor med förutfattade meningar baserade på etnicitet, ursprung eller religion. MEN lagen ska se varje människa precis som hen är, utan fördomar. Alla ska vara lika inför lagen. Men om den som representerar lagen är rasist är det tveksamt om det verkligen är likhet inför lagen. Varför inte tillämpa samma som vid begreppet ”jäv”? Finns misstanke om att någon inte är objektiv så är det i sig skäl för att personen anses jävig, dvs olämplig i sammanhanget.

Tyvärr är rasismen bland lagens väktare mycket mer utbredd än vad vi både vill tro och hoppas. Jag ställde en fråga i början av denna krönika. Mitt svar är ”NEJ”, man bör inte ges förtroendet att upprätthålla lag och ordning om man är rasist. Särskilt inte en våldsbejakande

Alla människor har rätt till sin människosyn. MEN det är svårt, för att inte säga omöjligt, att undantrycka en vidrig och rasistisk människosyn i situationer då man i sitt yrke som lagens väktare ställs inför situationer som dessa. Efter detta avslöjande har ordningsvakten valt att säga upp sig själv.

Mer om Polismyndighetens utbildning för ordningsvakter kan vi läsa om på polisens hemsida.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SVT: 9-årig pojke brottades ned brutalt av vakt
Aftonbladet: Aftonbladet avslöjar: Vakter hänger ut besökare i hemlig rasistgrupp
DN: Video visar: Avstängda vakten från Hötorget tog struptag på Anja

Slöja och kippa, är det etnofascism?

Att vara mot hederskultur och hedersförtryck är bra. Problemet är att inte alla nöjer sig med det. En del går längre och jämställer vissa kläder eller symboler, eller till och med religioner eller etniciteter, med förtryck. Denna glidning skadar debatten om hedersförtycket och utgör i sig ett förtryck som liknar hedersförtrycket.


För 15 år sen var det kurderna som man drog över en kam, idag muslimerna, imorgon är det kanske judarna igen som på 30-talet.

Johan Westerholm på Ledarsidorna.se har sedan en tid tillbaka släppt fram en ”slöjkritik” och ”islamkritik” på sin webbtidning Ledarsidorna som jämställer slöja med terrorism.

Det finns många exempel på detta. Skribenten Helene Bergmans artikel ”slöjan som terrorismens flagga” är kanske det tydligaste exemplet. Problemet med att jämställa slöja med terrorism är att grupper som IS och Al-Qaida har dödat många, många muslimer med slöjor i sin ”kamp”. Och bland kurder och andra som slagits mot IS finns även kvinnor med slöja.

Det är givetvis bra med kamp mot slöjtvång, men när man avfärdar alla slöjbärare som extremister går man för långt. Det finns hedersförtryckare utan slöja (t ex kristna sådana) och det finns slöjbärare som inte är förtryckta. Därför är vi många som protesterar mot de som påstår att slöja är hedersförtryck.

Nu har Johan Westerholm gått ett steg längre och påstår att vi som protesterar mot jämställandet av slöja med terror och hedersförtryck är ”etnofascister”.

”Såväl Miljöpartiet som Socialdemokrater för Tro och Solidaritet uppbär alla kliniska tecken på att ha drag av etnofascistiska politiska organisationer. Där kritik och arbete mot till exempel religiösa symboler som representerar förtryck eller kulturellt motiverade tvångsmedel anses vara rasistiska. Miljöpartiet och Tro och Solidaritet dominerar staberna runt statsministern samt på Utrikesdepartementet.” (källa)

Både Miljöpartiet och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet är mot hedersförtryck. Det de däremot också är mot är jämställandet av slöja och förtryck. Det kan inte vara det Johan Westerholm reagerat på.

Nyckelorden är ”som representerar förtryck eller kulturellt motiverade tvångsmedel”. (källa) Det är så Johan Westerholm ser på slöjan.

Vi som protesterar mot jämställanden av slöja med förtryck, och olika förslag på tvångsåtgärder mot slöjorna, brukar påpeka att det faktiskt finns stort släktskap mellan hedersförtrycket och förtrycket att kvinnor i slöja. T ex just i de ständiga pekfingrarna om hur kvinnor ”bör” tycka, tänka och klä sig för att ”passa in”.

