Etikettarkiv: motargument

SD fortsätter hyckla om biståndet

I och med budgetmotionen 2019 har SD tappat argumentet ”Sveriges biståndsvänligaste parti”. SD är numer sämst på bistånd, oavsett hur mycket man än försöker vrida och vända på siffrorna till SD:s fördel. Därför är det märkligt att SD på Världsflyktingdagen begår debattartikel där de återigen slår sig för bröstet som det parti som verkligen bryr sig om de allra mest utsatta.


SD har under senare år tjatat med sitt mantra om att de skulle vara det mest humanitära partiet. Mot bakgrund av att man argumenterat för att man har budgeterat biståndet så att de allra mest utsatta får ta del av pengakassan har man ansett sig vara de som bryr sig om flyktingar ”på riktigt”.

Vi har tidigare på Motargument slagit hål på detta luftslott, då SD hela tiden har ”lurat” väljarna genom att rikta in sitt bistånd på framför allt UNHCR, som är den organisation som synts mest i debatten. Det är också UNHCR som har varit den organisation som arbetat i närområdet där krigsflyktingar från framför allt Syrien befinner sig.

I en debattartikel i Aftonbladet signerad Jimmie Åkesson (partiledare), Paula Bieler (migrationspolitisk talesperson) och Julia Kronlid (biståndspolitisk talesperson) målar man återigen upp en bild av hur förträffliga SD är. De tänker på de allra mest utsatta, de som inte har möjlighet att ta sig utanför hemområdet. Skribenterna framställer sig själva som barmhärtighetens samariter då de populistiskt använder sig av kvinnor, barn och äldre som populistiska slagträn. I artikeln kan vi bl a läsa:

”Det är att visa sann medkänsla.”

”Vi tar avstånd från denna ansvarslösa flyktingpolitik som bedrivits i Sverige under alltför många år. Värdet av att hjälpa så många lidande som möjligt är för oss betydligt högre än populism och plakatpolitik. Det är hög tid att vi börjar hjälpa de flyktingar som behöver stödet allra mest.”

”När vi hör om flyktingar i Sverige som bor trångt, som saknar arbete och som aldrig får uppleva känslan av tillhörighet i förorternas utkanter är det lätt att känna empati. Det är en naturlig emotionell reaktion.
Tillvaron i Sverige kan dock inte sättas i jämförelse med den miserabla situation som flyktingarna i krigets närområden tvingas genomleva. Det handlar om människor som drar en suck av lättnad så länge de vaknar upp och fortfarande andas. Det handlar om små barn som lider av undernäring. Det handlar om minoriteter som systematiskt förföljs och mördas. ”

Detta gör man trots att man i senaste budgetmotionen (2019) föreslår nedskärningar på allt internationellt bistånd. De närmaste tre åren budgeterade partiet för att skära ner biståndet med 34,6 miljarder.

Viktigt att notera här är att SD påstår sig ha budgeterat för det största biståndsanslaget av alla riksdagspartier, något vi på Motargument tidigare har belagt som felaktigt. Åren 2016-2019 budgeterade SD för nedskärningar av det totala biståndet på -11,6 miljarder. Nedskärningen som SD budgeterar för nu är alltså -11,3 miljarder för enbart år 2019.

Att Åkesson, Bieler och Kronlid väljer att återigen plocka upp argumentet som inte längre är giltigt är i sig inga konstigheter. Att de väljer att göra det på Världsflyktingdagen är naturligtvis en del av deras populistiska strategi. Partiet har under senare år bedrivit ständig indoktrineringskampanj för att påvisa att de faktiskt är det enda parti som verkligen bryr sig om flyktingar. Väljarna tycker att det är perfekt: Det är OK att rösta på ett parti som vill stänga gränserna och ta tillbaka vårt land. SD är ju de som ”verkligen bryr sig”.

SD fortsätter att lura väljarna

Debattartikeln ger oss bevis på att väljarna har blivit lurade. Förvisso stämmer det att SD tidigare har varit det parti som avsatt mest pengar till det som synts och hörts i debatten: bistånd till UNHCR. Men man har aldrig varit bäst på internationellt bistånd. Det är en lögn. Men det spelar ingen roll. SD kan i lugn och ro fortsätta ljuga. Deras kärnväljare verkar immuna mot lögner, fake news och mytspridning.

Vad är då anledningen till att SD ständigt framställer sig som det mest humanitära partiet? Konsekvensen av SD:s politik skulle bli att Sverige på sikt åter blir ett mer etniskt homogent land. Medelst stoppad invandring, återvandring och utvisningar är målet att göra Sverige ”svenskt” igen.

Mantrat om ”hjälp i närområdet” och att ”pengar ger mer när man hjälper på plats” är, och har alltid varit, en ursäkt för att man inte vill ha hit invandrare. I SD:s värld är en (1) invandrare en (1) för mycket.

Tyvärr har partiet fått stå oemotsagt, och ogranskat, då de självsvåldigt har iklätt sig rollen som de ”riktiga flyktingvännerna”. Varför har inte SD:s biståndsbudget för länge sedan skärskådats av fler aktörer?

SD:s debattartikel är en uppvisning i hyckleri, populism och lögner. Hyckleri eftersom man fortsätter hävda att man är ”bäst i klassen”, populism för att man på Världsflyktingdagen spelar på människors empati och sympati genom att beskriva ”verkligheten” i närområdet. Sist men inte minst lögner, eftersom partiet aldrig har varit det ”biståndsvänligaste” partiet.

Lästips:

Helena Trotzenfeldt: Myten om SDs ”på plats”-hjälp

SD:s ”hjälp i närområdet” är ett minne blott

UNHCR – Enligt de andra 7 partierna

Myt: SD är Sveriges biståndsvänligaste parti

SD och biståndet

Rekordlågt antal intagna på svenska fängelser

Det finns röster i debatten som gör gällande att svenska fängelser är överfulla. Men i själva verket är sanningen den omvända. Räknat per capita har antalet intagna på svenska fängelser på 30 år aldrig varit så lågt som de senaste fyra åren.


Häromdagen kollade jag det där ryktet om en förestående kris med överfulla svenska fängelser.

Jag jämförde då med hur det ser ut i övriga Europa och det framkom då att Sverige ligger hyfsat bra till jämfört med andra länder.

Ett annat sätt att bedöma dagens situation är att jämföra med hur det har sett ut tidigare i Sverige.

Följande resonemang utgår från statistiken över de 30 åren sedan 1989 som finns i KOS 2018 .

—-

”Det är KNÖKFULLT!” hojtade Kristianstadsbladet

Låt oss börja med frågan om beläggning. Hur har det sett ut i Sverige de senaste 30 åren?

Beläggningen på svenska fängelser förra året var 95%. Sedan 2013 då siffran var 85% har det stigit successivt. Men 2013 var samtidigt den näst lägsta siffran under hela 30-årsperioden.

Vi kan också se att de senaste årens siffror är långt ifrån den topp som var för 15 år sedan. 2004 var siffran 103% och åren därpå 99% och 98%.

Vad beror dessa variationer i beläggning på? De beror naturligtvis delvis på antalet intagna men också på antalet platser. För att på allvar förstå frågan kan vi titta på graf 2. Där blir det tydligt att antalet fängelseplatser inte är konstant över tid. Antalet platser varierar liksom antalet intagna.

Under åren 2009 – 2018 minskade antalet platser på svenska anstalter med 15 %. Anstalter lades ner och verksamheten förändrades. Detta påverkar naturligtvis beläggningsprocenten.

I den bästa av världar ska naturligtvis tillgängliga platser överensstämma med hur många intagna det handlar om. Överbeläggning är naturligtvis inte bra, men rent ekonomiskt är det inte heller bra att för länge ha ett stort antal lediga platser.

Under Alliansens regeringstid stängdes flera svenska anstalter Det är därför särskilt illa när just företrädare för dessa partier ropar högt om kriminalvårdens förestående kollaps.

Att SD också ropar högt är inte oväntat. Utan skrupler försöker de förvandla allt så att det passar in i deras världsbild. Men för SD handlar det inte om överbeläggningen i sig – de vill skapa bilden av att den påstådda trängseln på anstalterna beror på att antalet intagna har ökat dramatiskt.

Men i själva verket är sanningen den omvända. Räknat per capita har antalet intagna på svenska fängelser på 30 år aldrig varit så lågt som de senaste fyra åren.

Är det ”knökfullt” i svenska fängelser?

Det pågår en alarmism i den svenska debatten som gör gällande att de svenska fängelserna är överbelastade. Sanningen är att bland europeiska länder är det endast Island och Finland har färre fängelsekunder än Sverige.


”KNÖKFULLT!” ropade Kristianstadsbladet.
– det handlade om svenska fängelser….

Knökfullt?

Jämfört med vad? Låt oss jämföra med övriga länder i Europa.

Klicka på bilden för att förstora den.
ÖVERBELÄGGNING

Överbeläggning på fängelser har i flera år varit ett stort problem i många länder i Europa. I Norra Makedonien, Italien, Ungern och Frankrike är beläggningen 115% eller mer. Ytterligare tio länder överskrider 100 %.

