Etikettarkiv: cancel culture

SD om public service

SD har de senaste åren motionerat flitigt om public service, och dess vara eller inte vara, och hur den ska eller inte ska se ut. De har pratat om att public service i dess nuvarande form ska avskaffas. De har också diskuterat att de vill anpassa och göra public service ”smalare” och mer ”ändamålsenligt”. SD har lagt en motion om att ”utbudet i Sveriges Radio P3 bör ändras”.


Vän av ordning undrar vad Sverigedemokraterna menar med mer ”ändamålsenligt”. För vem eller vilka ska public service vara mer ”ändamålsenligt”? Jag undrar också om det är rimligt att enskilda politiska partier ska styra vilka program, ämnen och uttryck som ska tillåtas i statlig media? SD har beskyllts för att utöva politisk styrning av public service.

SD:s förhållande till public service har aldrig varit särskilt bra. Partiet har haft en strategi där de tagit på sig en offerroll och tydligt markerat att de inte framställs på korrekt sätt i media, inklusive radio och TV. Dock finns tendenser, likt andra partiers ”godkännande” av partiet, som visar på att de ofta framställs neutralt och får stå oemotsagda. Det vi kanske har färskast i minnet vad gäller normaliseringen av partiet finner vi i SVT:s program ”Min sanning”, där Mattias Karlsson bereds rejält utrymme av journalisten.

”Lägg ner SVT och P3”

För ett par år sedan blev Åkesson, likt de andra partiledarna, föremål för skämt i satirprogrammet ”Tankesmedjan” i Sveriges Radio P3, då det i ett inlägg sades följande: ”Han är ju lite av en Sveriges Oprah, alltså en viktpendlare av rang”. Åkesson uttryckte senare i en intervju i SR P3:s Morgonpasset följande om inslaget:

”Det är vad jag förväntar mig av den här skitkanalen. Jag ställer upp här för att jag vet att jag måste det, men jag hade helst sluppit” (Källa: SR.se)

”Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 för länge sedan. Jag tycker det är vänsterliberal smörja rakt igenom.” (Källa: Svenska Dagbladet)

Jimmie Åkesson 2016. License: https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0

Åkesson har återkommande uttryckt sin misstro och sin fientliga inställning gentemot svenska journalister. Han har uttryckt att han vill slopa presstödet och att det kanske vore lika bra att lägga ned SVT. I samband med att SD inte bjöds in till SVT:s slutdebatt i valspurten 2010 – partiet var för tiden inte ett riksdagsparti och det var oklart om de skulle klara spärren – sade Åkesson att han sålde sin TV och slutade betala TV-licensen. Under en utfrågning under Almedalsveckan samma år uttryckte Åkesson följande:

Man låter oss inte delta i den här debatten av politiska skäl. Därför att SVT, oavsett vad de påstår inte är fri television, det är Sveriges statliga, politiska television.

– Är det så att vi inte kan nå dit vi borde, är det så att public service-uppdraget inte kan efterlevas, då är frågan om det inte är dags att vi helt och hållet lägger ned den här statliga televisionen.

(Utfrågaren): – Det var ord och inga visor. Så du menar att med sverigedemokratiska mandat i riksdagen så finns det alltså en chans att public service läggs ned helt och hållet?

Åkesson: Fyller den ingen public service-funktion, om det bara är en kanal för makten, att behålla makten, då ska vi naturligtvis inte ha det kvar. (Källa: Aftonbladet)

Public service à la SD

Under SD:s rikskongress, ”Landsdagarna”, år 2019 luftade partiets ombud sina synpunkter i frågan om public service. Partiet vill kraftigt skära ned på budgeten för public service. De vill även granska och ändra innehållet. De vill instifta ett vetenskapsråd som granskar den politiska inriktningen i statligt ägd radio och TV. Partiet har återkommande hävdat att public service är vänstervriden. Problemet för SD är att medieforskare har fastslagit att det inte är möjligt att mäta eventuell politisk inriktning i programmen. Det räcker inte att tycka att ”public service är vänstervriden”.

I enlighet med sändningstillstånd ska public service vara ”opartiskt sakligt och oberoende”. Denna opartiskhet ifrågasätts alltmer, av politiker och ”alternativmedia”. På SD:s hemsida läser vi följande:

”Sverigedemokraterna har länge förespråkat en skattebaserad finansiering av public service, men avslog regeringens förslag om införande av skattefinansiering eftersom en sådan finansiering behöver föregås av olika reformer som säkrar sakligheten och opartiskheten i bolagens programutbud”. (Källa: SD.se)

Förtroendet för public service hos svenskarna är fortsatt högt, långt högre än för andra medier. Trots det vill SD förändra public service i grunden samt försämra den. De vill krympa budgeten ordentligt genom att införliva den i statsbudgeten istället för att finansiera den via skattepengar, samt slå ihop SVT, SR och UR, och dessutom sälja P3 och SVT 2.

