Etikettarkiv: motargument

Tema bidrag: Underhållsstöd

Artiklar om bidrag till invandrare blir de mest lästa av allt som publiceras på Motargument. All info om till exempel barnbidrag är offentligt lättillgänglig information, och enkel att hitta hos våra myndigheter.


Underhållsstöd är ersättning en förälder som inte lever ihop med barnets andra förälder kan få, och den andra föräldern inte betalar underhållsbidrag – antingen helt, ett lägre belopp eller inte betalar i tid.

För att få underhållsstöd ska man ha vårdnaden av barnet och vara folkbokförd på samma adress i Sverige. Barnet ska också vara under 18 år, men i vissa undantagsfall kan man ansöka om förlängt underhållsstöd. Detta är möjligt till exempel om barnet studerar heltid i grundskole- eller gymnasienivå.

Ingen person får enligt svensk lag diskrimineras i handläggnings- eller beslutsprocessen i våra myndigheter. Den sökandes religion, eller vilket land dennes föräldrar växte upp i har ingen som helst inverkan på hur många kronor de kan få i föräldrapenning.

Mer läsning hos Försäkringskassan:

Fakta till nyanlända

Lista över vilka krav som behöver uppfyllas för att kunna få ersättningar

Tema bidrag: Föräldrapenning

Artiklar om bidrag till invandrare blir de mest lästa av allt som publiceras på Motargument. All info om till exempel barnbidrag är offentligt lättillgänglig information, och enkel att hitta hos våra myndigheter.


Föräldrapenning är en ersättning föräldrar får för att vara hemma och ta hand om barn istället för att arbeta eller studera. Ersättningen täcker max 480 dagar för varje barn.

För att kunna få föräldrapenning ska man vara försäkrad i Sverige, och barnet ska även bo i Sverige (eller inom EU/EES eller i Schweiz). Föräldrapenning kan man ansöka om då man har vårdnaden av barn upp till max 12 års ålder, och vårdnadshavaren inte arbetar, studerar eller söker arbete under tiden.

Ingen person får enligt svensk lag diskrimineras i handläggnings- eller beslutsprocessen i våra myndigheter. Den sökandes religion, eller vilket land dennes föräldrar växte upp i har ingen som helst inverkan på hur många kronor de kan få i föräldrapenning.

Mer läsning hos Försäkringskassan:

Fakta till nyanlända

Lista över vilka krav som behöver uppfyllas för att kunna få ersättningar

Vem bevarar Sverige svenskt? (del 5 av 5)

Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den femte och sista delen i en serie krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.


Vem är jag egentligen? Antinationalisten som plötsligt liknar den egentliga nationalisten betraktar mig från spegelns yta. Har jag försvarat nationen hela den här tiden? Är det jag som vill bevara Sverige svenskt, trots allt? Är det jag som är bakåtsträvaren; den nostalgiskt tillbakablickande? Jag vet faktiskt inte.

Jag har tydliga minnen av mitt första möte med den gryende insikten: Årsskiftet 2004/2005, en kurs i socialantropologi och en hemtenta på just ämnet nationalism. ”Å fan,” tänkte jag. ”hela mångkulturprojektet har från dag ett gått ut på att skapa åtskillnad, snarare än gemenskap. Stampa på Sveriges yta så att den krackelerar och bildar en mosaik, där varje del är en egen kultur, en egen etnicitet, ett eget ursprung, ett vi och ett dem.”

Redan där började jag nog ana det som Lundström/Hübinette beskriver i sin bok. Den där ut-och-invända känslan av att försöka hävda en sak, men hela tiden säga det motsatta. Att – om än på helt andra premisser och självklart inte fullt ut – dela Nysvenska Rörelsens och Sverigedemokraternas grunduppfattning om Invandrarutredningens och det ”mångkulturella projektets” skadliga effekter på Sverige/nationen. Att det är den konservativa rörelsen som är den progressiva, samtidigt som vi som uppfattar oss som de i sanning progressiva svenskarna panikartat söker konservera det nostalgiska minnet av en en gång så stolt nation, byggd på gamla, hederliga värden som tolerans, jämställdhet och solidaritet.

