Jag pratade med en vän nyligen, om många saker, och en sak vi diskuterade var så kallade ”sverigevänners” fokus på nationalitet och nationell identitet. Hon tog också upp att antirasister inte gärna pratar om det — kanske på grund av rädsla för att ge sig ut på tunn is.
För min del är det faktum att jag är född och uppväxt i Sverige bara en liten del av min identitet. Jag är också militärmusiker, rollspelare, socialist, ateist och skeptiker. Bara för att nämna några av de etiketter jag väljer att sätta på mig själv. I likhet med de flesta människor i min omgivning rör jag mig i subkulturer. Tack vare internet har vi lättare än någonsin att hitta personer med liknande intressen över hela världen – vi rör oss i globala subkulturer.
Det som händer är att den nationella delen av min identitet, den där lilla blågula etiketten, bleknar i jämförelse med de etiketter jag själv valt att bära – och som sålunda blir mycket större. Jag letar efter gemenskap med de som bär på samma eller liknande etiketter, och jag söker samförstånd med dem på grund av det vi har gemensamt, och struntar i vad de i övrigt tycker och tänker, vilka etiketter de bär på i övrigt.
Sverigevännerna baserar Vi och Dem på en icke-vald identitet…
Det stora misstaget som de så kallade sverigevännerna gör är att skapa motsättningar genom att prata om ett Vi och ett Dom, baserat på en etikett ingen valt själv – födelseplats. Det har sagts många gånger förut, men detta är den motsättning som är det stora problemet. Inte ens nationalitet är något exklusivt – något man bara kan ha en av i taget – om man nu ska prata om en nationell kultur. Ingen del av min eller någon annans identitet behöver stå i motsättning till de andra delarna, varken hos en själv eller hos andra.
Det här med att söka likasinnade på andra håll är som sagt något som många gör. Inte minst Sverigedemokraterna, som i Europaparlamentet insett värdet av internationellt samarbete och nu bildat grupp med några andra partier. De förenas i sin skeptiska hållning till EU i stort, men de driver på sitt håll väldigt spridda frågor och bekänner sig till olika ideologier. Att de lyckas hitta likasinnade på det sättet är på något vis en positiv sak, för det är ju det jag tycker att alla borde göra. Förhoppningsvis blir de lite klokare av den erfarenheten, och kan flytta det perspektivet till andra områden.
Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, är idag en av Sveriges mest framgångsrika artister. Låttexterna har, alltsedan begynnelsen år 2000, genomsyrats av både ett starkt, genuint samhällsengagemang och av ett tydligt politiskt budskap. Jason Diakité har genom åren visat att han är en viktig röst i samhällsdebatten och är också engagerad i den antirasistiska kampen.
I slutet av förra året erhöll Jason 5i12-priset för att ”han visat hur man både i ord och toner kan förena ett stort artisteri med ett personligt engagemang i viktiga samhällsfrågor. Han har även genom konkret handling gjort många värdefulla humanitära insatser över världen”. I samband med prisutdelningen framförde han ett uppmärksammat tal om antirasism och svenskhet, något som, förutom att det var ett känslosamt ögonblick för både Jason och för oss som lyssnade, rörde om en hel del i debatten. Som en följd av talet samlade sig mer och mindre kända kollegor för att ge artisten sitt stöd i manifestationen #jagärjason. Senaste albumet innehåller låten Misstänkt, som är ytterligare ett inlägg i samhällsdebatten. Detta är Jasons ord. Detta är Jasons upplevelse. Därför låter jag texten stå för sig själv.
Misstänkt (med Seinabo Sey & Beldina)
Om du vill titta snett, ställ dig på diagonalen
You know?
Det är över. Det är så över
det här är tjugohundratalet o mycket har hänt men i Norge e jag svensk hemma e jag utländsk ye ja ni som vet vet man vill ju rulla genom livet o endast bedömas på sin fethet så många gånger jag blitt stoppad av polisen fått misstänkta blickar när jag går in i butiker o frågan jag möts av om och om igen igen hej var kommer du från egentligen mammas släkt e slaver farsans dom va slavar men nu står jag här jag tror att jag stannar kvar va född o uppvuxen i det mellanförskapet kanske mina barns rötter kommer brygga det gapet inte sagt med bitterhet jag snackar verklighet för den jag är definieras inte av ärftlighet jag menar verkligen jag vet min hudfärg är vacker precis som våran framtid kanske
ser dej titta snett som om jag vore speciell blicken följer varje steg som jag tar här vet du ser mej som samhällets fiende e det jag som borde va misstänkt misstänkt misstänkt
Det här att man e misstänkt till motsatsen bevisas man känner sej instängd i en fyrkant klurigt att förklara men man känner när det händer i 55 länder på 6 kontinenter o jag har fällt tårar slagsmål några när komma in på klubben inte kom på frågan inga högervindar ska få släcka min låga o skällsord biter inte nu när jag tål allt apljud från vakterna på Kramers hörna när norrmalmspiketen gav mej slag o törnar jag är bara en men jag skriver för tusen om det e byggt i strukturen så river vi husen jag släpper sorgen fri jag släpper ilskan också våran värld e kry kan någon ringa doktorn för jag ska upp till toppen o det e jävligt brant men jag har vatt på botten så jag e jävligt stark
ser dej titta snett som om jag vore speciell blicken följer varje steg som jag tar här vet du ser mej som samhällets fiende e det jag som borde va misstänkt misstänkt misstänkt
Jag är inte ens arg längre Jag känner mig fan upprymd Jag vet var vi står Jag vet vad som är vad Och jag vet vad den blicken betyder Och den biter inte på mig Längre Oh nej!
