Fem lagar i EU:s asyllagsstiftning ska ändras och två nya lagar ska stiftas. Det primära syftet med lagändringarna är att skapa en omfördelning i EU-länderna av asylsökande, att få kontroll över illegal invandring, att underlätta återvandring samt att minska incitamenten för att ta sig till specifika länder.
EU befinner sig i slutskedet i förhandlingarna om den nya asyllagsstiftningen. Vilka är då lagarna som ska ändras?
2013 antogs fem asyl- och flyktinglagar (Dublinförordningen, Eurodacförordningen, skyddsgrundsdirektivet, mottagandedirektivet och asylprocedurdirektivet) som EU-kommissionen nu har beslutat att ändra. Förutom dessa ändringar finns förslag på att stifta två nya lagar. Dessa lagar ska innefatta regler för vidarebosättning av FN-flyktingar samt införande av en gemensam asylbyrå.
Meningen med att ändra lagarna samt att plussa med ytterligare två är att man som asylsökande ska få samma behandling oavsett var i EU man kommer samt att stoppa människor från att söka asyl i flera länder. EU-kommissionen vill också se till att alla EU-länder delar på ansvaret i tider med flyktingtoppar, då antalet asylansökningar är extra stort.
Dublinförordningen. Det ska göras en revidering av de nuvarande reglerna som bestämmer vilket EU-land som har ansvar för att ta emot och pröva en asylansökan. Förslaget som man arbetar efter är att alla EU-länder ska ta emot asylsökande då det kommer många på en och samma gång. Alla EU-länder tilldelas en flyktingkvot. Denna kvot bestäms utifrån befolkningsmängd, välstånd och tidigare antal mottagna kvotflyktingar. Då denna kvot passerar 150 % ska kommande asylsökare omfördelas till andra länder.
Eurodacförordningen. Vad är Eurodac? Eurodac är en EU-gemensam databas innehållande ansiktsbilder och fingeravtryck för asylsökande. Databasen används för att på ett smidigt sätt efterleva reglerna i Dublinförordningen. De nuvarande reglerna i Eurodacförordningen ska revideras. Förslaget innefattar möjligheten till att skapa ett större användningsområde. Man vill också skapa bättre förutsättningar för kontroll av illegal invandring samt underlätta återvandring.
Skyddsgrundsdirektivet är ett direktiv som syftar till att reglera vem som betraktas som flykting eller skyddsbehövande. I det nuvarande direktivet fastställs endast gemensamma mål för EU-länderna, medan de nationella lagarna skiljer sig åt. Detta direktiv ska därför omförhandlas till en förordning: skyddsgrundsförordningen. När direktivet nu blir en förordning blir följden att reglerna kommer att vara de samma i alla EU-länder. En förordning har bättre verkanskraft och gäller ordagrant och direkt. Parlamenten i EU-länderna tillåts i och med omförhandlingen inte att tolka innehållet först.
Mottagandedirektivet. Nuvarande regler kring miniminormer mottagande av asylsökande i EU-länderna ska revideras. Exempel på saker som innefattas av dessa regler är bosättning, arbete, skolgång och sjukvård. Meningen med revideringen av mottagandedirektivet är att jämna ut mottagandeförhållandena i EU, samt att minimera incitamenten för att ta sig till specifika länder.
Procedurdirektivet som gäller idag ska omförhandlas till asylprocedurförordningen. De regler som föreskriver ett asylärendes process samt de rättigheter en asylsökande besitter kommer att bli mer homogena. Meningen med omförhandlingen är att minimera incitamenten för att ta sig till specifika länder. Omförhandlingen från direktiv till förordning medför att reglerna blir de samma i alla EU-länder.
I fem av de blivande rättsakterna; Eurodacförordningen, skyddsgrundsförordningen, mottagandedirektivet, förordningen om vidarebosättning och asylbyrån har processen kommit så pass långt att de är klara för regelrätta förhandlingar mellan Europaparlamentet och EU-länderna.
Den danska regeringens nya giv med en särskild lagstiftning för människor som bor i särskilt utsatta områden – ”invandrarghetton” – har fått stora uppslag i internationell media. Den allmänna uppfattningen är att den nya lagstiftningen är kontroversiell och omänsklig. De historiska konnotationerna är obehagliga och det blåser allt hårdare i det danska samhället.
Rokhaia Naassan bor i ett ”invandrarghetto” och ska snart bli mamma. Enligt ny dansk lagstiftning kommer hon och hennes barn att tillhöra en ny kategori av människor: Hon blir en ”ghettoförälder” och hennes barn blir ett ”ghettobarn”. Denna retorik används av aktad dansk media.
För att benämnas som ”invandrarghetto” krävs att 2 av dessa 3 kriterier uppfylls:
Åtminstone 50 % av invånarna är invandrare från icke-västliga länder
Åtminstone 40 % av invånarna är arbetslösa
Åtminstone 2,7 % av invånarna är dömda för brott
ELLER
Över 60 % av invånarna är invandrare från icke-västliga länder
Från 1 års ålder ska barn i de s k ”invandrarghettona” tvingas bort från sina föräldrar under 25 timmar per vecka för att lära sig ”danska värderingar”. I dessa ”värderingar” ingår jul och påsk, samt danska språket. Om barnen inte närvarar vid de obligatoriska ”utbildningarna” kan det få konsekvenser som indraget barnbidrag.
25 ”invandrarghetton” i Danmark
Den danska regeringen har stämplat 25 områden som ”invandrarghetton”. Där bor människor med låga inkomster och majoriteten är muslimer. I dessa områden ska det framöver råda andra lagar än i övriga samhället. Orsaken till den nya lagstiftningen är att man ska ”komma till rätta” med levnadsstilen i de stigmatiserade områdena. Tongångarna kring assimilering är bistra och det är uttalat att de som inte assimilerar sig kommer att tvingas.
