I sociala medier och i samhällsdebatten i övrigt händer det då och då att påståendet ”800 000 svenskar kan inte vara rasister!” dyker upp. Påståendet hänvisar till antalet som röstade på sverigedemokraterna i riksdagsvalet 2014 (De fick 801 178 röster). Påståendet används av olika skäl i olika sammanhang, men ofta tillsammans med argumentet ”SD-väljare röstar inte på SD för att de är rasister utan för att de är missnöjda med invandringspolitiken”.
Ett sätt att ta reda på svaret på frågan om 800 000 människor verkligen kan vara rasister, är att titta på forskning över rasistiska åsikter i Sverige. I en tidigare mytknäckare här på Motargument så konstaterades med hjälp av statistik att Sverige är långt ifrån fritt från rasism, och att vi tvärtom snarare har ett skrämmande stort problem med rasism i Sverige. Följande är siffror tagna från forskning på ämnet, motsvarande antal människor i Sverige är i fetstil:
41 % av svenska folket (4 miljoner människor) har helt eller delvis antisemitiska åsikter
25 % av svenska folket (2,5 miljoner människor) vill inte ha en judisk statsminister
26 % av svenska folket (2,6 miljoner människor) anser att ”judarna har stort inflytande över världsekonomin”
17 % av svenska folket (1,7 miljoner människor) anser helt eller delvis att ”judarna tror att de är de enda som lidit”
35,8 % av svenska folket (3,5 miljoner människor) instämmer helt eller delvis i påståendet att invandrare bara kommer till Sverige för att utnyttja de sociala förmånerna.
27,6 % av svenska folket (2,7 miljoner människor) anser att invandrare utgör en fara för svensk kultur.
Man kan alltså baserat på forskning konstatera att miljontals människor i Sverige har rasistiska åsikter, så självklart är det fullt möjligt att 800 000 sverigedemokratiska väljare kan vara rasister. Det är alltså fullständigt felaktigt att påstå att de inte kan vara det!
Sverigedemokraterna pratar om vad de kallar för en ”systemkollaps”. Det var tal om att samhället skulle tappa sina funktioner och problemen skulle öka. Det skulle bli kaos överallt. Motargument granskar nu om det är möjligt att det skulle kunna vara frågan om en ”systemkollaps” i vårt samhälle – eller ej.
Först granskade vi arbetslösheten som inte kunde ses om en indikator på att Sverige befinner sig i eller är nära förestående en ”systemkollaps”. Vår granskning fortsätter med Sveriges BNP.
BNP står för bruttonationalprodukt. Det utgörs av värdet räknat i valfri valuta på alla varor och tjänster som produceras under en viss period.
Rekordåren
Mellan 1950 till 1976 steg BNP med 151%
Tidsperioden präglades inledningsvis av ett Europa som till stora delar hade sina fabriker och bostäder i ruiner och åkrar skövlade, med tiotals miljoner dödade och ytterligare tiotals miljoner svårt sårade människor. Ett Europa vars arbetskraft till stora delar låg i gravar eller på sjukhus. Ett Europa med förstörd infrastruktur, administration och tiotals miljoner flyktingar. Europa behövde byggas upp igen, men arbetskraften var till stora delar utplånad.
Sverige var ett av få länder på kontinenten som hade en intakt industri och en oskadad arbetskraft med intakta bostäder i dess närhet. Beställningar av stål, trä, papper och många andra varor staplades snart upp till taken. Våra industrier sprutade ut allt fler varor och behovet tycktes ett tag nästan vara omättligt.
Sverige, som hade varit ett land som hundratusentals människor flyttat ifrån, blev nästan över en natt ett land som hundratusentals människor flyttade till och då inte minst från Finland, Tyskland, Grekland, Italien och därefter Turkiet. Fram till 1970 var tyska invandrare den tredje största gruppen utrikesfödda personer som flyttade till Sverige. Utan dem hade Sverige inte kunnat skapa det välstånd som nu höll på att bygga ett nytt svenskt samhälle.
Den moderna svenska välfärdsstaten byggdes upp tillsammans med bostäder för miljontals svenskar och invandrare som flyttade in till tätorterna.
Det är denna period som är känd som ”rekordåren”.
Rekordåren 1950 – 1976 Källa: SCB
I den första oljekrisens spår 1976-1977
Mellan 1976-1977 minskade BNP med 3,4 % år 1977, räknat utifrån 1950 års BNP. Jämfört med 1976 års BNP, minskade BNP år 1977 med med 1,3 %.
Rekordåren var över och på dem följde en kort nedgång i svensk BNP som fortfarande dominerades av industriproduktion.
En annan ny ekonomisk faktor var oljans ökade betydelse för ekonomin i Sverige och i resten av världen. Olja dominerade energiproduktionen vid uppvärmning av hem, fabriker och givetvis även transporter med motorfordon.
Minskad produktion och oljeembargo från flera oljeproducerande länder drabbade mot slutet av rekordåren även Sverige. Efter drygt två decennier hade Europa även hämtat sig från det värsta av andra världskrigets nästan gränslösa förstörelse.
Industrier, städer och vägar i Europas länder var återuppbyggda och en ny generation européer kom in på arbetsmarknaden. Slutligen började en viss produktion från fattigare länder, som skapats från forna europeiska kolonier, att konkurrera med västerländsk och därmed svensk industriproduktion.
i den första oljekrisens spår 1976 – 1977 Källa: SCB
Återhämtning 1977-1980
BNP ökade med 18,1% under åren 1978-1980, räknat från 1950 års BNP, eller med 7,3% räknat utifrån 1977 års BNP.
Slutet av 70-talet såg en viss återhämtning i svensk ekonomi som bland annat berodde på den svenska Riksbankens devalvering av den svenska kronan. Det medförde att det blev billigare att sälja svenska exportvaror.
Den motsvarande prishöjningen på importvaror till Sverige kompenserade mer än väl för de risker som Sverige hade tagit. Sveriges BNP fortsatte att stiga.
Återhämtning 1977 – 1980 Källa: SCB
I den andra oljekrisens spår 1980 – 1981
Under perioden 1980-1981 minskade BNP med 0,25%, räknat utifrån 1980 års BNP eller med 0,67% räknat utifrån 1950 års BNP.
Den svenska ekonomin fortsatte att drabbas av strukturella problem. Omvärldens konkurrens fortsatte hårdna. Sverige var ett litet land med höga skatter som finansierade en ökande social välfärd. Teknikutvecklingen ersatte arbetaren i en allt högre takt.
Ökande konsumtionspriser för en svensk befolkning som vant sig vid högre levnadsstandard resulterade i konflikter mellan fackförbund och arbetsgivarföreningar. Det utbröt omfattande strejker.
