Etikettarkiv: Gästinlägg

Krönikor

Föreningen HEM om tiggeriförbud

Gästinlägg av Föreningen HEM

Det har tagit oss i HEM några dagar att smälta Stefan Löfvens uttalande om tiggeriförbud i helgen och vi tvingas inse att regeringen behöver en påminnelse om Sveriges människorättsansvar. Att kriminalisera fattigdom har aldrig varit en framkomlig väg och precis som lösdriverilagar och bettleriförbud så borde den här retoriken höra hemma på historiens sopDetipp, inte i den aktuella debatten. Vi vill här samla några olika argument varför både ett tiggeriförbud och ett licenssystem för tiggeri är katastrofala idéer, för de individer som tvingas försörja sig genom att tigga och för oss som samhälle.

Sveriges rättssystem vilar på ett antal allmänna rättsprinciper, likhet inför lagen, proportionalitet och behov ska styra hur lagar utformas. Grunden för att kriminalisera ett beteende är att det beteendet i sig är förkastligt. I de fall man vill skydda enskilda från ett skadligt beteende bör man istället använda social skyddslagstiftning. Att bestraffa någon för ett beteende man anser att de bör skyddas ifrån är fullständigt omvänt eftersom det bara förvärrar personens bekymmer att tilldöma böter eller fängelse. En neutral lagstiftning måste också vända sig mot beteenden, inte grupper, vilket i det här fallet innebär att ett neutralt förbud mot tiggeri skulle förhindra organisationers insamlingar likaväl som att förbjuda den som tappat sin plånbok att be en vänlig medmänniska om pengar till bussen hem. Om dessa situationer särskiljs betyder det att fattiga, utlänningar eller romer pekas ut specifikt av lagen och hindras från beteenden som är tillåtna för andra, något som inte skulle vara förenligt med likabehandlingsprincipen.

hand-1465707_960_720Licenser kan bara ses som en form av förbud eftersom det i alla fall då tillstånd inte ges är just det. Det skulle dessutom innebära att inrätta ett register över både vilka som får och vilka som inte får tillstånd. Den typen av register bör vi ha i färskt minne hur skadliga de kan vara och hur lätta de är att missbruka. Ett licenssystem skulle också liksom alla andra hinder framförallt drabba de fattigaste och mest utsatta och skapa ett system där en något mer världsvan landsman kan ta betalt för att hjälpa en analfabet utan språkkunskaper med att fylla i blanketter.

En kriminalisering skulle även vara problematisk ur ett rättighetsperspektiv. Sverige har förbundit sig att följa en rad juridiskt bindande konventioner och dessa styr hur vi utformar vår lagstiftning. Om ett tiggeriförbud är förenligt med Europakonventionen är inte prövat än men ett sådant fall är under avgörande i ett mål mot Schweiz. Däremot har FN:s människorättskommitté uttalat att kriminalisering av fattigdom utgör grym och förnedrande behandling och kommittén som bevakar FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering påpekat att kriminalisering av fattigdom är något som drabbar minoriteter i högre grad än majoritetssamhället och är därför inte förenligt med konventionen.

För att tala lite om konsekvenserna för de grupper som drabbas av en eventuell lagstiftning är ödesdigra. Utanförskapet man befinner sig i förstärks och cementeras då man utöver sitt sociala utanförskap dessutom stämplas som kriminell. Från vårt stödarbete där vi dagligen träffar människor på gatan och i läger har vi redan kunskap om att varje utspel från politiskt håll om hårdare tag eller att inte ge i muggen omedelbart får obehagliga konsekvenser, en uppfattning som stöds av FN:s särskilda rapportör för extrem fattigdom. Det är alltid de mest utsatta, däribland kvinnor, minderåriga och funtionsnedsatta, som blir ännu mer utsatta när inkomsterna minskar och därmed beroendet av andra ökar.

Genom långsiktigt socialt arbete skulle alternativet till att tigga vara att skaffa ett jobb. Men genom att helt enkelt rycka undan den lilla möjlighet människor har till en laglig inkomst är alternativet inte att börja jobba imorgon. Alternativet är istället att tvingas in i prostitution och kriminalitet. Erfarenheter från andra länder, däribland Danmark, där förbud införts visar att tiggandet inte heller upphör. Det som händer är att människor dras nedåt i en ond spiral när skulder från böter eller anmärkningar om fängelsestraff håller fast dem i en utsatt situation som blir ännu svårare att ta sig ur.

bundesarchiv_r_165_bild-244-52_asperg_deportation_von_sinti_und_romaMed tanke på den vitbok som kom ut så sent som 2014 om övergrepp och kränkningar mot romer som Sverige begått under 1900-talet är det otroligt hur snabbt Socialdemokraterna svängt från att helt utesluta ett tiggeriförbud till att nu ha som sitt viktigaste fokus i frågan att få bort alla misshagliga människor från gatorna för att slippa se dem. Det enda ärliga argument för ett tiggeriförbud är ju faktiskt att vi som lever i ett rikt land och åtnjuter de sociala rättigheter ett medborgarskap i Sverige innebär skall slippa påminnas om alla de som inte är lika lyckligt lottade. Men erfarenheter från Norge, Danmark och England visar att det inte skulle uppnås eftersom förbud inte har avsedd effekt.