Det gör inte Sverige.

HUR MÅNGA SITTER I FÄNGELSE?

Jämförelsevis få personer sitter i fängelse i Sverige – bara Island och Finland har färre.

I takt med ropen på hårdare och längre straff så blir det mindre plats på fängelserna. Detta är enkel logik.

Problemen ska inte ignoreras.

Men att måla upp situationen på svenska fängelser som en jättekris, att spekulera i upplopp är ingen bra modell för att lösa de problem som finns på svenska anstalter.

Däremot gynnar det alla dem vars enda syfte med att delta i samhällsdebatten är att skapa panik.

Gå inte på det.

Fakta går alltid först.

Därefter lugn och sunt förnuft.

Hetsigt gapande och skrikande löser inga problem.

PS
En person påpekade klokt i min FB-tråd att situationen på svenska häkten är svår. Jag vill inte förminska dessa problem. Det beror delvis på att folk sitter häktade alltför länge. Det har en koppling till situationen på anstalterna men är delvis ett annat problem än mitt inlägg handlar om.

—–
Artikeln i Kristianstadsbladet är från förra sommaren men debatten har sedan fortsatt i olika grader av alarmism.

Källa:

Kristianstadsbladet: Knökfulla fängelser är en säkerhetsfara.

Myten om alla uppehållstillstånden

I debatter talas det ofta svepande om att Sverige beviljar massvis med uppehållstillstånd. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som erhåller uppehållstillstånd. Motargument har kikat på siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbetsmarknad.


I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges invandring fortsatt befinner sig på alarmerande höga nivåer.

Motargument har tidigare granskat siffrorna för 2018 vad gäller beviljade uppehållstillstånd. Sammanfattningsvis konstaterade vi att siffran 132 696 (antalet beviljade uppehållstillstånd) innefattade 41 755 personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder. I denna siffra ryms personer som beviljats uppehållstillstånd på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder.

Migrationsverket släppte nyligen siffrorna för beviljade uppehållstillstånd som redovisar perioden januari-maj 2019. Dessa siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer sedan år 2018. Röster i debatterna gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.

Så hur ser siffrorna ut?

Totalt beviljades 46 491 uppehållstillstånd under perioden januari-maj 2019. Dessa fördelar sig enligt följande:

  • Anknytning 13 973
  • Arbete 18 413
  • Asyl 8 053
  • EU/EES 3 614
  • Studier 2 439

Om vi bryter ner siffran för ”anknytning” i delar så finner vi att 3 390 personer beviljades uppehållstillstånd på flykting-/asylgrunder. Övriga inom samma kategori som beviljats uppehållstillstånd är: Adoption (30), barn födda i Sverige till förälder som har PUT (3 717) samt ”övriga” (6 836). I denna grund ingår personer med anknytning till exempelvis svenska medborgare eller till personer som har uppehållstillstånd i Sverige på andra grunder än asyl, arbete eller gäststudier, t ex nyetablerade/etablerade förhållanden till person i Sverige som inte fått uppehållstillstånd av asylskäl tidigare.

1/4 av uppehållstillstånden är asyl- och flyktingrelaterade

Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, s k ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd får vi fram siffran 11 443. Den totala siffran på beviljade uppehållstillstånd var alltså 46 491. Om vi räknar på detta i procent ser vi att knappt 25 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså endast en av fyra: 1/4.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2018 låg procentsiffran för beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder låg på drygt 31 %. Siffran har alltså sjunkit.

Det finns ett flertal faktorer som påverkar siffrorna. Det har gjorts förändringar i det s k etableringsprogrammet, vi har den nya gymnasielagen som antogs 7 juli 2018, reformen av det gemensamma europeiska asylsystemet och FN:s globala migrationsramverk.

Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.

Källa:

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2019

Andelen utrikes födda misstänkta för våldtäkt har minskat dramatiskt

Patrik Engellau ville leda i bevis att ”invandrare” är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Så han beställde siffror från SCB och BRÅ för en rapport. Men hans rapport misslyckas.  Han lyckas däremot förvandla större delen av det svenska kungahuset till utlänningar. Men han kan inte dölja att andelen utrikes födda kraftigt har minskat sin andel av dem som misstänks för våldtäkt.


Äntligen var det dags att försöka summera mina intryck av rapporten om ”Invandring och brottslighet” från ”Den Nya Välfärden”, signerad Patrik Engellau.

Låt mig i all enkelhet meddela att jag har många kommentarer. Och de är av rätt olika slag. Till att börja med går det naturligtvis inte att prata om rapporten utan att prata om den agenda som Engellau aldrig har försökt dölja.

Likt många andra som länge har tjatat om att BRÅ borde göra en rapport liknande den som senast publicerades 2005 så är Engellau intresserad av att visa att ”invandrare” (utlänningar, utrikes födda, utländsk ursprung) är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Detta är den hypotes som han vill leda i bevis. Vad en sådan slutsats i så fall ska innebära är inte helt klart, men det ingår ju som bekant i retoriken från diverse personer och organisationer från högerhåll att detta är ett synnerligen allvarligt samhällsproblem.

Eftersom BRÅ hittills inte har gjort någon uppdatering av rapporten 2005 så bestämde sig Engellau för att beställa relevant statistik från BRÅ och SCB för att själv göra den.

Jag har granskat rapporten sedan den kom i början på juni. Vid flera tillfällen har jag haft anledning att kontakta SCB och BRÅ för att få ytterligare klarhet i en del saker. Därför har mina kommentarer dröjt.

Men nu är det dags.

För att inte även denna uppdatering ska skjutas på framtiden har jag valt att mycket kortfattat summera mina intryck i några få punkter. Jag kommer att skriva mer utförligt på min egen blogg och hoppas få klart detta till helgen eller strax efter.

1. Frågan om ursprung

För Patrik Engellau är det uppenbarligen viktigt att särskilt definiera vilka människor som har ”svenskt ursprung”. Inte svensk medborgare, inte född i Sverige. Det krävs mera. För Engellau är en människa av svenskt ursprung en som är född inrikes och vars båda föräldrar också är födda inrikes.

Med den indelningen finns det bara fem människor på bilden på kungafamiljen som har svenskt ursprung – prins Daniel, prinsessan Estelle och prinsarna Oscar, Alexander och Gabriel. Alla övriga är utländska.

Det är lätt för de allra flesta att inse att detta är struntprat. Men det är inte bara strunt. Allt detta prat om ”ursprung” är också kränkande, förlegat och dumt, och det splittrar inte bara kungafamiljen utan många, många andra familjer i vårt land. Ingen – förutom möjligen Engellau och några till på den bruna kanten – skulle förneka att de människor som syns på bilden tillhör samma familj. Som så många andra liknande i vårt land.

Att prata om ursprung är ett eget påhitt av Engellau och det förekommer inte i den officiella svenska statistiken. Däremot finns begreppet ”svensk bakgrund”. Där inkluderas även de människor som har en svenskfödd förälder. Med denna terminologi är det på bilden bara Christopher O’Neill och drottning Silvia som har utländsk bakgrund. Och det verkar ju mer rimligt, eller hur? Om det nu är så viktigt…

När jag talade med SCB var de ytterst noga med att påpeka att denna indelning för att definiera skillnaden mellan svensk och utländsk bakgrund är den terminologi man sedan 2003 använder i svensk officiell statistik, och att man inte på något sätt ställer sig bakom Engellaus hemsnickrade variant.

Det är en smula oklart vad Engellaus syfte är med sitt begrepp ”ursprung”, men det dominerande intrycket är att han på detta sätt vill kunna prata om ”riktiga svenskar”. Med Engellaus synsätt är följaktligen varken vår kung Carl XVI Gustaf eller kronprinsessan Victoria eller hennes syskon prins Carl Philip och prinsessan Madeleine ”riktiga svenskar”.

De är ”andra generationens invandrare”. De har utländskt ursprung.

2. Hur ska man räkna?

När jag först började läsa rapporten gjorde jag som jag brukar – jag kollade siffrorna. I tabellerna står det att utgångspunkten för analysen är alla personer mellan 15 och 44 år som under perioderna 2003 – 2007 samt 2012 – 2017 var skäligen misstänkta för brott.

Liksom standarden ser ut i svensk officiellt statistik delas dessa personer in i fyra kategorier:

  1. Inrikes födda med två inrikes föräldrar
  2. Inrikes födda med en inrikes född förälder
  3. Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar
  4. Utrikes födda

Därpå delas gruppen utrikes födda in i de olika regioner av världen som dessa personer är födda i. Här har Engellau skapat egna kategorier:

Västländer
Östeuropa
Latinamerika
Västra Asien
Östra Asien
Okänt

Ingenstans i rapporten uppges vilka länder som Engellau anser bör räknas till de olika kategorierna, men SCB skickade mig listan. Det visade sig då bl a att kategorin västländer innehåller en del oväntade inslag – där finns bl a Papua Nya Guinea, Fiji och Samoa.