Sveriges oljeberoende var fortsatt hög, och när flera oljeproducerande länder återigen minskade sin oljeproduktion drabbades även svensk ekonomi. Såväl 1974 som 1976 hade Sverige korta perioder av oljeransoneringar.
Oljebristen och de ökande priserna kombinerat med höga statsutgifter, höga skatter och låga inkomster fick Sveriges budgetunderskott att skjuta i höjden.
Kriser kring regeringsbildningar förvärrade läget ytterligare i svensk ekonomi. Skulle systemkollapsen inträffa?
I den andra oljekrisens spår 1980 – 1981 Källa: SCB
Det glada 80-talet
Under perioden 1981-1990 ökade BNP med 24,19% räknat utifrån 1981 års BNP. Eller med 64% räknat utifrån 1950 års BNP.
Det blev ingen systemkollaps. Svensk industri hade istället än en gång återhämtat sig och effektiviserats. Regeringar och riksdagen avreglerade valutarestriktioner som underlättade införseln av investeringskapital. Resultatet blev ett enormt inflöde av kapital som investerades och konsumerades av privata hushåll, näringsliv, stat och kommuner.
Sveriges satsning på kärnkraft och vattenkraft, gemensamt med en energieffektivare industri, hämmade valutautflödet och skapade tillgångar som kunde investeras på den inhemska marknaden.
Under ett av 80-talets år låg arbetslösheten till och med under en procent. Sverige levde i en köpfest som till stora delar finansierades med lån. Vanliga svenska hushåll bedrev allt större spekulationer på värdepapper och fastigheter. Längre semester, föräldraförsäkring och sjukersättning infördes. Pengarna tycktes aldrig ta slut.
Det visade sig även att Sverige inte längre enbart var beroende av ett stort antal industrijobb för att hålla arbetslösheten nere. En ny generation kom ut från universiteten och det svenska folket hade aldrig varit mer välutbildat. Under hela perioden fortsatte invandringen till Sverige att öka.
Tillväxten gjorde att perioden är känd som ”det glada 80-talet”.
Det glada 80-talet 1981 – 1990 Källa: SCB
Finanskrisen 1990-1993
Under perioden 1990-1993 minskade BNP med 3,9% räknat utifrån 1990 års BNP eller med 12% räknat utifrån 1950 års BNP.
Det finns ett talesätt som säger att ”om något verkar för bra för att vara sant, så är det förmodligen så”. Det stämmer delvis in på 80-talets ekonomiska utveckling. En ekonomi som visserligen baserades på reellt ökad effektivitet och produktion, men som samtidigt hade stora inslag av spekulation i ständigt ökade vinster. Spekulationen finansierades till stora del med lån.
Förr eller senare kommer produktionen att överstiga både behovet och betalningsförmågan. När det händer går företag i konkurs och människor förlorar sina arbeten. Staten och kommunerna förlorar skatteintäkter. Statens tvång att bygga ut välfärden fortsätter samtidigt som kostnaderna till ersättningar till arbetslösa ökar.
Det blev konsekvenserna av 80-talets överhettade ekonomi. Sverige är ett litet land och påverkas därför mycket av internationella händelser. Tysklands återförening medförde enorma kostnader för de tyska regeringarna. De minskade därför Tysklands import från bland annat Sverige, men även andra länder.
Tyskland, som är Europas ekonomiska motor och hjärta, påverkade de andra länderna som försökte konkurrera om en minskad tysk importmarknad genom att sänka värdet på sina valutor. Det medförde att såväl fattigare länder, men även rika, som Sverige, fick sina valutor ständigt nerskrivna.
Det tidigare kapitalinflödet hade nu förvandlats till ett internationellt valutautflöde. Investerare ville placera sina pengar på säkrare marknader och med säkrare valutor. Den svenska kronan hamnade i fritt fall och snart följde hela den svenska ekonomin efter.
Den utlösande faktorn kom när svenska bankers utlåning till hushåll och företag, som saknade förmåga att återbetala skulderna, var nära att driva merparten av våra storbanker i konkurs. Något som i sig hade lamslagit hela näringslivet.
För första gången sedan 30-talets internationella ekonomiska depression var det till viss del befogat att tala om en hotande systemkollaps i Sverige. I början av 90-talet exploderade arbetslösheten till att bli en av de högsta i Europa. Vår statsskuld var redan hög och det budgetunderskott som finanskrisen hade förorsakat kunde på sikt ha försatt den svenska staten i statsbankrutt.
Samtidigt utbröt inbördeskriget i forna Jugoslavien vilket resulterade i den största flyktinginvandringen till Sverige sedan andra världskriget. Debatten kring 90-talets flyktinginvandring, präglades av påståendet att Sverige inte hade råd att ta emot så många flyktingar under sin värsta lågkonjunktur i modern tid.
Sverigedemokraterna använde det jugoslaviska inbördeskriget som ett exempel på att mångkultur i länder, enligt sverigedemokraterna inte fungerade. Samma parti som tryckte upp klistermärken med parollen ”Indianerna stoppade inte invandringen – idag sitter de i reservat”.
Ett annat nytt politiskt parti som kallade sig ”Ny demokrati” tog plats i riksdagen. Ny demokrati profilerade sig snart i den invandringspolitiska debatten genom att kräva en kraftigt begränsad invandring i allmänhet och flyktingar i synnerhet.
Ny demokratis sista partiledare Vivianne Franzén hävdade bland annat att bosniska flyktingar borde utvisas och att det inte fanns jobb åt bosnierna. Hon gjorde sig främst känd för att hävda att muslimer begår ”muslimska ritualmord på sina barn”.
Skulle detta bli slutet på svensk ekonomi och kanske även det svenska samhället?
Finanskrisen 1990 – 1993 Källa: SCB
IT-Boomen 1993-2007
Under perioden 1993-2007 ökade BNP med 59%, räknat utifrån 1993 års BNP. Eller med hela 187%, räknat utifrån 1950 års BNP.
Efter den korta men hårda ekonomiska krisen under 90-talets början blev Sverige inte sig likt igen. Sittande regeringar genomförde hårda sparpaket med försämrad välfärd. Ny lagstiftning tvingade kommuner att behålla sin budget i balans. Staten amorterade på sina skulder och regeringar blev varsammare med investeringar. Industrin fortsatte att effektiviseras, men krävde inte arbetskraft i samma takt.
Antalet universitetsutbildade i Sverige fortsatte samtidigt att öka allt snabbare. Något som både förbättrade effektiviteten i näringslivet, men med baksidan att det allt mer blev en nödvändighet för att vara anställningsbar.