Föreningen HEM – hemlösa EU-migranter grundades i mars 2014 som ett sätt att strukturera det volontära arbetet som under några månaders tid pågått för att hjälpa marginaliserade EU-medborgare som tillfälligt befinner sig i Sverige.

Följ gärna Föreningen HEM på deras hemsida och på Facebook och Twitter

Krönikor

Jimmie, det är mig dom kallar jävla pucko!

Jimmie Åkesson.

Jag tänker inte nämna ett ord om rasism och nazism eller någonting som på något vis berör dessa områden.

Jag tänker prata direkt till dig som människa och hur konstigt det än kan låta hoppas jag att det når fram.

Varför gömmer du dig Jimmie Åkesson?

Varför tiger du och är tyst varje gång det parti du representerar begår grova övertramp?

Varför vill inte du ta något ansvar för vad ledande företrädare i ditt parti gång efter gång gör sig skyldiga till?

Jag har följt dig länge Jimmie Åkesson, mycket länge och jag kan inte förstå varför du inte förstår vad som händer när du och dina polare med er hatretorik faktiskt triggar människor till att dödshota människor som inte tycker som du.

Jag förstår det. Lilla obetydliga enkla jag med min asperger och ADHD förstår vad som händer när man gör så, varför förstår inte du det Jimmie Åkesson?

Du är partiledare, du har garanterat en mycket högre intelligenskvot än vad jag har. Jag kan tala om för dig vad min är, jag ligger långt ner på den nedre halvan av vad som betecknas som normalbegåvad.

Jag har sett och upplevt livets baksida, jag har tillbringat halva min barndom på ett barnhem, jag har utsatts för mobbning för att jag är annorlunda. Precis det som ni grundar all er ideologi på. För det handlar inte bara om er invandringskritiska politik utan vad den faktiskt innebär, att alla som inte tillhör din världsbild av den ofelbara, perfekta människan inte passar in.

Nej det handlar inte bara om människor med annan hudfärg, kultur eller religion utan alla som faktiskt inte tillhör den begåvade, välbeställda eliten. Är det inte så Jimmie Åkesson?

Du säger dig tillhöra och företräda den lilla människan, men jag som är ute i debattgrupper bemöter dina polares hat, jag ser den verklighet din politik för med sig, det är såna som mig dom kallar för jävla pucko Jimmie Åkesson.

Så nu är det inte Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt, Annie Lööf eller någon annan partiledare du ska svara inför. Nu är det mig du ska svara inför. Nu kan du inte spela ett mobbat offer längre för det är jag som är det du Jimmie Åkesson och dina svanskompisar kallar för ett jävla pucko! Men jag vet att du som alltid kommer att hålla dig undan, du kommer att fortsätta tiga och inte ta något som helst ansvar. Det är så du är.

/Thomas Eriksson ”S-märkt” samhällsdebattör
14859516_10207263396975266_1310349943_o

 

 

 

 

 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Göteborgs-Posten stigmatiserar

I förrförra veckan skrev GP:s chefredaktör Alice Teodorescu en ledare (9/8) om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, med syftet att öka fokus på förövares kulturella rötter.

Teodorescu lyfte särskilt fram förövare med rötter i Mellanöstern och Nordafrika (MENA) för att påvisa hur dessa skiljer sig från svenskar och övriga invandrargrupper när det gäller våldtäkter.

Statistiken hämtade hon ur en BRÅ-rapport från 2005. Ett problem som tycks ha passerat förbi obemärkt i det svenska mediebruset är att studien hon lutade sig mot inte ger något statistiskt underlag för det hon ville påvisa.

Ihopblandning av statistik

Alice TeodorescuDet som kanske oroar mest är att Teodorescu själv verkar vara medveten om detta. Men det hindrade henne inte från att blanda ihop allmän brottsstatistik där personer födda i MENA var överrepresenterade, och våldtäktsstatistik som gällde den samlade gruppen utrikesfödda.

Med denna vilseledande faktagrund uppmanar Teodorescu läsarna att sluta skuldbelägga alla män och invandrare ”om vi vill få bukt med den ökande andelen våldtäkter” och undvika öka polariseringen mellan invandrare och svenskar.

Istället menar Teodorescu att vi måste rikta in oss på den kulturella tillhörigheten hos den grupp som Teodorescu ser som huvudorsaken till de våldtäkter som begås.

Med andra ord bör vi fokusera på hur kulturen i Mellanöstern och Nordafrika, enligt Teodorescu, driver män att begå våldtäkter. Hur detta utpekande av en grupp som redan är föremål för allehanda fördomar skulle ”minska polariseringen” är svårt att se.

Dessutom påpekade BRÅ-rapporten som Teodorescu hänvisade till att även om t ex nordafrikaner är överrepresenterade i den allmänna brottsstatistiken, så står gruppen för en försvinnande liten del av den totala brottsligheten: 0,7 procent. Med andra ord är det osannolikt att vi kan förstå den ökande mängden anmälda våldtäkter genom att fokusera på denna grupp.

