Etikettarkiv: Sverige

Vit, brun, svart och afro

Gästkrönika av Peter Towers

Minnen av ursprung, färg, ras och klass
Som uppvuxen i Sverige med en vit, svensk mamma och en svart, amerikansk pappa så har jag oftast identifierat mig som en ”brun svensk”. En enkel opretentiös beskrivning av hur jag såg mig själv. Brun och svensk. Ordningen är inte helt oviktig, för nog var jag brun först och svensk i andra hand. Det är svårt att smälta in i ett land som Sverige när man har brunt krulligt hår och en jämn solbränna. Således brun först. Folk som såg mig tänkte ju inte i första hand där går en svensk pojke! De tänkte nog; där går en brun pojke och han verkar vara svensk.

Midsummar berries
Per Ola Wiberg ~ powi / Foter / CC BY

Vilken bra svenska du pratar? Var kommer du ifrån då? Jo, men jag menar var kommer du ifrån.

När jag frågade min mamma när jag var mycket liten varför jag var brun så förklarade hon att jag var ”mulatt”, vilket då ansågs vara en passande beskrivning (en term som sedermera förpassats till arkiven). I ett försök att identifiera mig själv och för att undvika jobbiga följdfrågor när jag träffade nya människor så  började jag därför jag presentera mig med: ”Hej, jag heter Peter och jag är Malutt”…. och om de fortfarande såg frågande ut kunde jag lägga till den biologiska förklaringen att ”min pappa är ifrån amerika och har svarta frön och min mamma har vita ägg, därför är jag brun”. Det svenska 70-talets öppenhet inför sexualitet i aktion. Efter det kom det sällan några fler frågor.

Sedermera blev det ”brun” istället för ”malutt”, det kändes mer naturligt.Under min uppväxt identifierade jag mig med andra bruna människor både med afrikanskt och indiskt arv, men de flesta av mina vänner såg inte ut som jag och det var aldrig några problem med dem. Men häcklingarna från andra ledde mig till Malcolm X, Eldrige Cleaver och Stokely Carmichael (Svarta Pantrarna) i böcker som fanns i min mammas bibliotek. Det var som en liten metamorfos och ett slags ”svart” medvetande började komma över mig, speciellt som mycket av detta utspelade sig i Oakland där min pappa växte upp. Men jag var fortfarande ”brun svensk”.

Från 15 års ålder — och som hyfsad basketspelare — blev det helt plötsligt en fördel att vara brun. Det var lite coolt, t.o.m. Om vi spelade utanför stan fick jag ibland skriva autografer. Det var kanske spännande för småkillarna i mindre samhällen att träffa en riktig brun basketspelare precis som på TV. Eller nå’t.

Som 19-åring flyttade jag till USA direkt ifrån en svensk medelklassförort in i djupaste East Oakland i Kalifornien under 80-talets crack-era, när Oakland toppade mordstatistiken i USA. En helt ny värld öppnades och jag fick snabbt lära mig hur det var att vara ”svart”. Främst ifrån andra svarta amerikaner; ”Brother”, ”blood”, ”nigger” —”what’s up?” ”Whe’ u from man?”, ”Switzerland?”. “I have a brother who lived in Germany in the military”. “Sweden”. “Ya’ll got som fiiiine women over there, ain’t ya?”.

Det positiva var det omedelbara accepterandet från andra svarta och det kändes helt underbart att kunna smälta in i mängden för första gången i mitt liv. Det kändes bra att vara svart. Men trots det, utan det bagage som kommer sig utav att växa upp i ett område som är fyllt av droger, undermålig utbildning och kriminalitet — och som välrest och mångspråkig, hade jag i slutändan mycket svårt att identifera mig med vad jag uppfattade som ”svarta amerikaner”.

Majstång Norrbärke
YlvaS / Foter / CC BY-NC-ND

Vad jag insåg senare var att jag, min brunhet och eventuella svarthet till trots, bar på ett slags ”vitt rikt privilegierad”. Inte rik på pengar i mitt fall, utan rik på kultur och erfarenheter. Jag gick på i ullstrumporna och höll mig inte inom de osynliga rasgränser som fattiga svarta i många fall målade upp för sig själva och som de sällan eller aldrig klev utanför eftersom de inte hade de sociala verktyg som krävdes. Min ljusare hy, mångspråkighet och exotism spelade säkert en roll till att jag accepterades av andra icke-svarta amerikaner och tilläts kliva inför deras osynliga grind. Bara att vara Europé var en stor fjäder i hatten och att vara ifrån Sverige var ”fantastiskt” för liberala San Francisco Bay Area-bor –”why did you leave?”, kunde de fråga. Jag kände mig då manad att inte bara måla upp Sverige som en slags utopi där alla är snygga, vältränade och har fri sjukvård, och delade med mig av rasistiska erfarenheter, talade om mångkulturalism och dess problem och förklarade hur amerikaniserat Sverige är. Men ganska stolt var jag nog.

Efter ett överlag vänligt mottagande i det amerikanska samhället och där jag snabbt befordrades till ett jobb som servitör på ett internationellt hotell efter blott 5 veckor som diskplockare — den svarta snubben som rekommenderade jobbet till mig hade varit diskplockare i 5 år — så började jag tänka, ”vad är det för fel med de svarta amerikanerna?”. Varför kunde de inte ”rycka upp sig”. Jag lärde mig många år senare att jag hade kritiserat svarta amerikaner precis på samma sätt som andra icke-svarta amerikaner som hade lyckats i livet, där den amerikanska ”Pull YourSelf Up Through Your Boot Straps”-mentaliteten är helgad. Det var ju så enkelt för mig, varför kunde de inte göra likadant. Jag hade fortfarande mycket att lära om insitutionell och historisk rasism.

Jag började bli alltmer deprimerad av Oakland för det var inte roligt att vara svart längre och det kändes verkligen inte som hemma. Vad jag förstod senare var att det jag då tolkade som svart och vitt i själva verket var klasskillnad. Som lägre medelklass-svensk utan några speciella pengar hade jag aldrig identifierat mig som ”rik”. Vi hade bott i lägenhet på Hisingen under min barndom och ganska nyligen flyttat in i ett radhus i Landvetter, en villaförort till Göteborg. Jag hade aldrig haft moped, vi hade inget lantställe och åkte inte på några dyra semestrar. Någonstans här slutade jag aktivt att vara ”svart” eller ”brun”, nu ville jag bara vara svensk. En svensk som dock ”råkade” vara brun och som ”råkade” ha en svart pappa — men ändock en svensk.

Jag sökte upp andra svenskar och umgicks uteslutande med dem som en slags metropolisk världsresenär på min egna om än nya hemmaplan. Där umgicks jag som unga svenskar gör utomlands med festande, beachliv, skidsemestrar och mer festande. Men när festen var över slutade jag att vara svensk och åkte hem till ”svarta” Oakland och till min gammeldags farmor ifrån Louisana och åt fried catfish och greens, plockade upp skräp ifrån gräsmattan, passerade blommorna som lagts ut för någon som skjutits ner ett block ifrån farmors hus och undvek crackheadsen som hängde utanför Liquorstoren när jag väntade på bussen för att åka till jobbet. Det var jobbigt att vara svart i veckorna, men det var kul att vara svensk på helgen.