År 1995 blev Sverige en medlem av Europeiska Unionen vilket, genom Schengen-avtalet, avskaffade tullar och införde fri rörlighet, förbättrade exporten och gjorde importen billigare. Den svenska kronan tilläts ha en rörlig kurs gentemot euron och dollarn, vilket bidrog till ökad ekonomisk stabilitet.
Två viktiga faktorer som påverkade världsekonomin var revolutionen inom informationsteknologin, samt den oöverträffade tillgången på internationellt kapital.
Expansionen av en global export-, import och kreditmarknad, med Kina som en av de nya stora exportörerna av billiga varor, köpare av teknologi och råvaruresurser, samt utlåning till världens banker, gjorde att tillväxten tog fart även i Sverige. Informationsteknologin gjorde att idéer, marknader, varor och kunder kunde knytas samman allt snabbare och generera mer pengar och affärer.
Svenska bilar blev liksom i övriga bilproducerande länder allt miljövänligare och Sverige övergick mer till andra energikällor.
Helt nya marknader för mobiltelefoner och persondatorer skapades och slogs dessutom samman med hjälp av internet. Det skapades även nya marknader för byggande och underhåll av hemsidor, betalning över internet och reparationer av datorer som fanns i alla hushåll och företag m.m.
Större delen av 90-talet och 2000-talet kom att bli en av de stora renässanserna i svensk ekonomi. Tillväxten utgjordes inte lika mycket av grundlösa spekulationer av kapital som på 80-talet, utan istället investerades och konsumerades det och saker blev mer bestående.
Ett oroande tecken var att arbetslösheten inte gick ner i samma takt som ekonomin gick upp. Ett annat var att 90-talskrisen hade medfört bestående inskränkningar i den sociala välfärden, såsom försämrade pensioner, sjukersättning och arbetslöshetsersättning.
Svenska staten drog därmed inte på sig nya skuldberg, men sektorer som utbildning, ersättningar till pensionärer och sjukskrivna förblev sämre än de hade varit tidigare.
IT – Boomen 1993 – 2007 Källa: SCB
Den globala finanskrisen 2007-2009
Under perioden 2007-2009 minskade BNP med 5,7% räknat utifrån 2007 års BNP. Eller med 28,8% räknat utifrån 1950 års BNP.
Den globala finanskrisen 2007-2009 var, liksom tidigare låg- och högkonjunkturer, en utomstående kraft som påverkade Sverige. Ur ett ekonomiskt perspektiv, kanske det mest intressanta med krisen, var att den trots sina fruktansvärda konsekvenser för omvärlden visade att Sverige och världen hade lärt sig viktiga läxor från 90-talets finanskris.
Finanskrisen förorsakades främst av spekulationer på den amerikanska fastighetsmarknaden som hade tappat all besinning. På grund av den starka amerikanska dollarn kunde amerikanska banker och finansinstitut låna pengar till en mycket låg ränta. Pengarna lånades sedan vidare till mindre kreditgivare, vilka i sin tur lånade ut pengarna till privatpersoner och hushåll, som sedan köpte fastigheter.
Ägarna av fastigheterna använde just fastigheterna som säkerhet för lånen och fastigheternas värde förmodades ständigt öka. En stor del av utlåningen skedde till privatpersoner som i längden saknade förmåga att betala räntor och amorteringar på sina fastighetslån. När betalningarna uteblev, förlorade allt fler husägare sina fastigheter och vräktes från sina hem.
Det skapade allt fler tillgängliga fastigheter i förhållande till fastighetsköpare. Det var samtidigt som den bristande betalningsförmågan ledde till indragna krediter till bolagen som lånade till fastighetsköpen. Utöver det sjönk samtidigt intäkterna till kreditgivarna. Den negativa cirkeln blev sluten.
Därefter drabbades snabbt allt större amerikanska banker. Följden blev att bankerna minskade sin utlåning till privata hushåll och företag. Arbetslösheten i USA sköt i höjden, konsumtion och skatteintäkter sjönk som en sten. Banksystemet och de större amerikanska industrierna var nära konkurs.
Minskad konsumtion i USA ledde även till att svensk export till USA och andra länder som drabbades av finanskrisen avtog. Det ledde i sin tur till en snabbt sjunkande svensk BNP.
Räknat i rena kapitalförluster var finanskrisen i slutet av 2000-talet den värsta kris som drabbat Sverige sedan 30-talet.
Men det är här som det blir intressant. Sverige stod nämligen väl finansiellt rustat. Vårt land hade under en lång tid amorterat på sin statsskuld. Kommunerna var i lag tvingade att anpassa sina finanser efter sina utgifter och vice versa. Faktumet att svensk välfärd inte var lika omfattande som tidigare i modern tid hade drabbat många enskilda, men det medförde även mindre fasta kostnader som belastade ekonomin i kristider.
Världens industriländer hade lärt sig av tidigare globala kriser och drev därför igenom gigantiska räddningspaket för näringslivet. Oavsett hur befogad kritiken mot räddandet av rika bolag utan motsvarande återkrav i bättre tider var, så hindrade räddningspaketen ett sammanbrott i global och nationell handel.
De svenska statsfinanserna var relativt stabila innan finanskrisen. Tack vare det kunde krispaket finansieras med lätthet och stoppa de värsta följderna på den svenska kapitalmarknaden.
Den globala finanskrisen fick för Sveriges del lite av samma effekt som den där bilen som kör förbi dig, mycket nära, i hög hastighet. Du kunde ha blivit påkörd. Du kunde ha dött eller invalidiserats på ett ögonblick. Men du klarade dig utan en skråma och drabbades mest av chocken över vad som kunde ha hänt. Sverige kom undan med blotta förskräckelsen.
Därefter fortsatte den svenska ekonomin och BNP:n mot allt mer spektakulära höjder.
Invandringen till Sverige, som huvudsakligen utgjordes av flyktingar och deras anhöriga, fortsatte att öka under perioden.
Den globala finanskrisen 2007 – 2009 Källa: SCB
Återhämtning 2009-2011
Under perioden 2009-2011 ökade BNP med 8,8% räknat utifrån 2009 års BNP. Eller med 41,9% räknat utifrån 1950 års BNP.
Det visade sig snart att den globala finanskrisen främst var ett internationellt problem men som inte drabbade Sverige långsiktigt. Arbetslöshet, ytterligare nedskuren välfärd och andra ekonomiska problem drabbade svenska hushåll, men inte på ett sätt som systematiskt hotade vårt samhälle.
Återhämtning 2009 – 2011 Källa: SCB
Svensk tillväxt fortsatte att öka, men försiktiga företag och ett näringsliv allt mindre beroende av arbetskraft, ledde till att arbetslösheten sjönk långsamt.