Dessutom är det särskilt viktigt i dagens debattklimat att påpeka att all statistik visar att våldtäkt och andra brott avviker från normen i alla grupper, oavsett kulturellt ursprung. I Sverige 2013 anmäldes cirka 6 våldtäkter per 10 000 invånare. (BRÅ Våldtäkt och sexualbrott)

Kollektiv skuldbeläggning

Om vi skulle låta oss vilseledas av Teodorescus resonemang och utan faktagrund anta att personer födda i MENA begår 4,5 gånger fler våldtäkter än genomsnittet, dvs 27 stycken per 10 000 så skulle detta innebära att 9 973 individer ur gruppen inte begår våldtäkter. Motsvarande siffra för genomsnittet är alltså 9 994.

Med andra ord blir resonemanget att det är kontraproduktivt att skuldbelägga alla invandrargrupper även aktuellt för den del av befolkningen med ursprung i MENA.

Socioekonomiska faktorers betydelse

Om vi vill fundera konstruktivt över preventiva åtgärder mot brott bör vi istället ta större hänsyn till socioekonomiska faktorer som enligt statistiken i BRÅ-studien har relativt stor inverkan på överrepresentationen, detta trots att många relevanta faktorer inte tagits i beaktande (inte minst eftersom många socioekonomiska faktorer är svåra att kvantifiera). (BRÅ-rapporten sid 65)

Det som gör socioekonomiska faktorer särskilt intressanta är att genuina satsningar på området kan bryta utanförskap och segregation, samt att de utgör praktiska och tillgängliga lösningar som inte innebär ett ökat stigmatiserande av en särskild grupp.

En fungerande integration där svaga grupper inlemmas i majoritetssamhället är rimligtvis ett mer effektivt sätt för att komma till bukt med vad man ser som problematiska skiljelinjer, än att bunta ihop en grupp och skuldbelägga dess kultur pga av de brott ett fåtal individer ur gruppen begår.

Detta innebär inte att man ska blunda inför problem som existerar, men att man bör – i rak motsats till Teodorescus ledare – vara specifik med vilka de problemen är och hur man kan motverka dem.

Att urskillningslöst peka ut en hel grupp är inte bara fel, det riskerar möta reflexmässigt motstånd, särskilt om vi inte kan definiera vilka kulturskillnader som finns utan att halka in på en generaliserande och fördomsfull bana.

Robin Bankel, Göteborg 23/8-2016

 

Studien finns att läsa här:

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet

Det kan vara värt att påpeka att rapporten bygger på statistik över misstänkta personer, och inte domar. Teodorescu pekar på hur personer från MENA-regionen ”sticker ut” i brottsstatistiken, vilket i viss utsträckning kan utläsas i tabeller på sid 61 och 63 i BRÅ-rapporten. Brottsstatistiken som gäller våldtäkter finns att läsa om på sid 19 i samma rapport, men gäller alltså inte specifikt dessa personer.

BRÅ: Våldtäkt och sexualbrott

 

Krönikor

Människa i mellanförskap

Gästkrönika av Alice Binti Mutambala – tidigare publicerad på Afropé

Om jag hade fått en krona för varje gång någon har frågat mig var jag kommer ifrån skulle jag vara rik vid det här laget, och om jag hade fått lika mycket för varje gång jag, efter mitt svar, har fått höra ”det är du ju inte alls!” så skulle jag i alla fall vara ekonomiskt oberoende.

Det är skrämmande, fast också nästintill fascinerande, hur människor kan ta sig friheten att definiera varandra efter sitt eget tycke. En svensk kan ju för allt i världen inte vara mörkhyad, eller ha lockigt hår för den delen, och en kongoles är ju ingen riktig sådan om hen inte pratar något av de stamspråk som talas i landet…

Dessa uppfattningar blir tämligen problematiska för en person som mig, som är född och uppvuxen i Sverige, men också har kongolesiskt påbrå. För så fort jag förklarar min bakgrund (ja, efter otaliga gissningar på alla möjliga länder, som om jag vore del av ett lotteri med allt för dåliga odds) så möts jag alltid med argument för att jag inte alls har det ursprung jag nyss har beskrivit. Det handlar om allt ifrån färg och form till karaktär, kunskaper, språk och dialekter. Allting för att bevisa att jag har fel.

Stort tack till alla er som vet mer om mitt ursprung än jag själv gör! Vänligen inta scenen och spela upp mitt hittills okända liv för mig! 

Suck. 

Att ens behöva förklara mig när jag generöst nog har givit ett svar på den eviga frågan ”var kommer du ifrån?” istället för att ge människan i fråga en rak höger och kräva hen på den där kronan, anser jag vara illa nog. Att någon sedan ska förneka mig mitt ursprung på grund av deras trångsynta sätt att lägga människor i fack går bortom alla mina gränser för vad som är acceptabelt. Människor har rest runt jorden i hundratals år och fortfarande är det så otroligt svårt för vissa att förstå, och acceptera, att barn föds med flertaliga ursprung. Detta har ju exempelvis resulterat i, för att ta historielektionen ett steg längre, att människor på det norra halvklotet inte nödvändigtvis måste ha ljust hår och blåa ögon. I sådana situationer, när för mig ofta okända människor försöker läxa upp mig om vad jag är eller vad jag inte är, vill jag bara skaka om deras huvuden och fråga dem var de har befunnit sig de senaste hundra åren. Om man har missat följderna av globaliseringen har man ju antingen växt upp under en sten eller levt med ögonlappar på.

