Resan var inte lätt. Den som rider på havet litar inte på fast mark. — gästkrönika av anonym.
Vi kom till Sverige som flyktingar, på flykt från döden. Från dagen vi kom hit har vi kämpat för att klara oss, bygga upp oss själva och bidra till samhället här. Vi studerar, arbetar, sliter och betalar moms och skatter varje dag.
Regeringens migrationspolitik och de högerextremas rasistiska retorik slutar aldrig att smutskasta oss och koppla alla problem i landet till ”flyktingar”.
Jimmie Åkesson och SD har länge beskrivit alla utomeuropéer som en för stor börda för landet, medan en stor andel av Sveriges läkare idag är flyktingar, immigranter. En ansenlig mängd av alla som har utomeuropeisk bakgrund arbetar inom vården, jobbar på apotek, banker, undervisar, kör lastbilar, tåg, bussar, äger matbutiker, restauranger och många andra samhällsviktiga funktioner.
Vi älskar och vi kan le trots allt vi har gått igenom. Vi är fortfarande bra på att drömma och följa våra drömmar.
Den ständiga hatretoriken emot flyktingar leder till utbredd avsky, våld, terrorism och till mord. De hetsigaste kampanjerna styrs och dirigeras av den yttersta högern i Sverige.
De som försvann i Örebro var oskyldiga, de blev mördade i sin skola där de försökte lära sig ett nytt språk för att kunna berätta vem de är. Må de vila i frid.
Detta är den sista delen i en artikelserie om politisering av antisemitism. Det finns diskussioner om antisemitismens varierande uttryck och hur antisemitism politiseras på olika sätt. Den här artikelserien har fokuserat på hur antisemitism politiseras genom att sammanblandas med kritik mot Israel. Artikelserien framhåller bland annat vikten av kontext för att förstå. Huvudargumentet var att experter som bör bidra till ökad förståelse för detta, tyvärr ibland bidrar till motsatsen genom att osynliggöra eller vantolka den kontext som Israelkritik sker ioch på så vis bidrar till en politisering av antisemitism.
Detta är olyckligt av många skäl. När begreppet antisemitism politiseras riskerar dess självklara moraliska kraft att gå förlorad och rädslan att bli anklagad för antisemitism avtrubbas. Till detta följer en risk att verklig antisemitism inte blir tagen på allvar. Samtidigt misstänkliggörs antikolonialism och kampen för självbestämmande.
Faktum är att antirasism och antikolonialism är förankrade i samma idé om ett grundläggande människovärde. Intolerans och fientlighet mot andra på grund av etnicitet och religion är främmande för denna rättighetsbaserade grundsats och där det förra tar form har det senare övergetts. Experter bör tydliggöra dessa skiljelinjer istället för att sudda ut dem.
Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem, förstå historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till en politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det allt hårdare till kritik mot Israel. I föregående del av denna artikelserie beskrevs hur experter ofta antar en historierevisionistisk ansats när de sammanblandar antisemitism med Israelkritik. Genom att fördunkla historien sker ett skifte i perspektiv på hur olika ställningstaganden och handlingar kan förstås i relation till Israel-Palestina och antisemitism. I denna del beskrivs kortfattat hur detta leder till att politiska aktörer misstänkliggörs och framställs som illegitima.
Att det totala perspektivskiftet inbegriper en avlegitimering av politiska aktörer märks av på många håll. Ett exempel är misstänkliggörandet av den palestinska solidaritetsrörelsen BDS för att den inte är ”för en judisk stat någonstans i det historiska Palestinaområdet”, som statsvetaren Anders Persson beskrev i en rapport för Segerstedtsinstitutet. I ett avgörande stycke noterade Persson att inte heller den liberala journalisten Peter Beinart är för en judisk stat i Israel-Palestina. Trots detta lät han Beinarts position kontrastera BDS-rörelsens underförstått antisemitiska (men snarlika) position. Det är svårt att tolka detta på annat sätt än en avlegitimering av palestinier och solidaritetsrörelsens politiska aktörer.
Avlegitimering av BDS har pågått under lång tid och har lett till politisk repression på olika håll i Europa. Bland annat antog tyska parlamentet en motion 2019 som fördömde BDS och landets politiker är nu i färd med att förbjuda rörelsen. I Frankrike har politiken gått i samma riktning.
