Etikettarkiv: brott

SD och brottsoffren

Sverigedemokraterna påstår att kriminalpolitiken har gått åt fel håll de senaste decennierna. De menar att offret har hamnat i skymundan och gått från huvudrollsinnehavare till statist. Fokus har flyttats från brottsoffren och brottslingens vård och rehabilitering numera är det enda viktiga. Det stämmer inte.

När Sverigedemokraterna på sin hemsida skriver att ”Det brottsbekämpande arbetet har de senaste decennierna varit eftersatt och inte särskilt framgångsrikt”…finns det all anledning att höja på ögonbrynen. Menar de att inget har gjorts eller att inget har hänt överhuvudtaget? För det har det verkligen gjort.

”Gärningsmannen stjäl showen”

Viktimologi, dvs. läran om (brotts)offer, är sedan 1970-talet en etablerad gren inom kriminologin, och intresset för brottsofferfrågor fortsätter att öka. Under 1900-talets första hälft var offret, även kallad målsägande, den som behövde se till att åtal väcktes, samt blev tvungen att föra sin egen talan och driva sin sak (Nilsson, B. Brottsoffer, s. 26, ISBN 91-89140-27-3).

Idag ser situationen helt annorlunda ut. Fler brott faller under allmänt, och inte enskilt, åtal. Det är samhället och inte offret som ser till att rättvisan har sin gång, och straffen har skärpts ordentligt under de senaste decennierna. Brottsofferjouren (BOJ.se) har skrivit en utmärkt och lättläst text om utvecklingen de senaste 30 åren, något som jag dock vill tillägga är att de inte nämner den nya graden  ”synnerligen grovt” som ytterligare höjer straffvärdet gällande misshandel.

2010 Art Contest Winning Poster”Samhället bryr sig inte om brottsoffren”

Brottsoffrens roll har aldrig varit starkare än idag, oavsett vad Sverigedemokraterna påstår. Brottsoffermyndigheten (BrOM), som inrättades 1994, med syftet att ”främja brottsoffrens rättigheter, behov och intressen” är unik. Det finns ingen motsvarande myndighet i världen. Många länder har statlig brottsskadeersättning, men ofta inte lika välutvecklad.

Sedan 1988 kan offret få ett målsägandebiträde under vissa förutsättningar. De fungerar som en advokat (och är oftast det), och tar tillvara offrets intressen. Detta är helt kostnadsfritt för offret, staten betalar målsägandebiträdets lön. Lagen om målsägandebiträden var en milstolpe när den kom, och något som vi ska vara mycket stolta över.

Polisen är — när en anmälan upprättas — skyldig att fråga om du behöver brottsofferstöd och om du vill ansöka om kontaktförbud. Möjligheten att få kontaktförbud har utökats, och beroende av hotbilden finns fyra olika varianter. Offret har möjlighet att få bo kvar i sin egen bostad om kontaktförbudet gäller en hushållsmedlem. Olaga förföljelse (mer känt som stalking) är en brottsrubricering som är relativt ny. Tidigare klassades stalking ofta som ofredande, men olaga förföljelse är ett grövre brott med högre straffvärde.

Getting tough on domestic abuse in Norwich”Öga för öga?”

Att utsättas för brott är ett trauma som sätter spår, det vet jag av egen erfarenhet och jag skrev om det i en krönika. Blir man dessutom inte trodd, tagen på allvar och/eller illa behandlad skapar det ytterligare ett trauma, det som kallas för sekundär viktimisering. Det är av yttersta vikt att alla delar i rättsprocessen arbetar för att ”skadereduceringen” ska fungera så bra som möjligt. Då har vi kommit en bit på vägen.

Men hur får ett brottsoffer upprättelse? Sverigedemokraterna skriver i sitt kriminalpolitiska program att de är anhängare av den absoluta straffrätten, samt nämner tre av dess principer. Vad de inte skriver är att den även inkluderar bl.a. vedergällningsteorin, där straffet inte har något syfte att rehabilitera. Det handlar bara om att tillfoga brottslingen lidande för ett begånget brott. Öga för öga, tand för tand.

Straffet ska stå i proportion till det begångna brottet, men hur högt ska straffet vara för att ett offer ska kunna känna sig nöjt med det? Sverigedemokraterna skriver om skärpta straff, men hur stränga ska de vara? Jag upplever att Sverigedemokraterna vill att vi ska låta känslorna ta över. Och att vi ska känna att ett brottsoffer inte kan få upprättelse på något annat sätt än ett mycket hårt straff för gärningspersonen.

”Det laglydiga offret”

Sverigedemokraterna utger sig för att ‘värna om brottsoffren och de laglydiga medborgarna’. Men vilka är dessa? Vem blir ett brottsoffer? Och finns det offer som är lite ‘finare’ än andra? Det finns ett otal risk- och skyddsfaktorer som vi måste ta med i beräkningen, för det här är mycket komplicerade problem.

De laglydiga medborgarna, som Sverigedemokraterna säger sig värna om, är de som kan klassas som ”idealiska” offer. Den norska kriminologen Nils Christie har ställt upp sex kriterier för det idealiska offret:

  1. Offret är svagt
  2. Offret är involverat i en respektabel aktivitet
  3. Offret är på väg till eller från en plats som han eller hon inte kan förebrås för
  4. Gärningsmannen är i överläge och kan beskrivas i negativa termer
  5. Gärningsmannen är okänd för offret, utan relation till offret
  6. Offret har tillräckligt med inflytande för att kunna hävda sin ”offerstatus”

En majoritet av brotten begås av en liten del av befolkningen. De som är (eller kommer att bli) brottsoffer utgör av de en liten del av befolkningen. Enligt en studie från BRÅ utsattes ca 5 % av befolkningen för ungefär hälften av alla brott. Och har någon utsatts för ett brott ökar risken att det sker igen, s.k. upprepad utsatthet. Det är i regel inte slumpen som styr, även om man gärna vill tro det.

