Etikettarkiv: hat

Krönikor

Vi var alla rasister

Vi som är femtio år idag växte upp som rasister.

Det är ett faktum. Det är ingen idé att neka.

Världen var rasistisk. Alla var rasister.

pippiPippi satt i sin soffa och gjorde sneda ögon och sa ”tjing tjong”, Pippis pappa var n*gerkung, och nej, det är inte i sig n-ordet som är problemet, utan bilden av de små hottentottarna i bastkjol som fick representera svarta människor. Tintin, Ture Sventon med flera framställde icke-vita människor som antingen goda men smått löjeväckande eller också onda. Icke-vita var aldrig bara vanligt folk. De var alltid en sorts lustig variant av människa: indianer i fjädrar, kineser i konhattar, afrikaner i bastkjolar, araber i lustiga små hattar.

Det var stereotypernas era.

Ord som ”zigenarnäste” och ”tattare” användes utan eftertanke, asiater kallades ”gula”, indianer kallades ”röda” och samtidigt fick vi barn påpekat för oss av skolan och media att ”n*grer är precis som vi”. Men klyschor som ”alla är lika mycket värda fast de har en annan färg på huden” funkar förstås på samma sätt som ”Kalle Svensson är inte en tjuv”. Om auktoriteter berättar vad någon INTE är blir man medvetet eller omedvetet misstänksam.

Vi sextiotalister stöptes alla i ungefär samma form, oavsett hur klarsynta våra föräldrar var. Vi växte alla upp i kölvattnet av Europas uppgörelse med andra världskrigets fasor och insikten om att det var inte bara i Tyskland judehatet grott. Det hade funnits överallt, i alla västländer. Världen hade gradvis börjat förstå att rasism var oacceptabelt, men man famlade efter mekanismer för att hantera den nya insikten. Fruktansvärda bilder från Vietnam kablades ut, Martin Luther King höll sitt tal och dödades några år senare men här hemma var det svårt att hitta någon som inte var pursvensk. Icke-vit var i princip lika med icke-svensk.

Men 80-talet kom, vi blev vuxna, invandrare och adoptivbarn började komma till Sverige i allt högre utsträckning och vi blev mer medvetna om vårt eget beteende.

Grovt räknat kan vi sedan delas upp i två kategorier:

  • Vi som gjort upp med vår uppväxt, tänkt till runt våra inre mekanismer, lyssnat, bottnat och arbetat med de fördomar vi oundvikligen hade. Vi som ansträngt oss för att slå sönder dem en efter en. Vi som öppnat våra ögon och öron, analyserat stereotyper, tagit in och bearbetat, förstått och kommit ut på andra sidan.
  • De som tycker det var bättre när man kunde kalla en spade för en spade och som känner sig svikna av alla oss andra, som inte begriper hur mycket bättre det var förr. De sörjer den bortklippta dockan i Disneys julafton-film, de är arga över att glassen”Nogger Black” dragits tillbaka och anser Tintin i Kongo måste fortsätta läsas för barn.

Självklart finns en skala däremellan, men det finns ett enkelt lackmustest, och det är huruvida du lyckats sluta säga ”n*gerboll”. Har du inte det, eller om du visserligen slutat, men innerst inne tycker det är fånigt att ordet inte används längre, är du en tvåa, för då har du inte lyssnat och förstått. I alla fall inte tillräckligt.

Vi i Generation X är föräldrar till ”the millennials”. Och de har växt upp i en värld som är avsevärt mindre rasistisk än vår. N-ordet är utrangerat, stereotyper är borttagna från barnböcker och filmer, människor av annat ursprung finns runtomkring dem och pedagogisk personal som förskollärare, lärare och fritidspedagoger arbetar oavbrutet med fördomar på ett djupare och mer medvetet plan än 70-talets svepande ”alla är lika bra”.

Det som skiljer dessa barns uppväxt åt är vi som är deras föräldrar.
Och där finns en skillnad: vår uppväxt var liksom ”snällt” rasistisk. Vi fick sällan lära oss att tycka illa om människor av annat ursprung. Vi fick bara inte lära oss att respektera dem. Vi växte upp med ett ”vi och dom”-tänk, men vi avskydde ingen.

Men föräldrar av kategori två har under årens lopp utvecklat en så stor bitterhet mot både människor av annat ursprung och mot samhället som blivit alltför ”politiskt korrekt”, att deras barn växer upp med ett hat vi sextiotalister var nästan helt förskonade från. De får lära sig att se människor av annat ursprung som snyltare, våldtäktsmän, smutsiga, cyniska och ohederliga. De får lära sig att vi etniska svenskar är utsatta för en invasion av ickesvenskar och att vi måste värna oss för att de inte ska ta över vårt land. De får lära sig att de etniska svenskar som inte delar denna uppfattning antingen är ”naiva” eller ”landsförrädare”. De får lära sig att deras jämngamla är fiender.

Men ”det goda hatet” då? Finns inte det? Jo, självklart finns en uppgiven avsky även från dem som växt upp som icke-rasister mot tvåornas barn. Deras avståndstagande mot de främlingsfientliga är ofta verbalt skoningslöst och ibland till och med fysiskt våldsamt. Även tolerans rymmer intolerans.

Där är vi nu. Det finns en grupp ”millenials” som är mer öppna, multikulturella, vidsynta och toleranta än någon annan generation någonsin, och så finns den andra gruppen, som hatar ”främlingar” minst lika mycket som nazisterna i 30-talets Tyskland.

Denna generation är förmodligen den mest splittrade någonsin. Så är det i Sverige, och så är det i de flesta västländer.

Och det är vårt fel.

Vi har stöpt våra barn i olika formar, och om tio-tjugo år ska de på något sätt samsas om att leda vårt samhälle. Och då sitter vi där, som maktlösa pensionärer, och undrar vad vi borde gjort annorlunda.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Hatbrott – hur mår den utsatta?

