Sverigedemokraterna diskriminerar elever med ett annat modersmål än svenska genom att lägga ut ytterligare hinder för eleverna. Denna motion går dessutom stick i stäv med deras förslag om att alla i äldrevården ska förstå vad deras vårdare säger.
I en motion skriven av riksdagsledamot Runar Filper, Sverigedemokraterna, talar han sig varm för dialektundervisning i skolan. Detta samtidigt som SD vill ta bort hemspråksundervisningen. Motiveringen till att Filper skrivit motionen är att
”Flera språkforskare har sagt att det är bra för barns språkutveckling att få bevara sin dialekt och att barn borde få tala dialekt i skolan.” (Källa: Riksdagen)
Med andra ord använder han exakt samma motivering som används av alla som är för hemspråksundervisning.
På Sverigedemokraternas hemsida står att läsa att SD vill ta bort modersmålsundervisning och erbjuda den i form av förberedelseklasser som ska ligga utanför den ordinarie skolverksamheten och där eleverna sedan ska slussas in i den ordinarie svenskundervisningen.
Skolverket skriver följande om hemspråksundervisning:
”Modersmålet har stor betydelse för barns språk, identitets-, personlighets- och tankeutveckling. Ett välutvecklat modersmål ger bra förutsättningar att lära sig svenska, andra språk och andra ämnen.” (Källa: Skolverket)
Om barn med annat modersmål än svenska inte skulle få modersmålsundervisning försvårar man skolgången för dem. När man samtidigt vill införa lektioner med undervisning om dialekter gör man det mer komplicerat. Dialekt brukar ofta komma naturligt för barn då de i samspel med klasskamrater lär sig dialektal svenska.
Vidare ställer jag mig frågande till hur dialektundervisning ska gå ihop med att våra äldre inom äldrevården ska förstå sina vårdare, där exempelvis bred skånska kan vara direkt obegriplig för en äldre människa från Piteå. Detta samtidigt som SD säger sig vurma för nationalstaten Sverige med gemensam identitet. Här borde de istället förorda rikssvenskan för att på så vis skapa ett uniformt språk istället för att vurma för regionala dialektala olikheter.
Denna motion är ett sätt för Sverigedemokraterna att ta bort ett viktigt stöd för elever med ett annat modersmål än svenska och samtidigt sätta upp ytterligare hinder för elever som redan kämpar för att lära sig ett nytt språk. Det har varit vetenskapligt vederlagt sedan länge att elever med annat modersmål än svenska har stor hjälp av modersmålsundervisning och det är en mänsklig rättighet att få hjälp för att klara av att lära sig språket där man bor.
Genom att ta bort modersmålsundervisningen och ersätta den med dialektundervisning skapar man en väldigt ojämn hinderbana för elever med annat modersmål än svenska. Detta samtidigt som man missar målet med att människor inom äldrevården ska kunna förstå sina vårdare och då särskilt som människor flyttar runt i vårt avlånga land.
Det finns röster i debatten som gör gällande att den grundlagsstiftade religionsfriheten innefattar såväl rätten att bekänna sig till vilken tro en så önskar, som rätten till ”frihet från religion”. Denna föreställning är baserad på en felaktig slutledning av ordet ”religionsfrihet”. Det påstås att vi enligt lag inte ska behöva se eller höra religiösa uttryck i offentligheten. Ingenstans i regeringsformen eller Europakonventionen (som båda reglerar begreppet religionsfrihet) finner vi stöd för att religionsfrihet innebär denna form av ”frihet från religion”.
Att Sverigedemokraternas Markus Wiechel och Lars Andersson i höstas kände sig manade att lägga en motion i ämnet understryker, förutom deras egen motsägelsefullhet, att religionsfrihet inte innefattar ”frihet från religion”.
Då människor talar om ”frihet från religion” åsyftas föreställningen att vi, enligt lag, inte ska behöva se eller höra religiösa uttryck i det offentliga rummet. Att vi är fria att inte tro, eller att inte pådyvlas en tro, är föreskrivet i lag.
Vi på Motargument har tidigare berört ämnet ett par gånger, och har fått till svar av förståsigpåare att vi har fel i detta. Nu ger Sverigedemokraterna oss rätt.
Om religionsfrihet också hade innefattat ”frihet från religion”, så hade denna motion varit överflödig. Dessutom är det så att Wiechel och Andersson (medvetet eller omedvetet) har missförstått religionsfriheten som den står skriven. De läser in något som inte finns, nämligen att religionsfriheten också innefattar ”frihet från religion”.
Religionsfrihetsgrundlagen har ändrats genom åren, mot bakgrund av att Sverige förmodligen är världens mest sekulära stat. Däremot kvarstår rätten till att bekänna sig till vilken tro en så önskar.
Ingenstans i grundlagen nämns ”frihet från religion”
I de paragrafer som återstår av religionsfrihetslagen läser vi följande (i sin helhet):
1 § Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse.
2 § Det står envar fritt att för religiös gemenskap deltaga i sammankomst och sammansluta sig med andra.
3 § För offentlig gudstjänst gälle ej andra hinder än sådana som i allmänhet äro stadgade för sammankomst, till vilken allmänheten har tillträde.
4 § Ej må någon vara skyldig tillhöra trossamfund. Åtagande i strid mot denna bestämmelse vare utan verkan.
