Många gånger i sociala medier får man höra att Sverigedemokraterna är ett demokratiskt parti för att de har röstats in demokratiskt. Detta är givetvis en felaktig slutsats. Självklart kan antidemokratiska partier röstas in i ett demokratiskt system! Ett av de mest ökända partierna genom historien som röstats in demokratiskt är Hitlers antidemokratiska parti – NSDAP. Ett annat exempel är det antidemokratiska och islamistiska partiet Hamas. Ytterligare exempel på antidemokratiska partier är grekiska ultranationalisterna Gyllene Gryning har folkvalda representanter i både grekiska parlamentet och Europaparlamentet samt det nynazistiska Svoboda, som sitter i det ukrainska parlamentet.
Vad är det första du kommer att tänka på när du hör ordet demokrati?
Många kommer att tänka på ett statsskick där medborgarna har rättigheter och friheter och röstar fram sina regeringschefer. Demokrati går att se på många sätt. Ett av dem är hur demokrati utövas i praktiken och på vilka olika sätt det är möjligt att fatta ett demokratiskt beslut.
Demokrati handlar om att överföra folkets preferenser (viljor, behov, åsikter m m) till politiska beslut. Ett alternativ är att folket själva fattar besluten. Detta kallas direkt demokrati. Det har sin styrka i hög demokratisk legitimitet, men sin nackdel i dess praktiska omöjlighet i större sammanhang.
Ett annat alternativ är att folket utser representanter som fattar besluten åt dem. Det kallas för representativ demokrati.
Det finns fyra olika former som demokrati kan utövas på. Var och en av dessa har sina fördelar och sina nackdelar.
Representativ – en vald företrädare fattar besluten. Fokus på representation.
Deltagande – folket fattar besluten genom aktivt deltagande. Fokus på deltagande.
Deliberativ (övervägande) – besluten fattas genom diskussioner, överläggningar och konsensus. Fokus på saklighet och förståelse.
Direktdemokrati – besluten fattas omgående och av alla aktörer som beslutet berör. En form av deltagande demokrati. Fokus på legitimitet.
I vår vardag använder vi medvetet och omedvetet, både som människor och samhälle i stort, olika sätt att fatta demokratiska beslut. De här olika formerna finns på olika vis och på olika nivåer i vårt samhälle. De överlappar varandra och finns i både formella och informella sammanhang.
Det märks i den direkta relationen mellan människor i hur vi hanterar – eller inte hanterar – konflikter. Det syns också på det vis vi väljer de människor som ska styra vårt land. I föreningslivet, i politiska nämnder, i företagsstyrelser, mellan vänner och inom familjen. Demokratiska (eller odemokratiska) beslut är alltså inte bara resultatet av politiken, utan en vardaglig företeelse människor gör medvetet eller omedvetet hela tiden. Både som samhälle och som individer.
Är då alla former för demokratiskt beslutsfattande lika bra? Kanske, kanske inte. Omdömet beror på vilken demokratisk måttstock vi tillämpar. Vilka värden vi anser är viktigast för stunden.
Direktdemokrati
Den äldsta formen för folkstyre är folkmötet. Alla medborgare samlas och deltar alla i beslutandet. Varje fråga avhandlas var för sig och varje medborgare röstar för eller mot. Det vanliga är att människor går till ett gemensamt torg eller en större lokal.
Direktdemokrati har en begränsning. Alla människor kan inte samlas och avhandla varje fråga i för stor utsträckning. Det blir en praktisk omöjlighet. Om stora grupper av människor möts blir det svårt att debattera och att fatta beslut. Sen kan avstånden göra så att endast de som bor nära kan delta i besluten. Direktdemokrati kan bara användas i väldigt lokala sammanhang.
I det antika Grekland samlades människor bland annat på Epidauros-teatern för att fatta direktdemokratiska beslut. Den är likt andra byggd för bästa möjliga akustik. På det här viset kunde även åhörare som satt längst upp höra vad som sades.
Schweiz brukar kallas direktdemokratiskt på grund av att staten har inslag av direktdemokrati på lokal nivå och relativt lättare för medborgare att få till stånd folkomröstningar (s k referendum).
Schweiz är emellertid en representativ demokrati på nationell nivå precis som alla andra demokratiska stater är. Det vore i praktiken omöjligt om alla medborgare i hela landet skulle behöva samlas varje dag för folkomröstningar i varje enskilt nationellt ärende.
Direktdemokrati kan vara attraktivt inom lokala angelägenheter och på lokal nivå eller i slutna sammanhang. Det går att ha omröstningar bland människor i frågor som rör kommuner, inom föreningar eller andra saker. Det största direktdemokratiska inslaget i Sverige är folkomröstningar.
Vi använder även dagligen direktdemokrati när vi omedelbart röstar för saker i vår vardag. ”Ska vi se den här eller den där filmen? Vi röstar”. Direktdemokrati betyder att du representerar dig själv direkt i alla sammanhang. Folket beslutar själva. Direktdemokrati har en hög demokratisk legitimitet, men blir svårare och svårare att genomföra desto större sammanhang det gäller.
Representativ demokrati
Det synsätt som är mest tongivande och som anses vara en av de huvudsakliga kriterierna för demokratins sätt att fungera är frågan om representation. Det är viktigt att politiken och demokratiska beslut avspeglar medborgarnas uppfattningar.