– Det är det jag snackar om i denna låten också, jag skämdes ett bra tag
För att mina föräldrar snackade inte ren svenska
Och jag såg annorlunda ut än alla andra kidsen
– Jag har känt att jag ibland måste vara bättre än de andra
Med tanke på mitt efternamn och var jag kommer ifrån
Som man har känt ibland man måste ge mycket mer än de andra
Jag menar, jag hade inte varit där ja är idag om inte jag hade jobbat hårt varje dag och kämpat
Jag har tidigare berört det kollektiva ansvar vi har i den antirasistiska kampen. Den krönikan heter Tillsammans kan vi.
Elias Sauk har skrivit en debattartikel på SVT Debatt; Inte diskriminering att bara vilja anställa svenskar. Där diskuterar han hur utlandsfödda företagare ofta anställer landsmän i sina verksamheter, vilket idag anses helt acceptabelt till skillnad från när ett företag drivet av en svensk ses som diskriminerande om det inte anställs utlandsfödda.
Det här är en intressant frågeställning som jag tycker är värd att lyftas. Jag angriper problematiken från en något annat vinkel i mina funderingar.
Jag är själv antirasist ut i fingerspetsarna – enligt min egen bedömning – men jag har inte särskilt många vänner som är födda utanför Sverige. Jag umgicks med fler när jag var yngre, men av olika skäl har de försvunnit ut ur mitt liv. Jag är sedan ett antal år tillbaka singel, och när jag föreställer mig en framtida partner ser jag honom som västerländsk. Oftast som svensk, eller kanske britt. Tänker jag mig en arbetsplats har den dock folk med varierande bakgrunder och födelseländer. Men jag kan också tänka mig att jobba med enbart svenskfödda.
Varför?
För att det är enkelt. Fördelen med att dela sin tid tillsammans med andra svenskfödda är att de vet. Man behöver inte ägna tid åt att förklara, diskutera traditioner och seder, allt flyter på med en smidighet som kanske inte finns om man jobbar tillsammans med människor som kommer från en annan kultur. Notera ordet kanske i föregående mening.
Det jag försöker säga är att det måste få vara ok att vilja ha ett umgänge med åtminstone till största delen av det ena eller det andra. Men på något sätt verkar hela den antirasistiska rörelsen ha en föreställning om att man är rasist om man inte vill dela allting med invandrare. Som liberal menar jag att även om jag personligen mer än gärna skulle umgås med fler utlandsfödda, så anser jag ändå att det måste finnas en valfrihet. Jag vill kunna tycka att invandrare har rätt att bo och leva sina liv här i Sverige samtidigt som jag vill kunna välja att jobba med, gifta mig med eller umgås med det ena eller det andra eller både och.
Är det rasism att gilla konformitet i sin personliga, privata omgivning? Är det rasism att vilja leva ett enkelt liv? Är det rasism att vilja förstå sin omgivning, att vara ”kulturellt lat”?
Det måste ju liksom få vara ok att vara det, tycker jag – även om jag också kan tycka att man missar något när man väljer bort en annan kultur till fördel för sin egen. Men man behöver inte vilja kasta ut invandrare bara för att man helst vill hänga med infödingar.
I veckan hände det som händer ibland, att jag upptäcker att jag slås av en tanke som, om den sagts rakt ut, hade varit rasistisk. En kvinna talar högt i telefon, och den där spontana tanken är att det beror på hennes hudfärg, hennes ursprung, hennes kultur, hennes intelligens. Min första medvetna tanke, min eftertanke om man så vill, är förstås att slå mig själv mentalt på fingrarna. Jag är inte rasist, så den sortens tankar får mig att skämmas. Så varifrån kommer då dessa tankar, dessa elaka fördomar som tydligen finns inom mig, trots att jag aktivt motarbetar just sådana tankar och tendenser på nätet? Vissa vill göra gällande att alla är rasister innerst inne, så är jag egentligen rasist?
Jag reflekterade över tanken, varifrån den kom, vem som lärt mig att tänka så. Och det var det som var kruxet. Att tanken är inlärd.
Ni vet kanske alla hur det kan vara med musik. Man kan avsky en låt med total passion, tycka att den är banal, hemsk, vidrig, menlös – och ändå finna sig själv nynnande på den. Den sätter sig där trots (eller på grund av) att man så starkt reagerar negativt på den. Ni vet, som när man nynnar på någon dansbandslåt fast man får rysningar av dansband, eller finner sig hummandes någon Carola-hit, fast man får kalla kårar av att höra den i en butik.
Memer klistrar sig fast
Det är så memer fungerar. Vare sig man gillar dem eller inte sätter de sig i ryggmärgen och finns där för att plåga en, eller få en att njuta, om det är en mem man gillar, i tid och otid. Politiska slagord, fraser och idéer är inte annorlunda – det är därför politiker spenderar dyra pengar på PR-byråer som ska uppfinna valårets floskel som ska sätta sig i ryggmärgen på folk, och omärkbart påverka dem i en tankeriktning. Fraser och ord som ”verklighetens folk”, ”nya arbetarpartiet”, ”ingen ska lämnas utanför” sätter sig lättare än tunga förklaringar om hur samhället fungerar eller borde fungera. Rasism är inte annorlunda – och rasism är väldigt ”catchy” oavsett om man gillar eller avskyr konceptet.
Det är egentligen inte annorlunda med politiska debatter – man matar på med samma fras, samma budskap tills det sitter i åhörarna. Till slut blir det nästan irrelevant om man håller med eller inte, frasen sitter där och vill hoppa ur munnen på en i tid och otid, precis som den där låten man egentligen inte gillar, men som sitter fast i hjärnan. Rasism är enkel att fästa sig vid, eftersom det är en populistisk och banal idé – att fel och brister alltid beror på någon annan, och att felen sitter i grunden, i det gemensamma för gruppen, inte i individen. ”De är högljudda” är en mem som tydligen satt sig i mig. Det är inget jag tänkt till vardags, ingen tanke jag håller fast vid – jag har mött folk av den specifika hudfärgen som varit både högljudda och tysta som möss; de flesta håller samma ljudnivå som folk av min hudfärg. Som, givetvis, också kan vara knappt hörbara eller plågsamt skrikiga. Men memen sitter där – för den har tjatats om så mycket i diskussioner, samtal och enstaka uttalanden från folk omkring mig att den är djupt begravd i ryggmärgen.