Något som är ironiskt i denna situation är att jag ofta också anses vara för mörkhyad för att vara europé, men för ljus för att vara afrikan. Följaktligen har jag flera gånger kallats ”afrikanen” när jag har varit i svenska, eller i allmänhet västerländska sammanhang. När jag bodde i Kenya ett par månader kallades jag däremot för ”mzungo” vilket betyder ungefär ”viting” på swahili. Ännu en gång så kategoriserar folk mig utifrån vad de anser mig vara, utan att överhuvudtaget ta hänsyn till vad jag själv beskriver mig som.

Eftersom jag har spenderat de flesta av mina levnadsår i Sverige så är det också där som jag har känt av det som mest. Inte riktigt en känsla av utanförskap, eftersom jag inte har haft problem med varken språk eller kultur. Men ändå en känsla av att inte riktigt höra hemma. Att alltid vara lite annorlunda, och att aldrig fullt ut kunna ta del av det vårt avlånga land har att erbjuda. Så för en tid sedan kom jag i kontakt med termen ”mellanförskap”, och då var det som om allt föll på plats för mig. Aldrig har ett uttryck, ett ord, en benämning träffat mig så hårt. Och aldrig hade jag trott att, mitt bland identitetsförvirringens stormiga vindar, något så litet faktiskt skulle kunna få mig att känna tillhörighet. För plötsligt så förstod jag att det fanns många som kände precis som jag. Människor som är trötta på den ständiga kategoriseringen av personer utifrån färg, ursprung eller nationalitet. Människor som, liksom jag, ofta hamnar i en spricka mellan sina blandade rötter. En spricka som är väldigt djup och fylld av tvivel på vem man egentligen är, inte sällan skapad av att ständigt bli ifrågasatt och förnekad gällande sin identitet.

Personen på bilden har ingen koppling till texten Bild: Pixabay

Personen på bilden har ingen koppling till texten Bild: Pixabay

Jag har alltid varit stolt över mitt blandade ursprung, men när jag var yngre tyckte jag det var svårt att bortse från de jobbiga situationer det medförde. Blickarna vi ibland fick när jag och min syster var tillsammans med vår ljushyade mamma, eller gången då en okänd man kom fram till henne och gav henne pengar för att ”hon var så snäll som tog hand om de stackars afrikanska barnen”. Eller alla långa utfrågningar jag har fått genomgå på grund av att jag ser ut som jag gör.

Idag tycker jag att det är lättare att fokusera på de fördelar ett mixat ursprung har fört med sig. Inte finns det många människor i världen som har ett så unikt perspektiv på saker och ting som vi med föräldrar från olika håll i världen. Det är så otroligt häftigt att ha fått med sig olika kulturer och språk sedan barnsben, men också en öppenhet gentemot människor vars innersta kärna uttrycker att det inte spelar någon roll om du är vit, brun, gul, svart, röd eller någon annan färg på den mångfaldiga skalan – du kan själv identifiera vem du egentligen är.

Och till alla er där ute som spricker av nyfikenhet för att veta ursprunget hos människor som enligt era mått inte ser svenska ut, var så vänliga och respektera det svar ni får. Vare sig personen i fråga svarar Norrtälje, Norrland, Nordkorea eller Nigeria har ni ingen rätt att ta ifrån honom eller henne sin identifiering.

Denna krönika har tidigare publicerats på Afropé

I fokus

Rättfärdigandets logik

Gästinlägg av Robert Nilsson

ORLANDO. Pingstpastorn Stanley Sjöberg skriver följande i ett Facebookinlägg med anledning av massakern på gayklubben i Orlando:

“Gayrörelsen har nu en politisk makt som måste respekteras. Teologi, juridik, ekonomi och nästan allt styrs av homosexuella värderingar. Fortsätter “pride-kulturen” att provocera kommer det som hänt i Orlando att upprepas i stad efter stad, land efter land.”

En tid efter terrorattentatet på Utøya så skrev den sverigedemokratiske kommunpolitikern Eric Hellsborn på sin blogg:

“Om det inte funnits någon islamisering eller massinvandring hade det inte funnits något som triggade Behring Breivik att göra som han gjorde.”

Det är samma sorts kallhamrade cyniska logik bakom båda resonemangen – där skulden för det som skett flyttas från gärningsmannen eller den ideologiska kontext och normer som motiverade denne för att läggas på offren eller någon annan.

Antingen det är massinvandring eller provocerande Pride-kultur.

Hitler och nazisterna använde sig av samma sorts logik – det var judarna själva som bar ansvaret för Förintelsen och den slutgiltiga lösningen.

Logiken är livsfarlig – för den inte bara bekräftar gärningsmannens världsbild och syn på sig själv och dennes rättfärdigande av sina handlingar – utan också potentiella gärningsmäns diton.