Enligt den representativa demokratiska formen så väljs ombud för att representera andra människor i det demokratiska beslutsfattande. Valda ombud bör till sina åsikter – och gärna sociala bakgrund – vara så lika sina väljare som möjligt. Idén om att demokratin ska följa principen om folkstyre innefattar att folkets önskemål ska vara rättesnöret för demokratin – som ju betyder folkstyre.
Vårt politiska system i Sverige bygger på att vi väljer de företrädare vi vill ska representera oss. Medborgarnas åsikter och politiska viljor ska avspeglas i olika politiska områden som t ex hälsovård, skatter, utbildning och i förlängningen även det ideologiska och i vissa fall även religiösa. De politiska områdena ska sedan överföras till konkreta offentliga beslut. Det är den idealiska ordningen i en representativ demokrati.
House of Commons i Storbritannien är en representativ form av demokrati. Målning från 1833
Genom passivt deltagande kan den demokratiska principen om allas lika röst tillfredsställas.
De människor som väljs till att vara ombud för andra människor är ordnade för att representera de representerades uppfattningar. Tanken är att representationen (och pluralismen) i sig självt ska vara det ”naturliga underlaget” för politiskt beslutsfattande. Den makt ett parti får ska vara relaterat till andelen av rösterna ett parti innehar.
Sverige har en representativ demokrati . Vi väljer 349 stycken företrädare för befolkningen för en mandatperiod. Ledamöterna fattar beslut i vårt ställe på. Vi väljer även företrädare till kommuner, landsting, kyrkofullmäktige och till EU-parlamentet.
I vardagliga sammanhang kan representativ demokrati vara när en person ber en annan att utföra en tjänst i dess ställe. En beställning på en restaurang eller när hyresgästföreningen bedriver bostadspolitiska frågor för hyresgästerna som är medlemmar i föreningen. Det kan också vara när en offentlig tjänst eller service utförs för någon. Det kan vara som en s k ”god man” eller som en offentlig försvarare eller ombud.
Deltagardemokrati (även kallad brukardemokrati)
Ett annat sätt att genomföra demokrati i praktiken är att fokusera på folkligt deltagande. Demokratin utförs av deltagarna i ett givet sammanhang för att dem är deltagare. Du får en möjlighet att påverka beslutsfattandet för att du är en deltagare. T ex är arbetsplatsdemokrati en form av deltagardemokrati. Elevråd eller studentkårer som ges inflytande över frågor som rör de själva är ett annat exempel.
I den här formen fokuseras det på ett aktivt deltagande. Det räcker inte med passivt deltagande som vid representativ demokrati, anses det. Inte heller räcker det med att politikerna läser av människors åsikter och omsätter dem i politisk praktik. Det krävs istället att människor själva aktivt deltar i politiken. Då får människor godare insikt i politiska sakfrågor och möjlighet att delta i den politiska processen och får därmed mer inflytande.
Folkomröstningar som den i Storbritannien om medlemskapet i EU är det enskilt största inslaget av direktdemokrati som finns. Direktdemokrati är en form av deltagande demokrati.
Aktiv medverkan vid demokratiskt beslutsfattande skapar kontaktytor och nätverk mellan människor. Vi blir mer vidsynta, öppna och toleranta mot andra människors åsikter och livsstilar.
Ett annat argument är att det ger ett större inflytande underifrån och motverkar därmed elitism. Tanken är att samhället utvecklar en allmänanda. Genom aktivt och bredare engagemang i samhällsfrågorna ökar också ansvarstagandet för dem.
Demokratin utövas genom att aggregera (”samla in”) medborgarnas samlade önskningar, viljor, behov m m. Demokratin ska samtidigt bidra till att utveckla dessa samlade önskningar, viljor behov m m på ett för demokratin, medborgare och samhället gynnsamt vis.
Deliberativ (överläggande) demokrati
Den deliberativa formen har som idé att demokrati måste komma genom diskussion, dialog och med ställningstaganden som är grundade på sunda och väl övervägda argument. Svepande, populistiska floskler och dåligt genomtänkta beslut ska därigenom kunna undvikas.
Demokratiska beslut ska fattas på rationellt goda argument och inte på passionerat önsketänkande.
Watergate-kommissionen och senatens utfrågning 1973 är ett bra exempel på deliberativ demokrati där en förståelse söktes genom överläggning av rationella argument
Den deliberativa demokratin söker konsensuslösningar och samtalssituationer där sakliga argument, förnuft och eftertanke snarare än propaganda, fördomar, generaliseringar och stereotyper ska leda det demokratiska beslutsfattande. Tanken är att det gynnar hela samhället. Ju mer välgrundat och med största möjliga samsyn ett beslut har, desto mer demokratiskt är det.
Demokratiska beslut som fattas i en deliberativ anda formar en större allmänanda för politiken och leder till en större samsyn (konsensus) i det politiska livet. Det bästa demokratiska beslutet, hävdas det, är när det är så förankrat som möjligt. Ett beslut där så många aktörer och deltagare som möjligt har kommit till tals och beslutet grundar sig på noga överläggningar är enligt den här formen det bästa beslutet.