Med trossamfund förstås, förutom svenska kyrkan, sammanslutning för religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst. (Källa: Riksdagen)
I motionen skriver Wiechel och Andersson att ”Oavsett religion, bör det betraktas för vad det är och alla människor ska få den självklara friheten från andra människors tro”. (Källa: Riksdagen)
SD är inte explicita, men det är tydligt vilken religion de syftar på
I motionen skriver Wiechel och Andersson inte specifikt att det är islam och muslimer de åsyftar, men att döma av vad de uttrycker är det just denna religion och denna grupp som de riktar in sig på. Formuleringar som ”särlagstiftning framförts i kombination med krav på specialanpassad kost inom den offentliga bespisningen”, ”könssegregerad simundervisning”, ”offensiv och återkommande propaganda för en viss religiös åskådning i högtalare” och ”inte vilja ta en kvinna i hand eller påstå att hon är oren är inte bara diskriminering utan en skymf mot alla kvinnor” illustrerar detta.
Där inskränkningen är föreskriven i lag kan polisen neka allmänna tillstånd. Enligt Europakonventionen artikel 9 berör denna inskränkning inte religionsutövningen i sig:
”Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.” (Källa: Europakonventionen)
Föreställningen om att religionsfrihet också innefattar ”frihet från religion” i offentligheten är felaktig. SD:s motion bekräftar detta. Samtidigt som den bekräftar det, skrivs den som om det faktiskt står skrivet i religionsfrihetslagen att religionsfrihet också innefattar ”frihet från religion”.
I sin bok No Platform: A History of Anti-Fascism, Universities and the Limits of Free Speech gör Evan Smith en historisk genomgång över hur taktiken “no platform” använts av studentgrupper på brittiska universitet som en metod för att försvåra för rasistiska och fascistiska idéer att uttryckas. Bokens mest värdefulla bidrag för den svenske läsaren är dock snarare hur den parallellt med detta lyckas beröra den samtida debatten om yttrandefrihet.
Boken, som släpptes på Routledge i början av april, samlar berättelsen om “no platform” i Storbritannien och hur denna taktik använts av studentorganisationer för att motarbeta radikal- och extremhögerns strävan att infiltrera brittiska universitet. Samtidigt målas en historia upp, där denna antifascistiska kamp löpt parallellt med en livlig diskussion om yttrandefriheten och hur “no platform” – enligt taktikens kritiker – sätter gränser för denna viktiga, demokratiska frihet.
Smith argumenterar i boken för att de till synes indignerade röster som lyfts om “no platform” som ett hot mot yttrandefriheten ofta är en reaktion från radikal- och extremhögern på hur ett ökat och synligt motstånd mot röster som sprider hat i form av bland annat rasism, misogyni, homofobi och transfobi faktiskt ger effekt. Det handlar alltså egentligen inte om att dessa aktörer är intresserade av att försvara en förment hotad yttrandefrihet i sig, utan om att de dels söker bevara en samhällsordning där dessa typer av yttranden (och de som yttrar dem) sällan ifrågasätts, och dels använder idéer om en absolut/extrem yttrandefrihet som ett slags vapen för att ohejdat kunna sprida radikal- och extremhögerns idéer om exempelvis ras, sexualitet och genus.
Men samtidigt som förstås även radikal- och extremhögern, liksom alla andra, har en grundläggande demokratisk rätt att ge uttryck för sina idéer och åsikter finns det ingen skyldighet för universiteten att faktiskt erbjuda någon detta utrymme, menar man och hänvisar till strategin som en slags förebyggande åtgärd.
Argument och motargument
Ett vanlig argument från kritikerna är att “no platform” (liksom besläktade strategier som “cancel culture” och “safe spaces”) utgör ett trubbigt och oprecist vapen som hotar det fria samtalet genom att slå urskillningslöst och godtyckligt mot vadhelst som råkar passera som en för kontroversiell åsikt eller ett för provokativt uttalande. Och som Smiths bok visar, finns det visst fog för denna kritik – det finns exempel på föredragshållare som stoppats, trots att de inte representerat någon av de åsikter som “no platform” avser stoppa.
Samtidigt är ett bärande syfte med “no platform” inte att slutgiltigt tysta någon. Det handlar snarare om att göra – i det här fallet – brittiska universitet till inkluderande miljöer där alla studenter, oavsett hudfärg, etnicitet, könsidentitet eller kön, ska kunna känna sig välkomnade och trygga. Och eftersom man hävdar att man, genom att tillåta röster som argumenterar mot denna inkluderingstanke, i förlängningen öppnar för exklusion av – och i värsta fall diskriminering och våld mot – dessa grupper finns en gråzon som är svår att bemästra. Och det är här det ibland kan gå fel.
“No platform” är ingen enkel eller självklar strategi. Ibland stoppas fel person från att föreläsa, ibland lyckas fel person slinka igenom nätet. Detta dilemma är ständigt närvarande och därför påpekar Smith hur varje beslut om att genomföra en “no platform”-aktion bör föregås av diskussion för att minska risken att just fel personer drabbas.
Det är också värt att påminna sig om att de som stoppas från att föreläsa som ett resultat av “no platform” (eller genom att sparkas från något uppdrag på, säg, TV4 efter att ha skrivit en osedvanligt explicit tweet om svarta människor) ofta ges alternativa plattformar i media, där de tillåts både ge sin syn på saken och sprida de åsikter de – enligt egen utsago – förhindrats att sprida. Detta kan ses som ett argument för att “no platform” faktiskt inte inskränker någons yttrandefrihet i praktiken, utan snarare ger dem ännu större möjligheter att nå ut med sina budskap – bara inte i en universitetsmiljö. Det är också viktigt att i en diskussion om detta påminna sig om att protester i sig är fullt legitima sätt att använda sin yttrandefrihet – säkerligen en självklarhet för de flesta, men en aspekt som ofta hamnar i skymundan bakom de känsloladdade påståendena om hur “no platform” är en yttrandefrihetsfientlig strategi och en påminnelse om att den absoluta yttrandefrihet som åberopas inte nödvändigtvis är tänkt att omfatta alla – sin absolutism till trots.