Väl tillbaka i Sverige igen så försvann ”den svenska känslan”. Jag kände mig inte ens brun längre. I svensk miljö blev jag omedelbart ”svart”. Med en ny stolthet och en känsla av tillhörande något större än jag själv, blev det en period av nolltolerans gentemot n-ordet och rasism. Jag var en mycket arg, ung man som KRÄVDE respekt och med taggarna utåt tolkade jag allt som rasistiskt vilket provocerade fram många konfrontationer där jag tidigare skulle ha använt mig av min multi-kulturella diplomati genom att förstå att de menade ju inte något illa, de visste ju inte bättre. Men nu ville jag personligen straffa de som inte visste hur de skulle uppföra sig gentemot mig och sådana som såg ut som jag. Med hela Oakland i ryggen ville jag hämnas för ett helt liv av oförätter och orättvisor. Men det funkade inte så bra.

Med tiden softade jag ner mig men slutade inte att vara ”svart”, men nu mer på insidan än på utsidan. Jag känner mig fortfarande ”brun” tillsammans med andra svenska ”bruna” barndomskompisar men identifierar mig idag som vuxen, som”svart”. En stor del i det hänger ihop med att jag nu bor i USA. Lustigt nog som ingift i en familj med rötter i Uganda är jag den vitaste familjemedlemmen 🙂 One Love!

P.S. Nyligen blev jag ”afro-svensk”, vilket känns helt OK det med.

Gästkrönika av Peter Towers

Rasism i nationens intresse

Gästkrönika av Peter Towers.

Jag hittade denna pärla till avhandling som—även om den inte handlar om afrosvenskar—kan utgöra en bra referens när man diskuterar ämnen som identitet, Sverige som postkolonial nation och den betydelse det har i hur minoritetsidentiteter behandlats i det publika rummet och pressen.

Pro-eugenics poster
Brittisk rasbilogogiBen Sutherland / Foter / CC BY

Skriften heter ”Att representera och representeras” (Anna-Lill Ledman) och handlar om hur samiska kvinnor beskrivits i svensk och samisk press mellan 1966-2006.

Ifrån inledningen:

”I Sverige problematiseras sällan frågor kring kolonialism, eftersom landet inte, i jämförelse med andra länder, anses ha varit någon framgångsrik aktör på den internationella koloniala arenan. Själva definitionen av svenskhet bygger på tankar kring rättvisa, frihet och mänsklighet, vilket gör det svårt att acceptera skildringar av ett kolonialt förflutet och en historia av förtryck, och kolonialismen har istället definierats som något som skett utanför Sveriges gränser. Även om Sveriges inspel på en internationell, kolonial skådeplats varit perifer, har landet ändå påverkats av västerländsk, europeisk identitetskonstruktion som i sin tur influerats av koloniala och imperialistiska mönster”

Detta är något det sällan talas om; Sverige som postkolonial nation med en europeisk identitetskonstruktion […] som influerats av imperialistiska mönster.

Det låter väldigt lång bort ifrån den identitet svenskar ofta själva har, där ”själva definitionen av svenskhet bygger på tankar kring rättvisa, frihet och mänsklighet”.

Många svenskar, jag själv inkluderad, tyckte långt in i mitt vuxna liv att Sverige, trots en hel del negativa rasistrelaterade upplevelser som yngre, nog var det ‘bästa’, mest ‘fantastiska’ och mest ‘rättvisa’ landet i världen. Nu är det svårt att avgöra på någon slags rättviseskala kanske, men nog känner jag mig nu senare lite som ett misshandlat barn som glömde bort örfilarna. Med backspegelns klarhet står det klart för mig att anledningen till det var att jag hade mycket av min identitet uppsnurrad i min svenskhet. Att kritisera Sverige var därför att kritisera mig själv, min egen existens. Det beror kanske också på att jag flyttade till USA under en tid då det kändes mycket viktigt att hålla fast vid den svenska identiteten eftersom det land USA hade utvecklats till efter 9/11 mer liknade en fasciststat än det ”friaste landet i världen”. Sverige kändes i jämförelse som ett drömland.

Hur kunde du, mitt kära Sverige?

Men det varade inte länge och snart började Sverige till min ypperliga förvåning följa i USAs fotspår med att jaga terrorister, lyssna på folks telefonsamtal, spela in internettrafik och begå andra övergrepp i ”nationens intresse”. Plötsligt gjorde sig örfilarna påminda. Att övergrepp emot den heliga demokratin inte var något nytt-snarare en utångspunkt än ett undantag-var något som snabbt förankrades av icke-sanerade versioner av historisk och politiska information jag började upptäcka. Den enda anledningen till att jag aldrig upptäckt sådan information tidigare var för att jag inte letat efter den (och varför skulle jag det, Sverige var ju det ‘bästa’ mest ‘rättvisa’ landet i världen)…

Ett politiskt, historiskt och konspiratoriskt intresse slog rot och jag plöjde igenom en hel del litteratur, dokumentärer och artiklar. Jag har ingen universitetsutbildning så det kan hända att jag missat en del som yngre, men ju mer jag grävde desto mer realistisk kändes min nya bild av Sveriges där ämnen som tidigare saknat förklaring blev självklara. Jag började se den historia jag trodde jag kände till i ett helt nytt ljus. Det nya Sverige som växte fram ändrades ifrån min barndoms idealiserade bild till den av en motsvarande halvalkoliserad hustrumisshandlare, som vänsterprasslade, ljög för släkten och skyllde blåmärkena på kapitalismen eller socialismen, beroende på vem man frågade. Jag började kunna dra direkta paralleller till vad jag upplevt tidigare och vad som händer i nutid genom att springa på en stor mängd av information som helt enkelt inte lärs ut i den svenska grundskolan – eller ens talas om i allmänhet. Det är fascinerande för mig hur mycket energi svensk politik och press spenderar på att ondgöra sig över orättvisor i världen men totalt ignorerar våra egna fläskiga skandaler med kort minne.

IMG_0004
JohannCoetzer / Foter / CC BY-ND

Jag insåg att jag under många år befunnit mig i någon slags svensk 60-70-tals solidarietsdemokratisk ideologibubbla där jag på djupet trodde på det mesta av den propaganda jag lärt mig under min uppväxt, och alltid försvarat med näbbar och klor. Inte för att jag kunde backa upp det med fakta utan för att det var allt jag visste och aldrig haft någon anledning att någonsin betvivla.

Djupare ner i kaninhålet…

I grävandet upptäckte jag att min morfar, Kurt Allan Lundin, deltog i Sveriges Nazistiska frivilligarmé och innan det lärde jag mig att en sådan armé inte existerade. Wow. Jag delade med mig av detta till min familj, men  i traditionellt svenskt sopa-under-mattan-manér hörde jag i princip ingenting annat än en kort kommentar ifrån en av mina bröder. Ingenting av mina kusiner. Helt otroligt att ingen hade något att säga.

Att Kurts fyra döttrar, varav en är min mamma, inte ville prata om det kan jag till en viss del förstå. Men om detta, ändå ganska omvälvande ämne, någonsin kommenterades i övrigt så var det inte ett samtal som jag någonsin fick höra talas om. Det är ju inte ett ämne man vill öppna med på släktträffen kanske, men att inte ens ett enda knyst hördes väl ändå lite märkligt? Det är kanske något jag bör ta upp igen, röra om lite i nazistgrytan och se vem som har fladdermöss i garderoben.

Om mina misstankar stämmer – att min familjs attityd till den egna familjehistorien hellre glöms bort än diskuteras öppet – är det kanske inte så konstigt att andra mer allvarliga ämnen anses vara tabu i samhället i stort, och även de glöms bort.

Skolundervisning i politik och historia – jag är skeptisk

Min kärlek till min familj, och mitt moderland,  har dock inte förlorats för det. Men en djup skepsis till i princip allt jag lärt mig och inte lärt mig, dominerar nu min generella inställning till ämnen framför allt inom politik och historia. Det vi lärde oss i skolan om ‘olagliga’, ‘odemokratiska’ och ‘osolidariska’ metoder, som begicks av diktaturer, bananrepubliker och imperialiststater, hade under alla dessa år varit allra högst levande aktiviteter rätt under näsan på både min egen, min mammas och mina morföräldrars generation hemma i kära lagoma Svedala.