En riskgrupp är invandrare. Utländska medborgare har en högre risk att utsättas för våldsbrott. Andra generationens invandrare, med en eller båda föräldrarna födda utomlands, har en överrisk för att utsättas för våld. Naturaliserade medborgare — de som sökt och fått svenskt medborgarskap — har också en viss överrisk för att bli offer för våld eller hot om våld. För personer som har behållit sitt utländska medborgarskap (bosatta i Sverige) finns ingen skillnad jämfört med dem som har svenska föräldrar (Ekbom, Engström & Göransson. Människan, brottet, följderna. Kriminalitet och kriminalvård i Sverige. s. 330, ISBN 978-91-27-13244-3).

/a-day-in-the-life-of-a-cr-prostitute-isabella/15851”Ger man sig in i leken…”

Människor som inte är laglydiga medborgare löper en högre risk att utsättas för brott. Värnar Sverigedemokraterna om t.ex. den prostituerade kvinnan som blivit våldtagen? Hells Angels-medlemmen som skjutits när en narkotikaaffär gått snett? Den misshandlade narkomanen? Killen som ‘kaxar sig på fyllan’ och blir slagen i ansiktet? Eller gäller parollen ”den som ger sig in i leken, får leken tåla”? Det verkar som att SD:s partiprogram anser att det bara är vissa ‘idealiska’ brottsoffer som förtjänar hjälp, stöd och upprättelse. Om så är fallet uppstår en prekär situation, där en rättighet förvandlas till ett privilegium.

Brottsoffren har en roll som räknas idag, trots att Sverigedemokraterna påstår det motsatta. Som jag nämnt ovan så fortsätter intresset att växa. En ökad allmän debatt kring brottsofferfrågor, en minskad tolerans mot brottslighet och en högre anmälningsbenägenhet har hjälpt till att lyfta fram offrets rättigheter och behov. Det var inte bättre förr.

Louise H. — kriminologstuderande

Det suddade ansiktet

Jag missar sällan ett avsnitt av Efterlyst, eftersom kriminologi är min stora passion och mitt främsta intresse. Efter programmet brukar jag gå in på facebook och läsa kommentarer. Ibland undrar jag om detta kan vara näthatarnas högborg. Ett populärt ämne är invandrarna (rasister försitter sällan ett tillfälle att spy galla), ett annat är de suddade ansiktsbilderna. De brukar kunna reta upp vissa personer ordentligt.

”Sluta blurra aset, häng ut honom”

När Efterlyst söker en misstänkt är det inte konstigt att de visar ansiktet (det är hela poängen). Då behöver man allmänhetens hjälp, men så fort man har en misstänkt tar rättsväsendet över stafettpinnen. Då suddas bilden, för nu avgör polisen hur man ska gå vidare med ärendet, inte gemene man.

”Dom är inte oskyldiga! Visa upp dom så alla vet vilka as dom ska passa sig för!”

En grundläggande straffprocessuell rättsprincip i Sverige är Oskuldspresumtion eller oskyldighetspresumtion. Man är oskyldig tills motsatsen bevisats, och domstolen avgör om en person är skyldig eller ej. Så måste spelreglerna se ut i en rättsstat. Även om det finns bevis som i praktiken inte kan leda till något annat än en fällande dom, så är ändå den misstänkte att anse som oskyldig och ska behandlas som det.

Åklagaren har åtalsplikt om han/hon bedömer att bevisen är tillräckligt starka för att kunna resultera i en fällande dom. Vad en hel del människor inte vet är att det kan vara ett brott att väcka åtal om situationen är den omvända, det kallas Obefogat åtal. I detta land gäller ”hellre fria än fälla”, och eftersom vi har väldigt höga beviskrav innebär det att en hel del skyldiga personer ibland kommer undan. Det är tyvärr priset vi tvingas betala för att leva i ett relativt rättssäkert rättssamhälle.

”Häng ut skatan här på FB!”

Sociala mediers effektivitet är inte enbart positiv. Även om det underlättar för att få fast en och annan brottsling, så finns det en risk att det går överstyr och resulterar i näthat eller ‘lynchmobbar’. Det kan leda till en omvänd bevisbörda, där den anklagade tvingas bevisa sin oskuld – trots att detta inte ska behövas. Det kan även resultera i hot, misshandel, och i värsta fall mord.

Om en misstänkt exponerats i media och det senare visar sig att bevisen inte håller, eller att personen är helt oskyldig — hur går man då vidare? Då har ‘allmänhetens rätt att få veta’ förvandlats till förtal. Ska den felaktigt misstänkte personen exponeras en gång till med texten ”Förlåt att vi pekade ut dig”?

”Borde vara prispengar på sådana!”

Service target_1

Nu har domen fallit i det uppmärksammade fallet där en 13-årig flicka tagit sitt liv efter att haft kontakt med en 45-årig man. Namn och bild är publicerad på diverse internetsidor (varav de flesta med högerextrem koppling).

Det är inte olagligt att publicera denna information, men vad är syftet? Att göra ”svinets” liv till ett helvete? Om du läst mina tidigare artiklar vet du att jag tenderar att agera djävulens advokat. Jag tycker inte om det. Det var på min gata en 3 år gammal flicka med pippilotter låstes in och blev ”tittad i stjärten” av en av våra grannar. Men vem hade fått ut något av att hänga ut honom? Var det inte illa nog att flickan och hennes familj fick sin trygga tillvaro förstörd? Hade de mått bättre om de tvingats återuppleva det gång på gång och inte kunnat lägga det bakom sig, för att någon vill utnyttja sin lagliga rätt att peta i varande och infekterade sår?

Att vilja göra ”svinets” liv till ett helvete kan även innebära att offrets liv blir ett ännu värre helvete — det liv som rättshaveristerna påstår sig värna om. Barnets bästa kommer alltid i första hand, det sista som behövs är ett sekundärt trauma som kan skapas i kölvattnet.

De som hänger ut pedofiler verkar tycka att det alltid är till offrens och samhällets fördel att de gör det. De tar sig rätten att försöka skipa egen rättvisa, eftersom de ser sin egen rättsuppfattning som en absolut sanning. Blir då exponeringen rättfärdigad — oavsett hur den drabbar offret?

