En polis har tagits ur tjänst i samband med anklagelser om övervåld. Samhällsnytt påstår att det beror på ett drev från allmänhet och medier.
Den alternativa mediebloggen Samhällsnytt ifrågasätter polisens uppföljning på ett gripande i området Skiftinge i norra Eskilstuna. Samhällsnytt anser att lokalpolisområdeschefen ”viker ned sig” då han tar avstånd från kollegornas agerande och upprättar en anmälan mot en polisman som tills vidare tagits ur tjänst.
Den 7 december 2019 publicerar Samhällsnytt artikeln ”VIDEO: Poliser tar i med hårdhandskarna i utsatt område – polischefen viker sig för medialt drev”. Artikelförfattaren Simon Kristofferssons retorik i nyhetsrapporteringen är genomgående mer eller mindre explicit. Det är tydligt att Kristoffersson har många synpunkter utan att egentligen sitta på mer information än de nyhetsförmedlare som rapporterat om händelsen tidigare.
På videon som filmats från en lägenhet i det utsatta området Skiftinge ser vi hur ett par personer blir gripna. Videon, som ursprungligen publicerades på en privatpersons Facebook, står att bevittna i Samhällsnytts artikel, men också på andra ställen på nätet. Du kan se videon om du klickar på denna länk: VIDEO
Personen som filmat händelsen reagerade på hur poliserna agerade vid gripandet av ett antal personer. Händelsen fångades upp av ett antal nyhetsförmedlare. Något fördröjt publicerades Samhällsnytts artikel. Kristoffersson ger uttryck för hur han ser på saken (text markerad i fet stil av Motargument).
”Samhällsnytt kan visa videoklipp från ett ’utsatt område’ i Södermanland där flera poliser tar till med hårdhandskarna mot vad som uppges vara en efterlyst kvinna och en knivbeväpnad man. Efter händelsen har lokaltidningar börjat dreva mot polisen som man påstår ”plågar” de efterlysta vilket lett till att en av poliserna har tagits ur tjänst.” (Källa: Samhällsnytt)
Kristoffersson fortsätter:
”Händelsen utspelade sig på måndagskvällen i det invandrardominerade området Skiftinge som finns med på polisens lista över så kallade utsatta områden. Det är oklart vad bakgrunden till polisingripandet var men en nätgranskning visar att området utmärker sig som ett av de mest brottsaktiva områdena i Eskilstuna.” (Källa: Samhällsnytt)
Eftersom polisen anmälde sig själv för misstänkt övervåld, blir frågan vad det etniska ursprunget eller brottsbenägenheten hos människor som bor i Skiftinge har med saken att göra.
”Videon har fått stor uppmärksamhet i lokaltidningarna Södermanlands Nyheter (SN) och Eskilstuna-Kuriren som beskriver hur polisen ”plågar den handfängslade mannen med snö innanför jackan”, hur ett slag utdelas och hur personerna har släpats till radiobilarna i snön.” (Källa: Samhällsnytt)
”Tidningarna upplåter sedan plattformarna till vittnen som får beklaga sig över hur polisen hanterar misstänkt kriminella individer i det ’utsatta området’.” (Källa: Samhällsnytt)
Ja, vittnen är just vittnen. De har rätt att uttala sig om vad de har sett och hört.
Kristoffersson angriper sedan den som har spelat in händelsen:
”Ytterligare ett vittne rasar i lokaltidningarna över polisens arbetsmetod mot de gripna personerna. Det är den 36-åriga migranten Jin Ilia från Irak som numera bor i Skiftinge och filmade hela händelsen. Ilia hävdar att hon efter ha bevittnat händelsen upplever svårigheter med att sova eftersom ”polisens behandling av mannen har väckt både ilska och rädsla”.” (Källa: Samhällsnytt)
Även här bör man fråga sig vad det etniska ursprunget hos ett vittne till polisens ingripande gentemot en person har med saken att göra.
Därefter felciterar Kristoffersson det vittne som uttalar sig på Facebook om polisens ingripande i Skiftinge:
”På Facebook fortsätter Ilia gå till attack mot polisen som hon antyder är rasister: ”det är så här polisen gör när ingen ser dem och speciellt om de gripna inte är svenskar, så är det bara”” (Källa: Samhällsnytt)
Skärmdump från Samhällsnytt 191209. Länken är numer död.
Det finns för övrigt studier och forskning som belägger det Ilia skriver på sin Facebook, nämligen det att polisen ibland gör skillnad på förövare och förövare.
Artikeln i Samhällsnytt fortsätter:
”Lokaltidningarna som inte har ägnat något utrymme i artiklarna till att upplysa om bakgrunden till ingripandet sätter istället press på lokalpolisområdeschefen Christer Sjöqvist som viker ned sig och tar skarpt avstånd från kollegornas agerande.
Sjöqvist ägnar heller inga ord till att informera läsarna om bakgrunden till polisens agerande. Istället meddelar polischefen att han ser allvarligt på händelsen och att de har upprättat en anmälan rörande tjänstefel mot den polis som även utdelade ett slag mot en av de gripna personerna.” (Källa: Samhällsnytt)
Det Samhällsnytt och Kristoffersson inte har förstått är att bakgrunden till gripandet är irrelevant i nyhetsrapporteringen. Det som är relevant är att polisen arbetar mot missförhållanden i tjänsteutövningen.
Frågan om eventuellt övervåld från polisens sida, likväl som huruvida det eventuellt finns omständigheter som förklarar eller rättfärdigar polisens agerande, kommenteras inte i Samhällsnytts artikel.
Om Samhällsnytt skall bidra till allmänbildning och saklig debatt i Sverige, vore det önskvärt om bloggen bedrev en journalistik som sökte svaren på frågorna, tog reda på fakta och därefter publicerade. Istället väljer Samhällsnytt att enbart presentera irrelevanta fakta kring det etniska ursprunget hos en person som utsätts för våld från polisens sida, samt det etniska ursprunget hos personer som bevittnat våldet.
Om etniskt ursprung i sig skall anses ha relevans för när och hur polisen använder sig av våld eller hur pass trovärdiga vittnen till sådant våld är, bortser Samhällsnytt från allas likhet inför lagen. Det förgiftar inte bara samhällsdebatten. En sådan journalistik mörklägger även granskningen av situationer där polisen misstänker sig själv för övervåld.
I SVT Agenda häromkvällen intervjuades statsminister Stefan Löfven. På frågan om han kopplar samman invandringen med kriminaliteten svarar statsministern att ”om du sätter dit människor som är födda i Sverige under samma förutsättningar så får du samma resultat”. Varför är det farligt att anamma retoriken om ”invandrare” och ”svenskar”?
Jag vill inleda med att säga att jag förstår poängen som statsministern vill göra. Men, uttalandet ger alla s k ”sverigevänner”, som jag brukar kalla sverigehatare, vatten på sina kvarnar.
Uttalandet intensifierar det stora sociala mediedrev som redan finns. Uttalandet riskerar också att öka det redan ansträngda debattklimatet och den polarisering, som redan är stor.
De arga, anonyma tangentbordskrigarna har gått i taket över att Löfven uttrycker att ”invandrare” och ”svenskar” är av samma skrot och korn. Även mer seriösa aktörer i debatten reagerar kraftfullt mot hur Löfven pratar om brottslighet, ”invandrare” och ”svenskar”.
Jag är övertygad om att Löfven har goda avsikter med det han säger. Han poängterar att de likheter och olikheter som finns hos oss människor i Sverige finns där oavsett varifrån vi eller våra föräldrar kommer ifrån, eller vilken tro, eller icke-tro, vi har.
Jag anser dock att Löfvens uttalande är kontraproduktivt. Vi vet redan att riskfaktorerna för att falla i kriminalitet inte innefattar etnicitet. Däremot finns det mängder av andra riskfaktorer. Dessa riskfaktorer har jag avhandlat flertalet gånger här på Motargument.
I debatten pekas invandrare ut som kriminella mot bakgrund av ursprung
Löfven faller i intervjuarens fälla att dela upp människor i ”invandrare” och ”svenskar”. Tyvärr gör debatten allt som oftast gällande att det är etnicitet som är avgörande. Även människor som inte är sverigehatare eller rasister använder sig av den retoriken.
När vi hänfaller åt att tala i termer som ”invandrare” och ”svenskar” så ser vi att vi har lurats in i fällan att rätta oss efter populisters och rasisters spelregler.
I intervjun nämner Löfven fattigdom, utanförskap, sysselsättning och skola som orsaker till kriminalitet i de utsatta områdena.
Löfven har, efter stormande kritik, utvecklat sitt resonemang och formulerat ett långt inlägg på Facebook. För mig blir det ännu tydligare vad han faktiskt vill säga. Och för mig räcker detta Facebook-inlägg för att jag ska vara OK med hans förklaring om att riskfaktorerna inte innefattar etnicitet, hudfärg eller religion:
”Det är inte hudfärg eller etnicitet som avgör, utan samhörigheten med samhället och upplevelsen av att sakna framtidsutsikter”. (Källa: Stefan Löfvens FB-inlägg)
Problemet är att skadan redan är skedd.