Vare sig man känner igen sig i den där känslan av att ha blivit ”lurad” eller inte; om man åtminstone kan förstå den utgångspunkten innan den mer kompletterande insikten nådde mig, så kan man också förstå den utgångspunkt många svenskar har när det diskuteras ”svenska” ämnen och varför det ofta blir mycket känsligt väldigt snabbt.
Det är för att diskussioner om identitet, svenskhet, kultur och tradition leder till frågor om vad som kan tolkas som en slags svensk ”existentialism”, alltså inte den filosofiska disciplinen utan den medvetandegrund på vilken ens identitet vilar.Det kan låta både självklart och befängt beroende på vem man är.

Att förstå upprördheten

Oavsett hur man ställer sig till det påståendet står det i alla fall klart för mig att vissa svenskar, som ätit pepparkaksgubbar och n-bollar i hela sitt liv samtidigt som de läst Tintin i Kongo och diggat Pippis pappa i Söderhavet, utan att för den delen nödvändigtvis tyckt särdeles illa om eller ens ha tänkt på människor som är svarta och bruna, utifrån sitt perspektiv kan tolka det som ett enormt övergrepp emot deras egen historia om någon vill ta bort det man höll av som barn.
Det är som om någon vill censurera ens egen barndom och ens egen bakgrund. Efter mina egna kompletterande insikter om Sverige och internationell politik i allmänhet kan jag kan i ärlighetens namn förstå det, eftersom jag vet hur det är att vara nästintill sekteristiskt lojal emot någonting, utan att egenligen förstå varför, och tolka världen utifrån ett filter.
Något som jag först inte ens kunde inse var skilt ifrån mig själv.Detta trots att jag identiferar mig som multikulturell, är en individ som bott och arbetat i flera länder och som talar flera språk, som har vänner ifrån olika religioner och nationer och är i övrigt hyfsat kulturellt och internationellt erfaren.

Om världsvana har svårt att se, hur lätt är det för inskränkta?

Hur svårt är det då inte för någon som identifierar sig som ”etnisk svensk” (vad det nu än betyder) som sällan eller aldrig har rest utanför Sverige, som aldrig umgås över kultur- eller språkgränser och som tycker att Sverige är det bästa landet sedan ‘skivat bröd’ (för att direktöversätta det amerikanska uttrycket)?

En människa som utifrån sin egen svenska ”existentiella” tolkning inte ser någon konflikt i att den egna svenskheten är föga nationalistisk, baserad på amerikanska seriesnuttar kring Jul, eller belgiska serietidningar och bakverk som domineras av en produkt som är importerad (choklad).

Nu har ju jag själv gjort allt det där, ätit chokladbakverk och läst serietidningar. Men jag och många andra reagerar annorlunda på den nya utvecklingen. Vi ser den som positiv eftersom ett identitetssökande är en integrerad del i livet för alla som inte tolkas som ”vanliga svenskar, där hur svensk man än är eller känner sig, så är man inte ”vanlig” när man är brun eller svart i de flestas ögon.

Tillbaka till samerna

Vilket leder oss tillbaka till samerna. Trots att samerna vandrade in i Europa och senare till de områden där de traditionellt bott i flera tusen år, långt innan de germanska folkslagen drog norr, så räknas inte samerna som ”vanliga svenskar” heller.

Samerna och språket samiska blev i själva verket inte officellt erkända som minoritetsbefolking respektive minoritetsspråk i Sverige förrän år 2000. Jag minns inga rubriker ifrån den tiden och visste inte om det tills idag när jag läste om det på samirights.org (en samisk intressewebbsida).

Hur länge har inte USA, Kanada, Australien och andra länder arbetat med sin skuld gentemot ursprungsbefolkningar i deras respektive områden och öppet fört samtal om sitt brutala arv?

Oavsett om man anser att det gjorts med framgång eller inte så existerar åtminstone ett samtal. I Sverige har vi knappt börjat ens utanför de egna direkta intressegrupperna. På samma webbsida ovan kan vi lära oss att olika samekommittéer och samfund som tillsatts av regeringen ofta inte haft en enda person med samiskt ursprung med.

När samer fanns med var de i minoritet.

Man kan verkligen fråga sig hur väl sådana konstellationer och de beslut som fattades i samernas sak representerade samiska intressen.

Generellt verkar det inte finnas någon politisk eller samhällelig vilja att öppet tala om dessa ämnen eller att till exempel dra svenska nationalikoners antisemitiska byk ut i öppenheten.

Det är ingen som vill tala om den svenska rashygienen på 20-30 talet. Dokumentären om familjen Bonniers för ett par år sedan var intressant men också väldigt överslätande vad gällde antisemitismen, i syfte att inte trampa på känsliga svenska tår.

Folkmedvetandet måste hinna ikapp innan vi kan gå framåt

Så länge dessa ämnen förblir okända och ignorerade kommer det att existera en oproportionerlig brist på empati och socialt ansvar hos många av de som kallar sig för (men inte är) ”etniska svenskar” och andra som sympatiserar eller flörtar med den numera i stort sett rumsrena xenofobin, i ämnen som behandlar ursprung och identitet.

För att ändra på sådana attityder och trender måste hela det det svenska folkmedvetandet evolveras och först då kommer samtalet om ursprung, hänsyn och empati sluta att fokusera på bakverk och huruvida pepparkakor skall bakas i hjärt-, bock-, eller gubbform.

Istället kommer samtalen att handla om medmänniskor, känslor och tillhörighet oavsett vilken färg man har på sitt skinn eller huruvida skulten är berikad med krulligt, vågigt eller rakt hår.

Sverige är inte långt från barbariet

Vi svenskar är bra på att slå oss för bröstet och säga att vi är sååå… civiliserade. Detta jämfört med ”odemokratiska stater och kulturer”. Ofta hörs gnäll om att islam sägs vara ”ociviliserat” eftersom stater som är ”muslimska” ofta har religiös inblandning i statliga affärer. Sverigedemokrater brukar t.ex. hävda att ett av problemen med islam är religionens påverkan på staten. Ur detta generaliserar de och säger att ALLA muslimer vill att religionen ska styra över staten.

wave, wave!
csaavedra / Foter / CC BY-NC-SA

Med hänvisning till ”barbariska seder” i länder som t.ex. Iran och Saudiarabien generaliserar muslimofoberna och hävdar att alla muslimer i alla länder har en medeltida världsbild och vi andra en modernare och därför kan inte kulturerna blandas.

Lustigt. För det var samma sak fördomsfulla amerikaner sa om svenskarna förr i tiden. När utvandringen av svenskar pågick tyckte ganska många amerikaner att Sverige var underutvecklat, eftersom stat och religion var sammanblandat här och det fanns så många barbariska seder och skick här. Kyrkan förföljde folk på statens uppdrag, det sågs som VÄLDIGT barbariskt!

Faktum är att fram till strax innan vår tid var rättssystemet grundat på Gamla Testamentet och den mosaiska lagen…

Hur civiliserat är Sverige?

Don't leave me now...
Funky64 (www.lucarossato.com) / Foter / CC BY-NC-ND

Sverige fick allmän rösträtt år 1989, på 1960-talet fick alla svenskar rätt att gå i skolan. Jo, det stämmer. Då skedde reformer som gjorde att även alla funktionshindrade också fick rösträtt i valsystemet och gå i skolan. ”Fattiga” fick sin rösträtt först efter andra världskriget i Sverige.