Louise H. Kriminologstuderande

Ingrid Carlqvists hudfärgsfundamentalism

Gästinlägg från Politifonen.

1378273_10151705651432794_652166475_n

Ingrid Carlqvist är en märklig, märklig person.

Hon är inte rasist, men rasifierar vilt när hon ser en möjlighet till det. Se till exempel den skärmdumpade kommentaren ovan.

Hon undviker att erkänna det välkända förhållandet att konstruerad korrelation inte säger något om kausalitet. Det vore intressant att få veta mer om hennes spekulationer. Framförallt om hon menar att hennes egen agenda och politiska tillhörighet är en genetisk produkt, snarare än ett rationellt val.

Det är uppenbart att hon inte tänkt igenom vad hon skrivit. För svenska förhållanden kanske det finns någon slags samvariation mellan brottsbenägenhet och hudfärg eller härkomst, åtminstone om man begränsar sitt statistiska underlag på något lömskt sätt. Det kanske också gäller för andra västländer. Däremot kan det knappast säga något om statistiska relationer mellan hudfärg och brottsbenägenhet i sig, eftersom underlaget är begränsat på så vis. Det tillkommer såklart att hon skriver att hudfärg inte spelar någon roll, men det är visst tillräckligt viktigt för att motivera rasifierande forskning. Eller vad hon nu menar, det är som vanligt högst oklart vad Ingrid egentligen försöker uttrycka.

Så att hon gör en generaliserad koppling är klassisk rasifiering. Vilket för oss vidare till att hon mer än gärna utgjuter sig över begreppet rasist.

541418_10151705651902794_2068413952_n

Likt vitmaktkulturens mantrarörelse, som försöker hävda att asylrätten innebär ett rasistiskt folkmord på “vita”, hävdar hon att demokratiska jämlikhetsivrare och antirasister är “de verkliga rasisterna”.

Frågan blir vad hon menar med det. Kanske kan hennes idoliserande recension av Bodekers film A conversation about race ge en fingervisning. Hon skrev så här i den:

“Såväl svarta som vita höll med om att svarta är betydligt bättre på basketboll än vita – och att detta beror just på deras ras. Men när Bodeker frågade om de instämde i påståendet att vita är bättre på att behålla sina jobb, slog de intervjuade ifrån sig. Detta kunde absolut inte ha med den vita rasen att göra.
På frågan om vita är bättre än svarta på IQ-tester, menade samtliga att detta beror på att testerna är utformade av vita, för vita. När Craig Bodeker påpekade att asiater alltid presterar högst, blev de intervjuade osäkra och visste inte vad de skulle svara.

Alla höll med om att det är bra att svarta har förkämpar för sin ras, men ryggade tillbaka inför tanken att vita människor skulle tala gott om sin ras.”

Här utgår hon alltså ifrån att det finns mänskliga raser, samt att dessa är intimt sammankopplade med hudfärg. De flesta, inklusive FN och andra tongivande bedömare, anser att resonemang av det här slaget är utpräglat rasideologiska. Alltså vad man i folkmun kallar för rasistiska.

Förutom att hon med sin rubriksättning och bildsättning ifrågasätter om rasism överhuvudtaget existerar hakar hon alltså på Bodeker och menar att eftersom hans intervjuobjekt rasifierar och ger uttryck för rasideologiska ståndpunkter är det helt okej för henne och Bodeker att göra det. Som om två fel vore ett rätt, en idé man normalt gör sig av med i unga år om man har tillgång till juste grundutbildning.

Mest slående är hennes förakt för problematisering och vetenskap. I den första bilden framkommer att hon vill att det ska forskas på eventuella samband mellan hudfärg och brottsbenägenhet, något som naturligtvis skett i stor omfattning. En gång i tiden var ju rasideologi legio som vetenskaplig utgångspunkt och sedan dess har såväl kulturantropologi som sociologi gått vidare efter att det visat sig att rasideologiska utgångspunkter tenderar att vara i strid med både empiri och moral. Bland annat för att biologin inte kunnat påvisa förekomsten av några egentliga människoraser, men också för att rasideologiska överväganden varit en central del av folkmordsutlösande politisk demagogi.

I allmänhet brukar man hänföra minoritetsgruppers överrepresentation i brottsstatistik till helt andra faktorer än hudfärg. Om Ingrid vore intresserad av hur det faktiskt förhåller sig enligt aktuell forskning hade hon inte uttryckt sig så svepande och insinuant. Brottsförebyggande rådet har givit ut rapporter som behandlar just detta och på ett pedagogiskt sätt erbjuder trovärdiga förklaringar. Inom marxistisk sociologi och ekonomi brukar man betrakta brottslighet som en följd av strukturella förhållanden inom det kapitalistiska systemet, där grupper på grund av diskriminering i olika grad alieneras från samhället i övrigt och därför i olika grad är lojala mot dess normer.

Liberalt inriktad sociologi och ekonomi brukar istället hänföra det till att människor som har olika förutsättningar också är i kontakt med olika incitament att bete sig på olika sätt. De grupper som oftare ser möjligheter att tjäna på att begå brott kommer också i högre grad att välja att göra det, på grund av att det är rationellt och i egenintresset att ta sådana chanser. Vidare finns också konservativa, postmodernistiska, med flera, perspektiv på brottslighet. Att trots detta veritabla smörgåsbord av livlig forskning och debatt hänge sig åt hudfärgsfundamentalism är ytterst suspekt.

Genom att inte informera sig om forskningsläget utan istället rasifiera järnet och försöka påstå att rasifiering är den sanna antirasismen företräder alltså Ingrid en vitmaktideologi vi är väl bekanta med. Frågan är när hon övergår från att kokettera med vitmaktmaterial av den typ Bodeker givit ut till en mer öppen och ärlig rasism. Radikaliseringen är tydlig. Marginaliseringen från den etablerade debatten om ras, kön, migration och andra sådana frågor, tillsammans med den ekonomiska kris hennes arbetsgivare uppenbarligen upplever, kommer garanterat att fortsätta driva henne och hennes medarbetare allt längre ut i den rasistiska kulturen.