SD:s förhållande till public service är komplicerat. De har genom åren gjort yttranden om att lägga ned SVT, SR och UR som de är utformade idag. De har också yttrat att de vill skära ned på budgeten avsedd för public service och att de vill göra större förändringar i hur den ska se ut. Det vi med säkerhet kan säga är att om statstelevisionen och -radion ska finnas kvar ska det vara på SD:s villkor.


Källor:

SD-motioner om public service

Expressen: SD kritiseras efter begäran om SVT

SVTPlay: Min sanning – Mattias Karlsson

SvD: Detta har hänt: Vikthån – då ville Åkesson skrota P3

SR: Jimmie Åkesson: P3 är en skitkanal

Aftonbladet: Åkesson: ”Frågan är om det inte är dags att lägga ned SVT”

SD.se: Public service

Censur

Hur kan man förklara censur på allra bästa, enklaste, kortaste sätt? Detta är en fråga som Motargument diskuterat ofta. Det beror på att så många hävdar att sociala forum som Facebook, Youtube etc skulle ha censurerat texter och videos.

I Sverige råder svensk lagstiftning och den svenska grundlagen. I vår grundlag finns yttrandefrihet, som förbjuder censur.

Censurförbudet i Sverige innebär konkret och rättsligt att endast den svenska staten, statliga myndigheter, kommunerna och alla i övriga offentliga sektorn på förhand EJ får granska eller förbjuda publicering av till exempel skriven text och radioprogram.

När någon person vill kritisera ett ord eller inlägg eller påståenden i en video på en annan användares konto på något socialt forum, och den kritiska personen inte är en representant för svenska myndigheter – då är det alltså INTE censur, enligt lagens mening.

Du måste minnas att du kan bli emotsagd eller kritiserad, för andra personer har också yttrandefrihet att säga sina åsikter på nätet.

Alla ägare av sociala forum och andra nättjänster har inrättat användarregler. Varje användare godkände de när de skaffade sitt konto där. Och i de reglerna eller användarpolicyn står det i klartext att de företagen kan radera innehåll som bryter mot någon lag eller som uppmanar till våld eller något brottsligt.

Lawline om censur

SD:s riksdagsledamöter skriver debatt-artiklar om censur

Hyckleri om censur

Efter nedstängningarna av SwebbTVs Youtubekonto, f d president Trumps Twitter och Youtube, har det uppstått en hätsk debatt där det påstås att de så kallade ”techjättarna” censurerar åsikter och kväver yttrandefrihet. Sverigedemokraterna är högst delaktiga och hävdar att ”techjättarna” styr svensk partipolitisk debatt i sakfrågor. Nu vill SD lagstifta så att företag och organisationer förbjuds att moderera på sina egna plattformar. Problemet är att någon sådan lag skulle slå tillbaka mot SD själva, då de i högsta grad utnyttjar rätten att själva avgöra och moderera vad som kan få uttryckas i deras egna sociala medie-kanaler.


I en debattartikel i Dagens Nyheter 1 februari 2021 skriver sverigedemokraterna Jimmie Åkesson, Jessica Stegrud, Aron Emilsson och Matheus Enholm följande:

”På samma sätt som plattformarna åläggs att radera olagligt innehåll bör de ha en skyldighet att bevara innehåll som håller sig inom lagens ramar och inte diskriminera innehåll utifrån subjektiva värden.

Obekväma åsikter, tvetydig information eller hätska debatter är något som vi alla utsätts för i vår vardag. Hur och var vi utsätts för detta förringar inte nödvändigheten av källkritik eller sakliga genmälen i debatten.” (Källa: Dagens Nyheter)

På Motargument har vi vid ett flertal tillfällen gjort vår röst hörd i debatten om påstådd censur och kvävd yttrandefrihet på sociala medier (de så kallade ”techjättarna” och nättjänsterna). Vi har konstaterat att det är varken censur eller att kväva yttrandefrihet då privatägda, kommersiella företag, som de omnämnda sociala medierna de facto är, då deras moderatorer väljer att radera inlägg, kommentarer eller tillfälligt blockera eller permanent radera konton från sin plattform.

Rop om censur

Såväl förtroendevalda sverigedemokrater, som deras sympatisörer ropar högt om censur och att de inte har yttrandefrihet eller åsiktsfrihet. Det dessa glömmer bort är att varje enskilt företag får se till att personer följer de användarregler som respektive plattform har implementerat och som varje användare har godkänt.