I det årliga nyårstalet 1 januari 2018 höjde statsminister Lars Løkke Rasmussen (Venstre)* ett varningens finger för att brottsligheten i de utsatta områdena kan vinna mark i andra områden (följande är min översättning, originalet finns att läsa här):
”Runt om i landet finns parallellsamhällen. Många människor med samma problem klumpas ihop. Det skapar en negativ spiral. En motkultur.
Där man inte tar ansvar, inte deltar, inte utnyttjar de möjligheter vi har i Danmark – utan ställer sig utanför.
Det har uppstått sprickor i Danmarkskartan. Det bekymrar mig djupt. Därför att ghettona skickar ut tentakler på gatorna, där kriminella gäng skapar otrygghet.
In i skolorna, där försummade barn hänger på kanten.
Ner i kommunkassan, där intäkterna är mindre och utgifterna större än de behöver vara.
Och ut i samhället, där danske värderingar som likavärde, frisinne och tolerans tappar terräng.”
Fysisk rivning och förändring av utsatta bostadsområden
Det skall inte finnas ghetton i Danmark 2030. Vi önskar bryta ned parallellsamhällena en gång för alla. För flera av ghettoområdena är det redan beslutat och igångsatt viktiga insatser, som över tid kan bidra till att skapa en fysisk förändring i de utsatta bostadsområdena. Men skall målet nås, finns det på ett antal områden behov för en extra och mycket mer kontant insats.
1. Fysiskt förändrade bostadsområden 2. Nya möjligheter för full avveckling av de mest utsatta ghettoområdena 3. Tillgång till att säga upp hyresgäster vid försäljning av allmänna bostäder i utsatta bostadsområden
Mer handfast styrning av vem som kan bo i utsatta bostadsområden
En mer balanserad boendesammansättning i de utsatta bostadsområdena kan komma att aktivt bidra till att målet om inga ghetton 2030 kan realiseras. Lagstiftningen innehåller idag ett antal uthyrningsregler som har till syfte att ändra boendesammansättningen i utsatta bostadsområden. Men dessa möjligheter har inte fungerat tillräckligt bra.
4. Stopp för kommunal anvisning till utsatta bostadsområden för bidragstagare 5. Obligatorisk flexibel uthyrning i utsatta bostadsområden 6. Lägre bidrag för inflyttare till ghettoområden 7. Stopp för inflyttning av mottagare av integrationsbidrag 8. Kontant belöning till kommuner som lyckas med integrationsinsatsen
Förstärkt polisinsats och högre straff skall bekämpa kriminalitet och skapa mer trygghet
Undersökningar har visat att när olika kriminalitetstyper förekommer i grannskapet, ökar otryggheten bland medborgare i de särskilt utsatta bostadsområdena mer än i resten av Danmark. I de utsatta bostadsområdena betyder otryggheten att de resursstarka medborgarna trycks ut, och det blir svårare att locka nya medborgare. Det kommer vi inte acceptera.
9. Förstärkt polisinsats i särskilt utsatta bostadsområden 10. Högre straff i bestämda områden (skärpt straffzon) 11. Kriminella ut från ghettona
En god start på livet för alla barn och unga
Det finns behov för en förstärkt insats för att säkra att alla barn får en god start på livet. Det skall sättas in en tidig insats för att säkra goda danskkunskaper. Det skall skapas möjlighet för en annan fördelning av elever på de allmänna gymnasierna. Och det skall klargöras att föräldrarna skall lova att ta ansvar för att uppfostra sina barn och säkra att barnen passar sin skolgång.
12. Obligatorisk dagerbjudan skall säkra bättre danskkunskaper före skolstart 13. Bättre fördelning på daghem 14. Riktade språkprov i 0. klass 15. Sanktioner mot dåligt presterande kommunala skolor 16. Förstärkt föräldraansvar genom möjlighet till bortfall av barnbidrag och enklare föräldratillägg 17. Bättre fördelning av elever på gymnasier 18. Kriminalisering av ”omskolningsresor” till hemland 19. Hårdare straff för våld i hemmet 20. Tidig upptäckt av utsatta barn 21. Skärpta straff för brott mot den särskilda anmälningsplikten
Regeringen följer upp insatsen mot parallellsamhällen
22. Tre särskilda ghetto-representanter med de nödvändiga kompetenserna”
”Jüdischer Wohnbezirk in Warschau”. Warszawa: Judeghetto 1941.
En av de lagändringar som kan komma att genomföras är att en människa som begår ett brott i ett av de 25 s k ”invandrarghettona” kommer att straffas dubbelt så hårt som en människa som begår samma brott i ett annat område.
Några förslag har avskrivits som alltför radikala. Ett exempel är Dansk Folkepartis (DF) förslag om att s k ”ghettobarn” ska vara hemma efter klockan 20.00. DF:s Martin Henriksen (ordförande för folketingets integrationskommitté) menade att denna lag skulle kunna implementeras med hjälp av elektroniska fotbojor.
Justitieminister Søren Pape Poulsen (Konservative Folkeparti) svarade vid årets Folkemødet (danska motsvarigheten till Almedalsveckan) på rättighetsbaserade protester mot lagförslagen. Han slår ifrån sig protesterna med att det är nonsens att människor i Danmark inte är lika inför lagen eller att vissa grupper straffas hårdare. Att lagändringarna kommer att innebära att specifikt muslimer drabbas avfärdar han med bestämdhet. Det ihåliga argumentet är att det endast är de som begår brott är de som straffas.
Yildiz Akdogan (Socialdemokraterne) uttrycker sin oro över att danskar inte längre reagerar på den hårda ”invandringskritiska” retoriken som har tydliga negativa konnotationer. Ordet ”ghetto” andas Nazitysklands syn på judar. Hon varnar för att språkbruket blir allmängods, att folk i allt större utsträckning inte längre höjer på ögonbrynen åt ordvalen. Hon är av åsikten att, något vi också kan se i Sverige, känsla alltmer övertrumfar fakta. Debatten handlar i stor utsträckning om muslimer. Muslimhatet/islamofobin vinner mark i såväl dansk politik som i danska samhället.