Yttrandefrihetsflagga, skapad av John Marcotte (Public Domain)
Ett annat argument som brukat lyftas mot “no platform” är att det generellt finns lagar som skyddar medborgarna och förhindrar olika former av hatpropaganda. I både teori och praktik sätter dessa lagar formella gränser för vad som är tillåtet och inte, vilket torde göra “no platform” och liknande strategier överflödiga (och, upprepar man, farligt godtyckliga). Dock bortser man då från att lagarna bara “kickar in” när skadan redan är skedd – ett brott kan ju i lagens ögon bara konstateras efter att det ägt rum.
En dylik juridifiering av frågan riskerar också att leda till ett tillstånd av det Gavan Titley kallar “the debatability of racism”: Den för det mesta fruktlösa och distraherande diskussionen om vad som på formell väg faktiskt konstituerar rasism eller fascism. The debatability of racism ser vi mängder av exempel på i den vardagliga debatten även här i Sverige, där representanter för radikal- och extremhögern – tillsammans med individer i gråzonen mot den “vanliga” konservativa högern – gång på gång söker förskjuta gränserna för det tillåtna genom att vända diskussionerna om vad som sades till diskussioner om huruvida det är exempelvis rasism eller inte (eller om ett visst riksdagsparti är fascistiskt eller inte). Kärnfrågan – budskapet – undviks skickligt.
Frihet under ansvar eller frihet utan ansvar?
Evan Smiths bok väcker också den till viss del filosofiska frågan om huruvida de vanliga principerna för yttrandefriheten verkligen bör gälla de, vars mål är att begränsa eller förneka delar av befolkningen grundläggande rättig- och friheter. Som filosofer som Karl Popper eller John Rawls frågar sig: Har ett tolerant samhälle verkligen råd att tolerera de intoleranta?
Strategin “No platform” kan inte i sig bekämpa rasism och hat, men den kan begränsa dess fysiska räckvidd. Omsatt till förhållanden online kan strategin innebära kampanjer för att få sociala medie-tjänster att stänga konton som sprider och underblåser hat. Det hindrar förstås inte enskilda individer från att fortsätta uttrycka sin rasism, misogyni eller homo- och transfobi via andra kanaler – deras frihet att yttra sig har alltså inte på något sätt inskränkts, men det sätter nödvändiga ramar för dessa yttranden. Det sätter dem i ett större, samhälleligt sammanhang och signalerar något om den illegitimitet vi kan och bör tillskriva de grupper som representerar dessa synsätt? Framförallt markerar det ett viktigt ställningstagande mot dessa uttryck, och solidaritet med en humanistisk människosyn som utgår från tanken om alla människors lika värde.
Bok: No Platform: A History of Anti-Fascism, Universities and the Limits of Free Speech Författare: Evan Smith Förlag:Routledge
Sverigedemokraterna (SD) har i dagarna presenterat en rad krav till Migrationskommittén. Dessa krav visar med all tydlighet SD:s i grunden främlingsfientliga hållning när det gäller migrationsfrågor.
Migrationskommittén är en parlamentariskt sammansatt grupp där samtliga riksdagspartier ingår. Kommitténs uppdrag är att utarbeta grunderna för den framtida migrationspolitiken, inklusive asylpolitiken. Direktivet offentliggjordes i juni 20019. Uppdraget ska redovisas efter sommaren, senast 15 augusti 2020 (Dir. 2019:32)
Direktivet har flera målsättningar, att migrationspolitiken ska
vara ”human, rättssäker och effektiv”.
säkerställa ”att individuella skyddsskäl beaktas vid ansökningar om asyl och att Sveriges internationella åtaganden respekteras, t.ex. de som följer av FN:s konvention angående flyktingars rättsliga ställning (Genèvekonventionen) och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).”
motsvara ”samhällets behov av att i god tid kunna planera för grundläggande samhällsservice till personer som bosätter sig i Sverige och att dessa individer ges goda förutsättningar att etablera sig i landet.”
I media rapporteras att det politiska spelet pågår för fullt. Riksdagspartierna förhandlar i syfte att nå en överenskommelse. Särskilt kniviga punkter handlar bl a om förslag på kvantitativa mål för asylpolitiken i form av maximalt antal asylsökande som kan tas emot på årsbasis och om hur man ska se på familjeåterförening.
SD:s krav visar på främlingsfientlighet
SD publicerade nyligen på partiets Facebooksida (25 juni) en rad egna krav riktade till Migrationskommittén. Bland kraven finner vi bland annat följande:
Permanent uppehållstillstånd ska tas bort
Anhöriginvandring ska begränsas till minsta möjliga nivå
Volymmål för asylinvandring ska vara noll
Grovt kriminella utlänningar ska alltid utvisas
Det första kravet är att permanent uppehållstillstånd ska avskaffas. Permanent uppehållstillstånd (eller att personen fyller kraven för detta) är enligt regelverket ett villkor för att svenskt medborgarskap, som kräver att personen bott och vistats i Sverige i minst 5 år. Personen ska också ha varit skötsam (inga anmärkningar hos Kronofogden, domar för brott eller anmärkning hos Säkerhetspolisen). För permanent uppehållsstånd finns en rad krav: folkbokförd i Sverige i minst två år, varaktig anställning, egen försörjning, nödvändiga licenser och tillstånd för professionella eller näringsidkare.
Att ta bort permanenta uppehållstillstånd som SD föreslår, innebär att ytterst få personer i framtiden kan bli svenska medborgare. Oavsett hur länge de vistats i landet, varit skötsamma, haft egen försörjning som anställd eller genom att driva företag, så kan de inte bli svenska medborgare. För individen skapar detta naturligtvis en stor osäkerhet och för samhället innebär det att Sverige går miste om många goda krafter i form av värdefull arbetskraft, kompetens och erfarenhet. Här strider SD:s krav mot Kommittédirektivets mål om skapa ”goda förutsättningar” för människor som kommer till Sverige att kunna ”etablera sig i landet”.