Det som vi idag anser vara självklara rättigheter för alla, är något vi haft MYCKET KORT TID. Det bör vi tänka på när vi gnäller över ”ociviliserade och odemokratiska stater” i resten av världen.

På 1950-talet kom de första kvinnliga prästerna och busschaufförerna. På 1960-talet började man införa svenska lagar mot kvinnomisshandel och mot våldtäkt i hemmet. På 1970-talet slutade man se homosexualitet som någon sjukdom. Homosexualitet var för övrigt förbjudet fram till 1940-talet och homosexualitet fick man inte prata om för ungdomar fram till 60-talet, då kunde man dömas för att ”förleda ungdomen”. Sambolagen kom först runt 2000.

Rasbiologiska steriliseringar avskaffades i teorin 1975 men i praktiken fortsätter det än idag med tvångssteriliseringar av transsexuella. Även funktionshindrade har steriliserats med tvång fram till vår tid.

Staten och religionen

St Bridget's church
mudpig / Foter / CC BY-NC-ND

År 1870 fick även icke-lutheraner rätt att bli statstjänstemän och att kandidera till riksdagen, men det dröjde intill 1950-talet innan de högsta statsanställda cheferna och lärare fick vara ateister eller tillhöra annan religion än den svenska statskyrkans lutheranska. Än idag måste kungen vara lutheran.

Detta är viktigt, eftersom det påstås att ”barbariska stater”, som ”de muslimska” PER DEFINITION blandar statens verksamhet med religionen. Att Sverige inte gör detta ska på nåt sätt skilja den svenska kulturen oändligt mycket från den islamska, heter det.

Moseslagen fanns i vår lagbok fram till 1970-talet. Visste ni det?

Den mosaiska lagen, dvs Gamla Testamentet, påverkade svensk lag från medeltiden och framåt. Karl IX gjorde den mosaiska lagen till svensk lag runt 1600 och från 1600 till 1734 var Sveriges lag de gamla landskapslagarna OCH Gamla Testamentet.

1734 års Svenska lag bekräftade att lagen vilade på Gamla Testamentet som grund. Den avgörande texten hittar man i rättegångsbalken i en text som direkt kopierats efter det som Karl IX 130 år tidigare beslutat:

Domare skall ed thenna svärja: Jag N.N lofvar och svär, vid Gud och hans heliga Evangelium, at jag vil och skal, efter mitt bästa förstånd och samvete, i alla domar rätt giörä, ej mindre then fattiga, än then rika, och döma efter Guds och Sveriges Lag, och laga stadgar:
Christopher JL / Foter / CC BY-NC-ND

Den mosaiska lagen (Gamla Testamentet och 10 guds bud) låg till grund för så vitt skilda delar av lagen som lagen om arv, och straffbalken. Och fram till 1829 stadgades det i praktiken att alla skulle dömas efter Gamla Testamentets stränga straff. Att det inte i praktiken blev så berodde på s.k. leuteration, vilket är en helt annan historia.

Men när upphörde Gamla Testamentet att vara grunden för svensk lag. Jo, 1976!!!

Ordalydelsen från Karl IX:s tid, ”— jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Guds och Sveriges lag och laga stadgar —” ingick i domareden till den 1 juli 1959. (Läs mer här och här!) Och var och en som studerat hur de homosexuella behandlade i Sverige vid den här tiden kan intyga att Gamla Testamentets mosaiska lagar faktiskt påverkade svensk lag DIREKT!

Karl IX:s gamla formulering ändrades 1959 men referensen till Gud behölls till 1976 då den avskaffades. Från och med 1976 avges eden ”på heder och samvete” istället för som tidigare ”inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord”. 

Kort väg från barbariet till nu!

stavropoleos
fusion-of-horizons / Foter / CC BY

Nu vore det i och för sig fel att döma ut hela svenska befolkningen och kulturen för att Gamla Testamentet var grunden för Sveriges lagar fram till 1950-talet. Verkligheten var mer komplicerad än så.

Det har alltid funnits konflikter om hur man ska tolka lagen och förändra lagen, och hur bibeln ska tolkas. Bäst ser man detta under häxprocesserna under 1600-talet. Då var det en öppen strid mellan de som ville döda de s.k. häxorna, och därmed följa den mosaiska lagen, och de som sa att idén om människorätt och människans frihet går före Gamla Testamentets barbariska människosyn. De senare, tex Urban Hjärne, Ericus Noraeus och bröderna Rosenhane, försökte bekämpa masshysterin mot häxor med näbbar och klor!

Så det har bevisligen funnits personer i Sverige som motsatt sig tyranni och människoförtryck och som har arbetat för människans frihet. Som velat skilja lag och stat från Gamla Testamentet och den mosaiska lagen.

Med tanke på att Gamla Testamentet var officiell lag i Sverige så länge, kanske vi ska sluta slå oss för bröstet och tro att vi och vår kultur, är så förbannat bra! Vi har utvecklat en större frihet för människorna i Sverige men denna frihet är ännu ganska ung. En ny ung rättsgrund och värdegrund.

Det positiva är att friheten, och möjligheten för folk att utvecklas och utbildas, ökar över hela världen. Låt oss stödja dessa strävanden istället för att döma hela folk och religioner efter hur deras mest fanatiska aktivister beter sig!

Mer läsning: Sverigedemokraternas syn på islam på sverigedemokraterna.de.

Recension; Positiv antirasism

100 spänn för att bli peppad och positiv inför detta med att vara antirasist.
Det är vad du får om du köper boken
Positiv antirasism av Daniel Poohl och Alexander Bengtsson från Expo.

Positiv antirasism. Så förnyar vi en debatt som kört fast.

Det är sällan man hittar en bok som är bra rakt igenom, och det är inte den här heller. Det finns stycken och kapitel som är rätt trista, men så finns det kapitel som är betydligt roligare att läsa. Det jag gillar bäst med hela boken är dock andemeningen – att hitta en vision man är för, snarare än att hela tiden arbeta och argumentera mot någonting. Det är väldigt positivt och jag har på något sätt svårt att förstå varför ingen (inklusive jag själv) har tänkt på det här tidigare.

En av de bättre sakerna Poohl och Bengtsson för fram är en slags vardaglig, tillgänglig antirasism. De har helt rätt när de menar att diskussioner kan bli alltför akademiska och teoretiska, vilket på både kort och lång sikt kan skrämma bort många vardagsantirasister. Som till exempel jag själv. Mina kunskaper om statistik, Sverigedemokraternas historia och mycket annat, är i princip obefintlig. Men åsikter har jag ändå, och det gör mig väldigt glad att även jag får plats i den antirasistiska rörelsen.

Min uppfattning är att Poohl och Bengtsson inte bara har skrivit den här boken; de är också realister. De är inte ute efter en utopi, utan ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans utan alltför stora konflikter.

Jag ska inte berätta alltför ingående om vad den här boken innehåller – det får du själv ta reda på. Men jag tycker att den är helt klart läsvärd, och det den berättar om och diskuterar är värt att fundera på. Det var det där med visionen

STÖD EXPO OCH KÖP BOKEN FÖR 100 SPÄNN!

Positiv antirasism – Så förnyar vi en debatt som kört fast
Daniel Poohl & Alexander Bengtsson
Expo 2012
Antal sidor: 71
ISBN: 978-91-977812-7-5

Assimilation och Sveriges romer

SD förespråkar assimilation, en politik vars syfte är att göra alla främmande element i samhället till ”svenskar”. Grundidén är att minoriteter måste anpassa sig till majoritetssamhället, man ska anamma majoritetens seder och traditioner och på lång sikt ha anpassat sig så mycket att man kan inlemmas i majoritetssamhället. Idéen är nära knyten till idéen om nationen, till idén om ”ett folk, ett land”. Genom att skapa ett homogent folk, ett folk med samma traditioner, samma språk, samma seder vinner tanken om nationen legitimitet.

