Etikettarkiv: dialekter

Dialekter på schemat

Sverigedemokraterna diskriminerar elever med ett annat modersmål än svenska genom att lägga ut ytterligare hinder för eleverna. Denna motion går dessutom stick i stäv med deras förslag om att alla i äldrevården ska förstå vad deras vårdare säger.


I en motion skriven av riksdagsledamot Runar Filper, Sverigedemokraterna, talar han sig varm för dialektundervisning i skolan. Detta samtidigt som SD vill ta bort hemspråksundervisningen. Motiveringen till att Filper skrivit motionen är att

”Flera språkforskare har sagt att det är bra för barns språkutveckling att få bevara sin dialekt och att barn borde få tala dialekt i skolan.” (Källa: Riksdagen)

Med andra ord använder han exakt samma motivering som används av alla som är för hemspråksundervisning.

På Sverigedemokraternas hemsida står att läsa att SD vill ta bort modersmålsundervisning och erbjuda den i form av förberedelseklasser som ska ligga utanför den ordinarie skolverksamheten och där eleverna sedan ska slussas in i den ordinarie svenskundervisningen.

Skolverket skriver följande om hemspråksundervisning:

”Modersmålet har stor betydelse för barns språk, identitets-, personlighets- och tankeutveckling. Ett välutvecklat modersmål ger bra förutsättningar att lära sig svenska, andra språk och andra ämnen.” (Källa: Skolverket)

 

Om barn med annat modersmål än svenska inte skulle få modersmålsundervisning försvårar man skolgången för dem. När man samtidigt vill införa lektioner med undervisning om dialekter gör man det mer komplicerat. Dialekt brukar ofta komma naturligt för barn då de i samspel med klasskamrater lär sig dialektal svenska.

Vidare ställer jag mig frågande till hur dialektundervisning ska gå ihop med att våra äldre inom äldrevården ska förstå sina vårdare, där exempelvis bred skånska kan vara direkt obegriplig för en äldre människa från Piteå. Detta samtidigt som SD säger sig vurma för nationalstaten Sverige med gemensam identitet. Här borde de istället förorda rikssvenskan för att på så vis skapa ett uniformt språk istället för att vurma för regionala dialektala olikheter.

Denna motion är ett sätt för Sverigedemokraterna att ta bort ett viktigt stöd för elever med ett annat modersmål än svenska och samtidigt sätta upp ytterligare hinder för elever som redan kämpar för att lära sig ett nytt språk. Det har varit vetenskapligt vederlagt sedan länge att elever med annat modersmål än svenska har stor hjälp av modersmålsundervisning och det är en mänsklig rättighet att få hjälp för att klara av att lära sig språket där man bor.

Genom att ta bort modersmålsundervisningen och ersätta den med dialektundervisning skapar man en väldigt ojämn hinderbana för elever med annat modersmål än svenska. Detta samtidigt som man missar målet med att människor inom äldrevården ska kunna förstå sina vårdare och då särskilt som människor flyttar runt i vårt avlånga land.


Referenser

Inhemsk rasism

Gästkrönika av Tobias Lindqvist

Varje gång jag kommer till mindre samhällen runtom i Sverige, slås jag av i princip samma tankar och känslor. Man vandrar mellan nedlagda industrier, tråkiga bostadsområden, dåligt underhållna byggnader och möts i större utsträckning av vilt brölande och gastande tonårsgäng på helgkvällarna. Gäng, i första hand bestående av tonårskillar som tycker de är asballa för att de vågar säga ord som ”fitta”, ”knulla” och ”runka”. Eller andra gäng av tonårstjejer som tycker de är minst lika balla för att de på minsta lilla sätt kan efterlikna tjejerna i storstan med enorma handväskor och solglasögon samt urringningar som når ner till naveln.

I Stockholm bryr jag mig sällan om gängen av tonåringar, de får härja som de vill, men på mindre ställen väljer jag oftare att ta omvägar kring ungdomsgängen i hopp om att inte behöva utsättas för deras brölanden och gastanden.

Går jag på krogen i dessa mindre samhällen, hör jag många säga att ”detta ställe är så härligt, här blandas så många stilar och olika typer av människor”. Men tittar jag mig omkring, är ofta kroggästerna som hämtade ur Pistvakt; vissa någorlunda uppklädda för kvällen, andra besöker krogen i orangea Helly Hansen-kläder och träskor eller gummistövlar – i bästa fall gympaskor. Och i bästa fall återfinner man 50 personer i lokalen.

Går jag på krogen i Hudiksvall – där jag själv är uppvuxen – noterar jag att det fortfarande är ungefär samma människor som går på lokalpubarna och blir dyngraka som när jag bodde där för 13 år sedan. Det är på dessa lokalkrogar ett desperat raggande som jag inte kan påminna mig att jag sett någon annanstans i världen. Man raggar på det mesta som rör på sig, bara det är av det motsatta könet.

Jag slås av nedlagda industrier och verkstäder, ödetomter och hyreshus som delvis gapar tomma. Människor som klär sig sjaskigt, men förmodligen inte av dålig smak utan helt enkelt på grund av dålig ekonomi. Jag möter bland folk på dessa orter en bitterhet och en frustration över att livet inte blivit ”mer” än vad det blivit. Man jobbar i kassan på Ica, som undersköterska på ålderdomshemmet eller i bästa fall som lärare på den lokala skolan. Man har blivit förälder tidigt i livet, när barnen sedan kommer upp i tonåren och klarar sig själva några timmar på helgkvällarna passar man på att ta igen lite förlorad ungdom och springer på de lokala krogarna och raggar lammkött.