I kontrast har inhemska instanser såväl som Europadomstolen för mänskliga rättigheter dömt ut bestraffning av personer som uttrycker stöd för BDS då detta inte utgör hatbrott utan kränker yttrandefriheten och andra mänskliga rättigheter. BDS, som förespråkar fredliga påtryckningsmedel (bojkott, avyttring och sanktioner), menar själva att de kämpar för palestinska rättigheter och håller öppet för olika lösningar, inklusive en tvåstatslösning där palestinier får åtnjuta lika rättigheter i enlighet med folkrätten.
Detta var del 5 av 6 i en artikelserie om antisemitismens politisering. I nästa del sammanfattas de argument som framförts i artiklarna och ett par av riskerna med politiseringen av antisemitism framhålls.
Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem, förstå vilka historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till en politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det allt hårdare till kritik mot Israel. Detta är del 4 av en artikelserie i 6 delar om politiseringen av antisemitism. I föregående del beskrevs hur samtida politiska verkligheter vantolkas när antisemitismanklagelser riktas mot demonstranter. Här framhålls en historisk dimension i kritiken.
Försök att avpolitisera sker inte enbart genom att samtida politiska verkligheter vantolkas. Det sker också genom en marginalisering av det historiska sammanhang som ger innebörd åt denna samtid. Ett centralt exempel är frågan om Israel har rätt att existera som en judisk stat. Att ifrågasätta detta anses enligt en till synes växande skara experter vara ett uttryck för antisemitism. I P1:s Filosofiska Rummet slog professor emeritus Lars Dencik nyligen fast att när man ”inte ger staten [Israel] rätt att existera som stat, då är den [kritiken] antisemitisk”. I en ny rapport om gränsen mellan Israelkritik och antisemitism slår statsvetaren Anders Persson lika säkert fast att det är antisemitiskt att propagera för att Israel ska besegras genom väpnat motstånd.
Genom att likställa ifrågasättande av staten Israel och dess legitimitet med judefientlighet förs frågan om antisemitism in i en politisk diskussion som grundar sig i historiska anspråk. Sedan åtminstone mitten av 1930-talet har palestinier fört en bred antikolonial kamp med såväl fredliga som icke-fredliga metoder. Motståndet ökade i takt med de motsättningar som, enligt historikern Benny Morris, var inbyggda i Storbritanniens koloniala Palestinamandat (1923-1948). Mandatet syftade till att upprätta ett judiskt hemland i Palestina genom judisk migration från Europa utan att åsidosätta den lokala (arabiska) befolkningens medborgerliga rättigheter. Ilan Pappé har visat hur den etniska rensningen av palestinier påbörjades från februari 1948, alltså månader före Israels bildande. Över 700 000 palestinier fördrevs, flydde och förvisades under det kriget. Efteråt krävde palestinier, med stöd av FN, rätten att återvända till sitt hemland tillsammans med sina ättlingar. Den officiella linjen i Israel har konsekvent varit att detta skulle innebära slutet för Israel som ”judisk och demokratisk” stat, då arabiska medborgare återigen skulle utgöra majoritet.
Frågan om återvändande och Israels tillblivelse är i grunden politiska frågor som inte slentrianmässigt kan avfärdas som antisemitism. Sådana anklagelser vilar därför på en exkludering av palestiniernas historiska erfarenheter och strävan efter självbestämmande. Med detta som utgångspunkt ligger det nära till hands att anta att stöd för palestinierna motiveras av antisemitism snarare än sann solidaritet. Detta är vad vi nu ser i politiseringen av antisemitism: en historierevisionism som underkänner de politiska dimensionerna till förmån för en alternativ förklaringsmodell som läggs som ett täcke över konfliktens politiska verklighet.
Detta var del 4 av 6 i en artikelserie om politiseringen av antisemitism. I nästa del beskrivs hur politiska aktörer avlegitimeras genom lösryckta anklagelser om antisemitism.
Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem, förstå vilka historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det hårdare till kritik mot Israel. Detta är del 3 av en artikelserie i 6 delar. I föregående del behandlades vikten av kontext för att förstå antisemitism och att kontexten ofta osynliggörs när anklagelser om antisemitism riktas mot Israelkritik. Detta sker bland annat genom en avpolitisering av mellanösternkonflikten.