Assimilationens historia är ett mörkt kapitel i Europas historia, det är ett kapitel vi inte får glömma nu när allt fler politiska krafter på vår kontinent förespråkar en återgång till den politiken. Politiken ledde till diskriminering, förtryck, och grova övergrepp på minoriteter. Assimilationen ledde till att hela kulturer och språk i det närmsta utplånades, resultaten: ett stort lidande för många människor på våran kontinent.

I södra Frankrike lyckades man i det närmsta utplåna det katalanska språket, den katalanska kulturen. I Sverige utsattes samer och romer för enorma övergrepp, det är deras berättelse vi måste komma ihåg när SD nu talar om att införa assimilationspolitik. Det är förtrycket på Sveriges romer som jag i denna artikel ska fokusera på, på berättelsen om en stat vars syfte var att utplåna en kultur.

I en statlig utredning från 1923 (SOU 1923:2) definierar man ”problemet” med ”romer” som någon sorts olösligt problem, ett problem som krävde drastiska metoder, ett problem som trots att det då endast fanns ett mycket litet antal romer i Sverige fick den allra högsta prioritet. Man skrev följande om gruppen ”tattare” (som då antogs vara en blandning mellan romer och svenskar) ”Genom den hänsynslöshet och fräckhet, med vilka tattaren ej sällan uppträder förmår de — särskilt i avlägsna bygder — befolkningen, att lämna dem snart sagt allt vad de begär, husrum, mat och foder till kreaturen. (Lägg här märke till likheten med vad SD-representanter idag säger om muslimer) Efter att ha konstaterat att så länge det finns romer i Sverige så kommer de att ”skapa” nya ”tattare”, därför kom man fram till att själva grundproblemet var romerna. Utifrån den då rådande synen på folks genetiska skillnader konstaterade man att en assimilation av romer var ett omöjligt projekt, att den enda möjliga lösningen vara att avlägsna alla romer från Sverige.

Då zigenarnas inordnande i samhället hos oss synes vara ett olösligt problem, är enda utvägen att på ett eller annat sätt få zigenarna ur landet. Då de flesta av dem trodde vara svenska undersåtar och i allt fall deras medborgarrätt i annat land svårligen låter sig bevisas, kan deras försvinnande ur landet icke nås på annat sätt, än att så starkt inskränkningar läggs på deras rörelse frihet att de finna med med sin egen fördel att lämna landet och utvandra till ett land med för dem gynnsammare förhållanden” 1

Detta utlåtande föranledde krav om steriliseringsprojekt, som sedan verkställdes (och upphörde först på 1970-talet) och en starkt diskriminerande politik inleddes gentemot romer. Redan 1928 kom ett nytt utlåtande från staten som föreslog skärpningar i de metoder riktade mot romer. Det förslag följdes upp av en inventering av den romska befolkningen på 1940-talet.

Efter kriget så ändrades synen något på romer, Hitlers folkmord på judar och romer hade gjort att det inte längre var bekvämt att prata om biologiska skillnader. Den biologiska rasismen hade tappat mark, men man ansåg fortfarande att problemet kvarstod. Romerna måste fortfarande anpassas till samhället menade man. Detta bredde mark för en ny förklaringsmodell, som gick ut på att se ”problemet” i romers kultur. Istället för att som i SOU 1923:2 söka att bli av med romerna sökte man nu att utplåna deras kultur, deras språk och deras seder. Det var intåget för den nya rasismen, den som ofta kallas kulturrasism. 1956 tillsattes en utredning (SOU 1956:43) som en gång för alla skulle svara på frågan hur man skulle kunna inlemma romerna i den svenska samhällskroppen, hur man skulle göra dem till ”svenskar”. Utredningens svar på frågan var att en omskolning krävdes, att man skulle uppfostra romer till att bli ”riktiga svenskar” (inte helt olik förslag om körkort i majoritetsspråket och diverse prov i värderingar som florerar runtom i de europeiska staterna).

Gitanillas

Daquella manera

Denna utredning ledde till att många romer hamnade på uppfostringsanstalter, att man i skolan utsattes för diskriminering, att man sökte att utplåna den romska kulturen och språket. Steriliseringen av romer fortsatte länge, då man fortfarande var skeptisk till att befolkningen slutat växa och föröka sig. Trots att romer bott i detta land i århundraden så fråntog man dem rätten till sitt land, rätten att bli behandlade på samma vis som alla andra medborgare. Detta endast på grund av att deras kultur inte var densamma som majoritetens, detta i ett försök att utplåna olikheter i Sverige, att skapa ett homogent land.

När SD pratar om assimilation är det viktigt att komma ihåg att det finns en anledning till att vi övergav den ideologin. Det är ingen kulturmarxistisk konspiration att vi är emot ”tvångsförsvenskning”. Det är enbart på grund av att den orsakade stort lidande för dem som blev utsatta för den, i många generationer, det beror på att den syftar till att utplåna kulturer och stöpa oss alla i samma form, att göra oss alla lika. Det är på grund av att det är en rasistisk politik.

Källor: SOU 1923:2  SOU 1956:43

Myt: Växtvärk

När valsedlarna skulle tryckas den där härligt vackra sommaren 2010 — som gav oss så många fina nätter och festminnen — då var Sverigedemokraterna ett 22 år gammalt parti. SD ska ha grundats i februari 1988.


MYT:

”SD har växt för fort & på för kort tid”

SD — ett projekt bildat genom en sammanslagning av andra existerande, äldre organisationer. I detta sammanhang ganska oviktigt vilka de personerna var, men SD hade i alla fall en del befintliga medlemmar redan vid starten.

Inför valet i september 2010 anmälde partistyrelsen totalt sett 2028 kandidater. I hela den valkampanjen lovade Jimmie Åkesson att ”inga stolar ska stå tomma”.

This one belongs to us now.
Sd — skäms för era tomma stolar!Refidnas / Foter / CC BY-NC-SA

Sverigedemokratiska partiet kommer att fylla 26 år i februari 2014, just när nästa valkampanj ska inledas och kandidater till valsedlarna ska anmälas. Ett ansenligt antal av deras tidigare representanter har antingen slutat, blivit utsparkade eller bytt parti.

Men deras anhängare tar ofta till ”växtvärk-ursäkten”. Det låter ofta såhär när man kritiserar partiet för t.ex. inkompetens runtom i kommunerna: ”vi har växt för fort och på för kort tid”. Seriöst, ett politiskt parti, som i många år endast har drivit en enda politisk fråga, ett mycket smalt och tunt ideologiskt program. De har väl inte utvecklats särskilt, på alla dessa år?

Att ett politiskt parti, på en så lång tid, med en så tydlig ideologi, inte har lyckats samla fler väljare eller fler representanter — det är inte växtvärk — det är inkompetens! Sanningen är snarare att det i detta landet inte finns några fler vuxna, röstberättigade personer med de åsikterna, som både vill och kan engagera sig politiskt!

Källor:
Valmyndighetens information till partierna om kommande val
Anmälan till valsedlarna skulle gjorts senast 15:e april 2010
Registrering av SD hos Valmyndigheten
SD:s egen fakta om antal medlemmar i SD och SDU

Det stora hotet mot svenskheten (hint, det är inte muslimerna)

Det sägs ibland att den svenska kulturen är hotad av muslimerna. Eller, rättare, det sägs rätt ofta, och det sägs dessutom med ett påtagligt patos. Som om hotet är omedelbart och kommer att slå till vilken natt som helst nu. När vi som minst anar det.