Vän av ordning ser även paralleller till apartheidsystemet i Sydafrika mellan 1948 och 1994, då människor kategoriserades mot bakgrund av etnicitet. Apartheid var inskrivet i grundlagen och bl a så ”[…] skulle svarta bo i egna reservat, så kallade hemländer och avkrävas pass om de reste i övriga Sydafrika. Inte bada på samma stränder som vita, inte åka samma bussar eller sitta på samma parkbänkar. Inga svarta på gatorna efter halv sju Klockan halv sju ljöd visselpiporna i småstäderna, signalen för att inga svarta fick vara ute på gatorna längre.”
Främlingsfientlig retorik vinner mark i danska samhället
18-åriga Barwaqo Jama Hussein, kom till Danmark från Somalia som femåring. Hon blev snart medveten om att hennes, och många andras, familj placerades i ”invandrarghetton”. När hon var 13 år placerades hennes familj i Tingbjerg (i Köpenhamn), som är ett av de 25 ”invandrarghettona” i Danmark. Hon uttrycker sin smärta (alla citat i resterande del av artikeln är översatta av mig från engelska):
”Det gör ont att de inte ser oss som jämlika människor. Vi bor faktiskt i danska samhället. Vi följer reglerna, vi går till skolan. Det enda vi inte gör är att äta fläsk”.
Hon har vant sig vid att den främlingsfientliga retoriken skruvas upp i valtider, men hon kan inte minnas att retoriken har varit så hård som den är nu:
”Om du skapar nya sorters lagar som bara tillämpas på en del av samhället, så kan du fortsätta och lägga till flera. Det kommer att förvandlas till det parallellsamhälle som de är så rädda för. De kommer att skapa det själva.”
Tyvärr verkar danska politiker ha svårt att veta vad de ska göra med sin vrede över situationen i utsatta områden. I detta sammanhang är det viktigt att poängtera att politikerna till stor del har skapat problemen själva, eftersom regeringen har placerat många invandrare i redan utsatta områden.
Det är tydligt att det finns en inte obetydlig del människor i det relativt homogena Danmark (87 % är vita, av danskt ursprung) som inte är särskilt förtjust i invandrares närvaro i samhället. I Greve, en medelklassförort söder om Köpenhamn, uttrycker människor sin glädje över lagförslagen:
”De spenderar för mycket danska pengar. Vi betalar deras hyra, deras kläder, deras mat, och sedan kommer de med sin brutna danska och säger ‘vi kan inte arbeta eftersom vi har smärtor.”
”Det finns alltid en ‘kattlucka’ där någon kan smita in. Etiskt sett borde de vara tacksamma att tillåtas komma in i vårt system, som har byggts över generationer.”
”Jag tror att de är 300 till 400 år efter oss.”
”Deras kultur passar inte in här.”
”De unga kommer att förstå vad det innebär att vara danska och kommer inte att bli som deras föräldrar.”
”Mor- och farmödrarna kommer att dö någon gång. Det är de som vägrar förändring.”
VI OCH DOM. DANSKAR OCH INVANDRARE. KRISTNA OCH MUSLIMER.
Att politiker som själva är skyldiga till segregationen väljer att ytterligare öka segregationen genom att stigmatisera människor i särskilt utsatta områden och sedan har mage att blunda för sin egen främlingsfientlighet är hyckleri. Det är inte värdigt en rättsstat.
2003 fick samkönade par i Sverige laglig rätt att adoptera. Trots detta har endast två (2) samkönade adoptioner* genomförts sedan lagändringen för 15 år sedan.
S k ”närståendeadoption”, dvs då den ena parten i ett samkönat par adopterar partnerns barn, har haft bättre resultat. Närståendeadoptioner var en av drivkrafterna då lagändringen gjordes 2003.
Endast två samkönade adoptioner på 15 år
Trots att det är 15 år sedan Sverige ändrade lagstiftningen angående samkönade pars rätt till adoption har, till dags dato, endast två (2) samkönade adoptioner genomförts. De två adoptionerna har gjorts i samarbete med Colombia, som är ett av två adoptionsländer som godkänner samkönade adoptioner. Det andra landet som är villigt att hjälpa samkönade par är Sydafrika.
Jag har varit i kontakt med de tre adoptionsförmedlingar som finns i Sverige. De är Adoptionscentrum, Barnen framför allt (BFA) och Barnens vänner internationell adoptionsförening (BV). De två genomförda samkönade adoptioner har genomförts av Adoptionscentrum. BFA och BV låter hälsa att inget av deras samarbetsländer godkänner samkönade föräldrar. Adoptionscentrum har samarbete med Colombia och Sydafrika, de två länder som godkänner samkönade par för adoption.
Väntan på att bli förälder
Det finns flera samkönade par i Sverige som väntar på att bli föräldrar. Anledningen till att det är så svårt att nå önskvärda resultat, dvs att fler människor blir föräldrar, torde vara att utbudet på adoptionsländer som godkänner samkönade par är begränsat. Det måste bli en ändring på detta för att lagstiftningen ska göra skillnad. För de två par som har fått glädjen att bli föräldrar gör lagstiftningen naturligtvis en jättestor skillnad. Men det finns massor av människor som inte har fått möjlighet att utnyttja rätten att bli föräldrar.
För omväxlings skull är det framför allt män som drabbas. Detta beror på att lesbiska par har haft laglig rätt till insemination sedan 2005.