I debattartikeln lägger SD fram följande krav på att regering i samråd med riksdag ta fram lagstiftning i syfte att säkerställa yttrandefriheten på Internet.

  1. Domstolsprövning av olagligt innehåll
  2. Lagligt innehåll ska skyddas
  3. Algoritmer ska inte diskriminera politiska ståndpunkter
  4. Företag som felaktigt modererar innehåll bör kunna åläggas med vite

Det vi kan konstatera är att vissa av oss har en uppfattning om att vi med stöd av yttrandefrihet har rätt att verbalt eller skriftligt framföra vilka åsikter vi önskar på vilket sätt vi än behagar. Det stämmer inte. Det finns lagar som styr vad vi får lov att säga eller skriva.

Risken med att framtida lagstridig moderering prövas i domstol är att det kan komma att leda till att aktörer drar sig för att moderera på sina plattformar. Domstolsprövning kan innebära långa rättegångsprocesser. Ett annat olyckligt scenario skulle kunna vara att många kanaler helt enkelt tystnar som en konsekvens av begränsade möjligheter att moderera.

Jag vill påminna om att sverigedemokrater har använt sig av de kanske mest högljudda rösterna i debatten om censur, åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Hur har de själva agerat, tyckt och tänkt om detta genom åren?

SD lagstiftar bort sitt eget agerande

Sverigedemokraterna utnyttjar, som många andra, sin rätt att moderera kommentarer i sina egna kanaler, som t ex SD:s Facebook, Twitter, Instagram och Youtube. Förutom att de raderar enskilda kommentarer, så blockerar de även användare från att uttrycka sig på SD:s konton. De gör det för att de inte vill bli ifrågasatta eller kritiserade. Enligt nuvarande lagstiftning är kritik legitimt. Enligt SD är det censur av åsiktsfrihet och kvävd yttrandefrihet att agera så. Trots det så gör de det själva. Nu vill SD ändra på lagstiftningen huruvida det ska finnas laglig rätt att moderera på sina egna plattformar och på de s k ”techjättarnas” plattformar. Det SD gjort tills nu kommer alltså – om de får som de själva vill – att bli olagligt.

I en debattartikel från 2019 i tidningen Lt läser vi:

Jag tar partiets Facebooksida som exempel. Kommentarer som går i linje med det SD vill kommunicera finns kvar, övriga tas bort och den eller de som försöker lägga fram något annat blockeras.

I vissa kommentarstrådar finns inget annat än en lång rad av människor som uttrycker samma eller liknande åsikter. De kan ofta inte se eller ens få möjlighet att bemöta vad kanske andra utanför denna sfär kan tänkas vilja säga. En som jag, för jag har nämligen blockerats. (Källa: Lt.se)

partiets Facebooksida läser vi:

”Det ska inte bara vara journalister och politiker som får tycka saker offentligt, inte heller ska dessa godtyckligt få bestämma vilken åsikt som för stunden tillåts. Tvärtom är det vår övertygelse att människor i den verkliga världen, utanför politiken och de stora mediehusen, har väldigt mycket att tillföra till samhällsdebatten.
Samtal och diskussion människor emellan utgör demokratins grund. Sverige behöver mer meningsutbyte, fler nyanser och ett mer inkluderande samtalsklimat – inte mer polarisering och mörkläggning.
Konstruktivt meningsutbyte kännetecknas av saklig argumentation, intresse för andras argument, ett respektfullt tonläge samt att den som vill bidra till diskussionen håller sig inom ämnet.
I kommentarsfälten här hos Sverigedemokraterna är man välkommen att kommentera och diskutera, självklart med en vilja att bidra, hålla sig inom ämnet och med respekt för varandra. 💙💛” (Källa: Facebook)

Sverigedemokraterna och deras sympatisörer gapar högt om censur av åsiktsfrihet och kvävd yttrandefrihet på Internet och dess sociala medier. De vill se en lagstiftning som förbjuder enskilda företag och organisationer att moderera och ta bort innehåll på deras plattformar som inte stämmer överens med deras regler eller går emot deras åsikter.

Sverigedemokraterna utnyttjar själva den lagstadgade rätten att själva avgöra vad som uttrycks på sina sociala medier. Nu vill de alltså enligt lag förbjuda det de själva gör.