Det sägs ibland att den västerländska kulturen är hotad. Ofta i samma andetag som det ovan sagda. Med utpräglat patos utmålas muslimerna som ett hot mot moderniteten som sådan. Oftast utan att det moderna definieras särskilt noggrant, och det moderna och det svenska likställs med varandra som om vore de synonymer.

Jag undrar om inte det är ett misstag.

Moderniteten är nämligen inte särskilt snäll mot den svenska kulturen. Den är på det hela inte särskilt snäll mot någon kultur alls. Den tenderar att bryta upp anrika lokala traditioner och sedvänjor, byta ut dem mot kapitalismens brutala nödvändigheter och förvandla den förmoderna känslan av mellanmänsklig gemenskap till en serie av ekonomiska transaktioner. Oftast utan att ta några större hänsyn till dessa lokala gemenskapers protester.

Om ovanstående stycke låter förbryllande, så kan det sammanfattas så här: det finns en anledning till att dagens ungdom oftare tenderar att dricka cola än julmust vid julfirandet, och denna anledning är inte muslimerna.

Faktum är att dagens ungdom är mer alienerad än någonsin från det svenska. De vet mer om World of Warcraft än om Sveriges statsskick, har större koll på japansk anime än på Bellman, och håller på det stora hela att växa både upp och in i en kultur som är långt mer modern än svensk. De surfar, messar, raidar, dejtar och ett otal andra engelska ord som av rent nödtvång blivit svenska verb. I brist på inhemska ord.

Om det är hot mot den svenska kulturen du är ute efter, så är det inte muslimerna du borde oroa dig för. Det är inte muslimerna som gör att ingen längre minns vad pingsten går ut på eller när dymmelonsdagen inträffar. Det är inte muslimerna som har gjort det naturligare att gå till McDonalds än att äta kåldolmar. Och det vore långsökt bortom all rimlighet att påstå att det är muslimernas fel att ordet ”yes” på det stora hela bytt ut ordet ”ja” i vardagliga sammanhang.

Om det är svenskheten du vill bevara, så gör du bättre i att försöka förstå och motverka moderniteten. Den byter ut anrika traditioner mot kommersiella jippon, gör kitsch av konst och får alla fasta hållpunkter i vardagen att lösas upp i intet. Den isolerar människor från varandra, gör att tevekändisar blir mer verkliga än våra grannar, och tvekar inte att nedvärdera allt vad svenskhet heter om det skulle visa sig att det är en lönsam affär.

Det är upp till dig, egentligen. Antingen kan du låta svenskheten förfalla medan du bekämpar muslimska väderkvarnar, eller så kan du kavla upp ärmarna och börja göra någonting som faktiskt skulle kunna fungera i den moderna värld vi lever i. Du kan antingen ta tillfället i akt att göra svenskheten relevant i ljuset av den moderna världens likgiltigt iskalla ekonomiska realiteter, eller fortsätta göra dig själv irrelevant genom att slösa bort din tid på att leka Don Quijote.

Ditt land. Din kultur. Ditt val.

Vardagsrasismen som födde Almqvist, Westling och Ekeroth

Jag är inte ett dugg förvånad över att det finns killar som Erik Almqvist, Christian Westling och Kent Ekeroth. Som beväpnar sig med stålrör, knuffar tjejer, kallar dem hora, är rasistiska, vill provocera fram bråk och filmar sina ”triumfer”. För det är väl så de ser detta. Som ett coolt bråk, en häftig triumf. Eller förlåt, det var väl så de ”såg” detta. Efter publiceringen är de ju mycket ångerfulla. De är nog mest ångerfulla för att detta har kommit fram och inte för själva händelsen i sig. Det är helt orimligt att ingen har sett hela klippet innan. Kent Ekeroth har haft filmen i sin mobiltelefon. Jag har massor av filmer i min mobil och jag har sett alla minst en gång eftersom jag har filmat dem.

Almqvist, Ekeroth, Westling

Erik Almqvist håller presskonferens och ber om ursäkt. Han skyller på berusning och ett dåligt mående. Drar på sig stora ”offerkoftan” samtidigt som han står där med svansen mellan benen, ertappad och påkommen. Erik inser ändå inte att det han säger i filmen var rasistiskt ”Jag förstår att det kan verka så om man inte känner mig”.

Det är inte heller särskilt förvånande att de är riksdagsledamoter. Innan valet 2010 har de länge organiserat sina åsikter och etablerat sitt framtida parti. De har stått på stan och spytt ut sin ilska och sitt hat med slagord, svenska flaggan i handen och stålhättor på sina fötter. I dag står de i talarstolar i fina kostymer och använder sig av finare ord. Hatet är detsamma, åsikterna finns kvar och uppenbarligen har de också svårt att göra sig fria från sin f.d. våldsamma sida.

Visst, vi har alla våra lik i garderoben, men om man inte har en snedvriden kvinnosyn så slinker inte ord som ”hora” ut bara för att man har druckit. En knuff, stålrör och att hetsa till slagsmål, sådant dyker inte heller bara upp för att man har druckit lite för mycket. Sådant kommer fram för att man har en snedvriden människosyn. Sådant kommer fram för att man tror att våld kan lösa konflikter.

Det är väl klart att vi har sett sådant beteénde förut? Män som Ekeroth, Westling och Almqvist. Ni har sett dem. Kanske inte i riksdagen men visst har ni sett dem förut? Mitt i allt står en man med ett sådant oerhört lugn över sig och värd all respekt, Soran Ismail. Soran Ismail är ett typexempel på en kille som jag skulle kunna överväga som pojkvän. Erik Almqvist är motsatsen — alltså ett typexempel på en person som jag aldrig skulle överväga som pojkvän. Inte bara för att han är rasist och ser ned på kvinnor utan för hans våldsbenägenhet.

Detta samhälle producerar och har alltid producerat killar (notera att jag skriver killar då större delen av våldsutövarna i samhället är män och det är oftast pojkar som fostras in i en våldskultur) som använder våld för att utöva makt och som konfliktlösningsmetod. Redan i förskolan har vi fått höra ursäkten ”pojkar är pojkar” när pojkar ligger på skolgården och slåss över något de är oense över. Det finns massor av män som slåss. På krogen, fotbollsmatchen, bandymatchen och på andra ställen för att upprätthålla sin förlorade ”heder”.

”När orden inte räcker till kommer knytnävarna fram”.

Jag ser i filmen hur vant Almqvist greppar järnröret i sin hand och tänker att detta förmodligen inte är den första gången han gör det: greppar ett järnrör och har som avsikt att slå någon med det. Jag ser också med vilket lugn Soran står och argumenterar när Almqvist försöker att provocera honom. Jag brukar säga att antingen använder man sig av våld eller så gör man det inte. Om en person använder sig av våld i en situation så finns det inga garantier för att hen inte skulle använda det våldet mot mig. Jag köper inte ord som ”Jag vet att han aldrig skulle slå sin tjej” sagt om en kille som slåss i andra situationer. ”Det finns en gräns”, ”Jag skulle aldrig slå min tjej”, jag har hört det så många gånger och så många gånger sett det motbevisats.