Det andra kravet är att anhöriginvandring ska begränsas. Idag är enligt gällande regler anhöriginvandring begränsad till make, maka, sambo och barn under 18 år. Det är oklart vad SD menar med begränsning till ”minsta möjliga ”. Som regelverket ser ut nu kan familjer förenas, makar, föräldrar och barn. Andra familjemedlemmar eller anhöriga har inte rätt till invandring. Menar SD, utan att uttrycka saken i klartext, att familjeåterförening avskaffas helt? Kravet strider i så fall mot kommittédirektivets första mål: att migrationspolitiken ska vara ”human”. Dessutom strider SD:s krav sannolikt också mot FN:s Barnkonvention som blev lag i Sverige 1 januari 2020. Barnkonventionen säger att ”barnens bästa ska beaktas vid alla beslut som berör barn”. (https://unicef.se/barnkonventionen)
SD:s tredje krav är att asylinvandringen ska vara noll. Detta krav står i strid med kommittédirektivets andra mål, nämligen att asylrätten ska säkerställas så att Sverige följer sina internationella åtaganden i enlighet med FN;s konvention om flyktingars rättigheter och Europakonventionens krav på människors grundläggande friheter.
SD:s fjärde krav innebär att ”grovt” kriminella alltid ska utvisas. Regeringen har nyligen tillsatt en kommitté för att utreda skärpta regler för utvisning på grund av brott (30 april 2020). Frågan är rättsligt snårig av flera skäl, bl a på grund av EU medlemskap och den fria rörligheten inom unionen. Den berör också frågan om statslösa personer (Regeringen Dnr 2020:44).
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att SD:s krav riktade till Migrationskommittén strider mot direktivets samtliga målsättningar, mot Barnkonventionen och det tillgodoser inte EU:s lagstiftning.
En ytterligare observation är själva språkbruket där SD genomgående talar om ”utlänningar”. Den främlingsfientliga agendan står klar.
Man tänker sig att migrationspolitiken hanterar en rågång mellan ”utlänningar” och ”svenskar” där kraven bortser helt från direktivet syfte och mål. Därmed kan kraven inte ses som annat än populistisk plakatpolitik. SD har lång väg att gå för att utgöra seriöst bidrag till framtida ”hållbar” migrationspolitik.
Vi lever med föreställningen att Sverige är ett av världens minst rasistiska länder.
En studie genomförd av FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) genomförd 2017 och publicerad 2018 visar att det fortfarande är en lång väg att gå, även i Sverige, vad gäller rasism, diskriminering, hat och hot gentemot svarta.
Rapporten visar att rasismen mot svarta i Sverige är mer utbredd än EU-snittet. (EU-28 är EU:s 28 medlemsländer)
41% av svarta i Sverige svarar att de har blivit rasistiskt trakasserade under den senaste 5-årsperioden (Genomsnittet för EU-28 ligger på 30%)
7% av svarta i Sverige svarar att de har utsatts för rasistiskt motiverat våld under den senaste 5-årsperioden (Genomsnittet för EU-28 är 5%)
26% av svarta i Sverige svarar att en familjemedlem eller vän har utsatts för rasistiska förolämpningar under de senaste 12 månaderna (Genomsnittet för EU-28 är 20%)
13% av svarta i Sverige svarar att en familjemedlem eller vän har utsatts för rasistiskt motiverat våld under de senaste 12 månaderna (Genomsnittet för EU-28 är 7%)
60% av svarta i Sverige svarar att de utsattes för s k ”rasprofilering” senaste gången de stoppades av polis (Genomsnittet för EU-28 är 44%)
38%, respektive 51%, av svarta i Sverige svarar att de känt sig diskriminerade mot bakgrund av sin hudfärg senaste 12 månaderna, respektive senaste 5-årsperioden (Genomsnittet för EU-28 är 24% respektive 39%)
För den som vill ta del av hela rapporten går den att finna här:
Debatt kring den svenska sexköpslagen väcker ofta starka känslor. När en fråga är komplicerad och berör människor som på olika sätt far illa så kan det vara frestande att byta ämne till något meningslöst gräl. Detta kan lätt användas av personer som försöker polarisera befolkningen kring uppdelningar utifrån hudfärg, sexualitet och kön. Nu senast en alternativmediejournalists försök att förvandla ämnet till att bli en fråga om att vara för eller emot vita heterosexuella män.
Mot den svenska sexköpslagen finns saklig kritik som den från Amnesty International och RFSL, men även kritik i stil med den som härom dagen kom från Mats Dagerlind på sajten “Samhällsnytt”, vilken är mer känd under sitt gamla namn “Avpixlat”. Den sistnämnde har egentligen inget att säga om det som borde vara centralt i frågan, nämligen sexarbetarnas situation: Istället manar han båda sidor i debatten till att polarisera utifrån kön och hudfärg – en polarisering det är förrädiskt enkelt att ansluta sig till.
I en debatt brukar deltagarna vara oense i någon sakfråga, och kan även vara oense i diskursiva frågor: vad diskussionen egentligen handlar om, vad de ord som används ska innebära, och så vidare. För att debatten alls ska fungera behöver parterna även ha någon form av diskursiv allians. Alltså att de har någon form av underförstådd överenskommelse om vad diskussionen egentligen handlar om och innebär och så vidare. Låt oss därför börja med att jämföra å ena sidan den kritik mot sexköpslagen som framförs från människorättsorganisationer och från sexarbetare, och å andra sidan den kritik som Dagerlind framför.