Nackdelen med att fatta ett demokratiskt beslut enligt en deliberativ form är tid. Desto fler som behöver höras och desto fler argument som behöver vägas in desto mer tid kommer varje punkt på dagordningen att ta. I praktiken blir det omöjligt att göra det mer än i mindre sammanhang. Om hela samhällets åsikter och samlade argument ska värderas inför varje beslut kommer det tar flera generationer att besluta om ens det enklaste sakerna.
I ett vardagligt sammanhang är en deliberativ överenskommelse den där alla personer får säga sitt och får prata för sin sak. I den gemensamma strävan efter en samsyn finns de bäst lämpade besluten när alla är överens. Ingen bär på en absolut sanning utan den går att finna i det gemensamma sökandet efter de lämpligaste svaren.
Runt 400 – talet e Kr började alla fria män i Aten samlas vid Akropolis varje vecka för att fatta demokratiska beslut
Olika värden och funktionssätt – motsägelsefulla eller kompletterande?
Representativitet, deltagande, deliberation (överläggande) är alla olika måttstockar på demokratins ideala funktionssätt. Det handlar om olika sätt att överföra människors viljor, behov och åsikter till demokratiska beslut. Det är olika värden och beroende på vilken som anses viktigast kommer också vara svaret på frågan – ”Vad är mest demokratiskt?”
Det går att se representativitet, deltagande och deliberation som olika värden. De som föredrar en hög representativitet varnar med faran för att kravet på deltagande gör att inte alla kan vara med, samt att de med högt deltagande kommer profilera sig av samma anledning.
Deliberativa krav är motsägelsefulla till kravet om representativitet. Om du vill förbättra det offentliga beslutsfattandet genom att ”sålla” mellan åsikter och argument kommer de som representerar fördomsfulla eller ogenomtänkta åsikter att avfärdas från dagordningen. Åt motsatt håll är det personer med talets gåva och mest utbildning som får fördelar i ett beslutsfattande som är deliberativt. Representativa former för demokratiskt beslutsfattande motverkar alltså det.
Mellan deltagande och deliberativa formerna finns det också konflikter. Ju fler deltagare det finns, desto mer kvantifierade blir åsikterna, vilket står i ett motsatsförhållande till att varje åsikt och argument sakligt ska värderas var för sig för att nå den mest rationella lösningen för alla parter.
För att det ska fungera med ett rationellt och meningsfullt utbyte mellan människor måste det ske i en mindre skala. På stora massmöten går det knappast att överlägga, det handlar snarare om att agitera och att ensidigt ta ställning för eller mot ett förslag. Nackdelen med representativ demokrati är att den inte säger någonting om vilken utveckling samhället ska ha. Det ges bara en politisk mandatfördelning och ingenting mer sakpolitiskt än så. Det finns ingen samlad politisk vilja eller ett tydligt folkligt ställningstagande. Samtidigt säger formen ingenting om vilka politiska resurser som finns i landet. Bara för att ett parti får ett visst bestämt antal röster betyder inte det att det matchar andelen medlemmarna i partiet eller deras faktiska resurser och sociala kapital.
De olika formerna för demokratiskt beslutsfattande är olika bra beroende på situation. Den representativa formen är mest rättvis och låter fler människor delta. Den ligger också närmast demokratins ursprungliga ideal om jämlikhet, att våra åsikter är lika mycket värda. Detta gäller oavsett om åsikterna är genomtänkta eller inte eller om det är frågan om aktivt eller passivt deltagande.
De andra formerna är önskvärda närhelst det är mer praktiskt eller mer fokus på deltagande eller konsensus. Det beror på vilken situation det är, och vilka värden som är mest önskvärda, som till slut avgör vilken av de olika formerna som är mest lämplig för stunden.
1 maj var jag i Borlänge för att protestera mot nazistiska Nordiska motståndsrörelsen. Att nazister tillåts demonstrera på svensk mark är ett omtvistat ämne. En del vill förbjuda organisationen helt och hållet medan andra värnar om åsiktsfriheten och yttrandefriheten. Sverige har skydd av FN:s konventioner om de skulle vilja förbjuda nazistiska organisationer.
Regeringar som har ratificerat konventionen erkänner :
definitionen av diskriminering som varje åtskillnad, uteslutning, inskränkning eller förmån baserad på ras, hudfärg, börd eller nationell eller etnisk härkomst, vilka har till syfte eller verkan att upphäva eller försämra erkännandet, åtnjutandet eller utövandet på likställd fot av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på samhällslivets politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden
att de ska avskaffa rasdiskriminering, förbjuda diskriminerande praxis och, där så är berättigat, tillse att vissa rasgrupper får utvecklas och åtnjuta skydd
att de ska göra det straffbart att sprida idéer som är grundade på teorier om rasöverlägsenhet eller hat och att olagligförklara varje organisation som verkar för rasism
Yttrandefriheten eller åsiktsfriheten är inget problem. De kan ha åsikter och yttra sig var de vill bara det inte är bebyggt område. Där är det ingen som hindrar dom. En annan konvention vi måste ta i beaktning är Europas konvention om föreningsfriheten.
1. Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster
samt till föreningsfrihet, inbegripet rätten att bilda och ansluta sig
till fackföreningar för att skydda sina intressen.