Nja… Det kanske inte är hela sanningen, det heller. Men det är en slags lärdom. Även jag är en av de svenskar vars självbild punkterats – ibland till och med för egen maskin. Även jag har reproducerat/reproducerar nationen dagligen, utan tillräcklig självinsikt eller förmåga att bryta mig loss ur dess hegemoniska regim. Min antinationalism, även om den varit och är ärlig i sitt uppsåt, har samtidigt varit (och är kanske fortfarande?) en självbedräglig illusion. Och kanske står vi inför en slags uppgörelse när vi närmar oss slutet på den vita melankolin. Dock inte en kamp på liv och död om nationens vara eller inte vara, utan en diskursiv kamp om vilken sorts nation vi vill vara eller inte vara:

Thi hvilket Land har ei en fordums Ære,
et Glimrepunkt i Folkehavets Strøm,
hvor det har blomstret, hersket eller truet?

O, det er Minder, straalende og kjære;
men intet Billed i den store Drøm
erstatter os Fortabelsen i Nuet.

(Ur Norges Dæmring av Johan Sebastian Welhaven)

Welhaven påminner oss i sin diktcykel från 1834 om att vit melankoli inte enbart behöver förstås som ett nutida fenomen, liksom Katherine McKittrick i sin text om Svarta livs matematik ger mig intrycket att den även kan vara svart: Det limbo som utgörs av Lundströms/Hübinettes melankoliska tillstånd är nämligen lika applicerbart på ett USA som inte ens i början av 2020 tagit sig ur post-slaveriets trauma, som på ett Sverige som i skuggan av flyktingkrisen 2015 plötsligt bestämmer sig för att det har ”varit naivt”.

Den oåterkalleliga förlusten av ett storslaget, nationellt förflutet – vare sig det bygger på myt eller verklighet, Midgård eller Folkhemmet – är i egenskap av att vara en triumf som blivit ett trauma en för evigt central del i nationellt skapande eller återskapande, oavsett när eller var en befinner sig eller vem man är.

Det gamla Sverige är dött. Och det är upp till oss som kommer att utgöra den tänkta, framtida nationen att avgöra vart detta triumferande trauma skall leda oss. Om det vi anar bortom kröken ska visa sig vara gudars skymning eller en gyllene gryning.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Vem bevarar Sverige svenskt? (del 4 av 5)

Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den fjärde av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.


Jag har äntligen kommit till den punkt då jag är redo att beskriva de två fenomen jag tyckt mig urskilja i en tid av vit melankoli: Nationalistparadoxen och Nationalismparadoxen.

Nationalistparadoxen

Jag trodde väl inte att jag någonsin skulle komma att kalla mig nationalist. Jag, som skakat hand med självaste Carl Johan de Geer i samband med att han skrev ”KUKEN” – denna gång inte på svenska flaggan, men väl på omslaget till mitt exemplar av singeln Skända flaggan av Mattias Alkbergs Begravning. Samtidigt har tanken börjat göra väsen av sig. ”Jag är kanske inte nationalist”, har jag tänkt, ”men…” i min polemik mot nationalismen finns där ändå ett något som inte går att helt separera från den. Ett försvar, förstår jag i skenet av min läsning av den vita melankolin; En spaning efter den tid som flytt i hopp om att bevara det gamla Sverige svenskt och skydda det mot det nya.

Som aktiv på sociala medier i allmänhet och som skribent på Motargument i synnerhet tar jag aktivt ställning för det förlorade 1900-talets Sverige. För just den föreställda gemenskap (nation) som med tiden blivit en del av min kultur, min etnicitet; min identitet och självbild som just svensk. Samtidigt uppfattar jag de Andra som de egentliga nationalisterna: Rasisterna, de i Dressmanskjortor uniformerade nazisterna som försöker gå i takt, Sverigedemokraterna… Det är grupper som dessa som för mig symboliserat den ideologiska och naiva kampen för påhittet “nationen”, samtidigt som jag retoriskt och ironiskt raljerat över dessa “svärjevänners” osvenskhet.