Att kämpa mot memer inom sig
Ett annat exempel är när jag nyligen tittade på min nya älsklingslåt, Pharrell Williams ”Happy”, och konstaterar att svarta dansar bättre än vita. Men vänta, säger jag till mig själv – är det verkligen så att svarta dansar bättre, eller har man i videon valt svarta som dansar häftigt och vita som dansar töntigt, lamt? Eller är det min uppfattning av de som dansar, färgat av myten om att vita inte kan dansa? Skulle kanske de som dansar i videon, objektivt, dansa lika bra oavsett hudfärg? Det här är memer, rasistiska memer, som sitter så djupt att jag bara hade tur att jag ens kom att reflektera över dem. Att svarta är bättre dansare, snabbare löpare etc., det är sådant som jag matats med sedan jag var knappt en tvärhand hög. Även om jag är en massiv antirasistisk förkämpe sitter tankarna där. Jag kanske aldrig blir fri från dessa memer, detta tankegods. Men – i motsats till gemene rasist – så anser jag att detta är ett skäl att fortsätta kämpa mot spridandet av dessa memer, inte att acceptera dem som en sanning.
Memer är problematiska, just eftersom de tenderar att uppfattas som sanningar, som objektiva, om man inte granskar dem.
Det leder lätt till omedvetet rasistiskt, eller i alla fall fördomsfullt handlande. I USA har undersökningar visat att svarta hamnar i en snabbfil till kriminalitet och skärmas av från möjligheter till maktpositioner genom att lärare medvetet eller omedvetet (jag gissar att det tragiskt ofta är det senare) behandlar svarta barn på ett annat sätt än vita, vilket beskrivs i denna artikel.
Image by Brewster
Att ha självdistans – en nyckelingrediens?
Och däri ligger mycket av den latenta rasismens problem – många som uttrycker sig rasistiskt kommer agera sårade eller kränkta om de konfronteras med att deras yttrande var just rasistiskt. Det skulle jag också gjort om jag uttryckt min tanke om den högljudda telefontalerskan. För jag är ju inte rasist, och det vet alla som känner mig. Skillnaden är att jag är medveten om mitt tänk, och problematiserar mina egna tankar och mönster (en fördel och en nackdel, jag tänker alldeles för mycket ibland och överanalyserar bitvis till vansinne); om jag säger något galet försöker jag förstå varför jag sade detta – för visst händer det att jag slänger ur mig fördomsfulla, sexistiska saker, trots att jag själv avskyr sådant. Många, omedvetna om hur de själva fungerar, går istället i försvarsställning och försöker försvara sina egon, sin hållning och sin självklara oskuld. Och det är här problemen kommer – man kan vara icke-rasist, till och med antirasist, och haspla ur sig rasistiska saker. Man kan vara feminist och säga sexistiska dumheter.
Antirasism och feminism handlar inte om att vara renlärig, perfekt och utan skuld, utan om att vara beredd på att ifrågasätta inte bara andra, utan också sig själv:
”Varför sade jag sådär? Är det något jag står för, eller är det en ryggmärgsreflex som sitter i sedan barndomen, med fördomar som jag lärt mig och som inte rensats ur systemet?”
Rasism är en mem. Det är något vi alla lär oss från barnsben, vare sig vi eller våra föräldrar vill det eller inte. Vi ser det i nya och gamla filmer och TV-program, vi hör det på skolgården och i sandlådan, vi växer upp med det i samtalet med andra, analogt eller digitalt. Det vi måste göra är att våga analysera dessa memer i oss själva, våga be om ursäkt när de smiter ur oss, göra folk medvetna om att dessa memer inte är sanningar, och att det är uttalandet som är fel, inte personen som yttrat den, och varför det är så. När det kommer till vardagsrasism är det ”hata inte syndaren utan synden” som gäller. Vi syndar alla, visa förlåtelse och visa chansen för bot. Visa på att det inte nödvändigtvis är syndarens fel att denne syndat, för det är det inte alla gånger. De flesta vill inte vara rasister, säga rasistiska saker. De har bara fått det inkört i ryggmärgen tillsammans med barndomens sommarplågor på radio och klatschiga reklamfraser från företag och politiker.
Bekämpa memen, och framtidens generationer kanske slipper mina – våra – missar i framtiden.
Frågan om identitet är komplex. Identiteten består av otaliga egenskaper som utgör hela den vi är – i varje givet ögonblick. Dessa inkluderar vår sexualitet, kön, känslan av att tillhöra en viss kultur, nation, religion, familj, eller någon annan grupp. Vår identitet inkluderar vårt utseende, personlighet, föreställningar, rädslor och så vidare. Alla länder skapar en identitet och kultur för sig själv genom sin pågående historia.
Mekeyu Ibrahim Hassen, journalist, utbildad på universitet i Etiopien
Det är uppenbart att när man flyttar till ett nytt land för att leva där måste man lära sig språket först. Det är dörren för allt. Man bör också veta mer om sitt nya samhälles kultur och seder. Men det behöver inte innebära att jag måste kasta bort någonting av min gamla identitet. Men man ska kanske ibland undvika aktiviteter från sin gamla tradition som kan uppfattas som väldigt konstiga i det nya samhället.
Men den värsta åtgärd du kan utföra på en annan skulle vara att beröva dem deras identitet, och förneka personens kultur. Kompromisser är lösningen för dessa typer av situationer.