2. Utövandet av dessa rättigheter får inte underkastas andra
inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som i
ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till
den nationella säkerheten eller den allmänna säkerheten, till
förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller
moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.
Denna artikel hindrar inte att det för medlemmar av de väpnade
styrkorna, polisen eller den statliga förvaltningen görs lagliga
inskränkningar i utövandet av de nämnda rättigheterna.
Som vi ser så finns det möjligheter även här att förbjuda nazister att organisera sig.
Tillbaks till Borlänge. Nordiska motståndsrörelsen som, enligt Säpo, är den nazistiska organisation som är mest farlig för rikets inre säkerhet samlades i en park efter att ha marscherat genom staden. De möttes av burop och de sedvanliga antirasistiska slagorden och ramsorna. I bland ifrågasätts argumentet att NMR skulle vara nazister. Svaret på det är enkelt. De kallar sig själva för nationalsocialister.
Förutom ett hundratal uniformerade nazister (svarta byxor, vit skjorta och svart slips) så följdes NMR av civilt klädda nazister och sympatisörer. En av dom var den den ökände Vera Oredsson, före detta partiledare för Nordiska rikspartiet (NRP). NRP fostrade flera av Sverigedemokraternas grundare och tidiga medlemmar. Vera kom till Sverige 1945 med de vita bussarna. Hennes far var medlem i Sturmabteilung (SA). Hon gifte sig med partiledaren för Nationalsocialistiska arbetarepartiet Sven Olov Lindholm. 1960 gick hon med i NRP och kort därefter så gifte hon sig för andra gången och den här gången var det Göran Assar Oredsson som var den lycklige.
Att göra en sån kallad ”hitlerhälsning” är brottsligt och klassas som hets mot folkgrupp. Ett par företrädare hade väldigt svårt för att hålla sig. Det ryckte lite i högerhanden så att säga. Den som inte kunde hålla sig och fullföljde var just Vera Oredsson.
Foto: Fredrik Almroth
Det är lustigt att dessa storslagna alfahannar i Nordiska motståndsrörelsen inte kan få en gammal kär… nazisttant som Oredsson att hålla fan på sig.
Nedan en bild på en yngre Vera där hon lär ut hur man gör en korrekt hitlerhälsning
Det finns partier i riksdagen som menar att vi borde rösta FÖR mänskliga rättigheter. Sverigedemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet och Vänsterpartiet uttrycker det i en och samma kör.
Precis som om vi i Sverige hittills har levt utan den viktigaste demokratiska grunden. Ovan nämnda partier vill erkänna folkmord på kristna i Mellanöstern och få landets medborgare att tro att partiernas omröstning i den här frågan har någon betydelse.
Naturligtvis så är det många som inte vet och inte förstår att våra politiker och riksdagspartier inte har någonting med saken att göra.
Det är enbart Haagtribunalen och internationella domstolar som definierar och identifierar en händelse som ett folkmord. Med en långvarig utredning som grund. Sverige har skrivit på internationella konventioner för mänskliga rättigheter och med detta, automatiskt erkännande av ett folkmord som internationella domstolar har fattat beslutet om.
Den arabiska bokstaven ”N”
Långt efter att kristna i Mellanöstern fick sina hus markerade med ”N”, som i ”nasaré” – ”de första kristna”, så identifierade internationella domstolar det som ett pågående folkmord.
Om självklarheter borde man inte diskutera.
Jag ser det hela som en populistisk trend, okunskap eller brist på respekt mot offer då man vill plocka upp poäng bland okunniga och förvirrade.
För 71 år sedan kapitulerade Nazityskland. Efter år av krig kom äntligen freden till Europa. Även Sverige, som på ingalunda sätt drabbades överhuvudtaget av krigets fasor, firade freden med konfettikast över Stockholms gator. Uttrycket ”aldrig mer” yttrades ur människors läppar. Men vi får aldrig tro att rasistiska totalitära krafter för evigt är utsuddade.
När jag läste Psykologi A under tredje året i gymnasiet fick min klass se den tyska filmen Die Welle*, där en lärare utför ett experiment på en skolklass som går för långt. Till en början frågar han om något i stil med Tredje Riket kan återvända till samhället, varav eleverna skakar på huvudet och bestämt hävdar att vi minsann är såpass vaccinerade mot diktatur och förtryck att det aldrig kommer hända igen. Men så sker experimentet, som går för långt. Klassen fattar till slut att det är lätt att återskapa diktatur.
Även om det mesta blir bättre i världen nu, går utvecklingen bakåt i vissa länder. Ett klockrent exempel på det är Ryssland, vars demokratiseringsprocess som kännetecknades under 1990-talet
gått i graven. Landet styrs av en totalitär rasistisk regim med grovt islamofoba tendenser, som får landets minoriteter (speciellt oss tatarer) att falla ner på knä.
Till och med inom EU gror liknande auktoritära utvecklingar fram. Ungern är ett exempel sedan ett antal år tillbaka, och sedan i höstas ser vi liknande ske i Polen. Det finns dock de som aldrig tar demokratin för given, som demonstrerar på gator och torg för att visa sitt missnöje. Under senaste helgen, i Warszawa, gick 240 000 medborgare man ur huse för att protestera mot den nuvarande
polska regeringen.