Men tänk om det ligger en obekväm sanning dold i det ironisk-retoriska anslaget?

Tänk om det är jag, Carl Johan och Mattias som är de bakåtsträvande, konservativa nationalisterna och “svärjevännerna”?

Nationalismparadoxen

Det paradoxala i att en nationalistisk och patriotisk rörelse vänder sig emot nationen bör knappast behöva påpekas. Samtidigt är det en del i tingens ordning och därmed inte riktigt så paradoxalt som det vid en första anblick kan verka. Nationalisten drivs av upplevelsen att där antingen föreligger ett hot mot nationen eller att nationen helt enkelt inte är det den borde vara.

Vad gäller grupper som Nysvenska Rörelsen, BSS och Sverigedemokraterna kan vi se en kombination av dessa drivkrafter: Dels frustrationen över att leva i fel slags folkhem – ett socialdemokratiskt istället för ett socialkonservativt – och dels det upplevda hotet mot själva den svenska folksjäl som å ena sidan är en del av det förhatliga socialdemokratiska folkhemmet men som å andra sidan uppfattas som en ursprunglig del av det svenska folket och den svenska nationen – och som anses vara en förutsättning för ett återställande av detta ursprungliga – om än hittills aldrig förverkligade – folkhem. Inte ens den mest förhärdande ultranationalist kan bygga en nationell gemenskap utan jämställdhet, tolerans och solidaritet oss svenskar emellan.

Det är en hatkärlek som hatar det socialdemokratiska folkhemmet, men som samtidigt hatar raserandet av detsamma. Som hatar det mångkulturella samhället, men samtidigt hatar de skiljelinjer mellan folk och etniciteter som dragits upp av detsamma.

Det är en hatkärlek som älskar minnet av det socialdemokratiska folkhemmet men som samtidigt älskar hur dess fina fasad äntligen krackelerat och blottlagt dess ruttna innanmäte. Som älskar hur mångkulturalismen förtydligat vilka de själva är eller inte är och samtidigt – med samma intensitet – hatar hur den, genom sin existens, är själva det problem som måste lösas.

I den vita melankolins paradoxala tid kan plötsligt nationalisten stå till vänster på den politiska skalan, lyssna på Skända flaggan och drömma sig tillbaka till folkhemmets glansdagar, medan antinationalisten visar sig rösta på SD, lyssna på Ultima Thule och – även hen – drömma sig tillbaka till folkhemmets glansdagar.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Tema bidrag: Ekonomiskt bistånd

Artiklar om pengar blir de mest klickade och de mest lästa av allt som publiceras på Motargument. Konstigt kan man tycka, då all info om till exempel ekonomiskt bistånd är offentligt lättillgänglig information, och enkel att hitta hos våra svenska statliga och kommunala myndigheter.


Ekonomiskt bistånd kallades tidigare för socialbidrag. Har du ingen inkomst, sparade pengar, arbetslöshetsersättning eller studiebidrag så kan du söka om hjälp på din lokala Socialtjänst.

Svenska medborgare och personer som har uppehållstillstånd i Sverige kan söka ekonomiskt bistånd, som är ett bidrag för att klara av kostnad för bland annat bostad, mediciner, akut tandvård, glasögon och andra nödvändigheter.

Ingen person får enligt svensk lag diskrimineras i handläggnings- eller beslutsprocessen. Den sökandes längd, vikt, hudfärg, religiösa trosuppfattning, eller vilken plats dina föräldrar växte upp på har ingen som helst inverkan på ansökan, och inte heller beslutet om hur många kronor du får i ekonomiskt bistånd.

Informationsverige.se drivs av Länsstyrelserna.

Vem bevarar Sverige svenskt? (del 3 av 5)

Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den tredje av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.


Det finns de som aldrig riktigt känt sig hemma i den gamla Sverigebilden. De vars idé om folkhemmet snarare byggde vidare på Rudolf Kjelléns socialkonservativa lebensraum än Per Albin Hanssons socialdemokratiska livsrum, och som bestämt vände sig emot svenskheten som en konfiguration innehållande politiskt korrekta värdeord som jämställdhet, tolerans och solidaritet. För dem var statliga ingrepp som den så kallade Invandrarutredningen veritabla slag i ansiktet. En av dessa var Per Engdahl.