I bjärt kontrast mot detta perspektiv bygger Dagerlinds resonemang istället på en idé om att han själv skulle vara i behov av att få ha sex med kvinnor, som om detta skulle spela någon roll för huruvida det skulle vara okej för honom att ha sex med en annan människa. (När en person vill ha någon form av sex, intimitet eller tjänst av en annan människa så borde ju det avgörande istället rimligtvis vara huruvida detta är okej för den andra personen.) Hans resonemang innehåller tre huvudkomponenter. Först kommer en ”bait-and-switch” angående kategoritillhörigheter och deras utsatthet. Därefter ger han ett ensidigt narrativ om ensamhet. Till sist gör han en polarisering utifrån hudfärg och kön – i vilken han försöker lura läsaren att ta för givet att frågan om sexköpslagen skulle handla om att vara för eller emot vita män, och lockar in läsaren till att välja sida i denna pseudokonflikt.
”Bait and switch” om utsatthet
Något som borde vara självklart för alla är att varje människa ingår i många olika kategorier, och att varje sådan kategori och kombination av kategorier påverkar personens förutsättningar i olika sociala miljöer. På akademiska brukar detta kallas för “intersektionalitet”. De människor som ingår i viss kategori eller kombination av kategorier kan vara mer eller mindre utsatta eller mer eller mindre fria från utsatthet. Detta kallas ibland även för att vara “underprivilegierad” respektive “privilegierad”. Att en person ingår i en kategori som i en viss social miljö är “privilegierad” innebär inte att personen inte skulle vara utsatt på något sätt, utan bara att hen inte är utsatt utifrån just denna kategoritillhörighet. Eftersom varje människa ingår i många olika kategorier så är de flesta människor i minoritet på ett eller annat sätt.
Fenomenet bait and switch innebär att först få med sig folk på något bra, för att därefter diskret byta ut detta bra mot något helt annat – då i hopp om att åhörarna/publiken/kunderna inte ska lägga märke till bytet, och därför fortfarande vara med på noterna. När det som byts ut är en bil eller annan pryl som ska säljas så kallas bait and switch på svenska för ”falsk marknadsföring”.
Dagerlind ägnar en stor del av sin text åt att beskriva hur jobbigt det är att lida av en allvarlig fysisk sjukdom som leder till stora funktionsnedsättningar. Förvisso är denna situation säkerligen fruktansvärt jobbig, inte minst i dessa coronatider.
Dessutom är det också så att allvarligt fysiskt sjuka personer utgör en utsatt grupp i samhället på flera sätt. Denna grupps utsatthet kan så klart samverka med andra grupptillhörigheter.
Här hade det till exempel ha varit rimligt om Dagerlind hade kommit in på hur extra jobbigt det skulle vara att lida av samma sjukdom för en person som är papperslös flykting och som därmed inte får tillgång till sjukvård, eller för den delen att vara sexarbetare och därmed inte få dels av samhällets stöd under coronakrisen. Men Dagerlind är inte papperslös flykting, utan ingår istället i den krets av sverigedemokrater med flera som tenderar att titulera sig ”sverigevänner”. Och den logik han försöker introducera för läsaren är att eftersom hans sjukdom gör
honom utsatt och han är en vit man så måste detta innebära att vita män skulle utgöra en särskilt utsatt grupp i dagens Sverige. Innan hans berättelse om sjukdomen omärkligt glider in på denna bait and switch så hinner han dock introducera sitt resonemang om ensamhet…
Ensidigt narrativ om ensamhet
Dagerlind beskriver en ensamhet som förmodligen är högst verklig och som i sig förtjänar sympati, även om hans vinkling av den är högst problematisk: Trots att det han pratar om handlar om kontakt med andra människor så framställer han det ensidigt som en fråga om hans egna behov och hans egen ekonomi.
Om Dagerlind vill ha ett etiskt förhållningssätt till sexköp så behöver han dels respektera sexarbetarna och dels verka för att de ska ha drägliga villkor. Och om han vore seriös med detta så borde han nämna det i sin artikel, istället för att liksom så många andra i hans subkultur fokusera ensidigt på självömkan och på sina egna önskemål och behov.
Förvisso är det så att allvarliga sjukdomar och funktionsnedsättningar ofta försvårar både sociala och sexuella kontakter, även om de sociala och sexuella behoven är lika stora som innan. Detta eftersom dessa i allmänhet inkluderar att spendera sin ork och energi på varandra, samtidigt som en allvarligt sjuk person ofta lider akut brist på just ork och energi.
De sociala behoven kräver tillgång till andra människor, samtidigt som alla är överens om att vuxna människor är beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en social kontakt. Sålunda tillhandahåller socialtjänsten ett system med arvoderade kontaktpersoner som en del socialt utsatta svenskar kan få tillgång till. En sådan överenskommelse är inte bindande: Både klienten och kontaktpersonen kan när som helst dra sig ur, om någon av dem inte längre känner sig bekväm med umgänget.
I Danmark finns även ett motsvarande system för sexuella kontakter, medan Sverige istället ser funktionsnedsatta sexköpare som sexbrottslingar. Vari ligger då skillnaden mellan Sverige och Danmark?
Dagerlind framställer det som om det skulle handla om missunnsamhet i allmänhet och att missunna honom orgasm i synnerhet. I själva verket torde skillnaden handla om något helt annat.
Den verkliga grunden till skillnaden mellan de båda ländernas policies torde istället handla om att medan danska myndigheter utgår från att vuxna människor är beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en sexuell kontakt, så utgår svenska myndigheter från att vuxna människor inte skulle vara beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en sexuell kontakt.