Vad händer när en person blir utsatt för ett hatbrott? Vilka symptom kan man drabbas av – fysiska som psykiska? Att bli utsatt för hatbrott är ett budskapsbrott som sprider sig till inte bara den utsatta utan även till hela den ”grupp” denne anses tillhöra. Studier har visat på att rörelsemönstret för personer som blivit drabbade anpassar sitt rörelsemönster i staden efter var de känner sig trygga, allt för att slippa bli trakasserade, vilket i sin tur leder till en ytterligare segregation. Att bli utsatt innebär en ständig rädsla – en ständig påminnelse om att du inte är önskad.

Det som gör hatbrott speciellt är att angrepp riktas inte mot brottsoffret som individ utan mot den grupp som individen tillhör eller anses tillhöra. Offret är således enligt Barbara Perry professor i sociologi och Kellina Craig professor i psykologi en representant för en hel grupp människor som förövaren har fördomar mot. Tyvärr drabbas offer för hatbrott särskilt hårt, hårdare än vad man tidigare trott. Detta visades för första gången när homosexuella i Kalifornien som fallit offer för hatbrott under en femårsperiod, där flera som drabbats av såväl depression som PTSD än bland andra brottsoffer. Gregory Herek (professor i psykologi) menar att återhämtningen från flera sådana problem tog längre tid för dessa offer (Borell 2012:18).

Vidare, Paul Iganski, professor i kriminologi (2001) menar att vi vet väldigt lite om hatbrottsoffer, deras respons till händelsen, påverkan och viktimiseringen i deras liv.  Att vara utsatt för hatbrott både liknar och skiljer sig från de som faller till offer för ”slumpvisa brott”. Känslorna som uppkommer efter ett hatbrott är vanliga gällande brottsoffer rent generellt, såsom ilska, rädsla, utsatthet/sårbarhet. Många brottsoffer upplever psykologiska omställningsproblem, rädsla, hjälplöshet och depression.

Att vara offer för ett brott leder ofta till rädsla för framtida viktimisering vilket ofta leder till ändringar i ens  beteende. En liknande bild ges från en studie i London där effekterna av hatbrott bland brottsoffer rapporterades flera fall av panikattacker, depressioner och sömnlöshet än bland andra offer. Då hatbrott riktas mot en persons identitet påverkar det i stor utsträckning känslan av kontroll och säkerhet. Offer till hatbrott kan inte till skillnad från andra brottsoffer tänka att de råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Det är således inte enbart de direkt utsatta individerna som drabbas.

Jack Levin professor i sociologi och kriminologi och Jack McDevitt Phd  förespråkar, att hatbrott är ett budskapsbrott med indirekta effekter av olika slag. ”Övergrepp mot enskilda medlemmar av en minoritet som bildar samtidigt symboliska meddelanden till dem som delar offrets tillhörighet” – även de är föraktade och ej önskvärda (Borell 2012:18). Således fungerar brotten som en påminnelse om minoriteters utsatthet och om de risker som det medför att tillhöra den. Hatbrott har alltså ännu vidare konsekvenser och kan som bland andra grupper vilket Iganski (2001) föreslår påverka förhållandet mellan olika grupper i samhället, likaså samhällsklimatet.

I en annan studie gjord av Whaiba Abu-Raz & Zulema Suarez uppges att mer än hälften av respondenterna är ovilliga att lämna sina hem och undviker offentliga platser. Detta gäller främst kvinnor som bär huvudduk eftersom att de blir lättare att identifiera som muslimer. Detta resultat återfinns i flera kvalitativa studier, bland annat professorn i stadsbyggnad Carina Listerborns (2010) intervjuundersökning som är genomförd i Malmö. I denna studie berättas det att en del av de kvinnor som bär huvudduk har anpassat sitt rörelsemönster efter risken att bli trakasserad eller på annat sätt bli bemött negativt. Rosengård upplevs således som tryggt medan centrum kan uppfattas som riskfyllt. Hatbrott och den rädsla som det skapar kan alltså förstärka samhällets sociala och geografiska gränser och dess rumsliga segregation (Borell 2012:32f).

 

Krönikor

Jimmie, det är mig dom kallar jävla pucko!

Jimmie Åkesson.

Jag tänker inte nämna ett ord om rasism och nazism eller någonting som på något vis berör dessa områden.

Jag tänker prata direkt till dig som människa och hur konstigt det än kan låta hoppas jag att det når fram.

Varför gömmer du dig Jimmie Åkesson?

Varför tiger du och är tyst varje gång det parti du representerar begår grova övertramp?

Varför vill inte du ta något ansvar för vad ledande företrädare i ditt parti gång efter gång gör sig skyldiga till?

Jag har följt dig länge Jimmie Åkesson, mycket länge och jag kan inte förstå varför du inte förstår vad som händer när du och dina polare med er hatretorik faktiskt triggar människor till att dödshota människor som inte tycker som du.

Jag förstår det. Lilla obetydliga enkla jag med min asperger och ADHD förstår vad som händer när man gör så, varför förstår inte du det Jimmie Åkesson?

Du är partiledare, du har garanterat en mycket högre intelligenskvot än vad jag har. Jag kan tala om för dig vad min är, jag ligger långt ner på den nedre halvan av vad som betecknas som normalbegåvad.

Jag har sett och upplevt livets baksida, jag har tillbringat halva min barndom på ett barnhem, jag har utsatts för mobbning för att jag är annorlunda. Precis det som ni grundar all er ideologi på. För det handlar inte bara om er invandringskritiska politik utan vad den faktiskt innebär, att alla som inte tillhör din världsbild av den ofelbara, perfekta människan inte passar in.

Nej det handlar inte bara om människor med annan hudfärg, kultur eller religion utan alla som faktiskt inte tillhör den begåvade, välbeställda eliten. Är det inte så Jimmie Åkesson?

Du säger dig tillhöra och företräda den lilla människan, men jag som är ute i debattgrupper bemöter dina polares hat, jag ser den verklighet din politik för med sig, det är såna som mig dom kallar för jävla pucko Jimmie Åkesson.

