Gästkrönikör Eza Amin skriver om stigmatisering och stereotyper. Allt innehåll och åsikter i krönikor står skribenten själv för.
Jag vet att ingen har det lätt. Jag vet att en del kanske tänker: men, hon som är så driven, eller: hon överdriver. Men alla bär vi på något, så här är någonting om mig. Ursäkta om detta är för personligt.
Jag är en kommunikatörs-student, sambo till den finaste mannen på jorden och förälder till en liten katt. För dig kanske jag är en främling på nätet. Bekant eller vän, men jag bär på en röst för alla dem som har eller haft psykisk ohälsa. Jag har nämligen en psykossjukdom. Är trött på att låtsas som om detta inte var fallet.
Det är jobbigt att ha en psykossjukdom och samtidigt vara invandrare, eller se etnisk ut, för hade du frågat mig, så känner jag mig svensk.
Att vara sjukskriven ofta får mig att tänka att jag är stereotypen av immigranten som kom hit för bidrag, att andra ska se ner på mig eller ännu värre; se ner på andra på grund av mig, befästa fördomen.
Jag har efter 7 år av psykisk ohälsa inte tagit emot en krona i sjukbidrag, allt har närstående bekostat. Jag har fått studiebidrag från CSN för kurser men har framförallt jobbat med alla slags möjliga slitjobb.
I natt sitter jag uppe, pluggar och jag känner mig som stereotypen och nidbilden av invandrare som inte gör vad de ska. Jag önskar jag kunde för en sekund visa vad sjukdomen, förvirringen och ångesten gör.
Det smärtar i hela kroppen. Jag försöker tänka på hur minst 70 procent av psykiatripersonalen, från överläkare till skötare består av invandrare. Utkörare av snabbmat, alla företagare, artister och akademiker, mina föräldrar som betalat massor av skatt hela sina liv, också invandrare. Det är inte mitt fel att jag har en sjukdom med redan allt för mycket stigma kring.
Det svider i hela självkänslan – att jag är bottenskrapet, parasiten i samhället. Jag var 21 år med ett drömjobb när min första psykos dök upp. Hela min verklighet vändes upp och ner – bokstavligen. Idag har jag bara mina morgonmediciner som påvisar min sjukdom. Ingen kan se det på utsidan av mig att jag inte gnäller för gnällandets skull, tankestörningarna ingen annan hör. Bara jag. Jag är fast i mig själv och lever på hoppet på att det forskas fram bättre mediciner, mer förståelse, från både samhället och omgivningen. Att fler bara kunde förstå, det som inte går att beskriva.
Personen är mer än sin sjukdom — hur töntigt det än låter. Utöver mitt svarta hår och det klingande namnet jag bär stolt, är jag en person, med hopp, intressen och känslor. ”Precis som du”.
Eza Amin
Allt innehåll och åsikter i krönikor står skribenten själv för.
Motargument 