Samtidigt som det officiella Sverige genom insatser som Invandrarutredningen arbetade med att rekonstruera svensken i form av en antites till nationens skamfyllda förflutna arbetade Nysvenska Rörelsen [NsR] med nämnde Engdahl i spetsen med ett eget ideologiskt saneringsarbete. Även i deras fall handlade det om att försöka tona ned ett problematiskt förflutet; deras tidigare så framträdande antisemitism och rasism började därför ersättas med frågor som istället problematiserade kulturella och etniska skillnader. Ett förändringsarbete som i praktiken placerade deras utveckling i ett, ironiskt nog, parallellt spår med just Invandrarutredningen; som i allt väsentligt visade sig vara just ett kultur- och etnicitetsskapande projekt för det svenska samhället.

När Invandrarutredningen så småningom skulle omsättas i politisk praktik reagerade Engdahl med en artikel i NsR:s tidning Vägen framåt där han i skarpa ordalag varnade för att ”invandring, som skapar betydande minoriteter med egna mönster utgör /…/ ett hot mot ett folks existens och därmed mot den kultur, som det representerar”. I samma veva som artikeln publicerades bildade Leif ”Zeilon” Ericsson organisationen Bevara Sverige Svenskt, som utifrån i princip samma resonemang skulle komma att bli ett nav för 80-talets svenska nationalistiska och rasistiska rörelser.

Vi hoppar fram i tiden ett knappt decennium, och ungefär samtidigt som nationen enligt Lundström/Hübinette träder in i den vita melankolins fas träder även BSS in i en ny fas; man omorganiseras och byter så småningom namn till det vi idag känner som Sverigedemokraterna. Denna partibildning sluter cirkeln både logiskt och bildligt, inte minst genom att de beskriver sig själva som ”ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn  – ett välartikulerat eko från 1900-talets början, då en lika socialkonservativ och nationalistisk Rudolf Kjellén myntade det för Sverige så centrala folkhemsbegreppet.

Det nya Sverige som börjar framträda i början av den vita melankolins tid är alltså inte bara en tid kännetecknad av en begynnande nedmontering av folkhemmet och ett  ifrågasättande av svenskarnas självbild som förment toleranta, jämställda och solidariska. Det är också en tid då ett begynnande bejakande av de ursprungliga värden – byggda på nationalistiskt och rasistiskt tankegods – som en gång legat till grund för sagda självbild åter blivit möjlig. Detta i en nytänd förhoppning om att kunna återuppbygga det spruckna och slitna folkhemmet på dess ursprungligen socialkonservativa och nationalistiska grund: Ett nygammalt Sverige.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Vem bevarar Sverige svenskt? (del 2 av 5)

Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den andra av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.


Även om Lundström/Hübinettes skildring av vit melankoli ibland tycks balansera på gränsen till ett postnationellt tillstånd är det oklart om förlusten av den nationella självbilden och identiteten (Sverige som välfärdsnation och svensken som jämställd, tolerant och solidarisk) förmår skapa det totala vakuum som krävs för att helt omkullkasta nationen som idé/diskurs. Klart är dock att det har öppnat dörren för nationalismen att åter blomma ut som en i mångas ögon relevant ideologisk grund att stå på. Ibland rentav omedvetet.

Det desperat klingande utropet ”Vi står inte ut!”, myntat av organisationen med samma namn, visar med poetisk tydlighet att även den föreställda gemenskap som inte själv uppfattar sig som explicit nationalistisk påverkas av tidsandan. Nämnda rörelse grundades som en direkt motreaktion på den svenska regeringens vändning i flyktingmottagandet under den så kallade flyktingkrisen 2015 men kan även förstås som en del av en bredare motreaktion på förlusten av den dittills rådande, nationella självbilden av oss själva – ”vi” som inte står ut – som toleranta och solidariska.