Är då lagstiftningen fruktsam? Ja, för varje samkönat par som får bli föräldrar blir lagstiftningen alltmer fruktsam. Tyvärr går det för långsamt, och det finns massor av människor som trots lagen fortfarande inte kunnat adoptera. Rättigheten finns, men det internationella motståndet och kollektiva attityder diskriminerar och visar på en omodern inskränkthet. Det går inte heller att utesluta att adoptionsförmedlingarna i Sverige kan vara diskriminerande. Det är inte mänskligt att vissa får bli föräldrar och andra inte. Sexuell läggning är inte avgörande för hur bra förälder du är. Inte heller påverkar föräldrarnas kön barns utveckling.
Det är gamla, homofoba, fördomsfulla, orationella och omänskliga åsikter i världen som ligger till grund för att Sverige endast har kunnat genomföra två (2) samkönade adoptioner. Det går framåt, men det går för långsamt. Lagen finns där, men den är ineffektiv, såtillvida att massor av människor fortfarande väntar.
För många människor är det en utopi att bli förälder.
”Det är min övertygelse att du som barn både vill ha och mår bäst av att ha en mamma och en pappa och på så sätt ha hela ditt ursprung klart för dig, så att du inte drabbas av identitetsproblem senare i livet”.
Men i dag finns det väldigt många barn som har pappor eller två mammor och kanske har okänd… ja, blir till via insemination till exempel. Det är ju inte alls ovanligt.
”Nej, men ja, det finns forskning som visar att det finns en identitetsproblematik senare i livet där.
Finns det det?
”Ja, det gör det. Absolut.”
Det som är intressant är att det inte finns någon sådan forskning. Däremot finns forskning som visar på att det inte spelar någon roll vilket kön föräldrarna har. Åkesson använder alltså en lögn, som han tror att han kan komma undan med.
Att förbjuda böneutrop är diskriminering och strider mot religionsfriheten. Således är det olagligt att förbjuda böneutrop.
Böneutropsdebatten förefaller vara en ”neverending story”. Det går inte längre att räkna hur många gånger det har föreslagits att det ska vara förbjudet att sända ut religiösa budskap i det offentliga rummet. Tongångarna är av skiftande art. Det finns sakliga inlägg i debatten, men allt som oftast kännetecknas den av mer eller mindre främlingsfientliga och islamofobiska argument.
Senast ut i raden av mer uppsatta förbudsivrare är KD-ledaren Ebba Busch Thor. Motargument har berört hennes uttalande i en nyligen publicerad artikel och bemött de argument som hon använder.
Richard Jomshof m.fl. (SD) begär ett tillkännagivande om att förbjuda alla former av böneutrop från religiösa byggnader i motionerna 2016/17:793 och 2017/18:2351, med hänvisning bl.a. till religionsfrihetens rätt till frihet från religiösa budskap på offentlig plats.
Har Busch Thor, Jomshof och andra förbudsivrare missförstått vad religionsfrihet betyder? Eller är det deras egna åsikter, fördomar och islamofobi som är grunden i deras ställningstagande?
uppgiften att utforma grundlagsregler till skydd för religionsfriheten är förbunden med särskilda svårigheter på grund av att denna frihet innehåller betydande moment av andra fri- och rättigheter. Religionsfriheten anses t.ex. normalt inte bara innefatta en frihet att hysa viss religiös övertygelse och att enskilt utöva religion utan också frihet att sprida och ta del av religiös förkunnelse, att anordna och delta i gudstjänster samt att bilda och medverka i religiösa sammanslutningar.
Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer
Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana begränsningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter
Lagen har samma status som svensk grundlag och står till och med över svensk grundlag. Eftersom den är författad och antagen av Europarådet så är den ingenting som Sverige kan sitta och skriva om efter eget behag ens om 100% av riksdagen ville det.
Denna lag har till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Lag (2014:958).
Ett avtal som inskränker någons rättigheter eller skyldigheter enligt denna lag är utan verkan i den delen.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att förbud mot böneutrop strider mot religionsfriheten som den står i regeringsformen, det strider mot Europakonventionen och det är dessutom förbjudet enligt diskrimineringslagen.
Att förbjuda böneutrop är förbjudet.
P.S. Decibel-argumenten (böneutrop kräver polistillstånd) angående förbud mot böneutrop är den enda chansen som ”islamkritiker” har för att hävda sitt muslimhat. ”Ljudnivån” är ett verktyg, muslimhatet är drivkraften.
I detta nu sprids myten om att regeringen och Vänsterpartiet är för barnäktenskap. Men det stämmer naturligtvis inte.
Den 21 mars röstade riksdagen om ett betänkande från oppositionen, om att skyddet mot barnäktenskap bör förstärkas. Och att regeringen snarast borde lägga ett lagförslag om skärpningar.
Den alternativa nyhetssidan Samhällsnytt (f d Avpixlat) var inte sena att hoppa på ”nyheten” och tar chansen att sprida #fakenews. En annan alternativ nyhetssida, Fria tider, har också uppmärksammat omröstningen. Även oppositionspolitiker har uttryckt att det finns krafter till vänster om den politiska mittlinjen som är för barnäktenskap.
I november 2017 lämnades en motion skriven av en moderat riksdagsledamot in för granskning. I motionen Förbud mot barnäktenskap (Motion 2017:18 3441) kan vi utläsa vad kryphålet i lagen består i:
Barnäktenskap är som regel förbjudet enligt svensk lag, men det finns en ventil i lagen som gör att äktenskap ingångna med eller mellan minderåriga kan erkännas om de ingåtts utanför landets gränser och om ingen av makarna har någon tidigare anknytning till Sverige. Den praktiska konsekvensen av detta är att unga flickor som kommer hit som flyktingar från länder där tvångsmässiga barnäktenskap är tillåtet, möts av ett Sverige som befäster och upprätthåller samma förtryck. Det är en fullständigt oacceptabel ordning. Alla barnäktenskap bör förbjudas!
5 december 2017 kom så ett pressmeddelande som bekräftar att det inkommit ett betänkande med förslag som innebär att alla barn i Sverige ska ha samma skydd mot barnäktenskap. Förslaget, som föreslås träda i kraft 1 januari 2019, kommer att innebära att barnäktenskap som ingåtts utomlands, oavsett om det finns anknytning till Sverige eller inte, inte kommer att erkännas.
