Etikettarkiv: Gästinlägg

Sanningen?

Jag lade vid ett tillfälle upp en videolänk på Facebook. Videoklippet jag ville tipsa om var ”Jerzy Sarnecki – Min sanning”. Han är Sveriges främsta forskare när det gäller invandring och brottslighet, och han är antagligen den sista människa som en invandrarfientlig person skulle vilja möta i en debatt. Han är även författare till vad jag skulle våga säga är ‘bibeln’ för en kriminologistuderande. Även om man bara vill få en inblick i ämnet är detta den första boken jag skulle rekommendera.

Wanted: Charlie Brown
kevin dooley / Foter / CC BY

Sarnecki är i mina ögon en mycket klok och sympatisk man. När det handlar om invandrare och brottslighet är det lätt att börja skruva på sig, för det är onekligen en het politisk potatis. Och trampar du fel i gungflyn kan det gå riktigt illa. Det här är tyvärr de invandrarfientligas absoluta trumfkort, att det finns invandrare som är  överrepresenterade i brottsstatistiken. Just därför är det av yttersta vikt att beväpna sig med bra motargument som håller för närmare granskning.

Jag vet inte om Sarnecki har nytta av det faktum att han själv är invandrare, och i sanningens namn så bryr jag mig inte heller. Vad jag däremot bryr mig om, och gillar, är att han fullständigt ogenerat pratar om ett ämne som många drar sig för att prata om. Han säger själv att han tycker att det inte finns några frågor som inte får diskuteras.

När Sarnecki var med i ”Min sanning” kom just invandring och brottslighet på tal. Programledaren såg ytterst obekväm ut och sa någonting i stil med ”Jaaaa…. Det här med invandring och brottslighet, det är ju ett rätt känsligt ämne…” varpå han fick svaret ”Ja men invandrarna ÄR överrepresenterade i den registrerade brottsligheten, det är ingen nyhet. Det kom man fram till redan på 1920-talet i Amerika! Och alla svenska studier visar samma resultat”. Det han sedan berättar är något som vissa gärna försöker ignorera eller sopa under mattan.

Vad han syftar på är vad som kallas för Chicagoskolan. Det finns flera olika Chicagoskolor, men den jag talar om är den socialekologiska. Jag rekommenderar den här länken om du vill läsa mer. Under 20-talet bodde en stor mängd invandrare från Europa i Chicago. I de invandrartätaste stadsdelarna var brottsligheten hög, och när invånarna fick det bättre ställt så flyttade de till andra områden. Men de tog inte brottsligheten med sig, problemen fanns kvar oberoende av vilka grupper som bebodde området. Invandrarna kunde inte som individer kopplas till den höga brottsligheten, problemen var låg socioekonomisk status, arbetslöshet, social utsatthet, dåliga bostäder och liknande. Eftersom de som fick det bättre ekonomiskt ställt fick råd att bosätta sig i andra områden, så flyttade de och tog sina resurser med sig, det som de fattigaste stadsdelarna verkligen behövde.

Jag blir ibland anklagad för att leva i någon form av naiv sagovärld där alla är snälla och glada. Denna störda verklighetsuppfattning gör att jag inte ser att invandrare i själva verket bara är pack och cancersvulster på samhällets kropp. Jag är helt enkelt för dum för att fatta att blattarna tar över Sverige.

Alla människor är unika och hur vi uppfattar vår omgivning varierar från person till person. Så vem är jag mest benägen att ta på allvar? Killen på YouTube som menar att det ligger i blattarnas gener att begå brott eller Sarnecki som är Sveriges främsta expert på ämnet? Den senare sågar den nattsvarta bilden som de invandrarfientliga försöker måla upp, och Jerzy lyfter fram och pekar på faktorer som inte är till deras fördel (det finns ganska många sådana faktorer). En svensk tiger? Inte en chans. Jerzy Sarnecki har banne mig mål i mun. Dessutom ser det ut som om en bomb har briserat på hans kontor, det är underbart stökigt med papper och böcker precis överallt. Hur kan man inte gilla honom?

Det finns ett allmänt intresse och då måste man forska om det, för en individs subjektiva bild av hur samhället ser ut är inte ett godtagbart argument. Jag avslutar med kommentaren som jag skrev tillsammans med uppläggningen av videoklippet. ”Tack Jerzy! Tack för din välskrivna kurslitteratur, din kompetens, din gedigna forskning, och sist men inte minst — tack för din frispråkighet. Tack för att du drar ut trollen i solen så att de spricker.”