Källor:

Dagens Nyheter: Techjättarna kan inte tillåtas styra svensk politisk debatt

Sverigedemokraternas Facebook

Lästips:

Motargument: Techjättarnas censur

Motargument: Nätfriheten har alla

Motarguments artikelserie om ”Cancel culture”

Yttrandefrihet

Vad är yttrandefrihet, hur får vi tala med varandra i vardagen och hur får vi skriva i våra inlägg och kommentarer i sociala medier på internet? Motargument tycker det ständigt förekommer många vilseledande påståenden och lögner om yttrandefrihet.


Detta är en av delarna i artikelserien om ”Cancel Culture”.

Svenska grundlagens yttrandefrihet är grovt sammanfattad, förkortad så: att svenska staten inte får förhandsgranska text som du vill få publicerat i en offentlig tidning. Staten kan inte förbjuda dig från att skriva eller säga något i till exempel en tidningsintervju, en blogg, på Facebook eller insändarsida i din lokaltidning. Du ska inte riskera några repressalier som böter eller bli åtalad för brott, baserat på vad du sagt eller skrivit. (förutsatt att du inte skrivit något som bryter mot någon lag, se längre ner.)

När en privatperson vill kritisera ett ord eller inlägg eller påståenden i en video på en annan svensk användares konto på något socialt forum, och den förstnämnda personen inte är en representant för svenska myndigheter – då är det alltså INTE censur, enligt lagens mening. Du kan alltid komma bli emotsagd av en person som har en annan åsikt, för den personen har också yttrandefrihet.

Du har ingen rättighet som gör att något mediaföretag eller något kommersiellt, privatägt företag har plikt att de måste tillhandahålla en kanal åt dig, där du ska få uttrycka dig hur du vill.

Om en persons text innehåller misstänkta brott mot någon annan grundlag eller någon annan lag, som t ex förtal eller Hets mot folkgrupp, uppmaning till våld eller andra brott, då kan den texten av andra användare kritiseras, anmälas till moderatorerna på den nät-tjänsten. Om de som arbetar i det mediaföretaget anser att innehållet i den texten är skadlig för debatten och för andra användare på sin tjänst, och skadlig för mediaföretaget eller till och med brottslig, då kan den texten blockeras eller raderas.

”Ingen har rätt att uttrycka kränkande och nedsättande åsikter kring hudfärg, religiös trosuppfattning, nationellt eller etniskt ursprung eller mot människor av en specifik sexuell läggning”. (Källa: Motarguments årskrönika 2017)

Alla användare i varje socialt forum har godkänt det forumets användarpolicy när man skaffade sig konto där. Alla forum har sådana upprättade användarregler för att skydda sig från att bli stämda eller polisanmälda. Till och med Flashback forum har regler för sina användare.

Om en väljare, politiker eller ett politiskt parti får en text raderad från ett forum på internet, så är det varken censur eller brott mot yttrandefriheten. Det gäller alla personer med alla olika  partitillhörigheter. Sverigedemokrater stoppas inte från att framföra sina åsikter i partipolitiska sakfrågor om de följer alla lagar i det aktuella inlägget.

Och, ärligt talat, du hör väl åsikter från sverigedemokrater mer än från andra partier, i alla olika mediekanaler dagligen? De har full yttrandefrihet, hörs ofta i public service-kanaler och massor av egna mediekanaler där de nyttjar sina grundlagsskyddade rättigheter och helt fri åsiktsfrihet, yttrandefrihet och pressfrihet…

Denna text ingår i en pågående artikelserie om: Cancel culture

Nätfriheten har alla

Krönika av Johan Löfström, medgrundare av Motargument

Två riksdagsledamöter från Sverigedemokraterna skrev en debattartikel i min lokaltidning Arbetarbladet. Flera andra i SD har gjort likadant på samma tema i andra tidningar och mediakanaler. Riksdagsledamöter från SD använder sin yttrandefrihet genom att skriva debattartiklar, men vad de helt felaktigt påstår om yttrandefrihet och censur bör ej få stå oemotsagt.

Det är så många begrepp och komplexa företeelser som tas upp av SD-politikerna i deras debattinlägg att det kommer bli flera kommande artiklar på Motargument.se. Vi kan inte här besvara samtliga påståenden, men vill underlätta för alla att bli bättre på att ta diskussioner om den så kallade ”Cancel Culture”. Följ oss under detta projekt.

Användarregler och lagar är ej partipolitik

Alla kommersiella företag och organisationer som äger nätforum som Facebook, Twitter, Youtube, flashback, de har användarregler. Varje användare godkänner dessa regler när vi skaffar vårt konto. Den typ av innehåll som leder till att en moderator väljer att märka upp med varningsflagga, eller raderar ett inlägg: det är bland annat desinformation, vilseledande, farliga, skadliga påståenden, anstiftan till våld, mordhot eller hets mot folkgrupp.