Det var alltså varken en omröstning om att godkänna barnäktenskap, eller en omröstning om ett skarpt lagförslag – det var en omröstning om att skälla på regeringen för att den är för långsam med sitt lagförslag, och för att den ännu inte tagit ställning till det där med hur vi gör med europeiska länder som Norge, Tyskland, Österrike, Italien, Nederländerna, Spanien och Storbritannien, där 16-åringar kan gifta sig med tillstånd från föräldrar eller en domare. Om man kategoriskt väljer att ogiltigförklara dessa äktenskap skulle det innebära en inskränkning av den fria rörligheten. Det kan vara en anledning till att regeringen väljer att gå varsamt fram och inte röstade ”ja” i omröstningen.
Regeringen och Vänsterpartiet arbetar således redan med ett förslag för att lagstifta om ett totalförbud på barnäktenskap, oavsett var de är ingångna. Förslaget kommer att läggas fram så snart remissvaren är analyserade, vilket är sagt att vara före sommaren.
Eftersom man redan är igång med ett förslag om totalförbud av barnäktenskap valde regeringen och Vänsterpartiet att rösta ”nej” i omröstningen. Det de röstade mot var alltså att tillsätta ännu en utredning om barnäktenskap. Detta har nu – medvetet eller omedvetet – tolkats som om att de som röstat ”nej” är för barnäktenskap. Tolkningen, som är en lögn och dessutom kommer att utvecklas till en myt, sprids nu som en löpeld på sociala medier, ivrigt underblåst av alternativ media och oppositionspolitiker.
Vi på Motargument sticker här och nu ut hakan med en kvalificerad gissning på att 100% av alla riksdagspartier i Sverige är för ett totalförbud mot barnäktenskap. Men vi inser också att det är nödvändigt att lagen formuleras på ett vattentätt sätt så att alla kryphål täpps igen.
Vi på Motargument vill uppmana våra läsare till eftertanke, besinning och att tänka logiskt innan vi drar slutsatser kring det vi läser på nätet. Vi vill återigen slå ett slag för källkritik. Utan källkritik urholkas debatten.
Vi ska komma ihåg att 2018 är valår. Under valår vässas retoriken, taktiken och gränserna för vad som är tillåtet på den politiska arenan flyttas fram. Detta är ett typexempel på hur det politiska klimatet blir smutsigare ju närmare val vi kommer.
Det finns röster i debatten som beskyller politikerna för att vara flata vad gäller barn- och tvångsäktenskap. Det hävdas att man inte tar problemen på allvar, eller arbetar för att förbättra situationen för utsatta.
En myt som snurrar runt i debatten är den om att våra politiker inte gör något för de som utsätts, eller har utsatts för, barn- och tvångsäktenskap. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som ligger till grund för hedersproblematiken. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.
Men det stämmer inte. Riksdagen skärpte 2014 lagstiftningen, och man arbetar fortlöpande med dessa frågor. Under 2017 kom förslag på hur lagstiftningen ska kunna stramas åt ytterligare. Arbetet fortsätter och 1 januari 2019 förväntas det komma ytterligare lagändringar.
Ungefär 700 miljoner av världens kvinnor giftes bort före sin 18-årsdag. 250 miljoner av dessa beräknas ha varit under 15 år gamla. Tvångsäktenskap innebär att en, eller båda, inblandad/e part/er gifts bort genom påtryckningar, tvång, våld eller med hot om våld. Oftast är det flickor som gifts bort med äldre män. Förutom att tvångsäktenskapet ingåtts utan samtycke är misshandel och sexuellt våld direkta konsekvenser för de som gifts bort.
Nu införs ett nytt brott – äktenskapstvång. Det innebär att det också blir straffbart att förmå någon att gifta sig genom att utnyttja personens utsatthet. Lagändringen betyder i praktiken att även press från föräldrar eller släktingar kommer att omfattas av strafflagstiftningen. Äktenskapstvång kan ge ett fängelsestraff på högst fyra år.
analysera och ta ställning till hur möjligheten att erkänna utländska barnäktenskap ytterligare bör begränsas,
utvärdera tillämpningen av straffbestämmelserna om äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa,
följa det pågående utvecklingsarbetet inom Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten och bedöma om det bör vidtas ytterligare åtgärder för att öka förutsättningarna för lagföring för brotten äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa,
undersöka hur samverkan mellan olika berörda myndigheter fungerar, och
lämna förslag till nödvändiga författningsändringar.
Senast 1 september 2018 ska uppdraget slutredovisas.
I det pågående arbetet med att förbättra situationen för människor som, av olika anledningar, ingår barn- och tvångsäktenskap är utgångspunkten att dessa former av äktenskap inte ska godkännas.
Det som lagstiftaren (regering och riksdag) ständigt arbetar med är att stänga igen de kryphål som tidigare har funnits, och fortfarande finns. 2014 års lagändringar syftade till att stärka det civilrättsliga och straffrättsliga skyddet. Det var ett steg i rätt riktning, men det finns fortfarande massor kvar att göra.
Så visst arbetar både nuvarande och tidigare regeringar med att få bort tvångsäktenskap och barnäktenskap, såväl de som är ingångna i Sverige som utomlands.
5 december 2017 kom så ett pressmeddelande som bekräftar att det inkommit ett betänkande med förslag som innebär att alla barn i Sverige ska ha samma skydd mot barnäktenskap. Förslaget, som föreslås träda i kraft 1 januari 2019, kommer att innebära att barnäktenskap som ingåtts utomlands, oavsett om det finns anknytning till Sverige eller inte, inte kommer att erkännas.
Argument om barn- och tvångsäktenskap används i flyktingdebatten som ett symptom på ”massinvandringen”. Argumenten används inte bara av främlingsfientliga krafter, och alternativ media, utan också av andra som inte är pålästa vad gäller arbetet med att förhindra barn- och tvångsäktenskap.