Innerst inne hade man egentligen velat göra något helt annat med sitt liv, men när barnen kom ”blev det inte tillfälle” utan man blev kvar på den lilla orten och med något låglöneyrke utan yrkesutbildning i bagaget. När man sedan når en ålder på 45+, infinner sig bitterheten över att livet inte blivit vad man hoppades på i sin ungdom. Desperat försöker man istället ta tillbaka sin ”förlorade ungdom” när barnen blivit så stora att man kan lämna dem ensamma några timmar.

Nej, jag tänker inte säga att jag lyckats bättre eller är en bättre människa bara för att jag valt att en gång flytta ifrån en av dessa små utflyttningsorter. Var och en kan göra sina aktiva val i livet och det är fullt möjligt att göra val i livet även om man hunnit få barn.

När jag återvänder till Hudiksvall och Söderhamn – de två städer som min uppväxt varit uppdelad mellan – märker jag av en rädsla bland folk för hur livet i storstan är. Man anser att det är farligt och alltför stressigt i städer som Stockholm och att man knappt vågar gå utanför dörren utan att vara beväpnad till tänderna.

Samtidigt finns exakt samma förutfattade meningar om småstäder bland infödda storstadsbor. Att småstadsbor är inskränkta, sunkiga, smaklösa och så vidare.

Precis som man kan säga att afrikaner generellt är svarta och asiater snedögda, kan man kanske hävda att småstadsbor i Sverige är på ett sätt och svenska storstadsbor på ett annat sätt. Man kan på ett grovt sätt generalisera människor på många sätt, sen finns givetvis otroligt många undantag.

Jag valde att flytta ifrån en mindre ort medan jag var väldigt ung, det behöver förstås inte betyda att jag ”lyckats” bättre i livet än någon som inte valde att göra detsamma. I mina ögon har man ”lyckats” i livet om man har ett liv som man är lycklig och känner sig tillfreds med. Saken är just att jag upplever att fler tycks känna sig tillfreds med sina liv i storstan än på mindre orter. Just på många småorter upplever jag en bitterhet som jag inte alls ser i storstan, jag ser inte samma panikraggande på krogarna i storstan – utan istället en lättsammare och behagligare stämning bland kroggästerna. Folk går ut för att ha trevligt, inte för att panikragga sista kvarten innan stängning.

Men fördomarna kring hur människor är i andra delar av landet bygger på samma okunskap, precis som rasism också bygger på okunskap. Det man inte vet något om är det man fruktar som allra mest. Har du aldrig satt din fot utanför Stockholms län, kanske det inte är så konstigt att du fruktar för det som eventuellt kan finnas där. Precis som för småstadsbor som knappt satt sin fot i Stockholm men ändå tror sig veta exakt hur farligt, stressigt och hemskt det är i storstäderna.

Var man bor är inget mått på lycka, måttet ligger snarare i hur man uppskattar sin tillvaro utifrån de förutsättningar man faktiskt har.

Gästkrönikör: Tobias Lindqvist

Myten om nationen Sverige

MYT:

”Nationen är naturligare än mänskligheten!”

Sverigedemokraterna och mer extrema nationella och nazistiska rörelser pratar ofta om nationen Sverige. Ofta används begreppet nationen och folket som ett argument mot de som säger att mänskligheten mer och mer håller på att bli en enhet; mot de som vill ha friast möjliga rörlighet över gränserna. Som om nationen var något ”naturligare” än mänskligheten.

Historien visar att när Sverige skapades stod man inför liknande utmaningar som idag, då befolkningen håller på att bli en enhet.

På den tiden ansåg många att nationsbegreppet var ”konstgjort” och ”löjligt” och ett ”hot”. På den tiden var det de mindre enheterna, landskapet, eller häradet, det viktiga. Och det egna landskapets invånare var viktigare än de andras.

Typexemplet på detta är  Äldre Västgötalagen från 1200-talet, som återspeglar hur lagarna var innan Sverige började bli en enhet. Där står det att man ska straffas med dryga böter om man dräper en västgöte, lägre böter om man dräper en småländsk man och ännu lägre böter om man dräper en utlänning.

Västgöten såg inte att denna hade så mycket gemensamt med smålänningen — upplänningen inte att denne hade nåt likt med östgöten. Främlingar från andra landskap betraktades med misstro, konstig kultur, konstiga seder och kläder, och de pratade ju annorlunda.

Svenska nationen, flagga myter

Skapandet av nationen var en lång och komplicerad process som tagit flera hundratals år. Ett av de första stegen var att man skapade en lag för hela Sverige, garanterad av kungen. Men det var kontroversiellt på den tiden. ”En lag, lika för alla Svear och goter…. och de förbannade smålänningarna?”

Idag är inte västgötar och smålänningar lika fulla av misstro mot varandra som förr. Nationen Sverige ses som en enhet av många. Idag rör misstron mot främlingar andra än smålänningarna. Araber, somalier och afrikaner är vår tids ”smålänningar”.

En dag kommer mänskligheten att se på misstänksamheten mot andra nationers folk på samma sätt som vi idag ser på misstänksamheten mellan västgötar och smålänningar på medeltiden.