När svepande anklagelser om antisemitism riktas mot demonstranter som skanderar kontroversiella slagord (t.ex. ”From the river to the sea, Palestine will be free”) är den kontext som avses att slagorden sker i en eftervärld präglad av de brutala övergrepp som Hamas och andra grupper från Gaza genomförde 7 oktober 2023. Att just detta är den bakgrund mot vilken slagorden ska förstås är dock långtifrån självklart. När protesterna tog fart hade tusentals civila i Gaza redan utplånats i Israels urskillningslösa terrorbombningar. Av oklar anledning förefaller olika debattörer ogiltigförklara denna kontext. Att Israel under snart sex decennier har ockuperat och koloniserat Palestina genom en brutal regim som enligt världens ledande människorättsorganisationer har utvecklats till apartheid avskrivs också som tänkbart motiv bakom de kontroversiella protestropen.
Oavsett var man står i frågan politiskt är det tydligt att anklagelserna syftar till att avpolitisera demonstranternas budskap. Man berövar budskapet dess politiska kontext och ersätter det med en egen verklighetsbeskrivning som ger en tydlig moralisk slutsats. I själva verket leder det till motsatsen. Antisemitismen politiseras när diskussionen glider allt längre ifrån definitionen om hat, fientlighet, diskriminering och intolerans mot judar och allt närmare en politisk konfrontation om konfliktens verklighetsbeskrivning.
Detta var del 3 av 6 i en artikelserie om politiseringen av antisemitism. I kommande del diskuteras hur kontexten osynliggörs av experter och debattörer genom historierevisionsim.
Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem och förstå vilka historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till en politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det allt hårdare till kritik mot Israel.
Politiseringen av begreppet tycks bottna i ett osakligt antagande om att kritik och protester men även våld som riktas mot Israel och israeler per automatik grundar sig i en fientlighet mot judar som grupp. I Sverige har vi sett hur demonstranter som skanderar ramsor med Israelkritiskt budskap masstämplas som antisemiter. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt slagorden ”From the river to the sea, Palestine will be free”. En del ”liberala” politiker anser att ramsan är så problematisk att de vill förbjuda den helt. Forskare från det nationella resurscentret Segerstedtsinstitutet menar att de som skanderar slagorden i demonstrationstågen ger uttryck för antisemitism. Kontexten är, enligt forskarna, helt avgörande.
Det är korrekt att kontexten avgör. Förekommande exempel på när ramsan blir ett uttryck för antisemitism snarare än del av en politisk kamp är när den skanderas mot personer för att dessa bär kippa eller davidsstjärna eller för att de besöker synagogan. I sådana fall är det tydligt att judar får stå till svars för något som staten Israel gör, alltså en rasistisk kollektiv skuldbeläggning.
I politiseringen av begreppet antisemitism behandlas kontexten emellertid annorlunda. Snarare än att kontexten lyfts fram så reduceras och fördunklas den.
Detta var del 2 av en artikelserie i 6 delar. I del 3 diskuteras hur kontexten reduceras genom avpolitisering.
Forum för levande historia beskriver antisemitism som ett samlingsbegrepp för hat och fientlighet mot judar. Vi ser nu en ökad antisemitism i form av kritik, hot, våld och hat riktat mot judar för att de är judar. Vid sidan av explicita hatmotiv är det vanligt att kritiska diskussioner om Israel glider över i antisemitiska föreställningar om judar som onda och unikt mäktiga. Den senare föreställningen utgör ett särdrag för antisemitismenoch är särskilt farligt då idén om en överlägsen ondskefull grupp ökar toleransen för kritik och attacker mot gruppen som sådan.
Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem och förstå vilka historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till en politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det allt hårdare till kritik mot Israel.
Detta är inledningen och del 1 av en artikelserie i 6 delar som behandlar politiseringen av antisemitism som uppstår när begreppet blandas samman med Israelkritik. Den andra delen (del 2) framhåller vikten av kontext för att förstå antisemitism. I de tre efterföljande artiklarna beskrivs hur kontexten ofta osynliggörs när Israelkritik framställs som antisemitism genom ”Avpolitisering” (del 3), ”Historierevisionism” (del 4) och ”Avlegitimering” (del 5). Artikelserien avrundas med en kort sammanfattning och diskussion om riskerna med att antisemitism politiseras, inklusive risken att antisemitism urholkas som antirasistiskt begrepp (del 6).