Tillbakagång 2011-2012
Under perioden 2011-2012 minskade BNP med 0,28% räknat utifrån 2011 års BNP. Eller med 1,4% räknat utifrån 1950 års BNP.
Tillbakagång 2011-2012 Källa: SCB
Tillbakagången i svensk BNP under åren 2011-2012 var så kortvarig och liten, att den i ett historiskt perspektiv inte är värd att nämna mycket mer än som en fotnot.
Vår bästa tid är nu – 2012 – ?
Under perioden 2011-2015 ökade BNP med 8,1% räknat utifrån 2009 års BNP. Eller med 41,7% räknat utifrån 1950 års BNP.
De senaste få åren har visat en tillväxt till en nivå som Sverige aldrig har befunnit sig på och det på flera sätt. Både i kronans nominella värde men även i reell tillväxt. Sverige har samtidigt ekonomiska problem och utmaningar.
Fast mot bakgrund av Sveriges ekonomiska utveckling, befinner vi oss i, eller är vi på väg mot, en systemkollaps?
Det är en fråga som vi kommer att fortsätta granska i våra kommande artiklar.
Återigen kan konstateras. Invandringen till Sverige, mestadels flyktingar och deras anhöriga, fortsätter att öka.
”Vi måste ta hand om ‘våra egna’ först!” är ett mycket vanligt påpekande i diskussioner. Det framförs oftast av nationalister, men ibland även av helt andra, lite halvt tanklöst enligt min uppfattning. Så låt oss resonera kring detta begrepp.
Det finns en praktisk del i detta med vem ”vi”, dvs Sverige, ska ta hand om. Vi är ett av världens rikaste länder. Vår jord svämmar över av fattiga och utsatta. Vi kan omöjligt ha fri invandring, för då rasar det så kallade ”samhällskontraktet” och välfärden ihop. Det innebär i sin tur att även om vi aldrig så gärna vill hjälpa alla människor inser vi att uppehållstillstånd och medborgarskap inte kan delas ut till samtliga som vill ha. Vi måste välja bland dem som vill leva här. Och vi kan inte dela ut samhällets medel ”rättvist” över hela världen, för om gatubarn i Manila och Rio ska ha rätt till samma stöd som svenska barn töms statskassan i en blinkning.
Men den som talar om ”våra egna” brukar inte dra gränsen där, vid medborgarskapet. Istället dras den runt etnicitet. ”Våra egna” blir de som till övervägande delen har svenska förfäder.
”Vi måste ta hand om ‘våra gamla’ som byggt upp Sverige!” är en vanlig variant, och jag brukar alltid tänka ”men alla gamla har inte byggt upp Sverige”. En del gamla har varit tjuvar och våldtäktsmän. En del har av olika skäl aldrig förvärvsarbetat utan levat av andras slit. En del har skattefuskat, knyckt kollekten och slagit sina barn. Och även den gamla som faktiskt jobbade hårt och ”byggde Sverige” satt sällan där för femtio, sextio år sedan och tänkte ”nu ska jag jobba som en gris så att vårt land blir rikt”, utan den kämpade för att få ett bra liv för sig själv och sin familj, precis som alla vi andra. Det finns förstås altruister som verkligen drivits av idealism. Men ska vi verkligen försöka skilja ut dem där på vårdhemmet, så att de får särskilt god omsorg? Ska den som varit en tillgång för samhället få en extra sillbit till middagen? Hade Svartenbrandt haft mindre rätt till omsorg än Nisse som jobbat sedan han var 16, varit ungdomstränare och suttit i styrelsen i lokala hembygdsföreningen? Om ”byggandet av Sverige” verkligen varit en faktor blir svaret ja.
Men Sverige som samhälle har inte en plikt att ta hand om gamla människor för att de är etniska svenskar, eller för att de jobbat extra hårt, utan för att de är svenska medborgare eller av andra skäl bosatta i Sverige och i behov av vårt stöd. Det är inte ursprunget, samhällsinsatsen eller åren i Sverige som spelar roll, utan medborgarskapet i första hand, och uppehållstillståndet i andra hand.
Det finns en nationalistisk romantisering i begreppet ”våra egna” som är smått obehaglig. Att dina barn är viktigare för dig än mina barn är självklart. Människans överlevnad hänger på att vi tar hand om ”våra egna” barn först. Att elände som drabbar din släkt och dina vänner gör dig mer illa än elände som drabbar okända är också naturligt för de flesta.
Dessutom finns en geografisk dimension. Så kan vi känna större sorg när en person dödas i vårt bostadsområde än när hundratals dör på andra sidan jorden. Närheten gör händelser mer påtagliga. ”Det skulle ha kunnat vara jag”-känslan gör sorgen konkret.
Men när ”våra egna” betyder ”min etniskt svenska granne” till skillnad från ”min invandrade granne som är svensk medborgare” eller till och med ”min granne som är född i Sverige av invandrade föräldrar” där en finsk förälder är OK, men inte en afrikansk, blir uttrycket snabbt direkt rasistiskt.
För visst känner vi en samhörighet med andra svenskar. Det är inte i sig märkligt. Som värmlänning känner jag mig dessutom närmare en annan värmlänning än en mas, och som svensk känner jag ofta mer direkt samhörighet med en norrman än en sudanes. Men det betyder inte att om en sudanesisk flicka och en värmländsk flicka båda snubblar och skrapar upp knät framför mig bryr jag mig mer om den värmländska flickan. ”Samhörighet” handlar inte om att rangordna människors betydelse eller rätt till min medkänsla, utan enbart om hur snabbt vi kan förstå varandra.
Om din empati med okända medmänniskor hänger ihop med deras etnicitet lurar du bara dig själv genom att resonera runt vem som ”byggt upp Sverige”.
Då är det bättre du säger vad du egentligen menar: ”Sverige åt pursvenskarna och to hell with the rest.”
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Tapani Juntunen, känd som ”Moderat som vill samarbeta med SD”, har delat en mem gällande professor Hans Rosling. Memen har blivit viral.
Först en formsak: När man citerar ska det som framförs motsvara mer eller mindre ordagrant vad personen sagt. Om man tar sig friheter med citaten bör citationstecken inte användas. Roslings exakta citat från förra året var: ”Vet du att flyktingmottagandet i år kommer att kosta dubbelt så mycket som budgeten som FN har för alla flyktingar i hela världen? UNHCR:s budget för 60 miljoner flyktingar är hälften mot de svenska flyktingkostnaderna”. Han påpekar flera gånger att den svenska flyktingmottagningen måste få kosta pengar, men att vi också borde öst in mer pengar där ”de flesta flyktingarna bor”.