För att vara mer specifik, låt mig ta min situation som exempel; Jag är etiopier, född och uppvuxen i det etiopiska samhället och kulturen. Nu bor jag i Sverige och försöker integrera mig till det svenska samhället. Jag är mycket nöjd med mitt liv här. De flesta svenskar som jag känner är mycket artiga och omtänksamma personer. Sverige är mest känt för sin frihet i varje aspekt. Jag njuter av detta allt sedan jag kom hit. När jag flyttade började ett nytt kapitel i mitt liv. I början höll jag mig för mig själv, en liten bit bort från andra.
Det var för att jag hade fått fel information om att europeiska människor har strikta gränser för sitt privatliv. Jag hörde ett rykte om att européer behöver mer privatliv än vad vi behöver i Afrika. De vill inte ha nära relationer med grannar och vänner. Därför var jag försiktig med att ta kontakt. Men de flesta rykten har visat sig vara felaktiga. Nu vet jag sanningen och har några svenska vänner. Rykten kan också påverka någons identitet. Länder som tar emot invandrare bör ha samma attityd i att låta dem behålla sin ursprungliga identitet. Mångfald har stor betydelse och fungerar uppfriskande i ett samhälle. Det är en fördel. Svenskar reser till andra länder och möter olika kulturer.
Men om det finns utlänningar med sina ursprungliga identiteter i Sverige, ger det möjlighet att lära känna olika kulturer utan att behöva resa långt.
Mångfald ger färg till livet.
Enligt min mening får jag inte förlora min ursprungliga identitet. Jag vill vara en god svensk, men med en etiopisk bakgrund. Medborgarskap och identitet är inte detsamma. Men vi kan ha vårt medborgarskap som en del av identiteten.
Min identitet är densamma som förut, och kommer att vara samma i framtiden också. Men jag kan byta mitt medborgarskap. Jag tror att vi måste hålla fast vid vår identitet som vi gör med våra namn. Att försöka anta en helt ny identitet kan nog orsaka en identitetskris. Detta skulle kunna leda till allvarlig psykisk sjukdom tror jag. Jag är en människa, jag är en son, jag är en bror, jag är en man, jag är en far, jag är etiopier, jag är afrikan, jag kommer att vara svensk och europé.
Men jag är jag.
I Mary Shelleys ”Frankenstein” möter vi vetenskapsmannen Viktor Frankenstein, och det så kallade monster, som han efter hårt arbete lyckas återföra till livet. Men vad är det egentligen som formar ett monster? Om alla varelser föds goda, vad händer på vägen, och hur blir man ond? Hur påverkar det en människa att ställas utanför en gemenskap?
Bild: Stina Walfridsson
Ett världskänt fenomen
Frankensteins slagkraft är anmärkningsvärd i sin genre. Ett monster utan namn, som känns igen över hela världen, och som återskapats i åtskilliga filmer, serietidningar och som leksaker. Vad är det som är så speciellt med honom? Vad gör honom så tidlös och varför intresseras människor än idag av denna sorgliga historia? Svaret ligger nog i hans trots allt mänskliga natur. Han föds oskyldig, precis som jordens alla varelser, men med två stora skillnader. Han föds vuxen, och han föds genom ett makabert experiment, utan havandeskap och förlossning. Och framförallt, utan Kärlek.
Ett monster tar form
Frankensteins skapelse är inget monster från början. Han är en godhjärtad varelse som älskar solen, blommorna och fåglarna. Han vill tillhöra en gemenskap, och bli älskad. Efter den traumatiska ”födelsen” flyr han från staden och söker värme och skydd i en liten lantstuga. Den gamle mannen i stugan är blind och blir därför inte rädd. Främlingen tas vänligt emot och de två hinner samtala en stund. Strax kommer familjen hem, och när de ser den hisklige gestalten, blir de skräckslagna och han drivs på flykten med hugg och slag. ”Monstrets” vandring blir kall och ensam, och han möts av rädsla, oförstånd och elakhet. Överallt stöts han bort, enbart för sitt utseendes skull, och läsaren kan lätt känna sympati för varelsen som behandlas så illa av världen. Eter en tid på flykt träffar han sin skapare igen, och kräver då att han skapar en kvinna till honom, någon som han kan finna gemenskap med.
Människorna vill inte umgås med mig, men någon lika deformerad och hemsk som jag själv skulle inte neka. Min följeslagare måste vara av samma art och ha samma defekter. Du måste skapa en kvinna till mig, som jag kan leva med och som kan ge mig den förståelse som är nödvändig för min existens
Viktor vägrar göra om sitt misstag, vilket gör att monstret svär på att hämnas och de blir bittra fiender. Men när Frankenstein slutligen dör, förlorar hans skapelse sitt monstruösa sinnelag. Han sörjer sin ”far” och känner djup ångest inför det liv han levt.
Vad tjänar det till att jag nu ber dig förlåta mig? Jag är förgiftad av brott och söndersliten av bittraste ånger, och var kan jag då finna ro förutom i döden?
Bild: Stina Walfridsson
Vad gör ensamhet med oss?
Monstret har blivit frånskild det organiska. Den naturliga födelsen, barnsbörden, följs ju normalt av barnets anknytning till föräldrarna. Man kan jämföra med barn som vid födseln, eller mycket tidigt, fråntas sina föräldrar, och växer upp på barnhem. Avsaknaden av den livsviktiga anknytningsprocessen leder ofta till en mycket svår uppväxt. Man får svårt med relationer och att fungera socialt. Människans oförstånd och ondska kan göra en oskyldig varelse till ett hämndlystet monster. Den blinde mannen är den ende som behandlar främlingen med vänlighet. Många invandrare har tagit fasta på detta på sitt eget sätt. Några byter till ‘svenskklingande’ namn för att få jobb. De sopar igen spåren, så att ingen ska kunna se var de kommer ifrån.