Jimmie Åkesson (SD) gick på morgonen 8 december, när vi nyss nåtts av nyheten att syriske tyrannen Bashar al-Assad har störtats och drivits på flykt av islamistiska rebellgrupper, ut med ett inlägg på sociala medieplattformen X där han uttrycker att syriska flyktingar, som gläds över att diktatorn har fallit, bör ta tillfället i akt att återvända till sitt hemland. Han vill också se omprövningar av uppehållstillstånd som beviljats syriska flyktingar.
Populismen visar återigen sitt fula tryne. De syrier som, bl a i Sverige, visar sin glädje över att 50 års tyranni (Bashars far Hafez styrde landet med järnhand före Bashar), gör det för att de känner stor lättnad över att landet nu inte styrs av Bashar. Såväl diktaturen som kriget som startade 2011 är orsaker till varför människor valt att fly sitt hemland.
Många av oss, såväl syrier som icke-syrier, är medvetna om att ingen kan veta vad som komma skall, nu när de islamistiska rebellerna tar över landet. Nyheter om att Israel nu har avancerat över gränsen till Syrien för första gången på 50 år skapar än mer osäkerhet.
Fram till att en ny syrisk regering, med diplomatiska kontakter och med upprättade diplomatiska relationer med Sverige, är etablerad vet ingen vem som egentligen bestämmer i Syrien. Osäkerheten i Syrien är stor om de över 40 olika milisgrupper som stridit mot diktaturregimen, om vilka av de ledarna som inte vill ha folkvald demokratisk ordning. Vän av ordning påminner om att Libyen kastades direkt in i ett helt nytt blodigt inbördeskrig då diktatorn där störtades.
Jimmie Åkesson (partiledare SD) på X 241208.
Åkesson väljer alltså att i en rasistisk hundvissla mot alla syrier, spela ut alla trumfkort han hållit inne med. Han vill se omprövningar av syriska uppehållstånd, han vill uppmana syrier att återvända och han vill se förändringar i migrations- och asylpolitik. Hans godtyckliga, onyanserade utspel på X är inte statsmannamässigt. Han har inte tålamod att vänta in vad som kommer att hända härnäst i Syrien.
Utspelet är del av en medveten påverkanskampanj, som syftar till att få med sig andra så att de tycker som honom: ”Tillsammans blir vi starka”. Andra SD-politiker, högerextrema journalister och random SD-väljare på X, stämmer in i kören.
Mattias Karlsson (riksdagsledamot SD), 241208.Nick Alinia (högerextrem journalist ”Inblick med Nick”), 241208.Chang Frick (högerextrem journalist på numera pausade Nyheter idag), 241208.Björn Söder (riksdagsledamot SD), 241208.
Det Åkesson vill åstadkomma är splittring och cementering av föreställningar om ”vi och dom”. Vi andra, som inte vill kasta syriska flyktingar framför bussen tillbaka in i den otrygghet de en gång flydde, avvaktar med intresse vad som kommer att ske härnäst i Syrien. Vi tar det därifrån.
”Ingen” vill längre vara ”woke”, sägs det i media. Detta innan gemene svensk ens hunnit uppfatta vad det är.
Uppmaningen ”woke” kommer från USA:s medborgarrättsrörelse under tidigt 1900-tal. Ordet förekom ännu tidigare i bemärkelsen ”vaken”, ”uppvaknande”.
Detta då när svarta — med slaveriet i färskt minne — lynchades av självutnämnda nazistgarden och portades från stora delar av samhället genom förhatliga ”whites only”-skyltar. USA:s stenhårda raslagar försatte miljontals människor i livsfara, fattigdom och förnedring. ”Stay woke” var en uppmaning att se, uppmärksamma och reagera. Ett rop på rättvisa och lika rättigheter.
Ordet ”woke” tog ny fart under Black-lives-matter-rörelsen på 2010-talet, efter att polisingripanden lett till dödsfall bland svarta. Därefter har begreppet vidgats till kamp mot annan diskriminering, normkritik och även klimatfrågor.