Jag har tillbringat två månader på Samoa och jag skulle inte vara beredd att kalla landet för ett ”västland”. Men i detta sammanhang spelar det mindre roll – personer födda i dessa länder utgör en ytterst marginell del av den svenska befolkningen.

Uppdraget handlade alltså om hur många personer mellan 15 – 44 som var skäligen misstänkta under de två femårsperioderna och hur stor andel de utgjorde av alla i den åldersgruppen.

Från BRÅ har Engellau fått siffrorna på antalet personer som under perioderna har varit skäligen misstänkta för brott. Och från SCB har han fått uppgifterna på antalet folkbokförda personer.

När det gäller uppgifterna från BRÅ har jag inga synpunkter. Jag utgår ifrån att siffrorna därifrån är korrekta. Men när det gäller siffrorna från SCB – eller snarare vad de sägs representera – finns det ett mycket stort problem.

Man skulle ju kunna tycka att det vore enkelt att plocka fram siffrorna på hur många mellan 15 – 44 som var folkbokförda i Sverige åren 2002 – 2006 samt 2013 – 2017. Men det är inte särskilt enkelt. Med lite eftertanke inser de flesta detta.

Det vi har i statistiken är antalet folkbokförda personer ett givet år och hur gamla de var då. Vill vi ha svar på frågan ”Hur många mellan 15 – 44 var folkbokförda i Sverige 2013 – 2017?” så kan vi inte titta på ett visst år. Då får vi bara antalet som var folkbokförda just det året.

Därför har man gjort på ett annat sätt. Man plockar ut alla som var 15 – 39 år den 31 december 2012. De äldsta i gruppen – 39-åringarna – blev ju 44 år under den relevanta perioden.

Med denna metod följer vi en specifik grupp (de som var 15 – 39 den 31 december 2012). I praktiken innebär detta att vi får fram ett urval av dem som var 15 – 44 under denna femårsperiod. Ett stort urval, men likafullt ett urval. De som inte kommer med är de som år 2017 var 15 -19, de som år 2016 var 15 – 18 osv. Inte heller får vi med dem som år 2013 var 40 – 44, de som år 2014 var 41-44 osv.
Detta är dock möjligen ett mindre problem.

Men vad händer om det något år under perioden flyttar in ett stort antal människor till Sverige? Utrikes födda personer som blev folkbokförda i Sverige exempelvis 2016 och 2017? Med den räkningsmetod som används för det statistiska underlaget i Engellaus rapport så finns dessa personer helt enkelt inte med. De var ju inte folkbokförda den 31 december 2012.

Är då inte detta en petitess? Nej, det visar sig att det tvärtom är något som får mycket stor inverkan på det statistiska underlag som Engellau analyserar.

Att räkna antalet 15 – 44-åringar perioden 2013-2017 genom att utgå från alla som är 15 – 39 den 31 december 2012 ger oss en siffra. Jag kallar det att ”räkna i förväg”. Ett annat sätt att räkna är att istället utgå från hur många 20 – 44-åringar som var folkbokförda den 31 december 2017. Detta kallar jag att ”räkna i efterhand”. Den som år 2017 var 20 var 15 år 2013.

Med detta andra sätt att räkna – i efterhand – får vi nu fram helt andra siffror.

Och det intressanta är att medan skillnaden är marginell när det gäller inrikes födda, så är skillnaden dramatisk när det gäller utrikes födda. Skillnaden mellan de två sätten att räkna uppgår där till en kvarts miljon människor (251 482). I förlängningen får detta mycket stora konsekvenser för de olika gruppernas andel av brottsligheten och sådant som överrepresentation och överrisk.

Jag vill här göra två anmärkningar.

För det första är detta inte en metod som Engellau kan lastas för. Att på detta sätt ”räkna i förväg” gjorde BRÅ även med sina två tidigare rapporter 1996 och 2005. Jag har kollat uppgifterna i dessa två och även där förekommer det vissa förskjutningar. Men inget som motsvarar den stora diskrepans som finns perioden 2013-17. Även under den första period som Engellau har valt – 2002 – 2006 finns det en skillnad, men även den är mindre än i den andra perioden.
I sig är det naturligtvis inte särskilt märkligt. Under perioden 2013-17 hade Sverige ett mycket stort inflöde av utrikes födda till Sverige. Därför blir det också stor skillnad på att räkna antalet utrikes födda 2012 eller 2017.

Ökningen i de två mätmetoderna signalerar ett inflöde på cirka 30 000 från Västländer, 50 000 från Östeuropa, 5 000 från Latinamerika, 100 000 från Västra Asien, 25 000 från Östra Asien och 40 000 från Afrika. På fem år.

Men det centrala i detta sammanhang är att valet av hur man räknar får stor inverkan på frågan om andelen som är misstänkta för brott. Antalet skäligen misstänkta är ju nämligen det faktiska antalet under perioden 2013-2017. När populationen ökar så blir den kriminella andelen mindre.

För det andra så är det sannolikt förenklat att bara byta ut den ena räkningsmetoden till den andra. Men fakta kvarstår att när skillnaden är så stor för en specifik grupp – utrikes födda – så är räkningsmetoden något som bör tas med i beräkningen.

Eftersom räkningsmetoden och de resultat som blir konsekvensen genomsyrar hela rapporten så är det svårt att i detalj diskutera mer specifika ökningar, minskningar och procentandelar. Därför är Engellaus rapport oanvändbar utan omräkning.

3. Andelen skäligen misstänkta för våldtäkt har minskat kraftigt bland utrikesfödda

Det finns ett resultat som Engellau själv uppenbarligen är en smula brydd över.

Andelen inrikes födda personer med två inrikes födda föräldrar – de personer som i Engellaus ordval har ”svenskt ursprung” – har fördubblat sin andel av dem som är skäligen misstänkta för våldtäkt.

Han skriver:

”Det är anmärkningsvärt att benägenheten hos personer med svenskt ursprung att begå våldtäkt skulle ha ökat så kraftigt som statistiken visar. Man vet inte om ökningen av andelen personer med svenskt ursprung som misstänks för våldtäkt beror på ändrat beteende eller ändrade bedömningar.”

Jo, nog är det anmärkningsvärt. Särskilt för Engellau. Detta stämmer ju inte med den vanliga retoriken från dem som är intresserade av att dela upp folk efter var de är födda eller var deras föräldrar är födda. Där framstår det som om våldtäkt är något som bara utländska män känner till och gör sig skyldiga till.

Naturligtvis är detta dumheter.

Vi kan samtidigt betrakta detta ur ett annat perspektiv. Hur ser det ut om vi istället fokuserar på de utrikes födda bland dem som är skäligen misstänkta för våldtäkt?

Om vi jämför gruppen utrikes födda med gruppen inrikes födda med två inrikes födda föräldrar så påverkar den kraftiga ökningen bland svenskarna alla andra grupper eftersom de utgör jämförelsegrunden.

Ett sätt att mäta detta är att använda begreppet överrisk. Det visar sig nu att överrisken har sjunkit dramatiskt för de utrikesfödda om vi jämför BRÅ 2005 med de två perioder som Engellau redovisar.

Minskningen är ett faktum också med den räkningsmetod som han tillämpar men den blir ännu tydligare om vi tar med ALLA som var folkbokförda den 31 december 2017.

Det begrepp som här används är alltså ”överrisk” – en jämförelse mellan två grupper där man fokuserar på hur mycket större risk att den ena gruppen misstänks för brott. Här finns det som ibland kallas ”socioekonomiska faktorer” – inkomst, utbildning – men även ålder, exempelvis att det är betydligt vanligare att personer mellan 25 – 40 misstänks för brott än personer över 40. Men av alla faktorer är kön den enskilt viktigaste. Fyra femtedelar (80%) av all brottslighet begås av män och mönstret blir ännu tydligare ju mer våld som är inblandat – då är männen 9 av 10 bland de skäligen misstänkta. När vi tittar på våldtäktsbrotten specifikt så är kvinnliga förövare knappt synliga i statistiken.

Generellt gäller i Sverige att den officiella statistiken ska vara könsuppdelad. I BRÅ 2005 är detta också en självklarhet. Men hos Engellau finns ingen könsuppdelning av siffrorna – allt som har med könsskillnader lyser med sin totala frånvaro. Därför finns det heller ingen möjlighet att analysera hur stor andel kvinnor som finns i de olika kategorierna eller vilken typ av brott de begår.

Engellaus rapport handlar om en och endast en faktor – överrisken för utrikes födda och personer med utländsk bakgrund att begå brott i Sverige. Att det finns en sådan överrisk är ett känt faktum. Denna överrisk finns dokumenterad i många länder. I Finland visar exempelvis siffror från Statistikcentralen att män födda i Sverige är åtta gånger vanligare bland de misstänkta för sexualbrott jämfört med gruppen män födda i Finland.

De siffror som vi nu har genom Engellaus rapport visar något mycket intressant. När det gäller gruppen utrikes födda så har alltså överrisken sjunkit dramatiskt när det gäller antalet skäligen misstänkta för våldtäkt. Från 5,1 i BRÅ:s rapport 2005 till 1,7 för perioden 2013-2017 i Engellaus rapport.