Även om det i Sverige inte är lika illa ställt skedde något mirakulöst när 300 militanta nazister från Nordiska Motståndsrörelsen trodde sig ha ensamrätt till Borlänges gator på självaste 1 maj. En ensam kvinna, min väninna Tess Asplund, stod framför dem. Hon framförde en icke-våldsprotest genom att hålla upp en knuten näve för allas lika värde, något Nordiska Motståndsrörelsen föraktar.
Foto: David Löfgren/Expressen
Hennes gest blev fångad på ett foto, som blev så pass viralt att hennes kamp nu är ett med världen. Men det räcker verkligen inte med att Tess Asplund står där ensam för att bekämpa totalitära krafter. Fotot må vara en symbol, men vi andra måste rycka in. Man får aldrig glömma att
Nordiska Motståndsrörelsen är ett gäng våldsbejakande förintelseförnekare som öppet hyllar Adolf Hitler och som enbart på grund av ursprung vill kasta ut sådana som mig och Tess från landet med huvudet före. De föraktar demokrati, och eftersträvar något i stil med det Nordkorea pysslar med, det vill säga etnisk homogenitet och noll invandring.
Visst var det fint att freden till slut kom i maj 1945, men det är vår förbannade plikt attupprätthålla freden, demokratin och allas lika värde. Låt bilden på Tess Asplund sjunka in som en lärdom. För det är få saker som har betytt så mycket för samhället som individens rätt att få vara sig själv. Vad än nazisterna och andra totalitära eller auktoritära makter försöker pådyvla oss.
Redaktörens anmärkningar
*Die Welle är en tysk version av en amerikansk TV-film ifrån 1981 som kan ses här
Idag syns ytterligheterna igen. Det är lätt att tro att kampen står mellan dem två, när kampen egentligen står mellan allas lika värde och totalitarism. Egentligen har dessa två ytterligheter väldigt mycket likheter med varandra, även om det är lätt att tro precis tvärtom.
Men vilka två är det jag syftar på? Jo, dessa två skräcködlor i kamp med varandra är Daesh, som orsakat enorma terrordåd i Bryssel, Ankara och Istanbul, och högerextremister/nationalister som idag på Bryssels gator utnyttjar terrordådet för att sprida invandrarfientlig propaganda.
Enligt rapportering från CNN har alltså flera svartklädda män, troligen i hundratal, vissa medtagande alkoholhaltiga drycker, anlänt till minnesplatsen i Bryssel ungefär kl 14:45 under måndagen den 28 mars. När andra människor i frid och stilla lugn sökt sig dit för att hedra offren som terrordåden skördat har dessa svartklädda män stört ordningen genom att heila och skrika invandrarfientliga slogans.
Redan där kan man argumentera för att deras så kallade ”demonstration” är så urbota dum att det knappt finns ord för det. Att störa andra som befinner sig i en sorgeprocess, sådana som också kan ha mist en anhörig i terrordåden, är djupt ovärdigt. Det finns inga ursäkter för ett sådant beteende. Punkt slut.
Sedan använder högerextremisterna terrordåden för att sprida sin människofientliga vidriga propaganda. Att vara emot Daesh är sunt, det borde alla vara. Men att applicera Daeshs vidrigheter på invandrare och flyktingar är ohederligt, då det är just denna terrorsekts barbari som dessa flyktingar flyr från. Man ska ej heller glömma att de Daesh-soldater som åkt iväg från Belgien ofta är folk som är födda i Belgien eller som bott där sedan barnsben. Alltså, de är belgier och inte syrier.
Att dessutom applicera detta på etnicitet är ännu dummare. För då är vi tillbaka i 1920-talets rasbiologiska termer, som idag betraktas som ren pseudovetenskap. Man har inte ett visst beteende i blodet, punkt slut. Ens beteende uppstår av de val man gör i livet. Att dessutom övergeneralisera alla med en viss religiös tro är också fel. Man ska komma ihåg att det finns ca 1,6 miljarder muslimer i världen, och att en stor del av dessa inte har samma världsbild som Daesh.
Dessutom har jihadister och högerextremister mycket mer gemensamt än man vill tro. Båda styrs av ett totalitärt tänk, där man vill ha en stark ledare som andra ska falla i underkastelse för. Båda drivs av hat mot andra grupper. Faktiskt, så är Daesh också rasister mot bland annat kurder, men också kristna, judar etc. Sedan finns det en stark machokultur. Kvinnan ska vara i underkastelse, och det finns en allmän skräck för femininitet. Där spelar homofobin också en viktig roll.
Kampen står alltså inte mellan muslimer och kristna européer, den står mellan demokrati och totalitarism. De som står för totalitarism är extremister från alla håll och kanter, de som med råge gör skillnad på folk och folk. När det gäller oss som står för demokrati och allas lika värde, är vi av olika sort. Muslimer, kristna, judar, sikher, ateister, heterosexuella, homosexuella, CIS, trans, och av olika etniciteter. Kontexten här är att vi alla är människor oavsett.