Filmen där Ekeroth, Westling och Almqvist kallar folk för ”blatte-lovers”, ”hora” och uppträder våldsamt sprider sig på nätet. Kommentarerna varierar men rubrikerna liknar varandra ”Se så de gör bort sig, är det sådana vi vill ha i vår riksdag”. Jag skulle vilja fråga om det är sådana vi vill ha i vårt samhälle? Människor som tar sig äganderätten på ett land och kallar det ”mitt land” , och tycker att landet inte är till för alla som lever här. Människor som tar till våld när de känner sig provocerade eller har förlorat sin heder.

Rasistiska, främlingsfientliga och kvinnofientliga människor

Lika många negativa kommentarer som finns på nätet som tar avstånd ifrån det beteende Almqvist, Westling och Ekeroth uppvisar så finns det också stöttande kommentarer till de inblandade männen. Det finns alltså en massa människor som ursäktar det Almqvist, Westling och Ekeroth gjorde. ”Man gör så dumma saker på fyllan”, ”Kom ihåg att det var sent på natten efter en blöt kväll på krogen”. Det har jag också sett förut. Jag har sett hur det finns män som har slagit en kvinna och bakom honom har det stått en stöttande massa som tycker att hon förtjänade det eller på något vis förstår varför han gjorde det.

Våld är en av världens äldsta maktmetoder. Våld är ett övergrepp var det än sker. Det är dumt att tycka att ett visst våld är ”lite” acceptabelt och ett annat är det inte. Våld är alltid fel och våld har varken kön, etnicitet eller ålder. Våld är något som föds precis här i detta samhälle. Almqvist, Westling och Ekeroth är produkter av detta samhälle. Likaså Soran Ismail. Soran Ismail gör mig stolt över detta land. Han är en sådan människa som borde stå i talarstolen varje dag inför unga människor, barn och vuxna och prata om vardagsrasism och främlingsfientlighet. På ett sätt gör han det eftersom han jobbar som komiker. Inom komiken kan vi använda humor som ett vapen för att få fram en politisk åsikt och ett ställningstagande. Många komiker gör det och många hör våra budskap.

Visst är det roligt att skämta om SD-filmen på twitter, men hur kommer vi åt grundproblemet med ”Vardagsrasismen i Sverige”? Våld och övergrepp kom inte till Sverige i och med invandringen. Rasismen kom inte till Sverige i och med att SD röstades in i riksdagen. Att SD röstades in i riksdagen är ett resultat av rasismen i Sverige, men de ÄR inte rasismen i Sverige. Rasism har alltid funnits här, den finns i vårt land och den finns i andra länder. I mötet med andra kulturer bär vi på förutfattade meningar och fördomar. Rasism finns i dina tankar, i mina tankar, i din grannes tankar, i större grupper och i riksdagen. Den finns inte bara inom SD i riksdagen utan också i andra partier. Självklart finns det andra politiker i andra partier som har rasistiska tankar om andra människor.

Att tillskriva folkgrupper med negativa egenskaper är rasistiskt. Hur bemöter vi detta? I skolan, med våra barn, på arbetsplatsen i vänskapskretsen, hur bemöter vi ett rasistiskt tankesätt? ”Man vet ju vilken kvinnosyn de har” har jag ofta fått höra om min fd.sambo som är i från Syrien. Hur vet man det? Svaret är enkelt, det vet man inte. Att säga så är rasistiskt. Att tänka så är rasistiskt.

25:e augusti i år var jag och Jesper Odelberg i Bollnäs för att uppträda på en manifestation mot rasism. Innan manifestationen hölls en motdemonstration som Svenska Motståndsrörelsen stod för. Där stod ett 20-tal unga män med stålhättakängor på fötterna, ”bombarjacka”, svenska flaggan, sköldar i handen och rakat huvud. De stod i 2 timmar och spydde ur sig sitt hat emot invandrare. En liten del av mig ville krama om dem och fråga om de inte hade blivit älskade som små och en annan del i mig blev fruktansvärt ledsen.

Trots att dessa rasistiska grupper tar plats och syns, i riksdagen och i demonstrationer på gator och torg så är de egentligen inte DE som är det verkliga hotet emot ett jämlikt samhälle där alla är lika mycket värda oavsett hur de ser ut eller varifrån de kommer. Det är vardagsrasismen som är det verkliga hotet. Det är den helt vanliga grannen som du har känt hur länge som helst, som går ifrån att ha smygrasistiska åsikter till att ta ett politiskt ställningstagande och lägga sin röst på Sverigedemokraterna.

För det finns människor som röstar på dem. Helt vanliga människor som tycker att SD har rätt i sitt resonemang och tror att allt kommer att bli bättre bara vi korrigerar invandringspolitiken. Som tycker att det låter rimligt att pensionärer har det dåligt ställt för att pengarna går till flyktingar och invandrade bidragstagare. Samtidigt som det inte finns några jobb för att de går till flyktingar och invandrade… bidragstagare… Människor som tror på ”hittepå-statistiken” och den rasistiska propagandan som SD sprider. Människor som tycker att Avpixlat med Mats Degerlind i spetsen gör ett bra jobb som tar fram den ”dolda sanningen”.

Det är skrämmande att människor kan tro på detta och väljer att rösta på SD, skrämmande men sant och inte helt oförståeligt. Vad vet jag? Kanske är det människor som har förlorat jobben, blivit utförsäkrade och desperat får köa på arbetsförmedlingens ”jobbchanser” på fredagar som behöver någon att skylla på? Då kanske Sverigedemokraternas löften om mer jobb och lägre skatter i och med begränsad invandring låter bra?

Det är inte ovanligt att lågkonjuktur bidrar till att rasistiska vindar sprider sig över länder. Det är inte konstigt att främmande kulturer kan upplevas som hotfulla om någon bara ger glöd åt elden som säger att de ÄR hotfulla. Sverige är förändrat, Sverige är annorlunda idag än för 60 år sedan och vi är ett mångkulturellt samhälle. Det skapar rasism och främlingsfientliga tankar.

Problemet med rasism i Sverige kommer inte försvinna om SD förlorar sin plats i riksdagen, om det nu kommer att bli så. Så frågan kvarstår. Hur bemöter vi vardagsrasismen? Hur skaffar vi oss mer ”motargument” och bättre verktyg för att bemöta vardagsrasismen i Sverige? Ett sätt för mig är att skriva för den här sajten. Ett sätt kan vara att lyssna på de som skriver för den här sajten.

Jag ser den överallt. Jag får höra den överallt. Ibland kan jag bemöta den och ibland orkar jag inte ens bemöta den. Ibland står jag där själv med fördomsfulla tankar om andra folkgrupper. Att skapa stereotypa bilder av hur människor är/agerar utifrån var de kommer är inte farligt — så länge man ständigt rannsakar dessa tankar och låter de förutfattade tankarna vara som ett litet dunfjun i en stor kudde. Att skapa sin ”världsbild” efter dessa stereotypa bilder och inte låta det finnas utrymme för att tänka om och tänka annorlunda när man väl stöter på sina stereotypa bilder är det farliga.

För mig är det enkelt att svara på vem som är svensk — den som har ett svenskt medborgarskap. Det är också enkelt för mig att svara på vems land Sverige är — ingens. I praktiken finns det ju egentliga ”markägare”, så  ska vi prata om vem som äger marken vi går på så är det ju alltid någon. Dessa ”markägare” kan pekas ut som de som ”äger” Sverige. Eller så är det staten som ”äger” Sverige. Eller de företagen som får Sverige att gå runt.

Att påstå att jag skulle ha mer rätt att kalla Sverige för mitt hemland än någon annan som lever här är för mig absurt, för andra är det rimligt. Detta ständiga behov av att peka ut det ”icke-svenska” och ”icke-svenskar” står mig upp i halsen men är viktigt att bemöta. Vi människor verkar ha ett behov av att placera in varandra i fack. Kön, sexualitet, ålder, etnicitet och politiskt ställningstagande. Jag tror att vi egentligen vill ha människor i fack eftersom det ger en slags trygghetskänsla av att ”veta” hur de är. Då vet vi hur vi ska förhålla oss till dem.