Detta är en mycket tydlig indikation på att skrämselpropagandan från högerhåll om någon sorts ”våldtäktsepidemi” i spåren av flyktingvågen helt enkelt är falsk. Genomfalsk.

Till sist.

Jag bifogar en jämförelse mellan Engellaus statistik och den revidering som jag har gjort utifrån en översyn av räknemetoden för de folkbokförda – specifikt för tabell 4 som rör våldtäkt.

Dubbelklicka två gånger för att läsa tabellerna.

En mer genomgripande analys av de olika räknemetoderna och en genomgång av vad det får för konsekvenser lämnar jag med varm hand åt andra. Engellaus rapport går inte att använda utan en sådan genomgång.

Låt mig bara påpeka att det verkligt viktiga arbetet ligger framför oss – nämligen att på allvar analysera mäns brottslighet. När det gäller specifikt våldtäkter så borde det inte förvåna någon att det faktiskt inte spelar någon roll var våldtäktsmannen eller hans föräldrar är födda. Men om vi kan påverka utvecklingen så att ingen pojke som föds idag någonsin hamnar bland de skäligen misstänkta för våldtäkt därför att han inte våldtar – så har vi lyckats uppnå något avgörande. Det borde vara vårt centrala fokus.

Det finns många fler kommentarer jag skulle kunna göra.

Men här stannar jag. För nu.

Polisen: Ingen ökning av ”utsatta områden”

Nationella operativa avdelningen (NOA) har återigen släppt en rapport som redovisar s k ”utsatta områden” i Sverige. Det finns fortsatt många områden där utanförskapet präglar vardagen. Antalet områden som numer, enligt kriterierna, kvalar in på listan är 60. Vid förra kartläggningen var siffran 61.


NOA är en organisationsenhet inom Polismyndigheten. NOA inrättades 2015, och ersatte då i många delar den tidigare s k Rikskriminalen.

I december 2015 kom den första rapporten över ”utsatta områden” från NOA. Då, för snart fyra år sedan, hade Sverige 53 ”utsatta områden”. För ganska exakt två år sedan, juni 2017, kom den andra rapporten från NOA. I denna rapport hade det skett en signifikativ ökning, från 53 till 61 områden som då levde upp till kriterierna för vad som är ett ”utsatt område”. Nu har alltså den tredje rapporten från NOA publicerats. Det har på två år skett en minskning, om än väldigt liten: Sverige har idag 60 ”utsatta områden”.

För många av oss är ”utanförskapsområden”, ”utsatta områden” och ”no go-zoner” samma sak. Följande kriterier – inte särskilt uttömmande – krävdes för att ingå i Folkpartiets ursprungliga ”Utanförskapets karta”, som publicerades 2004:

• att färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt
• att den andel skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda).

NOA:s kartläggning av ”utsatta områden” är utförd av en professionell aktör med fler parametrar i sin metodik. NOA:s kartläggning ger en mer heltäckande bild av hur utanförskapet ser ut i Sverige.

Kriterierna för ”utsatta områden” är komplexa

NOA har tagit fram ett antal kriterier som ska uppfyllas för att ett område ska betraktas som ett ”utsatt område”. Man har delat in områdena i ”utsatta”, ”särskilt utsatta” och s k ”riskområden:

1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.
2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.
3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.

Mer om kriterierna som krävs för att ett område ska klassas som ”utsatt” finner du på sidan 4 i rapporten.

2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden 2017. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

I den senaste rapporten, som publicerades den 3 juni 2019, ser siffrorna ut som följer: 28 ”utsatta områden”, en minskning med fyra (4) områden, 10 ”riskområden”, en ökning med fyra (4) områden, samt 22 ”särskilt utsatta områden”, vilket är en minskning med ett (1) område. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

Noterbart är att rapporten från 2019 är den första där ALLA lokalpolisområden har kartlagts, alltså inte enbart förmodat ”utsatta områden”. Detta innebär att områden som tidigare kan ha flugit under radarn också har granskats. NOA förklarar att kartläggningen ger en bättre lägesbild och bättre kunskap, vilket i sin tur skapar förutsättningar för en god verksamhetsplanering.

Utvecklingen går i rätt riktning

I den nyaste rapporten skriver man följande om den generella utvecklingen:

”Sammantaget är den generella bedömningen att situationen utvecklats i rätt riktning, även om det skett försämringar i några områden. Polisen har bättre förutsättningar att genomföra sitt uppdrag framöver men arbetet med att fortsätta minimera den kriminella påverkan i lokalsamhället kommer att vara aktuellt att arbeta mot under en längre tid.

Polisen upplever generellt att benägenheten hos de boende i områdena att samarbeta med polisen har ökat sedan föregående bedömning. Många områden uppger att människor i allt större utsträckning väljer att prata med polisen när de befinner sig i områdena. En bidragande faktor till den positiva utveckling som ses i flertalet områden kan vara att lokalpolisområdena ökat sin förmåga att interagera och försöka lösa olika problem i dessa områden, exempelvis genom ett gränssättande och relationsskapande arbete. Detta har medfört både förbättrade kontakter med lokalsamhället och en förbättrad personkännedom.

En framgångsfaktor för att öka polisens möjlighet att utföra sitt uppdrag som lyfts i flera områden är en kontinuerlig närvaro av poliser. En viktig beståndsdel i utvecklingen är att polisen generellt möts av mindre våld och öppna konfrontationer i de bedömda områdena. Fenomen som våldsamma upplopp och falska larm för att locka in poliser i områden för att sedan utsätta dem för attacker är betydligt mer sällsynta nu än tidigare.” (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

Att NOA:s definition är bättre, mer komplex och rättvisare än tidigare definitioner är inget som intresserar de som anser att Sverige har massvis av ”no go-zoner”.


Fotnot: Begreppet ”no go-zon” kan beskrivas som att det är ”farligt för allmänheten att vistas i området”. I begreppet innefattas också föreställningen om att polisen inte klarar att utföra sitt arbete, läs ”inte kör in på ett område”.

Det finns inga no go-zoner i Sverige. Däremot finns det numer 60 områden i Sverige där förhållandena är varierande vad gäller utanförskap, kriminalitet, integration, segregation och framtidstro.

Det antisemitiska hatet mot Jerzy Sarnecki

Sveriges så kallade ”radikalnationalister” – både de som bytt bomberjackor mot kostymer och de som heilar öppet – har sedan länge haft ett särskilt hat mot Jerzy Sarnecki. Låt oss gå tillbaka till 2015 – även om det började långt tidigare. Det handlar om en djupt ingrodd antisemitism.


Den 9 februari 2015 skickade Sverigedemokraternas pressekreterare Henrik Gustafsson en redogörelse till partiledningen. Den handlade om Kristina Winbergs politiska assistent Joel Ankar, som efter EU-valet året innan hade arbetat politiskt för SD i EU-parlamentet.

Denna redogörelse – som alltså skrevs av SD:s pressekreterare och skickades till partiledningen – var mycket graverande.

Bakgrunden var följande: Aftonbladet hade gjort en granskning av Joel Ankar och ringt upp SD för en reaktion. Aftonbladet ansåg sig kunna visa att Ankar hade skrivit grovt antisemitiska och pronazistiska inlägg på flashback. Henrik Gustafsson kontaktade Ankar, ställde frågan om det som Aftonbladet hade var sant och skrev sedan sin redogörelse till partiledningen. Och SD:s partiledning fick redogörelsen den 9 februari, dagen innan Aftonbladets granskning publicerades den 10 februari. Detta visar att SD:s ledning omedelbart hade full kännedom om Ankars agerande. Det rådde nämligen ingen tvekan om att det var Joel Ankar som hade skrivit de rasistiska, kvinnofientliga och antisemitiska kommentarerna.

Grov antisemitism mot Sarnecki

Några av Ankars allra grövsta kommentarer handlar om Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid BRÅ.

Det var ingen slump att Anker pekade ut just Sarnecki. Född i Warszawa strax efter andra världskriget kom han till Sverige som flykting 1969 som en följd av den antisemitiska våg som då sköljde över Polen. Hans judiska börd har alltid varit en nagel i ögat på SD och deras kretsar. Men helt öppen med de egentliga motiven till kritiken mot Sarnecki har man inte kunnat vara.

Men nu briserade bomben. Ankar visade den verkliga sanningen bakom hatstormen mot professorn i kriminologi. Det handlar helt enkelt om antisemitism.

Men Ankar skriver inte bara om Sarnecki. I ett stort antal oerhört grova kommentarer visar han en närmast besinningslös rasism, hat mot muslimer och uttrycker sexualiserade våldshot mot kvinnor som genomgår abort.

Här är några exempel på det han skrev.

Hatet mot muslimer

Att Ankar hatar muslimer råder det ingen tvekan om. Hans svavelosande angrepp är genomsyrat av ett hat som är nästintill omöjligt att begripa:

Hatet mot kvinnor

Men Ankar hatar också kvinnor. Särskilt de som har genomgått en abort. Språket är våldsamt och sexualiserat och visar att abortmotståndet har djupa rötter i SD:s politiska kultur:

Hatet mot Sarnecki

Men den enskilda person som Ankar ständigt återkommer till är Jerzy Sarnecki. Den grova antisemitismen är helt öppen.