Rasister ser en fara i våra nya svenskar, något hotande. Men det finns ju inte där egentligen.
På liknande sätt är det med monstret, han föds god och vill bara ha vänner och kärlek, men han får inte det, han blir utstött och byfolket kastar sten på honom, de kallar honom monster. Vad händer då med honom…?
Utanförskapets historia
Foto: mojolicious
När man diskuterar människans ondska utifrån just Frankenstein så handlar det mycket om det viktiga i att ingå i en gemenskap. Att innesluta en grupp människor i en gemenskap, betyder automatiskt att det måste finnas några andra att utestänga. Däri skapar man utanförskap och främlingsfientlighet. Du kan inte ingå i någonting, om det inte finns någon som står utanför. Människans rädsla för just detta utanförskap är mycket sannolikt nedärvd, och stammar från överlevnadsinstinkt. Gemenskap betydde skydd, mat, fortplantning och annat socialt utbyte. Urvalet har troligen skett utifrån förmåga att tillföra gruppen någonting, men även utifrån likhet, dvs. förmåga att passa in i gruppen. En skadad eller alltför avvikande individ skulle alltså kunna nekas att inkluderas i gruppen av säkerhetsskäl. En kvarleva av detta beteende finns i mobbing och diskriminering i olika typer av grupperingar. Om man istället innesluter en avvikande individ i den befintliga gruppen, innebär det troligen att de som innefattas i gemenskapen måste förändras på något sätt. Tänker vi på urmänniskan igen, så kunde det kanske innebära att ändra färdsätt, förflyttningshastighet, kost, boförhållanden eller annat.
För den moderna människan kan det räcka med att vi tvingas omvärdera våra fördomar, men det kan även handla om att hitta givande mötesplatser och gemensamma nämnare mellan våra kulturer. Men framförallt krävs det medmänsklighet, något vi måste lära våra barn från början.
Så vem är egentligen monstret?
Frankensteins skapelse är sammansatt av delar från olika kroppar, med ärr och stygn överallt, blek och ovanligt storväxt. En främling, en skrämmande syn. Men vem är monstret? Är det den främling som söker gemenskap där ingen finns att få, eller den som dömer en människa till ensamhet och olycka, bara för att han inte ser ut som ”oss”? Om en människa möts med hat vart han än går, kan man då fortsätta förvänta sig gott av honom? Nya svenskar kommer till vårt land, och ”föds” här på nytt. Nya oskrivna blad, som förtjänar en ny chans. Om vi bemöter dem, som 1800-talsbokens bybor bemötte Shelleys monster, hur kan vi då vänta oss något gott ifrån våra nya medmänniskor?
Om fyra år fyller Frankenstein 200 år. Kanske skulle vi kunna ta dessa fyra år och använda dem till att förändra synen på främlingskap? Är det inte dags att visa att mångfald inte innebär ett hot? Kan vi inte innesluta fler som behöver oss, så fråga inte mig varför vi har ”monster” lösa på våra gator. Ondska skapar ondska, det har det alltid gjort och kommer alltid att göra.
Boris Karloff as the Frankenstein Monster – 1931
Baserat på Mary Shelleys Frankenstein, 1818 (Frankenstein eller den moderne Prometheus)
Många har avhandlat ursprungen och innebörderna med hakkors – svastikor och liknande symboler. Jag är mycket mer intresserad och nyfiken i att spekulera och resonera om personerna som ritat, målat, skrapat hakkors på offentliga platser i nutid. Vad kan de ha haft för tankar och avsikter till varför de valde att göra det?
Vill man försöka göra PR och övertyga andra om att bli nationalsocialist?
Vill man försöka få det se ut som att fler är nationalsocialister än det egentligen är?
Vill man försöka träna på att ta plats i samhällsdebatten, för att man känner sig utanför?
Vill man försöka provocera lagstiftarna som kriminaliserat vissa symboler? (se fotnot längst ner)
Är det kanske anti-nazister som målar nazistiska symboler för att väcka opinion?
Vill den som målar sådana symboler försöka hota/skrämmas?
Vill man försöka anklaga islam för att vara som nazism, när man sprayar hakkors på en moské?
Vad tror ni?
Jämför gärna mina spekulationer med diskussionerna kring t.ex. Dan Parks olika ‘gatukonstinstallationer’ eller de Antifa-affischer som dykt upp runtomkring i Kalmar. AFA förnekar att de eller deras anhängare har klistrat upp dessa hotfulla affischer.
Urval av aktuella nyhetsnotiser om målade hakkors under vintern 2013/2014:
Fotnot: Högsta domstolen klubbade igenom en prejudicerande dom år 1996 om att bärande av nazistiska symboler på allmän plats utgör Hets mot folkgrupp. Resonemanget var att genom bärande så uttrycker man missaktning mot personer.
Det sägs ibland att nationens grund är stammen och familjen.
Höganäs på den tiden ”nedre” och ”övre” var idenititeter huggna i sten.
Jag håller med om att stammen en gång var grunden för mänsklig samvaro. Men historien visar att vi gradvis höjt oss ÖVER stamtänkandet.
Det tragikomiska är att de nationella rörelsernas argument om nationen faller om man tittar på hur nationerna uppstått. De är inte huggna i sten precis, de nationer vi har.
På medeltiden fanns inget fosterland och ingen nationalstat.
Det fanns östgötar som kände sig annorlunda än västgötar, och svear som var annorlunda än götar, etc etc… Som det står i de gamla landskapslagarna. Om någon från samma landskap dödas, straffades man med dödsstraff, men dödades en från annat landskap fick man böta några daler!
På något sätt har vi utvecklats bortom detta och hittat en gemenskap mellan landskapen i Sverige.
Fast den utvecklingen är ganska ny. På 1970-talet mobbades jag för att jag var skåning och bodde i Stockholm. Skåningar var dumma, för intelligenta, lata och feta och smala och korkade och smutsiga och renlighetsivrande, och pratsamma och tysta. Ja, kort sagt haglade fördomarna om sådana som var som mig.
