Om detta med censur

De flesta av oss minns säkert barnförbjudna filmer, eller filmer med 15-årsgräns på. När vi som tonåringar inte fick se de allra häftigaste filmerna på bio, och våra föräldrar var högst restriktiva med vad vi fick se på hyrfilmboxarna. Som om STATEN skulle ha kommit med sitt långa pekfinger och fyat oss; censurerat oss.

Nu är det inte filmcensur vi ska ägna oss åt idag, utan att ta reda på vad censur är och hur den fungerar.

Enligt SAOL har ordet censur flera betydelser, men såsom vi oftast använder det idag betyder det så här:

[jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.]

granskning som ngn myndighet underkastar skrift innan den får tryckas (l. spridas), l. teaterstycke, innan det får offentligen uppföras (jfr a) anm.. nedan) äfv. om det förh., att en skrift osv. före utgifningen osv. måste underkastas granskning af offentlig myndighet.

Sverige är tillsammans med Finland, Island, Nederländerna, Norge och Schweiz på förstaplats i Reportrar utan gränsers index över pressfrihet. Det innebär enligt yttrande- och tryckfrihetsgrundlagen att ingen statlig myndighet får gå in och granska material som ska publiceras i offentlig media: text, musik, teater, konst, digitala medier, radio, video och annan film, och så vidare. Däremot kan man genom att utnyttja yttrande- och tryckfrihetslagen begå brott, om man genom dessa offentliga media exempelvis utövar hets mot folkgrupp, sprider information som kan skada staten eller ses som spioneri, eller sprider filmer med sådant sexuellt innehåll som strider mot lagen (barn- och djurporr, sexuellt våld med mera). Skillnaden mellan censur och att åka dit för brott är tidpunkten när innehållet granskas av statlig myndighet; censur sker innan någonting publiceras. Brott mot yttrandefrihets- och tryckfrihetslagen upptäcks normalt efteråt.

Censurens orsaker

Censored
Gullig / Foter.com / CC BY-SA

Det kan finnas flera orsaker till censur, men en av de vanligaste är så kallad politisk censur. Politisk censur används när en styrande regering i ett land vill förhindra andra att föra ut sitt politiska budskap. Man kan också använda censur för att ”skydda” befolkningen, eller delar av den, mot skadlig information (till exempel svordomar i musikvideor). Ofta censurerar man av hänsyn till barn, där man vill skydda dem mot ovårdat språk eller annat som kan verka förråande.

Men för att censur finns som fenomen innebär det inte att den finns i praktiken. Politisk censur har vi inte sett i Sverige sen andra världskriget. Tidningar och andra utgivare/förmedlare av information kan censurera sig själva, vilket kan ske i olika grad och av olika anledningar. Till exempel kan det bero på att en tidning vill hålla sin politiska profil och därför aktivt väljer att inte ta in material med annan inriktning. Andra orsaker kan vara att man vill begränsa den reaktion hos allmänheten en viss information, en viss bok, film, konstverk eller annat kan orsaka.

Skillnad mellan censur och censur

Den politiska censuren liksom den som används i syfte att beskydda olika grupper sköts av staten. I den ”beskyddande” censuren räknas bland annat barnförbjudna filmer in (beskydd av barn mot sånt som anses ”förråande”), liksom bortklippta scener ur filmer med extremt mycket våld eller sex (dessa scener går dock att se om man besöker Statens biografbyrå).

Självcensur, å andra sidan, sköts direkt av den som sprider information av något slag. Det kan handla om en tidningsredaktion som vill upprätthålla god publicistisk sed, undvika förtal och så vidare, men kan också vara en författare eller konstnär, eller den person som står bakom en viss information som i sin helhet kan ge upphov till starka känslor eller på annat sätt inverka negativt på befolkningen.

På sajter som Avpixlat med flera anklagar man gärna främst media för censur i bland annat kommentarsfälten i tidningarnas nätversioner. Man menar att tidningarna förvägrar så kallade oliktänkande att komma till tals men glömmer gärna att det inte handlar om censur utan vanligtvis om vanlig vett och etikett när det gäller språkbruk, liksom personliga påhopp, insinuerade hot riktade mot specifika, ibland namngivna individer och så vidare.

Något de flesta av Sverigedemokraterna och deras anhängare också verkar glömma är att i yttrandefrihetslagen gäller även att man har rätt att välja vad man vill lyssna och ta till sig av, till lika stor del som man har rätt att sprida information. Att man har rätten att säga något innebär inte att alla andra måste lyssna.

Sen ska vi ju inte glömma att de som censurerar allra mest är de som själva anklagar andra för att tysta dem; kommenterar man som antirasist ett inlägg på till exempel Avpixlat, dröjer det troligen inte länge förrän kommentaren blir bortplockad – eller att man blockas helt från möjligheten att kommentera.

Så vem censurerar vem, kan man undra!?

 


Läs också;

Yttrandefrihetslagen
Självcensur
Censur