Det människor kommer att minnas är att han talade om ”invandrare” och ”svenskar”. Dessutom finns artiklarna i diverse nättidningar kvar för alltid. Detta i sig betyder att effekterna av skadan kommer att fortleva.
Vi får inte glömma att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Detta är inget nytt. Men vad är orsakerna?
Grundar sig orsakerna i etnicitet, ett näst intill urvattnat ord som i princip ersatt ordet ”ras”, och är brottsligheten i så fall ett resultat av invandring?
Riskfaktorerna är såväl individbaserade som generella. Gemensamt för faktorerna är att de inte innefattar geografiskt ursprung eller religion. Däremot innefattar de bl a psykisk ohälsa, socialt och genetiskt arv, uppväxtförhållanden, socioekonomi, missbruksproblematik, integration, segregation, trauma kopplat till t ex förhållanden i ursprungslandet, diskriminering, kön och ålder.
Bland riskfaktorerna finner vi alltså inte etnicitet eller religiositet/ateism. Det finns inte heller stöd i svensk forskning att s k ”kulturkonflikter” är en riskfaktor.
En sak som vi gärna ”glömmer bort”, eller ärligt faktiskt inte vet, är att människor med invandrarbakgrund diskrimineras i alla led i rättsprocessen. Det finns forskning och statistik på att människor med invandrarbakgrund diskrimineras i polisens operativa verksamhet, i den brottsutredande processen och i den dömande processen.
De av oss som blir upprörda över faktumet att det inte spelar någon roll vilken etnicitet eller religion du har när det kommer till brottsbenägenhet är rasister.
De av oss som tror att ”svenskar” begår mindre brott pga sin etnicitet eller religion är rasister.
De av oss som tror att invandrare begår fler brott pga sin etnicitet eller religion är rasister.
De av oss som förstår varför invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken och att det inte har med etnicitet eller religion att göra är inte rasister.
Svårare än så är det inte!
Statsministerns avsikter med uttalandet är goda, men uttrycket blir fel.
Det är beklagligt att statsministern använder sig av samma ordval som populister och främlingsfientliga. Vi kommer aldrig ifrån att det är individer som begår brott, inte deras etnicitet eller religiösa tillhörighet. Att kategorisera människor i ”invandrare” och ”svenskar” så som många av oss gör hjälper inte. Det som händer är istället att avstånden i samhället blir längre och det ovärdiga ”vi och dom” lever kvar och förstärks.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Featured image attribution: Photo by Victor Svedberg. Attribution-NoDerivs 2.0 Generic (CC BY-ND 2.0)
Samhällsnytts Jan Tullberg framställer två verklighetsbilder som inte går ihop med vare sig verkligheten eller med varandra: Å ena sidan att det inte skulle finnas någon forskning om sambandet ”etnicitet” och kriminalitet, och å andra sidan att det skulle finnas ett samband mellan ”etnicitet” och kriminalitet. Tullberg har fel på båda punkter – det finns forskning i ämnet, men det finns inget vetenskapligt belagt samband.
Jag vill inleda med att konstatera att det råder konsensus om att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Det är inga nyheter. Så den biten kan vi redan bocka av. Jag återkommer till tidigare försök att utröna samband mellan ”etnicitet” och kriminalitet.
Jag har tidigare vid ett flertal tillfällen redogjort för vilka faktorer som bidrar till att människor faller i kriminalitet. I mina artiklar ”Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?” och ”Invandrare diskrimineras i alla led i rättsprocessen” finner ni belägg för att ”etnicitet” (eller snarare födelseland, eller var föräldrarna är födda) inte är en riskfaktor för brottsbenägenhet. Jag kommer lite längre fram i denna text att återkomma till varför jag anser att ”etnicitet” inte är ett vidare bra begrepp.
Tullberg skriver i en nyligen publicerad krönika om bl a hur viktigt det är att undersöka samband mellan ”etnicitet” och kriminalitet. I krönikan ”Obekväma sanningar och veritofobi” raljerar Tullberg om att akademiker vid universitet har tre uppgifter: forska, utbilda studenter och informera journalister och allmänhet. Han menar att akademikerna, förutom att sprida ren desinformation också undviker att ”notera problem”.
Tullberg hävdar att många av oss blundar för verkligheten. Han använder sig av ordet ”veritofobi”, på begriplig svenska ”sanningsfobi”. Detta påstående går inte att leda i bevis. Tullberg har inget att motivera med mer än att han är övertygad om att många – forskare, statistiker, politiker och allmänhet – inte vågar se sanningen. I detta fall innebär sanningen att ”etnicitet” har betydelse för huruvida människor blir kriminella.
Mot bakgrund av denna s k ”veritofobi” ropar Tullberg – likt många andra – efter ytterligare bevis, svart på vitt, att invandrare begår fler brott än svenskar. Vad beträffar Tullbergs anklagelse om att många av oss blundar för verkligheten kan vi konstatera att alla sekter torde vara överens om att hela den omvärld som inte delar just den egna sektens dogmer skulle lida av ”veritofobi”. Vi saxar följande ur Tullbergs krönika:
”Till de största syndarna hör kriminologerna som undviker att undersöka sambandet mellan etnicitet och kriminalitet. Saliga äro de okunniga som inte tvivlar på det politiska prästerskapets predikningar. Advokater och domare är andra grupper som misskött sig. Den ena dysfunktionella lagen efter den andra har genomförts med bristfällig diskussion och analys.” (Källa: Samhällsnytt)
Vi tar det igen:
Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Vi vet också att det har gjorts ett antal undersökningar – i närtid – där målet var att visa på just denna ”nyhet”.
Rapporter om invandrares överrepresentation finns redan
P Jonasson har ganska nyligen publicerat en rapport på sin blogg. Rapporten grundar sig på statistik på ”nästan samtliga fällande domar för sexualbrott 2012-2017”.
Alldeles nyss kom Patrik Engellau ut med en ny rapport som syftar till att ”svart på vitt” bevisa att invandrare är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Maria Robsahm har gått igenom Engellaus rapport och checkat av den mot statistik från SCB och BRÅ. Mer om vad som är problematiskt med Engellaus rapport finner ni i Robsahms artikel ”Andelen utrikes födda misstänkta för våldtäkt har minskat dramatiskt”.
Jag vill nu återknyta till det där om att begreppet ”etnicitet” inte är särskilt bra. Ordet har alltmer börjat ersätta ordet ”ras”. Näst intill rakt av. På så sätt har ordet urvattnats, och då man använder sig av det balanserar man farligt nära dithän rasister, islamofober och ”invandringskritiker” vill flytta spelplanen. Genom att använda sig av begreppet ”etnicitet” istället för ”ras” upplever man att man är immun mot alla anklagelser om rasism. Off-topic vill jag förekomma eventuella frågor om varför jag nämner islamofober i sammanhanget. Islamofober hävdar oförtrutet att muslimer inte är en ”ras”, vilket innebär att man inte kan vara rasist om man hatar islam och/eller muslimer.
Vem är svensk?
En viktig sak att ha med i sammanhanget är frågan om vem som egentligen är svensk. Engellau hävdar med bestämdhet att svensk är man då man är född i Sverige med två inrikes födda föräldrar. Den definitionen är inte vedertagen. Istället talar man vanligen om ”svensk bakgrund”. I detta begrepp innefattas även människor med en inrikes född förälder. För att ytterligare ställa begreppets vara eller inte vara på sin spets kan vi ställa oss frågan vilken ”etnicitet” Alice Bah Kuncke har. Jag lämnar frågan obesvarad, och låter dig som läsare fundera över det.
Intentionen i Jonassons och Engellaus rapporter, nämligen att leda i bevis att invandrare är de som begår våldtäkter i Sverige, solkas betänkligt av att andelen utrikes födda skäligen misstänkta för våldtäkt har minskat dramatiskt. Engellau finner också fakta för detta och skriver att han inte kan förstå hur det kan ha blivit så.
Man kan inte som Tullberg nu gör ropa efter ytterligare en undersökning om sambandet ”etnicitet och kriminalitet”. Det är liksom redan gjort. Ett flertal gånger. Och vi vet redan hur det ser ut i statistiken. Vi vet också att siffrorna för kriminalitet bland människor med svensk respektive icke-svensk bakgrund håller på att jämnas ut.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson reciterade Vilhelm Mobergs ”Svensk strävan” i sitt tal under Sverigedemokraternas dag i Almedalen. För många föll det sig naturligt att tolka Åkessons tal som ett uttryck för den xenofobi som är Sverigedemokraternas varumärke.