Jag hoppas inte att de här filmerna som nu har uppdagats ger SD mer publicitet och fler väljare, för det kan mycket väl bli så. Det finns säkert många som tycker att Almqvist, Westling och Ekeroth gjorde något coolt den där utekvällen. Som förstår och försvarar att Ekeroth knuffar en ”påstridig” tjej, att Almqvist kallar en annan ”påstridig” tjej för ”hora” och att de angriper mannen som nyss hade försökt ”ta” en mobiltelefon ifrån dem.

Rasismen finns, hos dig, mig och hos din granne. I våra fördomsfulla tankar och okunniga bemötande. Vi skapar ständigt ett ”vi” och ett ”dem” i dagliga samtal. Vissa låter vardagsrasismen prägla sin politiska åsikt och lägger sin röst på SD. Vissa låter vardagsrasismen begränsa deras fria sinne. Viktigast är inte att få ut SD ur riksdagen utan att ständigt motarbeta ”rasisten” i dig och i mig. Om det nu skulle vara så att denna ”interna” strid inom partiet skulle bli deras undergång så får vi inte vara naiva och tro att rasismen i Sverige försvinner bara för att SD försvinner ut ur riksdagen.

SD Jämtland önskar ett svenskreservat

Marie Stensby, riksspelman och Sverigedemokrat från Krokoms kommun i Jämtland anser att det bör inrättas ett svenskreservat där vi kan fortsätta att följa svenska traditioner och den svenska kulturen.

Förslaget är inte förankrat på riksnivå, men är något Sverigedemokraterna borde tänka över. Förslaget är nämligen inte helt dumt. Att placera ett sådant reservat i Jämtland är kanske att överdriva; de skulle i så fall hamna väldigt långt ifrån resten av Sverige, men å andra sidan kanske det är att föredra — både från deras sida och resten av Sveriges.

Ostersund
Pungmose / Foter / CC BY-SA

För tänk er vilken enorm lättnad. För alla som vill leva i ett uteslutande svenskt territorium, där inga invandrare finns, där man kan leva ut sin svenskhet såsom man behagar. Där inga våldtäkter förekommer, inget våld, inga märkliga kläder eller hudfärger, ingen annan religion än kristendomen eller kanske asatron, där sharia-lagar aldrig någonsin kommer att kunna ta över… det här måste ju vara en våt dröm.

.. men en lättnad även för oss som det inte spelar någon roll för vilka gps-koordinater någon är född på, som inte har något emot multi-kulti eller invandrare som tar hit främmande mat och dansar på gatorna, som kommer med nya tankar och idéer och får landet att blomstra och utvecklas.

Var vill du bo någonstans?

Källa: DN 7/11 2012

Att vinna eller försvinna

Evolution. Ett otäckt ord på många sätt. Förändring. Utveckling. Det gamla försvinner in i minnenas dimmor, och försvinner så småningom i historiens varande där individen är ganska ovidkommande och de stora skeendena är mer intressanta.

Vissa grupperingar av rasister vill hålla blodet och genpoolen ren.

Ibland diskuterar jag med nära vänner om evolutionen, hur den fungerar, men framför allt hur många människor reagerar och agerar när djurarter håller på att dö ut. Vi är helt överens om att de flesta människor har väldigt svårt att acceptera att vissa saker är helt naturliga och kommer att ske vare sig vi vill eller ej. Som till exempel delfinerna. De kommer att dö ut, förr eller senare. Försöken att rädda dem är väldigt fina, omtänksamma och mänskliga, men i slutänden kommer vi att förlora delfinerna. Vi kommer att ha delfinskelett hängandes på museer och det kommer att finnas barnböcker som förklarar hur delfinerna levde, hur de såg ut (jfr barnböcker om t ex dinosaurier) och så vidare. Det är kanske inte något du och jag kommer att uppleva under vår livstid, men det kommer att hända. Förr eller senare.

Progress
kevin dooley / Foter / CC BY

Evolution och konflikt

Det är naturligt för folk (såsom i folkslag, individer och grupper av individer) att flytta på sig. Det är så utveckling förs framåt, vilket också innebär förändring. Den matematiken är väldigt lätt att förstå sig på. Det är också naturligt att man bosätter sig på ett nytt ställe om man flyttat sig en längre sträcka. På den nya platsen är det heller inte helt osannolikt att man hittar en partner, om man inte redan har en. Det innebär att blod blandas med blod, nya band skapas, nytt liv ser dagsljuset. Så har det sett ut förr, så kommer det att se ut framledes.

När två individer, grupper av individer eller två folkslag möts, är det inte alls konstigt att det blir konflikt. Tänk bara på de ungdomsgäng som rör sig i storstäderna. De rör sig i olika områden av staden och ibland blir det sådana konflikter dem emellan att det utbryter gängkrig. Ungefär samma effekt blir det när något nytt och okänt kliver in i våra liv. Vi blir som tagna på sängen av det nya och det är lätt att hamna i en anfall-är-bästa-försvar-ställning. Det är inget konstigt, utan en djupt rotad instinkt. Alla människor fungerar olika, och den här skräcken som är mer en instinkt än något annat, stiger till olika nivåer hos oss alla. Vad det handlar om är förmågan att ta till sig nya tankar och idéer, och det är inte alltid helt lätt. Som jämförelse kan vi ta en kvinna som levt singel väldigt länge, och så kommer en man in i hennes liv – och han diskar på ett helt annat sätt. Tanken på att göra något på ett helt annorlunda sätt än det man känner till kan ibland kännas oöverstiglig.

Rasism och evolution

Bloodbags
User ”montuno” on Flickr / Foter / CC BY-SA

Vissa grupperingar av rasister vill hålla blodet och genpoolen ren. Jag säger att det inte är möjligt. Sverige har aldrig varit homogent och kommer aldrig att bli det. Vi har alltid haft invandring på ett eller annat sätt, och det kommer vi att fortsätta ha, statsekonomin obeaktat. Fransmännen som invaderade kungarnas och drottningarnas hov, sydeuropeerna som kristnade landet under vikingatiden, vallonerna som flyttade hit för att arbeta, de europeiska konstnärerna som kom hit för att måla våra kyrkor, italienarna som också de kom hit för att jobba.. det svenska folket har redan ett så utblandat blod att det är fånigt att tro att vi ska kunna behålla det ”rent”.

Dessutom skulle svenska folket på sikt riskera att försvinna om vi inte tillät nytt blod att komma in. Att stänga våra gränser skulle åstadkomma precis det som rasisterna (nu generaliserar jag grovt) anklagar folken i Pakistan och Afghanistan för; kusingifte och inavel.

Att vinna eller försvinna

Det var bättre förr.. eller?

Den som har möjlighet att så att säga vinna och klara sin arts eller sitt folks överlevnad längst, är den som kan acceptera förändringar och utveckling. Den bakåtsträvande kan inte se en framtid utan vill hela tiden tillbaka till en tid romantiserad – det var bättre förr, säger man och tänker tillbaka. Men gårdagen kan vi aldrig få igen, den är ett förbrukat ögonblick. Därför kan vi endast titta åt ett håll; framåt, och fundera över hur vi kan slänga oss ut i det okända utan rädsla men med viljan att lära oss nya saker, utvecklas och förändras.

Det är den största vinsten.

Här kan du se filmen skapad av De Odödliga, som gav mig tanken till den här krönikan.