Ibland leder en användares kontinuerliga, upprepade, systematiska brott mot användarpolicy till att denne antingen blir tillfälligt avstängd eller i några fall till att den får sitt konto raderat.

Att säga saker i videos eller skriva text på nätet som bryter mot användarregler eller lagar handlar inte om censur eller yttrandefrihet.

Censur handlar endast om då en stat eller statlig myndighet eller när rättsväsendet vill försöka granska dina texter innan publicering i public service eller i någon tidning. Svenska staten, svenska statliga myndigheter eller andra myndigheter får inte heller ge en person några repressalier, utdela böter, åtala eller diskriminera baserat på något innehåll i någon text eller så kallad ”obekväm” åsikt som denne sagt eller skrivit på nätet eller i någon annan media. (så länge man inte skrivit något som bryter mot grundlagen eller något annat brott)

Ingen privatperson eller politiker får nyttja yttrandefrihet för att hindra, förminska eller kränka andra människors grundläggande mänskliga friheter eller rättigheter. Yttrandefrihet är inget ”trumfkort” som ger fritt fram att säga eller skriva vad som helst offentligt.

Korrekt information om SwebbTV

De enda sakliga, rimliga och skäliga anledningarna bakom att propagandakanalen SwebbTV blev avstängd från Youtube var på grund av flera återkommande fall av fake news, desinformation om Corona-pandemin. Det vore farligt för allmänheten om Youtube skulle tillåta innehåll som oroar eller förvirrar eller ljuger för människor t ex om virus, pågående pandemin eller om vaccin.

Den nämnda videobloggen har också spridit antisemitiska, rasistiska åsikter i flera år. Flertalet från varandra fristående och oberoende personer har granskat innehåll, och pekat ut sådant på SwebbTV som bryter mot ”nät-jättarnas” användarregler och bryter mot svenska lagar.

För övrigt så har den ”alternativa” mediekanalen SwebbTV ägt sin egen webdomän sedan år 2015, med massor av ocensurerade blogginlägg och videos, minst sedan i maj 2018. De har alltså inte censurerats eller blivit av med sin yttrandefrihet eller pressfrihet. De och många andra som fått inlägg raderade från nätforum har alltså kvar sina ”offentliga torg” och kontakt med sina sympatisörer.

Moderering av innehåll

Att det finns användare som anmäler misstänkt innehåll som de upptäcker på nätet till moderatorerna för den nättjänsten, det är varken censur eller försök att hindra någons yttrandefrihet. Det vi publicerar offentligt på nätets olika forum kan komma att bli granskat, emotsagt och kritiserat. En av de viktigaste funktionerna och syftena som finns med alla så kallade ”sociala forum”, i all ”social media” är just det att andra kan läsa, svara och kommentera dina olika inlägg. Ingen har rättighet eller lagskydd att slippa bli emotsagd eller kritiserad av de personer som du tillåtit insyn i dina konton på nätet.

Andra som fått innehåll raderat ur sina sociala medier har varit på grund av textinnehåll som varit rasism, uppmaningar till våld och till terrorism. Ord spelar stor roll, särskilt om det är ”inflammatorisk” retorik. Se på hur många Trump-supporters i USA som radikaliserats under de senaste fem åren. Trump-väljare och SD-sympatisörer existerar på en rad olika nättjänster, som t ex Telegram, Parler, Gab, 4chan, Reddit. Jimmie Åkessons gamle vän och kollega Erik Almqvist förefaller ha konto på den  ryska tjänsten VK.

Erik Almqvist tweet där han beskriver kontaktuppgifterna till sina olika nätkonton.

Korrekt information om ansvariga utgivare

Alla publikationer som har en ansvarig utgivare är fortfarande ansvariga inför rättsväsendet. Att en nätbaserad mediekanal har en ansvarig utgivare innebär inte att denne kan publicera texter eller videos som innehåller brott mot lagar eller svenska grundlagen.

Motargument anser det är gynnsamt att SD och alla andra politiska grupper och partier skriver sina åsikter och debatterar offentligt, för att väljarna ska kunna bilda sig korrekt uppfattning om deras agenda fram till nästa valdag. Det är vi som är skeptiska och kritiska mot bl a intolerans och islamofobi som behöver bli många fler som läser och aktivt granskar innehållet i och bakgrundsåsikterna bakom vad kandidater till politiskt valda positioner säger och skriver. De åsikter vi ej håller med om, och som vi anser är skadliga för något i vårt samhälle, bör uppmärksammas och granskas i detalj. Journalister kan också ställa många fler följdfrågor då de intervjuar politiker, för att få fram de bakomliggande åsikterna och ideologin bakom vad de först har sagt.