Det är lätt att stirra sig blind på ytterligheter vid hårda tider som dessa, och tro att kampen står mellan dessa två. Här vill jag passa på att beskriva dessa ytterligheter såsom Astrid Lindgren beskrev kommunismen och nazismen på 1940-talet: ”Högerextremismen och jihadismen. Det är som två skräcködlor i kamp med varandra”.
Sverigedemokraterna (SD) har en bokstavlig tolkning av ordet demokrati. De menar att det finns flera folk i Sverige som det råder oenighet om huruvida de ”skall räknas till folket”, och därmed också om de ingår i ”folkstyret” eller inte. En del personer ska enligt SD inte ha tillgång till demokratin eftersom de tillhör fel folk. SD anser att dessa personer tillhör andra nationer än den svenska, oberoende av om en person är medborgare eller född här eller inte.
De intar sin etnonationalistiska hållning i sitt sätt att se demokrati. De skriver i sitt principprogram (2014) följande:
”Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.”
I Sverige råder det konsensus om vilka som räknas som ”invånare i staten”. Det är alla som har medborgarskap i Sverige. Det är SD som vill göra någonting självklart till någonting tvetydigt. De gör det medvetet eftersom de vill förändra betydelsen på det.
SD gör antagandet att demokrati ska tolkas bokstavligt. De menar att det är olika saker att vara medborgare eller en av ”folket i en nation”. I deras idealtillstånd ska de enligt deras principprogram vara endast rätt nation som styr staten. I det förlängda resonemanget betyder detta att endast rätt människor ska få styra staten.
Det är på sin plats med en närmare redogörelse för hur SD förhåller sig till stat, nation och vilka som får vara en del av den. Följande är en redogörelse för kapitel 6 ur Sverigedemokraternas principprogram ifrån 2014: ”Sverigedemokraterna och staten”.
I det inledande citatet som är hämtat ifrån kapitel 4 i samma principprogram: ”Sverigedemokraterna och nationalismen” ser vi att SD ser nationen som en specifik del av befolkningen. Inte som den stat vi alla lever och ingår i som är det vanliga sättet att se det.
Av den anledningen får vi läsa följande citat och redogörelse med det som utgångspunkt. När nation betyder folk framträder en obehaglig bild av vilken roll SD anser att staten ska ha i relationen till vi människor som bor i den.
”6. SVERIGEDEMOKRATERNA OCH STATEN:
Sverigedemokraterna anser att staten är nödvändig för att på ett effektivt sätt kunna administrera nationens inre liv.”
Det inre livet är att förvalta lojaliteten mot nationen, nationalismen och det ”inre livet” eftersom det i SD:s principprogram står att läsa följande:
”I sitt idealtillstånd har staten inga egna intressen utan implementerar endast nationens vilja så som den kommer till uttryck i demokratiska val.”
Nationen enligt Sverigedemokraterna är folket, folket som ingår i ”nationen Sverige”, alltså inte det vi normalt menar med medborgare i Sverige, utan ”nationen Sverige” kontra ”de andra nationerna” i Sverige.
Den logiska konsekvensen av ett sådant här resonemang är att endast de som ingår i den ”svenska nationen” – kan och bör – vara de som också utgör själva staten – allt annat vore en kränkning mot deras egna ideal.
Etnonationalismens ideal och praktik – för att inte kränka folket – går ut på att den ”svenska nationen” också måste vara de som sköter om staten. Den värsta kränkningen mot etnonationalistiska ideal och principer, enligt SD, är att medlemmar ur en annan ”nation” besitter maktpositioner inom den egna ”nationalstaten”. Det betyder att eftersom en muslim, exempelvis, aldrig kan vara en del av deras uppfattning av ”nationen Sverige”, så får de heller aldrig vara en del av maktutövningen i Sverige, då deras ”nationstillhörighet” inte är ”svensk” utan någonting annat och därför per automatik någonting farligt och ett hot mot etnonationalistiska ideal, och i förlängningen även ”nationen Sverige”.
Den ”svenska nationen” kan aldrig vara åsidosatt i den ”egna statsordningen” och den ”svenska nationen” får aldrig komma i andra hand.
SD definierar och ser att den ”riktiga demokratin” kommer av att nationens vilja kommer till uttryck genom demokratiska val som sedan utförs av ledaren. Endast medlemmar ur ”nationen Sverige” kan – och får – vara en del av gemenskapen och i förlängningen också statsordningen. Det är de enda som kan ha inflytande och rättigheter vid ett ”demokratiskt val”.
Det här är vad som är fundamentet för den exkluderande etnonationalism som Sverigedemokraterna praktiserar.
Demokratin som SD ser är linjär. Den tar inte hänsyn till övriga ”nationer” i Sverige. Bara de inom ”nationen Sverige” får delta. Det är etnonationalismens praktik. De övriga ”nationerna” befinner sig bara här utan att vara en del av gemenskapen, oavsett om de har medborgarskap i staten Sverige eller inte.
SD anser att medborgarskapet i Sverige är någonting annat och mindre mindre värt än att vara medlem i den ”svenska nationen”.
Det ”folkstyre” som uppstår om ”nationens” intressen tas tillvara är odemokratiskt på flera punkter. De personer som inte har etnonationalistiska ideal och som inte stödjer politiken exluderas automatiskt. Det är bara etnonationalismen som är den tillåtna politiska praktiken. Allt annat vore en kränkning av ”nationens vilja” och deras egna ideal.