Idag bedriver ytterhögern ett internationellt korståg mot ”Woke”. Det bekrigas med samma kraft som islam, liberalism, ”mångkultur” och ”politisk korrekthet”. Smala debatter ska ge sken av att traditionella luciatåg är hotade, eller att någon förment vänsterideologi håller på att ta över samhällsinstitutionerna. Donald Trump och Viktor Orbán står i främsta ledet. ”Allt woke blir skit”, säger Trump. Tankesmedjan Timbro kallar ”Woke” för extremt och destruktivt.
Plötsligt är fienden: feministisk snöröjning i Stockholm, cykelbanor i Tyskland, icke-binära lucior och sagotanter, under ett importerat begrepp vi saknar relation till och rötter i. Det förlöjligas och förminskas. Exemplen är tänkta att skrattas åt. ”Kulturkriget” kommer från USA. Även Trump skuggboxas mot sagotanter. Arvet efter Martin Luther Kings och Rosa Parks mäktiga och viktiga medborgarrättsrörelse vore väl en för tuff motståndare att ge sig på. Än i alla fall.
Men när Trump säger att ”allt woke blir skit” är det hundra år av medborgarrättskamp — sprungen ur en tid då mängder av svarta kroppar dinglade från träden i södra USA — som han trampar på. Det är ingen slump.
Vad mer vill då ytterhögern knäcka med sitt anti-”woke”, utöver antirasism, antidiskriminering och miljöengagemang? Public Service? Aborträtten? Välfärdssystemet? Minoriteters rättigheter?
Ja – ni vet ju svaret. Dags att, just det, vara lite vaken på vad man retirerar från när nu ”alla” påstås backa från ”Woke”.
Allt medan gemene svensk förvånat undrar vad som pågår.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Som gammal demokratipolitiker är jag djupt oroad över hoten mot vår demokrati.
Vi ser allt fler auktoritära inslag i länder som Turkiet, Ungern och Polen. Det fria ordet inskränks. HBTQI-personer hotas. Det går bakåt för demokratin som statsskick. Extremhögern marscherar fram i land efter land. Krigförande stater går bokstavligen över lik för sin sak.
Rasismen är ett av de hot vi ser. Vår regering, stödda av forna nazistpartiet Sverigedemokraterna, signalerar tydligt att flyktingar bör lämna Sverige. Rasismen mot nationella minoriteter närs på köpet. SD, med en fot i regeringskansliet, säger att judar inte är något problem ”så länge de är få”. Orden ”die juden” och ”helg seger” är andra exempel på deras nazi-lingo.
Pride kallas ”freakshow”, journalister och politiker för ”klägg”. SD anser att ”vi” inte ”behöver islam i Sverige”. Sekulära muslimer som själva flytt från förtryck buntas därmed enligt rasistisk logik ihop med militant islamism.
Rasismen har ätit sig djupt in i regeringskansliet. SD:s trollfabrik fortsätter. Vår utrikesminister (M) vill att Sverige tar emot de som är ”lika oss” (vilka ”oss”?) så att det ska bli ”mindre problem”. Uttalandet har av sverigefinnar beskrivits som djupt ohistoriskt.
Regeringen skär ner på folkbildningssveriges integrationsarbete men beskyller flyktingar för dålig integration. Signalpolitiken ger effekt. Rasifierade känner sig mindre välkomna, även om de så gjort en briljant karriär, talar klingande skånska, lever stillsamt villaliv eller rentav har rötter här sedan generationer.
De krafter som släppts lösa hotar också yttrandefriheten. Forskare trakasseras. Antirasistiskt arbete sker under polisbevakning. Högerextrema försökte nyligen bränna ner V Gävles lokal (belägen i ett bostadshus). Rasifierade och HBTQI-vänliga politiker hotas. Trots frågans djupa allvar kan vi se rasismen förminskas till billigt debatt-tillhygge. Det är illa.
Vi borde istället kroka arm för demokratin och mot rasismen. Demokratin som statsskick behöver stärkas och antidemokratiska krafter isoleras, inte ges makt. Rätten att fly slås fast i internationella konventioner. Sveriges nationella minoriteter har rätt till sin status, sina språk och hävdvunna områden. Låt oss ödmjukt se Sveriges yrvakna historiska lärdomar där.
Låt oss också högtidlighålla minnet av novemberpogromerna och låt oss aldrig glömma att demokratin aldrig är gratis eller för evigt given.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor. Texten har tidigare varit publicerad på Arbetarbladet.se 15 november 2024.
Motargument 