I vakuumet efter en förlorad självbild rör det åter på sig i de alternativa grupper som redan under 60- och 70-talens konstruktion av det toleranta, jämställda och solidariska Sverige vände sig emot denna form av svenskhetsideal. I deras ögon torde den vita melankolins tidsanda snarare upplevas som att man äntligen blivit av med något oönskat och att dörren nu står öppen för en efterlängtad möjlighet att stöpa om svenskheten i egen, gärna etnonationalistisk tappning.

Dock; innan vi ger utrymme åt dem som potentiellt gläds åt förändringen vill jag uppmärksamma ytterligare en form av motreaktion som explicit riktar sig emot just dessa grupper. Det handlar om två internetrörelser som på olika sätt valt att försvara eller söka bevara den nyss förlorade Sverige- och självbilden mot de angrepp den utsätts för – inte minst genom de parlamentariska framgångarna för Sverigedemokraterna. Dessa rörelser heter Inte rasist men… [IRM] och Motargument

IRM bildades 2012 med sin främsta uppgift att granska ”Sverigedemokraterna och i vissa fall deras omgivande grupperingar i den nationalistiska rörelsen i Sverige”. Med humor som främsta vapen har de sedan dess arbetat med antirasistisk och antinationalistisk opinionsbildning i något som – åtminstone i detta sammanhang – kan beskrivas som en o- eller undermedveten kamp för att bevara Sverige svenskt i en tid av vit melankoli.

Samma år grundades Motargument, som istället för humor använde sakliga och faktabaserade argument emot främlingsfientlighet och rasism. Vår vision (för jag skriver trots allt detta i egenskap av att vara en del av Motargument) beskrivs som ”att vara ett stöd för antirasistisk opinionsbildning, genom att ta fram argument som baseras på mänskliga rättigheter, kunskap och medkänsla” – det vill säga argument baserade på just de värderingar som enligt Lundström/Hübinette kännetecknar den toleranta, jämställda svenskhet som gått, eller tycks vara på väg att gå, förlorad.

Både IRM och Motargument kan med andra ord beskrivas som rörelser, vilka strävar efter att konservera centrala aspekter av det förra seklets Sverigebild; att helt enkelt bevara Sverige svenskt, manifesterat genom bestämda ställningstaganden mot framförallt nationalism och rasism.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Vem bevarar Sverige svenskt? (del 1 av 5)

Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den första av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.


Den 30 december 2020 skriver krönikören Karin Petterson en betraktelse över den coronaepidemi som svept över Sverige under det gångna året och konstaterar hur den lämnat oss med insikten om ”en felaktig självbild och ett underfinansierat, illa organiserat folkhem”. Kanske utan att vara medveten om det bekräftar denna korta mening de övergripande slutsatserna i Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit melankoli från 2020. Boken skildrar nationen Sveriges utveckling genom tre historiska faser som sträcker sig från cirka 1905 och framåt. Dessa är: Vit renhet, vit solidaritet och den nu rådande fasen av vit melankoli.

Folkhemmet, det enligt Petterson illa organiserade samhällskontrakt som var tänkt att binda svenskarna samman genom att utgöra deras livsrum, är den första historiska byggstenen; av Lundström/Hübinette benämnd Vit renhet. Folkhemmet – det vita, rena – var från början en idé, sprungen ur högermannen Rudolf Kjelléns idéer om att kombinera nationalism och socialism för att bygga ett socialkonservativt Sverige. Detta bygge kom dock ingen vart, utan trampade vatten innan det så småningom nådde sin verkliga framgång i händerna på Per Albin Hansson och Socialdemokraterna, som med sin reviderade version av folkhemmet byggde upp det välfärdssamhälle vi idag främst förknippar med ordet.