Och detta är bara en av en lång rad antisemitiska kommentarer om just Sarnecki. Inför sin redogörelse för partiledningen hade pressekreterare Gustafsson kontaktat Joel Ankar själv och bett honom att lista ”det han anser vara grovt” och ange i vilket sammanhang som han skrev kommentarerna.

Och Ankar svarade. Han medgav att det var han som stod bakom kontot på flashback. Och han medgav en lång rad rasistiska och antisemitiska skrivningar och han medgav att han särskilt hade pekat ut Sarnecki. Återigen. Ankar själv erkände detta fullt ut – men försökte få det till att han ”hade genomgått en kaotisk period och att han var väldigt ung”. När det framkom att de senaste inläggen var från året innan – 2014 – bara några månader innan alltihop avslöjades föll detta ”försvar” samman.

Vem är då denne Joel Ankar? Han började juristlinjen 2007 och fick sin juristexamen i november 2012. Under utbildningen skrev han flera inlägg om hur han planerade att utnyttja sin ställning som jurist.

”Jag lovar att under min tjänstgöring inom det judiciella systemet ska jag göra allt i min makt för att skynda på lagföringsprocessen. Dock bara för vänstermuppar och krokiga judegubbar som Sarnecki, märk väl” (Källa: Aftonbladet)

En av dem som undervisat Joel Ankar på juristlinjen var just Jerzy Sarnecki, och han återkommer flera gånger till honom i sina inlägg på Flashback, som här:

Det råder heller ingen tvekan om var Ankars politiska hemhörighet finns, historiskt sett. När han får frågan från pressekreterare Gustafsson medger han att han ”uttalat visst stöd för vissa soldater inom Waffen-SS som var modiga”.

Pronazist och antisemit – hur hanteras han av SD?

Att Ankar är pronazist och antisemit och muslimhatare och kvinnohatare råder det ingen tvekan om. Men det verkligt viktiga är inte denna enskilda persons vidriga beteende. Utan hur SD hanterar alltihop när det kommer ut. SD:s ledning fick pressekreterarens redogörelse och det råder alltså ingen tvekan om att SD:s ledning i ett mycket tidigt skede är fullt informerad om Ankars antisemitism och pronazism.

Är detta ett problem för SD?

Nej. Inte i sig. Bara om det kommer ut.

Och SD:s sätt att hantera skandalen är avslöjande. Lögnerna är flagranta och många. Inför sina kolleger i Bryssel och inför sin arbetsgivare Kristina Winberg hade Ankar erkänt att det var han som skrivit det som Aftonbladet avslöjat. Och Winberg skrev också om detta i en intern sammanfattning. Joel Ankar själv skrev också till både Mattias Karlsson och Richard Jomshof där han medgav att det var han som stod bakom kontot på flashback.

Men den första strategin från partiledningen blev att förneka alltihop och att försöka så tvivel kring vem som egentligen stod bakom kontot. Detta är också den strategi som Ankar själv länge försökte sig på:

”Jag har inte skrivit det som du påstår. Det här kontot kan ha använts av många” säger han till Expressen så sent som i juni 2016. När tidningen då påminner honom om att han för flera partikamrater medgett att det är han som står bakom Flashbackkontot säger han:

”Det där var en väldigt kaotisk period i mitt liv med….. Jag var utsatt för väldigt hög stress. Så jag har väldigt vaga minnesbilder av hur saker och ting förflöt under den tidsperioden.”

Men den strategin höll inte. Och efter en tid kom till sist beskedet att Ankar skulle sluta i Bryssel. Nu skapades en ny strategi från partiledningen. Nu påstod SD:s ledning att man hade ”försökt avsluta Ankars anställning men att detta inte var möjligt eftersom han var anställd av parlamentet”.

Kristina Winberg påstod också att Ankars ärende hade överlämnats till EU-parlamentet som skulle ha utrett Joel Ankars skriverier på Flashback, men att de inte funnit något.

I ett mejl till Expressen i juni 2016 skrev SD:s presschef Henrik Vinge:

”Joel Ankar är formellt inte anställd av Sverigedemokraterna utan av Europaparlamentet. Vi vände oss till dem redan 2015 för att be dem avsluta anställningen. De avslog vår begäran. Idag pågår en förnyad process för att förmå Europaparlamentet att ändra sitt beslut.” (Källa: Expressen)

SD hade kunnat sparka Ankar

Eftersom svenska journalister i allmänhet har dålig koll på hur saker och ting fungerar i Bryssel så låter de flesta sig nöja med detta. Men liksom det första förnekandet är även detta en lögn. SD hade kunnat sparka Ankar. Formellt var han visserligen anställd av Europaparlamentet, men det är trams att bara Europaparlamentet bestämde om Ankar kunde avskedas.

Winberg och SD-ledningen påstod att det var ”parlamentets regler” som stoppade henne från att avskeda Ankar. Men det stämmer helt enkelt inte med tjänsteföreskrifterna. Kapitel 9, punkt (d) beskriver det förtroende som måste finnas mellan den enskilda parlamentarikern och den anställda assistenten. Saknas detta förtroende får parlamentarikern avluta assistentens anställning.
Tjänsteföreskrifterna gav alltså Winberg – och SD-ledningen – fullständig rätt att avsluta Ankars anställning om man hade velat göra det. Men det ville man inte. Trots full insyn vad han stod för och hur han hade agerat så hade SD fortsatt fullt förtroende för Joel Ankar.

Ankars grova rasism, hans hyllande av den kriminella nazistiska organisationen SS, hans systematiska antisemitiska personangrepp på Sarnecki – inget av detta förändrade SD-ledningens uppfattning. Joel Ankar fick vara kvar.

Att SD inte genast avslutade hans anställning visar därmed var SD:s politiska linje ligger. Antisemitism och pronazism. Men det ska hållas hemligt.

Jerzy Sarnecki har fortsatt vara en nagel i ögat på SD-ledningen och de har fått med sig hela svansen. De antisemitiska påhoppen på Sarnecki har fortsatt.

När hatstormen nu återigen viner mot BRÅ så är det heller ingen slump att svansens angrepp mynnar ut i angrepp på just Jerzy Sarnecki.

Svensk antisemitism.

”Det är så mycket djupare än bara NMR, det är vanliga människor” – Antisemitism i Sverige

BRÅ-rapporten om antisemitiska hatbrott som publicerades 29 maj 2019 visar att ”radikalnationalister” är totalt dominerande vad gäller ideologiskt motiverad antisemitism. Detta resultat går stick i stäv med vad nationalister vill göra gällande: att det är muslimer som står för antisemitismen i Sverige idag.


Det här ska handla om en rapport från BRÅ som INTE väckte rabalder. I tisdags 28 maj publicerade BRÅ en rapport om sexualbrott. I onsdags den 29 maj – dagen därpå -kom en rapport från BRÅ om antisemitiska hatbrott. Men medan den ena väckte mycket stor uppmärksamhet, fick den andra nästan ingen uppmärksamhet alls. Det är illa.

BRÅ-rapporten om sexualbrott visar att det inte finns något stöd för hypotesen om en koppling mellan flyktingvågen 2015 och sexualbrott och jag har skrivit flera inlägg om den här på sidan. BRÅ-rapporten om antisemitism visar att ”radikalnationalister” är totalt dominerande när det gäller den ideologiskt motiverade antisemitism som kommer till rättsväsendets kännedom – polisanmälningar och domar.

Kan det finnas något som förklarar skillnaden i uppmärksamhet för de två rapporterna? Kan det vara så att de som upprörs på nätet av den första rapportens resultat helst vill att den andra rapporten glöms bort helt och hållet. Jag tänkte hursomhelst bidra till att BRÅ:s rapport 2019:4 ”Antisemitiska hatbrott” inte glöms bort.
Jag tänkte här gå igenom vad rapporten kommer fram till och vad vi kan lära oss av den.

Presentation

Rapporten ”Antisemitiska hatbrott” bygger på samtliga polisanmälningar om hatbrott med antisemitiskt motiv åren 2012-2016, och 103 domar mot personer som dömts för brott med antisemitiskt motiv mellan januari 2007 och maj 2018. I materialet ingår också 92 intervjuer.

Rapporten använder begreppet antisemitiska hatbrott enligt samma definition som i den officiella statistiken:

”Brott som begås på grund av rädsla för, fientlighet eller hat mot judar och judendom som aktiverar en reaktion mot judendomen, judisk egendom, dess institutioner eller den eller dem som är, eller uppfattas vara, judar eller representanter för judar.” (Källa: BRÅ Rapport 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 16)

Men BRÅ har inte enbart tittat på de händelser som utgör brott i juridisk mening. Intervjupersonerna har tillfrå­gats om sina erfarenheter av uttryck för antisemitism generellt. Det är inte alltid självklart var gränsen går mellan icke-brottsliga uttryck för missaktning, nedsättande kommentarer eller hotfulla uttryck med anspelning på en persons grupptillhörighet och vad som är att betrakta som ett straffbart hatbrott i form av exempelvis ofre­dande, olaga hot eller hets mot folkgrupp.