Gästkrönikör: Louise H.

1 ÅR : Gästkrönikörer

Under Motarguments första verksamhetsår har vi publicerat en mängd gästkrönikor.

Motargument.se 1 år

Tack till alla gästskribenter, från alla olika politiska läger och från alla organisationer!

Bruce Ali (Politifon)

Lautaro Ariño

Henrik Arnstad

Björn Axén (Liberal)

George Bandak

Håkan Berg

Anny Berglin (InteRasistMen)

Agneta Berliner

Ulf Bjereld (S)

Henry Bronett

Dani Cohen (S)

Adam Cwejman (Liberal)

Jakop Dalunde (Grön progressiv och vänsterliberal)

Sarah Delshad

Marie Demker

Tommy Deogan

Margareta Edling

Betty Edvall

Dorian Ertymexx

Maria Forsell Mörk

Kim Fredriksson

Markus Fridholm (PP)

Janne G

Michael Gajditza (Liberaldemokraterna)

Hanna Karin Grensman

Helena Gunnarsson

Eli Göndör

Roger Haddad (Fp)

Elias Hemmilä

Extra Medium / Foter / CC BY-NC-ND

Lisa Abramowicz (SI-info)
Anders Hesselbom

Christina Höj Larsen (V)

Mattias Irving

Mozhgan Jalali (M)

Andreas Johansson Heinö

Joel Jonsson

Mats Jonsson

Ulrika Jonsäll

Ann Karlsson

Nedim Kirlić

Tore Kullgren

Erik Laakso

Hjalte Lagercrantz

Kalle Larsson

Hiram Li

Stefan Lindborg (Ung Vänster)

Martin Linderoth

Tobias Lindqvist

P. Lindström

Tobias Lundeqvist (”Extremvänster”)

Nils Lundgren (Junilistan)

Majhul Masukō (Politifon)

Pontus Näslund

Jesper Odelberg (V)

Johnny Olsson

Mika Osipoff

Carl Johan Rehbinder

Maria Robsahm

Leo Rudberg (PP)

Fredrik S

Anna Siekas

Björn Skölving Mellangård

Lovisa Loan Sundman

Gun Svensson (PP)

Artur Szulc

Caroline Szyber (KD)

David Sällström

Gunnar Thorell

Peter Towers

Sanna Vestin

Erik Vilde

Pontus Vinderos

Kent Wisti

Fanny Åström

Ett varmt tack även till de som inte gick att sortera in i bokstavsordning:

Frilansande Memetiker

MBL

Polimasaren

Saladin

Slutpixlat

Tant Ninette

Yacoub Maaruf (pseudonym)

Anonym medlem i RFSL Västmanland

Har vi glömt någon? Motargument har publicerat över 530 artiklar under sitt första verksamhetsår, så vi reserverar oss för att vi inte har nämnt varje skribent som förtjänar ett stort tack. Kontakta oss gärna via vår Facebooksida

En berättelse om vårt land

Detta är en gästkrönika från Karim Jebari på bloggen Politisk Filosofi

För fyrtio år sedan kom den första stora icke-europeiska flyktinggruppen till Sverige. Det var tusentals chilenare som flydde från militärdiktaturens förtryck. De välkomnades med öppna armar av oss för vi hade hade nyligen valt att lämna rastänkandet bakom oss. Vi hade bestämt oss för att adoption inte förorenade den svenska folkstammen, och vi hade tvingat det där forskningsinstitutet i Uppsala att byta namn.

Det nya Sverige var ett solidariskt Sverige, ett antirasistiskt Sverige som engagerade sig för tredje världens folk. Chilenarna fick sällskap av andra människor från Latinamerika under hela sjuttiotalet. Över åren fortsatte människor att komma till Sverige från krig och tortyr. Mellanöstern, Balkan, Östafrika, Afghanistan. Men så hände en sak. Vi började förstå att människorna vi hjälpte skulle stanna här, och att de skulle förändra det svenska samhället, samtidigt som de själva förändrades. Detta var oacceptabelt för många. Visst, vi ville gärna hjälpa. Men vi ville inte att våra traditioner, vårt samhälle skulle förändras. Vi visste ju att Sverige var det bästa landet på jorden. Vi hade ett homogent folk, en stark gemenskap och världens bästa välfärd. Om dessa saker förändrades, kunde det bara ske en försämring.