”Många hade redan bestämt på förhand vad de ville höra. […] Tragikomiskt eller skrämmande, att inte kunna höra vad någon faktiskt säger, eftersom man redan på förhand bestämt sig för vad man ska tycka. Jimmie Åkesson hade förmodligen kunnat citera vilket helgon som helst och ändå hade de hört Satan själv, vad det verkar. Samma personer som annars varnar för polarisering, blir här så förblindade att de inte ens kan höra att det är Vilhelm Moberg som citeras. Dålig hörsel? Medveten vantolkning? Oavsett förklaring är den selektiva förståelsen inte särskilt förtroendegivande. Vi får hoppas att Jimmie Åkesson inte nämner senaste istiden i nästa tal. Va? Vill SD utrota hela Sveriges befolkning?!” (Källa: SvD)
SD:s chefsideolog Karlsson citerar Moberg
Ett antal mindre seriösa debattörer på högerkanten har gjort sig lustiga över att gemene man inte omedelbart identifierade att det rörde sig om ett citat från Vilhelm Moberg. Det är dock inte en slump att just sverigedemokrater visar en ovanligt hög litterär kunskap när det kommer till detta stycke av Vilhelm Moberg. Det är nämligen ett återkommande favoritcitat hos ledande sverigedemokrater. På nationaldagen 2007 skrev Mattias Karlsson, som brukar beskrivas som partiets ledande ideolog, på sin blogg:
”Så här några minuter in på nationaldagen hade jag tänkt skriva en hyllning till det land som jag älskar och arbetar för och som jag hoppas skall bli föremål för ett omfattande och värdigt firande under dagen. Jag inser dock att många andra redan uttryckt det jag vill säga på ett mycket bättre sätt än vad jag någonsin hade kunnat och därför publicerar jag istället ett utdrag ur Wilhelm Mobergs text ’Svensk strävan’ från 1941.” (Källa: Mattias Karlssons blogg)
Därefter följer bland annat textraderna som Åkesson reciterade under sitt tal. Men man kan vara obildad på många sätt. Bristande kunskap om kontext, t ex som Ivar Arpi som skriver att det är ”tragikomiskt eller skrämmande” att så många uppfattade att Åkesson exploaterade Mobergs rader som en inramning för sitt sedvanliga xenofoba budskap. Ändå utvecklar Åkesson just detta budskap i talet genom att hävda att ”hänsynslöst och vanvördigt har man förvandlat vårt land till oigenkännlighet. I dag återstår bara spillror av det arv som tidigare generationers svenskar gav oss”. Allt som återstår av vårt land, enligt Åkesson, är splittring, segregation, våld, gängkriminalitet, självförakt och världssamvete. Folkhemmet har bytts mot ”Allemansland”. Åkesson säger att ”vänsterliberalerna” har monterat ned Sverige till ett land där allt är mörker och som ligger i världstoppen i antalet våldtäkter. Målet, säger Åkesson, måste vara att få ned den asylrelaterade invandringen till Sverige till ett minimum. Han säger att ”vänsterliberalernas” Sverige bara får tillåtas vara en kort parentes i Sveriges tusenåriga historia.
Högerextrem alternativ medieblogg tolkar Moberg
En annan kontext som finns i bakhuvudet hos en del när de hör Åkesson recitera Moberg är när Lennart Svensson på den högerextrema nättidskriften Motpol år 2011 uppmärksammade texten som Åkesson reciterade i Almedalen. Grundare, ordförande och ansvarig utgivare för Motpol är Daniel Friberg, nyfascist och medgrundare till den svenska alt-right-organisationen nordisk alternativhöger. Svensson menar att Mobergs text är
”giltig för vår tid, en tid då etniska svenskar inte sägs existera, då envar nybliven svensk medborgare anses kunna definiera Sverige” och tolkar texten som ett konstaterande att ”Sverige ÄR vårt (=de etniska svenskarnas) eftersom vi brukat det, odlat det och utvecklat det i tusentals år. […] Blodet spelar roll, etnicitet är viktigt. Och än 2011 måste vi påminnas om kraften från jorden, den svenska jord som format oss. Döda bönder, soldater, torpare och hjon är våra förfäder och vi har en skyldighet att förvalta landet, det land de gav oss i arv. Vi måste erkänna hur de döda verkar och medverkar i det svenska skeendet. Vi kan inte okritiskt importera en ersatzbefolkning och tro att något gott kommer ur det. Vi kan inte utradera begreppet ’Sverige’ och tro oss upplysta därmed. Vi kan inte förneka oss själva som svenskar.” (Källa: Motpol)
Svensson lägger dock in en brasklapp angående Mobergs författarskap: Han kan ”i och för sig vara utan [Mobergs] liberalpopulism och annat” (Källa: Motpol). Kanske tänkte han på följande citat som påstås komma från ett tal som Moberg höll i Gävle på svenska flaggans dag, den 6 juni 1944:
”Det är frid och trygghet till liv och lem i ett fredligt land, där barnen föddes fria av fria föräldrar. Det är ett land, där också de minsta backstugornas barn kan skaffa sig möjlighet att pröva sina krafter att få pröva dem så långt de nu kan räcka till. Det är ett land där var och en kan få växa och utvecklas efter sin egenart, där var och en kan vara olik alla andra och hysa meningar olika alla andra – och dock får behålla både sin frihet och sitt liv. Detta är för mig det svenska. Det omistliga. Det är detta jag nu tänker på i dag – på vår flaggas dag.” (Källa: När staten tog över nationen, Lars Anders Johansson, Smedjan)
Olika citering av samma text
Det är intressant att Moberg citeras olika beroende på avsändare. Mattias Karlsson har med följande stycke på sin blogg:
”Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låt sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga”. (Källa: Mattias Karlssons blogg)
Lars Anders Johanssons citat lyder istället:
”Det är ett land där var och en kan få växa och utvecklas efter sin egenart, där var och en kan vara olik alla andra och hysa meningar olika alla andra – och dock får behålla både sin frihet och sitt liv. Detta är för mig det svenska. Det omistliga”. (Källa: Smedjan)
SD:s partisekreterare Jomshof om ”hotet mot Sverige”
Ytterligare kontext är den tolkning av textavsnittet från Svensk strävan som den sverigedemokratiske riksdagsmannen Richard Jomshof gjorde när han den 18 oktober i fjol reciterade Moberg i riksdagen. Jomshof utvecklade sitt anförande med att hävda att hotet mot Sverige, som Moberg adresserar, i dag inte kommer från främmande makt utan från EU och det ”socialliberala etablissemanget”. Han säger att faran inte alltid kommer utifrån utan även finns inom landets gränser. Hotet enligt Jomshof kommer från ”massinvandring” och ”mångkulturalism”. Jomshof tecknar liksom Åkesson en dystopisk bild av Sverige och påstår att
”sakta men säkert är svenskarna på väg att bli en minoritet i sitt eget land.” Han säger att ”alltför många partier, stora delar av journalistkåren och kulturetablissemanget har dessutom mage att alltför ofta förminska, och ibland också förneka och håna, vårt arv, vår kultur och det som tidigare generationer byggt upp. Det verkar dessutom saknas förståelse för att detta stabila, demokratiska och jämställda välfärdssamhälle är en produkt av att det har funnits en gemensam grund att stå på; kulturellt, moraliskt, språkligt, religiöst och även etniskt. [… ] Det finns bara en plats på jorden där svenskarna genom strävan har förvärvat sig rätten till ett land och detta land är Sverige. Och det är allt för värdefullt för att sättas i händerna på kulturmarxister och socialliberaler.” (Källa: Facebook)
Så kanske var det inte en vantolkning som människor gjorde när de upprördes över Åkessons tal. Med vilken intention Sverigedemokraterna vanvördigt använder en nationalskalds ord är uppenbart för dem som har kunskap om kontexten. Vilken intention Ivar Arpi har, när han utesluter den kontext som Mobergs text tidigare har använts i av Sverigedemokraterna och andra xenofober, är mer oklar.
En höggravid svart kvinna behandlas av ordningsvakter i tunnelbanan på ett sätt som för många av oss är svårt att förstå. En av de inblandade vakterna har avslöjats med att under tio års tid ha skrivit grovt rasistiska och våldsbejakande inlägg på ett anonymt Flashback-konto. Detta väcker en brinnande fråga: Bör människor med mandat att upprätthålla lag och ordning vara grova våldsbejakande rasister? Mitt svar är ”NEJ”.
För några månader sedan gick nyheter, sociala medier och debatten varma över en händelse som inträffade på Hötorgets tunnelbanestation i Stockholm. I ett antal filmsekvenser, som i alla fall delvis, bevittnar vi ett skeende som hos de flesta av oss väcker starka känslor. Upprinnelsen till händelsen ska ha varit att kvinnan inte hade kunnat uppvisa en giltig resebiljett. Åsikterna kring huruvida kvinnan hade en biljett eller inte går isär, men det är i sammanhanget irrelevant.