Så nu är det inte Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt, Annie Lööf eller någon annan partiledare du ska svara inför. Nu är det mig du ska svara inför. Nu kan du inte spela ett mobbat offer längre för det är jag som är det du Jimmie Åkesson och dina svanskompisar kallar för ett jävla pucko! Men jag vet att du som alltid kommer att hålla dig undan, du kommer att fortsätta tiga och inte ta något som helst ansvar. Det är så du är.

/Thomas Eriksson ”S-märkt” samhällsdebattör
14859516_10207263396975266_1310349943_o

 

 

 

 

 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Myter

Myt: 800 000 svenskar kan inte vara rasister

I sociala medier och i samhällsdebatten i övrigt händer det då och då att påståendet ”800 000 svenskar kan inte vara rasister!” dyker upp. Påståendet hänvisar till antalet som röstade på sverigedemokraterna i riksdagsvalet 2014 (De fick 801 178 röster). Påståendet används av olika skäl i olika sammanhang, men ofta tillsammans med argumentet ”SD-väljare röstar inte på SD för att de är rasister utan för att de är missnöjda med invandringspolitiken”.

Ett sätt att ta reda på svaret på frågan om 800 000 människor verkligen kan vara rasister, är att titta på forskning över rasistiska åsikter i Sverige. I en tidigare mytknäckare här på Motargument så konstaterades med hjälp av statistik att Sverige är långt ifrån fritt från rasism, och att vi tvärtom snarare har ett skrämmande stort problem med rasism i Sverige. Följande är siffror tagna från forskning på ämnet, motsvarande antal människor i Sverige är i fetstil:

41 % av svenska folket (4 miljoner människor) har helt eller delvis antisemitiska åsikter

25 % av svenska folket (2,5 miljoner människor) vill inte ha en judisk statsminister

26 % av svenska folket (2,6 miljoner människor) anser att ”judarna har stort inflytande över världsekonomin”

17 % av svenska folket (1,7 miljoner människor) anser helt eller delvis att ”judarna tror att de är de enda som lidit”

35,8 % av svenska folket (3,5 miljoner människor) instämmer helt eller delvis i påståendet att invandrare bara kommer till Sverige för att utnyttja de sociala förmånerna.

27,6 % av svenska folket (2,7 miljoner människor) anser att invandrare utgör en fara för svensk kultur.

Man kan alltså baserat på forskning konstatera att miljontals människor i Sverige har rasistiska åsikter, så självklart är det fullt möjligt att 800 000 sverigedemokratiska väljare kan vara rasister. Det är alltså fullständigt felaktigt att påstå att de inte kan vara det! 

Att de flesta sverigedemokratiska väljare är rasister är dessutom redan bevisat i forskning (Källa: DN-artikeln skriven av forskarna samt forskningsrapporten). Dessa forskare blev för övrigt dödshotade efter publiceringen.

Artiklar

Terminologi – afrofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på dominionism/kristna högern. Vi fortsätter med afrofobi.

I Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige, utgiven av Mångkulturellt centrum står följande att läsa om afrofobi:

Begreppet afrofobi syftar på en fientlighet mot människor som
har sitt ursprung i subsahariska Afrika och som tillhör den afrikanska diasporan. Denna fientlighet kan ta sig uttryck i verbala kränkningar, rumsliga utestängningar och fysiska angrepp liksom i rasdiskriminering på arbets- och bostadsmarknaden.

I Sverige finns ungefär 180 000 afrosvenskar. Ungefär 60 % av dessa är födda utomlands, och 40 % är således födda i Sverige. Afrofobi bygger på en rasistisk föreställning om att människor med afrikanskt ursprung är mindre värda än andra människor. Konsekvenserna av afrofobi är förödande, och samtidigt utgör de ett hot mot våra grundläggande demokratiska rättigheter.

Begreppet ”ras” saknar vetenskapligt stöd, och det är ett förlegat förfarande att dela in människor hierarkiskt utifrån ”raser”. Afrofobi, dvs hat, rädsla, fördomar och diskriminering gentemot människor med afrikanskt ursprung har i Sverige, precis som i många andra delar i världen, en historisk kontext. I den historiska kontexten ingår föreställningar om att vissa människor är biologiskt och/eller kulturellt överlägsna andra. Dessa föreställningar är generaliserande, svepande och grundlösa.

En del av det europeiska kulturarvet

Afrofobin i Sverige har en lång historia. Under flera hundra år har människor med afrikanskt ursprung betraktats underlägsna svenskar och andra vita européer. De stereotypa föreställningarna är väldokumenterade. Vi kan läsa om dem i barnböcker, läroböcker, uppslagsverk, reseskildringar och vetenskapliga skrifter, där det ges prov på mer eller mindre utförlig afrofobisk människosyn.

Afrofobin utgör, utifrån denna kontext och i likhet med antisemitism, islamofobi och antiziganism, en del av ett bredare europeiskt kulturarv.

Slaveri i Afrika

Vid sidan av att slaveri, i större eller mindre utsträckning, har funnits på alla kontinenter och in i modern tid, bör vi kika närmare på slavhandeln från Afrika.

Slavkaravanerna började sannolikt under tidigt 800-tal f Kr, då fenicier från det nutida Libanon grundade Karthago. De exporterade vin och olivolja samt introducerade järnsmide i Västafrika. I utbyte fick man bl a slavar och guld.

Efter ca 600 år övertogs slavhandeln av greker och romare, vilka i sin tur fortsatte slavhandeln i drygt 900 år, då araberna tog över branschen.

Slaveri och europeisk kolonialism

Under 1400-talets senare delar uppstod en kapplöpning bland europeiska stater bestående i att erövra och kolonisera i andra delar av världen, framför allt Afrika. Syftet var att skaffa sig naturtillgångar, arbetskraft och mark.

Den riktigt stora skillnaden med s k ”europeisk” slavhandel är att den var betydligt större i omfattning och dödlighet, jämfört med slavhandeln från Afrika dessförinnan. Slavhandeln över Atlanten introducerade nämligen storskaligt slaveri i ett relativt tätbefolkat Västafrika, kombinerat med etableringen av storskalig plantagedrift och gruvnäring i de amerikanska kolonierna. Gruvor och plantagearbete ledde till större dödlighet än småskaligt slaveri i hushåll eller familjejordbruk, som slavar i större utsträckning användes till i Mellanöstern.