Massmördare mördar oftast genom att inleda en förhandling med sin egen moral – en sorts förhandlingsprocess – där de hamnar i en sorts moralisk ”point of no return”. De hamnar till slut i slutsatsen att även om mord är moraliskt fel, så övervägs denna moraliska brist av det rätta i att handla för ett gemensamt bästa. Det gemensamma bästa kan vara nationen, folket eller guden eller något annat högre värde.

Att vi påfallande ofta – som i Breiviks fall – ser mordet omskrivet som ett självförsvar handlar just om att komma runt det moraliska dilemmat som mord är. Att handla i nödvärn är en moralisk klausul som funnits ända sedan antiken – en mycket gammal föreställning som idag är institutionaliserad i de flesta nationers lagar.

Logiken tillämpas för den placerar alla människor i ett sorts händelseförlopp som inte går att påverka. Händelseförloppet utlöses som en konsekvens av att en sorts naturlag – må det vara Gud eller någon annan abstraktion som nationen – och dess bestämda ordning har rubbats. Antingen genom att vara homosexuell eller vara av annan etnisk härkomst som i sin tur inte harmonierar med ordningen.

Men framförallt, och återigen, uttalandena bekräftar gärningsmännens – både gårdagens och morgondagens våldsverkares – världsbild och rättfärdigande.

Krönikor

Sexualiseringen och objektifieringen av svarta män

Krönika av Collins Luther Zola – tidigare publicerad på Afropé

”- Collins! Normen säger att jag som svensk ung kvinna skall skaffa mig en akademisk utbildning och gifta mig med en vit svensk välutbildad man med mycket pengar”. Så sa en vit svensk tjej jag dejtade en gång. Hon fyllde på en annan gång och sa att, ”- Fan jag tror att vid äldre ålder åker jag till Västafrika, Gambia, för att få sex. Jag tror aldrig att jag kommer bli lycklig med en vit akademiskt lagd man.” (År 2014 i Lund)

Svarta män - Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

År 2013 flyttade jag till Lund. Där var jag tillsammans med en tjej och i början var det inte många som visste om det. Vi valde att hålla tyst om det på grund av sportsliga skäl. Jag var ungdomstränare och hon spelade för seniorlaget på damsidan. Vi höll det hemligt för att undvika frågor och spekulationer om vem jag var och hur jag hade fått uppdraget. När det senare blev officiellt utåt blev människor runt i föreningen rätt så nyfikna. Hon fick en gång en fråga av sin lagkamrat rakt upp och ner: ”-Har din kille stor kuk?”. Hennes lagkamrat fick aldrig något svar. (År 2013 i Lund)

”- Vita män vet inte vad de skall göra i sänghalmen”. (Vit äldre kvinna i Malmö)

När jag som svart kille hör sådant här blir jag väldigt skrämd. När jag var yngre förstod jag mig inte på sexualiseringen och objektifieringen av oss svarta pojkar och män. Saker som jag fick veta och höra, när jag gick i skolan, var att man som svart man skulle vara väldigt välutrustad. När jag var yngre brukade mina klasskamrater försöka titta in i omklädningsrummet för att se om jag hade stor snopp, när jag spelade handboll samma sak.

Detta skapade förväntningar hos en själv. På det hade vi också hiphop och R’n’B-kulturens utveckling, på gott och ont. Det skall inte stickas under stol med att jag reproducerar denna bild av oss svarta män ibland och utnyttjar det. På det sätt jag har gjort det har varit att ibland om jag får frågan i vissa sammanhang så vill jag försvara att svarta män är mer välutrustade än vita män, istället för att faktiskt mena på att det är väldigt individuellt.

Tupac Shakur - Foto: Boo Rader

Alltså tidigt i ålder blev jag indoktrinerad av klasskamrater, lagkamrater och samhälle att min manlighet satt i att jag skulle ha en stor snopp och mitt sätt att som svart kille/man attrahera kvinnor, speciellt vita svenska tjejer/kvinnor som inte ”vill” eller inte attraheras av vita män. Återigen hamnade jag i en position där jag reproducerade detta genom att försöka bevisa att jag kunde ragga på svenska tjejer bäst.

Jag tror att ett stort problem med att sexualiseringen och objektifieringen av svarta män är på denna nivå handlar om att skönhetsideal har förändrats, givetvis på gott och ont.

Vi svarta män har en speciell särställning när det kommer till skönhet. Det har väldigt mycket att göra med musik, film och sportindustrin där det finns många framgångsrika män. Tupac Shakur, som är avliden idag, kommer för alltid förbli en sexsymbol med sitt androgyna utseende. Idris Elba med rötter ifrån Sierra Leone och Ghana  beskrivs ofta som drömmen av en afrikansk man med tydliga drag.