Det är inte bara i samhället i stort som polarisering är trenden, utan även inom det nyfascistiska fältet. Sverigedemokraterna bedriver en intern häxjakt på antisemiter, radikala nationalister och liknande, samtidigt som Svenskarnas Parti gradvis går mer samman med Svenska Motståndsrörelsen och dammsuger upp missnöjda före detta sverigedemokrater som antingen blivit uteslutna eller anser att socialkonservativ ideologi inte är tillräcklig rasifiering.

Vi välkomnar att Ingrid är så explicit. Det gör det lätt för oss att använda henne som pedagogiskt exempel.

Elwa Ninpo har skrivit detta.

Myter om mord

Sverigedemokraterna vill ha livstids fängelse. ”På riktigt”. Småsmällar över fingrarna eller stå i skamvrån med en dumstrut på huvudet ska bort. Inga fler ”semestrar på spa-anläggningar” förklädda till rättspsykiatriska kliniker. Bura in dem och kasta bort nyckeln. I slutet av mars satt enligt Aftonbladet ungefär 170 livstidsdömda individer i fängelse, de flesta för mord. Det finns en hel del myter om dödligt våld som Sverigedemokraterna gärna plockar fram och skrämmer upp personer med. Dags för Motargument att knäcka några av dem.

— ”Det var bättre förr, det är blattarna som mördar”

Myt: ”Det dödliga våldet ökar.”

Fakta: Det dödliga våldet i Sverige har minskat med 25 % de senaste 20 åren, med hänsyn tagen till befolkningsökningen. Det betyder att vi är tillbaka på ganska exakt samma nivåer som under 50-talet. I början av 90-talet nåddes en tillfällig topp, men efter det har fallen minskat. Dödligt våld är överskattat i statistiken, många misstänkta brott visar sig vara naturliga dödsfall eller olyckor, självmord, överdoser etc. Antalet polisanmälda brott är således betydligt fler än det faktiska antalet fall av dödligt våld.

Påstående: ”Utrikesfödda är överrepresenterade bland gärningsmännen.”

Sanning: Det stämmer. Detta är ytterligare en ”sverigevänlig sanning” som Motargument inte räds för att publicera. I ”Dödligt våld i Sverige 1990-1998. En deskriptiv studie” från år 2000 skriver kriminologen Mikael Rying att utrikesfödda är överrepresenterade med drygt tre gånger som gärningsmän och drygt två gånger som offer. Men dessa ”invandrare” i statistiken (som Sverigedemokraterna mer än gärna talar om) kommer emellertid ofta från länder vars kultur ligger väldigt nära inpå våran egen. Det talar Sverigedemokraterna mindre gärna om.

Bland de utrikesfödda i mordstatistiken dominerar nordbor, särskilt finländare. Av 729 gärningsmän under perioden 1990-1998 var 80 stycken (11 %) födda i Finland. Svenskar och nordbor utgör 79 % av alla gärningsmännen och 85 % av offren. Inkluderas övriga européer stiger siffran till 88 % av gärningsmännen och 89 % av offren. Vid våldsbrott som får dödlig utgång har ofta gärningsman och offer bakgrund från samma land (Rying 2000).

Det dödliga våldet i Finland är mycket intressant. Även om det vid första anblick kan tyckas irrelevant eftersom artikeln handlar om Sverige, så är deras statistik värd att uppmärksamma och syna. Finland har en betydligt mer restriktiv invandringspolitik än Sverige, men trots att deras samhälle är mer ‘etniskt homogent’, har Finland dubbelt så många fall av dödligt våld som Sverige, räknat per 100 000 invånare.

Som kuriosa kan även nämnas att 60 % av alla offer för mord och dråp i Sverige under 1980-talet hade finsk härstamning (Ekbom, Engström & Göransson. Människan, brottet, följderna. Kriminalitet och kriminalvård i Sverige. s. 122, ISBN 978-91-27-13244-3).

— ”Juggemaffian skjuter vem som helst, för minsta lilla. Typ”

Myten: ”De gör upp i den undre världen.”

Fakta: Begreppet ‘det var en uppgörelse i den undre världen’ förekommer ofta när man läser om dödligt våld bland kriminella. Det får det att framstå som att det rör sig om storskalig narkotikahandel eller avrättade informatörer. Sanningen är att de kriminella ‘uppgörelserna’ ofta handlar om ganska futtiga saker; en upplevd kränkning efter något bagatellartat gräl, eller strävan efter att imponera på andra kriminella. Det dödliga våldet utförs oftast av unga personer i nätverkens eller grupperingarnas utkanter med endast lösa kopplingar till kärnmedlemmar. Att våldshandlingar i den undre världen handlar om gängkrig eller marknadsandelar är ovanligt.

När man talar om dödligt våld skiljer man på expressivt och instrumentellt våld. Dessa två former av våld beskrivs kort — och enligt mig mycket bra — i denna rapport från BRÅ (s. 21). En majoritet av det dödliga fullbordade våldet kännetecknas av så kallat ‘expressiva motiv’. Med detta avses oplanerade brott som begåtts i affekt och kan ha sin grund i svartsjuka eller andra starka känslotillstånd. Våldet är ett mål i sig, och ofta finns alkohol med i bilden. I denna kategori finner vi bl.a. spontanbråk och dispyter, samt familje- eller partnervåld, som är den vanligaste typen av dödligt våld i Sverige.

Instrumentellt motiverat dödligt våld är t.ex. mord i samband med rån eller kriminella affärer. Det förekommer i Sverige, men i mindre utsträckning än det expressiva (BRÅ 2011:5).

Myt: ”Vem som helst kan drabbas av mord.” 

Sanning: Mord är till stora delar en klassfråga. Det är ofta frågan om marginaliserade, missbrukare och kriminella som dödar andra marginaliserade, missbrukare och kriminella. Både offer och gärningsman kommer oftast från de nedre delarna av samhällsstegen. Dödligt våld bland överklassen är mycket ovanligt.