Fler slavar från Västafrika som dog i kolonierna ökade efterfrågan på fler slavar. Fler européer som efterfrågade mer bomullskläder, tobak och socker, ökade efterfrågan på slavar. Fler slavar ledde till fler slavräder och särskilt i Västafrikas tätbefolkade regioner, till fler döda i slavkrig och transporter till Västafrikas kuster. Upp till 50% av alla svarta afrikaner som dog relaterat till slavhandeln, tros ha dött som följd av slavräder, krig och transport till slavskeppen.

Slavhandeln till de amerikanska kontinenterna pågick från sent 1400-tal till en bra bit in på 1800-talet. Det transatlantiska slaveriet anses vara ett av historiens mörkaste kapitel. Över 15 miljoner barn, kvinnor och män föll offer för den nära 400-åriga transatlantiska slavhandeln.

Slaveriets rasism

Den andra viktiga förändringen med den transatlantiska slavhandeln, var att svarta människor närmast kom att bli synonymt med slavar i en västerländsk kontext.

Redan runt 1500-talet började man utveckla fiktiva, men existerande, rasdefinitioner. Det primära syftet var att dra tydliga gränser mellan vilka som lagligen fick förslavas och vilka som det blev kriminaliserat att förslava. ”Vita” fick inte bli slavar i det kristna Europa, medan däremot ”svarta”, och för den delen andra definierade grupper, fick förslavas.
Slavery19Varje år den 25 mars, under the International Day of Remembrance for the Victims of Slavery and the Transatlantic Slave Trade, hedras slaveriets offer. Denna dag används också till att uppmärksamma, och medvetandegöra, farorna med rasism och fördomar idag.

Sveriges inflytande

Sverige var en del av kolonialismen och slaveriet. Vi bidrog med handelsfort och slavskepp utmed Afrikas västkust. Vi hade en betydande roll i implementeringen av slavhandel under 1600-talet i det som idag är Delaware, USA. Mellan 1784 och 1878 var den karibiska ön St Barthélemy i svensk ägo. Ön hyste en frihandelshamn för bl a slavskepp. Det svenska järnet hade en central roll i den amerikanska slavhandeln och vi gynnades av handeln, ekonomin och maktförhållande mellan Europa och kolonierna.

Svensken Carl von Linné var den som först delade in människan i olika ”rastyper”. Denna indelning kom att ligga till grund för senare rasbiologi, med Sverige som föregångsland.

Diskriminering och hatbrott med afrofobiska motiv

I samhället utsätts afrosvenskar i Sverige för såväl strukturell diskriminering som institutionell rasism. Vi vill gärna intala oss att synen på människor med afrikansk härkomst har förändrats, att den har blivit bättre. Tyvärr är kränkningar och diskriminering vardag för många afrosvenskar.

Hatbrott med rasistiska/främlingsfientliga motiv är de vanligaste hatbrotten i Sverige. Inom denna kategori är hatbrott med afrofobiska motiv, med god marginal, vanligast förekommande. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 2014 anmäldes 1 075 hatbrott med afrofobiska motiv i Sverige. Gissningsvis finns, liksom för andra typer av brott, ett stort mörkertal.

Afrosvenskar är utsatta för strukturell diskriminering i Sverige. De är den ”etniska” minoritet i Sverige som har högst arbetslöshet. De är också den minoritet i Sverige som i störst utsträckning är överutbildad i relation till vilka jobb de har. Afrosvenskar är den minoritet med högst överrepresentation i segregerade låginkomstområden.

Det finns forskning som stödjer att afrosvenskar utsätts för vardagsrasism, genom såväl verbala som fysiska kränkningar samt genom negativ särbehandling. Marginaliseringen och stigmatiseringen av afrosvenskar är utbredd i många delar av samhället.

Erkännandet av begreppet afrofobi

Begreppet afrofobi är internationellt erkänt genom EU-Parlamentets Hearing on Afrophobia samt rapporter från European Agency for Fundamental Rights (FRA). European Network against Racism (ENAR) ser som sin uppgift att utveckla och realisera en handlingsplan mot afrofobi. ENAR har publicerat en rapport, kallad ”Invisible Visible Minority – Confronting Afrophobia and Advancing Equality for People of African Descent and Black Europeans in Europe”.

År 2001 ägde en internationell konferens mot rasism rum i Durban, Sydafrika. I mångt och mycket ligger denna konferens till grund för att begreppet afrofobi är vedertaget i FN, vilket står att finna i en resolution antagen av såväl FN:s råd för mänskliga rättigheter som FN:s Working Group of Experts on People of African Descent. Afrofobi har, av FN:s generalförsamling förklarat åren 2015-2024 som det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst.

Hatet mot svarta är ytterligare ett exempel på att vi inte har lärt oss av historien. Att människor fortfarande väljer att diskriminera, kränka och utöva våld mot andra människor enbart mot bakgrund av etnicitet är inget annat än fördomsfullt, rasistiskt och vidrigt.

Det finns många former av rasism. Rasismen mot svarta är fortfarande utbredd. Vi bär alla en skuld i att hatet och fördomarna gentemot afrosvenskar är vanligt förekommande i Sverige. Det går inte att blunda för fakta och statistik. Vi har alla ett kollektivt, och individuellt, ansvar för att bekämpa fördomar, diskriminering och hat i samhället.

Att blunda för rasismen, att inte reagera, agera och protestera då vi bevittnar den är att ge rasismen ett existensberättigande. Att vara tyst är att ge sitt samtycke.

Vi får aldrig tystna.

Vad sägs om att vi, en gång för alla, begraver ”N-ordet”? Det finns inga undanflykter kvar.

Källor:

Forum för Levande Historia: Afrofobi
Mångkulturellt centrum: Afrofobi – en kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige
Ras – ett icke-koncept

Lästips:

Tillsammans kan vi
”Allas lika värde”?
”Det har ju alltid hetat så!”
A History: The Construction of Race and Racism

Artiklar

Hatbrott – vad säger lagen?