Denna sorts rasism-liknande mobbning har minskat de sista decennierna.
Det här är intressant eftersom den utveckling vi haft INOM Sverige är något vi borde studera och lära oss av när vi tittar på mänskligheten idag.
Det var värre på min morfars tid. Då fanns det ännu fördomar kvar mellan folk i Skåne. Mellan vikenråttor och höganäsare och båda två och helsingborgare. För att inte tala om Bjuv-ungarna. I min morfars generation var fortfarande gemenskapen inom regionen starkare än någon annan identitet. Och inte bara regioner INOM ett län eller landskap, utan även i så små enheter som byn och staden. Och i de GRUPPER man identifierade sig med i byn eller staden. I Höganäs, där han kom från, var det slagsmål mellan de som bodde i Höganäs nedre och Höganäs övre. Och det var svårt för en snickare pojke att gifta sig med en gruvarbetarflicka. Det var att gå UTANFÖR gruppen.
Men på något sätt har samhället under de senare århundradena lyft sig ÖVER denna stamgemenskap. Att vi enbart kunnat prata om en nation eller ett s k fosterland, är stort nog. Fosterlandet skapades genom att folk såg det gemensamma intresset i så vitt skilda kulturer som den skånska och den uppländska – till exempel.
Ja, idag ser vi inte det som vitt skilda kulturer, men skulle du frågat en 1600-talsbonde skulle du fått se att det sågs som vitt skilt. Och än mer skilda var stånden från varandra.
Ja sannerligen. Kunde man få en smålänning och en skåning att lyfta blicken över stamtänkandet och se det gemensamma i deras mänsklighet – och svenskhet – så kan man givetvis få svenskar att lyfta blicken och se det gemensamma i HELA mänsklighetens utveckling idag!
Feltänkandet nationalisterna begår är att tro att nationen är en naturlig grund som funnits där sen evigheters evighet.
De har fel! Nationen, fosterlandet, är en skapelse! Något vi satt samman av enheter som sågs som VITT skilda av kultur, seder, bruk, utseende och historia.
Nationen är lika mycket som socknen, häradet, landskapet, regionen eller området och klassen utslag av revirtänkande och av ”samhörighet med de nära oss”. Det är bara att det där begreppet ”revir” och ”nära oss” har ändrats med seklen. Det vi lägger in i begreppet ”nation” idag är vad folk la in i begreppet landskap eller härad för några sekler sen. Det är mänskliga skapelser och som sådana stadda i ständig utveckling och förändring.
Precis som det idag finns olika nationer och olika kulturer, så fanns förr ännu mindre stamkulturer. Det var det som gjorde att till och med olika östgötar hade svårt att se sig som en enhet, än mindre kunde de då se en samhörighet med en smålänning eller en tysk! Det var det som gjorde att en gruvarbetarpojke som dejtade en fiskarflicka i Höganäs kunde pryglas av fiskarflickans vänner så sent som på 1900-talet. Så vad är egentligen mer naturligt än att säga: som man kunde skapa en enhet (nation/fosterland) av Sverige så kan vi göra det av mänskligheten också?
Kanske inte just nu. Inte över en natt. Men definitivt kan vi ha det som mål och börja sträva dithän redan nu.
Detta är den sista delen av Motarguments granskning av svenskfientlig litteratur som specifikt berör författaren Vilhelm Mobergs romanserie ”Utvandrarna”. Med anledning av att Sverigedemokraterna vill upprätta en kulturell kanon, utgörandes av en förteckning av kulturella verk som kan ses som typiskt svenska, är det viktigt att alla svenskfientliga kulturella skapelser inte ingår i denna kulturella kanon.
Överfarten
Utvandrarna från Småland och andra delar av Sverige seglar iväg från Karlshamn i Blekinge. Överfarten som betalats med höga biljettpriser kantas av sjukdomar, sjösjuka, överdrivna fantasifulla berättelser om Amerika och slutligen en massa döda resenärer som slängs överbord. Liksom dagens båtflyktingar gör de allt för att komma bort från ett förtryckande hemland. De kommer slutligen i land i New Yorks hamn, där de får se folkslag från hela världen. Hela New York var då såväl som idag ett enda mångkulturellt experiment.
Men de svenska utvandrarna är inte hälsosamt skeptiska till denna mångkultur. I sann kulturrelativistisk anda är det istället fascinerade. Utvandrarna färdas för första gången i sitt liv med tåg, sedan med fartyg och slutligen till fots till sitt nya bosättningsområde på den amerikanska kontinenten.
Nybyggarna
Väl framme vid den plats där de svenska utvandrarna köpt mark, ägnar de en lång tid åt att bygga och förbättra hus. Könsrollerna förändras snabbt på ett sätt som utvandrarna själva beskriver som typiskt ”osvenskt”. Det osvenska består i att männen börjar hjälpa till i hushållet, samtidigt som kvinnorna börjar delta i husbyggandet och andra typiskt svenskt manliga göromål.
Huvudpersonen Karl Oskars fru fortsätter föda barn och blir allt svagare för varje barn hon föder.
Under årens lopp når kulturrelativismen ständigt nya höjder hos de svenska utvandrarna. Inte nog med att flera av dem redan i Sverige motsatte sig den statliga Svenska kyrkan. Nu, när de i USA har en religionsfrihet, yttrandefrihet och åsiktsfrihet, ägnar de sig åt olika tolkningar av bibeln och religionen helt på egen hand. Utan att myndigheterna lägger sig i! Och de umgås även med de i Sverige så avskydda katolikerna. Karl Oskar drivs allt mer åt att ifrågasätta Guds makt och existens.