De videobloggar, skriftliga bloggar, nät-konton som sprider antisemitiska, rasistiska, misogyna, hbtq-fientliga, demokratifientliga eller samhällsfarliga åsikter ska varken förringas eller normaliseras – de ska ej få stå oemotsagda. Sådant ska och måste granskas och kritiseras!

Johan Löfström, Gävle, Medgrundare till Motargument.se, medlem i Socialdemokraterna och i Reformisterna s-förening

Krönikor är skribentens personliga åsikter och uppfattning. Du kan kommentera på alla publicerade texter på FB.me/Motargument

Som nämndes överst i denna krönika så är detta ett av flera kommande inlägg och begreppsförklaringar i en artikelserie som ämnar hjälpa fler att förstå komplexa skeenden och påståenden om ämnet som kallas för ”Cancel culture” eller ”deplatforming”. Följ Motargument.se och tipsa alla era bekanta och åsiktsmotståndare om oss.

Länkar:

SD:s partiledares och gruppledares debattinlägg på DN debatt, 1/2, 2021

En kortare version av denna Motargument-text blev publicerad som en replik på Josef Franssons och Roger Hedlunds debattartikel i Arbetarbladet, 22:a januari, 2021

SD:s tidigare debattartikel i Arbetarbladet, 18:e jan, 21

Techjättarnas censur

Extrem- och ytterkantshögerns närvaro på sociala medier hotas när företagen i allt större utsträckning stänger av – tillfälligt eller permanent – tongivande aktörer. Kritikerna ropar om censur och jag hävdar att de har rätt. Men också att det kan vara helt i sin ordning. Åtminstone ibland.


“Censur” är den process där material, som i det givna sammanhanget bedöms som oacceptabelt, avlägsnas. Som gammal skräckfilmsälskare förknippar jag ordet främst med Statens biografbyrå, vilken under större delen av 1900-talet förde ett slags låtsaskrig mot oss som ville se varenda spilld blodsdroppe på videoskärmen i syfte att skydda oss mot moraliskt fördärv. Men företeelsen kan även ha en politisk eller förtryckande funktion, exempelvis som i Kina eller Nordkorea, där staten använder detta som ett medel för att kontrollera befolkningen.

De senaste veckorna har vi sett ett enormt uppsving av aktörer som fått delar av sitt material raderat, eller till och med helt stängts av från att använda vissa tjänster. Att USA:s president Donald Trump fått sitt twitterkonto permanent avstängt är kanske det mest kända exemplet, men det är bara en av många liknande konsekvenser efter upploppet vid Capitolium den 6 januari i år.

Även svenska aktörer har drabbats av liknande åtgärder. I december slängdes Swebb-TV ut från YouTube, vilket ledde till en slags strejk där andra så kallat “alternativa” medieproducenter stängde ner sina verksamheter under en dag för att protestera och visa sitt stöd för kanalen, som är mest känd för att dela högerextremt och konspiratoriskt material. (Man har bland annat spridit påståendet att Olof Palme avled av HIV och har under coronapandemins gång även spridit konspirationer om Covid-19, samt antivaccinationspropaganda.)

Rop om censur

Följarna – både Swebb-TV:s och Trumps – skrek genast om “censur”. Och det har de faktiskt rätt i. Det är nämligen inte bara stater och dess myndigheter som kan censurera. Även privata företag, liksom enskilda individer, kan på olika sätt kontrollera och moderera informationsflödet i deras respektive domäner i den process vi känner som censur.

Grejen är dock att ordet “censur” har omedelbara och negativa konnotationer. Det jämställs nästan per automatik som en slags frihetsinskränkning. Och även om det förstås kan vara det – och är så i många fall – så behöver det inte vara det i samtliga fall.

När Twitter stoppat Donald Trump från att tweeta, sammanfattade de bakgrunden till sitt beslut på följande vis:

“After close review of recent Tweets from the @realDonaldTrump account and the context around them — specifically how they are being received and interpreted on and off Twitter — we have permanently suspended the account due to the risk of further incitement of violence.” (Källa: Twitter)

Vad gäller beslutet att stoppa Swebb-TV känner jag inte till de faktiska orsakerna. En förhållandevis så pass obetydlig aktör motiverar nog inte samma slags offentliga redogörelse som avstängningen av USA:s sittande president. En kvalificerad gissning efter att ha scrollat igenom utbudet (innan avstängningen) är dock att de överträtt YouTubes “COVID-19 Medical Misinformation Policy, vilket enligt deras användarvillkor kan leda till att det aktuella kontot tas bort. (UPPDATERING 17 JANUARI: SVT bekräftar idag mina misstankar om att det främst handlar om desinformation kring Covid-pandemin.)