Det går möjligen att acceptera att den första meningen är ett sorts indirekt citat av det Rosling uttryckte, men den andra meningen har Juntunen hittat på helt själv. Rosling uttrycker ingenting om hur mycket pengar som behövts för att ”hjälpa hela världens flyktingar”, och egentligen är slutsatsen rätt meningslös, för teoretiskt kan en tusenlapp ”hjälpa hela världens flyktingar”, om än med en bråkdels öre. Alla pengar som går till hjälp till u-länder kommer på någon fläck alla till dels, direkt eller indirekt.
Ergo: Juntunen har ingen rätt till sina citationstecken.
Så till sakfrågan:
10-15 kr per dag mot 500 kr i Sverige för mat och husrum för en flykting eller skyddsbehövande låter onekligen som en dålig affär. Men siffrorna går inte att jämföra. En hundralapp spenderad i Sverige går till största delen tillbaka till Sverige i form av jobbtillväxt, moms, inkomstskatt, arbetsgivaravgifter som blir till pensioner osv. Pengar som skickas till Libanon, Syrien och Afghanistan är borta från Sverige för alltid.
Ingen, i princip, har något emot att hjälpa på plats. Alla riksdagspartier och seriösa debattörer ser behovet. Men det ska, vilket Rosling håller med oss om, inte sammanblandas med stöd till dem som kommit till Sverige för att få skydd här. Vi behöver göra både och.
Syftet med asylrätten är inte försörjning – behovet av försörjning är en konsekvens. Syftet med asylrätten är att ge skydd till människor som inte kan leva säkert i det land där de är medborgare.
Vi har tidigare på Motargument skrivit om hur Rosling och hans uttalanden gärna används av bland annat ”sverigevänner” på ett minst sagt tveksamt sätt.
Många gånger i sociala medier får man höra att Sverigedemokraterna är ett demokratiskt parti för att de har röstats in demokratiskt. Detta är givetvis en felaktig slutsats. Självklart kan antidemokratiska partier röstas in i ett demokratiskt system! Ett av de mest ökända partierna genom historien som röstats in demokratiskt är Hitlers antidemokratiska parti – NSDAP. Ett annat exempel är det antidemokratiska och islamistiska partiet Hamas. Ytterligare exempel på antidemokratiska partier är grekiska ultranationalisterna Gyllene Gryning har folkvalda representanter i både grekiska parlamentet och Europaparlamentet samt det nynazistiska Svoboda, som sitter i det ukrainska parlamentet.
Krönika av Fatou Darboe – tidigare publicerad på Afropé. Om ett seminarium på Bokmässan där debattens fokus är så skevt att man bekymrar sig mer om konsekvenserna för den som använder ordet än den ordet används om. /Motargument Redaktionen
Seminarium på bokmässan. Samtalet utgick från frågeställningen: ”Får man lov att använda n-ordet?”
Utgångspunkten för samtalet var översättning och de utmaningar det är att översätta böcker från till exempel 1800-talet där n-ordet används. Det problematiska med seminariet på Bokmässan är att man valde att föra samtalet utan de som själva drabbas av n-ordet. Ja, du läste rätt, panelen saknade afrosvenska deltagare.
Höger: Boel Unnerstad (stående man som inte deltog i samtalet) Mitten: Patrik Lundberg Näst längst till vänster: Olle Wilöf. Längst till vänster: Helén Enqvist
Lördagen den 24 september 2016 och Bokmässan pågår för fullt i Göteborg. Sveriges litteraturelit anses vara på plats. På litteraturscenen arrangerar Författarcentrum och Sveriges Författarförbund ett samtal där frågeställningen är: Får man lov att använda n-ordet?
I panelen förväntar sig de flesta få se berörda personer av n-ordet representerade. Så var dock inte fallet. I panelen kunde följande personer ses: Helén Enqvist, Patrik Lundberg, Boel Unnerstad och Olle Wilöf.
Afropé har fått ta del av ljudinspelningar från seminariet där det tydligt framgår att paneldeltagare dessutom uttalar n-ordet i sin helhet vid upprepade tillfällen!
Vid ett tillfälle uttrycker sig en paneldeltagare på ett sätt som uppenbarligen visar att hon även tar sig tolkningsföreträde i debatten. Så här uttrycker hon sig:
”Och idag tycker vi naturligtvis att det är självklart att undvika rasistiska ord som kan såra andra. Men ändå tycker jag is…, asså… det är nån sorts ängslighet också som får personer i nån sorts ansvarsställning att gripa in, även i sammanhang där inget uppsåt har funnits…”
Patrik Lundberg ska enligt uppgifter till Afropé ha ifrågasatt panelens sammansättning och menade att det var symtomatiskt att det saknades representanter för de som drabbas av ordet.
Afropé har varit i kontakt med en av de personer som fanns på plats under ungefär halva panelsamtalet. Så här upplevde hen den delen:
”Årets Bokmässa har tema yttrandefrihet, Nya tider har upplåtits monterplats och utanför delar nazister från Nordiska motståndsrörelsen ut rasistiska flyers. Under lördagen kunde man se fyra panelister, ingen av dem afrikansvensk, inför en i huvudsak vit publik, samtala kring huruvida man får lov att använda sig av n-ordet eller inte. Både rubriken på samtalet och panelens sammansättning är symtomatiskt för den här typen av diskussion: man vill egentligen inte tala om konsekvenserna av att använda rasistiska ord för den som drabbas av dem, utan om den utsatthet man kan uppleva som uttalare och användare av ordet. Fokus, med andra ord, är fullkomligt skevt.”
Panelen: Samtalsledare var Boel Unnerstad, översättare, sedan var det Helén Enqvist, förläggare, Patrik Lundberg, författare och journalist var också en av paneldeltagarna, samt Olle Wilöf, journalistförbundets upphovsrättsjurist.
HÄR kan du finna Bokmässans programpunkt om n-ordet.
Den feministiska kampen präglas av en grundläggande allmängiltig princip; kvinnans självbestämmande.
Den senaste tidens burkinikontrovers har än en gång satt den muslimska huvudduken i fokus. Som alltid i det västerländska narrativet förkroppsligar slöjan islams förtryck mot kvinnor. I debatten reduceras slöjbärande till ett binärt tvång som kommer antingen direkt från auktoritära stater och förtryckande män, eller indirekt via ett patriarkalt värdesystem. Även då kvinnor själva väljer att bära slöja beror det alltså på ett underliggande förtryck, enligt kritikerna. En debattör i GP uttryckte det som att dessa kvinnor ”väljer sin ofrihet”. Och därför ska de frigöras; från den patriarkala struktur som styr deras val; från sina egna val; från sig själva. Hur detta bör ske diskuteras flitigt. Mer sällan diskuteras vem som besitter potential att med moralisk dygd – i motsats till diktatorisk tyranni – frigöra någon som redan uppfattar sig som fri. Vem kan frigöra en slöjbärande kvinna från en självbild hon är tillfreds med?