Straffskärpning – vad är det?

Begreppet hatbrott är ett samlingsnamn för olika brott som begås på grunder av gärningspersonens negativa inställning till exempelvis offrets hudfärg, religionstillhörighet eller sexualitet. Hatbrott avser brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. Om en person döms för ett brott med hatbrottsmotiv kan gärningspersonen få straffskärpning. Dock finns det problem med tillämpningen av denna regel. Eva Tiby, professor i kriminologi och Anna-Lena Lodenius som är författare och journalist har påpekat detta sedan straffskärpningen infördes. Dessvärre tar inte problemen slut där, genom hela rättskedjan – från anmälan till dom stöter vi på problem.  

När ett brott har begåtts och kommit till kännedom för polisen börjar man med att starta en förundersökning, och då en person anses skäligen misstänkt är åklagaren inkopplad och leder då förundersökningen. Skulle det röra sig om mindre allvarliga brott är det polisen som håller i förundersökningen. Till sådana brott hör till exempel snatterier, trafikbrott och stöld. I utredningarna följer polisen åklagarens direktiv och åklagaren följer utredningen och avgör vilka beslut eller utredningsåtgärder som krävs (Åklagare).

Hatbrott kan ge straffskärpning

En person som döms för ett brott som har ett hatbrottsmotiv kan få en straffskärpning då hen döms för den brottsliga gärningen. En person som exempelvis har klottrat, eller för den delen misshandlat någon, kan således få ett strängare straff om det bedöms som ett hatbrott (Polisen).

Eva Tiby (1999), professor i kriminologi, uppmärksammar i sin avhandling Hatbrott? homosexuella kvinnor och mäns berättelser om utsatthet för brott, ett problem som gäller huruvida straffskärpningsregeln tillämpas. Det är av stor betydelse att polisen uppmärksammar hatbrottsmotivet och att de samtidigt underrättar åklagaren att de ska använda sig av straffskärpningsregeln. Åklagaren ska i sin tur ta upp straffskärpningsregeln i stämningsansökan för att sedan domstolen ska ange om den har tillämpats. Problemet är dock att domstolen inte är skyldig att göra detta (Brå 2008:18 fotnot:26).

Anna-Lena Lodenius, författare och journalist, skriver att straffskärpning har funnits sedan 1994 där meningen var att via straffskärpning skulle det möjliggöras att ge hårdare straff. Dessvärre har införandet inte erhållit den betydelse man hoppats på. Dessutom används den olika, beroende på typ av brott. När brotten varit som mest allvarliga har straffskärpningsregeln inte varit till stor betydelse, likaså när det gäller lindrigare brott. I de fall man tillämpar straffskärpning är när det gäller olaga hot eller misshandel (Lodenius 2004:10).

Detta leder i sin tur till att det blir svårt att följa vidare i rättskedjan, det finns inte någon enhetlig praxis för tillämpning av straffskärpningsregeln. Åklagaren måste nämna straffskärpning i stämningsansökan men sedan är det dock upp till domstolen om de uppger att regeln tillämpats. Det här är ett problem och det är därför högst aktuellt att se över detta i framtida studier. Inte heller är inte något nytt problem, det har tidigare uppmärksammats i bland annat en rapport från Brå (2002)[1] (Holm 2008:33)

Konklusion

Det finns alltså begränsade möjligheter idag att följa hatbrott genom rättskedjan;

Områden som är relativt outforskade är hur genomströmningstider för hatbrottsärenden i rättskedjan ser ut jämfört med ärenden utan ett straffskärpande motiv, samt vad som händer med anmälda hatbrott senare i rättskedjan.

Majoriteten av personuppklarade anmälningar leder till åtalsbeslut. Men hur många av dessa åtalsbeslut som senare i domstol leder till fällande dom samt straffskärpning vet vi inte i dagsläget (Brå 2014:115).

Källor:

Brottsförebyggande rådet, Brå 2008. Hatbrott 2007. En sammanställning av polisanmälningar med främlingsfientliga, islamofobiska antisemitiska och homofobiska motiv. Rapport 2008:15

Brottsförebyggande rådet, Hatbrott 2014, Statistik över polisanmälningar med identifierade hatbrottsmotiv och självrapporterad utsatthet för hatbrott. Rapport 2015:13.

Holm, Tina, (2008) Vem är värdig vitheten? En kritisk diskursanalys av förundersökningsprotokoll i hatbrottsutredningar. Studentuppsats (Examensarbete), 2008.

Lodenius, Anna- Lena, (2004) Hatbrotten och kriminalvården. Norrköping: Kriminalvården.

Tiby, Eva, (1999) Hatbrott? homosexuella kvinnor och mäns berättelser om utsatthet för brott, kriminologiska institutionens avhandlingsserie Stockholms Universitet.

Otryckta källor

https://www.aklagare.se/om_rattsprocessen/aklagarens-roll1/forundersokningen/polis-eller-aklagare/ 2016-07-16 16:00

https://polisen.se/Lagar-och-regler/Om-olika-brott/Fakta-om-hatbrott/ 2016-07-16 16:15

[1] Hatbrott, en uppföljning av rättsväsendets insatser, Rapport 2002:9.

Artiklar

Hatbrott – vad är det egentligen?

En man blir kallad ”din äckliga neger” på stan, en beslöjad kvinna blir spottad på av sin granne, och en pojke blir hånad på internet för sin sexuella läggning (BRÅ 2010). En 54-årig man som var med i bildandet av det antimuslimska Tryckfrihetssällskapet har åtalats för en oprovocerad misshandel av en 43-årig kvinna och hennes 23-åriga dotter utanför ett sjukhus i Malmö. Mannen ska efter misshandeln ha sagt rasistiska okvädningsord mot muslimer. Ett annat exempel är en 55-årig man som dömdes för ofredande efter att ha rasistiskt trakasserat en kvinna i slöja på en buss i Malmö.