Det som skedde den där dagen i slutet av januari är skrämmande. Det finns massor av bra ordningsvakter. MEN det är trots allt en relativt kort och enkel utbildning med låga krav där människor, uppenbarligen, med vidrig människosyn släpps igenom och ges mandat att uppehålla lag och ordning i samhället.
Incidenten i tunnelbanan på Hötorgets station minns vi alla alltför väl. Ett flertal nyhetsförmedlare avslöjar nu att en av vakterna, under tio års tid, har spridit grov, ibland våldsbejakande, rasism från ett anonymt Flashback-konto. Det som han har skrivit är fruktansvärd läsning.
”Vad hade egentligen hänt om polisen fick befogenheter att skjuta ihjäl aporna?”
”Någon gång måste ju snuten sätta ner foten och skjuta skallen av någon apa där ute så dom blir tysta liksom.”
”gruppvåldtäktsblod”
”tiggarblod”
”Vid ett flertal tillfällen mellan åren 2014 och 2019 görs inlägg via kontot där ord som ”sv*rting”, ”bl*tte” och ”n*ger” används och resonemang om skillnader mellan svarta och vita förs.” (asteriskerna är mina, då Motargument har en policy att inte skriva ut vissa ord)
”DN har tidigare avslöjat att vakten varit våldsam vid ett annat ingripande mot ett kompisgäng på Fridhemsplan. Även kort efter det ingripandet skriver han att ”bl*tteungen säkert fått attityd” och att han blivit ”avvisad men inte lyssnat”. Han skriver också att man får ta spelets regler och inte lägga sig i tjänsteutövningar. Han menar att det i så fall kan ”innebära smärta, i värsta fall kanske en kula i sig””. (asterisken är min, då Motargument har en policy att inte skriva ut vissa ord)
När ordningsvakten blev konfronterad av DN så sent som förra veckan om händelsen på Hötorgets tunnelbanestation uttryckte han följande svar:
”- Jag skiter väl i vad hon har för hudfärg eller bakgrund eller vad det nu är. Jag utgår ifrån hur hon agerar eller vad hon gör.”
Förundersökningen lades ner och ordningsvakten har fått fortsätta sitt yrkesutövande. Han kommenterar det på följande sätt:
”– Jag har inga problem med det alls. Jag är ganska bekväm med vad jag gjorde både när det gäller Fridhemsplan och när det kommer till Hötorget.”
Rasismen finns även bland de människor som givits mandat att skydda oss i samhället. Har du fötts som ”icke-svensk”, gärna svart, rom eller muslim, är risken större än för en ”etnisk svensk” att du utsätts för övervåld baserat på vakters vidriga människosyn. Det är en människosyn baserad på generaliserande, fördomsfulla och rasistiska stereotyper
Jag har länge varit starkt kritisk till hur enkelt det är att ”utbilda” sig till ordningsvakt. Jag kommer aldrig att acceptera att rasister ska vara de som skyddar oss i samhället.
Rasism innebär att man ser på människor med förutfattade meningar baserade på etnicitet, ursprung eller religion. MEN lagen ska se varje människa precis som hen är, utan fördomar. Alla ska vara lika inför lagen. Men om den som representerar lagen är rasist är det tveksamt om det verkligen är likhet inför lagen. Varför inte tillämpa samma som vid begreppet ”jäv”? Finns misstanke om att någon inte är objektiv så är det i sig skäl för att personen anses jävig, dvs olämplig i sammanhanget.
Tyvärr är rasismen bland lagens väktare mycket mer utbredd än vad vi både vill tro och hoppas. Jag ställde en fråga i början av denna krönika. Mitt svar är ”NEJ”, man bör inte ges förtroendet att upprätthålla lag och ordning om man är rasist. Särskilt inte en våldsbejakande
Alla människor har rätt till sin människosyn. MEN det är svårt, för att inte säga omöjligt, att undantrycka en vidrig och rasistisk människosyn i situationer då man i sitt yrke som lagens väktare ställs inför situationer som dessa. Efter detta avslöjande har ordningsvakten valt att säga upp sig själv.
Mer om Polismyndighetens utbildning för ordningsvakter kan vi läsa om på polisens hemsida.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Att vara mot hederskultur och hedersförtryck är bra. Problemet är att inte alla nöjer sig med det. En del går längre och jämställer vissa kläder eller symboler, eller till och med religioner eller etniciteter, med förtryck. Denna glidning skadar debatten om hedersförtycket och utgör i sig ett förtryck som liknar hedersförtrycket.
För 15 år sen var det kurderna som man drog över en kam, idag muslimerna, imorgon är det kanske judarna igen som på 30-talet.
Johan Westerholm på Ledarsidorna.se har sedan en tid tillbaka släppt fram en ”slöjkritik” och ”islamkritik” på sin webbtidning Ledarsidorna som jämställer slöja med terrorism.
Det finns många exempel på detta. Skribenten Helene Bergmans artikel ”slöjan som terrorismens flagga” är kanske det tydligaste exemplet. Problemet med att jämställa slöja med terrorism är att grupper som IS och Al-Qaida har dödat många, många muslimer med slöjor i sin ”kamp”. Och bland kurder och andra som slagits mot IS finns även kvinnor med slöja.
Det är givetvis bra med kamp mot slöjtvång, men när man avfärdar alla slöjbärare som extremister går man för långt. Det finns hedersförtryckare utan slöja (t ex kristna sådana) och det finns slöjbärare som inte är förtryckta. Därför är vi många som protesterar mot de som påstår att slöja är hedersförtryck.
Nu har Johan Westerholm gått ett steg längre och påstår att vi som protesterar mot jämställandet av slöja med terror och hedersförtryck är ”etnofascister”.
”Såväl Miljöpartiet som Socialdemokrater för Tro och Solidaritet uppbär alla kliniska tecken på att ha drag av etnofascistiska politiska organisationer. Där kritik och arbete mot till exempel religiösa symboler som representerar förtryck eller kulturellt motiverade tvångsmedel anses vara rasistiska. Miljöpartiet och Tro och Solidaritet dominerar staberna runt statsministern samt på Utrikesdepartementet.” (källa)
Både Miljöpartiet och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet är mot hedersförtryck. Det de däremot också är mot är jämställandet av slöja och förtryck. Det kan inte vara det Johan Westerholm reagerat på.
Nyckelorden är ”som representerar förtryck eller kulturellt motiverade tvångsmedel”. (källa) Det är så Johan Westerholm ser på slöjan.
Vi som protesterar mot jämställanden av slöja med förtryck, och olika förslag på tvångsåtgärder mot slöjorna, brukar påpeka att det faktiskt finns stort släktskap mellan hedersförtrycket och förtrycket att kvinnor i slöja. T ex just i de ständiga pekfingrarna om hur kvinnor ”bör” tycka, tänka och klä sig för att ”passa in”.
Man kan faktiskt vara mot både hedersförtryck och hat mot slöjbärare. Men inte så i Johan Westerholms värld. Där är alla som inte vill hetsa mot slöjbärare personer som han avfärdar som ”de som försvarar islamism och förtryck”.
Lägg märke till de svepande formuleringarna hos Johan Westerholm om religion. Om jag hade varit jude hade jag hållit hårt i min kippa. Precis som på 30-talet löper även judar risk att förtalas som hedersförtryckare och terroranhängare på grund av sin kippa.
Det cirkulerar en rad myter när det gäller vilka som sitter på svenska fängelser. Särskilt när det gäller sexualbrott. När jag påpekar att de flesta som sitter i fängelse för sexualbrott är svenskar så vill folk ha bevis.
Varje år redovisas hur många som sitter inne den 1 oktober. Vid årsskiftet kommer siffran för 2018. Tills dess får vi nöja oss med uppgiften för 2017. (De senaste fem åren har dock fördelningen inte ändrats nämnvärt.) Den 1 oktober 2017 satt 4 148 personer i svenskt fängelse. Ungefär 30 procent är utlänningar.
Nu vet vi ju samtidigt att de som verkligen tycker att detta är viktigt inte bryr sig så särskilt mycket om utlänningar från övriga Europa.
Så låt oss dela in dem i européer och utomeuropéer.
Av de 4 148 som sitter i fängelse så är 3 422 (82,5 %) européer och 2 908 (70 %) svenskar. 726 är utomeuropéer. Fördelningen ser ungefär likadan ut när det gäller just sexualbrott. 70 procent är svenskar.
Av alla dessa utländska medborgare – européer likväl som utomeuropéer – så är det en tiondel som sitter i fängelse för sexualbrott eller 118 personer.
118 personer.
Om vi räknar på ett annat sätt så kan vi konstatera att med 897 336 utlänningar boende i Sverige så är dessa personers andel en tiondels promille.
Smaka på den siffran.
118 personer.
En tiondels promille.
För att få något att jämföra med så motsvarar det 250 meter av den 250 mil lång resan mellan Stockholm och Rom.
