Gästinlägg av anonym

Det skaver i mig dessa tal och texter om att det var bättre förr.
Drömmen om det svenska folkhemmet. Jag hör det mer och mer ofta. Till och med från personer yngre än jag själv. Drömmen om det Sverige som en gång var. Som om det var något vi har förlorat, saknat och nu måste återta. Värderingarna som i mycket kan sammanfattas som den ”svenska modellen” och ”folkhemmet” när det gäller välfärd.

Folkhemmet som för så många ger en känsla av något varmt, fint och ombonat.

Tillhörighet
Trygghet
Solidaritet
För alla

Men vem ingår i ordet ”alla”?

För om drömmen om folkhemmet sätts i en annan kontext än den historia som brukar berättas i skolorna.

Om den istället sätts in i den alternativa historien.

Den historia som berättar om samma grupp av personer som jag själv tillhör.

Personer med funktionsnedsättning.

Några av de andra grupper som drabbades var hbtq-personer, personer med annan aktiv tro än den kristna, exempelvis romer och samer.

Det var många andra grupper av människor som inte räknades in i ”alla”.

Vår del, vi som inte räknades in som ”alla” i den svenska historien.
Den del av vår historia som alltför sällan berättas.

Folkhemmet för oss är ofta historien om utanförskap och diskriminering.

Baksidan av den svenska modellen.

Där de som inte passade in i den snäva ramen skulle foga sig
eller så såg samhället till att sätta dig på plats.

Institutioner

1981 restes en minnessten på Norra kyrkogården i Lund. Där begravdes 1935-1965 500 namnlösa personer från Vipeholm. Sveriges största anonyma massgrav i modern tid. Vipeholm var en institution för personer med funktionsnedsättning. Personer som dog där hade inte ens rätten till att få sina namn bevarade på sina egna gravstenar. Där pågick fruktansvärda experiment i vetenskapens namn. Vipeholm var bara en institution bland många i folkhemmet. De fanns över hela landet.

Jag har själv inget gott att säga om mina upplevelser om att leva på institution och jag har aldrig träffat någon som hellre bodde på institution än levde ett självbestämt liv.

Dessa institutioner som inte försvann förrän på 90-talet men som nu alltmer hörs som en viskning i framtidsvisionernas vindar. Nu när fler får avslag från Försäkringskassan på sina personliga  assistansansökningar än som beviljas insatsen. Istället faller ansvaret på anhöriga eller boenden av olika slag. Boenden där risken är stor att gruppens behov går före individens. Där insynen alltför ofta begränsas.

Där ”vi” och ”dom” blir tydligt vilka som räknas in i folkhemmets gemenskap eller inte.

Tvångssterilisering

Tvångssteriliseringarna försvann inte förrän i mitten av 1970-talet för vissa personer med funktionsnedsättning och 2010-talet för transsexuella personer.

Än idag är inte sexualundervisning någon självklarhet om du har en funktionsnedsättning. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter ses ofta som något kontroversiellt om det handlar om en person som har en funktionsnedsättning. Som något konstigt, äckligt och avvikande.

Ingen skolplikt för alla

Det var inte förrän 1962 som även personer med funktionsnedsättning inkluderades i skolplikten. Än idag är det inte självklart att du är behörig att läsa vidare på högskola om du har gått i särskolan eller särvux. Trots att du kanske har kapaciteten att göra det men aldrig själv fått välja skola på grund av hur skolsystemet ser ut.

Ingen rösträtt för alla

1989 är året då även personer med intellektuell funktionsnedsättning fick rätt att rösta. Men än idag är det ett lotteri om vallokalerna är tillgängliga. Om information kring politiska partiers program verkligen är tillgängliga för alla röstberättigade. Inte enbart vad gäller tillgänglighet i valstugor eller politiska partiers budskap. Utan vilka personer som verkligen inkluderas i de politiska tal som görs och hur personer med funktionsnedsättning omtalas där. Närande eller tärande?

Folkhemmet handlade inte om individer utan om grupper. Där du antingen tillhörde en grupp eller inte.

Du var man eller kvinna.
Svensk eller utlänning.
Tjänsteman eller arbetare.

Där grupper lätt sattes emot varandra om vad som var bra, rätt och idealiskt. Där den som inte passade in i idealets snäva ruta lätt kunde fara illa.

För mig är folkhemmet en påminnelse om statens kontroll över

• vem du får vara
• vem och hur du får älska
• vem du ska bo med, var och på vilka villkor
• hur du ska försörja dig
• vilken utbildning du har rätt att få
• om du kan vara delaktig och om du kan rösta

För mig var folkhemmet en hård och fyrkantig mall över hur samhället ska sortera dig. Inte hur du själv vill leva, identifiera och presentera dig.

Nej, alla värderingar var inte bättre förr.

Inte ens de svenska.

Inte ens folkhemmet.

Låt oss istället prata om ett hållbart samhälle.

Låt oss verka för lika rättigheter och skyldigheter, full jämlikhet och delaktighet.

Rätten att leva sitt liv fullt ut
vem du än är
så länge som det inte skadar någon annan.