Hatbrott brukar betecknas som bias crime i USA och Kanada vilket betyder fördomsbrott. Hatbrott är en samlingsbeteckning på olika brott, och det kan röra sig om allt från klotter till mord (Borell 2012). Kriminologen Eva Tiby är den som introducerade begreppet hatbrott i Sverige genom sin avhandling. I Sverige väljer man att redovisa de hatbrott som har motiven: afrofobiska, antiromska, antisemitiska, islamofobiska, kristofobiska, andra antireligiösa, homofobiska, bifobiska, heterofobiska samt transfobiska (BRÅ, 2014). Alltså, hatbrott består av två delar – dels brottet, dels motivet.

Det som gör hatbrott speciellt är att angrepp riktas inte mot brottsoffret som individ utan mot den grupp som individen tillhör eller anses tillhöra. Offret är således enligt Barbara Perry (2001) en representant för en hel grupp människor som förövaren har fördomar mot. Eva Tiby är inne på samma spår och menar att hatbrott kan ses som särskilt skadliga, eftersom individen attackeras på grund av sin identitet. Men brottet är även skadlig för samhället eftersom det finns en risk för att olika grupper i samhället kommer strida mot varandra (Tiby 1999:10,13).

Dock kommer motivet rasistiska/främlingsfientliga hatbrott att belysas mest, bland annat på grund av att det är de vanligaste typen av hatbrott som sker i Sverige. Vilken typ av brott är då vanligast när det kommer till hatbrott? Den vanligaste typen av brott är olaga hot/ ofredande (BRÅ 2014).

Varje dag begås hatbrott som aldrig kommer till rättsväsendets kännedom, och mörkertalet är därför stort. Det finns många olika faktorer för varför man inte anmäler hatbrott. Det kan bero på bland annat att man inte definierar händelsen som hatbrott, eller att man känner skam eller rädsla. Det kan vara svårt att veta vad ett hatbrott är men min ambition är att det ska bli tydligt med vad ett hatbrott är och att man således väljer att anmäla framför att inte anmäla.

Tryckta källor:

Borell, Klas, 2012, Islamofobiska fördomar och hatbrott. En kunskapsöversikt. SST skriftserie 1, Stockholm.

Perry, Barbara, Shahid Alvi, 2006, We are all vulnerable’: The in terrorem effects of hate crimes. International Review of Victimology 2012 18:57.

Tiby, Eva, (1999) Hatbrott? homosexuella kvinnor och mäns berättelser om utsatthet för brott, kriminologiska institutionens avhandlingsserie Stockholms Universitet.

Otryckta källor:

BRÅ – Brott och statistik – hatbrott  2016-06-28 20.37

Expo – Hatbrott mot gravid kvinna 2013-12-26

I fokus, Krönikor

Du förbrukade all trovärdighet, Amineh!

”Död åt Moses! Död åt judendomen!”

Hur låter det här?
Skrämmande?
Hatfullt?

Visst så låter det som Egyptens farao, men naturligtvis så är det ingen av oss som skulle undra om detta är hat mot judar eller inte, om det är hot mot en minoritetsgrupp i Sverige eller inte, eller om det är uttryck för motstånd till religionsfrihet eller inte.

Namnlös
Amineh Kakabavehs Facebook-sida 160430.

Men i skärmdumpen ovan står det annat på persiska:

”Död åt Mohammed! Död åt islam!”

Och det är Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh som ”gillar” kommentaren på sin Facebook-sida. Inlägget finns kvar, och återfinns här. Kommentaren skrevs som stöd då den här politikern tog på sig offerkoftan efter att hon spridit ett fejkat nazistiskt videoklipp med antisomalisk propaganda. På Expo har man skrivit om hur Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt saknar förtroende för Amineh Kakabaveh.

Senast jag hörde orden ”Död åt islam” var på 1990-talet, och då i serbnationalistiska sånger inför Balkankriget.

Det var inte islam som dödades då.
Det var inte islam som kastades i massgravar.
Det var inte islam som sattes i koncentrationsläger.
Det var människor som du och jag, just för att de var muslimer.

Nu är det inte serbnationalister som darrar berusade på torg, utan vänner till en politiker i vår riksdag som ”gillar” den här aggressionen.

En politiker som påstår sig stå för mänskliga rättigheter, människors lika värde… och religionsfrihet som en viktig del av vår demokrati.
Jag undrar hur Amineh Kakabaveh försöker framstå som ”kämpe” för muslimska kvinnors rättigheter, samtidigt som hon hatar deras religion i så hög grad? Hur går det ihop?

Det berömda frikortet ”jag-är-själv-muslim” används av Amineh Kakabaveh.  Som om det skulle ge henne något slags licens med stämpeln ”jag-kan-sprida-hatet-mot-den-här-gruppen”. Ett sådant beteende med liknande debatterror har vi sett redan, med tanke på förintelseförnekare med judisk bakgrund, som t ex Lasse Wilhelmsson.

Att Amineh Kakabaveh står upp mot patriarkatet och mot hedersförtryck är något som de flesta av oss kan stödja.

Men att kämpa mot kvinnohatet samtidigt som man sprider hatet mot en annan, är som att äta och borsta tänderna samtidigt. Det är just det som Amineh Kakabaveh gör, och i så fall är det viktigt att Vänsterpartiet fokuserar på hennes munhygien i debatten.

Det hela handlar om Amineh Kakabavehs spridning av en fejkad nazistisk propagandafilm som hon, när hon ifrågasattes, tog bort för sitt eget bästa.

13292842_10153693415132333_112506733_n
Amineh Kakabavehs numera raderade Facebook-inlägg från 160426.

Det handlar också om att hon samtidigt fortsatte att stödja de graverande åsikter som framfördes i videoklippet.

13292827_10153491395036479_893855228_n
Amineh Kakabaveh raderade även detta Facebook-inlägg.

Förklaringarna varierade hela tiden: ”argumentet” liknar TV4:s program ”Vem vill bli miljonär” då hon använde en livlina och påstod att ”en vän hade lagt upp videon” på hennes Facebook-sida. Kritiken avfärdar hon som en arrangerad ”mobbningskampanj” utförd av partikamraterna.