— ”Du blir mördad på gatan av en främling”

Myt: ”Fler och fler dör av gatuvåld.”

Sanning: Sju av tio mord sker i någons bostad. Inget tyder på att dödligt våld mellan obekanta ökar. Mordstatistiken är förhållandevis konstant och visar att ca 70 % sker inom familjen eller bekantskapskretsen.

— ”Mördarna får 500 spänn i böter och samhällstjänst”

Myt: ”Vi daltar med brottslingarna, de kommer lindrigt undan.”

Sanning: Domstolarna ser allt strängare på dödligt våld. Andelen gärningsmän som döms för mord eller dråp istället för vållande till annans död har ökat från 45 till 65 %. På 1970-talet dömdes mellan 65 och 70 % av gärningsmännen till rättspsykiatrisk vård. År 2011 var motsvarande siffra 13 %. Regeringen föreslog nyligen att livstids fängelse skulle vara den normala påföljden för mord.

I Sverige fråntas man inte straffansvar på grund av psykisk störning, det är påföljden som påverkas. Av de ca 550 stora rättspsykiatriska undersökningar som genomförs varje år, har ca hälften av de undersökta en psykisk störning. Traditionell straffpraxis har varit att en person som har en allvarlig psykisk störning inte ska kunna sättas i fängelse utan istället få vård. 2008 togs detta absoluta fängelseförbud bort. Efter lagändringen kan en person som anses ha en allvarlig psykisk störning, men som har ett begränsat vårdbehov under vissa förutsättningar placeras i fängelse.

Myt: ”Du sitter och hittar på allt det här!”

Sanning: Om du som läsare missat det, är merparten av ovanstående information hämtad från artikeln Nio myter om mord som publicerades i tidningen Svensk Polis (nummer 2, februari 2013). Den är skriven av Mikael Rying, en av Sveriges främsta experter på dödligt våld. Övriga källor är bl.a. BRÅ, Svensk Polis och nordisk kriminalstatistik från Kriminologiska institutionen i Stockholm.

Kriminologstuderande Louise H.

SD och misshandel

Sverigedemokraterna försöker göra en stor sak av att ”antalet misshandelsfall har ökat med 40 %” de senaste 10 åren. De försöker tolka och använda delar ur kriminalstatistik på ett skevt sätt, för att måla upp en skrämmande bild av ett samhälle som är på väg utför. Snabbt. En grym dystopi där vi alla måste se oss över axeln både en och två gånger. Alla kan drabbas, ingen får hjälp, är vad de försöker skrämmas med.

Vad som är extremt viktigt att understryka är att en polisanmälan inte är samma sak som försök till eller ett utfört brott. När Sverigedemokraterna påstår att ”antalet fall ökat med över 40 %” så är det milt uttryckt en sanning med modifikation. Det borde istället stå ”antalet polisanmälda misshandelsfall har ökat…”. Statistik från BRÅ menar att ökningen är 34 %, men nedan finner vi det som är mest intressant. Och tro mig – det är väldigt intressant.

”Statistiken som gick upp i rök?”

Den 40 %-iga ökning som Sverigedemokraterna lanserar som sin sanning, har inte tagit någon hänsyn till befolkningsökningen. När invånarantalet ökar, så gör även antalet brott och polisanmälningar det, det är simpel logik. För att kunna se om den polisanmälda brottsligheten ökat måste vi för varje år titta på antalet polisanmälningar per 100 000 invånare, och då ser vi att siffran har gått ner ännu mer. År 2003 polisanmäldes 726 st, år 2012 hade det stigit till 914 (per 100.000 invånare)

Forskningen på området visar att nya arbetssätt och rutiner inom polisen kan påverka statistiken. Vi ser även en allmänt ökad uppmärksamhet och intensivare debatt om våldsbrottsligheten. Toleranserna mot brottslighet har minskat och anmälningsbenägenheten har ökat.

Sett ur ett internationellt perspektiv sticker ändå inte Sverige ut när det gäller våldsbrottslighet, vi ligger på en ganska genomsnittlig nivå för EU-länder. Faktum är att Sverige låg under EU-genomsnittet när offerundersökningar år 2004-2005 i övriga EU-länder jämfördes. Räknat i procent var antalet personer som uppgav att de utsatts för våld och hot om våld färre än i många andra länder. Listan toppades av Irland och Storbritannien (Sarnecki. Introduktion till kriminologi, s. 114. ISBN 978-91-44-04858-1).

victim”Offer som förblir tysta”

I likhet med kategorin sexualbrott finns ett högt mörkertal med inträffade brott som aldrig polisanmäls. Det finns flera andra källor som man kan, och bör, använda för att få kompletterande information och därmed kunna beskriva verkligheten så bra som möjligt. Offerundersökningar och sjukhusdata går att använda för att få en bättre bild, eftersom de kan tala om hur många som utsatts för brott, oavsett om brottsoffret har gjort en polisanmälan eller ej. De visar att nivån har varit stabil de senaste 15–20 åren. Varje kalenderår uppger cirka 2-3 procent av Sveriges befolkning att de har blivit misshandlade, och sjukvården uppger oförändrade nivåer av patienter med skador som har orsakats av misshandel eller grövre våldsbrott. Utöver de två källorna ovan används självrapportundersökningar (Sarnecki, s. 102). Den generella bilden stöder inte tesen att vi sett en kraftig ökning av våld, och då i första hand grovt våld, under de senaste 15 åren (Sarnecki, s. 105).

”Ökningen på riktigt?”

Kan vi utesluta en ökning? Nej, det kan vi inte. Men att det faktiska antalet misshandelsfall ökat med över 40 % de senaste 10 åren är inte sant. Vi kan inte ens säga att antalet misshandelsfall per 100 000 invånare har ökat med 34 %. Men vi kan säga att antalet polisanmälda misshandelsfall har ökat. Samma statistik visar även att polisanmälda misshandelsbrott minskade med 3 % år 2012 jämfört med föregående år. Det finns alltså all anledning att vara kritisk och ifrågasätta Sverigedemokraternas påståenden om brottsligheten i Sverige och fundera över deras politiska agenda.