Båda exemplen ovan visar hur dessa privata aktörer censurerat material som på olika sätt bryter mot deras användarvillkor eller på annat sätt ansetts skadligt. Risken att Donald Trump genom sina tweets uppmuntrar till fortsatt våld, likt det vi såg vid Capitolium bedömdes som så överhängande att Twitter fattade sitt beslut. På liknande sätt fattade antagligen YouTube sitt beslut om Swebb-TV. Regelverken finns på plats och det är bara en fråga om att applicera dem. 

Censur är en sak – yttrandefrihet en annan

Ropen om “censur” är alltså inte av nödvändighet felaktiga. Dock bör de kunna kompletteras med en förklaring om varför censuren inte anses acceptabel – eller varför den anses vara det: Anser man det oacceptabelt att förhindra Donald Trump att mana till våld, eller för den delen Parler-användare att sprida uppmaningar om att våldta, tortera och mörda namngivna politiker och privatpersoner, då bör man kunna förklara vad vinsten är i att tillåta dylikt. Och anser man att det är oacceptabelt att förhindra Swebb-TV att sprida lögner om coronapandemin, då bör man också kunna förklara varför dessa lögner ska kunna spridas. Och man bör helst klara av att göra det utan att ge ett principiellt svar om yttrandefrihet eller göra det till en fråga om hur fel aktören tolkat regelverket i det specifika fallet. För det är faktiskt helt andra diskussioner.

Att bara ropa “censur” döljer den egentliga åsikten. Som ett slags självcensur, ironiskt nog.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Bokrecension: No Platform

I sin bok No Platform: A History of Anti-Fascism, Universities and the Limits of Free Speech gör Evan Smith en historisk genomgång över hur taktiken “no platform” använts av studentgrupper på brittiska universitet som en metod för att försvåra för rasistiska och fascistiska idéer att uttryckas. Bokens mest värdefulla bidrag för den svenske läsaren är dock snarare hur den parallellt med detta lyckas beröra den samtida debatten om yttrandefrihet.


Boken, som släpptes på Routledge i början av april, samlar berättelsen om “no platform” i Storbritannien och hur denna taktik använts av studentorganisationer för att motarbeta radikal- och extremhögerns strävan att infiltrera brittiska universitet. Samtidigt målas en historia upp, där denna antifascistiska kamp löpt parallellt med en livlig diskussion om yttrandefriheten och hur “no platform” – enligt taktikens kritiker – sätter gränser för denna viktiga, demokratiska frihet.

Bokens framsida

Smith argumenterar i boken för att de till synes indignerade röster som lyfts om “no platform” som ett hot mot yttrandefriheten ofta är en reaktion från radikal- och extremhögern på hur ett ökat och synligt motstånd mot röster som sprider hat i form av bland annat rasism, misogyni, homofobi och transfobi faktiskt ger effekt. Det handlar alltså egentligen inte om att dessa aktörer är intresserade av att försvara en förment hotad yttrandefrihet i sig, utan om att de dels söker bevara en samhällsordning där dessa typer av yttranden (och de som yttrar dem) sällan ifrågasätts, och dels använder idéer om en absolut/extrem yttrandefrihet som ett slags vapen för att ohejdat kunna sprida radikal- och extremhögerns idéer om exempelvis ras, sexualitet och genus.

Men samtidigt som förstås även radikal- och extremhögern, liksom alla andra, har en grundläggande demokratisk rätt att ge uttryck för sina idéer och åsikter finns det ingen skyldighet för universiteten att faktiskt erbjuda någon detta utrymme, menar man och hänvisar till strategin som en slags förebyggande åtgärd.

Argument och motargument

Ett vanlig argument från kritikerna är att “no platform” (liksom besläktade strategier som “cancel culture” och “safe spaces”) utgör ett trubbigt och oprecist vapen som hotar det fria samtalet genom att slå urskillningslöst och godtyckligt mot vadhelst som råkar passera som en för kontroversiell åsikt eller ett för provokativt uttalande. Och som Smiths bok visar, finns det visst fog för denna kritik – det finns exempel på föredragshållare som stoppats, trots att de inte representerat någon av de åsikter som “no platform” avser stoppa.