Idris Elba - Foto: Athena LeTrelle

Det sägs idag att många människor har olika preferenser. Jag har till exempel pratat med en del vita svenska kvinnor som jag vet föredrar att dejta svarta män. Oftast vill jag veta ifall det handlar om den sexuella bilden, tydligen är det inte det. Det säger de, men påvisar att preferenser till skönhet är vad den är. En annan gång fick jag höra att, ”- som svensk kvinna med större längd, större bak och större byst blir jag mer uppskattad och uppvaktad av svarta män än vita svenska män på grund av att jag inte uppfyller egentligen det västerländska skönhetsidealet en kvinna skall ha eller vara.” (År 2016 i Stockholm)

På detta vis vet jag inte om de här kvinnorna reproducerar sexualisering och objektifiering i så stor utsträckning, eller om det inte också handlar om vilka sociala konstruktioner som varit negativa, fast vi svarta män också har efterlevt, utvecklat och använt det till vår fördel inom dessa sociala konstruktioner, av många anledningar.

Jag låter det vara osagt och lämnar till er som läsare att fundera på det.

Mbote na bino

Collins Luther Zola

Denna krönika har tidigare publicerats på Afropé

Krönikor

”Jag ser ut som en flicka, men känner mig som en pojke”

Krönika av Rokibath – tidigare publicerad på Afropé

Hur skulle pappa och mamma reagera om något av mina syskon blev förälskad i en individ av samma kön? Om lillebror var övertygad om att han föddes i fel kropp? Eller om syrran vägrar leva som det förväntas, för att hon istället vill leva med en annan kvinna – eller inte leva med någon för den delen. Det smärtar mig att redan nu veta de svar och reaktioner som skulle uppstå i omgivningen. Tyvärr är det den typen av reaktioner som gör att Homo-, Bi-, Trans och Queerpersoner i många delar av världen måste leva i isolering, på grund av rädsla för sina liv.

Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Visserligen lever mina föräldrar och syskon i en annan typ av verklighet, men de här frågorna sträcker sig över geografiska och kulturella gränser, och därför vill jag inte fastna alltför mycket i det. Det var inte heller så längesedan det var ett stort problem i Sverige.

Tidigt i mitt afrikansvenska liv märkte jag nya dimensioner kring könsidentitet och sexuell orientering. Jag började se att kärlek inte alltid är Adam möter Eva, äktenskap och barn. Från hemlandet har jag med mig att människor av lika kön kan vara vänner, men inte mer. Individer av samma  kön kan hålla hand och vara bästa vänner, men jag är född tjej och förväntas leva med en man.

Amnesty under Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Amnesty International under Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Tills idag finns det fortfarande inget mellanting (i allafall inte öppet), och ibland skrattar jag över världen jag lever i. Att jag hamnat i en av världens mest HBTQ-vänliga städer, med vetskap om hur det är i andra delar av världen.

Jag googlade runt kring detta ämne och ett av de argument till de hårda restriktioner som finns i andra länder är brist på social och ekonomisk utveckling. För ekonomiskt välstånd  ska tydligen påskynda modernisering och skapa liberala värderingar (?).  Tyvärr tror jag inte att den förklaringen håller då det finns ekonomisk rika länder som enligt lag förbjuder homosexualitet. Ytterligare argument som jag hittade är att många länder, särskilt på den afrikanska kontinenten, är starkt kopplade till religion.  Jag vet inte riktigt hur långt de två argumenten håller, men frågan som dyker upp är;

Babsan och Tobias Karlsson (Let's Dance) under Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Babsan och Tobias Karlsson (Let’s Dance) under Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

”- Vad garanterar att ett rikt land i sekularism är ett modernt land? Och vad menar vi med modernt?”

Idag är jag en aktiv samhällsmedborgare, och har vänner och bekanta som gärna dejtar över könsgränserna. Jag blir otroligt glad för den frihet det betyder för de människorna. Att kunna identifiera sig som bisexuella för sig själva och andra. Visst är det vackert att man kan attraheras och älska olika människor?! Det är just därför jag föreställer mig hur detta hade tagits emot av familjen.

På tunnelbanan ser jag en äldre person i  kvinnokläder (det som enligt samhällsnormen kallas kvinnokläder ), peruk och smink. Några blickar från nya passagerare, men inte mer. På gatan står ett lesbiskt par och kysser varandra. Folk går förbi, men ingen reagerar. På TV visas dokumentärer om ”Transgender children”, om tio-, åtta- och till och med treåringar  som säger sig leva i fel kropp.  Är detta ett nytt fenomen eller har det alltid varit så, men att samhället nu är mer accepterande? Oavsett vilket är det toppen att media börjat rapportera i större utsträckning. Observera att jag är fullt medveten om att det är en generalisering, men ibland behövs det för att få bättre grepp. Även i Sverige finns det fortfarande motsättning kring transmänniskor, men det blir  nog lättare med coola förebilder såsom Conchita Wurst, Laverne Cox och nu senast Caitlyn Jenner. Eller, ja senaste inom mainstream media. Jag tror att det är lättare att prata om både transgender och HBTQ i samhället när vi alla följt förvandlingen från Bruce till Caitlyn Jenner.

Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Sedan några år tillbaka används pronomenet ‘hen’ och jag känner mig alltid dum efter att ha frågat om den söta bebisen är en pojke eller flicka. Vem vet? Föräldern kanske inte vill svara på den frågan. Jag mins en kväll när artisten Yohio var på TV. Jag hade inte hängt med på sistone och undrade om det var en pojke eller flicka. Min yngre kusin svarar ”det är en hen” och vi skrattade. Inte för att det var roligt, utan för att det så tydligt visade att det faktiskt inte är självklart hur folk definierar sig.  Jag antar att det är just det som varit svårigheten med han och hon… och varför är det så viktigt för mig att köna andra människor?

Så här tänker jag; Alla människor ska få leva precis som de vill, så länge de mår bra och är lyckliga. Enligt många är det  ett ”svenskt” sätt att tänka. Well, det kan diskuteras om tron på mänskliga rättigheter är ett svenskt sätt att tänka eller inte. I slutändan handlar det om att ge andra människor respekt, kärlek och tolerans. Det är härligt att vi alla är olika!

Jag kan inte föreställa mig hur det känns att vara HBTQ-ungdom. Jag kan därför inte uttala mig om situationen, men att leva i Stockholm och uppleva Pride-veckan väcker många frågor. Jag kommer heller inte kunna förstå hur det är att leva i HBTQ-communityn i Stockholm och resterande Sverige, men det gör mig rädd att tänka på hur det ser ut på andra platser. Speciellt när det kan vara något av mina syskon. 

 

Rokibath Alassane

Rokibath Alassane

Denna krönika har tidigare publicerats på Afropé

Krönikor

Empatisk läsning

Gästkrönika av Robert Nilsson

”Empatisk läsning – en utrotningshotad läsart i klickonomins medielandskap”

Jag brukar försöka att vara välvillig när jag på ett eller annat sätt tar del av en människas utsaga.

När utsagan kommer i form av en text, så kallas det för empatisk läsning.

Med det följer att du som läsare försöker sätta dig in i avsändaren med allt vad det innebär – att du försöker se texten eller det sagda med avsändarens ögon eller öron.

I dagens politiska klimat så har den typen av social fingertoppskänsla – som krävs för empatisk läsning – amputerats av de sociala medierna och klickonomins kugghjul och drev.

Det finns varken tid eller vilja till att ge avsändaren något som helst utrymme att förklara eventuella missförstånd. Det har till och med gått så långt att då budskap kan tolkas på fler än ett sätt (vilket i princip alltid är fallet) så väljer många att tolka budskapet eller utsagan på det för avsändaren minst välvilliga sättet.

Halmgubbar konstrueras. Utsagor tas ur sitt sammanhang – t ex en mening som tas ur ett större textsammanhang eller ett större socialt och samhälleligt sammanhang – och sätts i ett nytt på ett sätt som ger utsagan en helt annan – från avsändarens sida – ej avsedd betydelse.

På så sätt skapar vi fiender med agendor som egentligen inte finns men som genom våra mer eller mindre medvetna feltolkningar blir till för att positionera oss som hjältar på det politiska slagfältet.

Vi omtolkar utsagornas argument så att de passar motargumenten som vi har färdiga i våra arsenaler. Kanske skriver vi en rant eller en debattartikel med utgångspunkt i denna feltolkning för att sedan riva ner folkets jubel i form av viral spridning och gilla-klick.

På samma sätt som jag valde att tro på Salahaden Raoofs förklaring till varför han visade det s k Rabia-tecknet i Almedalen – att det var av solidaritet med offren för folkmord världen över och inte för att visa lojalitet med Muslimska Brödraskapet – så väljer jag att tro på Amineh Kakabavehs förklaring: att hon handlade mot bättre vetande.

Jag tänker att om något, så har den senaste tiden åtminstone lärt mig att vi måste vara mer förlåtande och välvilligt inställda till våra medmänniskors utsagor.

Någon sa att människors utgångspunkt är att tro på andra människor när de säger något – att detta är grunden för alla mänskliga relationer. Att det är det som har gjort människan och människosläktet till skapelsens krona.

Det finns något logiskt tilltalande med det. Jag menar – vad är alternativet?

Vilken värld hade vi kunnat bygga om vår utgångspunkt hade varit alla människor ljuger tills det att motsatsen bevisats?

Då hade vi fortfarande befunnit oss i grottorna – paranoida och asociala. Bligande ut på en värld utanför grottöppningen. En värld fylld av människor som ljuger och vill oss illa.

/Gästkrönikör Robert Nilsson

Artiklar

Rasföreställningar kvar i SD:s principprogram

Artikel av Polimasaren

Sverigedemokraterna pratar inte längre öppet om begreppet ras. Men partiets nuvarande principprogram bygger fortfarande på rasföreställningar. Dessa kommer numera till uttryck i ett resonemang om ”den nedärvda essensen” på sidan 8 i programmet:

”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.”

SONY DSCDen första meningen är en uppgörelse med liberalismen och socialismens positiva människosyn där den nyfödda människan är ett tomt blad med potential för både godhet och destruktivitet beroende på hur människan formas av den sociala miljön. Miljön spelar förvisso en roll enligt SD (och den samspelar enligt dem med det ”biologiska arvet”). Men SD lägger stor vikt vid tanken om en ”nedärvd essens” hos varje människa som ”inte kan undertryckas … utan konsekvenser”. De går vidare och slår fast att dessa ”nedärvda essenser” är unika hos ”vissa grupper av människor”.