Att värderingar där kvinnans (och inte mannens) dygd beror på vilken utsträckning hon täcker sig eller visar blygsamhet bidrar till en patriarkal ordning är uppenbart. En vanlig motreaktion i ett sådant patriarkalt statssystem, Iran, är att kvinnor tänjer på gränserna för vad som är tillåtet, bland annat genom att bära smink och dra slöjan bakåt för att visa en del av håret. Till synes små, men ändå betydelsefulla tecken på protest.
Många västerländska feministiska tänkare menar dock att även det omvända förhållandet med förväntningar på kvinnans avtäckning och uppenbarelse bör förstås som en del av en patriarkal ordning som begränsar kvinnor. Populärkulturell och kommersiell objektifiering och sexualisering av kvinnor återspeglar många delar av vårt samhälle, där formell jämställdhet eftersträvas men ytterst lite görs åt den informella ojämställdheten. I väst ska kvinnan synas, på ett visst sätt, såsom vi är vana att se henne i reklamen: avklädd, slimmad, sminkad och så vidare. Den radikala författaren Andrea Dworkin påpekade tidigt att ingen del av den kvinnliga kroppen lämnas orörd i vår kultur. Från ”topp till tå är varje ansiktsdrag, varje kroppsdel, föremål för modifikation” (fritt översatt från Stanford Encyclopedia of Philosophy). I en sådan kultur kan en påklädd kvinna som poserar i sjal vara nog så provocerande, vilket Åhléns och H&M fick erfara efter en kritiserad reklamkampanj med beslöjade modeller. Kritiken är dock inte alldeles lätt att förstå eftersom huvudargumentet mot slöjan ofta bottnar i att den hindrar kvinnan från att ta plats.
Frågan är vad som återstår av ursprungsförtrycket (och kritiken) om dess materialisering (slöjan) har kommit att få en ny mening för användarna som är icke-kompatibel med det påstådda ursprungliga syftet. En del muslimska kvinnor beskriver valet att bära slöja som en protest mot ett västerländskt patriarkalt styre av kvinnors utseende. I likhet med hur kvinnor i Iran använder sig av medel som i väst har patriarkala förtecken för att utmana andra patriarkala normer som är mer dominerande i landet, blir slöjan ett sätt för en del muslimska kvinnor att vägra underkasta sig den sortens patriarkala strukturer som är så integrerade i vår kultur att de flesta missar att problematisera dem. Sällan ifrågasätts dessa strukturer av de som med påtryckningsmedel vill ”befria” de muslimska kvinnorna från valet att bära slöja.
Möjligtvis för att deras logik – om den applicerats konsekvent – skulle innebära en grov inskränkning av västerländska kvinnors liv. Att ingreppet mot muslimska kvinnors val skulle få liktydiga konsekvenser tycks inte bekymra de som propagerar för dess aktualisering, vilket signalerar att frågan i många avseenden styrs av en sorts kulturimperialism snarare än feministisk kamp.
Att motsätta sig sådana kulturimperialistiska försök handlar inte om att blankt acceptera kulturrelativism, särskilt inte kvinnoförtryck. Tvärtom handlar det om att belysa att denna slöjkritik, där den vägledande principen inte appliceras på den egna kulturen, i själva verket är ett praktexempel på kulturrelativism. Den som 1, inte ser hur den patriarkala ordningen i väst påverkar föreställningen om kvinnan och därmed hennes egna val och 2, inte är beredd att ”frigöra” henne från denna ”ofrihet” genom att inskränka det egna valet med samma metoder som förordas när det gäller muslimska kvinnors egna val, saknar trovärdighet i sin selektiva kvinnokamp.
I stark kontrast präglas den feministiska kampen av en grundläggande allmängiltig princip; kvinnans självbestämmande. De som selektivt frångår denna princip just när det gäller muslimska kvinnor leds av en annan sorts kamp, vare sig de inser det eller ej.
Denna debattartikel är tidigare publicerad på Dagens ETC.
Jesper Strömberg, professor i journalistik och politisk kommunikation har skrivit boken ”Utan invandring stannar Sverige”. I den går han igenom fördelar som invandringen har och hur den berikar Sverige.
Författaren är noga med att boken inte handlar om integration, svensk integrationspolitik och inte heller dagsaktuell flyktingpolitik. Inte heller handlar den om hans egna åsikter. Det gör han klart för oss och han skriver också att när dessa åsikter och värderingar framträder så är han tydlig och berättar det.
Han skrev denna bok för att det har saknats en bred och lätt tillgänglig genomgång av forskning som finns om hur olika länder tjänar på invandring.
Boken baseras på 200 böcker, rapporter och artiklar i ämnet. Antalet fotnoter som är över 400 och visar även det att hans bok är förankrad i befintliga forskning. Strömbäck har tidigare varit huvudsekreterare för regeringens framtidskommission under flera år. Han har även publicerat över 150 böcker, kapitel och artiklar i olika ämnen.
Bokens olika kapitel visar pedagogiskt vilka övergripande faktorer som Strömbäck berör.
Utan arbetskraft stannar Sverige
Utan kunskap stannar Sverige
Utan företagsamhet stannar Sverige
Utan globalisering stannar Sverige
Utan mångfald stannar Sverige
Varje kapitel avslutas med korta argument och jag radar upp några exempel:
Invandring och ökad mångfald bidrar till ökad kreativitet och ökad innovationsförmåga.
Invandringen bidrar till att utveckla kulturyttringar som konst, musik, litteratur och teater.
Invandring bidrar till ökat inflöde och utbyte av idéer, erfarenheter och perspektiv.
Invandring bidrar till ökade kunskaper om andra länder och kulturer och till den internationella kompetensen och konkurrensförmågan.
Ungefär 20 procent av alla nya företag startas av personer med utländsk härkomst.
Invandringen bidrar till att föryngra befolkningen och sänka medelåldern.
Invandring bidrar till att en större andel av befolkningen är i arbetsför ålder.
Invandring bidrar till en större befolkning och att fasta kostnader, exempelvis för försvaret, blir mindre per person.
Utan invandring sedan 1990 hade antalet invånare i Sverige varit 17 procent mindre och alla kommuner hade haft färre invånare.
Efter att ha läst boken har jag fått insyn i hur svårt det kan vara att räkna på hur Sverige tjänar på invandringen och att få ut korrekta siffror om den direkta ekonomiska vinsten.