Man kan faktiskt vara mot både hedersförtryck och hat mot slöjbärare. Men inte så i Johan Westerholms värld. Där är alla som inte vill hetsa mot slöjbärare personer som han avfärdar som ”de som försvarar islamism och förtryck”.

Lägg märke till de svepande formuleringarna hos Johan Westerholm om religion. Om jag hade varit jude hade jag hållit hårt i min kippa. Precis som på 30-talet löper även judar risk att förtalas som hedersförtryckare och terroranhängare på grund av sin kippa.

SD:s parallella universum: Medborgarskapet och lojalitetsförklaringen

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra. SD har en annorlunda uppfattning om hur Sverige ska se ut. SD när en dröm om ett Sverige där alla tänker, tycker och beter sig på samma sätt. Som ett led i SD:s strävan efter ett homogent Sverige väljer SD, återigen, att motionera om lojalitetsförklaring som krav för medborgarskap. Lojalitetsförklaringen ska vara obligatorisk, hänvisa till vårt statsskick (monarki) och våra ”grundläggande värderingar”.

SD befinner sig i ett parallellt universum.


SD har genom åren motionerat om medborgarskap, dess betydelse och vad som krävs för att erhålla svenskt medborgarskap. Motionerna driver ofta tesen om att svenskt medborgarskap skall förtjänas genom uppfyllandet av kriterier såsom assimilering, en form av ”försvenskning”.

SD:s mall för svenskhet

I den nya mall för svenskt medborgarskap som SD vill skapa ingår en s k lojalitetsförklaring ”till vårt statsskick”.

Det svenska statsskicket är monarki. Vad innebär då denna lojalitetsförklaring? I motionen ”Ett stärkt medborgarskap Motion 2018/19:2983” lagd av Paula Bieler, Jonas Andersson i Skellefteå och Jennie Åfeldt hösten 2018 finner vi krav på längre vistelsetid. Är du nordisk medborgare är denna tid kortare än för andra. Syftet är att man ska ha känna ”lojalitet mot och samhörighet med Sverige” och att man ska ha ”hunnit rota sig i landet ordentligt”. Detta är ett otydligt kriterium. Lojalitetsförklaringen har förklarats i tidigare motioner av två partikamrater. Vi återkommer till detta strax.

Vi läser vidare i motionen. En grundbult i SD:s uppfattning om medborgarskap är att en svensk ska kunna försörja sig. Mot bakgrund av att man betonar vikten av betydelsefullhet av ett svenskt medborgarskap, och alla förmåner som det medför, så ställs krav på försörjningsförmåga hos den sökande. Att ha ”arbetat och gjort rätt för sig och inte ha legat samhället till last” är en självklarhet för flera partier än SD.

Men: SD ger frisedel från kravet på försörjningsförmåga åt ”barn, sjuka, pensionärer, eller liknande fall.” Studerande nämns inte i motionen. Om man studerar på en utbildning på universitet eller säg en annan utbildning som lätt ger arbete, nekas man medborgarskap enligt SD:s förslag. (Källa: ”Ett stärkt medborgarskap Motion 2018/19:2983”)

Källa: http://www.mises.se

Vidare saluför SD ett samhällskunskapskrav. Syftet är att nysvenskar ska känna till hur samhället fungerar.  Bieler, Andersson i Skellefteå och Åfeldt exemplifierar: ”hur svensk demokrati fungerar, jämställdhet och jämlikhet, yttrande- och åsiktsfrihet, hur ett sekulärt samhälle ser ut och hur det förhåller sig till religionsfriheten, hur skattesystemet fungerar visavi offentlig välfärd etc”. I samhällskunskapskravet ingår också ”grundläggande kunskaper om svensk historia”. Detta är rimliga krav, men det är avhängigt hur höga kraven är som ställs på den som ansöker om medborgarskap.