Rasföreställningar bygger just på tanken om att vissa egenskaper hos grupper av människor går i genetiskt arv. Det är grunden i begreppet ras. Biologisk rasism baseras på att vissa grupper av människor anses ha genetiskt nedärvda egenskaper som gör dem överlägsna andra grupper av människor.

Det går inte att tolka SD:s tal om ”nedärvda essenser” på annat sätt än att man just pratar om genetiskt nedärvda egenskaper som är unikt för vissa grupper av människor: det vill säga ras. Detta eftersom SD här inte pratar om vad det ”tomma blad” som en nyfödd människa utgör kan fyllas med för kultur, sedvänjor och religion. Här handlar det om ”essenser” som går i arv till det nyfödda barnet. Det är därför Sverigedemokraterna pekar ut befolkningstillväxten bland muslimer som ett hot mot Sverige. Varje muslimsk bebis ärver enligt SD egenskaper som pekas ut som ett hot mot Sverige. Tanken att dessa barn växer upp och blir en del av samhället precis som alla andra, så länge de sociala villkoren inte segregerar och stänger ute, finns inte hos Sverigedemokraterna. Dessa bebisars ”nedärvda essenser” kan inte ”undertryckas utan konsekvenser” enligt SD.

Sverigedemokraternas principprogram lyfter på ett smidigt sätt fram föreställningar om ras, det vill säga genetiskt nedärvda gruppegenskaper, utan att en enda gång använda själva begreppet ”ras”. Begreppet ”nedärvd essens” låter Sverigedemokraterna prata om ras i principprogrammet utan att behöva smutsa ner sig med det historiskt belastade rasbegreppet. Om detta bör vi berätta.

 Artikel av Polimasaren

Krönikor

Demokrati i Etiopien

För några veckor sedan tittade jag på ett tal som hölls i Gävle med Sverigedemokraterna. När partiledaren Jimmie Åkesson höll talet, reagerade folket för och emot honom. Det var den första gången jag såg ett valtal utanför Etiopien. Jag bevittnade det verkliga demokratiska systemet. Jag kan säga att jag såg demokratin med mina egna ögon.

I Etiopien finns demokratin bara på papper. Det är tydligt skrivet i landets grundlag att alla har rätt att tala och skriva vad de vill. Men tyvärr är det inte sanningen. Regeringen kan inte respektera sin egen grundlag.

Under den nuvarande regeringen i Etiopien har vi haft fyra parlamentsval. Förutom valet 2005 var alla andra val orättvisa. 2005 var valprocessen relativt bra, men till slut vägrade regeringen att ge makten till oppositionspartiet, som vann i valet.

Zon 9 - Etiopien
Zone 9 – Journalisterna Tesfalem Woldeyes, Edom Kassaye, Asmamaw Hailegiorgis och Zon 9-bloggarna Befekadu Hailu, Atnaf Berhane, Natnael Feleke, Mahlet Fantahun, Zelalem Kibret och Abel Wabela greps för att skrivit mot regeringen. Bilden kommer från en internetkampanj som kräver att de blir frisläppta.

Förra månaden greps sex bloggare och tre journalister i Etiopien. Bloggarnas grupp heter ”Zon 9”. Namnet kommer från Kaliti-fängelset i vilket journalister hålls fångna. Fängelset har åtta zoner. Enligt bloggarna, representerar ”Zon 9” det osynliga fängelse som omger alla etiopier, som kan bli gripna när som helst för att de utövat sin rätt till yttrandefrihet. Etiopien har ett av de mest avancerade internetövervakningssystemen i världen, och dessa arresteringar är det senaste exemplet på envälde i landet. Journalisterna Eskinder Nega och Reeyot Alemu fortsätter att lida i fängelse för sin kamp för yttrandefrihet.
”Zon 9”-bloggarna Befekadu Hailu, Atnaf Berhane, Natnael Feleke, Mahlet Fantahun, Zelalem Kibret och Abel Wabela greps på gatorna. Tesfalem Woldeyes och Edom Kassaye, båda frilansjournalister, greps under en polisinsats den 25 april. Samtliga åtta personer har tydligen tagits till Maekelawi polisstation, det federala fängelset i Addis Abeba.

Polisen sökte igenom bloggarnas och journalisternas kontor och hem, enligt uppgift med husrannsakan, och konfiskerade privata laptops och böcker. Den 26 april greps också journalisten Asmamaw Hailegiorgis, chefredaktör på Addis Guday tidning. Han har uppgett att de alla hålls på den centrala polisstationen i Addis Abeba och har nekats kontakt till advokat, familj och kollegor.

Mottot för Zon 9-bloggarna är enkel: ”Vi bloggar för att vi bryr oss”. De bloggade trots regeringens trakasserier, övervakning och hot. De bröt tystnaden skapad av regeringens pågående angrepp på yttrandefriheten. Idag säger man att vi skriver för att vi bryr oss. Att skriva och blogga är inte kriminalitet eller terrorism.

Gästkrönikör Mekeyu Ibrahim Hassen