Sverigedemokraterna verkar älska att måla fan på väggen. Deras paradgren ser ut att vara: ”ryck något helt ur sitt sammanhang, för att visa en (enligt dem själva) oroväckande trend”. En siffra som de säger är bevis för en samhällsförändring, och som vid första anblick kan tyckas stämma, kan man lätt hitta motbevis och motargument mot, om man bara vet var man ska leta upp fakta och har förmåga att titta med kritiska ögon. Det här är ett skolexempel på hur de försöker vilseleda människor om samhället och den påstådda degenereringen som de säger sker p.g.a. ökad mångkultur.

SD och pedofilerna

När Sverigedemokraterna vill ha ett offentligt register över dömda pedofiler dyker en mängd frågor upp. Helgar ändamålen medlen? Vad skulle det i förlängningen innebära rent praktiskt i samhället? Alla har olika åsikter i den här frågan, och vad man än tycker kommer man att reta upp någon. Ordentligt.

106/365: not for climbingOm du ska arbeta med barn idag vill arbetsgivaren ha ett utdrag ur belastningsregistret. Det är fullt rimligt att kräva tycker jag. Dömda sexbrottslingar bör inte arbeta med barn. Jag tycker också att det är fullt rimligt att det finns olika varianter av utdrag. Ett av dessa är till för personer vars arbetsuppgifter inkluderar kontakt med barn. Har jag en plump i protokollet för att jag har sexuellt ofredat någon är det i allra högsta grad relevant.

Jag tror att ett offentligt register över dömda pedofiler skulle vagga in oss i en falsk trygghet, eftersom de flesta offer är bekanta med gärningsmannen. Det är ofta någon i deras närhet, t.ex. en förälder eller styvförälder. Bilden av en fullständig främling rimmar illa med verkligheten, det är sällan en snuskhummer som står vid ett dagis och dreglar.

Ett offentligt register har andra nackdelar. Det försvårar rehabilitering och ökar det stigmata som omgärdar sexualbrott. Om invånarna på en ort informeras om att en tidigare dömd sexförbrytare flyttar till ett visst område i närheten kommer denne att få det mycket svårt att komma tillbaka till det normala samhället igen, brännmärkningen finns kvar. Även om denna avtjänat sitt utdömda straff. ”Där är pervot som bor i porten bredvid”. ”Den där äckliga jäveln!” Vem vill bo granne med en sådan?

Rättsväsendet

Old Sparky
NixBC / Foter / CC BY-NC-ND

Vårt rättssamhälle bygger på formella straff. Det innebär att det straff som en domstol dömer en person till är det enda som är giltigt i juridisk mening. Sverigedemokraterna vill genom ändrad lagstiftning och straffskärpningar försöka återupprätta deras väljares eventuellt förlorade förtroende för rättsstaten, men samtidigt vill de fritt kunna få hänga ut människor. Detta kan därmed riskera att några personer tar lagen i egna händer. Det är inte bara förkastligt, det är även direkt farligt och ett hot mot enskilda individer. Att informera grannskapet om att en tidigare dömd pedofil flyttat in är en bra början om man vill få personer att lösa, vad de kanske tycker är ett problem, på ett lite mer ‘handgripligt’ sätt.

Jag vet mycket väl att jag kan ses som djävulens advokat, men jag har inte för avsikt att försvara våldtäktsmän eller pedofiler. Skulle någon av mina nära och kära drabbas skulle jag bli ursinnig. Men är det ok att exponera personer i förebyggande syfte? Göra det svårt, för att inte säga omöjligt, att tvätta bort en stämpel för att kunna komma tillbaka till samhället? Att personer som förgripit sig på barn kan vilja ha behandling verkar inte Sverigedemokraterna ha tänkt på. Att ett offentligt register kan göra behandlingen totalt bortkastad verkar de inte heller ha tänkt på.

Sverigedemokraterna menar att registret skulle förebygga att tidigare dömda pedofiler från att riskera återfalla i brott, eftersom det skulle finnas en ‘kontrollfunktion’ som de ‘antar’ har en avskräckande effekt. Men om störningen är så allvarlig att det finns en reell risk för återfall hjälper inte straff om det inte kombineras med behandling. Vi kan jämföra det med någon som stjäl. Att bli dömd till bötesbelopp avskräcker kanske en snattare, men inte en kleptoman.

Vad som visat mycket positiva resultat är kognitivt baserade behandlingsmetoder som kombinerar individual- och gruppterapi. Det finns t.ex. medicin som sänker halten av testosteron i kroppen, och idag finns även en anonym hjälplinje. Det är inte bara brottsoffrets liv som förstörs, även brottsoffrets och gärningspersonens familjer påverkas. Alla drabbas på något sätt. Det finns inga vinnare.

SD och rättssäkerheten

Jag anser att ett offentligt register över dömda pedofiler och flerfaldigt dömda våldtäktsmän är en synnerligen dålig idé. Inte för att jag värnar om individerna som skulle finnas i registret, utan för att jag tror att det skulle få katastrofala konsekvenser för rättsväsendet i Sverige. Jag är rädd för att människor skulle kunna ta lagen i egna händer och bilda lynchmobbar, jag ser det som fullt möjligt. När jag bodde i Hälsingland fick jag höra om två mord som skett i den lilla by där jag bodde. I båda fallen handlade det om ”hustruplågare” som invånarna i byn hatade.

Jelly baby lynch mob
eyesore9 / Foter / CC BY-NC-ND

Den första fick hembesök av en grupp män, som ansåg att måttet var rågat. För att förhindra att någon tjallade bestod gruppen av en man ur varje släkt. De drog ut den anklagade på gårdsplanen och slog ihjäl honom. Alla visste, ingen visste.