Efter andra världskriget drabbades Sverige hårt av det man kan kalla ”nazitraumat”. Insikten om de groteska övergrepp som ägt rum under nazisternas välde krävde en osminkad blick i spegeln. Den sammanlagda skammen över dels statens undfallenhet gentemot Nazityskland under kriget och dels skulden över att bidragit till att forma nazismen till det den blev genom det då prestigefyllda och framkantsvetenskapliga Statens Institut för Rasbiologi resulterade i ett intensivt arbete för att återupprätta den svenska självbilden och åter göra svenskarna till ett stolt folk. Detta arbete utgör den historiska fas som beskrivs som Vit solidaritet av Lundström/Hübinette och kännetecknas av en tankekonstruktion där svensken – enligt egen uppfattning – anses vara jämställd, tolerant och solidarisk. Raka motsatsen till den sortens svensk som möjliggjorde Hitlers välde.

Idag har vi förflyttat oss in i den tredje fasen; den Vita melankolins tid. Det svenska samhällets nyliberalisering tillsammans med hela västvärldens traumatiska upplevelser i samband med terrordåden i USA den 11 september 2001 – och med flyktingströmmarna till Europa från inbördeskrig och oroligheter i Syrien, Afghanistan och Östafrika 2015 som spiken i kistan – har idag resulterat i precis den sortens felaktiga självbild och underfinansierade, illa organiserade folkhem som Petterson beskriver i sin krönika. Vi har börjat upptäcka att svensken inte alltid är så jämställd, tolerant och solidarisk som vi föreställt oss.

Kort sagt: Den medvetna nedmonteringen av det så kallade folkhemmet, vars upptakt kan förläggas till 1990-talets avregleringar av statliga och kommunala domäner, har konfronterat svensken med insikten att Sverige inte längre är den välfärdsnation vi en gång var. Och bilden av svensken själv, som jämställd och solidarisk, har även den krackelerat i takt med upptrappningen av ”kriget mot terrorn” och den islamofobi som följde i dess kölvatten för att till slut, den 24 november 2015, helt raseras. Det var den dagen statsminister Stefan Löfven förklarade att den situation som uppstått i samband med den pågående flyktingkrisen var ohållbar och att temporära gränskontroller behövde införas. Gränsen för vår svenska solidaritet var nådd.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

1/6 av uppehållstillstånden var asyl- och flyktinggrundade (2021)

Motargument har kikat på siffrorna som visar att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbetsmarknad.

Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror.

Totalt beviljades 95 163 uppehållstillstånd under 2021. Dessa fördelar sig enligt följande:

  • Anknytning 24 189
  • Arbete 39 270
  • Asyl 11 443
  • EU/EES 5 653
  • Studier 14 034

Om vi bryter ner siffran för ”anknytning” i de olika grupperna så finner vi att 4 142 personer beviljats uppehållstillstånd som anhörig till en person som har flykting-/asylgrunder. Övriga inom samma kategori som beviljats uppehållstillstånd är: Adoption (32), anhörig till övriga (19 958), samt personer med synnerliga skäl till anknytning (57), totalt 24 189. I gruppen ”Anknytning – anhörig till övriga” ingår personer med anknytning till exempelvis svenska medborgare eller till personer som har uppehållstillstånd i Sverige på andra grunder än asyl, arbete eller gäststudier, t ex nyetablerade/etablerade förhållanden till person i Sverige som inte fått uppehållstillstånd av asylskäl tidigare.

Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd 11 443 + 4 142 personer = 15 585. (Den första siffran är siffran för asyl, och den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder). Medan den totala siffran på innevarande års beviljade uppehållstillstånd under perioden januari – november var 95 163. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att drygt 16 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså en av 6: 1/6 (en sjättedel av alla beviljade uppehållstillstånd).


Detta är en kortare version av den längre artikeln ”Myten om alla uppehållstillstånden (2021)


Källor:

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2016

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2017

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2018

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2019

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2020

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2021

Myt: ”Sverige är inte hela världens socialkontor”

Enligt färska siffror från UNHCR befinner sig 0,3% av världens flyktingar i Sverige. Små, fattiga och tätbefolkade länder i närheten av, eller i, katastrofområdena tar in mångdubbelt fler flyktingar än vi gör i Sverige.


I debatten snickrar man kreativt ihop föreställningen om en s k ”massinvandring” med ett populärt mantra. Mantrat är ihåligt och utan substans samt bygger på en främlingsfientlig myt. Myten jag tänker bemöta i denna artikel är denna:

”Sverige är inte hela världens socialkontor”.