Den som utifrån detta vill dra slutsatser om utlänningar bör nog stanna i Stockholm…
UPPDATERING:
På förekommen anledning. Jag har p g a detta inlägg blivit anklagad för att komma med fake news eftersom alla vet hur det ser ut. Det visar bara hur SD-propagandan har vunnit insteg i den allmänna debatten.
Den som vill att politikerna ska ändra på det tycks inte själv inse att detta innebär början på en gradering av medborgarskapet – dvs exakt det som SD vill.
Men den som hojtar om fake news bör nog ta reda på grundläggande fakta innan gapandet sätter igång.
Yttrandefrihetsgrundlagen syftar till att säkerställa att vi har rätten att uttrycka våra åsikter oavsett vad våra åsikter är. Samma grundlag innehåller dock undantag för vad vi får uttrycka. Vidare menar jag att vårt sunda förnuft måste kunna reglera vad vi låter oss uttrycka i samtal och inte.
Vad hände med det allmänna sunda förnuftet som vi alla en gång besatt?
Efter ett samtal fick jag höra att det inom sjukvården är ett vardagligt problem bland personal att man börjat uttala sig i rasistiska ordalag om sina kollegor och till och med fått personal avskedade för att någon av de svenska kollegorna bestämt sig för att det inte går att samarbeta med någon kollega av en viss ursprunglig nationalitet.
Idag har rasismen vuxit sig starkare och mer synlig i vardagen och tidigare ‘snyggt’ paketerad smygrasism har blommat ut i regelrätt förakt mot vissa folkgrupper. Man tror att åsikter om andra människor får uttryckas fritt enligt yttrandefriheten och att inga inskränkningar i yttrandefriheten finns. Man pratar om censur av åsikter som att det vore något helt främmande med inskränkningar i vår yttranderätt. Jag känner därför att det är på sin plats att berätta om yttrandefriheten och åsiktsfriheten samt skillnaderna mellan dessa.
Yttrandefrihetsgrundlagsstiftningen
Mer om yttrandefrihetsgrundlagen kan du läsa här. I grundlagen går bland annat att läsa vad lagen ämnar att säkerställa.
Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.
Dock finns i vår grundlag, i detta fall i yttrandefrihetslagstiftningen, undantag för vår yttrandefrihet, bland annat om man yttrar åsikter som kan utgöra hets mot folkgrupp.
Justitiekanslern får överlämna åt allmän åklagare att vara åklagare i yttrandefrihetsmål om ansvar eller konfiskering på grund av olaga våldsskildring, hets mot folkgrupp, brott mot medborgerlig frihet, olaga hot, hot mot tjänsteman eller övergrepp i rättssak i tekniska upptagningar. Rätten att väcka allmänt åtal får dock inte överlämnas när det gäller yttrandefrihetsbrotten hets mot folkgrupp eller brott mot medborgerlig frihet.
Man får alltså inte uttrycka vilka åsikter som helst om andra folkgrupper med hänvisning till yttrandefriheten, vidare reglerar yttrandefriheten relationen mellan individen och staten och inte mellan människor. I ett samtal mellan två personer kan inte den ena parten hävda sin rätt enligt yttrandefriheten att få stå oemotsagt.
Vidare för att leda min text in mot åsiktsfriheten så är skillnaden mellan en åsikt och att få yttra densamma diametralt åtskild, jag har givetvis rätt att tycka att en folkgrupp är underlägsen en annan men jag äger inte rätten att yttra den åsikten och det är här min ursprungliga fråga om det sunda förnuftet kommer in. Tidigare, tycker jag att vi hade en bättre förförståelse för vad man får säga och inte i samtal. Idag verkar inga spärrar finnas för vad man tror sig få uttrycka i samtal med andra.
Vardagsrasismen
Vi har den senaste tiden översköljts av artiklar om den tilltagande vardagsrasismen. Exempelvis har vi situationen med apotekspersonal som bland annat avkrävs att ta av sig sin slöja för att tillfredsställa kunders perversa behov av att förnedra andra människor, men även hotfulla situationer har uppstått som i flera fall lett till polisanmälan. Mer om detta går att läsa hos Sveriges Radio.
PK-samhället dödar inte det fria ordet
Vidare gör Alex Schulman en analys i sin text rörande Peter Dalles utspel i Skavlan där Dalle säger att han hatar PK-samhället som effektivt dödar det fria ordet. Alex Schulman säger med några väl valda ord vad jag och många med mig också känt länge.
Jag tänker att detta är det nya Sverige. Vi lever inte i det politiskt korrekta tidevarvet längre. Vi lever i avhumaniseringens tid.
Det är en tid där människor tillåts att använda sina minst smickrande sidor mot medmänniskor där de utan att skämmas kan säga till en annan människa ”att han äcklas av sådana som hon”, att hon som slöjbärare ska ”ta av sig skiten på huvudet” och att hon skulle sluta stirra på honom med sina ”äckliga svarta ögon”. Artikeln finner du här.
Vardagsrasismen som begrepp
Vardagsrasismen är inget nytt fenomen, men den har tilltagit drastiskt. Begreppet ”vardagsrasism” introducerades inom forskarvärlden under 1990-talet och har sedan dess debatterats flitigt där en del menat att ett dylikt begrep riskerade att urvattna begreppet rasism. Idag råder det dock mer eller mindre konsensus kring vikten av begreppet och man har ändrat fokus inom forskningen från att ha handlat om intention från förövaren till att handla om hur den drabbade upplever situationen och vilka konsekvenser det får i vardagen. Mer om detta finns att läsa på SVT.
Vardagsrasismen i samtalet
Rösterna är många kring den tilltagande vardagsrasismen och många svenskar förstår nog inte ens att de gör sig skyldiga till att få en annan människa att tvivla på att hen hör hemma i vårt samhälle. Det kan vara ständigt återkommande frågor om var man kommer från, trots att man är född i Sverige men råkar ha en mörkare hudfärg, eller att man tvingas att välja ett mer svenskklingande namn för att inte direkt bli avvisad i ett telefonsamtal, men det kan också handla om att man blir utvald för ett specifikt projekt inte på sina meriter utan som representant för det multikulturella Sverige. Här kan du läsa mer om människors vittnesmål om vardagsrasism under hashtagen #nostranger.
Min fråga är än en gång, vart tog det sunda förnuftet vägen som en gång hindrade oss från att uttrycka sådana värderingar? Samhället har idag kommit till en punkt där det är offrets tolkning av vad som upplevs som är rasism ska vara vägledande och inte uppsåtet i det sagda, men människors tolkning är att det är fritt fram att uttrycka minsta missaktning man må känna mot en annan människa eller folkgrupp och att allt annat är censur och en inskränkning av dennes yttrandefrihet.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Samma personer som jublar högt över personkryss på kurdiskan Amineh Kakabaveh (V) spyr galla över somaliskan Leila Ali Elmi (MP) som gjorde samma sak. Båda gör en poäng av sin etnicitet i valkampanjerna. Kan skillnaden i hur man ser på de båda bero på att den ene är muslim och somaliska medan den andre hetsat mot både islam och somalier?
SvD:s ledarskribent Ivar Arpi är ett bra exempel på hetsen mot Elmi och hyllningarna av Kakabaveh.
Om man kikar på hans Facebookprofil ser man att han just nu pratar mycket om dessa två personers valkampanjer. I flera inlägg spyr han galla över Leila Ali Elmi, som han även skrivit om på SvD:s ledarsida (se här). Däremot hyllar han Amineh Kakabaveh oförbehållsamt.
Skärmdump från Facebook 180916
Den som följt Kakabavehs karriär kan inte annat än baxna. Kakabaveh har nämligen alltid gjort en stor poäng av sin etnicitet i sin politiska gärning, och har alltid lagt stor vikt vid sin kamp för ett fritt Kurdistan.
Men vilken är skillnaden? Kan den måhända vara att Elmi bär slöja medan Kakabaveh ofta lajkat grov islamofobi på Facebook (”död åt det islamska islam”) och anser att slöja automatiskt är att jämställa med förtryck? Kan det vara att Elmi är somaliska medan Kakabaveh spritt nazistiska videos innehållande grovt hat mot somalier (Se artikeln här)?
Skärmdump från Facebook 180917
Jag har själv inget emot att en kurd delvis riktar sig till kurder eller driver ”kurdiska” frågor, eller somalier till somalier med ”somaliska” frågor. Just i denna sak har jag inget mot Kakabaveh. Jag är själv en anhängare av ett fritt Kurdistan. Att hon driver ”sina” s k ”etniska” frågor i sin egenskap av riksdagsledamot anser jag är helt OK.
Det är debatten om Elmi jämfört med debatten om Kakabaveh som är intressant… De två debatterna säger mycket om vår tid…
Dalkurd
Jag såg Dalkurd mot Kalmar FF på Guldfågeln Arena igår. Kurdiska flaggor och färger och Kurdistan nämndes i nästan var hejaramsa som deras härliga supportteam sjöng. När jag såg matchen tänkte jag mycket på debatten om Elmi. Gissa vem som är en av Dalkurds främsta supportrar? Jo, Kakabaveh. Kakabaveh har till och med sagt att fotbollen kan hjälpa kurderna att utveckla sina politiska åsikter. (Källa)
Foto: Privat (180917)
Just saying…
Inte för att jag har nåt emot när sport, politik och etnicitet blandas. Dalkurd är härliga. Bästa hejaklacken jag sett! Vilket ös det var igår! (Men mitt Kalmar FF spelade som sopor!)