Utvandrarna kommer även i kontakt med den amerikanska ursprungsbefolkningen. Ibland kommer de på besök för att värma sig i svenskarnas stugor under vintern. Ibland för att få mat och ibland för att köpa och sälja varor.
Kort sagt; människor av helt olika etnicitet, med olika språk, traditioner och religioner umgås sida vid sida.
De svenska kulturtraditionerna försvinner allt snabbare och ersätts av den slags grundlagsstadgade kulturrelativism som även ätit sig in i dagens Sverige.
Men det blir värre.
De svenska utvandrarna börjar även bli mångkulturella flyktingkramare. Då och då kommer förrymda svarta slavar från de amerikanska Sydstaterna till dem. De svenska familjerna, inte minst Karl Oskars fru Kristina ger dem mat och husrum innan de flyr vidare till Kanada.
Svenska tidningar startas i USA. Istället för att assimilera sig, läser svenskar nyheter på svenska språket och artiklarna kretsar allt mer kring slaveriets vara eller icke vara i USA. De svenska utvandrarna tycker i princip enhälligt att slaveriet är av ondo. I ett utbrott av politisk korrekthet blir de också anhängare av tanken att alla människor är lika mycket värda och att alla människor har grundläggande rättigheter och skyldigheter. De jämför de svartas situation med hur de som svenskar i Sverige förvägrades en massa rättigheter som de nu har i USA.
Svenskarna i amerikanska inbördeskriget
1861 utbryter det amerikanska inbördeskriget. Karl Oskar har under det decennium som gått i hans nya hemland fått allt bättre skördar. Han har blivit en patriotisk amerikan som ofta stolt uttalar att han har rätt att rösta i allmänna val. En rätt som han i egenskap av invandrare i USA har till skillnad från sina svenska landsmän i Sverige.
När ett stort antal amerikanska delstater bryter sig loss från den amerikanska Unionen vill han bli frivilig soldat men misslyckas. Istället tjänar han stora pengar på att sälja livsmedel till de federala amerikanska trupperna.
Efter inbördeskrigets slut firar svenskamerikanerna Unionens seger, slaveriets avskaffande och fortsätter bygga sin framtid. Samtidigt som allt fler svenskar anländer tillsammans med invandrare från hela Europa. Ett av Karl Oskars barn gifter sig med en irländare och katolik.
Boken beskriver många andra skeenden och äventyr som jag sparar åt nyfikna läsare.
Svenskamerikanernas påverkan på Sverige
De drygt en miljon män och kvinnor som utvandrade från Sverige till USA påverkade båda länderna på väldigt många sätt som det saknas utrymme för att beskriva i denna artikel.
Men en av de mest genomgripande politiska effekterna, var att den svenska utvandringen till USA exponerade en stor del av Sveriges befolkning för allmän rösträtt, åsiktsfrihet, religionsfrihet, rörelsefrihet, minoritetsskydd, rätten att bevara och utveckla sina egna traditioner eller ta del av andras.
De politiska fri- och rättigheter som svenska utvandrare i USA upplevde, var något de berättade om i miljontals och åter miljontals brev som skickades till kvarvarande släktingar och vänner i Sverige. Något som inspirerade allt fler svenskar att med allt större kraft och allt mer organiserat började kräva från den svenska kungamakten och övriga styrande i Sverige.
De fri- och rättigheter, den blandning av kulturer, etniciteter och religioner som vi idag ofta tycks ta för självklara delar av det svenska samhället, var något som för blott två generationer sedan betraktades som väldigt ”osvenskt”. Eller svenskfientligt om man så vill.
Romanserien ”Utvandrarna” tillhör de mest älskade bland Sveriges litterära verk. Den har blivit film, teater och givit upphov till muséer. Även om den tillhör skönlitteraturen är den banbrytande och dokumentär till stilen. Huvudpersonernas tal framkommer i svenska dialekter istället för stilren stavning på rikssvenska. Dubbelmoralen, förtrycket och alla mänskliga misstag kommer fram i boken. Boken skildrar ett slags genomsnitt av vanliga svenska bönder och är skriven av en bondson.
Framförallt utmanas alla de svenska traditioner och svenska statliga och kulturella institutioner som på den tiden dominerade Sverige. Och det var just det som gjorde att svenska läsare och biobesökare älskade boken. Kanske just för att ”Utvandrarna” visade hur svenska folket är idag genom att våra förfäder kämpade för att ändra Sverige till det bättre. Att kulturella uttryck i sig inte är eftersträvansvärda om de inte fyller en positiv funktion i samhället och att sanningen inte är svartvit.
Kort sagt, serien ”Utvandrarna” uppfyller med råge Sverigedemokraternas kriterier för att betraktas som ”svenskfientlig”.
Motargument kommer framöver att granska andra klassiska och älskade litterära svenskfientliga litterära mästerverk.
Läs tidigare delar i denna artikelserie: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4
Hon är inte rasist, men rasifierar vilt när hon ser en möjlighet till det. Se till exempel den skärmdumpade kommentaren ovan.
Hon undviker att erkänna det välkända förhållandet att konstruerad korrelation inte säger något om kausalitet. Det vore intressant att få veta mer om hennes spekulationer. Framförallt om hon menar att hennes egen agenda och politiska tillhörighet är en genetisk produkt, snarare än ett rationellt val.
Det är uppenbart att hon inte tänkt igenom vad hon skrivit. För svenska förhållanden kanske det finns någon slags samvariation mellan brottsbenägenhet och hudfärg eller härkomst, åtminstone om man begränsar sitt statistiska underlag på något lömskt sätt. Det kanske också gäller för andra västländer. Däremot kan det knappast säga något om statistiska relationer mellan hudfärg och brottsbenägenhet i sig, eftersom underlaget är begränsat på så vis. Det tillkommer såklart att hon skriver att hudfärg inte spelar någon roll, men det är visst tillräckligt viktigt för att motivera rasifierande forskning. Eller vad hon nu menar, det är som vanligt högst oklart vad Ingrid egentligen försöker uttrycka.