Bland förövarna är unga män en särskilt framträdande grupp. Bland de utsatta drabbas kvinnor särskilt av sexualiserade hot och trakasserier. Här följer en genomgång av avsnittet mot slutet av rapporten under rubriken ”Gärningspersoner”. Detta avsnitt finns också skärmdumpat längst ner med mina förstrykningar.

”Radikalnationalismen” är totalt dominerande

Vilka är gärningspersonerna? I likhet med andra sammanställningar utgår man i rapporten från en vanlig indelning av tre typer av miljöer som i mer eller mindre grad präglas av antisemitism. Radikalnationalismen, den våldsbejakande islamismen och den radikala vänstern. Men när man går närmare in på det rättsliga materialet så är bilden klar. I några få förundersökningar finns det material som visar en koppling till islamism, men det finns inget exempel på ”radikal vänster” bland polisanmälningar eller domar. ”Radikalnationalismen” är totalt dominerande.

Rapporten ger därmed en viktig relief åt en tes som ofta framförs – att antisemitism är lika vanlig till vänster som till höger. Så är det alltså inte.

NMR och andra nazistiska grupperingar med deras personförföljelser, hot och heilande, öppna nazism i demonstrationer med ansiktsbilder på kända judar med texten ”folkförrädare” har satt ett tydligt avtryck i rättsliga sammanhang. Denna nazistiska närvaro i offentligheten har också skapat stor oro bland judar i Sverige, det framgår av intervjumaterialet. Känslan av att rättssystemet inte skyddar judar dominerar när nazister ges möjlighet att tåga fritt på gator och torg med ett uppenbart antisemitiskt budskap – ofta med symboliska kopplingar till Nazityskland. Rapporten påpekar att nazisternas agerande kan beskrivas som att de skapar och upprätthåller ett ”skrämselkapital” – de vill ge en bild av sin organisation som skrämmande och hotfull. I kraft av detta kan de sedan skapa rädsla bara genom att visa sig iförda sina munderingar vid en församling eller förening. De skapar det som rapporten kallar en ”lågmäld terror”.

Radikal vänster och islamism

Att nazisterna är tydligt dominerande innebär inte att man ska ignorera eller ta lätt på andra former av antisemitism, även om de inte syns lika tydligt i rättsliga sammanhang. Detta är oerhört viktigt att understryka.

I rapporten skriver man:

”En miljö som i forskningen förknippas med antisemitiska idéströmningar är den radikala vänstern. Exempel på detta saknas i princip helt i polis- och domstolsmaterialet, men bland BRÅ:s intervjupersoner var det däremot flera som beskrev erfarenheter av antisemitism inom bland annat vänsterorienterade politiska miljöer, främst bland unga, politiskt aktiva personer.” (Källa: BRÅ Rapport 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 67)

Här handlar det om antisemitism framför allt kopplad till ”en hätsk retorik mot staten Israel” – som en intervjuperson beskriver det. Det kan exempelvis handla om en politisk diskussion där enskilda personer får stå till svars för Israels politik för att de är judar.
När det gäller den våldsbejakande islamismen skriver rapportförfattaren:

”På samma sätt som för hatbrott med koppling till radikal vänsterideologi, finns ytterst få uppgifter i polis- och domstolsmaterialen som kopplar samman hatbrottshändelser med en våldsbejakande jihadistisk miljö.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott)

Men i intervjumaterialet framkommer samtidigt en stark oro för att det även i Sverige kan ske terrorattentat riktade mot judiska mål av den typ som under senare år begåtts i Frankrike, Belgien och Danmark. Det är också inom den här miljön som flera intervjupersoner som arbetar med säkerhet hos judiska församlingar anser att det allvarligaste hotet finns, särskilt när det gäller attacker mot judiska institutioner.

Kopplingen till Mellanöstern

Rapporten uppmärksammar också andra varianter av antisemitism som inte är lika tydligt ideologiskt motiverade. Flera intervjupersoner berättar om antisemitism från framför allt unga män med bakgrund i Mellanöstern. Det kan handla om offentliga sammanhang där den intervjuade har varit på väg till synagogan, på sociala medier men också i skolmiljö. Här kan det handla om en vägran att lära sig om Förintelsen därför att ”lärarna går judarnas ärenden”.

I rapporten framhålls att såväl forskningslitteraturen som BRÅ:s intervjuer visar att

”delar av den antisemitiska hatbrottslighet som sker, såväl i Sverige som i andra europeiska länder, sannolikt härrör från en närmast sanktionerad antisemitism som förekommer i olika länder i Mellanöstern. Enligt litteraturen rör det sig ofta om antisemitiska föreställningar och attityder som existerat redan innan staten Israel grundades”. (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 70)

Samtidigt påpekar flera intervjupersoner att även människor med bakgrund i Mellanöstern naturligtvis är olika. Liksom i befolkningen i övrigt finns stora variationer när det gäller antisemitism.

”Kan vara vem som helst”

Och rapporten från BRÅ synliggör att antisemitism varken är ett nytt eller importerat problem. Vi får en skrämmande bild av att antisemitism i Sverige inte bara finns i extrema grupperingar. En polis i en hatbrottsgrupp påpekar att de personer som utreds för antisemitiska hatbrott kan vara ”vem som helst”:

Antisemitiska strömningar förekommer i breda lager av befolkningen och skär genom olika religioner, sekulära grupper, politiska positioner och ideologier, skriver rapportförfattaren. Var antisemitismen kan dyka upp överensstämmer inte alltid med våra förutfattade meningar. En intervjuperson berättar om sin dotters skola:

”Det är mycket heilande, det är mycket skämt om judar. Och då är det ändå en vanlig vit innerstadsskola. Så när min dotter kom hem och sa de drar skämt: ”Här är det rea på hemköp, det passar väl dig bra som är jude”, och de skojar om gas. Så jag blev ju galen och ringde föräldrar, för skolan är helt flat.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 73)

Och en ung man berättar om sina erfarenheter som elev:

”Jag har hört folk dra nazistskämt titt som tätt, rita hakkors på bänkar eller skåp eller skriva ”judesvin” på toa. De har dragit något skämt om Förintelsen. Vissa av de här skämten är småskämt, men någonstans går gränsen för vad man ska skämta om och inte. […] Alltså det är så mycket djupare än bara NMR, det är vanliga människor.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 73)

BRÅ:s rapport gör ingen analys av hur omfattande antisemitismen är i Sverige, bara att den finns och att den kan finnas där vi minst anar det. Intervjupersoner från samtliga delar av landet beskriver erfarenheter av antisemitism från personer som skulle kunna vara ”vem som helst”.

Trots att den bakomliggande ideologiska motivationen kan vara mycket olika så finns det ändå något som alltid är gemensamt. Detta är ett tänkvärt resultat i rapporten och det avslutar också detta avsnitt om gärningspersonerna:

”Stora delar av det antisemitiska språkbruk och många av de antisemitiska idéer som kommer till uttryck i Brås olika material är slående lika, oavsett eventuella skillnader i gärningspersonernas kön, ålder, ideologiska bakgrund eller grupptillhörighet.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 75)

Till sist: I regeringsförklaringen i januari tog statsminister Löfven upp kampen mot antisemitismen som ett prioriterat område för regeringen, och han berättade om den planerade internationella konferensen till minne av Förintelsen och mot dagens antisemitism. För några veckor sedan kom beskedet att konferensen ska anordnas i Malmö i oktober 2020. Denna konferens kan få stor betydelse. Samtidigt är det viktigt att påminna om att vi alla har ett personligt ansvar att aldrig acceptera uttryck av antisemitism. Inte från någon och inte i något sammanhang.


Här nedanför har jag lagt ut avsnittet om gärningspersoner ur rapporten (sid 64 – 75). Med rött har jag markerat och lyft fram det jag ser som kärnan i resonemanget.

BRÅ-rapporten: Om BRÅ och kakafonin

Det kanske inte låter som en bestseller, men intresset har varit exceptionellt stort för en vetenskaplig rapport från BRÅ. Och debatten har tidvis gränsat till kakafoni. Det finns en huvudperson i denna storm av kritik. En person som nämns överallt på sociala medier som den som har ”visat att BRÅ ljuger”.


Jag ska försöka att leda er igenom det inträffade steg för steg.

Förra året fick BRÅ regeringens uppdrag att utreda vad den rapporterade ökningen av sexualbrott kan bero på. Den 27 och 28 maj publicerar BRÅ två rapporter med koppling till detta uppdrag. Båda handlar om sexualbrott men vinkeln skiljer sig åt. Den ena handlar om att det är svårt att få fler fällande domar av de sexualbrott som blir anmälda. Det är en mycket intressant och viktig fråga med tanke på att bara cirka 5 % av alla polisanmälda sexualbrott leder till fällande dom. Den andra rapporten handlar om hur sexualbrotten har utvecklats över tid, och vad en observerad ökning beror på. Somliga redaktioner blandar ihop de båda rapporterna. Men det är den andra rapporten som egentligen väcker uppmärksamhet. Alla stora redaktioner skriver/sänder referat och intervjuer med rapportens författare. Vad är det då som väcker så stort intresse?