Polarisering utifrån hudfärg och kön
Utifrån att ha vinklat frågan om kontakt mellan människor till att ensidigt handla om hans egna behov så går Dagerlind vidare till att lägga fokus på att han själv råkar vara en heterosexuell vit man. Han antyder att sexköpslagens förespråkare egentligen skulle vara okej med sexköp i de fall då köparna är mörkhyade eller homosexuella, att deras egentliga agenda skulle handla om att hata vita män. Här erbjuder Dagerlind en polarisering som flera mycket olika målgrupper av olika skäl kan uppleva som lockande.
Dagerlinds påstående om hudfärg är grundlöst, och hans påstående om läggning missar att det torde handla om synen på säljarna snarare än om synen på köparna. Det rör sig antingen om nedlåtande medlidande (condescending compassion) mot kvinnliga sexarbetare eller om bristande omtanke om utsatta manliga sexarbetare, alternativt om en blandning av båda.
Att detta leder till en större acceptans för homosexuella sexköpare än för heterosexuella sexköpare torde vara en bieffekt snarare än ett mål i sig.
På det stora hela försöker Dagerlind få frågan att handla om en polarisering angående att antingen stå upp för heterosexuella vita män eller kämpa mot heterosexuella vita män.
För den som redan stör sig på hans egocentriska perspektiv blir det här väldigt lätt att gå in i en diskursiv allians med honom: att svara med att fräsa något nedsättande om heterosexuella vita män, och att därmed inför hans anhängare framstå som ett bevis på att Dagerlind skulle ha haft rätt i sak.
Dagerlind utmålar en konflikt mellan å ena sidan heterosexuella vita män, och å andra sidan ett allmänt sammelsurium av feminister, invandrare och HBTQ-personer.
Han bjuder in alla till att delta i denna konflikt, och instinktivt eller kalkylerat ger han ordentlig uppmuntran åt båda håll till de som skulle kunna vara intresserade av att välja den ena eller den andra sidan i denna falska dikotomi.
Medan han till incels och andra deppiga svenska heterokillar erbjuder en bas för att se honom som sin förkämpe och martyr så erbjuder han samtidigt till sexköpslagens förespråkare en perfekt fiende att vända sin vrede mot. En fiende som sopar alla de verkliga problemen och svåra frågorna under mattan, för att istället vältra sig i en provocerande privilegieblind egocentrisk självömkan som inbjuder till att basha för hans kön och hudfärg snarare än att försöka höja nivån.
I den mån han får några napp i form av folk som bashar honom för att vara en vit man så har dessa därmed underförstått givit honom rätt i hans polarisering. För hans meningsfränder blir det lätt att se detta som om det skulle bevisa hans rättfärdighet och martyrskap, vilket i sin tur gör det lättare för dem att enas kring honom i gemensam kamp mot den förment onda omvärlden.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
På senare år har det i svenska kommuner tagits beslut som får direkta följder för svenska muslimer. Vi har sett slöjförbud, krav på handhälsning oavsett kön och förbud mot att be på arbetstid. Faktum är att det är diskriminering, med motiveringen att besluten har varit direkt riktade mot muslimer.
De som argumenterar för att slöjförbud inte är diskriminering hänvisar gärna till en dom i EU domstolen. Domen fastslog att det inte var diskriminering när en arbetsplats i Belgien införde slöjförbud.
Domen gällande slöjförbud på nämnd arbetsplats berör det som kallas indirekt diskriminering. Förbudet handlade inte enbart om slöja. Arbetsplatsen hade infört en neutralitetspolicy, vilken innefattade förbud mot alla synliga religiösa, politiska och filosofiska symboler.
Förbudet på arbetsplatsen drabbade muslimska slöjbärare, men det gick inte att hävda att förbudet direkt riktade sig mot någon av de skyddande diskrimineringsgrunderna. Arbetsplatsens policy innebar således att förbudet är att betrakta som neutralt i förhållande till de skyddande diskrimineringsgrunderna.
I bedömningen tittar man på om det finns ett objektivt godtagbart syfte som väger tyngre än principen om icke-diskriminering. Dessutom krävs att sättet som beslutet genomförs på är lämpligt och nödvändigt.
Arbetsgivaren kunde i målet i EU-domstolen argumentera för att det fanns behov av att personal med kundkontakt är neutral samt att kravet inte direkt riktades mot en specifik grupp. Kravet gällde alla religiösa, politiska och filosofiska uttryck. Givet dessa förutsättningar beslutade EU-domstolen att det inte är diskriminering att förbjuda arbetstagare att bära slöja.
Många har missuppfattat domen. Det finns en föreställning om att det inte finns några hinder mot t ex slöjförbud. Föreställningen har i förlängningen kommit att innefatta även krav på handhälsning och förbud mot att be på arbetstid.
Ett flertal av besluten som kommuner har fattat har inte varit neutralt utformade. De har varit direkt riktade mot muslimska uttryck och traditioner.
Att peka ut enskilda individer är diskriminering, vilket slöjförbud, förbud mot att be under arbetstid och handhälsning gör.
För ett par månader sedan kunde vi i programmet Mötet på SVT se en diskussion mellan två personer på varsin sida om beslutet om slöjförbud: Moderatpolitikern Loubna Stensåker Göransson och läraren Naouel Aissaoui, som valt att trotsa slöjförbudet i Skurups kommun. Programmet finns att se på SVTPlay.
Katerina Janouch skriver om barn, små barn, som om de vore kriminella och farliga. Hon skriver i sin text som vanligt om ett Sverige i sönderfall, även om vi vet att Sverige inte håller på att rasa samman. Hon menar att Sverige inte kommer att klara av att ta hand om en grupp barn.
Men sedan när började vi avgöra barns öde redan i förskoleåldern? När blev en femåring en farlig terrorist?