Därför började vi prata om “integration”. Men vi menade “assimilation”. Integration betyder att två ting sammansmälter och förändrar varandra i processen. Det höll på att ske. Men vi ville assimilera invandrarna, göra dem till svenskar utan att ge dem en möjlighet att sätta sin prägel på vårt samhälle. Ok, vissa av oss gillade maten. Och salsakurserna. Men när vi insåg att våra värderingar och institutioner, världens bästa, utmanades av utlänningarna, då kändes det inte ok.

Klicka på bilden för att förstora den
Klicka på bilden för att förstora den

Men tiden gick och en generation utlänningar som var födda i Sverige började göra sin röst hörd. Ja, det var så många av oss fortfarande såg dem. Visst, de pratade god svenska (ibland) och hade utbildat sig på svenska universitet. Men det var något hos dem som inte riktigt kände svenskt. De såg till exempel inte svenska ut. Och de hade konstiga namn. Och de skrev och sa saker som kritiserade Sverige. I och för sig så gillar vi alla att klaga på Sverige, men när de där unga tjejerna och killarna med mörkt hår och mörka ögon gjorde det, var det liksom inte lika kul. De klagade på det där arga, osvenska sättet. De borde ju vara tacksamma över att deras föräldrar fick komma hit, att de fick växa upp i världens bästa land och att svenskarna är världens mest toleranta folk.

Så just nu är det jobbigt. Varje gång vi drar ett roligt skämt, eller gör en skön reklamfilm om invandrare så blir de arga. Vi blir kallade rasister hela tiden, och det är också jobbigt. Några av oss börjar inse att det kanske ligger något i det. Att vår antirasism och solidaritet med tredje världen var ganska paternalistisk och alltid på våra villkor. Vi ville hjälpa, för det passade in i vår självuppfattning som moraliskt fulländade. Men när de kom hit, och började ställa krav, och ville bli behandlade som likar, då blev vi ledsna.

Så nu brottas vår nation med dessa tankar.

Och det är väldigt jobbigt, särskilt när bilder som den till höger dyker upp.

Då skäms vi.

Detta är en gästkrönika från Karim Jebari på bloggen Politisk Filosofi

Problemet är likgiltighet

Gästinlägg av Carl Franks, även publicerat i UNT.
Den pågående debatten om nazistaktionen som inträffade i centrala Uppsala en lördag i början av augusti 2013, kan sammanfattas som ”allt är polisens fel”. I mina ögon är problematiken dock större än så. Det som nästan ingen verkar prata om är likgiltigheten i samhället.

Binyamin
flamholz / Foter / CC BY-NC

Som ordförande för Judiska Föreningen i Uppsala och styrelseledamot för Studerande Judisk Ungdom är jag stolt över vårt välfungerande samarbete med polisen i Uppsala.

Polisen ställer alltid upp i samband med större evenemang. Även då det känns tråkigt att år 2013 i Uppsala ens behöva polisnärvaro är det ändå tryggt att ha polisen nära till hands.

Så fort jag tog del av de nyligen inträffade händelserna hörde jag av mig till våra kontakter hos polisen för att uttrycka min oro och få en förklaring. Jag fick ett snabbt och väl genomtänkt svar som beskrev polisens begränsade möjligheter att upplösa icke tillståndsgivna sammankomster. Jag förstår polisens begränsade resurser och förmåga.

Händelsen är dock inte bara ett exempel på bristande resurser. Den är ett typiskt exempel på hur extremismen tar sig allt större plats på våra gator och torg.

Hösten 2012 blev jag själv och några vänner trakasserade på en krog i Uppsala. Inga av oss är särskilt religiösa men den kvällen bestämde vi oss ändå för att bära kippa, att för en gångs skull inte gömma vår judiska identitet. Vi var mest nyfikna på att se hur vi togs emot.

Resultatet var skrämmande. Ett smörgåsbord av ”Sieg Heil!”, Hitlerhälsningar, åsikter om Auschwitz, en blandning av såväl traditionella som moderna antisemitiska idéer och en god portion kollektivt skuldbeläggande mötte oss.

Min åsikt om denna händelse är relativt enkel — det kommer alltid att finnas idioter som hatar. Dock kommer de förbli harmlösa så länge vi vågar säga emot.

Det som gjorde mest ont den där kvällen i Uppsala var inte själva kommentarerna utan att ingen av de andra gästerna reagerade. De grovt rasistiska tillmälen som basunerades ut över den till bristningsgränsen fulla krogen möttes på sin höjd med axelryckningar.