Samtidigt är ett bärande syfte med “no platform” inte att slutgiltigt tysta någon. Det handlar snarare om att göra – i det här fallet – brittiska universitet till inkluderande miljöer där alla studenter, oavsett hudfärg, etnicitet, könsidentitet eller kön, ska kunna känna sig välkomnade och trygga. Och eftersom man hävdar att man, genom att tillåta röster som argumenterar mot denna inkluderingstanke, i förlängningen öppnar för exklusion av – och i värsta fall diskriminering och våld mot – dessa grupper finns en gråzon som är svår att bemästra. Och det är här det ibland kan gå fel.
“No platform” är ingen enkel eller självklar strategi. Ibland stoppas fel person från att föreläsa, ibland lyckas fel person slinka igenom nätet. Detta dilemma är ständigt närvarande och därför påpekar Smith hur varje beslut om att genomföra en “no platform”-aktion bör föregås av diskussion för att minska risken att just fel personer drabbas.

Det är också värt att påminna sig om att de som stoppas från att föreläsa som ett resultat av “no platform” (eller genom att sparkas från något uppdrag på, säg, TV4 efter att ha skrivit en osedvanligt explicit tweet om svarta människor) ofta ges alternativa plattformar i media, där de tillåts både ge sin syn på saken och sprida de åsikter de – enligt egen utsago – förhindrats att sprida. Detta kan ses som ett argument för att “no platform” faktiskt inte inskränker någons yttrandefrihet i praktiken, utan snarare ger dem ännu större möjligheter att nå ut med sina budskap – bara inte i en universitetsmiljö. Det är också viktigt att i en diskussion om detta påminna sig om att protester i sig är fullt legitima sätt att använda sin yttrandefrihet – säkerligen en självklarhet för de flesta, men en aspekt som ofta hamnar i skymundan bakom de känsloladdade påståendena om hur “no platform” är en yttrandefrihetsfientlig strategi och en påminnelse om att den absoluta yttrandefrihet som åberopas inte nödvändigtvis är tänkt att omfatta alla – sin absolutism till trots.

Yttrandefrihetsflagga
Yttrandefrihetsflagga, skapad av John Marcotte (Public Domain)

Ett annat argument som brukat lyftas mot “no platform” är att det generellt finns lagar som skyddar medborgarna och förhindrar olika former av hatpropaganda. I både teori och praktik sätter dessa lagar formella gränser för vad som är tillåtet och inte, vilket torde göra “no platform” och liknande strategier överflödiga (och, upprepar man, farligt godtyckliga). Dock bortser man då från att lagarna bara “kickar in” när skadan redan är skedd – ett brott kan ju i lagens ögon bara konstateras efter att det ägt rum.

En dylik juridifiering av frågan riskerar också att leda till ett tillstånd av det Gavan Titley kallar “the debatability of racism”: Den för det mesta fruktlösa och distraherande diskussionen om vad som på formell väg faktiskt konstituerar rasism eller fascism. The debatability of racism ser vi mängder av exempel på i den vardagliga debatten även här i Sverige, där representanter för radikal- och extremhögern – tillsammans med individer i gråzonen mot den “vanliga” konservativa högern – gång på gång söker förskjuta gränserna för det tillåtna genom att vända diskussionerna om vad som sades till diskussioner om huruvida det är exempelvis rasism eller inte (eller om ett visst riksdagsparti är fascistiskt eller inte). Kärnfrågan – budskapet – undviks skickligt.

Frihet under ansvar eller frihet utan ansvar?

Evan Smiths bok väcker också den till viss del filosofiska frågan om huruvida de vanliga principerna för yttrandefriheten verkligen bör gälla de, vars mål är att begränsa eller förneka delar av befolkningen grundläggande rättig- och friheter. Som filosofer som Karl Popper eller John Rawls frågar sig: Har ett tolerant samhälle verkligen råd att tolerera de intoleranta?

Strategin “No platform” kan inte i sig bekämpa rasism och hat, men den kan begränsa dess fysiska räckvidd. Omsatt till förhållanden online kan strategin innebära kampanjer för att få sociala medie-tjänster att stänga konton som sprider och underblåser hat. Det hindrar förstås inte enskilda individer från att fortsätta uttrycka sin rasism, misogyni eller homo- och transfobi via andra kanaler – deras frihet att yttra sig har alltså inte på något sätt inskränkts, men det sätter nödvändiga ramar för dessa yttranden. Det sätter dem i ett större, samhälleligt sammanhang och signalerar något om den illegitimitet vi kan och bör tillskriva de grupper som representerar dessa synsätt? Framförallt markerar det ett viktigt ställningstagande mot dessa uttryck, och solidaritet med en humanistisk människosyn som utgår från tanken om alla människors lika värde.

Bok: No Platform: A History of Anti-Fascism, Universities and the Limits of Free Speech
Författare: Evan Smith
Förlag: Routledge