Det finns en gammal föreställning i svensk politik om att alla riksdagspartier i grunden är jämförbara. De vill olika saker, använder olika slogans och bråkar om skatter, vård, skola, kriminalitet och migration. Sedan går väljarna hem och röstar. Det är en behaglig föreställning. Problemet är bara att den ibland inte stämmer.
Det blev tydligt i Skaraborg när Sverigedemokraterna satte upp valreklam på bussar med budskapet:
”Saknar du Mogadishu? Återvandringsbidraget hjälper dig hem.” (Källa: Aftonbladet)
Ett tjugotal bussförare med somaliska rötter sjukskrev sig i protest. Västtrafik beslutade därefter att ta ner reklamen och konstaterade att man inte hade förutsett den arbetsmiljörisk som uppstod.
Och där borde diskussionen egentligen börja. För det här handlar inte om att någon blev upprörd över en valaffisch. Människor blir upprörda över valaffischer varje dag. Det tillhör demokratins enklare nöjen. Det handlar om någonting annat. Bussen är förarens arbetsplats och arbetsredskap. Föraren kan inte byta kanal, bläddra vidare eller lägga reklamen åt sidan. Han ska köra den, timme efter timme.
Om föraren själv har somalisk bakgrund blir situationen närmast absurd. Han förväntas utföra sitt arbete i ett fordon som samtidigt meddelar människor med hans bakgrund att det finns ekonomisk hjälp att få om de vill åka ”hem”. Det är svårt att föreställa sig en motsvarande situation med något annat riksdagsparti. En moderat kan naturligtvis tvingas köra en buss med socialdemokratisk reklam och tycka att budskapet är fullständigt fel. En socialdemokrat kan på motsvarande sätt köra omkring med moderata budskap om skattesänkningar. Men ingen av dem behöver fundera på om reklamen samtidigt ifrågasätter deras rätt att betrakta Sverige som sitt hem.
Det är skillnaden, och det är därför den vanliga invändningen – ”alla partier annonserar ju” – är så ointressant. Ja, alla partier annonserar. Men alla partier gör inte människors ursprung och tillhörighet till en del av själva budskapet.
Det är dessutom inte första gången SD:s reklam i kollektivtrafiken skapar problem för dem som arbetar där. Under valrörelsen 2022 protesterade tunnelbaneförare i Stockholm mot ett helt tåg täckt av SD-reklam. Fackförbundet Seko krävde riskbedömning och pekade både på personalens mående och på risken för konflikter och säkerhetsproblem. Fyra år senare har budskapet blivit betydligt mindre diskret. Nu står det Mogadishu på bussen.
Nästan samtidigt uppstod en annan konflikt kring SD:s valreklam, denna gång på Stockholms centralstation. Där hade partiet placerat delar av sin kampanj på stationens dörrar. Budskapet byggde på en så kallad ”två dörrars politik”, där vissa människor markerades som icke önskvärda. Jernhusen tog ner delar av kampanjen och uppgav bland annat att reklamen kunde uppfattas som att vissa resenärer inte var välkomna på stationen. SD invände mot den beskrivningen och mot hur godkännandeprocessen hade hanterats.
Det intressanta här är inte att fallen är identiska, för det är de inte. Det intressanta är mönstret. På Centralstationen kunde budskapet uppfattas som att vissa människor inte var välkomna. På bussarna erbjuds människor med koppling till Somalia ekonomisk hjälp för att åka ”hem”. Samtidigt går SD till val under det betydligt mjukare huvudbudskapet ”Vi gör Sverige till Sverige igen.”
Det är skicklig reklam. Lite nostalgi, lite folkhem, en antydan om att någonting har gått förlorat och nu ska återställas. Men slogans av det slaget fungerar bara så länge ingen ställer den uppenbara frågan: När slutade Sverige vara Sverige? Vad var det som gjorde landet mindre Sverige? Och vilka människor förknippas med denna förändring?
Frågan blir särskilt intressant med tanke på Sverigedemokraternas historia. I partiets politiska förhistoria finns Bevara Sverige Svenskt, BSS. Dagens slogan är naturligtvis inte densamma. ”Bevara Sverige Svenskt” och ”Vi gör Sverige till Sverige igen” är två olika formuleringar och det vore ohederligt att påstå något annat. Men tankefiguren har en påfallande familjelikhet: Sverige har förändrats, någonting har gått förlorat och landet måste återställas.
Sedan kommer de andra kampanjerna och hjälper till med tolkningen. På den stora valaffischen finns nostalgin. På bussen står Mogadishu.
SD:s idéer om återvandring är inte nya. De har funnits länge. Det som har förändrats är hur öppet och konkret delar av politiken kommuniceras. Det handlar inte längre bara om migrationsvolymer, integration eller hur många människor Sverige kan ta emot. Budskapet riktas till människor som redan bor och arbetar här. ”Saknar du Mogadishu?”
Det är där ordet ”hem” blir så viktigt. För vem avgör var en annan människas hem ligger? En person kan vara född i Somalia och ha sitt hem i Skövde. Han kan arbeta här, betala skatt här, ha sina barn här och köra tusentals andra människor till jobbet varje vecka. Ändå placerar den politiska reklamen hans tänkta hem i Mogadishu.
Det är etnifierande politik. När människors tillhörighet till Sverige på detta sätt görs beroende av ursprung blir det rasistisk politik i praktiken. Och när samma människa dessutom förväntas köra omkring med budskapet under sin arbetsdag blir den politiska teorin plötsligt en arbetsmiljöfråga.
Det är därför bussförarnas protest är mer avslöjande än många timmars partiledardebatt. Den gör den abstrakta diskussionen om nationalism konkret. En människa sitter bakom ratten och gör exakt det som politiker ständigt säger att invandrare ska göra: arbetar, försörjer sig, håller samhället igång och kör resten av oss till jobbet. På sidan av hans buss står samtidigt ett politiskt budskap som pekar mot ett annat land och kallar det ”hem”.
Där finns hela motsägelsen. Svensk nog för att köra Sverige till jobbet, men tydligen inte självklar nog för att kalla Sverige sitt hem.
Det är inte en vanlig konflikt mellan höger och vänster. Det är inte en strid om några procentenheter i kommunalskatten. Det handlar om vem som anses höra till.
SD vill gärna betraktas som ett parti bland andra. De sitter i riksdagen, förhandlar med regeringen och köper reklamplats precis som alla andra. Men parlamentarisk normalisering förändrar inte innehållet i politiken. Ibland räcker det med en buss för att påminna oss om det.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Källa:
Motargument 