Hon definierade somaliesvenskar, som har uttryckt sin oro genom kritiken i debatten, hållit demonstrationer och möten med flera organisationer, som ”onda krafter” som vill ”tysta ner” en viktig röst i kampen mot kvinnoförtryck.

Här har vi Amineh Kakabavehs nästa rasistiska angrepp; svensksomalierna försvarar inte sina rättigheter som Amineh Kakabaveh har kränkt.

Hon utmålar den här minoriteten även som motståndare till kvinnorättigheter när de står upp mot rasism.

Hennes “ursäkt” innehåller inte den minsta promille av trovärdighet.

Vi på Motargument har uppmärksammat Amineh Kakabavehs propaganda mot flyktingar och invandrare redan 2015.

Vilka åtgärder kommer man att vidta inom Vänsterpartiet, då man har en politiker som stödjer hat mot somalier, muslimer och invandrare?

/Ida Dzanovic

Myter

Muslimer – folkgrupp i lagens mening

Två vanliga käpphästar i diskussioner om islamofobi är att muslimer inte skulle vara en folkgrupp, och att hatiska eller hånfulla kommentarer om muslimer endast är kritik mot islamism, och att det därför inte kan vara hets mot folkgrupp att uttala sig nedsättande om islam.

En dom i Södertörns tingsrätt i mars i år slår undan båda argumenten. Domen gäller en man som på sin offentliga Facebook-profil – vilken har några tusen följare – beskriver islam som ”ondskans ideologi”, kallar muslimer för ”mördare” och uppmuntrar till våld mot muslimer.

Mannen tycker inte att det ska betraktas som hets mot folkgrupp, eftersom han anser att muslimer inte är en folkgrupp i lagens mening, och menar att hans inlägg är saklig kritik mot till exempel IS och al-Shabaab.

Tingsrätten konstaterar att muslimer som grupp omfattas av bestämmelsen om hets mot folkgrupp på grund av deras trosbekännelse. Det framgår redan av bestämmelsens ordalydelse.
Tingsrätten bedömer också att uttalandena är våldsbejakande och kränkande mot muslimer i stort, spridda bland många personer och inte kan uppfattas som saklig kritik mot exempelvis IS eller al-Shabaab:

Sammanfattningsvis anser tingsrätten att det är styrkt att NN uppsåtligen har spritt meddelanden som ger uttryck för missaktning mot en grupp personer med anspelning på deras trosbekännelse. Han ska därför dömas för hets mot folkgrupp. Brottet är inte att se som ringa, eftersom meddelandena har kunnat läsas av vem som helst och har fått en relativt stor spridning.

Dom meddelad 2016-03-23 i Huddinge, Södertörns Tingsrätt Avdelning 1, mål nr: B 1659-16

Tingsrätten bedömer straffvärdet på brottet till en månads fängelse, men dömer till villkorlig dom och dagsböter eftersom mannen är tidigare ostraffad. Domen kan komma att överklagas till högre instans (Hovrätten), och skulle alltså kunna ändras.
Det gäller i så fall bedömningen av om uttalandena är riktade mot muslimer generellt, och hur stor spridning de fått, inte om muslimer är en folkgrupp i lagens mening. I den frågan ger lagen om hets mot folkgrupp (Brottsbalkens 16:e kapitel, §8) inget utrymme för tolkningar:

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.

Dom meddelad 2016-03-23 i Huddinge, Södertörns Tingsrätt Avdelning 1, mål nr: B 1659-16

 

Artiklar

Kan man jämföra med nazismen?

”Jämför inte med nazismen”. Detta hör man ofta när någon jämför något med det nazisterna sa eller gjorde. Vare sig det gäller flyktingpolitik eller massmord eller rasism. Ibland med tillägget ”du förringar Förintelsen”. Men hur är det med den saken? Kan man jämföra politiska skeenden med nazismen, och bör man kanske till och med göra så?

Det här med jämförelser är inte lätt. Om man läser tyska judiska tidningar från 1920-talet ser man att det fanns några sionister som varnade för nazismens frammarsch. De sa att om inte nazisterna stoppas kommer det att bli pogromer liknande dem i Östeuropa eller kanske till och med liknande de som skett mot armenierna i Turkiet.

De fick mothugg. Ni vet: ropa inte ”vargen kommer”… Det ansågs både vanvördigt och fel att jämföra något som kunde ske framöver i det fredliga, liberala Tyskland med det horribla som skedde judar i östra Europa.

De gjorde en ”Godwin” skulle vi kanske sagt idag.

Nazismen

Idag är det många som anser att man inte kan eller bör jämföra nazismen och förintelsen med dagens politiska fenomen. Eller som anser att man inte kan jämföra det med andra politiska skeenden.

”Jämför inte dagens behandling av flyktingar med nazismen.”
”Jämför inte nazisternas dödande av ryssar med förintelsen av judar.”
”Jämför inte islamhatet med nazisternas judehat.”

”Jämför inte folkmordet i X med förintelsens massmord på judar”.

Etc, etc, etc…

Men hur korrekt är detta? Kan man inte visa likheter mellan historiska skeenden för att varna för saker som sker idag så gör man ju samma misstag som när man häcklade de som varnade för nazismen på 1920-talet, och med exakt samma sorts argument.

Förhistorien

Nazismen hade en förhistoria.

På 1930-talet var inte den nazistiska terrorregimen nämnvärt värre än andra terrorregimer i världen. Nazisternas massutrotning kom inte igång på allvar förrän 1939 då man både började mörda judar och romer och drog igång förintelsen av personer med funktionsnedsättningar. Men några år innan, 1936-1937 t ex pågick massutrotningen i Sovjet. Miljontals människor strök med. Diktatorer lite varstans i världen utrotade både politiska motståndare och folk av fel ”ras”.

Kemalister i Turkiet, japaner i Kina, kineser i Kina, kommunister, fascister och konservativa av olika slag (Franco!) och kolonialismens diktaturer i kolonierna. Det finns många exempel. Fram till den industriella massutrotningen drog igång var inte nazisterna värre än andra massmördande regimer.