Vi ska inte enbart se invandringen som enbart ekonomisk fråga och leta efter kortsiktig vinst. Människor som kommer till Sverige är så mycket mer än kronor och ören hit och dit.
Jag rekommenderar verkligen denna bok då den ger ett betydligt bredare perspektiv än det ”lönsam eller icke lönsam invandring” som debatten har idag.
Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på dominionism/kristna högern. Vi fortsätter med afrofobi.
Begreppet afrofobi syftar på en fientlighet mot människor som
har sitt ursprung i subsahariska Afrika och som tillhör den afrikanska diasporan. Denna fientlighet kan ta sig uttryck i verbala kränkningar, rumsliga utestängningar och fysiska angrepp liksom i rasdiskriminering på arbets- och bostadsmarknaden.
I Sverige finns ungefär 180 000 afrosvenskar. Ungefär 60 % av dessa är födda utomlands, och 40 % är således födda i Sverige. Afrofobi bygger på en rasistisk föreställning om att människor med afrikanskt ursprung är mindre värda än andra människor. Konsekvenserna av afrofobi är förödande, och samtidigt utgör de ett hot mot våra grundläggande demokratiska rättigheter.
Begreppet ”ras” saknar vetenskapligt stöd, och det är ett förlegat förfarande att dela in människor hierarkiskt utifrån ”raser”. Afrofobi, dvs hat, rädsla, fördomar och diskriminering gentemot människor med afrikanskt ursprung har i Sverige, precis som i många andra delar i världen, en historisk kontext. I den historiska kontexten ingår föreställningar om att vissa människor är biologiskt och/eller kulturellt överlägsna andra. Dessa föreställningar är generaliserande, svepande och grundlösa.
En del av det europeiska kulturarvet
Afrofobin i Sverige har en lång historia. Under flera hundra år har människor med afrikanskt ursprung betraktats underlägsna svenskar och andra vita européer. De stereotypa föreställningarna är väldokumenterade. Vi kan läsa om dem i barnböcker, läroböcker, uppslagsverk, reseskildringar och vetenskapliga skrifter, där det ges prov på mer eller mindre utförlig afrofobisk människosyn.
Afrofobin utgör, utifrån denna kontext och i likhet med antisemitism, islamofobi och antiziganism, en del av ett bredare europeiskt kulturarv.
Slaveri i Afrika
Vid sidan av att slaveri, i större eller mindre utsträckning, har funnits på alla kontinenter och in i modern tid, bör vi kika närmare på slavhandeln från Afrika.
Slavkaravanerna började sannolikt under tidigt 800-tal f Kr, då fenicier från det nutida Libanon grundade Karthago. De exporterade vin och olivolja samt introducerade järnsmide i Västafrika. I utbyte fick man bl a slavar och guld.
Efter ca 600 år övertogs slavhandeln av greker och romare, vilka i sin tur fortsatte slavhandeln i drygt 900 år, då araberna tog över branschen.
Slaveri och europeisk kolonialism
Under 1400-talets senare delar uppstod en kapplöpning bland europeiska stater bestående i att erövra och kolonisera i andra delar av världen, framför allt Afrika. Syftet var att skaffa sig naturtillgångar, arbetskraft och mark.
Den riktigt stora skillnaden med s k ”europeisk” slavhandel är att den var betydligt större i omfattning och dödlighet, jämfört med slavhandeln från Afrika dessförinnan. Slavhandeln över Atlanten introducerade nämligen storskaligt slaveri i ett relativt tätbefolkat Västafrika, kombinerat med etableringen av storskalig plantagedrift och gruvnäring i de amerikanska kolonierna. Gruvor och plantagearbete ledde till större dödlighet än småskaligt slaveri i hushåll eller familjejordbruk, som slavar i större utsträckning användes till i Mellanöstern.
Fler slavar från Västafrika som dog i kolonierna ökade efterfrågan på fler slavar. Fler européer som efterfrågade mer bomullskläder, tobak och socker, ökade efterfrågan på slavar. Fler slavar ledde till fler slavräder och särskilt i Västafrikas tätbefolkade regioner, till fler döda i slavkrig och transporter till Västafrikas kuster. Upp till 50% av alla svarta afrikaner som dog relaterat till slavhandeln, tros ha dött som följd av slavräder, krig och transport till slavskeppen.
Slavhandeln till de amerikanska kontinenterna pågick från sent 1400-tal till en bra bit in på 1800-talet. Det transatlantiska slaveriet anses vara ett av historiens mörkaste kapitel. Över 15 miljoner barn, kvinnor och män föll offer för den nära 400-åriga transatlantiska slavhandeln.
Slaveriets rasism
Den andra viktiga förändringen med den transatlantiska slavhandeln, var att svarta människor närmast kom att bli synonymt med slavar i en västerländsk kontext.
Redan runt 1500-talet började man utveckla fiktiva, men existerande, rasdefinitioner. Det primära syftet var att dra tydliga gränser mellan vilka som lagligen fick förslavas och vilka som det blev kriminaliserat att förslava. ”Vita” fick inte bli slavar i det kristna Europa, medan däremot ”svarta”, och för den delen andra definierade grupper, fick förslavas. Varje år den 25 mars, under the International Day of Remembrance for the Victims of Slavery and the Transatlantic Slave Trade, hedras slaveriets offer. Denna dag används också till att uppmärksamma, och medvetandegöra, farorna med rasism och fördomar idag.
Sveriges inflytande
Sverige var en del av kolonialismen och slaveriet. Vi bidrog med handelsfort och slavskepp utmed Afrikas västkust. Vi hade en betydande roll i implementeringen av slavhandel under 1600-talet i det som idag är Delaware, USA. Mellan 1784 och 1878 var den karibiska ön St Barthélemy i svensk ägo. Ön hyste en frihandelshamn för bl a slavskepp. Det svenska järnet hade en central roll i den amerikanska slavhandeln och vi gynnades av handeln, ekonomin och maktförhållande mellan Europa och kolonierna.
Svensken Carl von Linné var den som först delade in människan i olika ”rastyper”. Denna indelning kom att ligga till grund för senare rasbiologi, med Sverige som föregångsland.
Diskriminering och hatbrott med afrofobiska motiv
I samhället utsätts afrosvenskar i Sverige för såväl strukturell diskriminering som institutionell rasism. Vi vill gärna intala oss att synen på människor med afrikansk härkomst har förändrats, att den har blivit bättre. Tyvärr är kränkningar och diskriminering vardag för många afrosvenskar.