Jag är rädd och jag är inte ensam. Och om jag som inte brukar vara rädd känner mig rädd, då kan jag inte ens föreställa mig hur de judar som kom hit från Östeuropa känner när de läser om nazister på deras gator.

I Uppsala har vi en Förintelseöverlevande som fyller 90 år i september. Jag kan bara föreställa mig hur han känner när han ser nazister hålla manifestationer, blockera gator och använda våld mot de få medmänniskor som är modiga nog att säga emot.

Jag har svårt att skaka av mig tanken på vad som skulle ha hänt om jag eller någon annan jude hade gått förbi S:t Pergallerian förra lördagen iklädd kippa eller med synlig Davidstjärna runt halsen.

Hade jag hamnat på akuten? Vilket öde hade muslimer, romer, öppet homosexuella mött om de hade gått förbi? Eller i stort sett vem som helst som inte delar nazisternas syn på hur dagens Sverige — dagens Uppsala — borde se ut.

Polisen har ett ansvar för att skydda oss och det är minst sagt problematiskt att de inte fick någon förvarning från Säpo om att nazistaktionen skulle äga rum. Med bättre underrättelser är jag övertygad om att polisen hade varit bättre förberedd på det som skedde.

Dock är det största problemet att vi tycks kunna delegera bort vårt personliga ansvar till polisen. I livet förekommer det ibland situationer där man måste välja mellan att agera eller förbli likgiltig. För att citera nobelfredspristagaren Elie Wiesel: ”motsatsen till kärlek är inte hat, det är likgiltighet.”

I augusti 2013 finns det nazister på våra gator. Är detta något som vi genom likgiltighet accepterar eller är detta något som vi aktivt kommer att kämpa emot?

Carl Franks

Ordförande Judiska Föreningen i Uppsala

Bra att känna till om böneutrop i moskén i Fittja

Gästinlägg av Tanvir Mansur. Även publicerat på Ajour

Nu ska ansökningen från moskén i Fittja om böneutrop behandlas. Ärendet handlar om ett böneutrop som sker en gång i veckan under ca 2 minuter. Förhoppningsvis blir diskussionen kring böneutropet saklig, trots att jag redan nu vet med mig att medierapporteringen inte kommer bli det.

Foto Tanvir MansurLäs först om moskén på Stockholms länsmuseums hemsida.

Jag minns att när jag var liten (från 1998, då jag var 11) och storhandlade på OBS (som sedan blev Coop Forum och som nu har lagts ned) i Fittja med familjen, så stod moskébygget mittemot parkeringen där alltid orört, för föreningen hade inga pengar. De samlade ihop pengar till bygget genom privata donationer. Till slut när jag fyllde 20 stod alltså moskén färdig.

Lyssna gärna på diskussionen mellan Ardavan Khoshnood (KD) och Mohammed Kharraki (Islamiska förbundet) i P1 Morgon imorse.

Moskén som diskuteras står alltså i ett industriområde (Slagsta) där det är relativt långt till närmsta hushåll (kanske 5-10 min promenad till Fittja C). Hur högljudd böneutropen kommer vara vet ingen just nu, men inom det allra närmsta området (där ljudet skulle vara som högst) finns alltså inga privata bostäder. Den står dessutom precis där Coop Forum och dess stora parkering låg förut, motorvägen och även tunnelbanan (som är rätt så högljudd flera gånger per timme). Dock kan man tänka sig att ljudet färdas långt över vattnet (Albysjön) som ligger intill moskén, så det kan sannolikt vara så att ljudet hörs ända till Masmo och kanske till och med Flottsbro (skidbacken). Det är alltså en volymfråga och en bedömningsfråga för polisen när ansökan kommer in. Polisen kan nog ge en volymgräns och en gräns för hur långt böneutropet kan vara. Detta görs troligtvis i dialog med den aktuella församlingen.

Allt detta om saklig rapportering kan tyckas vara en petitess. Men research är otroligt viktigt och det kan bli helt fel ibland. I SvD:s rewrite av Dagens artikel stod det från början att moskén byggdes 1994. Jag påpekade detta för reportern som skrev texten igår och fick svar väldigt snabbt:

———- Forwarded message ———-
From: Erik Olsson
Date: 2012/9/27
Subject: Re: Research på SvD Näringsliv??
To: Tanvir Mansur

Hej, jag har skrivit artikeln utifrån det som rapporterats i tidningen Dagen. Det är vad vi kallar en rewrite och skrivs för att snabbt få ut nyheten på nätet. Har inte hunnit få tag i några berörda personer på egen hand än men kommer nu gå vidare och göra närmare research. Stämmer exempelvis inte byggår så ska det så klart rättas till.