De personer som har en avvikande inställning har inte någon plats inom etnonationalismen eftersom deras linjära syn på ”demokratiskt verkställande” kräver att den alltid cementeras till en enda beståndsdel för ledaren att utföra. Politiska motståndare, går att anta, är inte den åsikten inom etnonationalismen som väger tyngst.
Etnonationalismen är därför det som får sin vilja igenom. Den viljan är själva syftet med etnonationalismens praktik. Den viljan är exkluderande av ”inre och yttre” hot mot etnonationalismen ”inre liv”. Det är ”nationalstatens” (folkstatens) viktigaste uppgift. Det går att läsa i deras principprogram.
Historien har visat oss vad som kan hända i länder som har drömmar om ett homogent samhälle. Den fina ytan förvandlas snabbt till en mardröm om partier som SD tillåts förändra betydelsen på saker och ting.
KDU Skånes ordförande Adam Davidsson skrev under onsdagen en uppmärksammad tweet om hur han anser att EU borde lösa krisen med flyktingar som dör på Medelhavet.
Han förklarar sin ståndpunkt i en senare tweet, där han skriver:
1. Dagens bogseringspolicy uppmuntrar Medelhavets dödsresor=inte bra.
2. Rättslös illegal migration är dåligt – för alla.
och avslutar med att säga:
Australisk hantering av flyktingbåtarna är enda sättet att inom överskådlig tid få stopp på drunkningsdöden. Faktiskt.
Davidsson har förståeligt nog fått mycket kritik för sitt uttalande, bland annat från Kristdemokraternas pressekreterare som säger att KD inte står bakom förslagen. Jonas Bergström, förbundsstyrelseledamot för SSU, tyckte att tweeten lika gärna hade kunnat komma från en sverigedemokrat.
Men förutom att Davidssons förslag är skrämmande likt flera av SD:s tidigare utspel så är det även juridiskt problematiskt. Så låt oss då gå igenom Davidssons tweetar och se vilka problem vi stöter på.
Förslag ett (1) är att man ska låta kustbevakningen bogsera tillbaka migrantbåtarna dit de kommer ifrån. Detta motiverar han med att dagens policy, att upplockade flyktingar ska tas till Europa, uppmuntrar till resor över Medelhavet. Han tycker istället att EU borde följa Australiens policy och vända båtarna innan de nått land, samt skicka tillbaka de som kommer fram. Den trogne läsaren kanske minns att Motargument skrev en artikel tidigare i år på just detta ämne efter att Sverigedemokraterna gått ut med precis detta förslag.
Sanningen är den att detta förslag bryter mot de mänskliga rättigheterna. Europadomstolen fastslog 2012, i fallet Hirsi Jamaa and others vs Italy, att det är ett brott mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, det vill säga en internationellt bindande lag, att skicka tillbaka båtflyktingar utan att pröva deras asylstatus. Fallet rörde att italiensk kustbevakning hade plockat upp runt 200 flyktingar på Medelhavet och skeppat tillbaka dem till Libyen. Italien använde samma argument som Adam Davidsson, nämligen att det räddade många liv, men domstolen dömde Italien för brott mot förbudet mot kollektiv utvisning och principen om non-refoulement.
Vidare, vilket vi också påpekade i vår tidigare artikel, har UNHCR och ett flertal människorättsorganisationer fördömt Australiens gränspolicy, och påpekat att den bryter mot internationell lag. Adam Davidssons första förslag är alltså, förutom det omänskliga i att skicka människor som flyr från krig och förtryck tillbaka till konflikten, olagligt och människorättsvidrigt. Varken EU eller Sverige enskilt har rätt att implementera ett sådant förslag i praktiken.
Gällande förslag 2, att medfinansiera byggandet av Ungerns gränsstängsel, så är det inte olagligt men väl oerhört. Att Sverige, genom bistånd eller via EU, skulle använda skattepengar för att hålla flyende människor ute ur Ungern istället för att hjälpa dem är en sorglig tanke, långt ifrån den medmänsklighet och solidaritet Sverige varit så stolta över.
Tyvärr är förslag som dessa inte längre ovanliga från en allt mer kluven höger, där fiskandet i bruna vatten från både ledarsidor och vissa politiker ofta ignorerar både tidigare stabila rättsprinciper och mänskliga rättigheter. Det är viktigt nu att resten av samhället står emot och minns dessa principer, och inte blint köper det första förslag de hör, bara för att det låter spännande.
Vi verkar ha fått ett samhällsklimat där det är väldigt viktigt att hålla ”rätt” ton och att vara väl insatt i hur debatten ska föras. Den som inte klarar av detta får sin åsikt idiotförklarad, eller blir idiotförklarad som person. Då vill jag ta tillfället i akt och göra precis tvärtom be ett gäng människor att, som Astrid skrev, fara åt pipsvängen. Here goes:Jag har upprepade gånger försvarat muslimer som utsatts för fördomar och hat. I och med detta har jag blivit kallad ”islamistkramare” och dylikt. Jag försvarar inte innehållet i religionen utan bara rätten att få tro på vad en vill – de som inte tycker att detta är ok kan fara åt pipsvängen.