Hatbrott med rasistiska/främlingsfientliga motiv är de vanligaste hatbrotten i Sverige. Inom denna kategori är hatbrott med afrofobiska motiv, med god marginal, vanligast förekommande. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 2014 anmäldes 1 075 hatbrott med afrofobiska motiv i Sverige. Gissningsvis finns, liksom för andra typer av brott, ett stort mörkertal.
Afrosvenskar är utsatta för strukturell diskriminering i Sverige. De är den ”etniska” minoritet i Sverige som har högst arbetslöshet. De är också den minoritet i Sverige som i störst utsträckning är överutbildad i relation till vilka jobb de har. Afrosvenskar är den minoritet med högst överrepresentation i segregerade låginkomstområden.
År 2001 ägde en internationell konferens mot rasism rum i Durban, Sydafrika. I mångt och mycket ligger denna konferens till grund för att begreppet afrofobi är vedertaget i FN, vilket står att finna i en resolution antagen av såväl FN:s råd för mänskliga rättigheter som FN:s Working Group of Experts on People of African Descent. Afrofobi har, av FN:s generalförsamling förklarat åren 2015-2024 som det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst.
Hatet mot svarta är ytterligare ett exempel på att vi inte har lärt oss av historien. Att människor fortfarande väljer att diskriminera, kränka och utöva våld mot andra människor enbart mot bakgrund av etnicitet är inget annat än fördomsfullt, rasistiskt och vidrigt.
Det finns många former av rasism. Rasismen mot svarta är fortfarande utbredd. Vi bär alla en skuld i att hatet och fördomarna gentemot afrosvenskar är vanligt förekommande i Sverige. Det går inte att blunda för fakta och statistik. Vi har alla ett kollektivt, och individuellt, ansvar för att bekämpa fördomar, diskriminering och hat i samhället.
Att blunda för rasismen, att inte reagera, agera och protestera då vi bevittnar den är att ge rasismen ett existensberättigande. Att vara tyst är att ge sitt samtycke.
Vi får aldrig tystna.
Vad sägs om att vi, en gång för alla, begraver ”N-ordet”? Det finns inga undanflykter kvar.
Begreppet hatbrott är ett samlingsnamn för olika brott som begås på grunder av gärningspersonens negativa inställning till exempelvis offrets hudfärg, religionstillhörighet eller sexualitet. Hatbrott avser brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. Om en person döms för ett brott med hatbrottsmotiv kan gärningspersonen få straffskärpning. Dock finns det problem med tillämpningen av denna regel. Eva Tiby, professor i kriminologi och Anna-Lena Lodenius som är författare och journalist har påpekat detta sedan straffskärpningen infördes. Dessvärre tar inte problemen slut där, genom hela rättskedjan – från anmälan till dom stöter vi på problem.
När ett brott har begåtts och kommit till kännedom för polisen börjar man med att starta en förundersökning, och då en person anses skäligen misstänkt är åklagaren inkopplad och leder då förundersökningen. Skulle det röra sig om mindre allvarliga brott är det polisen som håller i förundersökningen. Till sådana brott hör till exempel snatterier, trafikbrott och stöld. I utredningarna följer polisen åklagarens direktiv och åklagaren följer utredningen och avgör vilka beslut eller utredningsåtgärder som krävs (Åklagare).
Hatbrott kan ge straffskärpning
En person som döms för ett brott som har ett hatbrottsmotiv kan få en straffskärpning då hen döms för den brottsliga gärningen. En person som exempelvis har klottrat, eller för den delen misshandlat någon, kan således få ett strängare straff om det bedöms som ett hatbrott (Polisen).
Eva Tiby (1999), professor i kriminologi, uppmärksammar i sin avhandling Hatbrott? homosexuella kvinnor och mäns berättelser om utsatthet för brott, ett problem som gäller huruvida straffskärpningsregeln tillämpas. Det är av stor betydelse att polisen uppmärksammar hatbrottsmotivet och att de samtidigt underrättar åklagaren att de ska använda sig av straffskärpningsregeln. Åklagaren ska i sin tur ta upp straffskärpningsregeln i stämningsansökan för att sedan domstolen ska ange om den har tillämpats. Problemet är dock att domstolen inte är skyldig att göra detta (Brå 2008:18 fotnot:26).
Anna-Lena Lodenius, författare och journalist, skriver att straffskärpning har funnits sedan 1994 där meningen var att via straffskärpning skulle det möjliggöras att ge hårdare straff. Dessvärre har införandet inte erhållit den betydelse man hoppats på. Dessutom används den olika, beroende på typ av brott. När brotten varit som mest allvarliga har straffskärpningsregeln inte varit till stor betydelse, likaså när det gäller lindrigare brott. I de fall man tillämpar straffskärpning är när det gäller olaga hot eller misshandel (Lodenius 2004:10).
Detta leder i sin tur till att det blir svårt att följa vidare i rättskedjan, det finns inte någon enhetlig praxis för tillämpning av straffskärpningsregeln. Åklagaren måste nämna straffskärpning i stämningsansökan men sedan är det dock upp till domstolen om de uppger att regeln tillämpats. Det här är ett problem och det är därför högst aktuellt att se över detta i framtida studier. Inte heller är inte något nytt problem, det har tidigare uppmärksammats i bland annat en rapport från Brå (2002)[1] (Holm 2008:33)
Konklusion
Det finns alltså begränsade möjligheter idag att följa hatbrott genom rättskedjan;
Områden som är relativt outforskade är hur genomströmningstider för hatbrottsärenden i rättskedjan ser ut jämfört med ärenden utan ett straffskärpande motiv, samt vad som händer med anmälda hatbrott senare i rättskedjan.
Majoriteten av personuppklarade anmälningar leder till åtalsbeslut. Men hur många av dessa åtalsbeslut som senare i domstol leder till fällande dom samt straffskärpning vet vi inte i dagsläget (Brå 2014:115).
Källor:
Brottsförebyggande rådet, Brå 2008. Hatbrott 2007. En sammanställning av polisanmälningar med främlingsfientliga, islamofobiska antisemitiska och homofobiska motiv. Rapport 2008:15
Brottsförebyggande rådet, Hatbrott 2014, Statistik över polisanmälningar med identifierade hatbrottsmotiv och självrapporterad utsatthet för hatbrott. Rapport 2015:13.
Holm, Tina, (2008) Vem är värdig vitheten? En kritisk diskursanalys av förundersökningsprotokoll i hatbrottsutredningar. Studentuppsats (Examensarbete), 2008.
Lodenius, Anna- Lena, (2004) Hatbrotten och kriminalvården. Norrköping: Kriminalvården.
Tiby, Eva, (1999) Hatbrott? homosexuella kvinnor och mäns berättelser om utsatthet för brott, kriminologiska institutionens avhandlingsserie Stockholms Universitet.
Motargument 