Foto: Tanvir Mansur 2009

Det handlar också om ett utifrånperspektiv som ofta görs av storstadsjournalister när de reser ”ut” till en mindre ort utanför storstadens innerstad (t.ex. Bjästa, Forserum, Fittja, Rinkeby) och inte nyttjar den kompetens som finns bland journalister från området eller medborgare som bor där.

Det är viktigt att visa att det här fortfarande är enLOKAL fråga som påverkar MEDBORGARNA I KOMMUNEN och inte nödvändigtvis hela landet. Och den bör definitivt diskuteras av medborgarna i kommunen (vilket görs). Men det blåses upp som en nationell fråga eftersom det också blir ett prejudikat.

Vilka medier kommer i den här frågan att lyfta fram Botkyrkabor i debatten? Eller är det Islamiska förbundet och Kristdemokraterna som ska representera hela diskussionen i Fittja och Botkyrka? Har det funnits en diskussion bland kommunpolitiker om detta, behöver de också lyftas fram? Fundera på det.

Fundera också på varför debatten i frågan ska handla om att vara FÖR eller EMOT och varför det inte skulle finnas några andra dimensioner av frågan? Är det att antingen tillåta böneutrop eller förbjuda böneutrop? Är det inte snarare så att olika moskéer med böneutrop skulle ha olika typer av inverkan på den omgivande miljön beroende på var de ligger och hur högt ljudet är.

Varje ansökan för böneutrop bör vara en bedömningsfråga för varje ansökan och för medborgarna som bor där (i kommunen), inte nödvändigtvis en fråga om böneutropens vara eller icke-vara i hela landet. Nu inväntar vi bara raseriet och den religionsfientliga Facebook-gruppen NEJ till moskéer i Sverige! får ännu ett uppsving. Redan nu har riksdagsledamöter ropat att det handlar om islamisering – ett vanligt sluttande plan-argument när det gäller inkludering av muslimer i Sverige. För muslimer ska tydligen inte få utöva sin religion här utan att anklagas för att konspirera för att ta över landet?

Andra frågor som vi från området bör ställa oss är: Är det verkligen så störande, om man jämför med den övriga ljudbilden i området (bilväg och tunnelbana) att lyssna på ett böneutrop en gång i veckan? Är förutsättningen för att böneutrop ska tillåtas att ingen hör den? Vad är skillnaden mellan att se och att höra en religiös kallelse (jämför med kyrkor/moskéer/synagogor i ens synfält, eller Jehovas vittnen som står och delar ut tidningar i tunnelbanan)? Handlar inte religionsfriheten om att människor med olika livsåskådningar ska kunna leva i samexistens? Det verkar i alla fall vara något som Botkyrka kommun arbetar aktivt med.

Till Svenska Dagbladet säger Helena Benaouda, ordförande för Sveriges Muslimska Råd, att det enbart finns åtta specialbyggda moskéer i Sverige som har möjligheten att utföra ett böneutrop, övriga används som lokaler också för annat (såsom lägenhetsmoskéer, källarmoskeer m.m.).

– Det är inte så många, och jag tror en del kommer avstå att ansöka ändå, oavsett vad som händer i Fittja, säger Helena Benaouda.

För invånare i Botkyrka och i Fittja kan det här vara en viktig fråga att diskutera med varandra.
Men tydligen måste hela Sverige lägga sig i. Och medborgarna i kommunen själva lämnas utanför.

Uppdatering:
Botkyrka kommun sände idag ut ett pressmeddelande där de poängterar att de inte har tagit ställning för eller emot böneutrop.

– Innan kommunfullmäktige tar ställning i sakfrågan så kommer vi att ta den tid vi behöver för en dialog som vi vill föra med invånare och civilsamhället. Botkyrka är en interkulturell kommun där vi alla ska kunna leva tillsammans. Därför är detta en fråga där fler ska få chans att tycka till, säger Katarina Berggren, kommunstyrelsens ordförande (S), Botkyrka kommun.

/Tanvir Mansur (som även tagit fotona)

Foto: Tanvir Mansur 2009

Milsten vid kommungränsen mellan Botkyrka och Huddinge. Foto: Tanvir Mansur 2009