Även den andra gick ett grymt öde till mötes. Under en dans på en loge bjöds han på en sup runt hörnet utanför. Trodde han i alla fall. Istället fick han en planka i bakhuvudet och precis i rätt ögonblick kom en man med häst och vagn åkande på vägen, varpå kroppen slängdes upp på vagnen och forslades bort. Banemännen gick tillbaka in och när det upptäcktes att en man saknades svarade gruppen; vi hade bara gått ut för att ta en sup. Den saknade mannen hittades aldrig. Den som misstänkts för att vara hustruplågare hade gått upp i rök.

Jag vet inte om de här incidenterna rörde exakt samma personer, men jag vill minnas att det kan ha varit samma konstellation av gärningsmän. Ett medborgargarde – en man ur varje släkt – som tagit lagen i egna händer och försökt att skipa rättvisa. Vad ska man säga? Det är ju svårt att tycka synd om offren, de ansågs skyldiga till brott som ligger långt ner på sympatiskalan. Men vi måste sätta ribban högre när det gäller rättssäkerheten, oavsett vad man anser att en person förtjänar eller inte så måste man hålla sig inom lagens råmärken. Själv har jag massor av åsikter och synpunkter på den svenska kriminalpolitiken (och dess brister), men jag bör och jag måste följa och respektera lagen. Om inte, kan det i förlängningen gå hur illa som helst, då kan Flugornas Herre vara ett faktum.

Sverigedemokraterna hänvisar till att liknande register redan existerar i USA och Kanada. Jag tolkar det som om att de menar att det gör ett svenskt offentligt register helt ok, p.g.a. argumentet: ”alla andra gör det ju”. Vad de inte nämner är att personer som funnits i dessa register misstänks ha blivit mördade p.g.a. ett sådant register. Sexualbrottslingar, särskilt dem som förgripit sig på barn, finner vi längst ner bland bottenskrapet. Det finns en anledning till att dömda i Sverige blir placerade på särskilda avdelningar och anstalter, de anses vara lovligt byte för vissa och skulle högst troligen förvandlas till köttfärs av vissa medfångar, bara tillfälle skulle ges.

Jag känner inte, och begär verkligen inte att någon annan ska känna sympati för dömda sexbrottslingar. Men att låta känslorna ta över är nog det sämsta som kan ske. Då är steget inte långt till en skränande pöbel som mer än gärna vill lösa problem med ‘hälsingemetoden’.

Individer i statistiken

Att invandrare är överrepresenterade i brottstatistiken är en öm tå och ett av de argument som Sverigedemokraterna mer än gärna pekar på. Genom att proklamera vad de anser vara en stigmatiserad sanning kan det verka som om de har fått lite vind i seglen. De räds inte den politiskt korrekta maffian som konspirerar mot dem. De utgör den moraliska kompassen som tar i med hårdhandskarna när det gäller brottslingarna. Bunta ihop dom och slå ihjäl dom.

SvartellervittDen mångfacetterade problembilden ersätts av ett kategoriskt och fyrkantigt tänkande, där gråskalorna bytts ut mot svart och vitt. Det är ett tänkande där ett ‘att’ inte följs av ett ‘varför?’. Och det är ett enfaldigt tänkande, för det som vid första anblicken ter sig ganska enkelt är i själva verket ett kalejdoskop av faktorer som påverkar oss på alla möjliga sätt. Vårt samhälle är en enorm organism som ständigt förändras, och ingen människa är en ö.

Det finns dessvärre alltför många personer som vill att vårt samhälle ska vara just en ö. Att samhället ska neka skeppsbrutna att få komma iland. Simma vidare, för här finns det inte kokosnötter så det räcker till alla. Du kommer ju ändå bara att lyfta bidrag och våldta ‘våra’ tjejer. Och om du nu har ett jobb så har du snott det av en svensk. Tror du att vi tänker låta vårt svenska paradis bli sönderexploaterat av snyltgäster som vill bo gratis på All-inclusive? Öppna din pizzeria eller närbutik någon annanstans. Simma hem till ‘Långtbortistan’ och odla dadlar eller fös kameler eller vad fan du nu gör. Du är inte en av oss. Vi uppfattar inte dig som svensk och då är du inte det, oavsett vad du själv anser dig vara. Och om du är svensk och inte vill bo på en ö, så är du svenskfientlig. Det är nästan lika illa. Tycker du att kokosnötterna räcker till alla så är du hjärntvättad, naiv och korkad.

EurabiaÄr det verkligen så här illa? Skulle personerna som spyr galla på nätet säga samma sak i verkliga livet? Hatbrott är brott som har sin grund i en kultur där fördomarna väger tyngre än tron på människors lika värde. Hets mot folkgrupp är ett inlärt beteende, vi föds inte trångsynta. Det är plågsamt uppenbart hur lätt några individer kan sitta hemma bakom sin datorskärm och där vara anonym och tuffast i hela världen.

Jag hamnar jämt och ständigt i luven på tuffingar (som tycker som exemplen ovan) trots att det är fullständigt lönlöst. Samtidigt är det att föredra framför att bara vara tyst. Jag vill i egenskap av kriminologistuderande gärna tro att jag har mer på fötterna än internetrasisterna som ventilerar sin bitterhet via datorn, men det spelar kanske egentligen ingen roll hur bra argument man kommer med.

Detta är en debatt som helst bör ske mellan fysiska personer för att kunna bära frukt. Därmed inte sagt att en krönika är en dålig början.

Gästkrönikör: Louise H.

Ett brottsoffers betraktelser

Jag utsattes för ett brott för länge sedan, precis efter att jag hade fyllt 18. Efter att ha skumpat på en buss i en och en halv timme höll jag på att sprängas, så jag smög in bakom en häck för att lätta på trycket. När jag satt där kom två killar åt mitt håll, de var varken blonda eller blåögda.

a sneaky peek at peeing boy
thefuturistics / Foter / CC BY-NC

Jag kände igen dem, de hade suttit på samma buss som jag. En av dem upptäckte mig, gick åt mitt håll och frågade om jag hade en cigg. Jag ställde en motfråga: ”ser ni inte att jag sitter och pissar?” Han fortsatte att gå mot mig, långsamt, med sin blick fixerad på mig. Min tanke var: ”helvete, nu blir jag våldtagen och ingen kommer att se det”. Då ryckte han min väska och så sprang han och hans kompis iväg. Jag försökte dra upp mina byxor och springa efter och jag hörde mig själv skrika: ”men jag BEHÖVER den där!”