Men om man nu som Ivar Arpi gör en stor poäng av att etnicitet och politik är så fel. Hur kan man så stödja Kakabaveh och hetsa mot Elmi samtidigt? Kan skälet vara dubbla måttstockar och rasism?
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Bilaga
Först delade Kakabaveh nazivideon. Sen tog hon bort den från sin Facebook (efter att kritik riktats mot henne) men fortsatte att försvara innehållet.
Skärmdump från Facebook (april 2016)Skärmdump från Facebook (april 2016)
För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.
I förra delen av artikelserien om SD:s rasism tittade vi på SD:s historia och dess kopplingar till nazistiska och rasistiska rörelser. Nu är det dags att följa tråden vidare för att se hur denna bakgrund avspeglas i deras principprogram.
I denna del tittar jag närmare på SD:s principprogram för att ge exempel på hur partiet genomsyras av rasism redan på ideologisk nivå. Vi menar nämligen att en central byggsten i deras ideologi är just rasism och att denna rasism går att finna i principprogrammet.
I den första delen av vår artikelserie definierade jag begreppet ”rasism” mer utförligt. Kärnan i begreppet kan sammanfattas som uppfattningen att det finns en inneboende, oföränderlig ”essens” i människor som gör det möjligt att särskilja dem i distinkta grupper och som förklarar såväl som försvarar en samhällelig över- och underordning mellan dessa grupper. Detta är rasismens kärna och en av de ideologiska plattformar från vilken SD:s politiska arbete utgår.
I nedanstående genomgång av principprogrammet kan jag mycket riktigt konstatera att där finns en starkt rotad rasism som framförallt stammar ur partiets nationalism. Den visar sig i en syn på människan som i grunden styrd av en mänsklig essens ”som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser” (principprogrammet, s. 8). De vidare implikationerna av denna människosyn uttrycks genom idéer om bl a segregation, assimilering och rangordning i såväl värde och rättigheter som inflytande. Allt i en aura av upplevd objektivitet tack vare den mänskliga essensen. Hur denna rasistiska grundsyn kan ta sig praktiska uttryck ger jag därefter exempel på genom att bl a beskriva SD:s syn på invandring, religion, familjepolitik, sjukvård/omsorg, ekonomi och arbetsmarknadspolitik.
Men jag går händelserna i förväg. Låt oss börja med att reda ut vad det här ”principprogrammet” egentligen är för något och varför det är så viktigt att analysera.
Principprogrammet
SD:s principprogram, ibland felaktigt hänvisat till som ”partiprogrammet”, är ett åsiktsdokument där de beskriver sin politiska inriktning och i 21 punkter ger generella beskrivningar av hur denna politik kan komma att bedrivas i praktiken. Den senaste versionen, som är den som ligger till grund för min granskning, antogs vid partiets landsdagar 2011 och reviderades våren 2014.
Principprogrammets huvudsyfte är inte att beskriva detaljer, utan syftar mer till att skapa en bild av vad man i stora drag bör kunna förvänta sig av en sverigedemokratisk regering. Förutom detta skildrar principprogrammet även den ideologiska världsbild som ligger till grund för denna politiska inriktning.
Källa: Wikimedia
Man kan säga att den uppfattning någon har om hur världen och människan är beskaffad dikterar villkoren för dennes slutsatser om hur världen och människan bör förvaltas eller styras. Med utgångspunkt i detta sätt att tänka om förhållandet mellan ideologi och politik kommer denna artikel att inleda med att synliggöra rasismen i SD:s ideologiska grund för att därefter titta närmare på de politiska visioner som blir resultatet av denna grund. Det är i denna mylla vi finner rasismen.
Rasism ♥ nationalism
Jag kan dock inte ge mig i kast med att lyfta fram SD:s rasism utan att först nämna det här med nationalismen. Dessa två ideologiska aspekter lever i ett närmast symbiotiskt förhållande till varandra. Frågan om folket (vilka är folket?) är central för SD och principprogrammets första punkt – om demokratibegreppet – slutar i ett resonemang om just vilka detta ”folk” i begreppet folkstyre egentligen är, eller bör vara.
”Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk(…)” -SD:s principprogram, s. 6
Källa: Wikimedia
Många blandar ihop nationalism med patriotism: Fosterlandskärlek. Men nationalism utgör en ideologisk världsbild som bygger upp helt andra premisser för vår mellanmänskliga samvaro än vad den icke-ideologiska patriotismen gör. Istället för att utgå från kärleken till en stat (Sverige) bebodd av medborgare (svenskar), utgår nationalismen från troheten till en nation (Sverige) bebodd av ett folk (svenskar). Det är en viktig, om än lite förvirrande, distinktion.
Nationen är alltså den känslomässiga aspekten av statsbildningen snarare än den formella, på samma sätt som folket kan beskrivas som medborgarskapets upplevda gemenskap snarare än dess juridiska realitet. Begreppsligt kan både nationen och folket tolkas positivt och t o m konstruktivt. Utan en nationell gemenskap att luta sig mot kan man hävda att det finns en risk att samhället faktiskt börjar krackelera och spricka i sömmarna; rentav kollapsa. Men nationen som ideologisk trossats, som nationalism, går längre än så. Den förutspår systemkollapsen likt religiösa undergångssekter förutspår jordens undergång.
Det är också i nationalismen människors olikheter blir ett dilemma. Det är i nationalismen som frågan om man kan vara både jude och svensk endast kan besvaras med ett ”antingen eller” istället för ett ”självklart kan man det”. Det är i nationalismen en stat kan upplevas som bebodd av mer än ett folk, och att detta är ett problem. Det är i nationalismen frågan om vilka som utgör det rätta folket (och vilka som inte gör det) ställs. I nationalismen – då den används som föresats – hittar vi incitament för såväl rasism som fascism. En skulle, för att låna lite av SD:s egna sätt att uttrycka det, kunna säga att rasism och fascism är en naturlig följd av att driva en nationalistisk politik.
Nationalismen är nämligen beroende av möjligheten att på ett objektivt, förment neutralt sätt, definiera den svenska folkstam som ska räddas. Och eftersom nationalismen i sig handlar om känslor – om upplevelsen av att vara svensk i Sverige, med sillamackor på Malmöfestivalen, skolavslutningar i kyrkan, pepparkaksgubbar i luciatåget, Tomas Ledin i högtalarna på skärgårdsfesten eller vad det nu är som får just mig att nå den här upplevelsen – kan rasismen kliva in som en räddande ängel. För rasismen har alltid varit mån att omge sig med ett vetenskapligt skimmer. Den, om något, kan ge nationalismen den illusion av objektivitet som krävs för att bli tagen på allvar.
Foto: Johannes Jansson/norden.org
Rasen – den mänskliga essensen
Principprogrammets andra punkt, om människan, sätter fingret på en central fråga. Här introduceras vi nämligen för idén om den mänskliga essensen. Den brukar i debatten nämnas som ett av de tydligaste exemplen på Sverigedemokraternas rasism, och det är lätt att förstå varför:
”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.” -SD:s principprogram, s. 8
Det finns förstås inga som helst vetenskapliga belägg för att en dylik essens skulle existera i människan och göra det möjligt att särskilja grupper och individer från varandra på relevant grund, men det hindrar inte SD:
”Med nedärvda egenskaper som förenar en viss grupp av människor, men inte hela mänskligheten menar vi framförallt, att det (…) finns biologiska skillnader mellan de flesta kvinnor och de flesta män, som sträcker sig bortom det som kan observeras med blotta ögat. I ett samhälle där människorna är fria att själva forma sina liv kommer dessa skillnader med största sannolikhet att leda till olikheter i preferenser, beteende och livsval.” -SD:s principprogram, s. 8
Viktigt att notera i citaten ovan är hur miljö, biologiskt arv och t o m den fria viljan alla väger lätt inför den nedärvda ”essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst”. Vi kan inte välja vilka vi är eller styra vilka vi vill vara i större utsträckning än den mänskliga essensen tillåter oss. SD har därmed i sin politiska idéförklaring formulerat en central princip för rasism: att individer eller grupper av människor är åtskilda genom förkroppsligade (‘biologiserade’), oföränderliga egenskaper.
Källa: Wikimedia
Det fortsatta resonemanget kring detta handlar om hur ”en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle” (principprogrammet, s. 8). För att tala klarspråk är SD:s lösning att ju mer homogen en nation är; språkligt, kulturellt, religiöst, desto tryggare och stabilare blir den. Det handlar om att bevara den svenska folkstammens nedärvda essens.