Men det fanns personer som på 30-talet varnade för nazismen och sa att de riskerade att bli lika vidriga som till exempel Stalins kommunistiska terror, eller värre.

Innan de kom till makten var nazisterna en sekt som ville avskaffa demokratin och spred en massa hat och som hade kontakt med mördare. Men sekten bedrev också en massa politisk propaganda på ett mer ”respektabelt” sätt. Delar av nazismen var inte ens nära att mörda någon. Deras idéer massmordiska. De var s k skrivbordsmördare. Och går man riktigt långt tillbaka var nazisterna så få och obetydliga som rörelse att de inte hade dödat en enda människa.

Och samtidigt som nazismen växte fanns många andra liknande rörelser i Tyskland med ungefär samma vanvettiga innehåll. Exempel på detta var blåskjortorna i Pan Europarörelsen, det Tyska nationella Folkpartiet, och Organisation Konsul, vars medlemmar mördade utrikesministern Walther Rathenau.

Hur kan man se på en rörelse som inte har mördat en enda människa att de bär med sig idéer och metoder som kan leda till massmord?

Hur kan man se att idéer riksdagsmän har som inte ännu kommit till makten, kan leda till massmord? Och när de tagit makten?

20111130_SwastikaSickle-300x300

Det handlar om att lära av historien och studera massmördares väg till makten. Där finns massor att jämföra med de mest skilda politiska rörelser. Vi inte bara kan utan också BÖR jämföra dagens politiska rörelser med sådant som nazismen, kommunismen och andra sekter, INNAN de dragit igång sina massmord.

Det var ju då man hade chansen att stoppa dem, innan de börjat massmörda. Det är poängen.

Och samma möjlighet har man att stoppa dagens sekter som riskerar att bli lika vidriga som Sovjets kommunister eller Tysklands nazister.

Flyktingpolitiken

Samma sak med flyktingpolitiken. Det finns MÄNGDER av likheter mellan dagens flyktingpolitik och behandlingen av de flyende  judarna och romerna på 1930-talet.

På 1930-talet var inte den nazistiska regimen värre än sådant som t ex Syriens regim idag. Syriska regimen har mördat långt fler civila än nazisterna gjorde på under fram tills andra världskriget startade.

Flyktingar behandlades också på samma teknokratiska sätt som idag och mötte ungefär liknande hatretorik. Fast då var det judarna som var faran, och ”judefieringen av Sverige”, idag muslimerna och den s k ”islamiseringen av Sverige”.

Omvärlden tog emot en hel del judar, men tyvärr alltför få. Försöken att rädda judar hejdades av retorik om bristande resurser och sådant i Europa och USA. Folk försökte fly till säkerheten medan världens ledare möttes och stängde gränser.

En direkt likhet är retoriken om att flyktingar som flyr ekonomisk nöd är lyxflyktingar och inte ”äkta” asylsökande. Samma sak sa man om judarna på 1930-talet. Då var nämligen inte religiös förföljelse ett giltigt asylskäl. I Sveriges riksdag stod man och sa att reglerna om asyl inte täckte det judarna var utsatta för eftersom judarna ”inte var politiska flyktingar”. Definitionerna av begreppet asyl har varierat med tiden och har ofta använts för att stoppa flyende människor.

Trots detta tog man emot en del i väst. Men debatten är avslöjande.

De flyende romerna, homosexuella och funktionsnedsatta från naziregimen på 1930-talet hör man inte talas om. Ingen tog emot dem. De fanns inte som flyktingar för de ansågs inte vara det. De hade inte legitima asylskäl, sa man. Det skulle ansetts som vanvett att ta emot flyende med cerebral pares (CP) eller homosexuella till exempel. En del funktionsnedsatta  och romer försökte fly men avvisades vid gränserna.

Förintelsen

Den nazistiska industriella Förintelsen av judar i koncentrationsläger är svår att likställa med andra massmord genom historien. Men den går att jämföras, genom att Förintelsen har en förhistoria, som jag skrev ovan.

Men det var ”bara” hälften av judarna som massmördades industriellt, ca 3 miljoner brukar anges. De andra 3,5 miljonerna sköts till döds eller mördades av nazisterna genom misshandel, genom sänkt levnadsstandard, genom att beröva dem vård, genom att sprida sjukdomar, eller genom utsvältning. Genom sänkt levnadsstandard. Den delen av förintelsen går direkt att jämföra med liknande händelser i historien.

polen2Dessutom var det inte bara judar som var offer för Förintelsen. Romer och personer med funktionsnedsättningar förintades också i nazisternas förintelseprogram och massmorden på ryssar ingick i förstadiet till en förintelse som skulle äga rum även på dem.

Man kan direkt jämföra Förintelsen av de 3,5-4 miljoner judarna, romerna och funktionshindrade utanför koncentrationsläger och gaskamrar, med de massmord som pågick 1941 till 1945 på ryssar och ukrainare. Hur många civila ryssar som massmördades är osäkert. Det brukar sägas 10 miljoner. De båda grupperna dödades på direkt order från Hitler själv (dokumenten har bevarats) på ett utstuderat vidrigt sätt. Man sänkte levnadsstandarden. Man klumpade ihop folk. Man tog ifrån dem mat och hälsovård. Och man dödade massor av dem för hand.

Exakt de metoderna är klassiska metoder som alla massmördare använt: kung Leopold i Belgien, turkarna i Armenien, britterna i Indien, Mao i Kina, Pol Pot i Kambodja, Rwandas massmördare, massmorden i Kongo/Zaire sen 1990-talet, Stalin och Lenin i Sovjet, Srebrenica, etc, etc.

Givetvis kan man jämföra allt detta med nazisternas hantering av judarna i de massmord som skedde utanför koncentrationslägren och gaskamrarna.

Så kort och gott. Givetvis ”får” man jämföra med nazismens illdåd. Jag skulle säga att man BÖR göra det. Vi vill ju lära av historien och undvika framtida massmord. Framtida massmördare kommer att använda liknande metoder som nazisterna på sin väg till makten, men de kommer inte att se ut som nazisterna på 1930-talet.