Lojalitetsförklaringens två orimligheter

Det är nu det blir riktigt intressant i motionen. SD vill införa en s k ”lojalitetsförklaring”. Lojalitetsförklaringen är otydligt formulerad vad gäller hur den ska se ut i praktiken. Följande är saxat från Bielers, Andersson i Skellefteås och Åfeldts motion från i höstas:

”Utöver de vandelskrav som i dag finns för att beviljas medborgarskap, menar Sverigedemokraterna att det bör införas en obligatorisk lojalitetsförklaring som slutsteg i ansökningsprocessen för att medborgarskap ska godkännas. Denna lojalitetsförklaring bör hänvisa till vårt statsskick, och våra mest grundläggande värderingar. Hur en sådan lojalitetsförklaring i Sverige ska formuleras och implementeras i samband med medborgarskapsceremonier bör utredas.” (Källa: ”Ett stärkt medborgarskap Motion 2018/19:2983”)

Angående formuleringen om ”våra mest grundläggande värderingar” är det nödvändigt att poängtera ett par saker: Om de officiella värderingar som den svenska staten har och som lärs ut i alla våra skolor, så är det en demokrati som utgår ifrån regeringsformen och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. I SD:s parallella universum är allmän rösträtt, valda politiker och majoritetsval det enda som utgör en modern demokrati. Alla svenska NMR:are, eller för den delen svenska kommunister, som inte delar de värderingarna har fortsatt rätt till medborgarskap. Värderingar är just värderingar, inget annat.

Mot bakgrund av detta blir kraven på lojalitetsförklaringens del om ”grundläggande värderingar” närmast orimliga, för hur förkastligt det än är med någon form av antidemokrater, har man rätt att vara en sådan som svensk och då måste man rimligen få bli svensk medborgare även om man är antidemokrat. Undantaget från detta är att man inte aktivt förespråkar ett störtande av vårt demokratiska statsskick eller agerar mot vårt statsskick. I sådant fall finns redan idag grund för att neka svenskt medborgarskap.

Lojalitetsförklaringen är bättre formulerad i en motion lagd för fyra år sedan av David Lång och Mikael Jansson (f d partiledare för SD som lämnade partiet 2018 och stod som nummer 11 på AfS riksdagslista till valet 2018). Motionen ”Medborgarskapets betydelse Motion 2014/15:2911” förklarar närmare vad en lojalitetsförklaring skulle innebära i SD:s parallella universum:

”En utländsk medborgare som önskar få ett svenskt medborgarskap bör avkrävas en ed om att han eller hon svär trohet och lojalitet till Sveriges konung, svenska staten och den svenska nationen.” (Källa: Medborgarskapets betydelse Motion 2014/15:2911)

I Bielers, Andersson i Skellefteås och Åfeldts motion från i höstas framgår inte vad lojalitetsförklaringen skulle innebära. Om det fortsatt innebär att kravet på att svära trohet och lojalitet till kungen, staten och nationen, så är det många av oss som går bet, och rimligen borde fråntas vårt medborgarskap. På Republikanska föreningens hemsida läser vi följande om svenskarnas syn på monarkin:

”Tillsammans med Expressen/Demoskops opinionsundersökning [2017, min anmärkning] häromdagen, som visade att 39 procent har förtroende för kungahuset, är den totala bilden fortfarande att kungahuset är en företeelse som splittrar, inte enar, svenskarna. Kungafamiljen är långt ifrån att leva upp till sina egna anspråk på att representera alla. Man kan inte utse sig till en enande faktor om man bara har stöd från 39 procent.
Sett lite längre tillbaka har stödet för monarkin fallit kraftigt: 2003 var det 68 procent som vill ha kvar den. De senaste sex-sju åren har dock stödet varit mer stabilt och pendlat mellan 52 och 56 procent.” (Källa: Republikanska föreningen)

Motionen som SD har lagt i höstas om ”Ett stärkt medborgarskap” lämnar oss med två frågor. Vi kräver svar på följande från Bieler, Andersson i Skellefteå och Åfeldt:

  • Vad innebär lojalitetsförklaringen i praktiken?
  • Hur ser ni på att ni nekar nysvenskar medborgarskap, trots att de studerar i syfte att komma i arbete?
  • Ska de som hyser antidemokratiska åsikter nekas medborgarskap, och ska svenska antidemokrater fråntas sitt medborgarskap?

I SD:s parallella universum huserar tankar och åsikter om verkligheten som inte riktigt korrelerar med hur många av oss andra ser på den verklighet vi befinner oss i. I min artikelserie på temat har jag tagit upp just hur SD:s Sverigebild skiljer sig från andras. SD:s tankar och åsikter om att ”Ett stärkt svenskt medborgarskap” innefattar krav att svära trohet till monarkin illustrerar på ett besvärande sätt hur SD befinner sig i ett parallellt universum.