Om asylsökande och sexualbrott

Det handlar om en fråga som diskuteras på 6 av rapportens 116 sidor: ”Med hänsyn till den offentliga debatten om sambandet mellan flyktingtillströmningen 2015 och ökningen av polisanmälda och rapporterade sexualbrott i NTU, har Brå gjort vissa övergripande analyser för att försöka pröva frågan.”

Och BRÅ:s slutsats är att deras analyser ”inte talar för att flyktingtillströmningen 2015 skulle kunna svara för annat än en liten del av ökningen i den rapporterade utsattheten i NTU 2016.”

Detta är vad hela stormen handlar om. En hypotes och ett test och ett resultat.

Men reaktionerna från sedvanligt håll på sociala medier var omedelbara och präglades av upprörda känslor.

Rapporten måste vara fel!

Ja. Detta är alltså hela berättelsen.

Jag har själv försökt kommentera denna rapport i dels ett inlägg som reder ut vad som står på de där specifika sidorna om en eventuell koppling mellan flyktingvågen 2015 och sexualbrott, men också ett inlägg som handlar om det som jag sedan länge anser är det stora problemet – innan vi kan svara på frågan VARFÖR det har ökat måste vi först veta OM det har ökat.

Det här inlägget ska istället handla om själva debatten kring rapporten, en bitvis bisarr sak som speglar hur den offentliga debatten i Sverige har hamnat i personangrepp, konspirationsteorier och hat. Låt mig försöka bena ut VARFÖR BRÅ:s slutsatser väcker så starka känslor och HUR försöken att misskreditera BRÅ och dess representanter har sett ut.

VARFÖR väcker BRÅ:s slutsatser så starka känslor?

Den första frågan låter sig enkelt besvaras. Det finns en högljudd minoritet i Sverige som anser att det redan är avgjort att ökningen i den rapporterade utsattheten i NTU 2016 beror på flyktingtillströmningen 2015. För dem behöver saken egentligen inte utredas alls. All information som motsäger deras fast förankrade övertygelse möts med vrede – oavsett på vilket sätt eller med vilka belägg denna information framförs.

Det paradoxala är samtidigt att om BRÅ hade kommit till en annan slutsats så hade denna myndighet istället fått beröm. Det handlar här om en djupt ovetenskaplig attityd till empirisk forskning, och en tydlig politisering.

HUR har försöken att misskreditera BRÅ sett ut?

Den andra frågan är litet mer invecklad.

Hur ser försöken att misskreditera BRÅ och dess forskare ut?

Det finns tre aspekter på dessa försök att misskreditera BRÅ och dess forskare. Den första handlar om själva den vetenskapliga metoden. Den andra rör kopplingen mellan vetenskap och media. Och den tredje rör diskussionsklimatet i vårt land.

1. BRÅ:s rapport har kritiserats för att vara undermålig rent vetenskapligt. Detta är dumheter. Rapporten är mycket tydlig med hur frågan kan besvaras inom ramen för just den här studien. Och man använder standardmetoden som alltid används vid alla empiriska undersökningar: Man ställer upp en hypotes om ett möjligt samband och sedan undersöker man om man hittar något sådant samband. När man inte hittar något samband så säger man det: ”Vi hittade inget samband”.

2. När vetenskapliga resultat ska presenteras i media förenklas formuleringarna. ”Vi hittade inget samband” blir ”Det finns inget samband”. Detta är standard i media och något som man i och för sig kan ha invändningar emot. Men då bör man rikta sig till journalisterna som refererar, och man bör reagera varje gång media förenklar på detta sätt – inte bara när det handlar om en rapport vars slutsatser man ogillar.

3. Diskussionsklimatet har präglats av grova personangrepp på namngivna forskare och konspirationsteorier om att BRÅ ”mörkar” sanningen.

”Han har visat att BRÅ ljuger”

Det finns en person som mycket ofta lyfts fram av personer som har sin uppfattning klar om att det finns en koppling mellan senare års flyktingvåg och sexualbrott.

Tino Sanandaji.

Han blev intervjuad i SvD om sin kritik och han skrev också ett inlägg om saken. På kommentarsfält och i mängder av inlägg på Facebook framhålls han som ”den som vågar säga sanningen”, ”den som har avslöjat BRÅ” och ”den som har visat att BRÅ ljuger”.

Det är samtidigt ganska uppenbart att de allra flesta som hyllar honom varken har läst rapporten eller riktigt begriper vad alltihop handlar om. De ser bara att BRÅ påstår att det inte finns någon koppling mellan sexualbrott och utländska män – en koppling som utgör en av grundpelarna för många på högerkanten. Och de ser att Sanandaji påstår att BRÅ har fel.

Det räcker. De ställer sig på hans sida.

Men jag ser också en del mer sansade bedömare som tycks tro att det finns någon substans i Sanandajis kritik.

Jag tänkte därför analysera några detaljer i Sanandajis text kring BRÅ:s rapport.

Här är texten skärmdumpad med understrykningar av några saker som jag exemplifierar:

Låt oss börja med Sanandajis retorik. Han är en person som ofta framhåller att han har disputerat i nationalekonomi. Men hans retoriska nivå är knappast forskarens.

  • Han använder systematiskt negativa signalord om dem han kritiserar – de ägnar sig åt ”tricks” och ”lägger dimridåer” – allvarliga anklagelser, men här framförs de utan några som helst belägg.
  • Han blandar systematiskt ihop begrepp som en forskare på området skulle vara noga med att hålla isär, och som är nyckeltermer i detta sammanhang, som invandrare – asylsökande – flykting – utrikes född.
  • Han ägnar sig åt grova personangrepp som i de inledande orden, där han utgår från att hans läsare redan har en mycket negativ bild av professor Jerzy Sarnecki:

Detta är knappast en forskares retorik. Sanandaji exemplifierar det diskussionsklimat som förfaller till personangrepp och ogrundade insinuationer. Jerzy Sarnecki har i många år utsatts för mycket grova personangrepp, angrepp som ibland också har varit explicit antisemitiska, inte bara från öppet nazistiska grupper utan även från politiska företrädare för SD. Det Sanandaji gör här är att rida på det hat mot Sarnecki som han vet finns i den krets av följare han har.

Sanandaji citerar i (2) ett längre stycke ur rapporten med inledningsorden att ”BRÅ förklarar i sin rapport att de överhuvud taget inte undersökt invandrares sexualbrott”. I en mening är detta helt korrekt – BRÅ har inte undersökt invandrares sexualbrott. Faktum är att själva ordet ”invandrare” helt och hållet lyser med sin frånvaro i rapporten (om man undantar en referens till en studie från 1996 i litteraturförteckningen). Det rapporten genomgående diskuterar är personer som är utrikes eller inrikes födda, personer med utländsk eller svensk bakgrund samt asylsökande. Att Sanandaji tycker att dessa begrepp och distinktioner är onödiga att bry sig om visar också att han inte agerar som forskare utan som – nåt annat. Här är båda citaten:

Som synes klipper han citatet så att den sista meningen inte finns med. Där framgår att denna fråga kommer att belysas i en större studie som BRÅ har inlett under våren 2019.

Men Sanandaji fortsätter med insinuationer om avsiktlig manipulering av data: ”Tricket är att använda en noisy statistik som närmast garanterar att man inte får några samband”. Återigen – retoriken.

Men det mest anmärkningsvärda i Sanandajis text är ändå hans påståenden om vetenskapliga metoder.

Läs följande citat (3):

Låt oss titta på just detta påstående och dela upp det i två delar:

”Brå undersöker inte invandrare, de undersöker inte vem som begick brott”

Detta är helt korrekt – förutom det där med att BRÅ i rapporten aldrig pratar om invandrare över huvud taget. Att BRÅ i denna rapport inte går in i detalj på vilka som har begått specifika brott beror på det uppdrag de fick av regeringen och syftet med just denna rapport:

”I uppdraget till Brå har också ingått att i den mån det är möjligt ge en bild av gruppen gärningspersoner. Det har inte varit möjligt att närmare belysa denna grupp på grundval av vare sig genomgången av anmälningar eller analysen av uppgifter i NTU. Det beror på att uppdraget avser den självrapporterade utsatthet för brott, där det endast finns uppgifter om gärningspersonernas kön, ålder och relation till den brottsutsatta, respektive anmälda brott, där det ingår en stor andel brott där det saknas en identifierad misstänkt.”

Men för Sanandaji är detta bara ett bevis för att BRÅ mörkar. Att de tricksar och lägger dimridåer.

Att det i rapporten samtidigt påpekas att en mer fördjupad analys av ämnet har påbörjats av BRÅ, där även andra data ska plockas in – det väljer han att inte nämna.