Det är ett gammalt, rasistiskt argument som ger ekon varhelst rasistiska idéer tillåtits utvecklas och som ger oss ytterligare en rasistisk princip att lägga till den första. De sedan tidigare förment biologiska/essentiella skillnaderna mellan människor – som gör dem oöverbryggbart olika – kan nämligen bara kompenseras för genom segregation och/eller assimilering. Slutmålet, oavsett metod, är upprättandet av ett i möjligaste mån homogent samhälle; mätt i kultur, etnicitet, språk, religion o s v; men oavsett vilket, möjligt att förklara med hjälp av den mänskliga, biologiska essensen. Det vill säga ”rasen”.
”Samhället bör naturligtvis uppmuntra individen att bli så bra som det är möjligt inom ramen för sina medfödda förutsättningar, men samtidigt bereda plats för de individuella olikheterna och beakta det faktum att alldeles oavsett vilka stödfunktioner samhället sätter in så kan inte alla individer nå lika långt inom alla områden.” -SD:s principprogram, s. 9
Den som väljer att läsa de nästan fyra sidorna om SD:s syn på människan i principprogrammet kommer att se hur det biologiska perspektivet genomsyrar hela texten. Den mänskliga essensen har kraften att förklara hur preferenser, beteende och livsval förmår skapa naturgivna ordningar (t ex mellan könen), för att inte tala om en i princip predestinerad plats på samhällsstegen.
Världen, dikterad av den mänskliga essensen, är ordnad, trygg och förutsägbar. Där förekommer ingen diskriminering, inget förtryck, eftersom naturen i sig är neutral och vare sig kan diskriminera eller förtrycka. Det är därför det i SD:s värld inte heller förekommer någon rasism, eftersom det i deras ögon inte är annat än naturens gång, kanaliserad genom den mänskliga essensen: ”Jag är inte rasist, jag är realist.”
Källa: Wikimedia
Över- och underordnade kulturer och folk
Vi återvänder till nationen för ett ögonblick. ”Folket” som nationalistisk idé bygger på möjligheten att kunna identifiera skillnader mellan de som tillhör och inte tillhör detta folk. Jag har ovan redogjort för hur den mänskliga essensen beskrivs som den kanske viktigaste indikatorn för detta. Men…
”Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.” -SD:s principprogram, s. 13
Jaha, ”öppen och ickerasistisk” skriver de. Kan jag verkligen ha så fel om SD:s rasism? Förvisso; sant är att det inte är rasism i sig att helt enkelt ordna människor utifrån termer om kultur, språk eller identitet, men nu är det inte så enkelt som att SD i sitt principprogram bara definierar människor utifrån olika gruppmarkörer. De ställer också kravet på dessa grupper av Andra att assimileras in i en för dem extern kultur och identitet samt lära sig ett annat språk för att få åtnjuta samma rättigheter som oss som redan har privilegiet att anses vara svenskar.
Därtill slår de fast att vissa människors grupptillhörighet gör det svårare för dem att assimileras:
”Det faktum att vi ser assimilering som möjlig och eftersträvansvärd är inte detsamma som att vi också ser den som okomplicerad. Assimileringsprocessen är ofta lång och problemfylld och (…) i vissa fall lyckas den inte överhuvudtaget, utan leder istället till uppkomsten av segregerade och särkulturella samhällen. Ju mer en invandrares ursprungliga identitet och kultur skiljer sig ifrån den svenska nationens och ju större gruppen av invandrare är, desto svårare blir assimileringsprocessen. ” -SD:s principprogram, s. 15
Det här är inte en artikel om assimileringskravet. Det kravet är en fråga som snarare handlar om SD:s nationalism. Det behöver dock nämnas, eftersom citatet ovan visar hur assimileringskravet även har en rasistisk dimension. Svårigheten att ”bli svensk” ökar med skillnaden mellan vår och de Andras kultur eller identitet, hävdar SD. Minns Martin Strids tal under SD:s landsdagar om hur muslimer enligt hans resonemang aldrig kan bli 100% människor och jämför med ovanstående citats avslutande konstaterande om assimileringens ibland oöverkomliga utmaningar. Vilka specifika kulturer/identiteter som avses i texten är oklart, men desto klarare är det att alla inte är välkomna i SD:s version av Sverige.
100% människa? (Public Domain)
Assimilering har även andra rasistiska aspekter än den ovan nämnda. SD skriver vidare i principprogrammet om det de kallar mångkulturalismen, som på många sätt är en motpol till assimileringstanken. Här är nyckelordet istället integration, vilket implicerar ett givande och ett tagande i ett slags skapande av en gemensam, svensk kultur. För SD innebär detta förlusten av en överordnad majoritetskultur (den svenska) ”som inom sig rymmer en begränsad mängd invandrade individer av annan kulturell bakgrund som ännu inte är fullt ut assimilerade och som hyser ytliga utländska kulturimpulser i form av till exempel mat, kläder och dans, som den infödda befolkningen tagit till sig och uppskattar” (Principprogrammet, s. 21. Min understrykning.).
Behovet av en majoritetskultur som skild från övriga kulturer stammar förstås ur uppfattningen om att svenskarna är ett folk, som är möjligt att klart definiera genom förekomsten av en inneboende mänsklig essens, och att en blandning av olika folk riskerar att degenerera detta speciella folk – denna svenska eller nordiska folkstam. Positiva och/eller harmlösa inslag från andra kulturer (t ex kebab, tacos eller pizza) som anammats av den svenska räknas inte ens som mångkultur enligt SD:s logik. Och det andra? Ja, det som inte är värt att införliva i det svenska, det ska bort.
”Kärnan i assimilationstanken är att slå fast att den svenska staten inte är ett kulturellt vakuum och att den svenska nationens kultur i kraft av sin historia, med undantag endast för de nationella minoriteterna, är överordnad andra nationers kulturer inom den svenska statens område. Som en logisk konsekvens av detta skall allt statligt och kommunalt stöd som syftar till att invandrare skall bevara och stärka sina ursprungliga kulturer och identiteter dras in. Parallellt med detta skall stödet till bevarandet och levandegörandet av det svenska kulturarvet öka.” -SD:s principprogram, s. 21
En av rasismens viktigare definitionsmässiga aspekter är det hierarkiska rangordnandet av de grupper man identifierat. D v s att man utser en grupp (den egna) att – på förment objektiva grunder, förstås – vara överordnad de andra. Ovanstående är ett tydligt exempel på hur denna aspekt av rasism är närvarande i SD:s ideologi.
Invandringsfrågan
Det brukar sägas att invandringen är SD:s enda sakfråga och att den blir svaret – eller orsaken – oavsett vad som avhandlas. Jag skulle vilja hävda att det är en sanning med modifikation. Även om frågan om invandring är central för SD (nedanstående citats inledande mening är nästan ordagrant bevarad från 2005 års principprogram) är den samtidigt bara ett symtom och en tydlig, nästan pedagogisk, illustration av hur det kommer sig att nationalism och rasism är två sidor av samma mynt.
” Tendensen i modern tid har varit en oerhört omfattande invandring från avlägsna länder och kulturkretsar. Trots att det inte saknas exempel på enskilda individer som på ett positivt sätt anpassat sig och bidragit till det svenska samhället under senare tid, så är ändå den sammanlagda nettoeffekten av massinvandringen från avlägsna länder starkt negativt, såväl ekonomiskt som socialt.” -SD:s principprogram, s. 23
Jag har redan visat hur den rangordning mellan kulturer/folk som beskrivs beträffande assimileringsfrågan bygger på en rasistisk princip. Här får vi en god redogörelse för de praktiska implikationerna av denna princip. På samma sätt som Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz uttryckte det nyligen, menar SD att ditt värde som invandrad till Sverige är intimt förknippat med var du kommer ifrån. Vissa länder/kulturer är sämre än andra, lyder den rasistiska sensmoralen. SD målar alltså upp en tänkt cirkel som omger nationen (Sverige) och dess grannländer och säger att om du befinner dig innanför cirkeln är du möjlig att assimilera. Du är välkommen. Men står du utanför cirkeln är du av en annan sort och därmed inte lika välkommen.
Det här skulle få efterverkningar för den asylrätt SD motsägelsefullt nog säger sig vilja värna. Individuella prövningar av de individer som kommer hit från utanför cirkeln skulle utifrån deras resonemang kunna ersättas med omedelbara, summariska nekanden av deras asylansökningar. För det handlar inte om varför du flytt, utan varifrån. Och om du mot förmodan slinker igenom nätet, kommer du att skickas tillbaka så snart det blir möjligt, eftersom ”flyktinginvandringen bör vara begränsad till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention och som endast beviljas tillfälliga uppehållstillstånd under den period som de livshotande konsekvenserna av den konflikt eller naturkatastrof man har flytt ifrån varar” (Principprogrammet, s. 23).