Vi på Motargument vill tydligt markera att vi starkt motsätter oss alla former av äktenskap där en, eller båda, inblandad/e part/er är under 18 år eller är utsatta för tvång.
Är kärlek en mänsklig rättighet? Har alla rätt att älska?
1608 kriminaliserades homosexualitet i Sverige officiellt. Om två män hade sex skulle de komma att dömas till döden. Bestraffningarna av sexualbrott i 1734 års missgärningsbalk nämner inte sexuella handlingar mellan personer av samma kön.
Skälet till det anges i missgärningsbalkens förarbete, där ett resonemang om att det var bäst att inte nämna sådana brott, kunde bidra till att samhället på lång sikt skulle komma att ”tiga ihjäl” homosexualitet. Med det menas att om ingen hörde talas om det skulle det försvinna, eftersom ingen skulle kunna inspireras till sodomi.
1944 kom så avkriminaliseringen av homosexualitet i Sverige. Fram till 1979 klassades homosexualitet enligt Socialstyrelsen som en sjukdom, en psykisk störning. I detta sammanhang är det intressant att veta att anledningen till att Socialstyrelsen friskförklarade människor var att man satte i system att sjukskriva sig pga homosexualitet. Utan denna protest utförd av hbtq-rörelsen vet vi inte hur länge det kunde ha dröjt innan homosexuella inte ansågs lida av en sjukdom.
Man kan tycka att processen har gått långsamt. Faktum är att Sverige ändå är ett av de länder det har gått snabbast att bereda homosexuella samma rättigheter som heterosexuella. I övriga delar av världen ser det annorlunda ut.
Den internationella normaliseringsprocessen går långsamt
I 8 av världens länder är homosexualitet belagt med dödsstraff (2017). Dessa är:
Iran
Saudiarabien
Jemen
Sudan
Nigeria (12 provinser)
Somalia (södra delen av landet)
Irak (delar)
Syrien (delar)
I 71 av världens länder är homosexualitet belagt med fängelse med en straffskala på allt ifrån 1 månad till livstid. I vissa av de länder där homosexualitet bestraffas med döden är det delvis sharialagar som reglerar straffskalan. Märk väl att vissa länder gör skillnad på manlig och kvinnlig homosexualitet. Manlig homosexualitet ses som en större synd, och straffas därför i fler länder och i större omfattning.
I 19 av världens länder finns s k propaganda- och morallagar som inskränker yttrandefrihet kring sexuell läggning. Kuriosa: Av dessa 19 länder är 2 europeiska: Litauen och Ryssland. I 9 (10 om vi skulle räkna med Kosovo) av världens länder är det förbjudet att diskriminera människor baserat på sexuell läggning. I 72 av världens länder är det förbjudet att diskriminera människor på arbetsmarknaden mot bakgrund av sexuell läggning.
Jag skulle vilja avsluta denna artikel med att ställa några frågor, som förhoppningsvis kan leda till eftertanke:
Är kärlek förunnat alla människor? Kan kärlek vara brottsligt? Får man älska vem man vill? Har alla människor samma rättigheter? Känns kärlek olika beroende på kön eller sexuell läggning? Ska alla ha rätt att gifta sig? Avgör sexuell läggning huruvida du är en bra förälder?
Samma mekanismer, moral, normer och människosyn som genomsyrar alla de länder där hbtq-personers rättigheter är inskränkta i olika utsträckning, samma mekanismer, moral, normer och människosyn genomsyrar dem i vårt svenska samhälle som mer eller mindre vill inskränka hbtq-personers rättigheter. Det finns fortfarande, tyvärr, människor i världen och i Sverige, som anser att allas kärlek inte är lika mycket värd.
Är det ett modernt, jämställt och demokratiskt samhälles skyldighet att vara inkluderande? Det anser våra beslutsfattare och därför har gamla lagstiftningar kring tillgänglighet med åren försvunnit och nya har tillkommit. De nya lagstiftningarna syftar till att samhället ska bli tillgängligt för alla.
Fram till 1 juli 2018 omfattas inte företag med färre än tio anställda av kravet på tillgänglighet. Många aktörer kan alltså, lagligt, fram tills dess stänga ute vissa människor från sina etablissemang. Inom ett halvår kommer alltså den nya tillgänglighetslagen, som berör65 000 företag, att träda i kraft.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 12 c § diskrimineringslagen
(2008:567) ska ha följande lydelse.
Förbudet mot diskriminering i form av bristande till gänglighet i 12 § första stycket 1 gäller inte
1. i fråga om bostäder,
2. för privatpersoner,
och
3. om det i fråga om tillhandahållande av varor och tjänster krävs åtgärder i fråga om fastigheter och byggnadsverk som går utöver de krav på tillgänglighet och användbarhet som har ställts i bygglov eller startbesked för den aktuella fastigheten eller byggnadsverket enligt plan- och bygglagen (2010:900) eller äldre motsvarande bestämmelser och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser.
Den punkt som i den nya lagen är bortplockad är följande:
3. för företag som vid det senaste kalenderårsskiftet sysselsatte färre än tio arbetstagare
Enligt SCB:s statistik för 2013 (prop. 2013/14:198) har 92 procent av företagen inom handel, 89 procent inom hotell och restaurang, 99 procent inom kulturen och 90 procent inom transport färre än tio anställda.
Den nya tillgänglighetslagen kommer att träda i kraft 1 juli 2018. Förändringen i lagstiftningen är efterlängtad och välkommen, och den lär få stor betydelse.
Mot bakgrund av att så många etablissemang hittills har kunnat stänga ute en stor grupp människor är förändringen närmast revolutionerande. Först nu kan vi börja tala om anpassning för funktionsvarierade utöver myndigheter och storföretag.