Besynnerlig syn på vetenskap

Andra delen av citat 3 är än mer besynnerlig. Det handlar om någon sorts metodkritik. Han påstår att ”i vetenskapliga temer har deras metod extremt låg power men drar slutsatser från absence of evidence”.

Som gammal vetenskapsfilosof tar jag mig för pannan. Vad menar han?

Ända sedan Sextus Empiricus dagar år 200 f Kr, har det varit allmänt känt att en frånvaro av bevis inte är ett bevis på en frånvaro. Hela den flerhundraåriga diskussionen kring induktionsproblemet utgår från denna insikt.

I klartext betyder detta att det aldrig går att slutgiltigt bevisa att två fenomen INTE har något samband – bara att vi inte har hittat något samband trots att vi har letat väldigt noga. I de allra flesta praktiska sammanhang är detta fullt tillräckligt. Och i de empiriska vetenskaperna är detta standardmetoden.

Man försöker utröna om ett samband finns, man letar noga och hittar man inget samband, så hittar man inget samband.
Detta är elementärt. Och det är just detta som BRÅ gör.

Rapporten noga genomförd

Det är naturligtvis viktigt hur man som forskare formulerar sig. Särskilt när man lägger fram resultat av en undersökning. Men jag har inte kunnat hitta ett enda exempel på att rapportens författare skulle slarva härvidlag. De säger inte att det inte finns något samband utan är mycket noga med att ”de inte har funnit något samband”, och de är också ytterst noga med vilka data de använder sig av, vilka begränsningar dessa data har och vad de anser att man kan dra för slutsatser av undersökningen. Och de hänvisar till att en mer genomgripande studie pågår.

Tillvägagångssättet är helt korrekt och alltså standard inom alla empiriska vetenskaper. Givetvis kan en studie kritiseras för att inte ha letat tillräckligt ordentligt. Men att som Sanandaji påstå att BRÅ:s metod är ”oseriös” är nonsens. Hans påstående faller tillbaka på honom själv. Och den som har kunskap om vetenskaplig metod ser igenom hans retorik. Den är ihålig.

Sanandajis målgrupp

Sanandajis målgrupp tycks dock vara personer som inte har en aning om vad han pratar om. De tycker uppenbarligen att det låter bra – och de länkar och instämmer. Men det är oklart vad de egentligen instämmer i, mer än att Sanandaji har ”visat att BRÅ har fel”.

Som sagt – man tar sig för pannan.

Sanandajis övriga invändningar är av samma kaliber. Om han själv är fullt så okunnig som han framstår här, det låter jag vara osagt, men hans retorik är sådan att folk som vill tro att det pågår en konspiration slukar hans ord utan att tugga.

Låt mig därför bara avsluta med några ord av poeten Erik Axel Karlfeldt.

Han skrev om Fridolin att
”han talar med bönder på böndernas sätt
men med lärde män på latin.”

Sanandaji pratar med bönder på latin.
En hemgjord variant av latin.

Källor:

BRÅ: Begränsade möjligheter att öka uppklaringen av våldtäkter

BRÅ: Utvecklingen av sexualbrott

BRÅ-rapporten: Ingen koppling mellan flyktingar och sexualbrott

BRÅ-rapporten: Innan vi svarar på VARFÖR det har ökat, måste vi först veta OM det har ökat

SvD: Brå-rapporten om sexbrott kritiseras: ”Politiserad”

Tino Sanandajis Facebook-inlägg

Tino Sanandaji: Med BRÅs logik har en påse chips om dagen ingen effekt på övervikt så länge det inte förklarar hela viktuppgången

BRÅ-rapporten: Ingen koppling mellan flyktingar och sexualbrott

Den omskrivna BRÅ-rapporten om sexualbrottsutveckling tar ett helhetsgrepp över utvecklingen sedan 2005. Jag har gett min huvudsakliga analys av rapporten här: Innan vi kan svara på frågan VARFÖR det har ökat måste vi först veta OM det har ökat. Jag ifrågasätter alltså själva grundpremissen om en rekordartad ökning av sexualbrott.


Men i media och på kommentarsfält har denna rapport reducerats till att handla om att det inte finns någon koppling mellan flyktingvågen 2015 och en ökning av sexualbrott i Sverige. Det avsnitt som handlar om just detta utgör bara 6 av rapportens 116 sidor, men är naturligtvis ett viktigt – om än preliminärt – resultat av denna studie.

Det är alltså bara 6 av 116 sidor. Ändå är det ganska uppenbart att de flesta som kommenterar (kritiserar) inte har läst ens detta fåtal sidor.

Här följer en närläsning och analys av detta avsnitt i rapporten som jag ger faksimil av. Den som läser igenom detta kommer att märka att kritiken fullständigt missar målet.

Jag har markerat följande punkter i dokumentet med rött:

Sidan 1

punkt 1. Dessa sidor handlar om en DEMOGRAFISK ANALYS. Man försöker alltså INTE säga något konkret om enskilda fall av sexualbrott eftersom det är omöjligt med den information om förövare som BRÅ har i detta sammanhang – polisanmälningar och NTU. Det rapporten gör är att ”resonera kring effekten av demografiska förändringar på en mer övergripande nivå”. Dvs hur förändringar i befolkningen som helhet kan ha påverkat den ökning som förutsätts ha skett.

Sidan 2

punkt 2. Nästan alla sexualbrott begås av yngre män. Men det finns ingenting som tyder på att det finns någon befolkningsmässig förändring när det gäller kön och ålder som kan förklara en ökning av sexualbrotten.

punkt 3. Det finns en överrepresentation av utrikes födda (män) bland personer misstänkta och lagförda för sexualbrott. Det är tre gånger vanligare att utrikes födda (män) var misstänkta för sexualbrott jämfört med svenskfödda (män). Observera att detta alltså gäller utrikes födda män FOLKBOKFÖRDA i Sverige – asylsökande ingår inte.

Inom ramen för denna studie har det inte varit möjligt att närmare studera detta. Frågan ska utredas närmare i en större studie som BRÅ har inlett under våren och avser att redovisa i höst.

Sidan 3

punkt 4. Den kunskap som finns gäller alltså utrikes födda män folkbokförda i Sverige. Att antalet unga utrikes födda män ökade markant i samband med flyktingmottagningen 2015 skulle kunna ha bidragit till en ökning av sexualbrott – här påpekar rapportförfattaren att det som låter sig göras med de data som finns är TENTATIVA analyser som inte ger några säkra svar, dvs resonemang som prövar sig fram.

punkt 5. Rapporten använder sig av begreppet ÖVERRISK, och man gör en bedömning av hur stor överrepresentationen måste vara för att förklara hela ökningen i NTU. Man kommer fram till en överrisk på 83, dvs att på varje svensk sexualbrottsförövare skulle det gå 83 asylsökande sexualbrottsförövare.

”En så hög överrisk förefaller inte vara sannolik.” (Källa: BRÅ – utvecklingen av sexualbrott 2005-2017)

Sidan 4-5

punkt 6. Var det fler polisanmälda sexualbrott i kommuner med många asylsökande? ”Om flyktingtillströmningen skulle vara en viktig förklaring till ökningen av anmälda brott borde de kommuner som ökade sin andel utrikesfödda invånare ha haft den kraftigaste ökningen av antalet anmälda sexualbrott. Något sådant mönster kan dock inte ses.” (Källa: Brå – utvecklingen av sexualbrott 2005-2017)

(Man påpekar här att det ju kan hända att en förövare begår brott i en annan kommun där han har tagits emot och därför har man undantagit kommunerna i Stockholms län i denna analys – men i fotnoten 83 framgår att bilden inte förändras om man tar med eller undantar dessa kommuner.)


punkt 7. Till sist finns en graf över en eventuell korrelation mellan polisanmälda sexualbrott och antalet asylsökande. Den figur nr 27 som återges visar att det inte finns någon sådan korrelation:

”Om det funnits ett absolut samband mellan hur mycket de anmälda sexualbrotten ökade och hur många flyktingar som togs emot, hade den så kallade förklarade variansen uppgått till 100 procent. Det skulle innebära att man i figur 27 skulle se kommunerna på en rak linje, med kommunen med den lägsta andelen asylsökanden längst ner till vänster, och kommunen med den högsta andelen asylsökanden längst upp till höger. Så är dock inte fallet.” (Källa: BRÅ – utvecklingen av sexualbrott 2005-2017)

Summering

Detta är alltså hela resonemanget. Summan av kardemumman är att en demografisk analys inte ger något stöd för hypotesen att flyktingvågen 2015 skulle ha haft betydelse för den ökning av sexualbrott som NTU redovisar (data som jag alltså hävdar är mycket tveksamma) men inte heller den mer marginella ökning av polisanmälda sexualbrott.

Nåväl.

När somliga nu är ute och vevar så kan det antingen bero på att de inte har läst dessa sidor eller läst men inte begripit.

Det finns säkert kritiker som möjligen begripit.

Men de jag har sett till har ju en agenda att ta hand om.

Här är BRÅ:s rapport.