Självklart blir barn i allra högsta grad påverkade av de val som dess förälder gör. Barnets uppväxtmiljö präglar barnets verklighetsbild, värderingar och normer. Men ett barn har även framtiden framför sig. Ett barn är inte färdigutvecklat och kommer att genomgå en mängd förändringar innan det blir vuxet.
Det beräknas finnas ungefär 150 IS-återvändare i Sverige. Det finns med andra ord än färre barn. När det finns barn med i bilden, har socialtjänsten ett ansvar att utreda barnets behov och vårdnadshavarens föräldraförmåga, liksom i alla fall där det finns oro för ett barn. I det fallet är orosanmälningarna redan gjorda, av säkerhetspolisen. Det finns möjlighet för socialtjänsten att besluta om LVU och placera barnet hos någon annan än dess förälder. I vissa fall har barnets båda föräldrar redan avlidit och barnet behöver då självklart bo med någon annan. (Sveriges Radio)
När detta barn sedan placeras i förskola, eller skola om det gäller ett äldre barn, kommer det alltså eventuellt inte ens att bo med sina föräldrar. Barnet kommer troligtvis ha genomlidit traumatiska händelser, vilket givetvis kommer att ta tid att bearbeta och rehabilitera. De här barnen har både psykiska som fysiska skador. Detta hanteras genom etablerade kontakter med socialtjänst, vård, psykiatri och skola. (Omni, Sveriges Radio)
Ska en femåring redan vara dömd för livet? Ska en femåring tvingas ta ansvar och konsekvenser för något som dess förälder gjort? Detta är vad som kallas arvsynd, vilket vi inte håller på med i det här landet. I Sverige låter vi barn vara barn, skyddade bland annat av barnkonventionen.
Jag har nyligen fått veta att jag bör ”läsa på” så att jag vet vad det innebär.
Jag har också fått veta om vikten av att definiera hedersbegreppet och hålla isär det.
Varför det?
Varför är det viktigare än att den som sa det själv ska hålla isär patriarkala maktstrukturer från skapade begrepp?
Varför är det viktigare att jag ska sätta mig in i ”hederskulturen”, än att den som sa det själv kan ta och sätta sig in i det helvete tusentals kvinnor och barn lever i, dagligen?
Jag blir också brydd eftersom jag har goda vänner – en och annan som också kan kallas ”opinionsbildare” – som kommer från denna kultur och som inte alls håller med om verklighetsbeskrivningen.
Tvärtom, faktiskt.
Det blir i det läget ganska uppenbart att det finns två läger och att problembeskrivningen inte alls är så tydlig och självklar många vill hävda.
Just den striden är dock inte min. Den får de sköta som berörs och står i ett annat förhållande till det än jag någonsin kan göra.
Det är i alla fall en kulturellt betingad företeelse som inte är knuten till en särskild religion. Det är så lätt att halka in på ”islam” när det kommer till begreppet hederskultur, men det förekommer i alla läger.
Jag har dock ingen egen erfarenhet i saken, utan får lita till andrahandsuppgifter. Och de kommer ofta, som sagt, i två förpackningar. Därför kan jag bara reagera på det enda som förenar: patriarkala strukturer och manligt maktmissbruk. Kalla det sedan vad ni vill. Bort ska det!
Det jag däremot har ganska stor kännedom om, är hur en liknande makt – om uttrycket ‘liknande’ tillåts – utövas inom en religiös gruppering. Där är det inte enbart fadern som är ”överhuvud”, utan hela den grupp män som är satta att styra församlingen. Där handlar det inte om den enskildes ”heder”, utan i slutändan om Guds och att dessutom ”hålla församlingen ren”.
Smaka på det ordet – ren.
De barn som växer upp under dessa omständigheter bär inte bara församlingens ”renhet” på sina axlar, utan också det faktum att det yttersta priset blir att för evigt få plikta inför Gud om hen inte bevarar sitt oklanderliga förhållande till sin skapare. Där handlar det således inte bara om fadern – som har pressen att stå till svars inför församlingens råd om han brister i att leva upp till kraven om att ”ha ordning” på sin egen familj (inklusive hustrun) – utan också eventuella köttsliga bröder och därutöver också dessa ”andliga” diton.
Just det här vet jag så pass mycket om, att jag kan gå i klinch med vem som helst.
Och jag vet också att detta inte var/är särskilt exklusivt för just den religiösa organisation jag har erfarenhet av, utan var/är ganska vanligt förekommande även på andra håll. Flickor ska hålla sig på mattan. Och faktiskt också pojkar.
Om det sedan kan liknas vid hederskultur, det kan jag inte avgöra. Jag tycker dessutom det är helt irrelevant i sammanhanget. Varje utsatt ung kvinna är en för mycket.
Och det handlar om ett patriarkalt system. Det växer sig starkt på sina håll och tar sig olika uttryck. Men i slutändan handlar det ändå om mannens ”rätt” till makt och kontroll.
Är alla dessa flickors öden verkligen värda att vi bråkar om semantiskt innehåll om vilken etikett vi ger det?
För en tid sedan läste jag om en svensk man som satt häktad för att ha slagit ihjäl sin partner. Han sa uttryckligen att det handlade om hans ”heder”, då han blivit lämnad och ansåg sig bedragen. Skammen han kände. Ska hans beskrivning tas på orden, eller ska vi klassa det som att eftersom han inte kommer från någon kultur i Mellanöstern har just det begreppet ingen bäring?
De fäder som mördar sina barn eller sätter dem i en bil och i hög fart kör in i en buss eller lastbil, för att ta hämnd på sin f d hustru; ska de klassas som sinnesförvirrade, hämndlystna eller att de vill upprätta sin personliga heder?
Spelar det någon roll? Inte för offren.
Död är död. Slagen är slagen. Utfryst är utfryst. Förskjuten är förskjuten.