En annan bra sak som propositionen till lagförslaget tar upp, är att den beräknar att både funktionsvarierade och företagen gör ekonomiska vinster på förändringarna, då lagändringen beräknas öka konsumtionen av varor och tjänster genom att funktionsvarierade nu lättare kan ta del av dem.
Vi talar gärna och ofta om diskriminering av alla möjliga grupper, men den här stora gruppen av beräknat hundratusentals personer är oftast osynlig. Nu är tiden för upprättelse.
Den nya tillgänglighetslagen innefattar som synes inte bostäder och privatpersoner. Nästa steg torde vara att inkludera även bostäder i lagstiftningen om tillgänglighet. Hur länge ska vi behöva vänta på att kampen mot diskriminering av funktionsvarierade tar nästa steg?
Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) – Sveriges praktiskt taget enda återstående nationalsocialistiska organisation – har för avsikt, om de får den politiska makten i Sverige, att deportera flera hundratusentals människor från Sverige baserade på deras etniska ursprung. Deportation av människor från ett land utifrån sådana kriterier utgör ett brott mot mänskligheten och är straffbart enligt internationell lagstiftning.
Domare i Internationella Brottmålsdomstolen
Den internationella brottmålsdomstolen (International Criminal Court – ICC) I Haag, Nederländerna, skapades år 1998, med syfte att som högsta och sista instans pröva folkmord och brott mot mänskligheten. De länder som ratificerade domstolens stadga, den så kallade Romstadgan, förbinder sig såväl att bestraffa dessa brott och deras förövare, såväl som att utlämna misstänkta brottslingar till ICC.
Det nationalsocialistiska NMR, som innehar flera kommunala mandat genom Sverigedemokraternas öppna vallistor, har delar av sitt partiprogram som skulle kunna falla under Romstadgan.
Ur punkt 1, sid. 10 “Vår väg ut” I Nordiska Motståndsrörelsen politiska program:
“Nordiska motståndsrörelsen kommer:
• Upprätta ett statligt institut som kommer arbeta effektivt genom att med moderna genetiska profileringar rasbedöma samtliga människor som fått svenskt medborgarskap efter 1975 och deras efterkommande. De som kommit innan 1975 kan förlora medborgarskap om de döms för folkfientlig verksamhet.
• Genast påbörja återsändandet av merparten av de rasfrämlingar som befinner sig inom Nordens gränser. Detta ska ske på största humana vis för att inte mer än nödvändigt skapa lidande.”
Under artikel 7, punkt 1, avdelning D) i Romstadgan, under rubriken “Brott mot mänskligheten”, definieras brott mot mänskligheten enligt följande:
“1. Med brott mot mänskligheten avses i denna stadga var och en av följande gärningar när de begås som en del av ett vidsträckt eller systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkning med insikt om angreppet:
[…]
d) Deportation eller tvångsförflyttning av befolkning.”
Punkten d) definieras ytterligare i Romstadgan enligt följande:
“d) avses med deportation eller tvångsförflyttning av befolkning: påtvingad förflyttning utan folkrättsligt tillåtna skäl av de berörda personerna genom utvisning eller andra tvångsåtgärder från det område där de lagligen uppehåller sig”
Utifrån ett folkrättsligt perspektiv torde det kunna konstateras att NMR:s rasbiologiska argument för sin “repatriering”/deportation av hundratusentals människor från Sverige utifrån rasbiologiska argument, inte utgör en förmildrande, utan en synnerligen försvårande omständighet. De rasbiologiska argumenten utgör snarare ett brottsligt uppsåt.
Försök till brott mot mänskligheten och det straffrättsliga ansvaret för NMR:s ledare
Även försök till folkmord och brott mot mänskligheten är kriminaliserat. Som “försök” räknas även anstiftan i form av planering och att individuellt eller kollektivt stödja och medverka i en grupp som har som syfte att begå folkmord eller brott mot mänskligheten.
Att försöka ta politisk makt genom demokratiska val för att införa en viss politik och som, utifall politiken genomförs, utgör ett brott mot mänskligheten, torde kunna betraktas som ett försök till brott mot mänskligheten.
Ms. Fatou Bensouda, chefsåklagare i Internationella Brottmålsdomstolen (hämtat från ICC:s hemsida).
I artikel 25 i Romstadgan, under rubriken ”Personligt straffrättsligt ansvar” anges följande:
“1. Domstolen skall ha jurisdiktion över fysiska personer i enlighet med denna stadga.
2. Den som begår ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion skall hållas personligen ansvarig och straffas i enlighet med denna stadga.
3. Enligt denna stadga skall en person vara straffrättsligt ansvarig och kunna straffas för ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion om personen i fråga
a) begår ett sådant brott ensam, tillsammans med någon annan eller genom någon annan, oavsett om den andre är straffrättsligt ansvarig,
b) beordrar, anstiftar eller påverkar någon att utföra ett sådant brott och det verkligen äger rum eller det görs försök att utföra det,
c) i syfte att underlätta utförandet av brottet, hjälper, tillskyndar eller på annat sätt medverkar till brottets utförande eller försöket att utföra det, däribland anskaffande av hjälpmedel för dess utförande,
d) på annat sätt medverkar till utförandet eller försöket att utföra ett sådant brott av en grupp personer som handlar i gemensamt syfte; sådan medverkan skall vara uppsåtlig och antingen
i) utföras i syfte att främja gruppens brottsliga verksamhet eller brottsliga avsikter, om däri ingår att utföra ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion eller
ii) utföras i vetskap om gruppens avsikt att begå brottet,”
Mot bakgrund av det ovan beskrivna rättsläget, anför jag att:
1. Att Riksåklagaren inleder en förundersökning gentemot NMR:s ledning och andra relevanta personer som är medlemmar av NMR, gällande försök och förberedelse av brott mot mänskligheten.