I klarspråk säger SD att de vill stoppa invandringen, stoppa flyktingmottagandet och repatriera de invandrare och flyktingar som redan befinner sig här. Återigen en påminnelse om deras strävan om ett Sverige åt svenskarna och att Bevara Sverige Svenskt. Och inte minst påminner det oss om den rasism som existerar intimt införlivad i deras politiska praktik.
Samhälleliga värden
Vi har nu kommit ungefär halvvägs in i principprogrammet. SD:s ideologiska grund och förutsättningarna för deras världsbild slås i princip fast i dess första hälft och många slutar därför läsa ungefär här. Samtidigt är det i de följande programpunkterna vi ges möjlighet att – i likhet med den just avhandlade – skapa oss en uppfattning om hur ett parti som drivs av bl a nationalism och rasism kommer att föra sin politik, i den händelse de ges tillräckligt med inflytande.
Frågan om familjen och jämställdheten står näst på tur i principprogrammet. Ur ett rasismperspektiv kan vi nöja oss med att konstatera hur den heterosexuella kärnfamiljen inte bara är ett ideal för SD, utan även uppfattas som en naturgiven ordning eller norm. Denna naturgivna ordning bör därför – i likhet med hur SD förhåller sig till andra kulturer – åtnjuta fördelar gentemot de som av onaturliga (?) anledningar lever som homo-, bi- trans- eller någon annan variant av sexualitet.
Igen spökar den mänskliga essensen som delar in människor efter medfödda/nedärvda sexuella preferenser, där den ena (i det här fallet den heterosexuella människan) är av naturen och SD:s politiska ideologi överordnad. Och samtidigt som man vänder sig starkt emot att någon skall behöva trakasseras eller förföljas på grund av sin sexuella läggning, är man lika starkt emot att låta samkönade par adoptera eller inseminera. Hur den ekvationen går ihop lämnar jag till läsaren själv att lösa.
Montage: Daniel Garpebring
När det kommer till frågan om religion visar sig SD vara något så unikt som ett icke-konfessionellt parti som hävdar att den svenska staten bör stå på konfessionell grund, och att kristendomen bör ”inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige” (Principprogrammet, s. 27). Framförallt då islam, som ”visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen” (Ibid.).
Den särställning SD ger kristendomen kommer sig av att de väljer att beskriva det mer som kultur än religion. De skriver att ”känna till och förstå det svenska kristna kulturarvet är en viktig nyckel till att förstå vårt lands historia, kultur och samtid. Bevarandet av detta kulturarv är således en angelägenhet för alla svenskar, troende såväl som icke-troende”. (Principprogrammet, s. 27)
Kristendom är alltså en religion som tar sig uttryck i (konstruktiv, svensk) kultur, medan islam beskrivs som en religion, vilken tar sig uttryck som en destruktiv och främmande politisk ideologi. Det är vitt och det är svart. Enkelt att välja. Och det hänger förstås intimt samman med det tidigare talet om länder/kulturer som är lite sämre, vars folk är svårare att assimilera och som är, enligt den Mänskliga Essensens Doktrin, för annorlunda för att någonsin kunna bli tillräckligt lika oss.
”Ekonomin bärs inte upp av likriktade, anonyma produktionsenheter utan av tänkande, kännande och kulturellt präglade människor. Vanor, seder, normer och värderingar har stor inverkan på ekonomin och skiftar från kultur till kultur och från nation till nation. Stora kulturella och befolkningsmässiga förändringar inom en stat påverkar således alla aspekter av ekonomin och förmågan att skapa tillväxt.” -SD:s principprogram, s. 31
Det tål att upprepas: En behöver läsa hela principprogrammet för att kunna göra sig en samlad bedömning av partiet och dess ideologiska grunder (det finns en länk till principprogrammet i slutet av artikeln). På ett sätt plockar jag russinen ur kakan när jag på detta sätt framförallt lyfter fram de aspekter som signalerar rasism. Å andra sidan vill jag hävda att jag genom att systematiskt plocka fram just de rasistiska russinen och koppla dem samman, bidrar till en ökad tydlighet vad gäller just den aspekten.
Ta citatet ovan, t ex. Det kommer från punkten om SD:s tankar om ekonomin. I sig självt kan det framstå som odramatiskt, men satt i sitt sammanhang, där de ”tänkande, kännande och kulturellt präglade” människorna, med sina ”vanor, seder, normer och värderingar”, inte bara är olika, utan så olika att de genom sin blotta existens förmår påverka ett lands ekonomiska förutsättningar. Ja, då är det den mänskliga essensen som än en gång dyker upp, inte sällan i sällskap av sin tvilling nationalismen. Således kan vi alltså konstatera att Sverigedemokraternas fokus på området ekonomi kanske mer än något annat handlar om etnicitet och hur mångkulturen är roten till en dålig ekonomisk politik.
Foto: Andres Rueda
SD vänder sig även mot arbetskraftsinvandring, då en ”ökad kulturell heterogenitet, via stora, långväga folkomflyttningar, som regel får betydande negativa konsekvenser för det sociala kapitalet i invandringslandet” (Principprogrammet, s. 33) och förespråkar därför ”en modell med gästarbetare, där utländsk arbetskraft kan få tillfälligt uppehållstillstånd knutet till arbetsmarknadens behov” (Ibid.).
Inte ens när de gör rätt för sig genom att arbeta, är de Andra välkomna i SD:s Sverige, annat än tillfälligt. Ingen torde vara förvånad vid det här laget.
”Alla människor ska bemötas likvärdigt i landstingens och regionernas verksamheter. Man ska känna trygghet och tillit till vårdgivaren. Detta innebär bland annat att ingen särbehandling av människor får ske utifrån ovidkommande kriterier och att landstingen ska tillhandahålla evidensbaserad vård.” -SD:s principprogram, s. 35
Det här är ett vackert formulerat stycke. Är det någon som inte håller med? Nej, tänkte väl inte det. Självklart ska alla bemötas likvärdigt inom vård och omsorg och ingen ska särbehandlas utifrån några ”ovidkommande” kriterier.
Foto: Holger Ellgaard
Det är bara det att om vi backar bandet lite, så ser vi klart och tydligt att vare sig nationalitet, religion, kultur eller sexuell läggning (har jag missat något?) är ovidkommande för SD. Tvärtom är de omöjliga för dem att bortse från. Vi ser också argument för att skillnader i tillgänglighet vad t ex samhällsfunktioner beträffar inte anses vara särbehandling, då skillnaderna är utlopp för den mänskliga essensen, d v s ”naturgivna”. Så vad betyder det i praktiken att ”ingen särbehandling av människor får ske utifrån ovidkommande kriterier” när det är SD som säger det?
Svaret på den frågan ges av förklarliga skäl inte i principprogrammet. Dock kommer vi i de följande delarna av denna artikelserie bl a att titta närmare på det faktiska, politiska arbete SD bedriver idag, i egenskap av riksdagsparti. Kanske får vi några klargörande svar angående de praktiska implikationerna av principprogrammets rasistiska formuleringar där?
Den påstått icke-rasistiska aspekten av SD:s nationalism är byggd på en mycket lös grund. Min läsning av deras principprogram beskriver snarare motsatsen; hur kampen för att Bevara Sverige Svenskt har pågått sedan slutet av 1970-talet, via SD:s bildande 1988 och vidare till hur den skall föras idag, 2018. Detta är i sig självt ett oerhört starkt argument för att var och en av oss, inte minst de som av olika anledningar röstade på SD i det senaste valet, sätter sig ner med principprogrammet och en stor kopp kaffe och läser – och tänker – på vad som faktiskt står skrivet där. Helst innan den 9 september.
SD är ett rasistiskt parti.
I seriens nästa del kommer vi att få ta del av hur SD:s rasism tar sig uttryck i deras arbete i riksdagen.
Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.
Skärmdump från Samhällsnytt 191209. Länken är numer död.
Idag har rasismen vuxit sig starkare och mer synlig i vardagen och tidigare ‘snyggt’ paketerad smygrasism har blommat ut i regelrätt förakt mot vissa folkgrupper. Man tror att åsikter om andra människor får uttryckas fritt enligt yttrandefriheten och att inga inskränkningar i yttrandefriheten finns. Man pratar om censur av åsikter som att det vore något helt främmande med inskränkningar i vår yttranderätt. Jag känner därför att det är på sin plats att berätta om yttrandefriheten och åsiktsfriheten samt skillnaderna mellan dessa.
Vardagsrasismen
Min fråga är än en gång, vart tog det sunda förnuftet vägen som en gång hindrade oss från att uttrycka sådana värderingar? Samhället har idag kommit till en punkt där det är offrets tolkning av vad som upplevs som är rasism ska vara vägledande och inte uppsåtet i det sagda, men människors tolkning är att det är fritt fram att uttrycka minsta missaktning man må känna mot en annan människa eller folkgrupp och att allt annat är censur och en inskränkning av dennes yttrandefrihet.
Motargument 