Det är därför – och bara därför – jag med en dåres envishet vädjar om att vi ska titta åt båda hållen. Annars riskerar vi att se mer allvarligt på det ena och förminska det andra.
Det handlar inte om – eller SKA inte handla om – att det ena lyfts fram på bekostnad av det andra.
Båda scenarierna är lika mycket åt helvete.
Det handlar om offren; alltid bara om offren.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Europadomstolen ger ingen automatisk rätt till offentliga institutioner varken på statlig eller lokal nivå så som kommuner att förbjuda bärande av slöja eller andra religiösa klädesplagg. Istället måste offentliga institutioner och demokratiska organ alltid bevisa och ha motivtillräckligt för eventuella förbud. Eftersom bland annat universella värderingar som likvärdighet inför lagen anses vara centrala delar i europeisk konstitutionalism.
I Skurups kommun infördes under december 2019 ett slöjförbud i skolmiljö. Ett förbud som formellt omfattar alla former av ”huvudduk” som gäller i kommunens förskolor och grundskolor. Motionen för förbudet väcktes av Sverigedemokraterna med hänvisningen att det bland annat handlar om jämställdhet. På Motargument har vi tidigare publicerat varför ett sådant förbud vore problematiskt och oförenligt med Sveriges lagstiftning, när det kommer till religionsfrihet samt att förbudet handlar om muslimofobisk symbolpolitik.
I en artikel publicerad 15 januari 2020 i den nationalistiska, högerkollektivistiska och SD-ägda portalen Samtiden menar chefredaktör Dick Erixon att ”Europadomstolen ger Skurup rätt att förbjuda slöja”. Erixon gör också följande påståenden:
Protesterna mot förbudet är anti-demokratiska och den som vägrar följa demokratiskt fattade beslut som är fullt enliga med de mänskliga rättigheterna har inte i kommunala verksamheter att göra.
Domslutet visar att det är Sverigedemokraterna och andra som förespråkar slöjförbud som befinner sig i de goda västerländska värderingarnas mittfåra.
Det stämmer att Europadomstolens tidigare beslut har godkänt förbud rörande religiös klädsel som i Frankrike. Europadomstolen har vid flera tillfällen legitimerat förbud med hänvisning till att samtliga individers friheter och rättigheter måste värnas i den offentliga miljön och det demokratiska samhället. Det innebär också att offentliga miljöer som skolor ska anses vara neutrala och sekulära när det kommer till religiös åskådning.
Ett mer känt mål är fallet Dahlab mot Schweiz från 2001 där Europadomstolen dömde till den schweiziska regeringens fördel. Samtidigt som domstolen också menade att det var svårt att bedöma vilken egentlig påverkan en symbol som slöja har på mycket unga barn. Dessutom, det var ett fall där myndigheterna tog beslutet på nationell/statlig nivå och inte på lokal nivå. Eftersom lokala nivåer som kommuner i regel inte har suveränitet i de berörda frågorna.
Att de ansvariga politikerna i Skurups kommun som drev igenom förbudet per automatik skulle ha rätt genom Europadomstolens tidigare domar stämmer alltså inte. Europadomstolen har dessutom alltid varit noga med att förbud måste vara välmotiverade och bevisade från myndigheternas sida.
I Skurups kommun är fallet att politikerna i SD har antytt att förbudet behövs för att skydda kvinnor och flickor men inte kunnat bevisa att slöjan eller annan religiös bonad verkligen skulle utgöra ett problem eller hinder för det lokala samhällslivet.
Protesterna
Att protestera emot politiska beslut som strider emot konstitutionella aspekter som frihet och mänskliga rättigheter eller beslut som bygger på dåligt eller falskt underlag är inte anti-demokratiskt agerande. Tvärtom, i demokratin är det viktigt att politiska beslut är så väl förankrade som möjligt och att individer får göra sina röster hörda i relation till maktutövningen och beslutsprocesserna.
Förbud som omfattar religiös klädsel behöver inte vara i strid med religionsfriheten. I grund och botten handlar det om hur sådana förbud utformas rörande innebörd och verkan. Exempelvis, i Frankrike är fallet att sekulära skolor inte tillåter bärande av någon form av religiösa symboler oavsett om det handlar om slöja eller kors. Förbudet som genomfördes i Skurup anses däremot vara otillräckligt motiverad och därmed stridande emot religionsfriheten.
Det paradoxala är också att SD formellt vill ”skydda” kvinnor och barn genom ett förbud som riktas emot individer som partiet egentligen vill ska ”återvända” och utvandra från Sverige.
Värderingar
Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt och högerradikalt parti som bejakar just nationalistiska värderingar och vänder sig emot universella samt liberaldemokratiska värderingar som frihet, mänskliga rättigheter och likvärdighet för individen.
SD:s politiska kommunikation går ut på att skapa nidbilder och myter att ”vi-svenskar” har ”svenska värderingar” medan ”invandrare-muslimer” har ”osvenska värderingar”. Men Sveriges grundlag och konstitutionalism bygger på universella värderingar som gäller för varje individ för samspelet med offentliga institutioner.
Oavsett om individen är papperslös, medborgare i Sverige, EU-medborgare, flykting mm. Dessutom, som forskningen visar är fallet att människor har förmågan att förändra sina värderingar genom samspel och upplysning.
Med andra ord respekterar SD inte universella värderingar och individens suveränitet samtidigt som partiet försöker att göra flera universella värderingar till ”svenska”. Inte heller har SD visat sig respektera EU:s Stadga om de grundläggande rättigheterna bland annat eftersom partiet kommunicerar att friheter och rättigheter kan ”villkoras”. Dessutom är SD inte ett parti som verkar för en sekulär stat eftersom SD vill ”återinföra statskyrkan”.
Motargument 