Så att hon gör en generaliserad koppling är klassisk rasifiering. Vilket för oss vidare till att hon mer än gärna utgjuter sig över begreppet rasist.
Likt vitmaktkulturens mantrarörelse, som försöker hävda att asylrätten innebär ett rasistiskt folkmord på “vita”, hävdar hon att demokratiska jämlikhetsivrare och antirasister är “de verkliga rasisterna”.
“Såväl svarta som vita höll med om att svarta är betydligt bättre på basketboll än vita – och att detta beror just på deras ras. Men när Bodeker frågade om de instämde i påståendet att vita är bättre på att behålla sina jobb, slog de intervjuade ifrån sig. Detta kunde absolut inte ha med den vita rasen att göra.
På frågan om vita är bättre än svarta på IQ-tester, menade samtliga att detta beror på att testerna är utformade av vita, för vita. När Craig Bodeker påpekade att asiater alltid presterar högst, blev de intervjuade osäkra och visste inte vad de skulle svara.
Alla höll med om att det är bra att svarta har förkämpar för sin ras, men ryggade tillbaka inför tanken att vita människor skulle tala gott om sin ras.”
Här utgår hon alltså ifrån att det finns mänskliga raser, samt att dessa är intimt sammankopplade med hudfärg. De flesta, inklusive FN och andra tongivande bedömare, anser att resonemang av det här slaget är utpräglat rasideologiska. Alltså vad man i folkmun kallar för rasistiska.
Förutom att hon med sin rubriksättning och bildsättning ifrågasätter om rasism överhuvudtaget existerar hakar hon alltså på Bodeker och menar att eftersom hans intervjuobjekt rasifierar och ger uttryck för rasideologiska ståndpunkter är det helt okej för henne och Bodeker att göra det. Som om två fel vore ett rätt, en idé man normalt gör sig av med i unga år om man har tillgång till juste grundutbildning.
Mest slående är hennes förakt för problematisering och vetenskap. I den första bilden framkommer att hon vill att det ska forskas på eventuella samband mellan hudfärg och brottsbenägenhet, något som naturligtvis skett i stor omfattning. En gång i tiden var ju rasideologi legio som vetenskaplig utgångspunkt och sedan dess har såväl kulturantropologi som sociologi gått vidare efter att det visat sig att rasideologiska utgångspunkter tenderar att vara i strid med både empiri och moral. Bland annat för att biologin inte kunnat påvisa förekomsten av några egentliga människoraser, men också för att rasideologiska överväganden varit en central del av folkmordsutlösande politisk demagogi.
I allmänhet brukar man hänföra minoritetsgruppers överrepresentation i brottsstatistik till helt andra faktorer än hudfärg. Om Ingrid vore intresserad av hur det faktiskt förhåller sig enligt aktuell forskning hade hon inte uttryckt sig så svepande och insinuant. Brottsförebyggande rådet har givit ut rapporter som behandlar just detta och på ett pedagogiskt sätt erbjuder trovärdiga förklaringar. Inom marxistisk sociologi och ekonomi brukar man betrakta brottslighet som en följd av strukturella förhållanden inom det kapitalistiska systemet, där grupper på grund av diskriminering i olika grad alieneras från samhället i övrigt och därför i olika grad är lojala mot dess normer.
Liberalt inriktad sociologi och ekonomi brukar istället hänföra det till att människor som har olika förutsättningar också är i kontakt med olika incitament att bete sig på olika sätt. De grupper som oftare ser möjligheter att tjäna på att begå brott kommer också i högre grad att välja att göra det, på grund av att det är rationellt och i egenintresset att ta sådana chanser. Vidare finns också konservativa, postmodernistiska, med flera, perspektiv på brottslighet. Att trots detta veritabla smörgåsbord av livlig forskning och debatt hänge sig åt hudfärgsfundamentalism är ytterst suspekt.
Genom att inte informera sig om forskningsläget utan istället rasifiera järnet och försöka påstå att rasifiering är den sanna antirasismen företräder alltså Ingrid en vitmaktideologi vi är väl bekanta med. Frågan är när hon övergår från att kokettera med vitmaktmaterial av den typ Bodeker givit ut till en mer öppen och ärlig rasism. Radikaliseringen är tydlig. Marginaliseringen från den etablerade debatten om ras, kön, migration och andra sådana frågor, tillsammans med den ekonomiska kris hennes arbetsgivare uppenbarligen upplever, kommer garanterat att fortsätta driva henne och hennes medarbetare allt längre ut i den rasistiska kulturen.
Det är inte bara i samhället i stort som polarisering är trenden, utan även inom det nyfascistiska fältet. Sverigedemokraterna bedriver en intern häxjakt på antisemiter, radikala nationalister och liknande, samtidigt som Svenskarnas Parti gradvis går mer samman med Svenska Motståndsrörelsen och dammsuger upp missnöjda före detta sverigedemokrater som antingen blivit uteslutna eller anser att socialkonservativ ideologi inte är tillräcklig rasifiering.
Vi välkomnar att Ingrid är så explicit. Det gör det lätt för oss att använda henne som pedagogiskt exempel.
Jag är själv antirasist ut i fingerspetsarna – enligt min egen bedömning – men jag har inte särskilt många vänner som är födda utanför Sverige. Jag umgicks med fler när jag var yngre, men av olika skäl har de försvunnit ut ur mitt liv. Jag är sedan ett antal år tillbaka singel, och när jag föreställer mig en framtida partner ser jag honom som västerländsk. Oftast som svensk, eller kanske britt. Tänker jag mig en arbetsplats har den dock folk med varierande bakgrunder och födelseländer. Men jag kan också tänka mig att jobba med enbart svenskfödda.
Motargument 