Det som med emfas påstås vara ett legitimt argument ingår i den retorik som som används av en del i flyktingdebatten. Det är en retorik som anammats av ”invandringskritiker”, även kallade ”sverigevänner”, men som jag helst benämner ”sverigehatare”. Först och främst används myten för att man tror på den, men den används också i tron att den inte går att bemöta – ett vapen omöjligt att värja sig mot. Men det fina är att den visst går att bemöta.

82,4 miljoner människor befinner sig på flykt i världen (uppgift från juni 2021). De vanligaste orsakerna till flykt är krig, förföljelse, konflikter, terror, tortyr, våld och brott mot mänskliga rättigheter.

48 miljoner av dessa flyktingar är s k internflyktingar, dvs placerade i det egna hemlandet.

20,7 miljoner av världens flyktingar finns under UNHCR:s beskydd.

5,7 miljoner är palestinska flyktingar registrerade av FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar (UNRWA).

4,1 miljoner är asylsökande.

3,9 miljoner är venezolaner förflyttade utomlands (exklusive venezolanska asylsökare och flyktingar).

Zaarati-lägret i Jordanien. 2013 beräknades lägret hysa 144 000 syriska flyktingar.

Här finns världens alla flyktingar

Fördelningen på världsdelarna ser ut som följer:

  • 40,2% Afrika
  • 32,1% Asien
  • 18,1% Sydamerika
  • 7,6% Europa (mer än hälften av dessa befinner sig i Turkiet)
  • 2% Nordamerika och Karibien
  • 0,2% Oceanien

Libanon är fortsatt det land med störst andel flyktingar, 1 av 6 som befinner sig i Libanon är flykting.

97,3 miljoner människor betraktas i skrivande stund av UNHCR vara ”persons of concern” (flyktingar, internflyktingar, asylsökare, statslösa och vissa som inte passar in i dessa kategorier) befann sig 244 942 i Sverige. 0,3% av världens flyktingar hittar vi alltså i Sverige. (Källa: UNHCR)

Människor som faller in i kategorin ”persons of concern” befinner sig (främst) i:

  1. Colombia (8,1 miljoner)
  2. Syrien (6,8 miljoner)
  3. Kongo (5,1 miljoner)

I Europa ser det ut så här:

  1. Turkiet (3,7 miljoner)
  2. Ukraina (2,4 miljoner)
  3. Tyskland (1,2 miljoner)

(Källa: UNHCR)

Sverige och ”massinvandringen”

I flyktingdebatten finns människor som hävdar att Sverige går på knäna, och det beror på ”massinvandringen”. Det finns varken rim eller reson i att använda sig av detta som ett argument. Mot bakgrund av att  små, fattiga och tätbefolkade länder i närheten av, eller i, katastrofområdena tar in mångdubbelt fler flyktingar än vi gör i Sverige, som i förhållande till dessa länder är extremt rikt och glesbefolkat, så håller inte argumentet.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera följande:

7,6% av världens flyktingar uppehåller sig i Europa. 0,3% av världens flyktingar uppehåller sig i Sverige. Således är myten en lögn, som troligtvis har en mängd olika orsaker; rädsla, oro, främlingsfientlighet, människosyn, naivitet och okunskap är faktorer som gör att myten lever vidare.

Myten om Sverige, socialkontoret och ”massinvandringen” går inte sällan hand i hand med föreställningen om att livstidsförsörjning delas ut på löpande band till alla asylsökande.

Debattera gärna, men jag ber er som deltar i debatten att göra det sakligt och utan att sprida lögner och myter.

Så, nej, Sverige är inte hela världens socialkontor. Och, nej, Sverige har ingen ”massinvandring”. Det är en myt som används av ”invandringskritiker”, främlingsfientliga och rasister. För att bemöta myten krävs att vi har rätt fakta.

Källor:

UNHCR: Figures at a glance

UNHCR: Populations Statistics

UNHCR: Refugee Statistics

UNHCR: Global Appeal

Mer att läsa:

#bidrag på Motargument.se