Jag sprang till ett kvällsöppet café och ringde polisen, var fullständigt hysterisk och skrek att jag hade blivit rånad. Det kom flera bilar med blåljus, sirener, hundpatrull och hela kavalleriet. Killarna var spårlöst borta, de åkte aldrig fast. Själv var jag helt skräckslagen, de hade ju gått efter mig när jag klev av bussen. Hela tillvaron rasade ihop. Jag klarade inte av att bo själv, kunde inte sova och jag hoppade högt varje gång jag såg en ung kille som såg att ut att komma från Thailand eller något av deras grannländer. Jag blev skämtsamt kallad ”kort-Louise” av ägaren till en butik eftersom jag vägrade att använda kontanter. Ännu idag undviker jag det i den mån det går. Rädslan under den sekund jag trodde att jag skulle bli våldtagen kan jag fortfarande känna.

Nu ser jag personer som själva har varit i samma situation som jag, men som tacklar traumat genom att dra alla över en kam. Ibland har någon av deras närstående utsatts för brott, ibland har de ingen koppling till brottsoffret alls, de kan lika gärna ha läst någon notis i en tidning. Men gärningsmännen de ser är inte blonda och blåögda, och offret är någon som liknar mig — en helsvensk och försvarslös ung tjej. Jag blev själv livrädd när jag såg någon som liknade gärningsmännen, men till slut lyckades jag omprogrammera min hjärna för att kunna begripa att en person inte är en brottsling bara för att han/hon ser ut på ett visst sätt. Det tog ett bra tag, men jag insåg vilka fördomar jag hade, hur djupt rotade de var och hur fruktansvärt svårt det var att konfrontera dem. Vem ger mig rätten att döma en människa baserat på det yttre? För att två personer var riktiga rötägg? Men de var inte rötägg bara för att de inte såg ut att heta Kalle och Olle. Hade de gjort det hade de bara varit två ruttna typer.

Det finns så många anledningar till varför människor begår brott. Eller blir brottsoffer. Det är något som inte kan förminskas till en fråga om etnicitet, hudfärg, kultur eller religion. Men det är enkelt för vissa att dra alla över en kam. Genom att göra det behöver vi inte gräva djupare för att få den kunskap vi saknar.

Varför gjorde de det här mot mig? Jag blir arg när jag tänker på det. De gav mig ärr i själen, de gjorde mig illa. Jag är inte nöjd med förklaringar om att de uppenbarligen inte hade svensk härstamning och att de då per automatik är, eller i alla fall kommer att bli brottsling. Vidare skiter jag högaktningsfullt i om någon så skulle vilja stegla de två killarna. Det ger inte mig som brottsoffer någon upprättelse.

Gästkrönikör: Louise H.

Myt: Muslimer = våldtäktsmän

Gästinlägg från Politifon

[Notis: Det här är en gammal historia. Vi har dock sett att personer ofta hänvisar till denna myt i debatter och väljer därför att återpublicera förtydligandet här]

Av Farha Khaled

Norges Justitieminister har bekräftat innehållet i en forskningsrapport om våldtäkter som Oslo-polisen kom ut med år 2010. Och förtydligade samtidigt att missuppfattningarna och feltolkningarna av den är grovt osanna. Det var en rapport som muslimhatare än idag försöker hävda att den ‘bevisligen’ visar ‘sann’ statistik på att alla våldtäktsmän i Norge är muslimer.

Censored
zubrow / Foter / CC BY-NC

En gren av historien började med att Arutz Sheva, en politisk webbsida i Israel, publicerade artikeln “Norsk Minister länkar samman norsk våldtäktsvåg med Israel”. Personen bakom artikeln var Gil Ronen.

I den artikeln påstods att en norsk minister undanhållit ‘sanningen’ om Oslo-polisens rapport som sägs ska ha detaljerat våldtäktsstatistiken i Norge. Rapporten skulle enligt skribenten nedtystas, då risken fanns att Israel skulle kunna utnyttja resultatet från den, för att påvisa att gärningsmännen var muslimer. Ronen lade aldrig fram några bevis för sina påståenden. Han citerade däremot en israelisk bloggare, Yehuda Bello, som han menar ‘förstår’ norrmän och har norska kontakter. Ronen skrev:

Bello rapporterar att det mellan januari och oktober hade anmälts 48 våldtäkter i bara Oslo och att 45 av dessa våldtäkter utförts av muslimer.

Efter att norska polisen och justitiedepartementet insett hur delar av allmänheten missuppfattat eller feltolkat nyhetsrapporteringen i NRK, och försöker använda det i lögnaktig propaganda, så utgavs ett mycket tydligt pressmeddelande:

Oslo polisdistrikt har utgivit en rapport för våldtäkter i Oslo 2010. Rapporten visar att alla typer av våldtäkt, förutom överfallsvåldtäkt, visar att europeiska gärningsmän är i majoritet och att de i första hand är norrmän. Endast 5 fall av överfallsvåldtäkt har retts ut. Gärningsmännen hade då utländsk härkomst. Två var unga (under 18) och två hade allvarliga psykiska diagnoser och kan därför inte betraktas som representativa för sin etniska kultur. Det har i rapporten belysts att generaliseringar som “Våldtäktsmän i Oslo är utlänningar”, något som även media har rapporterat, är felaktigt. Rapporten återger inte religiös bakgrund.Med vänliga hälsningar

Grethe Kleivan

Överdirektör

Följ Farha Khaled http://farhakhaled.blogspot.se/.
För fördjupning, läs hela artikeln hos Politifon.

Flertalet journalister har granskat norska polisens rapport och skrivit om missuppfattningarna och feltolkningarna, bl.a. dessa:
Oisin Cantwell, Aftonbladet
Islamophopia Watch
Loonwatch.com