Samtidigt har jag pratat med muslimer – inte ens extremister – som tyckt att homosexualitet är en synd och att de ska stenas tillsammans med kvinnor som inte uppträder ”som de ska”. Jag är för rätten att utöva religion men jag är inte för rätten att gömma sig bakom en religion för att utföra en massa elaka handlingar och att sprida elaka budskap – de som tycker att det är OK att gömma unkna värderingar bakom en religion eller kultur kan fara åt pipsvängen.
Det finns ett gäng ultrakristna som hetsar mot islam men som står för samma risiga värderingar själva, som homofientlighet, misogyni och dömande av hur människor lever sina liv – har för mig att Jesus tycker rätt illa om människor som dömer andra människor. De som inte ser efter sitt eget hus men gärna gnäller på grannen kan fara åt pipsvängen.
Under mina år som aktiv så har jag stött på diverse människor som hetsar mot hedersvåld samtidigt som de talar om kvinnor som objekt och hatar feminister. Eller människor som förfäras över halalkött i Sverige (ingen skillnad för djuret) men väljer att köpa ihjälpiskad gris från Danmark. Eller de som skriker om människor från ”våldskulturer” men hurrar när någon bränner en moské eller spottar på en tiggare. Dessa människor är hycklare och kan faktiskt fara åt pipsvängen.
Det finns också människor som uppger sig vilja ha ett gott samhälle och tolerans mot sina medmänniskor men de väljer att spotta på alla som någon gång begått ett misstag, oavsett om de ändrat åsikt, tänkt om eller fått fler perspektiv att diskutera utifrån. Dessa människor hämmar samhällsutvecklingen och är goda bundsförvanter med de mörka krafterna. De som inte kan förlåta och/eller se människan bakom åsikten utan spottar ner från sin höga häst – ja, de kan fara åt pipsvängen de med.
Det finns också människor som hjälper till att – oreflekterat – sprida felaktig information, medvetet eller omedvetet. Information som är vinklad och skapad för att spä på fördomar och skapa fientlighet mot vissa grupper i samhället. De som skapar denna information eller är med och rullar den snöbollen kan också fara åt pipsvängen.
Jag har inte rätt i allt jag gör. Min åsikt är inte bättre eller mer värdefull än någon annans. Jag försöker dock sätta mig in i det ämne jag diskuterar och jag försöker lära mig något. Jag har haft fel. Många, många gånger. Jag har förmodligen fel gällande hur jag tänker kring saker även idag men jag har inte förstått detta än – utan väntar på den kunskapen – och jag kommer att ha fel även i framtiden. Om jag inte har rätt att ändra mig, rätt att utvecklas eller rätt att ifrågasätta mig själv och andra, ja då är det ju ingen mening med något.
Och JA, jag är medveten om att detta faller under kategorin ”intolerans” men jag skriver detta med ett citat jag läste om demokrati:
”I en demokrati behöver tolerans för allas åsikt finnas. Det enda som inte kan tolereras är intolerans”.
Man hör ofta i debatten att ”invandrare bör vara tacksamma”, att ”flyktingar inte ska klaga, de ska visa tacksamhet”. Varje gång flyktingar i en förläggning klagar över förhållandena hör man ropet på ”deras oförskämda brist på tacksamhet”. Samma tongångar hörs ofta i debatten om andra grupper som ofta utsätts för strukturell diskriminering och fördomar. Till exempel:
Hemlösa och tiggare. ”Hemlösa ska inte klaga, de ska vara tacksamma för hjälpen de får”.
Personer med funktionsnedsättningar: ”Här kostar deras personliga assistans miljoner och ändå klagar de och vill ha mer, de bör visa lite tacksamhet”. ”Samhället hjälper dig med CP-skada mycket och ändå är du otacksam”.
Barn: ”Skolmaten är gratis, ändå klagar de, dagens ungdom bör vara mer tacksam”.
Ni som ofta pratar om ”tacksamhet” bör fundera vad det är ni pratar om.
För mig är det en rest av förmyndarsamhället. Av brukssamhället där människor skulle stå med mössan i hand och tacksamt ta emot det överheten gav dem. Söndagsgudstjänster, arbete, straff och belöningar.
Flyktingar och personer med funktionsnedsättning är inga underordnade som ska stå med mössan i hand, de är människor med rättigheter.
Demokrati handlar i mina ögon om att stå upp för egna och andras rättigheter. Om vi bryr oss om demokrati borde vi vara glada att våra medmänniskor står upp och protesterar mot felaktig behandling. Det är ett demokratiskt sundhetstecken att man inte bara bockar och bugar utan faktiskt gör sin röst hörd!
Ja det finns ohyfs och brutalitet. Men det är ohyfsat beteende. Snälla, låt mig slippa höra det eviga gnället på olika gruppers ”brist på tacksamhet”!
SD gör antagandet att demokrati ska tolkas bokstavligt. De menar att det är olika saker att vara medborgare eller en av ”folket i en nation”. I deras idealtillstånd ska de enligt deras principprogram vara endast rätt nation som styr staten. I det förlängda resonemanget betyder detta att endast rätt människor ska få styra staten.
Hemlösa och tiggare. ”Hemlösa ska inte klaga, de ska vara tacksamma för hjälpen de får”.
Motargument 