2. Att Riksåklagaren antingen väcker åtal mot dessa personer, alternativt att justitiedepartementet inleder förhandlingar med Internationella Brottmålsdomstolen om utlämning av de misstänkta och att dessa istället åtalas av Internationella Brottmålsdomstolen för försök till brott mot mänskligheten.
Efter att ha skrivit Myter om ensamkommande fick vi en del mail – både uppmuntrande sådana och ett kritiskt, från en person med pseudonymen ”Michaela” som uppgav sig jobba på Migrationsverket och som ansåg att vi hade fel. Det blev en lång back-and-forth-diskussion, men vi kan sammanfatta den med att ”Michaela” ansåg att detta påstående behövde korrigeras:
”det är irrelevant huruvida de ljög om sin ålder, för de hade rätt att stanna i alla fall, och de fick inga direkta fördelar av sin ålder vad gäller beslutet, förutom att Migrationsverkets personal behövde visa viss hänsyn under intervjuerna”
Detta är skrivet om dem som får uppehållstillstånd som flyktingar eller särskilt skyddsbehövande. Hon menar att i långt ner i EUs regelverk finns klausuler som gör att de visst får fördelar under bedömningen, och hon använde ordet ”extremt” för att beskriva hur stora dessa fördelar var. Hon kunde inte peka ut reglerna, dock, utan ansåg att den informationen fick vi hitta själva.
Innan vi petar hål på påståendet behöver vi ta ett steg tillbaka och förklara varför detta teoretiskt hade spelat roll.
När du beviljas asyl i Sverige klassas du som ”flykting” eller ”alternativt skyddsbehövande” enligt två paragrafer i Utlänningslagen 4 kap 1 och 2 §. För denna diskussions skull behöver vi inte skilja dem åt, utan låt oss kalla alla ”skyddsbehövande”. Om du inte är skyddsbehövande utvisas du, såvida du inte är ensamkommande, i vilket fall du ibland får uppehållstillstånd för att du saknar anhöriga i ditt hemland. Du hamnar då i kategorin som beskrivs i 5 kap 6 §, om särskilt/synnerligen ömmande omständigheter.
Så vi har nu alltså tre kategorier. Skyddsbehövande, ”ömmande” och avslag. Det år vi valde att titta på var 2015, eftersom det var innan alla nya regler började sätta in. Och då kunde vi konstatera att det bara fanns 545 personer i den kategori som haft fördelar av att eventuellt presentera sig som yngre än de var, nämligen ”särskilt ömmande”. Men Michaela menar alltså att även i gruppen skyddsbehövande fanns människor som inte beviljats asyl om de inte bedömts som minderåriga.
Vi gjorde då en grov jämförelse för det aktuella året, 2015, mellan ensamkommande och icke-ensamkommande (dvs vuxna och barn i familj), och hittade intressant nog att marginellt FLER i gruppen icke-ensamkommande fick asyl än i gruppen ensamkommande.
Beslut för ensamkommande respektive vuxna/barn i familj år 2015.
Vad Michaela, förenklat, påstår är alltså att det är/var ”extremt” mycket lättare att hamna i den blå kategorin om man är ensamkommande. Vad analysen visar är att marginellt FÄRRE hamnade där 2015.
Ensamkommande som fick stanna enbart för att de var ensamkommande är de som återfinns i den röda sektorn. Skillnaden mellan den högra och vänstra röda är alltså de som haft fördel av att vara just ensamkommande. Det var det vi påstod i artikeln, och det står vi fast vid.
Dock ska sägas att det finns en viss skillnad mellan vilka länder ensamkommande kommer från och vilka länder övriga kommer från. Migrationsverket presenterar inte asylskäl per land uppdelat på ensamkommande och icke-ensamkommande, men däremot går det att titta på hur många som fått stanna per land.
Vi gjorde därför en djupanalys av hur många ensamkommande som fått stanna per land i jämförelse med vuxna/barn i familj, och kom fram till att det, för året 2015, var 430 personer som fick stanna enbart för att de var ensamkommande, se tabellen längre ner. Störst antal personer kom från:
Afghanistan: 281
Somalia: 59
Etiopien: 46
Irak: 15
Så hur såg det då ut 2016, om vi tillämpar samma formler?
1 797 fick stanna pga sin ”ensamkommande-status”, varav 1 379 var från Afghanistan. Totalt för 2015 och 2016 rör det sig om 1 809 personer som hade utvisats om de inte varit ensamkommande.
Vad betyder då det?
Det säger ingenting om hur många som ljugit om sin ålder. De som ljugit och inte blivit trodda finns för övrigt i gruppen vuxna/barn i familj, och likaså de som varit ensamkommande men sedan hunnit fylla 18. De kan också finnas många som ljugit ”i onödan” eftersom de ändå haft asylskäl.
Den ålder de som sökt asyl som ensamkommande uppgivit år 2015.
Men det vi kommit fram till är att 1 809 personer har bedömts vara minderåriga av Migrationsverket och fått stanna enbart därför. De kan ha haft fel i tio procent av fallen, eller kanske trettio procent. Eftersom vi inte vet hur många ur tabellen bredvid som skrivits upp i ålder av Migrationsverket kan vi bara gissa, men vi vet att 17 801 av dem som kom 2015 uppgav en ålder under 16, och att under 2015 och 2016 beviljades 9 929 barn uppehållstillstånd som ensamkommande, totalt.
Den slutsats vi kan dra är att om precis varenda ensamkommande, även de som uppgivit en ålder under 12, varit vuxna har vi beviljat uppehållstillstånd ”felaktigt” till 1 809 personer under åren 2015 och 2016. Alla siffror över 1 809 är alltså lögner och överdrifter.
Ett rimligt antagande är dock att det rör sig om kanske två- eller trehundra personer.
I det pågående arbetet med att förbättra situationen för människor som, av olika anledningar, ingår barn- och tvångsäktenskap är utgångspunkten att dessa former av äktenskap inte ska godkännas.
Motargument 